En bra 40-års present

Jag kom hem från London igår kväll efter en långweekend där. Det var precis som i höstas en helt fantastisk resa, men denna resa som jag gjorde på egen hand var snäppet bättre. Det var en tidig 40-års present till mig själv. Det var också första gången jag reste själv på en planerad resa, om jag bortser från när jag var utbytesstudent i USA som 18-åring. Jag räknar inte heller mina minisemestrar i Asien, då jag stannat kvar några dagar efter jobbet.

Jag flög från Kastrup kring lunchtid på torsdagen och trots SAS-reklamen om att vara världens mest punktliga flygbolag så var vi 45 minuter sena. Jag tog snabbtåget från Heathrow till Paddington, vilket passade perfekt då det var där jag bodde. Väl på hotellet insåg jag att det var ett riktigt skithotell jag bokat, faktiskt sämre än jag räknat med. Lätt att bli vilseledd av bilder på internet. Hotellet från i höstas var dessvärre fullbokat för det var annars väldigt prisvärt. Jag gick till receptionen för att byta mitt rum, och efter att ha fått ett nytt och besiktat det, valde jag ändå det första. Men eftersom jag inte skulle mer än sova på hotellet valde jag att släppa besvikelsen. Hotellets läge var perfekt med nära avstånd till tunnelbana, butiker och restauranger. Jag kunde även förvara min väska där efter att ha checkat ut på söndagen så en del positiva saker fanns trots allt. Frukosten som ingick i priset åt jag första morgonen sen skippade jag den. Den tilltalade mig inte alls, dessutom var det enklare att köpa mig en vattenflaska och baguette/sandwich att förtära på tunnelbanan. Det var godare och så vann jag lite tid så jag kunde sova längre.

Första kvällen gick jag och såg musikalen We Will Rock You av Ben Elton och baserad på Queenmusik. Jag hade tänkt köpa biljett hemifrån men när jag väl kom mig för att göra det kvällen innan var det för sent. Men jag hittade en billig biljett i en av alla biljettluckor kring Leceister Square. Jag förstår inte hur alla går runt men musikaler är en stor grej för turister i London. När jag var där i höstas med C såg vi Priscilla, Queen of the Dessert. Den var kanske bättre rent storymässigt men musiken var så klart bättre denna gång då jag alltid gillat Queen.

Fredagen startade jag med en rundtur på Emirates Stadium, Arsenals hemmaplan. Jag hade bokat denna guidade visning hemifrån då jag inte fick biljett senast jag var i London. Det var en underbar tur för mig som hängiven Arsenalsupporter och fotbollsintresserad. Jag fick massa matnyttig information och tog mycket bilder. Galnaste informationen var att det fanns årsabonnemang som kostade drygt 150 00 pund om året, men då ingick förvisso ett programblad värt 3 pund! Säkert hälften av deltagarna i gruppen, kanske 20 personer, var skandinaver. På eftermiddagen gled jag runt kring Liverpool Street och senare Covent Garden, Soho och Oxford Street och spenderade lite pengar. Många av mina favoritmärken har butiker där så det gäller att hålla i plånboken.

Senare på kvällen var jag på metallkonsert i Kentish Town, på The Forum. Jag hade av en slump sett att ett band jag gillar skulle uppträda i London medan jag var där så jag hade fixat biljett i förväg. Det var en suverän konsert och jag var riktig nöjd. Det var så bra så jag fick gåshud emellanåt. Bandet körde en turné med en gammal skiva som fortfarande är fansens favorit.

Lördagen ägnade jag jag några timmar åt att glida runt i Camden Market som jag tycker är väldigt mysigt, det är kul att strosa runt och kolla i butiker och stånd samt provaäta en massa olika godsaker. Senare på dagen var det dags för hela resans begivenhet, att få se en fotbollsmatch med Arsenal. Tyvärr var det en riktig skitmatch, och jag fick dessutom problem att komma in på arenen med det kort jag hade fått skickat till mig i förväg från den svenska biljettförmedlaren. Jag blev utkastad från arenen och vakterna tog mitt kort. Jag lyckades dock lösa situationen genom att köpa en biljett utanför, men det var inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag har pratat med biljettkillen och han har lovat att ersätta mig för utläggen. Men trots en dålig match och problemen att komma in så var det en enorm upplevelse. Det är alltid en mäktig upplevelse med fullsatta fotbollsarenor.

På söndagen cruisade jag runt lite överallt och hann bland annat med att ta mig till Abbey Road och korsa världens förmodligen mest kända övergångsställe, där både Beatles och Red Hot Chili Peppers blivit fotograferade. Jag gjorde som alla andra turister där och såg till att få en bild tagen när jag korsade gatan. Bilisterna verkade rätt härdade.

Överlag hade jag en väldigt skön resa men det var mycket minnen som väcktes till liv. Jag kände mig ensam och önskade att jag hade kunnat dela allt det jag såg med en annan person. Men när jag hade chansen i höstas tillsammans med C så gick inte det så bra heller.  Det var mycket som påminde mig om resan i höstas, restauranger och butiker vi besökt, personer vi sett som fortfarande fanns på samma ställen osv, och så klart fick det mig att tänka på C. En del av den resan förstördes av det faktum att Miss Orange hörde av sig medan jag var där och då blev jag helt uppjagad, vilket i sin tur drabbade C. Denna gång hörde inte Miss Orange av sig men hon fanns ändå i mina tankar på grund av det som hände senast, och även för att det nu gått cirka 2½-3 månader sedan hon senast hörde av sig, dvs. den intervall då hon brukar höra av sig. Det gäller för mig att släppa det. Det är dumt att oroa  sig för något två gånger. Det får jag ta om det händer.

Resan till London fick mig att inse att jag kunde gjort så mycket annorlunda senast när jag var där med C. Förhoppningsvis kan jag ta med mig det i framtiden så jag inte upprepar samma misstag. Det är dumt att ödsla tid på gnäll och frustration när man har möjlighet att ta del av en så underbar stad som London. Jag älskar staden och det känns som jag kommer åka dit ganska snart igen. Jag trivs verkligen där, och jag har av någon anledning dessutom haft tur med vädret. Det känns som ömsesidig kärlek.