Förlåt Catharina – försoning del 4

Jag kan känna ett vemod över C, jag minns hennes glada röst och leende när vi träffades och det dröjde inte länge förrän det försvann, mycket tack vare mig. Jag önskar jag kunde gett henne det hon behövde och förtjänade men det var aldrig möjligt. Hon hamnade alltid i skuggan av A och det gick inte för mig att ändra på det. Jag ville förmodligen inte det. Jag var aldrig kär i henne. Åtminstone vågade eller kunde jag aldrig erkänna det för mig själv. Jag kände så mycket skuld för det jag gjorde mot A och det tog jag ut på C. Vår relation blev huvudsakligen sexuell där jag tror C upplevde det som att hon gav mer än hon fick tillbaka, vilket gjorde henne själsligt urholkad. Hon ville i första hand ha kärlek.

Det har nu gått en månad sedan vi beslutade att gå varsitt håll. Vissa dagar har varit jobbiga men jag har varit långt från förkrossad och då har jag ändå inga andra snuttefiltar att ta till för att trösta mig. Jag tror det som gör mest ont i mig är att jag skulle vilja känna mer. För vi har umgåtts i nio år och haft väldigt mycket kontakt under denna tid. Men nu när det är tyst och vi inte längre hörs så saknar jag henne knappt. Jag kan få sting av avundsjuka, men det är mest att jag vet att hennes nygamla pojkvän får sätta på henne och att hon har ett aktivt sexliv medan jag är helt utan. Jag blir nog också avundsjuk att hon har en relation och inte jag. Jag önskar däremot inte att det var hon och jag som hade en relation. Jag är inte heller särskilt sugen på att ha sex med henne trots att hon var openminded. Jag vet vad jag tänkte sista gången vi hade sex och det var inget smickrande.

Men trots att jag inte saknar henne så kan jag ändå störa mig på vissa saker som hände på slutet trots att jag själv dessförinnan egentligen bara ville avsluta vår relation. Jag gillar inte att hon gick bakom ryggen på mig. Det är lite komiskt med tanke på hur många gånger jag har ljugit för henne genom åren, att jag blir upprörd när jag själv drabbas. Hon skickade sms till mig i början av maj där hon var ledsen och inte ville vara en reservplan åt mig och samtidigt så håller hon på och försöker få ihop det med sitt ex. Jag förstår inte hur hon tänkte. På ett sätt blir jag besviken för jag trodde det bara var jag som hade svårt att få ihop tillvaron, och det var dessutom tidigare som jag levde oärligt. Jag trodde hon var i balans även om jag känt tvivel på den punkten. Nu har jag fått svar på frågan. Hennes önskan om barn tog en, i mina ögon, osmaklig riktning. Hon tappade helt greppet om verkligheten vilket gjorde att jag tappade om möjligt än mer respekt för henne.

Men oavsett vilket önskar jag henne all lycka i framtiden. Hon har en plats i mitt hjärta för lång och trogen tjänst och jag önskar jag kunde ha gett henne det hon behövde, kanske hade jag då fått det jag behövde. Men på ett sätt tror jag det här var riktigt bra för mig, jag fick det uppbrott som mina föräldrar aldrig fick, och C och jag  har spelat mina föräldrars roller rakt av. Jag vågade det mina föräldrar inte vågade, att bryta en dysfunktionell relation. Jag har nu klippt alla band och det tog mig 1½ år. Visst är det lång tid men med tanke på hur insyltad jag var tidigare med olika personer så är det mycket bra jobbat.

Jag kommer sakna C framöver på mitt sätt och det kommer göra ont i mig den dag jag råkar stöta på henne på stan men detta var det bästa som kunde hända oss båda, det var bara synd det behövde ta nio år. Under denna tid var det mycket som aldrig vågades kommuniceras och som gjorde att vi betedde oss illa mot varandra. Vi hade olika sätt att såra varandra men jag kan inte säga att någon är mer eller mindre att klandra. Vi var inte menade för varande utifrån hur vi möttes och där vi sedan befann oss. Det var inte vår tid.

Jag hoppas verkligen hon får sina barn och att hon blir lycklig med sin kille. Jag tror hans liv passar bättre med hennes önskningar och förhoppningar. Lycka till C och var rädd om dig. Du är en bra och vacker person.