Ännu en återvändsgränd

Det blev som jag misstänkte med bloggtjejen, det rann ut i sanden. På ett sätt gör det ont, men mest känner jag lättnad att det är över. Vi hade två msn-konversationer och ett möte i verkligheten som funkade riktigt bra, därefter var det som om något förändrades. Jag märkte det redan dagen efter att jag sovit över hos henne att hon hade en helt annan inställning till mig än tidigare. Jag försökte förstå vad som pågick, om det berodde på att hon mådde dåligt eller om hon blev besviken på vem jag var. Ibland ville hon ha sex med mig, ibland inte sa hon. För mig låter det väldigt ambivalent, och inte något jag kan förstå. Själv vet jag direkt om tjejen jag möter är en person jag vill ha sex med eller inte. Men eftersom hon inte visste så förstod jag att det inte var till min fördel.

Vår kontakt blev mer och mer sporadisk och ensidig. Det var på hennes villkor. Jag hörde inte av mig särskilt ofta men ändå så kände jag det som att jag låg på och var krävande. En sån situation blir aldrig bra, när det saknas ömsesidighet. Ikväll fann jag henne på msn, jag blev överraskad för jag trodde hon hade blockerat mig då jag inte sett henne där sedan dagen efter vi träffades. Den gången var hon väldigt låg och inte alls som innan vi möttes.

Jag tog kontakt med henne på msn, jag kände att det gällde att passa på då hon hade slutat att svara på sms, och vårt flyt från tidigare var som bortblåst. Jag frågade om vi kunde prata på telefon men det ville hon inte. Jag hade föredragit det eftersom jag anade det skulle bli vårt sista samtal. Det visade sig att hon råkat ut för en obehaglig sexuell upplevelse med nån kille hon träffat på Darkside. Det hade hänt nyligen även om de hade haft kontakt ett längre tag, men det var första gången de träffades om jag förstod det rätt. Det hade urarat och hon mådde så klart inte bra. Jag blev ledsen och illa till mods av det inträffade eftersom jag visste hon inte mådde bra sedan tidigare och jag gillade henne.

Jag kände också en ilska mot killen. Jag blir alltid arg när jag hör om killar som missbrukat tjejers förtroende och i samband med bdsm är det extra viktigt med tillit och respekt. Det lämnar sår och kanske förstör lusten att våga prova igen. Jag ska inte förneka att jag blev ledsen inte bara för hennes skull utan även av egoistiska skäl för jag förstod att mina eventuella chanser med henne definitivt försvann av bara farten också.

Av nån konstig anledning kände jag mig också stött. Jag tror det berodde på att trots att hon hade träffat mig och dessutom fått hela mitt inre via min blogg, och vad jag även berättat på telefon och i vårt möte om mig själv, så ansåg hon sig inte vara trygg med mig, men däremot gick det bra att träffa den här killen för bdsm. Jag trodde hon var en bättre människokännare, jag hade fått intrycket att hon var lyhörd och inkännande. Det gjorde mig besviken, jag kände mig lurad. Jag hade blottat mig helt för henne och varit ärlig om mig själv, och hennes respons på det är att träffa den här killen istället samtidigt som hon säger att hon funderar på om vi ska ha sex ihop. För mig känns hennes beteende destruktivt, oärligt och chansartat. Extra konstigt blev det när hon sa att hon egentligen ville ha en relation och det var därför hon var tveksam med mig eftersom vårt sällskap enbart skulle baseras på sex. Det var för energikrävande tyckte hon. Jag antar hon ville ha en relation med den här killen eftersom hon gick med på en bdsm-session med honom.

Nu skulle hon omvärdera sitt liv sa hon. Jag frågade om hon ville vår kontakt skulle upphöra och det ville hon. Jag blev inte det minsta överraskad, jag hade bara väntat på att hon skulle säga det långt tidigare, vilket hon inte hade gjort. Istället försökte hon med tysta leken. Jag hade sagt till henne flera gånger tidigare att det var bättre att hon sa ifrån än att bara försvinna och det lovade hon att hon skulle göra men ändå behövde jag lägga orden i munnen på henne för att hon skulle klara av det. Jag tycker dock det är trist att det behövde vara en så omtumlande och hemsk situation som skulle ligga till grund för att hon skulle förmå sig att göra det. För mig är det också en gåta varför hon inte polisanmäler en sån sak, för övergrepp är aldrig ok oavsett anledning eller hur snacket låtit innan. Bdsm har inget med våldtäkt och övergrepp att göra.

Nu kan jag känna att det trots all känns rätt bra för egen del, en slags lättnad. Det var för mycket med henne som påminde om Miss Orange, det var egentligen bara ärren på armar och ben som saknades i övrigt fanns det för mycket gemensamma nämnare. Bloggtjejen var bara en mycket yngre kopia av Miss Orange. Hon saknade två barn men hade två katter istället. Jag hade berättat om bloggtjejen för min vän M och hon sa jag skulle vara försiktig. Hon gillade inte det hon hörde sa hon. Jag nämnde det även för min ena terapeut senast och han menade på att jag numera var medveten om det, vilket var ett fall framåt mot tidigare. Trots det, anser jag det vara en rejäl käftsmäll och ett stort steg bakåt, när jag återigen attraheras av en tjej som inte mår bra. Jag låter sexbiten få överhand och tappar helt omdömet. Vissa saker hon berättade om sitt sexliv hade fått en normal kille att backa alla dagar i veckan, jag däremot blir helt knäsvag och tycker hon är spännande och lockande. Jag trodde jag hade kommit längre. Säger en tjej rätt saker sexuellt till mig spelar det ingen roll vilka problem hon har, jag lyssnar inte. Jag vill inte höra. Jag trampar bara rätt in. Det är något jag måste jobba med framöver.

Idag blev jag nästan kär i en tjejs profil jag såg på nätet. Jag har sett hennes profil på olika forum genom åren och varje gång jag stöter på henne märker jag hur hela kroppen blir helt varm och konstig. Jag gillar allt med henne, hennes sätt att formulera sig, hennes kropp men mest av allt hennes sätt att tänka sex. Vi verkar vara soulmates sexuellt. Att hon bor i en annan del av skåne och har funnits ute på kontaktsidor i flera år är inget jag reflekterar över. Jag blir bara besviken att jag inte passar in i det hon söker, vilket får mig nedstämd. Jag vill inte in i dessa återvändsgräner igen, det ger mig inte den sunda relation jag vill ha till mig själv och en framtida partner. Det stjäl bara onödig energi då jag skapar mig själv falska förhoppningar som inte är sanna.

Jag fick hur tydliga signaler som helst med bloggtjejen efter vårt första möte där jag sov över, att något inte stämde. Allt kändes bekant på ett märkligt sätt, till och med hennes hem. Jag fick samma obehagskänslor som med Miss Orange, men det var samtidigt det som var triggande tror jag. Hon var lika moody, ombytlig och otillgänglig. Hon blev ett yngre substitut. Kroppen visste medvetet eller omedvetet att här skulle jag kunna erbjudas samma berg- och dalabana som den jag fick med Miss Orange och det gjorde att jag försökte få det jag behövde. Ungefär som en knarkare som söker sin fix. Tur som lyckades jag inte denna gång. Det hade inte kommit nåt gott av det mer än att jag hade bockat av ytterligare några saker på mitt sex-cv som kändes lockande och spännande. Det känns en aning trist att jag går miste om det. När jag tänker på det undrar jag om det är något fel med mig. Grov porrfilmssex är det som tänder mig, typ örfilar, spott, dra i håret, munknulla tjejen så hon nästan kvävs, analsex och så köra in kuken i munnen efteråt, pisk, smärta och grova tilltag. Varför är förnedringssex så spännande för folk som inte mår bra. Jag kan förstå det utifrån den som blir utsatt för det men inte från mitt perspektiv som tänder på att utföra det. Jag gillar tjejer, tror på jämlikhet och lika värde, och skulle inte drömma om att behandla en tjej illa i vardagen. Jag lider inte av några hämndbegär mot kvinnor som jag känner till. Kan det vara så enkelt att det får mig att känna något för omväxlingsskull i mitt annars ganska känslolösa liv. I så fall borde jag omgående hitta något annat som kan få mig att vakna upp. Nåt som är positivt och som inte skadar mig eller någon annan.

Jag börjar mer och mer fundera på om det finns någon frisk människa som sysslar med avancerad sex eller om det bara är personer som är i obalans av olika anledningar som lockas av detta. Än så länge har jag inte mött någon som sysslar med bdsm som mår bra, mig själv inräknad. Det är ingen bra statistik. Så klart kan man ställa sig frågan vem som är frisk och hur en person som mår bra definieras. Men personer med depressioner, flyktbeteenden, diagnoser, självskadebeteenden, bokstavskombinationer, låg självkänsla och självförakt passar dåligt in för att klassas som en person som mår bra och är i balans enligt mig. Dock tycks dessa kategorier vara överrepresenterade inom bdsm-världen. Go figure.

Fjortisrock som fortfarande lever

Igår var jag på Debaser och såg Sator. Var ett tag inne på att se Sisters of Mercy i Lund på Mejeriet istället men valde snålvarianten i Malmö. Det var dessutom enklare då jag precis kommit hem från jobb och var väldigt trött. Senast jag såg Sisters var det en riktig besvikselse med uselt ljud och massa rökmaskiner där det knappt gick att se gruppen. Mina vänner som var på Mejeriet igår sa spelningen var en upprepning på den förra. Det verkar alltså som jag valde rätt, Sator var riktigt kul att se, precis som senast för två år sedan. De är ett riktigt bra liveband.

Jag och en vän konstaterade att första gången vi såg bandet var för 25 eller 26 år sedan i en tennishall i byn där vi växte upp, på en Valborgsspelning. Frågan är bara om vi såg bandet eller låg däckade utanför som alla andra fjortisar. Det kunde vi inte riktigt komma ihåg. Det kändes lite avslaget att veta att det var så länge sen vi såg bandet första gången, det fick oss inte att känna oss yngre. Men det kom vi snabbt över med hjälp av någon öl och bra musik. Dock fick inte min vän behålla humöret uppe hela natten då han på vägen hem på sin cykel missade en stoppskylt och fick betala två tusen kronor till två poliser. Han var ändå inte helt nedbruten, enligt egen utsago, tack vare att att det hade varit två söta kvinnliga poliser.

På konserten undrade min vän om han kunde fråga mig en sak som stört honom ett tag och som han var tvungen att få reda på. Jag trodde han skulle fråga nåt om C eftersom dom två var klasskamrater som unga men det visade sig vara något annat. Han ville veta om det var sant om jag hade mått dåligt när vi var på födelsedagsfest ute på landet några veckor tidigare eller om jag skulle träffa någon senare på kvällen. Vi skulle egentligen ha åkt ut tillsammans i bil den kvällen men jag sa jag ville köra själv då jag kanske skulle åka hem tidigare och inte mådde helt hundra. Min vän sa att han hade trott jag ljög om mitt mående och att jag skulle träffa någon eftersom jag verkade bli störd över den dåliga täckningen ute på landet. Han tyckte dessutom jag hade verkat en aning frånvarande.

Det verkar som jag är lätt att läsa eller så känner min vän mig bra, kanske en kombination av båda. Visst hade han rätt, jag skulle eventuellt få besök samma kväll av en tjej beroende på när hon kunde komma loss från det stället där hon hjälpte några vänner att servera. Hon hade pratat lite löst om det några veckor tidigare men jag trodde inte det skulle bli av eftersom vi inte hade haft någon kontakt mer än att hon skickat några onanifilmer till mig på mobilen. Jag trodde hon var mer snack än action, en teaser. Vi hade träffats för sex några gånger tidigare förvisso men efteråt blev hon alltid en aning avvaktande på ett sätt jag inte riktigt blev klok på. Ena stunden var hon väldigt på och driven, nästa blyg och trevande. Vi snackade mer än sexade på riktigt. Jag trodde inte vi skulle träffas mer utan att det gled ut i tomma intet.

Jag visste alltså inte riktigt vad jag skulle tro men jag körde likväl hem tidigare från festen då jag inte kände mig i form och dessutom kanske skulle få besök. Vid halv två tiden på natten skickade jag ett sms till tjejen och frågade om hon skulle komma eller om hon hade åkt hem. Fick till svar omgående att hon skulle dyka upp hos mig inom kort. Tio minuter senare ringde det på dörren och där stod hon i kappa och stövlar som med en snabb och enkel avklädning  förvandlades till body och stayups. Hon stannde fram till sex på morgonen då hon var tvungen att åka hem då hon skulle jobba klockan tio och hoppades hinna sova någon timme. Jag sa till henne att jag inte trodde hon skulle komma iväg till jobb och jag fick rätt visade det sig av det sms jag fick någon dag senare från henne.

”Som man bäddar får man ligga… men fastspänd lär du få nog få vänta på tills jag har råd att stanna hemma från jobbet igen. 😦  Säger bara fy fan vad jag har ont i ALLA muskler. Nästa gång får jag allt jobba på att ligga helt stilla för att behaga dig men jag måste få ta lite på mig själv oxå när du knullar mig så skönt bakifrån. Okeeej, ännu snuskigare?? Nu blev jag allt nyfiken. 🙂 Berätta! Tänker du först straffknulla mig i munnen innan du hårt o brutalt rövknullar mig ända in till roten? 🙂 Mmmm, blev så sjukt kåt när du slickade mig djupt i min längtansfulla röv… För att inte tala om när du knullade mig i båda hålen… Mmmm, riktigt najs. 🙂”

Jag förstår hon hade ont i sina muskler efteråt, har nog aldrig mött någon som sprattlat som henne tidigare mer än Miss Orange. Hon trodde nog verkligen hon skulle kunna ta sig loss. Jag är förundrad att mina grannar inte klagade för hon var dessutom väldigt högljudd, vilket jag förvisso visste om sen tidigare, men denna gång var det mer än tidigare. Tydligen är det inte så lyhört där jag bor. Hon är oerhört kåt och riktigt bra sex. Det är synd bara att våra personligheter inte matchar alls. Hon hann precis börja starta den del jag inte gillar med henne när hon skulle gå, men då kunde jag uthärda eftersom jag visste det skulle vara över om 5 minuter.

Just nu är jag sugen på riktigt snuskig sex och det får mig en aning distraherad känner jag. Tankarna svävar iväg och jag har svårt att fokusera. Bloggtjejen dyker upp på min näthinna och jag minns delar ur våra samtal som fick mig väldigt upphetsad. Hon var precis så snuskig som jag vill det ska vara. Just nu skulle jag verkligen gilla att ha henne väldigt lättklädd framför mig, och få testa de två ”skillz” hon sa hon ägde när det gällde oralsex. Jag skulle kunna tänka mig mycket annat därtill. Det är nåt med hela henne som lockar mig och gör mig nyfiken på henne, kanske är det för att hon är så otillgänglig för mig, vilket påminner mig om mycket annat.

Jag undrar vad det är som får mig sugen på sex som är utöver det vanliga och varför jag inte bara fantiserar om vanlig sex. För i grund och botten gillar jag öm och kärleksfull sex. Dock gärna gärna i kombination med vetskapen att rå och hämningslös sex kan förekomma med samma person. Jag tror det är dom tvära kasten som lockar mig, berg- och dalbanan. Känslor som svänger. Nåt som får mig att vakna upp i vardagen.

Jag funderar på att skapa en profil på Darkside trots alla mina farhågor kring denna sajt. Jag skulle verkligen vilja träffa någon som tänker sex som jag och som vill utveckla det tillsammans med mig, gärna i kombination med ett vardagligt liv, men fram tills dess att det händer får jag roa mig med sexbiten. Jag vill inte bara stänga ner min drift och låtsas som den inte existerar. Det är nu jag lever och har möjligheten. Däremot ska jag vara snäll mot mig själv och vara försiktig. Jag var nära att ta kontakt med en kvinna som jag lovat mig själv att inte träffa mer och jag lyckades sansa mig i sista stund, vilket kändes bra. Det är kvinnan som jag switchat med och jag kände det hade varit kul att ta den andra rollen, men insåg att det inte är värt det, jag skulle bara bli besviken på mig själv efteråt. Så viktigt är det inte.

I veckan fick jag ett sms från tjejen jag varit på dejt med tre gånger, det tog henne en vecka att svara på mitt senaste. Nu undrade hon om jag var hemma och så berättade hon lite vad hon sysslade med. Hon nämnde inget om att hon ville träffas men inte heller motsatsen. Jag börjar undra om det är hennes sätt att lägga över det på mig. Att hon tycker det är jobbigt att säga att hon inte vill träffas mer. Eller så har hon andra killar på gång och vill inte avskriva mig helt utan ha mig som en backup om inget bättre dyker upp. Den tanken känns inte så charmig och jag hoppas inte hon är så rädd och feg. Kanske har hon bara en otrygg undvikande anknytning som min vän soctanten skulle sagt. Dröjer nästa sms också en vecka kommer jag avveckla det så slipper hon, om det nu är där skon klämmer.

Ibland undrar jag hur tjejer och killar tänker och kommunicerar, jag förstår inte alla spel som pågår. Vem vinner på dessa? Varför talar vi inte klartext med varandra istället vad vi vill. Det hade varit så mycket enklare och mindre energikrävande. Jag undrar om vi är rädda för att hamna i situationer vi inte ska kunna ta oss ur. Jag tycker det är bättre att göra ett val, och sedan göra ett nytt om det första inte blir bra, istället för att inte göra något alls och bara låta saker glida en ur händerna. Jag har gjort tillräckligt med passiva val i mitt liv. Jag tror inte någon kommer till skada så länge man är ärlig och tar ansvar för sig själv. Jag tycker det är modigare att ha chansat och se vad som händer än att inte göra något alls.

Av och på

Mitt liv är väldigt mycket av och på, vilket till stor del beror på mitt jobb där jag jobbar intensivt i perioder för att sedan vara ledig en längre tid. När jag jobbar är mitt liv väldigt inrutat och klart. Jag vet vad jag ska göra och vad som förväntas av mig. Tiden går ofta fort men möjligheterna till social samvaro är begränsad även om det är möjligt. Det är oftast när jag jobbar som mitt liv är enklast. Jag tycker det är trist att det är så, särskilt med tanke på att jag inte är överväldigad över mitt jobb. Jag hamnade här som en del i ett flyktbeteende och jag känner att det här är nog inte rätt plats för mig över en längre tid. Fram till nu har det dugt bra på många sätt men jag känner att min talang, vad den än nu må vara för något, slösas bort på mitt jobb. Jag måste försöka ta reda på vad jag är bra på och verkligen tycker är kul. Detta tar mer energi än det ger.

När jag är ledig känner jag att det måste hända något, helst extra mycket, för att kompensera för tiden jag jobbade. Det funkar så klart inte i verkligheten att resonera på det viset så jag sätter onödig och orimlig press på mig själv. Jag kan se hur det återspeglar sig i mitt beteende. Även om jag själv inte tycker jag är för på och drivande så vill jag ändå att något ska hända och det är möjligt en del blir skrämda av det. Jag är ingen person som bombar folk med mail och sms men jag försöker initiera till möten på min lediga tid.

Eftersom jag ofta känner mig ensam på mitt jobb så försöker jag nog att undvika ensamheten i den mån det är möjligt på min fritid men det går så där. Det är mycket ledig tid som ska fyllas ut. Det funkade rätt bra när Miss Orange var sjukskriven, då kunde vi umgås en del men det betydde huvudsakligen sexlekar. Jag skulle vilja göra mer än så idag. Jag vill ha något att se fram emot och som skänker mig glädje. Jag måste försöka komma på några bra intressen som kan hålla mig sysselsatt. Jag vill helst undvika ett deltidsjobb på min lediga tid, jag jobbar redan mycket som det är när jag väl arbetar.

Just nu är min drivkraft på jobbet låg då det är turbulent i företaget med diverse omstruktureringar. Trots att vi kommer bli övertaliga inom kort så har jag ändå fått en förfrågan om diverse vikariat i en högre position den närmaste tiden. Uttråkad som jag är valde jag att tacka ja för att få lite nytt att göra. Så den närmaste tiden kommer bli lite annorlunda än jag är van vid såtillvida att arbetsperioderna kommer bli kortare men också ledigheterna. Jag får definitivt ha en kalender för att hålla rätt på var jag ska befinna mig framöver.

För tillfället känner jag mig en aning låg men det beror nog på flera saker, dels verkar jag på väg att bli sjuk som många av mina kollegor, dels är jag nog en aning nervös för det tillfälligt ”nya” jobbet. Jag tror även jag känner mig en aning medstämd för att jag inte har något direkt att se fram emot när jag kommer hem denna gång. En del saker jag sysslar med på min fritid är säsongsbetonade och nu är säsongen över. Alltså måste jag komma på nya saker att göra. Lättare sagt än gjort.

Jag hörde av mig i veckan till tjejen jag var på tre dejter med innan jag åkte iväg på jobb, hon och jag skulle kunna sköta vår korrenspondens via vanlig post, så sakta går det. Det känns som det håller på att rinna ut i sanden. Jag förstår dock inte varför hon inte bara säger det istället för att förhala det och hoppas det ska sopas under mattan. Jag lär inte bli arg eller besviken på henne. Jag vet inte ens själv vad jag vill med henne.

Fick däremot ett inlägg från tjejen som läser min blogg, det överraskade mig en aning men samtidigt blev jag glad. Jag är oftast den som tar initiativ till kontakt bortsett från när vi fick kontakt, då låg hon på mer. Jag blev förvånad att hon skrev ett inlägg istället för att skicka sms eller mail till mig men det kom fram ändå. Häromdagen läste jag vår första msn-konversation vi hade och då var allt nytt och spännande. Det fanns en nyfikenhet från båda sidor. Det gick sedan över till ett långt telesamtal. Vi hade bra flyt inledningsvis med ömsesidighet, och nu när jag läste det rycktes jag med i hur det kändes då. Det var spännande och lockande och hon gjorde mig nyfiken. Det gör hon fortfarande på många plan men mest känner jag att jag håller på och tappar minnet av henne. Jag kan inte riktigt minnas vem hon är. Skulle jag träffa henne igen känns det som vi skulle behöva börja om från början, vilket skulle bli en märklig upplevelse och antagligen inte lika stark denna gång. Jag tror bara man kan få ett sånt ögonblick som vi hade en gång men vi valde att inte ta det. Nu skulle det bli mer trevande och försiktigt tror jag, men vad vet jag, kanske skulle det istället bli mer naturligt och spännande just för att det har gått en del tid sen sist. Då är det inte nåt helt flyktigt.

Jag tror det jag saknar är känslan av det ärliga möte vi hade första gången, då möttes vi utan masker. Det var något nytt för mig efter kurserna jag gått Stockholm. Där möttes vi alla på ett helt annat plan än vad man annars gör. Jag trodde inte det var möjligt på samma sätt i vanliga livet men nu fick jag möjligheten med den här tjejen. Det var häftigt om än lite otäckt. Det är möjligt jag har idealiserat henne som jag ofta gör med tjejer men det kändes som att det inte bara var sexbiten som lockade med henne ut något mer. Det var något med hennes sätt som på ett sätt kändes bekant, men på ett annat helt nytt. Kanske var vi bara två vilsna och sårbara själar som möttes och fick ett tillfälligt andrum. Men visst har hon rätt som hon skrev i vår första msn-konversation att jag verkar ha en tendens att rusa in i sexsammanhang. Det var ju på något sätt där vi möttes även om det handlade om mer än bara sex. Vi gled in där oundvikligen med tanke på vårt gemesamma intresse för vissa saker men jag tror faktiskt det var hon som ledde samtalet i den riktningen först men jag var inte sen att haka på.

Det känns märkligt att skriva saker här om henne som om jag försöker tjata eller påverka saker, men det var precis det här som var risken med att röja min identitet. Jag är osäker på om det var särskilt genomtänkt av mig. Nåväl nu är det gjort så det är bara att gilla läget. Ibland kan jag känna att jag har svårt att formulera mina ord, det blir inte lika flytande som innan just för att jag vet att hon kanske läser det. Jag börjar fundera kring ordval och dess innebörd men även kring mitt syfte med att skriva vissa saker. Jag tror inte jag har nån hemlig agenda, hon vet redan hur jag tänker, men ändå kan tanken slå mig. Det stör mig. Jag vill inte påverka situationen utan bara ta det som det kommer, det blir bäst så. Jag lär få reda på det på ett eller annat sätt.

Jag får göra som jag lärde mig i Stockholm, dvs ta ansvar för min del och sluta fundera så mycket på hur andra tänker och upplever saker. Jag kan bara ta ansvar för mig själv så får hon och andra ta ansvar för sin del. Det är ärligast och mest schysst. Att oroa mig för hur andra eventuellt ska tolka eller hantera något är självupptaget och energikrävande, dessutom ett förminskade av personen ifråga.

Släppa kontroll

Jag pratade med min vän M igår på tele och vi pratade om kontroll, och hon ansåg att jag skulle må bra av att släppa efter mer. Jag instämmer till fullo. Det var också ett stort tema under självutvecklingskurserna jag gått i år, att våga släppa kontrollen och lita på att livet bär ändå. M kunde inte utveckla vad hon menade exakt och vad jag skulle släppa efter på, men det var en känsla hon hade sa hon. Hon tyckte jag skulle följa med henne på yoga, något hon har försökt få mig till i över ett halvår. Jag tror jag ska följa med henne och äntligen öppna upp det prova-på-kort jag fick av henne tidigare. Hon säger att det är ett mycket bra sätt att öva på att släppa kontrollen. Jag körde lite mediationsskivor tidigare men har tyvärr blivit lite lat med att upprätthålla det jag lärt mig på kurserna. Det är så lätt att låta egot intala sig att jag har koll på läget och så blir jag bekväm och fuskar och innan jag vet vad som hänt går det åt fel håll.

Jag har alltid önskat ha kontroll över skeenden, antar det har med min uppväxt att göra, och även om jag släppt efter en hel del märker jag att jag har en hel del kvar att jobba med. Jag försöker styra skeenden jag inte kan påverka och den enda som förlorar på det är jag. Jag gör mig själv en björntjänst och blir missmodig på kuppen.

Idag var jag och samtalade med mina coacher, fast just idag var det bara en av dem som jobbade. Det var länge sen sist, för länge. Som sagt, jag har blivit bekväm. Har dock känt att det går åt fel håll och kände att jag behövde prata med dem och tanka lite energi. Jag vet det hjälper då jag har stort förtroende för dem. Vi pratade mycket om mina senaste veckor som inte varit särskilt lyckade i mina ögon. Jag har inte ställt till det för mig men jag är inte nöjd hur jag agerat och använt min tid på sistone. Jag har inte varit snäll mot mig själv. Vad jag i grund och botten vill ha är en relation där både det vanliga livet och sexbiten fungerar, men nu har jag mest fokuserat kring sex och valt bort helheten. Tjejerna jag har kommit i kontakt med har triggat mig, men har också fått mig från mitt mål. Coachen menade på att det ändå var ett framsteg utifrån hur det hade varit för några år sen då jag hade trasslat in mig värre, nu har jag huvudsakligen backat och dragit mig undan med några få undantag. Jag mötte en oerhört destruktiv tjej men henne avvecklade jag ganska omgående, sen för en tid sen var jag tvungen att dra det ett andra varv då vi slumpmässigt möttes på en annan kontaktsida än tidigare. Jag har dock avvecklat det en andra gång trots att hon verkar intresserad av att träffas. Jag märker att hennes personlighet irriterar mig, även om jag inte kan komma på varför. Det är också något som får mig obekväm och illa till mods. Jag skulle vilja ha riktigt brutal sex med henne en enda gång och sen tacka för mig. Men det är inte värt det, förr hade det varit annorlunda. Jag vet att hon inte är vad jag söker och inte heller någon som skulle få mig glad. Onödigt att involvera sig då.

Vi pratade mycket om fokus idag och hur jag tappat det helt. Jag har svårt att ta mig för saker och prioriterar fel. Jag försökter påverka min situation för mycket. Jag känner att jag kan inte bara sitta passiv och vänta på att livet ska komma till mig, alltså försöker jag forcera det till mig istället. Vi pratade om att det kanske beror på mitt jobb som gör att min tillvaro blir mycket av och på, att när jag väl är ledig så försöker jag att skynda på saker. Kanske finns det mellanlägen, där jag på något sätt släpper jagandet men ändå agerar aktivt. Det skulle vara att till exempel söka mig till nya miljöer som i sin tur leder till att jag träffar nya människor. Nånstans sedan i dessa kretsar kanske jag kan träffa den tjej jag längtar efter. Tanken att stänga ner alla sidor och bara ägna mig åt andra saker gör mig rädd för då tänker jag att jag aldrig kommer träffa någon, men kanske är det just när jag gör något nytt och annorlunda som det lossnar. Jag har nu provat detta sätt ett bra tag och inget gott har kommit ut av det.

Jag vill ha ärliga och raka möten. Där man kommunicerar och uttrycker sina behov och där det finns ett naturligt samspel och ömsesidighet. Där man visar intresse och lär känna vararandra. Jag vill inte behöva spela spel. Tyvärr har det blivit fel med de tjejer jag har kommit i kontakt med på sistone. Vi har hamnat i konstiga spel. Jag är inte så bra på att kallprata om ingenting, därför kom jag inte heller någon vart med hon som blev min boxvän. Mötet med tjejen som läste min blogg var speciellt såtillvida att vi möttes väldigt naket och ärligt men sen var det som att vi kommit varandra för nära. Hon drog sig undan och jag kände mig en aning dum att jag röjt min identitet.  Hon sa att hon inte visste om hon ville ha sex med mig längre även om hon ville det ibland. Jag ville att det skulle uppstå en trygghet och tillit mellan oss för att vi skulle kunna roa oss med det vi pratat om inledningsvis men nu känns det som att vi har glidit isär istället, vilket jag tycker är trist. Hon har samtidigt nämnt att hon inte är helt i balans för tillfället vilket gör att den typen av sex vi främst skulle utöva inte känns passande ändå. Jag har redan mer än väl uppfyllt min kvot av destruktiv sex, både för egen del och som medhjälpare. Nu vill jag det ska göras av rätt skäl.
Det fanns något hos henne som lockade mig och gjorde mig nyfiken att vilja träffa henne mer. Jag tror jag kände igen en massa drag från Miss Orange, vilket väckte gamla minnen till liv. Sen var hon väldigt öppen med sin sexualitet och hade preferenser som stämde bra överens med mina egna. Vi hade förmodligen haft det lustfyllt och avancerat ihop. Det triggade mig så pass att jag kanske inte tänkte igenom det som jag annars skulle ha gjort, men samtidigt gillade jag att jag vågade vara spontan och impulsiv. Jag vill inte tänka sönder saker utan bara agera ibland. Blir det fel är det bara att göra ett nytt val. Våga vara modig. Jag behöver gå nya vägar, tyvärr vet jag inte riktigt var.

Jag anser inte att man behöver vara djup och svår men om det blir för opersonligt och ytligt tappar jag intresset. Jag gillar nog en mix och att jag känner att vi kommer någon vart. Nu blir det mest osäkerhet och ovisshet som ligger och skaver. Att stryka som katten kring het gröt är jag för gammal för. Jag har ibland undrat om det är en mognadsgrej, men idag när jag klippte mig hos min polares flickvän så insåg jag att det handlar nog mer om personlighet. Hon är 25 år gammal och hennes kille är jämngammal med mig och det funkar bra för dem. Hon förstod precis vad jag menade när vi snackade idag. Hon och jag har fått bra kontakt och hon ger mig bra input emellanåt som jag uppskattar. Hon sa för övrigt att jag kan vara kryptiskt och otillgänglig ibland vilket stämmer bra överens med vad jag hört av några andra personer på senare tid. Förmodligen är det så jag agerar tills jag känner att det finns ett ömsesidigt förtroende. Då släpper jag in folk och vågar öppna upp mig. Jag vet att desto mer jag själv bjuder på, desto mer brukar vanligtvis andra också öppna upp sig.

Hon lyckades dessutom få mig generad då hon frågade vad jag sökte och jag hasplade ur mig att jag tänkte mig en akademikertjej. Jag hann inte längre innan jag kände att jag blev obekväm då jag insåg att hon inte är högskoleutbildad. Jag började genast ursäkta mig med att jag inte tror någon är smartare för det. Längre hann jag inte innan hon sa att jag inte behövde be om ursäkt för det. Jag sa att jag hade svårt att se mig tillsammans med en kassörska på Netto. Hon förstod vad jag menade och sa att den jag sökte behövde ha ambitioner och driv och det är ju precis det jag tänker att någon som har valt att vidareutbilda sig har. Hon fick mig att inse att det faktiskt är egenskaperna som jag söker mest och inte själva utbildningen. Det var en nyttig lärdom då jag lätt låser mig vid fel saker. Det är inte första gången jag gör bort mig med henne, tidigare har jag antytt något om Arlöv vid ett tillfälle, det var innan jag visste att hon var uppväxt där. Jag och alla mina fördomar.

Igår var jag och käkade brunch med min mamma och hon frågade om jag hade hört något från C, vilket jag inte har gjort. Vi pratade en stund om det och jag märkte att C bekommer inte mig särskilt mycket, jag önskar mest hon ska vara lycklig. Strax innan vi skulle gå fick jag mig en överraskning jag hade klarat mig utan, in klev Miss Orange fd man och hennes son. Jag kände igen sonen och jag märkte att han kände igen mig även om han undvek min blick. En kort stund var jag iskall och trodde Miss Orange också skulle dyka upp, vilket hon till min lättnad inte gjorde. Dock kunde jag inte släppa hennes son med blicken, det var som att jag ville han skulle söka ögonkontakt med mig. Min mamma märkte jag blev distraherad och jag förklarade för henne vad som hade hänt. Eftersom vi var på väg att gå bad jag henne gå ut och vänta medan jag stannade kvar och stirrade. Det måste sett galet ut. Av nån oförklarlig anledning ville jag gå fram till sonen men eftersom pappan var med så avstod jag, men helt plötsligt fick han ett samtal och gick ut. Då gick jag fram och sa ”Tjena F, hälsa din mamma”, efteråt fattade jag ingenting. Jag svarar inte när hon hör av sig, men helt plötsligt ber jag hennes son hälsa till henne. Jag önskar nu i efterhand att jag bara hade gått ut och inte sagt något alls. Det var ändå två år sedan vi sågs senast så han hade nog inte brytt sig. Kanske berodde det på att jag känt mig missmodig ett tag och då ville rota runt lite i grytan och inte kunde lösa det inom mig själv dumt nog. Jag undrar om det omedvetet handlade om att jag vill hon ska höra av sig till mig för att jag ska få bekräftelse att jag fortfarande finns i hennes tankar. Det har nu gått mer än de 2-3 månders intervaller som hon brukar höra av sig på även om det är på gränsen i dagsläget. Nu idag känns det hela mest onödigt men jag får också vara snäll mot själv och konstatera att jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat tro att jag skulle springa in i hennes son som inte ens bor i Malmö. Så inte konstigt jag blev paff och agerade lite irrationellt och ogenomtänkt. Förhoppningsvis är jag bättre rustad om något liknande händer igen.

Jag är frisk

Det var en plötslig nervositet som uppstod när jag i min mobil hade fått ett sms från avsändaren MVK där det kort stod: 

Du har fått ett svar i Mina vårdkontakter.
Logga in på https://kontakt.vardguiden.se
Obs! Det här är ett automatiskt meddelande som inte går att besvara. För att svara på ett ärende måste du logga in i Mina vårdkontakter.

Jag förstod det var mitt klamydiatest som jag skickade iväg i måndags som jag fått svar på. Snacka om snabba ryck. Jag blev kall av att läsa det. Jag kände hur pulsen steg direkt, händerna kändes kalla men svettiga, munnen blev torr och det pirrade i magen. Det kändes som när jag studerade och precis skulle få svaret på en tenta där jag var osäker på om jag hade godkänt eller ej.

Jag fick till min lättnad läsa följande efter att jag hade loggat in på angiven sida:

2011-11-04 08:45
Svar från mottagningen:
Ditt prov påvisade inte förekomst av klamydia.
Det utesluter inte annan könssjukdom. Om du har besvär eller är orolig för att du har någon könssjukdom bör du kontakta läkare.

Xxxxxx Xxxxxxxxx, specialistläkare,
ansvarig läkare för hemtestet
Skånes universitetssjukhus, Centrum för sexuell hälsa i Malmö

Även om det var detta jag förväntade mig var det goda nyheter. Så oförsiktig är jag inte och även om det finns andra sjukdomar så är klamydia ändå den vanligaste. Jag ligger inte direkt i riskgrupper för några andra och jag tar även blodprov regelbundet.
Anyone för sex? I’m clean.

Ömsesidighet

Jag har märkt att jag har svårt att få en dejt att leda vidare till något bra för min del. Först var det boxtjejen som jag dejtade ett antal gånger utan att något alls hände, därpå började vi gå på box tillsammans alltmedan vi båda kände att det fanns något som störde. Det fanns något ouppklarat mellan oss.  Hon var en vanlig tjej utan bokstavskombinationer som jag hittade på en kontaktsida. Vi pratade om det mesta utom sex som inte berördes alls. Sånt gör mig illa tills mods för då vet jag att jag har problem framöver. Vi gick på dejter, och jag uppförde mig korrekt, och förmodligen också trist och stelt. Jag var antagligen ganska tråkig. Det är bara när jag känner mig bekväm som jag vågar visa upp mitt rätt jag så egentligen håller jag på med något meningslöst spel i tron att jag ska passa bättre in. Kanske skulle jag våga vara jag från början. Gillar tjejen inte det så är det inte mer med det. Att spela spel blir bara tokigt eftersom det inte är jag. Skulle de dessutom uppskatta den personen så är det någon annan än mig de gillar. Jag framstår som alldeles för seriös och tråkig, när jag vet mina vänner skulle påstå nåt helt annat.

 

I förrgår tog det oss 25 sms var att reda ut var vi står och det är som boxvänner visade det sig till slut. Det var jag som tog initativet till detta efter att ha fått ett sms från henne där hon skrev om boxträningen jag hade missat. Jag vet att jag efter 4-5 dejter gjorde några sexuella anspelningar via sms då jag tänkte att det kanske skulle vara lättare att nå fram till henne på det viset. Jag brydde mig inte heller längre om hon skulle bli förnärmad och tyckte jag var en idiot. Hon svarade på mina sms men på allt utom den sexuella delen som lämnades i  det tomma. Hon var hal som en ål och med förmågan att slingra sig som en politiker.

 

När vi nu äntligen redde ut vår situation, vilket båda uppskattade visade det sig, så tyckte hon att jag inte hade visat nåt intresse för henne, och att jag hade som mest skickat några kryptiska sms. Hon ansåg jag inte hade varit tydlig med vad jag ville. Själv kände jag att jag inte kom innanför hennes gard, vilket gjorde mig osäker. Jag visste verkligen inte hur jag skulle nå fram till henne. Hon pratade mest om sitt jobb och hur upptagen hon alltid var. Det gick inte att nå på djupet med henne, allt var väldigt ytligt. Jag upplevde henne som en person som ville vara väldigt duktig med vad hon än företog sig, som att det på något sätt gav henne ett värde som annars saknades. Hon verkade få sin bekäftelse via jobbet.

 

Under sms-infernot krävdes det mer eller mindre att jag serverade henne på silverfat innan hon förmå att klämma ur sig att jag inte var intressant för henne längre. Tydligen hade jag varit det tidigare, men jag fattar inte hur jag skulle ha märkt det på hennes agerande. Förvisso har jag svårt att se om en tjej är intresserad av mig, men i hennes fall fanns det i mitt tycke inga tecken på det. Antingen är jag oförmögen att läsa av tjejer eller så är det så enkelt att ingen tjej är intresserad av mig eftersom jag inte ser några tecken på det. Idag messade jag med en vän till min vän M, hon är för övrigt också soctant. Hon nämnde flera tecken på hur en tjej visar med kroppsspråk att hon är intresserad. Detta har jag aldrig upplevt eller så är jag så uppe i mig själv att jag missar det. Jag behöver nog lära mig mer om signalerna för tydligen har jag helt tappat denna förmåga att se om nån gillar mig.

 

Jag kan dock se att jag var osäker och otydlig med boxtjejen och det berodde nog inte bara på att hon var svår att få närmare kontakt med. Det var också något med bilder jag sett av henne som fick mig fundersam då hon verkade pendla i vikt en hel del. Nu ser hon fit och tränad ut på boxen men så var det inte på en del bilder. Jag vill minnas hon nämnde nåt om viktpendlande och sånt gör mig alltid skeptisk. Jag tänker att hon inte bryr sig om sig själv och antagligen har något som jagar henne på ett eller annat sätt. Sviktande självkänsla. Jag var nog inte så intresserad i grund och botten helt enkelt. Jag vill kunna mötas på ett ärlig sätt och med henne hamande jag i nåt rollspel. För jag vet att om jag är osäker på vad jag verkligen vill så är jag väldigt diffus och flyktig till mitt sätt. Jag ger inga raka besked om varken det ena eller det andra. Även jag kan agera politiker. Jag vill inte sylta in mig i något som sen blir mer komplicerat att ta mig ur. Jag vill inte heller såra någon. Jag förminskar på så vis tjejen kan jag tycka. Jag borde låta henne få göra sina val oberoende av mig. Nu tänker jag ibland åt tjejen också, och det kan inte bli annat än fel, då jag omöjligvis vet vad hon tänker och känner. Med boxtjejen kände jag att om jag fick ligga med henne efter 4-5 gånger så skulle hon tro det var seriöst mellan oss och med henne visste jag inte om det var det jag egentligen ville. Det kändes inte som om det vore värt det. Jag tror och tänker för mycket. Kanske ville hon också bara ligga vid den tidpunkten.

 

Det var inte länge sedan jag var på en 3:e dejt med en annan tjej jag också mött på en vanlig kontaktsida. Scenariot är detsamma som tidigare, vi pratar om allt utom sex och jag framstår som helylle. Sista gången vi träffades var jag till och med hemma hos henne och vi åt hämtmat. Så långt kom jag aldrig med boxtjejen så det var i sig ett steg framåt.  Jag var hemma hos henne i 4 timmar men kom ingen som helst vart. När vi skulle dricka kaffe satte hon sig i en fåtölj istället för i soffan och då försvann alla mina möjligheter till ett tafatt närmande. Jag vet inte om vi kommer att träffas en 4:e gång, jag vet inte ens om jag är intresserad även om hon skulle vilja. Det är för mycket som påminner om boxtjejen även om denna tjej är enklare att ha att göra med. Det är nåt som får mig att tro att hon är sexuellt tråkig men jag har inga som helst belägg för det. Det är enbart en magkänsla. Jag borde egentligen tänka annorlunda om den här tjejen med tanke på att tjejen jag mötte via min blogg verkligen knäckte några fördomar jag hade. De är lite samma typ av människor, men ändå inte. Jag kan se en betydande skillnad som antagligen är avgörande.

 

Jag har inte kommit någon vart med den här tjejen efter tre träffar så det känns som att det lär rinna ut i sanden. Vi står och stampar osäkert på samma plats. Även med denna tjej kan jag inte säga om jag verkligen skulle vilja ha en relation med henne. Mycket beror nog på sexbiten. Antagligen uppfattar hon också mig som otydlig. För min osäkerhet lyser säkert igenom.

 

Jag tänker att en relation borde vara lätt, att den bygger på ömsesidighet där båda visar intresse för varandra och där inga spel sinsemellan existerar. Man hör av sig till varandra och uttrycker tydligt vad man vill. God kommunikation och ärlighet helt enkelt istället för tankeläsning och andra icke fungerande metoder. Nu verkar det pågå spel där man ska vänta en viss tid innan man hör av sig osv. Det gör mig om möjligt bara ännu mer otydlig i mitt agerande för då börjar jag så klart undra om den här personen verkligen är bra för mig. Boxtjejen skickade sällan sms på egna intitiativ men svarade alltid omgående även om hon valde bort vissa delar att svara på. Den andra tjejen däremot har ett tempo där utbyte av ett sms tar ca 1½ dygn. Jag antar att det är ett tecken så gott som något annat att det inte är rätt. Vet man vad man vill agerar man därefter anser jag. Men det kan så klart bero på bristande mod och att man själv är rädd att bli avvisad eller att man inte vill verka för på.

 

Jag vet inte om tjejerna är rädda eller vad det handlar om, kanske är de lika osäkra på vad de vill som jag är. Snacka om skuggboxning. Nu stryker vi som katten kring het gröt och det blir bara konstlat och märkligt och ingen riktigt förstår vad som pågår. Det uppstår bara en osäkerhet som inte gagnar någon. Det saknas en tydlig ömsesidighet och förståelse. Kanske behöver jag bara möta en tjej som vet vad hon vill och som törs kommunicera det, kanske löser det även upp knutar hos mig då. Kanske utstrålar jag fortfarande fel signaler och möter då också fel tjejer. Jag skulle nog också må bra av att se över mitt sexfokus, det skulle antagligen underlätta för mig avsevärt.

Dålig krishantering

Jag är på kurs denna vecka. Jag var inte överlycklig att behöva åka iväg, särskilt som jag redan hade gått den tidigare. Dock har jag omvärderat situationen nu och är riktigt glad att jag får gå den. Den passar precis in där jag befinner mig. Kursen handlar huvudsakligen om hur folk beter sig i stress- och krissituationer. Det är nyttigt att repetera och denna gång har jag avsevärt större förståelse för vad som sägs än senast för fem år sen då jag var mitt uppe i mitt kaos. Jag tror inte ens jag hade nått bearbetningsfasen i en krishantering vid den tidpunkten. Jag låg nog nånstans kring reaktionsfasen och den tedde sig i verklighetsflykt.

Vid stress, särskilt om det pågår under längre tid, utvecklas det tydligen lätt en depression och jag skulle vilja påstå att jag var stressad från 1996 fram till runt 2001, därefter hamnade jag i ett stillestånd eller vaccum där jag var oförmögen till något konstruktivt överhuvdtaget. Jag befann mig mitt i en livskris. Det var fly eller slåss som gällde för mig, dvs människans överlevnadsinstinkt slog till. Jag valde att fly. Jag fick ibland kroppsliga signaler att nåt var fel, t.ex. svimmade jag vid ett antal tillfällen då allt bara blev snurrigt för mig och jag föll ihop. Läkarna sa att det var några kristaller som var i obalans men jag minns de ställde frågor kring stress då. Jag uppfattade inte själv jag var stressad utan trodde nog livet skulle se ut som det gjorde. Jag visste inget annat.

Jag hade varit ofrivillig hemhjälp till min mormor och morfar under några år, vilket sög musten ur mig. Jag tappade helt greppet om vad som var rimligt och jag var oförmögen att säga nej. Som liten hade dom passat mig mycket så jag kände att jag ville eller skulle betala tillbaka. Jag minns jag kände mig mer som en vaktmästare/hemhjälp än ett barnbarn, särskilt som de envisades med att sticka till mig pengar varje gång jag var där. Pengar jag inte ville ha för dom kändes bara olustiga att ta emot även om jag idag kan se att det inte var någon muta utan i all välmening, men så uppfattade jag inte det då. Min mamma gjorde inga större ansatser att avlasta mig utan tyckte situationen var rätt bekväm. Jag vet detta gjorde mig väldigt arg men det behöll jag inom mig även om det så klart sken igenom ibland, mest då på närstående som jag tyckte borde förstå min situation. Men tankeläsning funkade lika dåligt då som idag. Hur som helst låtsades min mamma ovetande om varför jag betedde mig illa eller så trodde hon verkligen på fullaste allvar att jag bara var allmänt otrevlig.

Medan jag höll på som hemhjälp försökte jag även slutföra en utbildning som jag redan 1-2 år innan examen anade inte skulle leda någon vart. Jag kände att jag inte var i en position att byta då jag redan hoppat av två tidigare utbildningar och denna gång tog jag dessutom studielån. Vid sidan om detta tog jag även extrakurser både på högskola och komvux samtidigt som jag jobbade extra på helger. Jag försökte även upprätthålla en relation med min sambo. Tyvärr var det hon som fick ta mest stryk. Idag kan jag lätt se att mitt fokus borde ha varit på oss två och vår relation, det övriga hade fått lösa sig på annat sätt. Och det hade det alldeles säkert gjort också. Men jag var van att anpassa mig och ställa upp för andra så jag klev in i rollen utan betänkligheter, det gick per automatik.

När jag väl tog examen besannades tyvärr mina farhågor om jobb och jag fick ströjobb som bröt ner mig. Jag tyckte kraven som fanns på jobben var för låga i förhållning till min kompetens och jag blev missmodig. Det var ströjobb som vem som helst kunde få. Det var också samma jobb som jag hade varit synnerligen nöjd med så länge det var extraknäck medan jag studerade, men när det plötsligt var på riktigt passade det inte. Då ansåg jag mig vara värd nåt bättre. Jag var på en del intervjuer men mitt självförtroende och självkänsla var helt i botten och sånt ser en normalbegåvad rekryterare direkt.

Medan detta pågick dog min pappa och morfar inom loppet av en månad. Det tog mig hårt, särskilt morfar då han var min förebild. Min pappa och jag hade en ansträngd relation vilket inte hjälpte, dessutom var det så mycket elände kring hans död att det bara blev ilska och frustration. Helt plötsligt stod jag som ensam man i familjen inför mamma, mormor, lillasyster och flickvän. Jag upplevde det som att jag nu skulle vara den starka beskyddande mannen när allt jag bara ville göra var att lägga mig ner och gråta. Jag kände att det var vad som förväntades av mig även om ingen sa det, men min mamma och mormor agerade därefter. Det gjorde däremot inte min flickvän eller lillasyster men jag tog på mig den rollen även för dem. Jag klev alltså rätt in i en roll jag varken ville ha eller behärskade, och som egentligen ingen bett mig om. Jag kände att det inte fanns tid för mig att vara svag och be om hjälp, jag var tvungen att vara stark och hålla ihop familjen. Alltså bet jag ihop som jag hört man skulle göra. Jag vet inte vem jag försökte lura, ingen blev åtminstone lurad, allra minst jag själv.

Jag mådde allt sämre, mina dryckesvanor var usla och som grädde på mosen hade min lillasysters mamma fått vittring på pengar så vi hamnade i en minst sagt snaskig arvstvist dessutom. Jag ville bara gå upp i atomer. Nånstans i denna veva, insåg jag att dricka inte var lösningen på mina problem, sex blev helt plötsligt mer intressant, särskilt lite avvikande sådan. Mitt intresse för sex i olika former hade funnits sen långt tidigare, och under normala omständigheter, men nu ville jag bara prova nya saker hela tiden. Jag pressade min flickvän och ville närmast ha ett nej från henne för att det skulle bevisa för mig att inte ens hon ville mig väl. Så snurrigt hade allt blivit för mig. Jag vet hon gick över sina gränser för att göra mig glad men jag var likgiltig. Det gör mig riktigt ont idag att tänka tillbaka på det. Till slut var jag otrogen med en tjej och sen började det gå utför på riktigt för mig. Jag hade hur mycket obearbetade händelser som helst som jag gick och bar på, dessutom hade jag gamla saker som på något sätt låg vilande under ytan från min uppväxt. Jag hade lyckats gömma undan dessa under ett antal år tillsammans med min sambo där jag med tiden fann en trygghet. Dock hann tiden ikapp mig också, som den gör med oss alla, och när allt rasade för mig så kom det gamla också som ett brev på posten för att förstärka eländet.

Med tanke på de symptom som uppvisas under depression och stress är det fortfarande för mig en gåta hur jag lyckades ta mig igenom ytterligare en högskoleutbildning. Dock är det mycket svarta hål för mig under denna tid. Men nånstans uppstod med tiden en bearbetningsfas, dock lyckades jag inte ta mig hela vägen upp utan rasade hela tiden ner igen. Jag gick hos en samtalsterapeut och sedan en psykolog men vi avbröt behandlingen för tidigt kan jag förstå idag. Det är först sedan julen 2009 som bearbetningsfasen har påbörjats på riktigt, så klart har jag halkat en del gånger men jag börjar närma mig nyorienteringsstadiet där jag faktiskt ligger en nivå högre än när allt utlöstes. Där jag står bättre rustad än tidigare. Mycket har berott på min vilja att förändra min livssituation, vilket gestaltat sig i samtalsterapi och kurser i personligutveckling som exempel. Plötsligt har intresset för mig själv, och mitt välmående blivit viktigt. Idag har jag ett värde, åtminstone oftast. Jag har lärt mig att våga säga nej och kan även stå upp för mig själv bättre än tidigare även om det finns mer att arbeta med på denna punkt. Jag har fått tillbaka mitt känsloregister till stor del, vilket gör mig mer mänsklig. Jag kan också känna glädje. Jag har också börjat ifrågasätta saker runtomkring mig på ett annat sätt, vilket är vanligt i denna fas. Jag funderar till exempel mycket på att byta jobb och göra något helt annat som passar mig som person bättre. Jag kan ibland undra var jag hittade min plötsliga kraft till förändring men det har ingen betydelse egentligen. Det viktiga är att jag gör det. Förmodligen fanns det en mening med allt som hände för att jag skulle ta mig dit där jag är idag. Känslan över att det behövde ta så lång tid kan dock göra mig lite ledsen ibland.

Eftersom jag under så lång tid levt ensam åtminstone på mitt eget sätt att se det, för det har funnits folk runt mig hela tiden, så är det kanske därför jag har en så stark längtan till att få tillhöra ett sammanhang. Att känna att jag passar in och får vara med. Kanske beror det på min rädsla för att bli övergiven, vilket till stor del härstammar från min tidiga uppväxt där jag bodde hos olika familjemedlemmar till stor del. Jag var för liten för att förstå vad som pågick.

Under min kris fick jag för mig att jag var en osocial person men det har jag insett är helt fel, jag gillar att ha folk runtomkring mig. Att jag drog mig undan folk när jag mådde som sämst, är helt naturligt, det är så vi brukar agera. Jag orkade inte svara på frågor, ljuga om hur jag mådde och så skämdes jag över mig själv. Inte som upplagt för att vara social när jag är dränerad på energi, glädje och självkänsla. Det var enklare att isolera mig och skapa ett utanförskap.

I min iver att hitta rätt blir det ibland fel. Ibland väljer jag fel dörrar som jag borde ha låtit vara stängda och ibland blir jag för avvaktande. Det är kanske inte i första hand en relation jag behöver, även om jag tror det skulle kunna hjälpa mig en bit på vägen i min önskan om ett sammanhang. Men jag måste kanske prova nya vägar för att hitta dit, vara modig och nytänkande och undvika gamla spår som bara är återvändsgränder. Våga ifrågasätta mer runtomkring mig.

Idag fick jag höra några minst sagt gripande berättelser av den psykolog som är föreläsare på kursen. Det var så sorgligt att jag kände tårarna i ögonen. Det fick mig att inse att det finns folk som har det riktigt illa. Ibland kan det vara bra att påminnas om det för att få lite styrka.

Under kursen fick vi också se en videoupptagning som spelades in under gårdagen då vi gruppvis genomförde ett katastrofskådespel i en simulator. Vi hade olika befattningar i en krissituation som vi skulle hantera, och hela tiden dök det upp nya problem och förutsättningar, allt för att sätta oss under stor press och öka stressen. När det var klart fördes vi omedelbart in i ett rum som var riggat som en presskonferens. Det momentet kom väldigt oväntat för oss. Där fick vi sedan besvara en massa frågor från låtsasjournalister om vad som hade hänt och varför vi agerat som vi gjort. Det var kul att se videoupptagningen och hur vi alla betedde oss i denna nervösa situation, främst då genom kroppsspråk. Övningen hade många syften men bland annat att förstå hur vi beter oss i en stressad situation, och även hur vi ska hantera medier i en eventuell krissituation även om så klart vi aldrig skulle behöva gå direkt till en presskonferens efter en olycka. Det var en mycket rolig och intressant övning.

På slutet av dagen fyllde vi i ett personlighetstest. Jag blev en aning överraskad, till min fördel, av en del av svaren. Områden som jag själv upplever som svaga var varken höga eller låga utan snarare medel. Jag passar alltså in i landet lagom. Får se vad som väntar morgondagen, ska bli spännande.