Brev från ”fel” person

Idag när jag kollade min fb i förhoppningen att höra nåt från tjejen som ger mig tystnad fann jag istället ett annat meddelande. Det kom en aning oväntat men ändå inte överraskande. Det är från hon jag träffade dessförinnan. Tjejen vars ekonomi skrämde mig så mycket att jag inte kunde släppa in henne i mitt liv hur gärna jag än ville. Jag försökte förklara en miljon gånger att det skrämde mig, men hur skulle jag förklara utan att låta nedvärderande och såra henne. Jag gick som katten kring het gröt och fick fram det mesta av vad som oroade mig men hon tog inte det till sig. Ville inte lyssna eller förstå. Jag kan förstå det, hon hade hur mycket problem som helst, och hon hoppades få ro i kärleksbiten med mig så någon del i tillvaron fungerade.

Faktumet var att hon skilt sig inte så långt innan vi träffades, hennes företag hade konkat, hon bodde ensam kvar i ett radhus (i ett icke trivsamt område i Hbg) vars hyra var avsevärt högre än min 3:a i centrala Malmö i ett populärt område. Efter ett tag sa hon upp sin radhus för att flytta in till en vän, men när vännen i sista stund backade ur var hon plötsligt bostadslös också. Det var då hon ville bo hos mig veckorna utan barn. Hon frågade mig via sms när jag var i Asien om det gick bra. Vad fan skulle jag svara?! Då sa jag det gick bra, men så fort jag kom hem fick jag panik,  jag kände att det gick bara inte. Vi hade umgåtts i ett halvår och allt hade kretsat kring allt strul som omgärdade henne.

Hon hade 3 barn varannan vecka. Jag såg hur deras ekonomi var hopplös, det räckte att bara titta in i kylskåpet, och jag hade svårt att förhålla mig när jag hade ordnat för mig. Under tiden vi umgicks blev hennes bror inneboende. Hon fick både mobil och el avstängt om jag minns rätt. Hon hade jättesvårt att få hållbara jobb, och när hon hittade något dög det inte. I en sån situation får man nog bita i det sura äpplet särskilt när man flackat runt som henne och inte har något säkert kort att falla tillbaka på. Hon hade inte heller någon utbildning som kunde hjälpa till. Dessutom var hon stolt och ville inte ansöka om bostadsbidrag och socialbidrag. När hon väl började plocka i den biten var det långt gånget och olika instanser försökte matta ut henne med att hela tiden begära mer papper, vilket jag har förstått av andra inte är särskilt ovanligt. Skrämmande att man vill få folk som har det tufft att ge upp, typ sparka på någon som redan ligger.

Vi var i ofas ekonomiskt och det blev en väldig konstig balans. Jag bjöd henne på allt möjligt, förbehållslöst, men det kändes ändå märkligt för båda. Jag ville så gärna ha en relation med henne men hennes situation skrämde mig och därav blev det en distans. Jag ville, jag backade, jag ville, jag backade osv… Hon pratade alltid om min distans och den fanns där utan tvivel, det var som ett inre krig i mig. Jag ville men kunde inte.

Idag kan jag tycka delvis att mitt resonemang är märkligt utifrån att med min senaste tjej så var jag villig att hon skulle komma hit och bo med mig. Jag hade lätt fått försörja henne till 100% i 2-3 år innan hon lärt sig språket och översatt och kompletterat sin utbildning till svenska standards. Det var vad jag räknade med innan hon själv skulle kunna jobba och få egen lön. Hon var utbildad sjuksköterska.

Men med den svenska tjejen fick jag mest panik att jag skulle behöva försörja henne även om hon inte ens antydde det eller antagligen hade accepterat det. Hon är förvisso skyldig mig 15 000 kr som hon behövde när hon hittade nån stuga på landet och behövde deposition. Hon skulle börjat betala tillbaka för snart ett halvår sedan men inga återbetalningar än. I min värld är pengarna avskrivna men det har jag inte sagt till henne. Skulle jag mot förmodan få pengarna en dag i framtiden är det en bonus.

Detta är vad hon skrev, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hon har en stor plats i mitt hjärta, jag tycker hon är fin och modig. Hon är ärlig mot mig. Mycket är som jag vill det ska vara i en relation i samspelet mellan oss. Hon kompletterar mig bra då hon är en känslomänniska. Även om jag vill gå på känsla är jag styrd av tanke. Det gör mig ont att allt var så kaotiskt. Jag hade precis kravlat ur min egen röra och var livrädd att dras ner i hennes. Jag ville börja leva, och inte bara hamna i nya problem. Med min medberoende-personlighet hade det varit väldigt enkelt att falla tillbaka i gamla mönster. Jag kan känna mig egoistisk i mitt agerande men jag tror jag gjorde rätt. Jag hade lätt kunnat hamna tokigt igen.

”Det där glasberget… Det är för svårt för mig att klättra upp på. Jag vet det. Har vetat ett tag att jag inte kommer att släppa in dig, att jag inte vågar ha en relation med dig. Jag ser inte att den känslan hos mig kommer att förändras. Men jag ser också att jag (vi?) inte fått något avslut.
Jag tänker att det vore fint att få för att kunna gå vidare. Jag klarar, som du vet, inte av dörrar på glänt. Om vi stänger för en kanske öppnas en annan? Vänskap, tänker jag.

Jag hade så otroligt starka känslor för dig. Jag minns jag sa att det var först då jag träffade dig som jag släppte taget om min stora kärlek N.
Som ödets ironi dök han upp i mitt liv sent i vintras. Vi träffades intensivt några månader i våras. Inte som i en relation, utan med ändlösa samtal och något mer begränsat vindrickande. Att efter nästan 20 år träffas så där och vara precis de samma och ändå inte, är en skum känsla. Ganska trevlig.
Men jag försökte se något budskap i att han dök upp när du försvann,  han som jag släppte taget om när du kom in i mitt liv.
Det finns ingen dold mening med det. Det bara ÄR. Jag har överlag grunnat en hel del på både stort och smått.

Har jag kommit fram till nåt?
Inget särskilt.
Inte mer än att mitt liv är så jävla märkligt och ändå underbart. Att i kollektiv i ett kollektiv är minst sagt speciellt. Men för mig är det befriande att slå mig lös från normer om hur livet ska se ut. Barnen mår bra, är trygga och stabila. Vilken rikedom de får med sig! Förståelse för andra och sig själva.
Jag är en mycket stolt mamma även om andra delar i livet inte är på plats.

Vi skulle aldrig få ihop ett gemensamt liv, du och jag. Som jag älskade när vi skrattade tillsammans. Och som jag gick fullständigt sönder inombords när du gång på gång stängde mig ute.
Jag är helt säker på att det är okej att vara två, vara stark med någon annan. Din barriär är för svårforcerad för mig. Jag önskade du skulle förstå att du inte kan leva utan mig. Många dagar väntade jag. Tills det gått så lång tid att jag inte skulle tro dig längre om du nu fick för dig att säga det. ”Se bara!” skulle jag säga. ”Det går alldeles utmärkt att leva utan mig. Du GÖR det ju!”

Lika fysiskt som jag känner allt annat, lika fysiskt kände jag när jag gav upp min väntan. När det slog mig att inget du säger nu kan spela någon roll. Jag tror dig inte och jag vågar inte.

Som jag hoppas att du ska hitta den där underbara kvinnan som kan ge dig allt det där… Fast du inte resonerar som jag; Göra dig hel! Fylla tomrummet man omöjligt själv kan fylla eftersom det finns inuti en. Det blir lite som att försöka krypa in i sitt eget rövhål. Typ.

Jag vill gärna träffas. Och kramas och kunna vara vänner.
Finns inga undertoner eller förhoppningar i det. Bara så det är för mig.
Vet inte om du redan är iväg på nästa tur, tyckte jag räknade att det borde vara dags.

Största kramen!”

Gravida ex

Var ute och träffade en vän igår. Vi käkade och uppdaterade varandra om våra liv och leverne.  Medan vi satt och pratade sa han att trodde han sett A några dagar tidigare, mitt gamla ex som jag inte riktigt kan släppa, och att hon hade haft ett litet barn med sig. Han frågade om jag visste om det var hennes. Eftersom jag inte har någon kontakt med henne längre, och inte heller hennes familj, sa jag att jag inte hade en aning men att det kunde vara rimligt med tanke på att hon har ny kille och att hon närmar sig 40.

När jag kom hem på kvällen kollade jag upp henne på fb. Vi är inte vänner där men det visade sig att hon inte låst sin sida. Där hittade jag några bilder på henne, bland annat med ett spädbarn i famnen, likaså en bild där hon var gravid. Hon passade med barn, det var en väldigt vacker och bra bild. Jag blev glad för hennes skull, men samtidigt väldigt ledsen inombords. jag fick en betongklump i magen. Hon är den enda jag träffat som jag verkligen velat ha barn med även om det inte var aktuellt på vår tid. Hon kändes som den optimala mamman. En person som skulle förmedla en trygg och tillåtande uppväxt, med en god uppfostran. Jag hoppas jag en dag kan träffa någon som henne igen, det hade varit fantastiskt. Särskilt som jag städat upp min tillvaro avsevärt. Nu skulle jag stå bättre rustad och förmodligen inte tabba mig som senast.

Samme vän som jag var ute och åt med nämnde även på telefon för några dagar sen att han hade hört att C, hon jag vänstrade med medan jag var tillsamman med A, var gravid. Det gjorde mig inte missmodig. Jag blev glad å hennes vägnar och kände en enorm lättnad inombords. Hon ville verkligen ha barn medan vi var ihop men jag kände inte det var aktuellt med henne. Nu får hon äntligen det barn hon önskar och kan inte skylla på mig att hon är barnlös. Det verkar hända mycket för mina ex, när dom närmar sig 40.

Jag är tacksam att jag inte behöver vara i närheten av C när hon är gravid, eller för den delen när hon har barn. Det känns som min tid är förbi när det gäller barn och på ett sätt känns det vemodigt. Men samtidigt förklarligt med tanke på hur mitt liv sett ut de senaste 10-12 åren. Ett barn där hade varit förödande för såväl mig som barnet. Jag var inte redo.

Berusande maktfullkomlighet

För några månader sen fick jag kontakt med en tjej på en mindre nogräknad kontaktsida. Vi bytte några mess och insåg vi delade en del sexuella intressen, främst kring dominans. Det rann lite ut i sanden och jag for jag iväg och jobbade och tiden gick. När jag kom hem igen sökte jag upp henne igen efter ett tag, och nyligen tog vi en spontanträff som slutade med hemgång till mig. Jag var dock på teasinghumör så hon satt mer eller mindre naken i min soffa och jag i princip påklädd. Hon var så kåt så hon höll på att gå upp i atomer. Någon dag senare möttes vi på allvar i ett planerat sexmöte. Hon uppfyllde alla sina uppdrag och hon visade sig vara bland det kåtaste jag någonsin stött på.

För omväxlingsskull är detta en tjej som inte har diagnoser, självdestruktiva beteenden eller andra brister utan hon är bara sexuellt openminded med förkärlek för allt som sticker ut. I nuläget kör vi kompetensutveckling inom bdsm. Som hon sa efteråt: ”Du har tagit en oskuld och det är ytterst ovanligt för att vara jag”.

Jag känner nu en nästan berusande maktfullkomlighet över vad jag lyckas få henne att göra. Hon är i princip gränslös i sitt beteende. Hon lever i en öppen relation och har samtidigt ett antal pågående sexrelationer. Vi har varit väldigt tydliga med att det enbart handlar om sex. Detta passar mig förträffligt, vi har inga åtaganden mot varandra alls, men funkar samtidigt väldigt bra ihop sexuellt. Vi lever i olika världar, där hon är en del i hbt- och queerrörelsen.

Hon ser bra ut även om hon i mina ögon är mer extrem än vad jag annars skulle tilltalas av, har ordnad tillvaro, är frisk och sund samt välutbildad och egenföretagare. Hon har inga självdestruktiva beteenden utan är snarare noga med personlig säkerhet, tillit och skydd, vilket jag uppskattar.
För tillfället vidareutbildar hon sig och hennes yrkesval är ytterst intressant utifrån hennes beteende.

Vi håller som bäst på och planerar för nästa möte och jag märker att jag blir helt uppslukad i detta och så klart blir jag lite fundersam med tanke på min bakgrund. Jag får en slags berusningskänsla i kroppen och triggas av vad jag kan få henne att göra. Även om jag inte behöver anstränga mig särskilt hårt för att hon ska genomföra saker häpnar jag likväl över vad hon är villig att ta sig för i sin kåthet. Hon är helt skamlös. Det känns verkligen som jag mött en likasinnad.

Tyvärr reser jag snart bort igen men jag hoppas kunna bibehålla kontakten med henne. Tänker att det är lättare när hon inte har fasta relationer. Då finns det utrymme att ta upp kontakten med mig igen. Jag har en känsla av att hon har ett intressant kontaktnät som gör att hon kanske kan hjälpa mig att bli av med några få oskulder som finns kvar om jag spelar mina kort rätt. För hon har nog redan noterat att jag inte är särskilt pryd eller återhållsam sexuellt. Så vi borde kunna ha nytta av varandra hoppas jag.

Tidigare ikväll sa jag till henne att gå ifrån sina studiekamrater och gå och onanera. Bilden på trosorna hon skickade var nog det blötaste jag har sett. Jag tycker detta är riktigt kul men jag känner att jag tappar fokus. Jag försöker känna efter vad mitt allmänna sinnestillstånd är, och det är nog neutralt. Jag känner mig förvisso en aning rastlös och understimulerad så det är inte konstigt jag triggas av uppmärksamheten.

Vilken kille tycker inte denna tjej är duktig?
”Imorgon kväll är jag endast till för ditt behag, Master. Ses vid 19 någonstans? Tänkte jobba till 17 ungefär, så har jag gott om tid att förbereda mig.”

”slynan vill först och främst behaga Master, men är ju synnerligen förtjust i att bli pullad hårt tills hon sprutar, med fördel strax efter att ha blivit fistad. Så om det är något Master uppskattar så är det ett välkommet inslag. Tror nog Master har rätt bra koll sen sist; gärna dubbelt och gärna munknull, till exempel. slynan har givetvis stort förtroende för Masters färdigheter och egna idéer och ser fram emot att vara utlämnad till Masters infall och vilja…”

”…och skulle Master tycka att slynan förtjänar en stunds onani även idag så kan han veta att hon är väldigt våt nu, och gärna smiter iväg från studiesällskapet ett par minuter… Och givetvis visar sin tacksamhet med bilder om det hjälper.”

”Telefonen dog inne på toan, så hann inte ta någon bild på när jag slickade i mig mina safter, men ska genast ta av mig trosorna och sen svara på ditt tidigare sms”

Mind the gap

För en tid sedan var jag i London. Det var helt fantastiskt, som alltid. Jag gillar verkligen den staden. Denna gång hann jag med att gå på fotboll, se en musikal och shoppa en del. Jag har fortfarande inte fått se en vinst med Arsenal så jag får ta en resa till London till hösten igen. Tredje gången gillt hoppas jag. COYG!

Nu har jag sett de flesta sevärdheter i London som jag är intresserad av att se så det är skönt att bara strosa runt och kolla läget. Ta tunnelbanan till nån station och kliva upp och se hur det verkar där. Verkar det trist tar jag mig bara någon annanstans.

Denna gång bodde jag på samma hotell som när jag var där med C hösten 2010. Jag trodde det skulle kännas märkligt men det var inget som störde mig alls. Däremot tyckte jag det var trist att inte ha någon att dela upplevelsen med. Jag trivs bra i eget sällskap och få göra saker i eget tempo men visa saker, som att t.ex. äta och se en musikal är roligare om man är två tycker jag.

Jag skulle verkligen vilja träffa en tjej som jag kan dela saker med men tyvärr hittar jag inte den typen av tjejer. Jag hittar mest deprimerade och arbetslösa tjejer, som t.ex. borderlinetjejen och hon i Hbg. Då blir det svårt att göra saker tillsammans när man är i helt olika faser i livet. Jag har varken råd eller är intresserad av att betala för en annan människas liv och leverne. Jag kan gärna bjuda på fika eller middag ibland men inte hela tiden. Jag vill kunna unna mig annat för pengarna. Dessutom blir det ingen bra balans när bara en person har pengar. Jag skulle inte själv vilja att någon betalade allt för mig för jag skulle bara känna en jobbig tacksamhetsskuld, hur välmenat det än var.

Där jag befinner mig nu har jag inte tålamodet att vänta in en tjej så hon får ordning på sin tillvaro. Då får jag söka mig vidare istället. Någonstans måste det finnas en tjej som är stabil, har ordnad ekonomi och som är sexuellt openminded. Frågan är bara var jag ska hitta henne. Jag tycks hela tiden leta på fel ställen.

Häftig upplevelse

När jag loggade in på min blogg idag blev jag förvånad när jag såg att jag hade haft 149 besökare igår på min sida. Normalt brukar det ligga på 25-35 besökare om dagen och med någon enstaka topp kring 50. Undrar hur 149 personer kunde hitta hit igår. Kanske är det att Alla hjärtans dag närmar sig och det är många med dåligt samvete.

Var på kurs i förra veckan, en fortsättning på tidigare två jag har gått,  och kan nu kalla mig diplomerad coach. Det var intensivt, nervöst, lärorikt och mest av allt fantastiskt. Jag har fullständig tillit till kursledarna, vilket gör att jag vågar utmana mig själv även när jag känner oro och nervositet. Vi som deltog i kursen coachade varandra för att öva oss och sista dagen så coachade vi på riktigt på inbjudna personer som hade något de ville prata om. Det var pirrigt men gick väldigt bra kände jag. Personen jag fick som klient hade problem på så många fronter att jag häpnade. Jag kunde nästan ta på dennes oro och stress. Vi samtalade i 45 min och jag fick öva på det jag hade lärt mig. När vi var klara var det riktigt häftigt att se hur jag hade kunnat landa personen så denne gick iväg lugn och sansad, åtminstone för stunden. Snacka om omedelbar feedback.

Eftersom vi inte skulle träffas fler gånger var det inte läge att börja skapa strategier och lösningar för alla problem utan bara för mig att låta personen känna sig sedd och lyssnad på, och få ner denne i varv så det fanns möjlighet till mer rationellt tänkande.

Jag upplevde att min coachning gick bra och det stämde bra överens med den utvärdering som klienten hade fyllt i efteråt. Det kändes skönt att min känsla var rätt och gav mig självförtroende.

Nu får jag fundera lite hur jag går vidare med detta. Jag ska låta kursen landa i mig och känna efter. För stunden befinner jag mig fortfarande i ett lyckorus där jag svävar på moln. Tanken är att på något sätt försöka nå ut till så mycket bekanta som möjligt för att kunna fortsätta få erfarenhet med det jag har lärt mig.

Jag tycker det känns lite konstigt att sälja in mig själv till omgivningen men det är nåt jag får arbeta med. Jag vet inte riktigt vad det beror på men kanske är det för att jag kommer ta betalt för mina tjänster. Dock handlar det inte om full betalning utan nånstans mellan 250-300 kr för ett tillfälle. Jag tänkte först att första gången skulle vara gratis som ett prova-på-besök men fick under kursen reda på att det inte skulle generera fler klienter. Dessutom fick vi frågan om vi skulle jobba gratis första veckan på ett nytt jobb och tydligare kunde det inte bli. För det hade jag aldrig gjort.

Bokslut 2011

Ännu ett år har passerat och nya misstag men också lärdomar och erfarenheter har gjorts. Överlag har det varit ett bra år på många sätt även om jag inte alltid uppskattat det för stunden. Kanske har inte 2011 varit lika omvälvande för mig som 2010, mycket beroende på att jag lärt mig hantera tillvaron bättre men också att jag fått mer tid att bearbeta och lägga saker bakom mig. Det har inte behövts lika radikala åtgärder under 2011. Jag har lärt mig acceptera mig själv mer och även släppa kontrollen på en hel del saker.

2011 går till året som då jag bland annat:

• Fyllde 40 år
• Reste ensam på semester för första gången, var i London och såg en match med Arsenal
• För första gången fick vikariera som Öst på jobbet vid ett antal tillfällen
• Definitivt bröt upp med C efter 9 års holmgång, och utan tvivel och ånger i efterhand
• Började äta Voxra för att bli piggare
• Köpte mig en motorcykel
• Blev vuxenkompis till en tonåring
• Fortsatte med kurser i personlig utveckling
• På allvar började ifrågasätta mitt yrkesval och även fundera på karriärbyte
• Började träna box
• Vågade klippa band med några nyvunna kontakter som inte kändes bra
• Fortsatte gå i samtalsterapi
• Inte hade någon kontakt med Miss Orange
• Besökte Swing Inn för första gången och avskydde det
• Sprang två stycken halvmarathon
• I perioder var bekväm i arbetet med att jobba med mig själv
• Försökte använda mig av alla de verktyg jag fått i terapi och kurser med skiftande resultat
• Hittat en inre ro och acceptans
• Insett att jag har mycket kvar att jobba med även om det går åt rätt håll
• Hade sex med en tjej född på 80-talet
• Testade att ha sex med en bbw
• Köpte mig en så kallad smart phone trots stor motvilja
• Började ta tupplur i min soffa istället för sängen
• Vid flera tillfällen lämnade disk till morgondagen
• Gick en utbildning för att bli spinninginstruktör
• Hade 10 000 besökare på min blogg
• Var på språkresa i Berlin
• Provade bikramyoga för första gången
• Insåg att jag genom åren tappat bort mig själv och är osäker på vem jag är och vad jag vill
• Kunde acceptera min mamma lite bättre även om där finns mer att jobba på
• Återknöt kontakten med några gamla vänner
• Skaffade mig, om än motvilligt, facebook
• Dejtade samma tjej som en vän visade det sig, dock rann det ut i sanden för båda
• Insåg att de flesta människor är rädda och sällan vågar blotta sig och vara ärliga och nakna
• Inte har varit otrogen eller ljugit om relationer
• Vågade erkänna för mig själv att vad som verkligen fattas i mitt liv är en relation

Det finns fortfarande mycket att jobba med för min del under 2012. Främst gäller det att släppa mer på kontrollen men också våga kommunicera vad jag vill bättre. Jag hoppas kunna fortsätta att vara ärlig och sann mot mig själv och min närmaste omgivning. Jag hoppas att 2012 år ska bli året då jag äntligen hittar en trevlig och sund tjej att dela tillvaron med.

Kalle Anka utan barn

Det var en märklig jul jag firade härförleden. Julen har ofta varit en svår och mörk period i mitt liv. Jag kan inte minnas hur många jular som har urartat på grund av att mina föräldrar inte kunde hålla sams. Inget var heligt för dem, inte ens julafton. Tyvärr blir det minnena av dessa jular som styr vad jag tycker om jag julfirandet. Jag vet samtidigt att jag firade några underbara julaftonar tillsammans med mitt ex A och hennes familj. Där var det lugnt och sansat och ingen julhysteri. Jag skulle vilja påstå att deras sätt att fira jul är så det är tänkt det ska vara. Det var i princip bara närmaste familjen men alla var där och bara umgicks. Mycket trevligt och prestigelöst. Så skulle jag vilja ha mina jular i framtiden om det är möjligt.

Denna jul firade jag på mitt jobb tillsammans med ytterligare ett 30-tal vuxna. Det hade ordnats ett jättefint julbord och de ansvariga hade verkligen tänkt till, men likväl gick det inte att komma ifrån det faktum att det kändes väldigt konstlat och märkligt. Som mest tydligt blev det när Kalle Anka sändes på tv och jag tittade mig runtomkring i restaurangen. Det saknades något trots att allt fanns där i form av tilltugg och dryck. Det var barnen och glädjen som hade behövts för att den rätta känslan skulle infinna sig. Ett antal vuxna som sitter och tittar på ett program som mest förknippas med barn blir väldigt sorgligt. Jag tyckte man nästan kunde ta på känslan av hur frånvarande alla var när de satt framför tv:n. Alla var i tanken med nära och kära där hemma. Själv tyckte jag det kändes så pass olustigt att jag avvek ganska omgående men samtidigt vet jag att det inte hade varit ett dugg bättre hemma. Då hade jag tillbringat julen med min mamma i tvåsamhet och det är något som kan få mig oerhört låg och nedstämd. Där jag befinner mig i livet för tillfället så är julen tyvärr något som bara får mig ledsen och att må dåligt. Jag skulle verkligen vilja fira en trivsam jul i ett sällskap där jag känner mig trygg och trivs.

Vig som en dräktig elefant

När jag fyllde år fick jag ett 10 dagars prova-på-kort på Bikramyoga av min vän M. Hon har hållit på med detta ett tag och nästan tjatat på mig att jag borde pröva. Hon tror det är precis vad jag behöver. Efter nästan ett halvår tog mina ursäkter slut så förra veckan provade jag för första gången. Det var precis så tufft som jag hade hört det skulle vara. Ett pass pågår i 90 min. Under tiden står man i 40 graders värme och gör 26 olika övningar, där varje övning repeteras 2 gånger.

Jag visste att jag inte är särskilt vig och att min balans kunde vara bättre men det blev nästan lite komiskt första gången. Jag kände mig som en dräktig elefant när jag försökte mig på en del av övningarna. Vissa saker är nog bara inte menade för mig. Men övningarna ger ändå resultat och jag tror på konceptet. Med mitt prova-på-kort får jag köra hur många pass jag vill under tio dagar. Jag har även hunnit med ett andra pass och det var om möjligt ännu tuffare. Trots det kunde jag märka en del förbättringar. Jag tror det berodde på att jag kunde fokusera mer på övningarna denna gång. Jag hade större förståelse för vad det handlade om. Vid första tillfället var allt nytt och jag hade fullt upp att försöka se vad andra gjorde.

Jag ska försöka hinna med ett tredje pass innan mitt kort tar slut, sen får jag fundera på om jag ska gå vidare med detta. Som det känns nu lutar det åt att det blir så. Jag tänker att om jag försöker köra ett pass i veckan eller åtminstone varannan vecka så bygger jag upp en smidighet i kroppen med tiden. Men framför allt får jag det meditativa med andning och medveten närvaro, vilket är precis vad jag behöver. Under passen är jag där, tankarna svävar inte iväg. Efteråt är det en förlösande känsla, det känns nästan som efter sex. Yogan är helt säkert nyttig för mig och min kropp i många hänseenden. Jag kan inte se några nackdelar.

Sen är det lite bonus att alla deltagarna är minst sagt lättklädda under passen. Det räcker att ha ett par badshorts eller liknande på sig som kille. Vid första tillfället hade jag ett par tunna bomullsshorts på mig, det var en riktigt dålig idé. De var plaskblöta efteråt. Yogan kanske är ett bra dejtingställe, vem vet. Dock finns det inte utrymme för att spana tjejer  på passen då alla är helt uppslukade i sig själva. Men jag kan ju lära känna nån där som jag sedan möter ute på någon annan plats. Jag tänker att ju fler ställen jag exponerar mig på, desto större är mina chanser att träffa en tjej en dag. Hon lär inte knacka på min dörr från ingenstans, det är det enda som är säkert.

Intet nytt på dejtingfronten

Upptäckte för nån dag sedan att jag haft över 10 000 besökare på denna sida. Så klart är det inte 10 000 olika besökare utan en del har förmodligen återkommit ett antal gånger. Vet inte om det är mycket eller lite, och egentligen har det ingen betydelse eftersom jag inte eftersträvar att locka läsare. Jag har bloggen för att få saker som stör mig ur systemet, och även som en dagbok som jag kan blicka tillbaka till i framtiden. Här kan jag få gnälla och tycka synd om mig själv bäst jag vill utan att någon behöver lyssna.

Jag har inte delat med mig av adressen till min blogg till någon, inte ens mina närmaste vänner, så på sätt och vis är det ändå anmärkningsvärt att så pass många hittat hit. Jag förmodar det jag skriver om ligger i tiden. Många av oss tar till verklighetsflykt när tillvaron blir för jobbig, det är bara hur det gestaltar sig som skiljer oss åt.

Jag började skriva i februari 2010, jag kan tycka det är synd jag inte började direkt kring julen 2009. Hade varit intressant att läsa hur allt kändes då. Jag minns bara att jag hade fått nog av allt. Mycket har blivit bättre sedan dess, men relationer är fortfarande ett knepigt kapitel för mig fast numera på ett annat sätt. Då hade jag för många igång samtidigt, nu har jag ingen alls. Däremot har jag en innerlig önskan om en ärlig och ömsesidig relation med en bra och sund tjej. Jag kan ibland känna att jag har så mycket kärlek i kroppen som jag inte får dela med mig av och att den nästan kväver mig. Visst skulle jag kunna ge den till någon annan eller till mig själv men det är en typ av kärlek som kräver värme och närhet som par. Jag känner ett stort behov av att få vara betydelsefull för en annan person, någon som den personen längtar efter och litar på.

Jag har varit singel för länge nu. Det beror så klart på hur jag tänker. Själv anser jag det är sedan 2002 då jag bröt upp med A. Därefter har jag haft ett antal relationer men inga som jag ansett som seriösa. De har mest präglats av destruktiva beteenden i någon form. Skulle jag även räkna in dessa relationer så har jag varit singel sedan slutet av maj i år. Det är kanske bättre för mig och min självkänsla.

Jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer träffa någon där det klickar för båda, det är för mycket enkelriktat i nuläget. Det är alltid något som inte stämmer. Jag söker det ärliga och nakna mötet men det verkar vara svårt att finna. Jag är trött på ytliga och meningslösa spel. Det tar bara onödig energi att försöka lista ut vad som förväntas av mig. Visst kan jag bara låta det bero och agera fullständigt passivt, och se hur tjejen hanterar det, men då spelar jag ett spel istället. Jag tror att om båda vill samma sak så ska man kunna hoppa över dessa spel och visa ett ömsesidigt intresse för varandra där det leder någon vart. Jag förmodar det är rädslor som styr oss och att det är så att vi inte vågar visa upp vem vi verkligen är, utan gömmer oss bakom masker för att få folk att tycka om oss. Vi tror att ingen skulle kunna tycka om oss annars. Själv vet jag att jag gillar äkta människor som vågar visa sin sårbarhet. I mina ögon tyder det på mod.  Tyvärr har det sina nackdelar också. Några tjejer jag har mött har varit lite väl labila för att det ska bli bra.

För någon vecka sedan lyckades tre olika kandidater försvinna samtidigt, varav två var seriösa och en var ämnad för sex. Det komiska med det var att alla tre tjejerna hade småländskt påbrå, dessutom med förkärlek för Möllan. Tydligen ett dåligt landskap för mig. En av de som försvann var en tjej jag hade träffat tre gånger men där vår kontakt blev mer och mer sporadisk. Till slut frågade jag henne vad som pågick och fick till svar att hon var osäker på vad hon kände men att det inte betydde att hon inte ville träffas igen. Jag gjorde det lätt för henne och avslutade det. Är hon osäker lär det knappast bli bättre senare. Det var för övrigt samma tjej som en vän till mig dejtade i samma veva. Han kom inte heller någon vart. Jag skickade ett i mitt tycke schysst och ärligt sms där jag önskade henne lycka till och sa att det inte var nån större mening att vi träffades mer om hon kände som hon gjorde. Till det fick jag inget svar alls. Det kan jag tycka är dåligt när man träffats tre gånger. Jag hade förstått det om jag hade skrivit nåt opassande eller elakt, men det finns det ingen anledning till. Man kan inte rå för hur man känner.

I veckan har jag varit på ytterligare två dejter, där den ena var i sexsyfte. Träffen förlöpte väl och vi kommer ses framöver om jag inte ångrar mig, vilket förvisso inte är uteslutet. Det är egentligen inte det jag vill men samtidigt får jag roa mig med något. Tjejen såg trevlig ut och uppförde sig, men likväl är det något med henne som får mig tveksam. Hennes historia är en aning rörig. Den andra dejten var trevlig men vi klickade inte särskilt väl. Det var nog första gången jag dejtade en kvinnlig ingenjör. Det ska jag inte göra om.

Av och på

Mitt liv är väldigt mycket av och på, vilket till stor del beror på mitt jobb där jag jobbar intensivt i perioder för att sedan vara ledig en längre tid. När jag jobbar är mitt liv väldigt inrutat och klart. Jag vet vad jag ska göra och vad som förväntas av mig. Tiden går ofta fort men möjligheterna till social samvaro är begränsad även om det är möjligt. Det är oftast när jag jobbar som mitt liv är enklast. Jag tycker det är trist att det är så, särskilt med tanke på att jag inte är överväldigad över mitt jobb. Jag hamnade här som en del i ett flyktbeteende och jag känner att det här är nog inte rätt plats för mig över en längre tid. Fram till nu har det dugt bra på många sätt men jag känner att min talang, vad den än nu må vara för något, slösas bort på mitt jobb. Jag måste försöka ta reda på vad jag är bra på och verkligen tycker är kul. Detta tar mer energi än det ger.

När jag är ledig känner jag att det måste hända något, helst extra mycket, för att kompensera för tiden jag jobbade. Det funkar så klart inte i verkligheten att resonera på det viset så jag sätter onödig och orimlig press på mig själv. Jag kan se hur det återspeglar sig i mitt beteende. Även om jag själv inte tycker jag är för på och drivande så vill jag ändå att något ska hända och det är möjligt en del blir skrämda av det. Jag är ingen person som bombar folk med mail och sms men jag försöker initiera till möten på min lediga tid.

Eftersom jag ofta känner mig ensam på mitt jobb så försöker jag nog att undvika ensamheten i den mån det är möjligt på min fritid men det går så där. Det är mycket ledig tid som ska fyllas ut. Det funkade rätt bra när Miss Orange var sjukskriven, då kunde vi umgås en del men det betydde huvudsakligen sexlekar. Jag skulle vilja göra mer än så idag. Jag vill ha något att se fram emot och som skänker mig glädje. Jag måste försöka komma på några bra intressen som kan hålla mig sysselsatt. Jag vill helst undvika ett deltidsjobb på min lediga tid, jag jobbar redan mycket som det är när jag väl arbetar.

Just nu är min drivkraft på jobbet låg då det är turbulent i företaget med diverse omstruktureringar. Trots att vi kommer bli övertaliga inom kort så har jag ändå fått en förfrågan om diverse vikariat i en högre position den närmaste tiden. Uttråkad som jag är valde jag att tacka ja för att få lite nytt att göra. Så den närmaste tiden kommer bli lite annorlunda än jag är van vid såtillvida att arbetsperioderna kommer bli kortare men också ledigheterna. Jag får definitivt ha en kalender för att hålla rätt på var jag ska befinna mig framöver.

För tillfället känner jag mig en aning låg men det beror nog på flera saker, dels verkar jag på väg att bli sjuk som många av mina kollegor, dels är jag nog en aning nervös för det tillfälligt ”nya” jobbet. Jag tror även jag känner mig en aning medstämd för att jag inte har något direkt att se fram emot när jag kommer hem denna gång. En del saker jag sysslar med på min fritid är säsongsbetonade och nu är säsongen över. Alltså måste jag komma på nya saker att göra. Lättare sagt än gjort.

Jag hörde av mig i veckan till tjejen jag var på tre dejter med innan jag åkte iväg på jobb, hon och jag skulle kunna sköta vår korrenspondens via vanlig post, så sakta går det. Det känns som det håller på att rinna ut i sanden. Jag förstår dock inte varför hon inte bara säger det istället för att förhala det och hoppas det ska sopas under mattan. Jag lär inte bli arg eller besviken på henne. Jag vet inte ens själv vad jag vill med henne.

Fick däremot ett inlägg från tjejen som läser min blogg, det överraskade mig en aning men samtidigt blev jag glad. Jag är oftast den som tar initiativ till kontakt bortsett från när vi fick kontakt, då låg hon på mer. Jag blev förvånad att hon skrev ett inlägg istället för att skicka sms eller mail till mig men det kom fram ändå. Häromdagen läste jag vår första msn-konversation vi hade och då var allt nytt och spännande. Det fanns en nyfikenhet från båda sidor. Det gick sedan över till ett långt telesamtal. Vi hade bra flyt inledningsvis med ömsesidighet, och nu när jag läste det rycktes jag med i hur det kändes då. Det var spännande och lockande och hon gjorde mig nyfiken. Det gör hon fortfarande på många plan men mest känner jag att jag håller på och tappar minnet av henne. Jag kan inte riktigt minnas vem hon är. Skulle jag träffa henne igen känns det som vi skulle behöva börja om från början, vilket skulle bli en märklig upplevelse och antagligen inte lika stark denna gång. Jag tror bara man kan få ett sånt ögonblick som vi hade en gång men vi valde att inte ta det. Nu skulle det bli mer trevande och försiktigt tror jag, men vad vet jag, kanske skulle det istället bli mer naturligt och spännande just för att det har gått en del tid sen sist. Då är det inte nåt helt flyktigt.

Jag tror det jag saknar är känslan av det ärliga möte vi hade första gången, då möttes vi utan masker. Det var något nytt för mig efter kurserna jag gått Stockholm. Där möttes vi alla på ett helt annat plan än vad man annars gör. Jag trodde inte det var möjligt på samma sätt i vanliga livet men nu fick jag möjligheten med den här tjejen. Det var häftigt om än lite otäckt. Det är möjligt jag har idealiserat henne som jag ofta gör med tjejer men det kändes som att det inte bara var sexbiten som lockade med henne ut något mer. Det var något med hennes sätt som på ett sätt kändes bekant, men på ett annat helt nytt. Kanske var vi bara två vilsna och sårbara själar som möttes och fick ett tillfälligt andrum. Men visst har hon rätt som hon skrev i vår första msn-konversation att jag verkar ha en tendens att rusa in i sexsammanhang. Det var ju på något sätt där vi möttes även om det handlade om mer än bara sex. Vi gled in där oundvikligen med tanke på vårt gemesamma intresse för vissa saker men jag tror faktiskt det var hon som ledde samtalet i den riktningen först men jag var inte sen att haka på.

Det känns märkligt att skriva saker här om henne som om jag försöker tjata eller påverka saker, men det var precis det här som var risken med att röja min identitet. Jag är osäker på om det var särskilt genomtänkt av mig. Nåväl nu är det gjort så det är bara att gilla läget. Ibland kan jag känna att jag har svårt att formulera mina ord, det blir inte lika flytande som innan just för att jag vet att hon kanske läser det. Jag börjar fundera kring ordval och dess innebörd men även kring mitt syfte med att skriva vissa saker. Jag tror inte jag har nån hemlig agenda, hon vet redan hur jag tänker, men ändå kan tanken slå mig. Det stör mig. Jag vill inte påverka situationen utan bara ta det som det kommer, det blir bäst så. Jag lär få reda på det på ett eller annat sätt.

Jag får göra som jag lärde mig i Stockholm, dvs ta ansvar för min del och sluta fundera så mycket på hur andra tänker och upplever saker. Jag kan bara ta ansvar för mig själv så får hon och andra ta ansvar för sin del. Det är ärligast och mest schysst. Att oroa mig för hur andra eventuellt ska tolka eller hantera något är självupptaget och energikrävande, dessutom ett förminskade av personen ifråga.

Jag är frisk

Det var en plötslig nervositet som uppstod när jag i min mobil hade fått ett sms från avsändaren MVK där det kort stod: 

Du har fått ett svar i Mina vårdkontakter.
Logga in på https://kontakt.vardguiden.se
Obs! Det här är ett automatiskt meddelande som inte går att besvara. För att svara på ett ärende måste du logga in i Mina vårdkontakter.

Jag förstod det var mitt klamydiatest som jag skickade iväg i måndags som jag fått svar på. Snacka om snabba ryck. Jag blev kall av att läsa det. Jag kände hur pulsen steg direkt, händerna kändes kalla men svettiga, munnen blev torr och det pirrade i magen. Det kändes som när jag studerade och precis skulle få svaret på en tenta där jag var osäker på om jag hade godkänt eller ej.

Jag fick till min lättnad läsa följande efter att jag hade loggat in på angiven sida:

2011-11-04 08:45
Svar från mottagningen:
Ditt prov påvisade inte förekomst av klamydia.
Det utesluter inte annan könssjukdom. Om du har besvär eller är orolig för att du har någon könssjukdom bör du kontakta läkare.

Xxxxxx Xxxxxxxxx, specialistläkare,
ansvarig läkare för hemtestet
Skånes universitetssjukhus, Centrum för sexuell hälsa i Malmö

Även om det var detta jag förväntade mig var det goda nyheter. Så oförsiktig är jag inte och även om det finns andra sjukdomar så är klamydia ändå den vanligaste. Jag ligger inte direkt i riskgrupper för några andra och jag tar även blodprov regelbundet.
Anyone för sex? I’m clean.

Dålig krishantering

Jag är på kurs denna vecka. Jag var inte överlycklig att behöva åka iväg, särskilt som jag redan hade gått den tidigare. Dock har jag omvärderat situationen nu och är riktigt glad att jag får gå den. Den passar precis in där jag befinner mig. Kursen handlar huvudsakligen om hur folk beter sig i stress- och krissituationer. Det är nyttigt att repetera och denna gång har jag avsevärt större förståelse för vad som sägs än senast för fem år sen då jag var mitt uppe i mitt kaos. Jag tror inte ens jag hade nått bearbetningsfasen i en krishantering vid den tidpunkten. Jag låg nog nånstans kring reaktionsfasen och den tedde sig i verklighetsflykt.

Vid stress, särskilt om det pågår under längre tid, utvecklas det tydligen lätt en depression och jag skulle vilja påstå att jag var stressad från 1996 fram till runt 2001, därefter hamnade jag i ett stillestånd eller vaccum där jag var oförmögen till något konstruktivt överhuvdtaget. Jag befann mig mitt i en livskris. Det var fly eller slåss som gällde för mig, dvs människans överlevnadsinstinkt slog till. Jag valde att fly. Jag fick ibland kroppsliga signaler att nåt var fel, t.ex. svimmade jag vid ett antal tillfällen då allt bara blev snurrigt för mig och jag föll ihop. Läkarna sa att det var några kristaller som var i obalans men jag minns de ställde frågor kring stress då. Jag uppfattade inte själv jag var stressad utan trodde nog livet skulle se ut som det gjorde. Jag visste inget annat.

Jag hade varit ofrivillig hemhjälp till min mormor och morfar under några år, vilket sög musten ur mig. Jag tappade helt greppet om vad som var rimligt och jag var oförmögen att säga nej. Som liten hade dom passat mig mycket så jag kände att jag ville eller skulle betala tillbaka. Jag minns jag kände mig mer som en vaktmästare/hemhjälp än ett barnbarn, särskilt som de envisades med att sticka till mig pengar varje gång jag var där. Pengar jag inte ville ha för dom kändes bara olustiga att ta emot även om jag idag kan se att det inte var någon muta utan i all välmening, men så uppfattade jag inte det då. Min mamma gjorde inga större ansatser att avlasta mig utan tyckte situationen var rätt bekväm. Jag vet detta gjorde mig väldigt arg men det behöll jag inom mig även om det så klart sken igenom ibland, mest då på närstående som jag tyckte borde förstå min situation. Men tankeläsning funkade lika dåligt då som idag. Hur som helst låtsades min mamma ovetande om varför jag betedde mig illa eller så trodde hon verkligen på fullaste allvar att jag bara var allmänt otrevlig.

Medan jag höll på som hemhjälp försökte jag även slutföra en utbildning som jag redan 1-2 år innan examen anade inte skulle leda någon vart. Jag kände att jag inte var i en position att byta då jag redan hoppat av två tidigare utbildningar och denna gång tog jag dessutom studielån. Vid sidan om detta tog jag även extrakurser både på högskola och komvux samtidigt som jag jobbade extra på helger. Jag försökte även upprätthålla en relation med min sambo. Tyvärr var det hon som fick ta mest stryk. Idag kan jag lätt se att mitt fokus borde ha varit på oss två och vår relation, det övriga hade fått lösa sig på annat sätt. Och det hade det alldeles säkert gjort också. Men jag var van att anpassa mig och ställa upp för andra så jag klev in i rollen utan betänkligheter, det gick per automatik.

När jag väl tog examen besannades tyvärr mina farhågor om jobb och jag fick ströjobb som bröt ner mig. Jag tyckte kraven som fanns på jobben var för låga i förhållning till min kompetens och jag blev missmodig. Det var ströjobb som vem som helst kunde få. Det var också samma jobb som jag hade varit synnerligen nöjd med så länge det var extraknäck medan jag studerade, men när det plötsligt var på riktigt passade det inte. Då ansåg jag mig vara värd nåt bättre. Jag var på en del intervjuer men mitt självförtroende och självkänsla var helt i botten och sånt ser en normalbegåvad rekryterare direkt.

Medan detta pågick dog min pappa och morfar inom loppet av en månad. Det tog mig hårt, särskilt morfar då han var min förebild. Min pappa och jag hade en ansträngd relation vilket inte hjälpte, dessutom var det så mycket elände kring hans död att det bara blev ilska och frustration. Helt plötsligt stod jag som ensam man i familjen inför mamma, mormor, lillasyster och flickvän. Jag upplevde det som att jag nu skulle vara den starka beskyddande mannen när allt jag bara ville göra var att lägga mig ner och gråta. Jag kände att det var vad som förväntades av mig även om ingen sa det, men min mamma och mormor agerade därefter. Det gjorde däremot inte min flickvän eller lillasyster men jag tog på mig den rollen även för dem. Jag klev alltså rätt in i en roll jag varken ville ha eller behärskade, och som egentligen ingen bett mig om. Jag kände att det inte fanns tid för mig att vara svag och be om hjälp, jag var tvungen att vara stark och hålla ihop familjen. Alltså bet jag ihop som jag hört man skulle göra. Jag vet inte vem jag försökte lura, ingen blev åtminstone lurad, allra minst jag själv.

Jag mådde allt sämre, mina dryckesvanor var usla och som grädde på mosen hade min lillasysters mamma fått vittring på pengar så vi hamnade i en minst sagt snaskig arvstvist dessutom. Jag ville bara gå upp i atomer. Nånstans i denna veva, insåg jag att dricka inte var lösningen på mina problem, sex blev helt plötsligt mer intressant, särskilt lite avvikande sådan. Mitt intresse för sex i olika former hade funnits sen långt tidigare, och under normala omständigheter, men nu ville jag bara prova nya saker hela tiden. Jag pressade min flickvän och ville närmast ha ett nej från henne för att det skulle bevisa för mig att inte ens hon ville mig väl. Så snurrigt hade allt blivit för mig. Jag vet hon gick över sina gränser för att göra mig glad men jag var likgiltig. Det gör mig riktigt ont idag att tänka tillbaka på det. Till slut var jag otrogen med en tjej och sen började det gå utför på riktigt för mig. Jag hade hur mycket obearbetade händelser som helst som jag gick och bar på, dessutom hade jag gamla saker som på något sätt låg vilande under ytan från min uppväxt. Jag hade lyckats gömma undan dessa under ett antal år tillsammans med min sambo där jag med tiden fann en trygghet. Dock hann tiden ikapp mig också, som den gör med oss alla, och när allt rasade för mig så kom det gamla också som ett brev på posten för att förstärka eländet.

Med tanke på de symptom som uppvisas under depression och stress är det fortfarande för mig en gåta hur jag lyckades ta mig igenom ytterligare en högskoleutbildning. Dock är det mycket svarta hål för mig under denna tid. Men nånstans uppstod med tiden en bearbetningsfas, dock lyckades jag inte ta mig hela vägen upp utan rasade hela tiden ner igen. Jag gick hos en samtalsterapeut och sedan en psykolog men vi avbröt behandlingen för tidigt kan jag förstå idag. Det är först sedan julen 2009 som bearbetningsfasen har påbörjats på riktigt, så klart har jag halkat en del gånger men jag börjar närma mig nyorienteringsstadiet där jag faktiskt ligger en nivå högre än när allt utlöstes. Där jag står bättre rustad än tidigare. Mycket har berott på min vilja att förändra min livssituation, vilket gestaltat sig i samtalsterapi och kurser i personligutveckling som exempel. Plötsligt har intresset för mig själv, och mitt välmående blivit viktigt. Idag har jag ett värde, åtminstone oftast. Jag har lärt mig att våga säga nej och kan även stå upp för mig själv bättre än tidigare även om det finns mer att arbeta med på denna punkt. Jag har fått tillbaka mitt känsloregister till stor del, vilket gör mig mer mänsklig. Jag kan också känna glädje. Jag har också börjat ifrågasätta saker runtomkring mig på ett annat sätt, vilket är vanligt i denna fas. Jag funderar till exempel mycket på att byta jobb och göra något helt annat som passar mig som person bättre. Jag kan ibland undra var jag hittade min plötsliga kraft till förändring men det har ingen betydelse egentligen. Det viktiga är att jag gör det. Förmodligen fanns det en mening med allt som hände för att jag skulle ta mig dit där jag är idag. Känslan över att det behövde ta så lång tid kan dock göra mig lite ledsen ibland.

Eftersom jag under så lång tid levt ensam åtminstone på mitt eget sätt att se det, för det har funnits folk runt mig hela tiden, så är det kanske därför jag har en så stark längtan till att få tillhöra ett sammanhang. Att känna att jag passar in och får vara med. Kanske beror det på min rädsla för att bli övergiven, vilket till stor del härstammar från min tidiga uppväxt där jag bodde hos olika familjemedlemmar till stor del. Jag var för liten för att förstå vad som pågick.

Under min kris fick jag för mig att jag var en osocial person men det har jag insett är helt fel, jag gillar att ha folk runtomkring mig. Att jag drog mig undan folk när jag mådde som sämst, är helt naturligt, det är så vi brukar agera. Jag orkade inte svara på frågor, ljuga om hur jag mådde och så skämdes jag över mig själv. Inte som upplagt för att vara social när jag är dränerad på energi, glädje och självkänsla. Det var enklare att isolera mig och skapa ett utanförskap.

I min iver att hitta rätt blir det ibland fel. Ibland väljer jag fel dörrar som jag borde ha låtit vara stängda och ibland blir jag för avvaktande. Det är kanske inte i första hand en relation jag behöver, även om jag tror det skulle kunna hjälpa mig en bit på vägen i min önskan om ett sammanhang. Men jag måste kanske prova nya vägar för att hitta dit, vara modig och nytänkande och undvika gamla spår som bara är återvändsgränder. Våga ifrågasätta mer runtomkring mig.

Idag fick jag höra några minst sagt gripande berättelser av den psykolog som är föreläsare på kursen. Det var så sorgligt att jag kände tårarna i ögonen. Det fick mig att inse att det finns folk som har det riktigt illa. Ibland kan det vara bra att påminnas om det för att få lite styrka.

Under kursen fick vi också se en videoupptagning som spelades in under gårdagen då vi gruppvis genomförde ett katastrofskådespel i en simulator. Vi hade olika befattningar i en krissituation som vi skulle hantera, och hela tiden dök det upp nya problem och förutsättningar, allt för att sätta oss under stor press och öka stressen. När det var klart fördes vi omedelbart in i ett rum som var riggat som en presskonferens. Det momentet kom väldigt oväntat för oss. Där fick vi sedan besvara en massa frågor från låtsasjournalister om vad som hade hänt och varför vi agerat som vi gjort. Det var kul att se videoupptagningen och hur vi alla betedde oss i denna nervösa situation, främst då genom kroppsspråk. Övningen hade många syften men bland annat att förstå hur vi beter oss i en stressad situation, och även hur vi ska hantera medier i en eventuell krissituation även om så klart vi aldrig skulle behöva gå direkt till en presskonferens efter en olycka. Det var en mycket rolig och intressant övning.

På slutet av dagen fyllde vi i ett personlighetstest. Jag blev en aning överraskad, till min fördel, av en del av svaren. Områden som jag själv upplever som svaga var varken höga eller låga utan snarare medel. Jag passar alltså in i landet lagom. Får se vad som väntar morgondagen, ska bli spännande.

Masspsykos

Precis hemkommen efter att ha sett fotbollsmatch på Sir Toby´s. Det var ett helt galet Londonderby med många vändningar och helt fantastisk fotboll.

Jag har aldrig tidigare upplevt sådan stämning på Sir Toby’s trots att jag sett många matcher där. Folk, eller snarare manlig publik i alla åldrar sjöng och skrek ut sin glädje helt ohämmat, mest då Arsenalsupportrar. Jag var helt uppe i matchen och levde mig med fullständigt. Den glädje jag kände var det länge sen jag upplevde. Jag skrattade som ett litet barn och var helt euforisk. Då ska det ändå tilläggas att jag inte hade lyckats få med mig någon vän denna gång utan gick dit själv. Men det var många som var där ensamma så det fanns många andra att fira med. Alla enades kring sitt lag.

Det är en märklig upplevelse att beskåda och än mer för någon som inte är intresserad av sport. Hur folk kan tappa besinningen på det viset över en fotbollsmatch. Kanske är det ett bra sätt att släppa kontrollen och bara få ur sig det man går och bär på. En chans att åtminstone under 90 min glömma alla sina problem och bara ge sig hän.

Att vara nyfiken

Jag är nog nyfiken på många sätt och ett av dem kan nog vara skrämmande för en del även om jag inte har några avsikter överhuvudtaget mer än för att bekräfta mitt eget ego och för att faktiskt ha lite koll på vad jag ger mig in på. Jag gillar att ha kontroll, även om jag försöker släppa efter lite grann, jag var lite väl uptight tidigare med mitt kontrollbehov.

Jag är väldigt duktig på att snoka och få reda på saker om folk, det är nästan som en hobby att leka detektiv och jag får en inre tillfredsställelse när jag träffar rätt. Extra härligt blir det när den andra personen tror han/hon är smart och inte försöker lämna några spår utan snarare försöker vara hemlig. Själv försöker jag alltid hålla låg profil. Jag vet inte riktigt varför men det är nog en gammal kvarleva från när jag levde dubbelliv och ville hålla min tillvaro hemlig för att undvika konflikter och problem.

Som exempel så tyckte den enorma kvinnan jag hade sex med i veckan hon var enormt listig när hon ringde på min alternativa mobil med skyddat nummer efter att jag gett henne mitt nummer till min kontanttelefon. Hon nämnde det till och med på telefon. Vad hon inte visste var att jag redan hade alla hennes uppgifter. Sidor som till exempel Google, Birthday.se, Facebook o Hitta brukar lösa det mesta. Det kan i princip räcka med ett förnamn för att få reda på det som behövs, om personen i fråga har fyllt i ålder och har en profilbild på en kontaktsida.

Jag brukar oftast kolla upp folk jag ska gå på dejt med, jag vill inte behöva dyka upp på en dejt och så visar det sig att personen inte riktigt är den som den utger sig för att vara, kanske genom att sitta in bilder som inte är representativa för tillfället. Då backar jag hellre ur.

Ibland kan jag även få reda på annan bra information. Ett av mina senaste detektivfall medförde att jag hittade en ny musikgrupp att börja lyssna på som jag inte kände till sen tidigare, Ayreon. Tack så mycket S.

Min vän soctanten, brukar alltid säga att jag har för mycket tid när jag nämner sånt här, men samtidigt vill hon ibland nyttja mina färdigheter när hon ska kolla upp nån kille. Jag är ingen stalker och jag har inget intresse av att göra något med informationen jag får, det är mer den personliga vetskapen som är kicken. Jag känner mig nöjd. Jag har en vän som resonerar likadant, han tycks använda det i samma syfte som jag.

En gång träffade jag en tjej som gick igång på anonymsex och vi bestämde vi skulle träffas. Scenariot var att hon skulle komma hem till mig väldigt lättklädd och så skulle min lägenhet var nersläckt. Hon tyckte det var triggande att inte veta hur den andra såg ut och att veta så lite som möjligt om personen. Även om jag är sexuellt openminded så har jag gränser och jag kände att jag behövde ha lite koll på hur hon såg ut innan jag vågade mig på en sån grej. Vi skulle träffas hos mig så det innebar att jag var tvungen att uppge mitt namn. Jag hade ingen aning om vem hon var eller om hon ens existerade. Det kunde ju dyka upp ett gäng hos mig som bara hade satt något sånt här i system. Så klart lyckades jag snoka upp vem hon var, vilket gjorde att det kändes bättre och tryggare att bjuda över henne när jag både visste hur hon såg ut och att hon inte var fejk. Jag minns dock att hon blev arg efteråt när hon skulle ge mig sitt mobilnummer och jag dumt nog råkade säga att jag redan hade det. Det var lite klantigt av mig. För det är ju aldrig min avsikt att ”skrämma” någon med mina färdigheter. Jag vill inte trampa någon på tårna. Men ibland sker det av misstag för att jag inte tänker mig in i hur en annan person resonerar. Jag kan ibland bli lite för exalterad över min egen förträfflighet att snoka och så råkar jag dela med mig av detta. Så klart tänker den andra personen att jag är nån galen stalker och jag kan inte klandra dem. De känner inte mig och vet inte hur jag fungerar.

Jag anser dock bara man ska hålla lite låg profil på internet, det vimlar av galningar och det gäller att vara rädd om sig själv. Jag tycker många är naiva eller slarviga på internet med sina uppgifter. Såna som till exempel väljer profilnamn där det nästan går att lista ut deras riktiga namn. Så klart ska man inte utgå från det värsta men att använda sunt förnuft är rimligt anser jag. Förvisso tror jag det är större chans att en tjej kan hamna tokigt än en kille, men jag anser att det är dumt att ta några risker, alltså ligger jag hellre på framkant.

Box äger

För en vecka sedan provade jag gruppträningen box för första gången. Det var en av mina värsta upplevelser någonsin efteråt träningsmässigt sett. Jag trodde jag skulle svimma, spy och avlida om vartannat. Det var grymt tufft men riktigt skoj. Jag märkte att trots att jag har god kondition så blev jag helt utmattad. Jag jobbade med helt andra kroppsdelar och muskler än vad jag är van vid. Jag behöver lite variation i min träning, det är lätt att stagnera om man gör samma sak hela tiden. Nu har jag fått en ny utmaning och hittat en riktigt rolig träningsform som jag tror min kropp behöver.

Jag boxades med en tjej jag träffat på en kontaktsida. Vi har träffats och fikat några gånger tidigare. Hon var grymt målmedveten på träningen och hennes blick var minsta sagt fokuserad och sammanbiten. Hon formligen mosade mig. Hon hade kört box innan men jag tror mer det är hennes inställning och driv som gör henne till en ”maskin”. Det här är en tjej jag inte blir riktigt klok på, hur jag än försöker, kommer jag henne inte in på livet. Jag har försökt göra en del sexuella anspelningar men hon nappar inte, men likväl fortsätter hon ha kontakt med mig. Jag har fått intrycket att vad hon än tar sig för så går hon ”all in”, oavsett om det är träning eller jobb. Jag undrar så klart om det även är så sexuellt.

Efter passet gick vi och fikade. Det gick så där när mina armar skakade som asplöv. Det var kanske inte helt genomtänkt att fika direkt efter träning även om kroppen fortfarande är i en förbränningsfas. Det såg nog kul ut hur jag krampaktigt höll min kopp för att inte spilla och hur jag fumlade med skeden när jag försökte äta min kakbit.

Igår frågade jag henne om hennes aggression i samband med boxen berodde på någon typ av frustration men fick bara ett skratt till svar. Vi sms:ade lite inför vårt andra pass ihop och hon hade skrivit att hon var minst lika taggad som senast. Andra passet med box var annorlunda då det var en annan instruktör denna gång. Han körde mer kombinationer än tjejen senast. Det gjorde det en aning svårare för mig som är helt ny. Jag ägnade nog minst lika mycket energi åt att få rätt på slagen/sparkarna som att ha kraft i dem. Jag har nog inte världens bästa koordinationsförmåga. Detta pass var tuffare men jag blev inte lika utmattad som första gången, vilket antagligen berodde på att det blev för mycket för mig att tänka på. Dock var jag helt mör när det var slut även om det inte var som förra gången.

Denna gång gick vi inte och fikade efteråt utan gick hem var för sig. Jag skickade ett sms där jag tyckte hon skulle ge mig massage som plåster på såren att hon mörbultat mig, men fick inget napp denna gång heller. Jag tror det är omöjligt att få ligga med henne, eller snarare jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Dessutom är jag en aning orolig att om vi skulle ha sex nu så blir det som sagt mer seriöst och det vet jag inte om jag är intresserad av då jag inte känner henne närmare. Hon verkar ha svårt att öppna upp sig, åtminstone för mig. Det får bli som det blir på den punkten. Vad som är bra är att vi har bestämt att vi ska fortsätta boxas, det är roligare om man är två som går tillsammans så nu har jag åtminstone hittat mig en sparringpartner. Sen får vi se om vi kommer skuggboxas nakna framöver.

Nåväl, jag kanske får sex imorgon då en annan tjej jag träffat på en kontaktsida kommer hem till mig för att käka middag. Våra konversationer har till 60% handlat om sex. Det bådar gott. Dessutom är hon riktigt kul att prata med, hon får mig att skratta. Baksidan är att jag tror hon är rätt stor, frågan är bara hur stor. Hon har skickat en del bilder, samtliga i princip lättklädda, men det är svårt att avgöra hennes storlek utifrån bilderna. Jag vet egentligen inte om det är att någon är tjock som stör mig eller om det är när jag kan greppa tag om kroppsdelar som inte borde gå att greppa. Jag tycker det är oerhört osexigt med valkar och liknande. Det funkar inte för mig.