Att placera någon på piedestal

Jag har ofta en tendens att placera tjejer på piedestal så de blir ”untouchable”. Det gör inte livet enklare för mig när de är orörbara och ofelbara. Nya tjejer som kommer in i mitt liv jämförs direkt med den jag för stunden höjt till skyarna. Det blir orättvist och komplicerat för alla parter.

Från början var det mitt ex A som hamnade på piedestal och där finns hon fortfarande. För i mina ögon är hon fortfarande så nära perfekt någon kan bli även om hon så klart hade sina brister. En sån tjej lär jag aldrig hitta igen. Jag är ok med att hon befinner sig där. Men det innebär inte nödvändigtvis att jag inte kan vara lycklig och trivas lika bra med en annan tjej. Den nya tjejen kanske har andra egenskaper som jag värdesätter ännu högre.

Hur Miss Orange hamnat på piedestal kan jag däremot inte riktigt förklara förnuftigt för mig själv. Det är inte bra och stör mig eftersom det är fel och hindrar mig. Så klart vet jag att hon har många goda egenskaper och jag har även fått erfara dessa under korta perioder. Dock är det ett faktum att jag ytterst sällan upplevt någon större glädje tillsammans med henne mer än korta ögonblick då hon har fått mig att känna mig speciell. Det har mest handlat om olust- och obehagskänslor och svek. Jag har fått mycket konstigt uppförande genom åren som fått mig att må dåligt. Jag har egentligen inte fått något av mina behov tillgodosedda mer än mitt sexbehov. Det var det vi gjorde bra ihop. Jag minns med vemod bilderna på min näthinna när vi hade sex hur fokuserade och besatta vi var. Det var sällan glädje inblandad utan bara djurisk kåthet. Så klart fanns ett och annat leende och skratt men inte alls på samma sätt som mellan C och mig. C och jag har mixat värme, ömhet och djurisk kåthet på ett helt annat vis. Det har varit på ett sunt sätt även om min ångestdämpning och verklighetsflykt funnits där i bakgrunden men inte så utpräglat som med Miss Orange.

Jag vet inte vad jag ska tro om C längre. Nånstans har jag känslor för henne, annars hade jag inte umgåtts med henne i 8 år. Men jag vet också att jag hela tiden sökte mig till andra tjejer. Jag trodde hela tiden att nästa tjej skulle göra att jag kunde släppa taget om allt det som varit och att jag skulle kunna gå vidare i tron att allt skulle bli bra. Det är att verklighetsfly och inte se sitt eget ansvar. Mitt bagage vid tidpunkten var för tungt, allt kändes förljuget och oäkta. Jag behövde göra upp med mig själv och mitt förflutna för att kunna komma vidare men det fattade jag inte då. Den processen har jag gjort till stor del nu även om arbetet pågår för fullt och kommer fortsätta då det är en färskvara.

 Jag har bjudit in C till mitt nya liv men precis som med Miss Orange tycks hon vara rädd för den ”nya” jag. Innan, när allt har varit förljuget mellan oss, har hon alltid velat starta en tillvaro med mig men nu när vi äntligen skulle kunna börja något ärligt då vill hon inte utan börjar spel och försätter sig i en situation så vi hamnar i omvända roller utifrån hur det var innan. Det är helt snurrigt. Idag skickade jag ett sms till henne att vi måste diskutera vad ärlighet betyder för oss båda. Jag tyckte det var ett bra och ärligt sms som inte bör förstöra henne semester. Jag bad henne bara fundera på vad ärlighet betyder och att vi ska prata om det sen.

Jag behöver veta hur hon resonerar kring det för ska hon fortsätta med sitt dubbelspel blir jag tvungen att lämna henne. Jag pratade med mina coacher om det idag, eller egentligen bara den ena av dem då den andra var på semester. Han gav mig värdefulla uppslag om hur jag skulle hantera en konfrontation med C. Det blev min läxa till nästa gång att fundera på hur jag vill lägga upp en diskussion kring ärlighet. Jag kan inte nog beskriva hur bra jag tycker dessa två coacher är. Jag är jävligt lyckosam som fått möjligheten att träffa dem.

Som det är nu vet jag inte riktigt var jag står med C och jag hamnar i ett slags vakuum. Jag kan inte påbörja en sorgeprocess förrän något är definitivt. Nu finns det bara en gnagande ovisshet. Jag saknar henne nu när hon är bortrest och jag tyckte på första gången på länge att hon var vacker när hon var hos mig i förra veckan och vi sedan hamnade i säng.

Bara för att hon inte kunde sätta gränser med mig tidigare innebär det inte att jag tänker göra samma sak med henne. Jag måste tänka på mig själv och vad som är bäst för mig. Vill hon inte ge oss en ärlig chans måste jag bearbeta det och även gå vidare. Jag har inte mer tid i mitt liv att leka bort.  Jag har redan lagt ner för många år på att hitta mig själv och ta mig dit där jag är idag. Jag tycker jag är modig som vågar ge C den bekräftelse jag gör. Det hade varit lättare för mig att bara dra och inte erkänna något av mina misstag med henne men istället lyfter jag på alla lock och blottar mig. Jag är villig att ge vår relation en ärlig chans för jag har sett så många detaljer hos henne som jag gillar för att det inte ska var värt det. Men risken finns att hon trots det avvisar mig, precis som Miss Orange gjorde, även när jag blottat mig helt. Så klart kommer det bli en rejäl käftsmäll för mig om det händer för då blir det svårt för mig att tro på att jag ska vara ärlig och ge folk en chans. Men händer det får jag ta den situationen då. Då var det inte rätt tjej och relation för mig trots allt. Då hade hon helt plötsligt kommit i otakt med mig och snurrat in sig för mycket i lögner. Jag vill bara dansa i takt med en tjej, istället för att hela tiden trampa varandra på tårna.

Min coach sa även nåt intressant som jag inte tänkt på angående Miss Orange och det är att hon förmodligen har mig på någon slags piedestal också för varför skulle hon annars höra av sig till mig med jämna mellanrum. Jag måste ha gett henne något som hon emellanåt vill ha och saknar. Jag tror det är mer än sex även om jag vet hon behövde det jag gav henne på den punkten med vår bdsm. Jag tror jag stod för en slags trygghet och ordning som hon saknade i sin egen tillvaro. Ibland gick jag för långt i min iver att hjälpa henne men ibland var jag bara ett bra stöd och jag tror det är det hon saknar mest. Men det skulle hon aldrig erkänna eller ens förstå. Hon saknar den kärlek jag visade henne, hon var inte van vid det från sin uppväxt. Likväl är det samma kärlek och omtanke som hon är livrädd för.

I helgen var jag en sväng på Möllevångsfestivalen, då sprang jag in i en tjej, L, som  jag hade en destruktiv relation med för ca 4-5 år sedan. Jag vet jag placerade henne på piedestal och var den jag jämförde alla med. Jag tyckte hon var rolig, häftig och sexig och bra att prata med. När jag såg henne nu, undrade jag mest hur jag hade tänkt. Det var oerhört skönt för mig att komma till den insikten för hon har jagat mig länge. Nu såg jag henne för den hon var och det var en lättnad. Gräset är inte grönare på andra sidan men jag behöver blir överbevisad emellanåt. Annars glömmer jag bort det.

Som man sår får man skörda

Röran fortsätter i mitt liv och det känns rätt tjatigt. Nu gäller det C igen. Jag har verkligen kört fast med henne och Miss Orange. C åkte iväg på semester idag, hon ska iväg och vandra i en vecka. Hon säger att hon åker själv men jag är inte helt säker att så är fallet. Vi har sagt att vi numera ska vara helt ärliga mot varandra och sedan jul är jag det med henne, dessförinnan var det mes lögner från min sida, det måste jag erkänna. Att hon anser att mitt förtroendekapital är lågt, det köper jag rakt av. Däremot önskar jag vi kan låta det gamla bero och fokusera på det som är nytt och fräscht. Det som skulle kunna skapa en ärlig chans.

Idag cyklade jag förbi hennes lägenhet för att se om hennes bil stod parkerad utanför för jag hade mina aningar om att hon ställt sin bil hos sitt ex M medan hon är borta. Av en ren slump upptäckte jag då att hennes fönster stod vidöppna fastän hon hade rest iväg. Först blev jag misstänksam och trodde hon var hemma men ljög för mig om det men sen släppte jag den tanken. Jag skickade även henne ett sms att hon skulle be den som passade hennes lägenhet att stänga fönstrena. Fick till svar att ingen passade hennes lägenhet. Jag tror dock M har nyckel till hennes lägenhet men vad vet jag. Hur som helst åkte jag till hans villa för att kolla om hennes bil var där och mycket riktigt stod den parkerad där. Jag känner mig en aning störd och ser det som stalkerpotential men jag försvarar mitt handlande med att jag kände att nåt inte stämmer. Nu vet jag var bilen står, får vi se vad hon säger sen när jag frågar. Jag vill så gärna få ett slut på lögnerna, vilket hon inte tycks tro på. Hon tror jag fortfarande ljuger ibland verkar det som. Hon har svårt att inse att jag faktiskt vill ändra mitt liv till något ärligt och meningsfullt.

Vad som retar mig mest är att hon ena stunden säger att hon vill ge oss en ärlig chans men i nästa likväl fortsätter umgås med honom. Jag tvivlar starkt på att hon berättat för honom att hon stod och svankade i min säng häromdagen. Hon hoppar mellan oss precis som jag gjorde en gång i tiden med olika tjejer. Jag har sagt till henne att hon inte kommer att kunna göra ett val så länge hon träffar oss båda men hon tycks inte förstå. Någon kommer förmodligen bli mycket sårad väldigt snart. Det kan bli jag men mest känns det som att vi alla är förlorare hur det än slutar. Jag vill inte vara delaktig i något triangeldrama. Det tar för mycket onödig energi, det har jag redan provat på. Nu känns det mest som en osmaklig jämförelsekamp.

Jag vet hennes ex M skulle flippa fullständigt om han fick reda på vad som pågår men det gör han inte. På ett sätt funderar jag på att berätta för honom för att på något sätt lösa upp situationen men samtidigt tror jag inte det kommer något gott ur det men vad vet jag. Jag ska i alla fall fundera på tanken ett tag. Jag vågar inte ens gissa vilken soppa och första klassens drama som skulle uppstå. Men jag känner att jag måste vänta tills C är tillbaka från sin semester. Hur sugen jag än är på att konfrontera henne måste jag ta hänsyn till att hon är på semester och behöver lugn och ro. Så jag får ge mig själv till tåls och visa lite hänsyn även om det är svårt. Jag vill inte vi ska hamna i sms- och telefonduell när hon är utomlands. Det kommer inte lösa något utan kommer bara resultera i dyra telefonräkningar och att hennes resa blir förstörd. Onödigt med andra ord. Jag får öva på att välja mina tillfällen. Men visst är jag lockad att skicka ett mms till henne där hennes bil står på M:s garageuppfart. Jag tog en bild när jag var på min spionresa. Jag påminner lite om Miss Orange som gärna skapar lite drama och rör runt i grytan när hon har det behovet. Jag ska inte ge efter för mina impulser denna gång.

Det hela känns lite märkligt att jag känner mig utnyttjad när jag tidigare har utnyttjat och trampat på alla som kommit i min närhet. Men nu när jag får smaka egen medicin då är det inte lika kul helt plötsligt utan då tycker jag det är för jävligt. Det kanske jag skulle tänkt på tidigare. What goes around, comes around som de säger på utrikiska, eller för att hålla mig till modersmålet, som man sår får man skörda.

En golfklubba i röven

Senaste dagarna har varit riktigt tröstlösa och nu sitter jag ensam hemma och inte särskilt glad ännu en lördagkväll. Jag undrar när det ska vända för mig och känner mig jävligt missmodig och misslyckad. Jag har svårt att slappna av och ingenting är kul. Det är inte så här jag vill ha det när jag lägger ner så mycket arbete med mig själv. Jag vill ha utdelning, mitt tålamod börjar tryta. Det var inte bättre förr men då fick jag åtminstone sex och lite tillfällig bekräftelse även om det mest fick mig att känna mig urholkad och tom. Men jag kunde åtminstone lindra min ångest och verklighetsfly. Nu har jag ingenstans att ta vägen och det gör så jävla ont.

 Igår var golfen jag spelade ett skämt då jag inte kunde fokusera mig. Jag kan inte skylla allt på Miss Orange men hon har en oerhört stor del i hur jag mår för tillfället. Jag har gått igenom hela skalan av känslor för henne, allt från att älska henne till att önska livet ur henne. Jag har varit så arg och frustrerad över hennes beteende att jag kokat. Jag blir så förbannad eftersom jag sitter och ältar henne till förbannelse för mig själv medan allt är bortglömt för henne sedan länge. Det hade hon glömt strax efter att hon hade lagt på telefonen och själv kommer jag förmodligen sitta med den här känslan i flera veckor framöver innan det börjar lugna sig igen. Det stör mig att hon inte kan förstå hur jag känner och mår. Hon saknar helt sitt känsloregister och är alldeles för uppfylld av sig själv för att ta hänsyn till någon annan. Det är en del av hennes sjukdom, vilket jag hela tiden glömmer bort när jag idealiserar henne. Hon är en oerhört feg och rädd person som inte vågar knyta nära band med någon. Hon skyddar sig med epitet som relationsanarkist när hon innerst inne vill något helt annat, det är uppenbart med tanke på hennes motstridiga beteende. Alla vill vi bli älskade, omtyckta och få uppleva närhet, det ligger i vår natur. Istället bygger hon upp murar och märkliga försvarsmekanismer för att rättfärdiga sitt leverne. Hon förstår inte att hon bara gör alla illa, inklusive sig själv. Jag tror hon kommer få ett tungt uppvaknande en dag om hon nu ens någonsin når den insikten. För hon är så inkörd i sin livslögn att den nog är svår att forcera. 

 Jag har fantiserat om att göra henne riktigt illa och sopa bort det hånfulla leende jag vet hon skulle haft vid tillfället. Men så klart skulle jag aldrig göra henne illa i verkligheten. Fysiskt våld är inget jag sysslar med, mer än på döda ting och även det är en svunnen tid för mig. Men tanken av att slå min driver i huvudet på henne och sedan köra upp den i röven på henne har fått mig att le lite åtminstone. Då har jag kunnat skratta åt mig själv och mina störda tankar i allt elände.

Jag är stolt att jag valt att behålla min ilska över henne för mig själv genom att prata med vänner istället för att ringa upp henne och gapa och hata så som C gjorde med mig för en tid sedan. Av det kommer inget gott även om jag förstår hennes besvikelse. Det är precis samma frustration som jag känner med Miss Orange. Sen är jag lite barnslig som inte vill ge Miss Orange det nöjet för jag vet hon skulle gilla om jag hatade henne för då kan hon spä på sitt självförakt. Under alla våra år tillsammans bad hon mig mig vid jämna mellanrum att be henne dra åt helvete. Jag sa att det aldrig skulle hända och frågade varför hon var så intresserad av det. Jag sa jag snarare skulle vara ledsen och besviken om hon svek mig än att säga något sådant eftersom det inte tjänar något till. Men det är så hon är van att bli behandlad förmodar jag. Hon är så rädd för kärlek att det är sorgligt. Hon föredrar att bli respektlöst och illa behandlad. Det var jag också van vid tidigare men jag har tröttnat, nu vill jag bli kärleksfullt behandlad. Det känns sundare och mer konstruktivt.

Vad som känns bra är att Miss Orange inte svarat på mina mail denna gång, antingen har hon blockerat mig sedan tidigare, vilket jag tvivlar på eller så respekterar hon min önskan att slippa höra något mer från henne. Vanligtvis ska hon alltid ha sista ordet och försvara sig själv. Hon är steget envisare än mig. Kanske har hon äntligen insett hur hon får mig att må med sitt agerande och skäms. Polletten trillade ner till slut. Men jag vågar inte ropa hej än, när jag minst anar det så börjar hon riva i mina sår igen. Det har jag lärt mig sedan tidigare. Hennes förtroendekapital hos mig är obefintligt med all rätt. Skulle hon en dag ångra sig skulle hon få ett tufft jobb att övertyga mig att hon har förändrats. För jag kan tänka mig att hon skulle tro att bara för att hon säger en sak en dag så ska jag tro på henne. Men jag vet hur hon fungerar. Hon skulle behöva säga samma sak vid många olika tillfällen för att jag skulle ens våga tänka tanken att tro på henne.

Som ett led i min obalans hade jag sex med C igår. Det var dumt och ogenomtänkt. Hon skulle bara hem till mig och hämta en salva för ett insektsbett men det slutade med att vi hamnade i min säng och tog en snabbis. Jag vet inte riktigt hur det gick till, vi stod och pratade om något, helt plötsligt tog vi på varandra. Jag var mest på efter det och gav det ena skamliga förslaget efter det andra som hon försökte värja sig mot. Hon lyckades rätt bra till en början även om hon tafsade på mig. Dessvärre har vi en märklig attraktion, ungefär som den jag har med Miss Orange fast inte så destruktiv ur mitt perspektiv men kanske ur C:s, som gör att vi tänder sexuellt på varandra direkt. Jag borde så klart inte triggat C när jag vet hon har svårt att säga nej till mig, det är jävligt respektlöst gjort av mig och jag har skämts idag. Jag sms:ade därför C idag och frågade hur hon mådde och hon sa det var ok. Jag vet faktiskt inte själv hur jag mår, inser mest att hur kåt jag än var igår så var det väldigt onödigt ur många perspektiv. Köttets lustar är svaga ibland tyvärr. C och jag behöver inte göra saker mer komplicerat mellan oss, dessutom måste vi ge varandra tid och utrymme. Jag tror även jag behövde någon slags bekräftelse. Det är också uppenbart att jag inte riktigt lärt mig att skilja på lust och ångestdämpning för gårdagens sex handlade nog mest om att trösta mig själv och verklighetsfly för en stund. Är jag i obalans, då tar jag till gamla beteenden för att trösta mig. Det är så onödigt och dumt mot mig själv. Dessutom blir C lidande på kuppen. Det finns bara förlorare.

Mailbombande

Skickade nedan två mail till Miss Orange efter att ha skickat ytterligare ett tidigare. Nu har jag nog inget mer att säga. Jag hoppas polletten trillar ner. Detta mailbombande suger musten ur mig.

Skickat 22/7-2010, 06:23

Ämne: Ursäkta röran
Jag vill be om ursäkt för att allt dras upp igen efter en månads lugn. Men du har dig själv att skylla. Du fick lugn och ro fram tills dess att du hörde av dig igen. Jag hade inte tänkt att höra av mig till dig då jag inser att jag måste ta hand om mig själv och läka mina sår. Det besparar oss båda hjärtesorg och onödig dramatik som bara förstör. Jag har inte råd att ödsla bort mer tid. Jag måste gå vidare och förhoppningsvis en dag hitta en tjej som vill ha mig för den jag är och som vill dela något ömsesidigt med mig.

För varje gång du hör av dig till mig och jag ser ditt nummer på min display, jag har inte lagt in dig på min telefon denna gång, väcks ett nytt hopp om att du kanske vill ha mig och allt det jag läkt bubblar upp igen. Sen rycks mattan undan lika plötsligt igen och jag bara faller handlöst och får börja om igen. Det ger inte mig någon möjlighet att gå vidare och jag tycker det är oerhört respektlöst från din sida att göra så mot mig. Om du säger att du tycker om mig borde du låta mig få läka och ge mig en ärlig möjlighet att gå vidare och hitta en sund relation. Nu få jag börja om från början igen och att tänka på en ny relation är uteslutet igen. Nu är det bara du som snurrar rakt av igen i mina tankar. Allt jämförs med dig. Du har dragit ner gardinen för mig och förstör ytterligare en del av min sommar. Du har ett stort ansvar som du inte tycks se eller förstå. Du kan inte tro att jag är redo att möta dig på dina villkor när det passar dig bara för att du är helt känslolös inför mig och tycker allt är frid och fröjd i ditt liv. Jag är nämligen inte känslolös när det gäller dig, för mig är allt inte frid och fröjd, snarare tvärtom, det är för jävla tungt faktiskt. Det duger inte bara för dig att säga ”ursäkta och jag menade inget illa, jag satt bara på stenarna och tittade på havet”. Använd huvudet och sunt förnuft. Försök tänka på konsekvenserna av dina handlingar, vilka effekterna blir.

Du måste förstå att du gör mig enormt illa genom att höra av dig med dina spontana infall. Bara för att du säger att du är omogen och dålig på relationer så fråntar det inte dig ett ansvar att uppträda respektfullt. Jag fattar inte hur det kan vara så svårt för dig att förstå att jag är kär i dig och då vill jag inte bli respektlöst behandlad. Jag förtjänar det inte. Det känns som om du leker med mig och mina känslor. Kanske för att du är rädd för det jag säger eller vill bevisa något för dig själv eller hämnas för gamla oförrätter som jag faktiskt är helt oskyldig till. För mig känns det bara som du återupplever din barndom där du hoppat från olika platser och fosterhem och inte vågat skapa någon känslomässig närhet med någon i rädsla för att det ska ryckas bort i nästa minut, vilket är fullt begripligt. Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste ha varit och hur sviken du måste ha känt dig. Men nu är du vuxen och har chans att skapa dig din egen tillvaro och förutsättningar, något helt annat än din barndom men istället fortsätter du samma race med den envises rätt. Det finns faktiskt folk i din omgivning, som jag t.ex., som vill agera kärleksfullt mot dig och inte har för avsikt att svika dig. Jag tror på fullaste allvar vi skulle kunna göra varandra lyckliga om vi gav det en ärlig chans. Vi hade kompletterat varandra bra och attraktionen som många par aldrig hittar har alltid funnits där mellan oss. Men istället kopierar du din pappa med hans sätt att hantera relationer, där allt är slit-och-släng när det inte passar och så trampar du på folk som tycker om dig och vill dig väl. Du verkar ha svårt att försonas med honom så som du kör ditt upprepningsmönster från uppväxten. Ni är lika i det avseendet och det finns säkert fler. Bit i det sura äpplet och gör upp med det förflutna istället för att kopiera. Du är vuxen nu och har chans till ett eget liv. Kör inte i gamla hjulspår. Jag provade själv samma sak och det gjorde mig inte lycklig. Jag lyckades inte bättre än mina föräldrar i deras roller och facit hade jag redan i handen. Jag har nu äntligen vid nästan 40-års ålder klippt banden med mina föräldrars beteende, det är rätt sorgligt men ändå bättre än om det aldrig hade gjorts.

Jag visade dig respekt genom att höra av mig till dig och berätta om felen jag begått och hur jag handlat fel med dig och jag bad om ursäkt och ville ställa till rätta och agera vuxet. Jag visade dig även respekt genom att ge dig usb-minnet med bilderna. Det enda jag önskar nu är att du tar bort mig på alla sätt från din mobil, kontaktlista, inkorg, utkorg, sim-kort osv. Jag måste få läka så jag kan få chans att starta det liv jag så gärna vill ha och som jag faktiskt är värd. Då måste jag slippa dina spontana infall att höra av dig. Jag är inte redo för det där jag befinner mig. Det är bara jag som vet när jag är redo och har bearbetat dig klart. Du kan inte bestämma det åt mig. Du har gjort ett tydligt val att du ville inte ha mig, att jag inte dög åt dig, det får du ta konsekvenserna av och agera därefter. Gör det också. Försök sätta dig in i min situation. Tänk på någon annan än dig själv. Visa den människokännedom du anser dig ha. Det skulle jag uppskatta. Se det som en speciell gåva till mig.

Just nu är jag extra känslig då en person dog på praktiken i natt vilket blev extra tungt för mig i mitt nuvarande sinnestillstånd där jag är helt i obalans. Det var ett självmordsförsök där det inte gick att återfå liv i personen. Det var otäckt att se hur blå personen var. Allt känns så förgängligt och jag blir missmodig över alla ensamma personer utan någon anhörig. Så vill inte jag ha det om jag en dag hamnar där.
kram

Skickat 21/7-2010, 21:12

Ämne: Mer om dagens samtal
Det är helt begripligt att du vill hitta på saker, göra utflykter osv. Det är inget att skämmas eller be om ursäkt för. Det är sånt man gör tillsammans med en partner och ev. barn när man når våran ålder. Det är en del av livet. För då har vänner och omgivning sina egna familjer och barn som dom gör sina utflykter med.

Att ha en relation handlar inte bara om att träta och gå varandra på nerverna som du anser. Det finns mycket positivt och vackert och det krävs att båda vårdar det, särskilt när det är motigt. Det krävs ett ständigt vårdande men om båda är villiga till det kan det bli fantastiskt. Då kan mycket roligt delas.

Jag vill dig väl och nu gör jag fel som ger dig råd om hur du ska sköta ditt liv eftersom det provocerar dig men det bryr jag mig inte om. För ditt agerande påverkar nämligen mitt och då måste jag säga ifrån, om inte annat för att underlätta mitt eget. Jag har nu lagt ner en månads sorgearbete och det rycks undan på ingenting när du hör av dig. Jag har ingen on/off funktion och jag undrar när du äntligen ska förstå det.

Du väljer, enligt mitt sätt att se det, att leva i en omogen värld och tro dig kunna slåss mot alla och ska skapa dig egna regler. Jag vet inte om det är av envishet för att inte vara som andra eller om det är av rädsla för att du har fel, som du agerar som du gör och det är egentligen ointressant. Kanske är det bara bekvämt för dig att skapa dig din skyddsmur som du kan gömma dig bakom hela tiden. Det är en trygghet i sig även om den är motstridig och destruktiv. Då får du bekräftat att du har rätt men det är ett fegt sätt eftersom du inte utmanar det. ”Jag kan inte ha relationer, jag tar sönder dom och sätter mig i knäet på en kille inom en månad om det är bra. Jag är omogen och vill inte ha något definierat”. Ett sånt mantra är inte särskilt svårt att efterleva när man redan bestämt sig att det ska gå åt helvete. Det är bara att vara feg och rädd. Du kommer med den ena ursäkten vagare än den andra. Du behöver en dominant person som säger till dig vad du ska göra osv. Det är skitsnack i mina öron. Jag känner dig så pass bra att jag vet du inte skulle fixa det, däremot kanske du önskar eller inbillar dig att det skulle hjälpa dig. Du är självständig och behöver ingen som ska bestämma över dig. Du hade fått klåda efter två dagar.

Nu har du din odefinierade relation med Uppsalakillen som du drömmer om och tycker är så bra då du slipper något ansvar. Likväl verkar du inte nöjd eftersom du ringer mig och vill vi ska göra saker ihop. Är det inte dags att vakna upp snart?

Skaffa dig en relation med en person du tror det finns möjlighet att komma någon vart med. Stäng ner din Ds profil, eller blogga nån annanstans hemligt så du kan fokusera på en relation utan påverkan från andra som tycker du är insiktsfull och djup i din blogg. Dessa personer skapar bara en onödig nyfikenhet hos dig ungefär som att du tror tanternas mat och godis i ditt boende i Båstad är bättre än ditt eget. Det smakar inte bättre som du själv sa men ändå kan du inte låta bli att utforska. Det finns bara onödiga risker med det och du gör alla ledsna och besvikna inklusive dig själv. Jag är medveten att ditt bloggande är en viktig andningsventil, det respekterar jag, men det kan göras på nätet hemligt som jag gör eller i din dagbok.

Jag tycker framför allt du ska skaffa dig en relation med en person i din närhet så ni faktiskt kan träffas och göra saker ihop så du slipper fastna framför datorn. Så du faktiskt får chans att göra de saker du verkligen vill, dessutom med en person du tycker om att göra det ihop med.

Gräset är inte grönare på andra sidan, det tror jag du vet. Jag har provat ditt liv och det ledde ingen vart, det fick mig åt fel håll. Jag trodde andra kunde ”rädda” mig från min tristess men den enda som kan rädda mig är jag själv. Jag sökte samma meningslösa kickar som du som kändes bra för stunden men som fick en bitter eftersmak både för mig och för dom inblandade. Det hjälpte mig framåt som en överlevnadsstrategi men inte mer, det hade säkert funnits bättre vägar att gå. Det fanns inget ärligt i det, bagaget var för tungt. Jag tycker du har kommit jättelångt på många områden men när det gäller relationer så skiner dina rädslor igenom. Det är synd tycker jag, särskilt som jag ser dina goda sidor och vet du skulle kunna få mig glad om du hade velat och ansträngt dig. Men som det är nu väljer du andra mönster som i mina ögon bara gör det svårare för dig. Men förmodligen behöver du, precis som jag gjorde, göra denna resa för att en dag komma till en punkt när du får nog. Då kommer du göra samma genomgång av ditt liv som jag gör nu.

Jag önskar så klart av egoistiska skäl att du kunde göra den nu eftersom jag tror gott om dig och skulle vilja dela det med dig. Ingen skulle bli gladare än jag om du hade velat ge oss en ärlig chans och för mig betyder det inte att vi är ett par direkt och att du är min flickvän. Det innebär istället att vi hade gjort saker ihop och sett om vi hade trivts med det och om så var fallet hade vi fortsatt och fördjupat vår kontakt då båda var villiga till det. Det kallas att agera vuxet. Men jag måste inse att vi befinner oss i olika skeenden av livet och det är jävligt jobbigt när jag hittat en person som jag vet skulle få mig att må bra. Det gör så ont att jag inte tror du förstår.

En dag när du älskar och är kär i någon så tror jag du bättre kommer förstå mig. Då förstår du att ditt eget agerande inte är acceptabelt. Att du inte kan ”leka” med någon även om jag inte tror du leker medvetet. Du förstår bara inte att om en person är kär så gör det fruktansvärt ont att bli avvisad och det läker inte på några dagar. Du kan helt enkelt inte ”känna in” den andres mående och du tror därför att bara för att du tycker allt är ok så känner den andra likadant. Problemet, eller skillnaden, är att du inte är kär i eller älskar mig. Därför saknar du den förståelsen, vad det innebär och vad det gör för en människa. Att för mig få höra om ditt sexliv gör ont, att få höra att du gör utflykter och liknande gör 10-faldigt värre ont. Det är sånt jag vill göra tillsammans med dig. Jag vill vara den du delar dessa upplevelser med.

Du har med all tydlighet klargjort att det inte är ömsesidigt och att jag inte är den personen för dig och det gör så klart ont i mig men det får jag acceptera. Jag har blottat mig helt för dig och blivit avvisad, värre kan det inte bli. Men jag är glad jag gjorde det för det visar på ett mod hos mig som jag inte trodde jag hade och som förhoppningsvis en dag kan ge mig den relation jag så desperat önskar framöver. Att jag vågar vara ärlig om mina känslor och kommunicera mina behov ska förhoppningsvis bli något positivt i framtiden med rätt tjej. En tjej som vill ha hela mig och tar mig för den jag är.

Jag är snart 40 år utan barn och familj, det var defintivt inte så jag ville ha det när jag var yngre. Jag har vänner, ekonomi, hälsa, och social trygghet men jag saknar värme och kärlek.

Jag vill inte förstöra det vi haft och jag vill minnas dig gott. Jag skriver det här för att jag bryr mig om dig även om du säkert bara blir arg och provocerad. Du brukar alltid veta bäst nämligen. Jag skriver detta för att jag faktiskt älskar dig och vill du ska få hamna i en kärleksfull relation även om det inte är med mig. Jag borde antagligen bara låta bli att skriva, för jag vet detta är ett krig jag inte kan vinna. Men jag blir inte lycklig hur jag än gör. Finns ju så jävla mycket jag vill säga men det hjälper inte. Fan alltså! Jag vill inte ha det så här.

Ta hand om dig
kram 

Triggande upplevelser

Miss Orange fortsätter jaga mig inombords och det hjälper inte min situation att jag för tillfället gör praktik inom sjukvården för att upprätthålla vissa kunskaper som krävs inom mitt yrke. Det är en tung plats att befinna sig på med alla tragiska händelser och människoöden. Jag imponeras av vårdpersonalen som trots begränsade resurser, liten personal, dålig lön och en minst sagt stressig arbetsplats hela tiden visar omsorg, omtanke och vänlighet för patienterna även om de ofta bemöts på ett otrevligt sätt. Jag förstår inte hur de kan uppvisa ett så stort tålamod. Det sätter perspektiv på min tillvaro.

Igår var det en händelse som var väldigt triggande och extra svår att förhålla sig till för mig då Miss Orange genom åren försökt begå självmord ett antal gånger. Det var ett självmordsförsök där det inte gick att återfå liv i personen. Det kunde likaväl ha varit hon. Det var otäckt att se hur blå personen var. Jag blev illa berörd även om jag sett döda människor tidigare. Det var också svårt att se hur ledsna de anhöriga var.

Vad som gör mig mest nedstämd nu när jag är i obalans är alla dessa patienter som kommer in och som uppger bekanta eller grannar som närmast anhöriga. Det är så sorgligt att behöva bevittna. Det är inte så jag vill ha det om jag en dag hamnar där.

Just nu har jag ingen strategi för hur jag ska gå tillväga med min tillvaro. Det känns som jag bara vill ge upp. Men det är en känsla som är övergående som tur är fast det hjälper mig inte för stunden. Just nu tycker jag det är jävligt synd om mig själv. Jag vill få ordning på mitt liv och börja fylla det med glädje och mening. Jag vill komma bort från datorer och komma ut i verkliga livet och göra saker. Jag vill ha någon att dela dessa upplevelser med.

Sedan jag mailade Miss Orange igår har jag även hunnit få iväg ytterligare två mail. Jag hoppas det är det sista jag skickar, för denna gång åtminstone. Det känns som jag är tom nu och inte har något mer att säga. Förhoppningsvis låter hon mig vara ifred framöver när hon inser effekterna av att höra av sig till mig. Jag klarar inte att fyllas med hopp för att i nästa stund få mattan undandragen igen. Det är som en berg- och dalbana. Det är väl så hennes liv ser ut men det innebär inte att jag vill ha det så. Det tar så mycket energi för mig.

Tillbaka på ruta 1 igen

Då har jag kastats tillbaka till ruta 1 igen med Miss Orange. Jag tyckte att jag den senaste månaden hade gått framåt och hon fanns inte i mina tankar lika mycket som innan men idag rasade allt igen. Mitt sorgearbete med henne hade fått lite tid men så rycktes mattan undan igen. Det är skit. Jag hoppas och tror dock att för varje gång som det händer så går det fortare att komma tillbaka på benen igen även om det inte är kul med denna på och av funktion som hon håller på med. Hon kan inte sätta sig in i andra människors situation, hur folk påverkas av hennes beteende. Det är synd för det skapar mycket sorg för mig och andra i hennes nära omgivning.

För någon dag sedan fick jag ett sms att hon var i Båstad och bodde på ett hem där hon även var förra året. Hon skrev att hon tänkte lite på mig och att denna gång var hon där med sin dotter. Jag svarade lite allmänt att det var kul att hon var däruppe igen och hoppades hon hade det bra och att det var trevligt att jag fanns i hennes tankar. Jag lät det sedan bero och kände att det var ok för min del.

Förra året hade hon fått ett stipendium för ensamstående kvinnor som gjorde att hon fick gratis boende där. Tror det var via Fredrika Bremer förbundet. Då umgicks hon och jag några timmar om dagen medan jag bodde hos en vän som har en stuga i Mellbystrand. När vi träffades gjorde jag och Miss Orange lite småutflykter i de natursköna omgivningarna, fikade, badade nakna och hade sex på stranden. Det var trevligt. I år hade hon tydligen fått samma erbjudande på boendet efter något återbud. Så denna gång tog  hon med sig sin dotter som helt plötsligt kommit in i hennes liv igen.

Idag ringde Miss Orange på min mobil och vi satt och pratade en bra stund. Hon var lite sentimental och saknade att ha någon att göra utflykter och resor med, och tyckte vi kunde göra det tillsammans. Hon tycks ha glömt att jag älskar henne och är kär i henne och att jag inte kan ge henne endast vänskap under såna premisser. För hon vill fortfarande inte ha en relation med mig, dessutom träffar hon fortfarande en av sina senaste killar även om hon sa till mig att det var slut senast vi träffades. De har till och med hunnit göra en kanotutflykt för bara en vecka sedan.

Det gör riktigt ont i mig, så det knyter sig i magen på mig. Jag vill inte ha det så här i mitt liv även om jag har ett eget ansvar så klart. Jag vill bara gå vidare och få en sund och värdig relation. Där en tjej är villig att ha en relation med hela mig. En tjej som tar mig för den jag är och som är villig att satsa på ”oss”.

Efter att vi hade pratats vid kändes det inte bra för mig så jag ringde upp henne en gång till och frågade hur hon resonerade kring oss och vad hon egentligen ville med sitt samtal men tydligen var samtalet helt oplanerat, ett spontant infall där hon satt på några stenar i Båstad och blickade ut över havet. Det låter precis som henne. Ingen eftertanke överhuvudtaget hur mottagaren av hennes tilltag påverkas. Borderline i ett nötskal. Hon sa hon hoppades att vi skulle kunna få det som i en amerikansk film, där alla är lyckliga och kan umgås även när omständigheterna är komplicerade. Det hade jag också tyckt hade varit fint men det faller på att jag har känslor för henne och numera värnar om mig själv och mitt mående. Henns tanke är orimlig och naiv, hon och jag lever inte i en amerikansk film. Lyckliga slut kan inte trollas fram som på film. Visst skulle jag kunna umgås och göra saker ihop med henne istället för att sitta hemma och vara bitter men jag tror inte det blir något bra av att träffas när jag i grund och botten vill något mer. Då måste jag spela ett spel jag inte är villig att delta i. Då gör jag bara mig själv illa och hon känner sig dessutom stressad och pressad. Jag har inte för avsikt att bara ge halva mig själv och inte få mina behov tillgodosedda. Det har jag redan gjort tillräckligt i mitt liv och är utomordentligt trött på det. Jag vill inte leva ett ofullständigt liv.

Jag skrev därför nedan mail till henne som förhoppningsvis får henne att förstå. Det var svårt för mig att skriva eftersom jag vill ha henne i min närhet. Men det visar på att jag gör framsteg och värnar om mig själv. Att jag säger ifrån och vågar sätta gränser hur ont det än må göra inom mig.

Skickat 21/7-2010, 17:25

Ämne: Dagens samtal
Hej,
Jag vill inte leka drama med dig men jag måste bry mig om mig själv och inte kasta omkull det hårda arbete jag gör med mig själv. Jag måste bry mig om och lyssna på mitt hjärta. Den dag du älskar och är kär i någon kommer du förstå mig och hur ont detta gör.

Jag vill inget hellre än att få göra allt med dig, både vardagliga saker och ha sex med dig. Jag vill krama, hålla om dig, mysa på en strand, ta nakenbad, gå promenader, göra utflykter osv. Jag vill få och ge närhet, omtanke, tillit, respekt och kärlek. Det gör för ont i mig om jag inte får helheten. Jag har levt mitt liv ofullständigt alldeles för länge. Jag vill inget hellre än att ha en relation i någon form nu. Det riktigt värker i mig så det gör ont.

Jag vill verkligen få en mening med min tillvaro och inte bara sitta och ruttna framför en dator. Jag skulle verkligen må bra av att göra såna saker vi diskuterade på telefon men då ska syftet vara av rätt anledning och det ska kännas avslappnat för båda.

Jag varken kan eller vill spela några spel med dig och om vi umgås och träffas nu så blir det inte bra för mig. Det skulle kännas onaturligt när jag vet vad jag känner för dig. Jag kommer inte klara att höra hur du har andra killar och sitter på Ds och fördriver din tid. Ditt bloggande där skulle förstöra för mycket för mig. Det kommer göra mig svartsjuk och illamående. Det klarar jag mig utan. Ska jag vara vän med någon så vill jag kunna vara vän på alla plan och prata om vad som helst men jag kan inte ge dig full vänskap eftersom jag älskar dig och det inte är ömsesidigt. Jag blir helt förstörd över att höra om Uppsalakillen och känner ingen lust att hamna i något drama. Jag vill inte bli utnyttjad och få mitt hjärta krossat. Jag är värd något bättre. Att höra dig säga att du är sexuellt ointresserad av någon för tillfället och sedan få reda på att du hade sex för en vecka sedan med honom gör mig bara ledsen. Dessutom var det ytterst nära du och jag hade sex för några veckor sedan. Det låter inte som att vara ointresserad i mina öron. Det krävs mer än en vecka, och ett helt annorlunda beteende och agerande för att det ska låta trovärdigt. En sann önskan om förändring. Men du sa själv du inte ville förändra dig och skulle träffa honom igen. Själv har jag haft avhållsamhet i flera månader och brinner efter sex. Bara tanken på sex med dig får det att rusa i blodet och skickandet av mms med Region Skåne outfit och piska väckte mitt begär till liv. Jag minns Båstad med glädje och önskade jag fick vara där med dig och göra saker ihop med dig, därför gör det ont i mig när du väljer att göra kanotutflykter och liknande med andra killar. Det knyter sig i magen på mig. Du sa ibland att du ville göra saker med mig men sen dog det ut och slutade med att vi hade sex och inget mer. Det var den andra delen, den med att hitta på saker som jag verkligen ville åt. Båstad var vår enda ”riktiga resa” ihop och då åkte vi inte ens tillsammans eftersom jag var däruppe med H och du var där själv, utan vi möttes där under dagarna i några timmar.

Jag tyckte verkligen det var kul att prata med dig idag och jag uppskattar att jag finns i dina tankar. Jag vet du inte har nån hemlig agenda när du hör av dig och det är ok att vara sentimental som när du är i Båstad. Men dina spontana infall gör för ont i mig där jag är nu. Jag hoppas du kan förstå det. Det river bara upp min sår som jag måste få läka. För när du hör av dig väcks det alltid ett hopp hos mig att du ändrat dig. Jag skakar inte av mig detta på några sekunder eller dagar. Detta tar tid. Det är möjligt om jag en dag hittar en tjej som älskar mig och som jag trivs ihop med att du och jag kan vara vänner men då tror jag mitt behov av vår vänskap kommer avta då den tjejen kommer fylla alla mina behov men i så fall hör jag av mig så klart. Du får alltid höra av dig om du någon gång skulle ändra din syn på relationer och att du skulle se mig på ett annat sätt men tills dess är det bäst för mig om vi inte hörs vid. För av någon anledning är jag villig att ge dig chans efter chans men där vi är idag är det inte ens aktuellt. Din syn på relationer, och agerande kring det, gör mig bara ledsen och sårad. Nu sitter jag och bölar dessutom och tycker livet är så jävla kasst mot mig och vill bara ge upp allt det jag gör för mig själv men det går över. Det är äckligt när självömkan faller över mig. Men det får vara så för stunden bara jag inte fastnar i det.

Mina känslor för dig är inte på låtsas. Jag bryr mig verkligen om dig men för mig är detta allvar, det är mitt liv och jag har inte råd att leka bort det. Jag har redan lagt ner för många år på att hitta mig själv. För mig blir något odefinierat bara något fegt och ovisst. Det ställer jag inte upp på. Jag måste ha en person som vågar satsa på mig och ”oss” och tanken om en framtid ihop. Det innebär inte att jag vill bli ett par över en dag. Jag vill gå sakta fram och känna mig för men om allt känns bra ska det inte finnas några hinder i vägen för någon av parterna att en dag bli ett par med tiden om man synkar ihop på alla plan. Så hur gärna jag än vill vara nära dig och få höra om hur det går i ditt liv så klarar jag det inte nu. Jag måste värna om mig själv först. Jag är värd att älskas för den jag är och få mina behov tillgodosedda.

Jag tror inte du skulle uppskatta en omvänd situation, eller du tycker det är ok om vi umgås och hittar på saker ihop samtidigt som jag aktivt letar efter en relation med någon annan? Jag vet inte hur det skulle kännas för mig, kanske det skulle fungera, men då skulle jag iaf vara ärlig med det. Jag vill inte ljuga och gå bakom ryggen på dig. För jag vill ha en relation med en tjej. Då skulle vi ha glädje av varandra tills den andra parten hittar en ny men det skulle nog också kännas konstigt. Men då skulle du kunna slappna av då du inte behöver känna dig stressad med vad jag vill men då tror jag du kommer bli irriterad över att jag letar efter någon annan och så skulle det likväl inte bli avslappnat. Men det är så det känns för mig när du sitter på Ds. Det skulle iaf ge oss samma förutsättningar vilket kanske skulle underlätta samvaron ihop, när det är på lika villkor. Du får fundera på det i så fall.

Jag skulle verkligen uppskatta om du kan radera mitt mobilnummer från din telefon i respekt för oss båda för att undvika mer hjärtesorg och drama.  Jag hoppas du förstår. Jag är verkligen ledsen, det värker i hela min kropp, men det är enda sättet för mig att gå vidare mot det liv jag hoppas få en dag. Du vill inte följa med mig på den resan, det har du gjort klart för mig. Ta hand om dig och hoppas det löser sig med R på ett bra sätt för er alla. Hälsa R. Kram

Förlåt Anna Wokpanna, försoning del 3

Detta är ett brev jag funderat på att skriva hur länge som helst men jag har inte kommit mig för av olika anledningar. Förmodligen för att du är den svåraste att skriva till eftersom du är den som betytt mest för mig. Det är saker jag velat säga och får ur mig men jag har inte vetat hur och på vilket sätt. Jag är medveten om att vi bröt upp för väldigt länge sen och för dig är allt utagerat sedan länge. Du har gått vidare sedan lång tid säger du. Det har jag också på ett sätt men på ett annat plan har jag det inte alls. Det är mycket jag inte minns från vår sista tid ihop och efter att vi bröt upp. Allt är som ett stort svart hål. Jag vet mest att jag behandlade dig väldigt dåligt. Det jagar mig ofta och jag får minnesbilder på min näthinna som får mig att skämmas som en hund. Jag minns hur jag försökte få dig att ställa upp på alltmer avancerade sexlekar, mest bara för att locka fram ett nej från dig, för i min förvirrade värld var det ett bevis på att du inte ville mig väl och det berättigade min otrohet. Jag minns också med stor olust hur du hade förberett dig sexuellt för mig vid nåt tillfälle när jag kom hem på lunchen från mitt jobb och jag bara tittade på dig föraktfullt och lät det bero. Du hade verkligen ansträngt dig men fick ingen uppskattning alls. Jag kan inte ens föreställa mig hur förnedrad du måste ha känt dig. Jag är så ledsen. Jag var så självupptagen att det var skrämmande.

För mig går det knappt en dag utan att jag tänker på dig och det är vissa saker jag vill du ska veta och det är därför jag skriver. Nånstans i mitt inre hoppas jag nog också att du ska se att jag är en annan person nu som blivit mer stabil och fått bättre självkänsla även om det är en ständigt pågående process som måste underhållas så jag inte faller tillbaka i gamla spår.

Under vår tid tillsammans var jag till stor del lycklig och aldrig otrogen mot dig förrän allt rasade för mig. Det finns ingen som jag respekterat, älskat och tyckt om som person som du. Sen att jag handlade fullständigt respektlöst mot dig är en annan sak. Jag förstår du har svårt att tro det och förmodligen bara minns sista tiden vi hade tillsammans där jag var en totalt deprimerad, mörk, självupptagen, gnällig pessimist som försökte trycka ner andra, och främst då dig tyvärr, och få alla att må lika dåligt som jag. Jag kände mig som en tickande bomb och var helt uppslukad av självmordstankar och andra destruktiva funderingar.

Nånstans på vägen tappade jag greppet om allt i min tillvaro med dödsfall, krävande släktingar, arvstvister, misslyckade utbildningar, arbetslöshet etc. Jag trodde jag kunde reda ut saker på egen hand utan hjälp men fokuserade helt fel och gick komplett vilse. Min självkänsla var i botten och jag började bete mig illa framför allt mot dig. Det var aldrig min avsikt att såra dig och bete mig som en idiot, tyvärr kan jag inte ha det ogjort. Jag kan bara se till att aldrig göra om det. Jag hade så mycket märkliga uppväxtmönster i mitt bagage som hindrade mig att agera på ett schysst sätt mot dig. Jag vet du sträckte ut din hand för att hjälpa mig men jag kunde inte ta emot din hjälp. Eftersom jag i min uppväxt fostrats med att det alltid fanns förväntningar på hjälpen så trodde jag att du resonerade likadant. Att du förväntade dig något av mig i gengäld. Jag förstod inte att du gjorde det av kärlek till mig. Jag var så tömd på energi att jag inte kunde ta emot din hjälp eftersom jag i min snedvridna värld trodde du ville ha något tillbaka och då var det lättare för mig att avstå din hjälp. Sen tror jag det även handlade om en slags stolthet att jag inte kunde förmå mig att be om hjälp. Jag har aldrig sett någon i min familj be om hjälp kravlöst.

Den enda personen jag strulade med under tiden med dig var C och jag fastnade i så mycket lögner att jag visste varken in eller ut till slut. Jag drevs av ett enormt dåligt samvete för vad jag hade gjort mot dig men kunde inte bara ta in din smärta och ilska utan försökte i stället fixa din tillvaro. Något som du verkligen aldrig hade bett mig göra. Jag försökte betala av min skuld till dig genom att finnas till hands och även flytta ut ur vår lägenhet och ta reservmöbler. Det var mitt sjuka sätt att visa att jag var ledsen, genom att lida materiellt. Jag förstår att du bara blev förvirrad. Som jag skrev innan är det en period i min tid som är som ett stort svart hål. Jag var totalt förvirrad och mitt inre var ett kaos utan like. Tyvärr hade C inte begrepp eller styrka att hålla sig undan mig för då kanske du och jag hade kunnat få rätt på det. När du och jag gick i parterapi så låg hon hela tiden och störde. Det blev inte ett ärligt försök från min sida. Jag var vid den tiden oerhört manipulativ och kunde säga vad som helst för att få uppmärksamhet. C försökte fly från mig flera gånger men jag håvade in henne i mitt nät igen. Dessutom behövde jag professionell hjälp vilket dröjde innan jag fick eller snarare förmådde mig att inse att jag behövde för att få rätsida på min tillvaro. Jag kunde inte ta mig ur det på egen hand.

Det enda jag sökte var någon att hålla tag i för stunden som kunde hjälpa mig till nästa dag. Det kändes som jag hoppade från ett isflak till ett annat där jag förtvivlat försökte hålla mig flytande innan det smälte.

Mitt destruktiva beteende pågick långt efter att du träffade A och mina lögner fortsatte med C. Det snarare blev än värre. Jag skulle faktiskt kunna säga att det urartade helt. Så även om du inte har något till övers för C, med all rätt, så kan jag säga att hon drabbades om möjligt ännu värre. Jag försökte även håva in dig i mitt nät men tur som träffade du A och tröttnade på mig. Annars hade eländet mellan oss kunnat fortgå än längre.

Jag har sedan dess ”fladdrat” runt väldigt länge och sökt ”kickar” på alla möjliga håll för att på något sätt bedöva mig själv. Det har varit en slags ångestdämpning för att slippa ta tag i min tillvaro. Kanske var det också ett behov jag hade att tillfredsställa eftersom jag varit involverad i två längre relationer sedan jag var 21 år. Jag träffade dig ganska omgående efter att det tagit slut med E. Jag tror jag kände mig låst i mitt liv på nåt märkligt sätt som jag inte riktigt kan förklara, att jag behövde mer tid för mig själv och även träffa andra tjejer för att lära mig att uppskatta det jag hade. Hur som helst så har det varit som en slags drog men som inte gett mig skrumplever eller förstörda lungor. Däremot får man brustet hjärta, blir känslokall och tappar självrespekt. Jag säger inte att allt är frid och fröjd i min tillvaro nu heller men jag vet vilka problem jag hade och det som återstår vet jag hur jag ska tygla. Jag vet också vad jag behöver och inte behöver i min tillvaro. Jag har lyckats få rätsida på mina prioriteringar helt enkelt och vad jag uppskattar.

Min självkänsla har ökat sen jag numera kan försörja mig själv och även insett vad det var som skedde tidigare. Jag har klippt banden med min uppväxt och försonats med det som har varit. Jag vet också vilka varningssignaler som jag eventuellt ska lyssna till i framtiden och då vet jag också var jag kan få hjälp. Nånstans i mitt förvirrade tillstånd trodde jag hela tiden att gräset var grönare på andra sidan. Numera vet jag att det inte är bättre eller roligare på andra sidan gräset, det är bara nyansskillnader och tillfälliga sådana. Det handlar mest om från vilket håll jag tittar. Jag vet du har sagt till mig när vi träffats efter vårt uppbrott att jag inte borde lägga så stor vikt på sex och du har haft rätt. Det har förstört mycket för mig men sex var min drog för att uthärda tillvaron. Jag lyckades ibland lura mig själv att jag var lycklig eftersom jag hade ett avsevärt mer avancerat sexliv än min omgivning. Men det var självbedrägeri på hög nivå eftersom jag inte mådde bra i grund och botten. Något var allvarligt fel.

Där jag befinner mig nu så finns det inget jag längtar efter mer än att kunna bilda en familj. Jag vill inte längre vara ensam och jag har fått så pass mycket rätsida på mig själv och mitt tidigare destruktiva mönster att jag vill gå vidare till nästa fas. Jag vill ha trygghet, harmoni och ha en person att dela tillvaron med. Att få och ge omtanke och kärlek. Jag vet också vem jag helst av allt skulle vilja ha vid min sida, nämligen du. Jag vet du skulle bli en fantastisk mamma och ingen hade blivit gladare än jag om du blev det tillsammans med mig.

Det är inte så att jag på fullt allvar har trott att vi ska bli ihop igen men jag ska inte förneka att jag åtminstone har funderat eller tom hoppats att tanken/möjligheten fanns där. Annat vore märkligt eftersom personer som du inte växer på träd. Hade jag mått bra hade jag aldrig någonsin släppt taget om dig.

För mig är du en speciell person, jag har aldrig träffat någon som du som kan visa så mycket kärlek och omtanke för omgivningen och som är så full av integritet. Jag har inga minnen av att jag någonsin hörde dig gnälla eller baktala folk. Däremot har du kanske haft synpunkter men befogade sådana i så fall. Jag har aldrig träffat en ärligare person än du och därför känns det så oerhört trist att veta hur jag behandlade dig. Du var min ögonsten och jag var alltid förundrad att du ville vara ihop med mig. I ditt sällskap kunde jag slappna av och må bra, så länge jag mådde bra. Jag trivdes i ditt sällskap eftersom du var en tuff och självständig tjej som dessutom delade många av mina intressen. Jag tyckte vår tillvaro var behaglig på grund av ditt jobb där veckodagarna aldrig såg likadana ut. Vi fastnade inte i det klassiska mån-fre tänkandet. Du är den enda person jag verkligen älskat och som fått mig att känna mig uppskattad tillbaka och det är nog därför jag aldrig kan sluta tänka på dig, jämföra dig med andra, eller för den delen prata om dig med andra. Jag har blivit lite som R med sin M.

Nånstans har jag hoppats att tiden ska ha läkt alla sår och att du skulle känna förtroende för mig igen eller åtminstone lite nyfikenhet men jag förstår nu att det inte är möjligt. Jag har innerst inne hoppats att vi skulle kunna göra en repris på B och P som fick ihop det igen efter lång frånvaro från varandra och nu har barn ihop och en stabil relation. Dock hade dom inte förstört allt innan så som jag gjorde. Men mest vill jag som sagt att du ska veta att det jag gjorde mot dig var aldrig något personligt utan jag tappade helt kontrollen över tillvaron. Jag säger inte det som en ursäkt för så klart ska jag ta ansvar för mina handlingar men det kunde jag inte vid tidpunkten. Jag brukar anse att vissa personer förtjänar den behandling dom får utifrån hur dom själva agerar men i ditt fall så är du en person som absolut inte skulle råka ut för det jag gjorde mot dig. Jag kan inte föreställa mig hur ledsen, oförstående och besviken du måste ha varit på mig utifrån hur du alltid hade funnits för mig och ställt upp för mig. Det var inget fel på dig, du kom bara i kläm. Tyvärr var du den som fick lida mest och det är jag väldigt ledsen för och önskar jag kunde ha ogjort. Men det kan jag inte, jag kan bara leva med det och framför allt se till att historien aldrig upprepar sig. Du har en väldigt stor plats i mitt hjärta och där kommer du alltid att finnas oavsett vad som händer. Jag kan bara säga förlåt och be om ursäkt.
Kram

Det saknas pusselbitar

Jag har länge funderat på att hitta en sysselsättning på min fritid som ger mig en inre mening, en slags stimulans för själen. Tankarna har snurrat i många år men jag har inte kommit någon vart. Kanske har energin saknats eller så har jag varit feg och inte vågat ta tag i det. Orsaken har egentligen ingen betydelse. Det viktiga är nu att jag tar tag i det framöver.

Jag har funderat på ideellt arbete, kanske med hemlösa eller utslagna på något sätt. Jag har även funderat på att bli knattetränare i någon bollsport där det inte behövs någon tränarlicens. Tankar om att bli instruktör på ett gym har också föresvävat mig. Nu på senare tid har jag mer börjat fundera kring att bli personlig coach. Jag inser att jag besitter en hel del kunskap utifrån vad jag har gått igenom och mänskliga värderingar har alltid intresserat mig. Jag gillar att lyssna och samtala med personer. Jag är nog en person som mer attraheras av mjuka värden än hårda även om jag har råkat hamna i en yrkesvärld som är hård och mansdominerad. Det yrkesvalet skedde dock i en period när jag saknade tålamod. Till mitt försvar bör dock sägas att jag hade tänkt att börja utbildningen till mitt yrke många gånger innan jag slutligen valde att göra det. Men när det väl skedde så var det lite av en panikåtgärd, så ärlig måste jag vara mot mig själv.

Jag har kollat runt en del bland coachingkurser och hittat några intressanta alternativ så det lutar åt att jag åtminstone kommer gå en kurs i personlig utveckling för att se vart det leder och om det är något som passar mig. Om så är fallet fall tar jag säkert fortsättningskurser också. En kurs är dyr och kostar närmare 20 000 kr men jag ser det som en investering i mig själv. Dessutom så är den terapi jag går i för tillfället gratis och jag resonerar som så att där har jag nu gått över 20 gånger och om jag hade betalt 800 kr varje gång, vilket är ungefär vad samtalsterapi brukar kosta, så hade jag snart varit uppe i beloppet för vad en kurs kostar. När det gäller personlig utveckling går det inte att snåla.

Jag får det mesta på mitt jobb utom själslig utveckling och det måste jag söka på annat håll för att få helheten. På mitt jobb sköter jag mig själv till stor del, jag får mycket ledighet och får hyggligt betalt. Jag saknar däremot att få någon feedback på det jag gör och därför funderar jag på allvar på att ta tag i det här med att jobba ideellt på något sätt för att få det inre behovet tillfredsställt också. Sen om det är att hjälpa någon med läxor, vara knattetränare, jobba med hemlösa på något sätt, att vara spinning instruktör eller personlig coach eller något helt annat är mindre viktigt tror jag. Men jag behöver den delen för att få en helhet. Jag behöver någon slags återknytning utifrån att ge, en slags positiv bekräftelse. Jag gillar tanken av att se andra personer växa och må bra utifrån något jag gör. Att se folk glada. På mitt jobb får jag inget tillbaka av det jag ger mer än pengar och ledighet. Det räcker inte för mig. Det är möjligt att om jag får familj och barn att det behovet minskar, det kan jag inte uttala mig om men jag saknar en bit nu känner jag. Jag tror också att med mitt jobb så kommer jag alltid ha så mycket tid att det finns tid för både något ideellt, familj och mig själv.

Lördagsångest

Lördagkväll och jag sitter hemma och känner mig misslyckad och nedstämd. Nja, så farligt är det egentligen inte men helger är alltid lite triggande för mig. Då föreställer jag mig alla glada par som har det trevligt tillsammans. Jag vill också ha någon att gå ut med och äta, för att sedan gå hem och mysa och rå om varandra. Istället sitter jag nu ensam och önskar att jag hade någon att ha sex med. Inte en helt lyckad tanke men inget jag tänker förtränga. Det är så jag känner för stunden, om ett tag känns det bättre igen. Jag är fortfarande inte helt bekväm med vad som är vanlig kåthet och vad som är ångestdämpning. Men att bara tänka på sex hjälper mig inte särskilt mycket. Det är inte det jag egentligen vill ha utan jag vill ha hela paketet med ömsesidig närhet, respekt, tillit, förtroende och kärlek. Tidigare har jag varit oförmögen att ta emot och ge det på grund av alla mina hjärnspöken. Hur som helst var det nu dryga två månader sedan jag hade sex, då var det en speciell födelsedagspresent jag fick av mitt ex C. Hon och jag kan vara väldigt kinky ibland.

Jag har umgåtts en del med C på senare tid igen efter att det urartade för några veckor sedan. Hon har nu lugnat ner sig. Vi har fortfarande inte pratat om mailen vi skickat till varandra men det ska vi göra snart. Ibland känns det som en bra idé att ge varandra en ärlig chans men i nästa stund ifrågasätter jag mina motiv. Är det bara jag som är kåt och kärlekskrank? Jag kan inte bortse från att hon och jag har mycket gemensamt och att hon är en bra och stabil person i grund och botten. Vi skulle kunna skapa något bra och ha det fint tillsammans. Men kanske att jag bara behöver ett avslut med henne också, precis som med Miss Orange. Kanske måste jag hitta en helt ny tjej och starta om från början där allt är rent och städat från början. Samtidigt tror jag att C och jag kan bygga nåt stabilt nu när allt gammalt är utrensat och korten ligger på bordet men kanske är jag bara naiv. Jag vet hon behöver göra en del förändringar för att det ska fungera och jag är inte helt säker på att hon är villig att göra det. Jag varken kan eller vill förändra henne, däremot önskar jag hon själv ser sina beteendemönster.

Vi fastnade i ett helt galet upprepningsmönster, den insikten har jag nu nått, där jag spelade upp mina föräldrars relation med henne. Jag var min pappa och hon min mamma. Fast ur hennes perspektiv kan det likaväl ha varit att jag var hennes pappa och hon spelade sin styvmamma. Jag och henne pappa har haft en hel del likheter även om motiven varit helt olika. Vi har båda drivits av dåligt samvete, rädslor och skuldbeteenden. Så omedvetet har hon nog sökt sig till mig för att återskapa och försöka fixa relationen med sin pappa. Men det fungerade så klart inte. Vi lyckades inte bättre än våra föräldrar i deras relationer. Det är kusligt hur allt har gått igen. När jag tittar på hur jag betett mig de senaste tio åren så är det rätt otäcka insikter jag gjort på senare tid, allt eftersom jag lyfter på mina lock. Som ung lovade jag mig att aldrig vara otrogen och att inte bete mig som mina föräldrar. Nu vid nästan 40 års ålder kan jag blicka tillbaka och inse att jag under tio års tid kopierat i princip alla deras misstag utan undantag. Allt överensstämmer med hur jag har sett mina föräldrar bete sig och agera vid middagsbordet och i livet i stort. Jag har varit fast i ett upprepningsmönster och det sträcker sig ända till min uppväxt.

Jag har levt ett förljuget liv väldigt länge men tyvärr har jag inte kunnat ta mig ur det förrän nu. Med förljuget ångrar jag inte personerna jag har umgåtts med utan menar snarare hur jag valt att leva mitt liv. Alla möten jag haft har varit en del för att ta mig dit där jag är idag. Ingen är ogjort eller i onödan. Jag kan ibland tycka att det är synd att jag behövde tio år för att vakna upp men bättre det än tjugo eller trettio år. Jag får acceptera att det var så lång tid jag behövde för att inse allvaret i min tillvaro. Min pappa dog mitt i sin livslögn vid sidan om en prostituerad, det är ett klart sämre läge än mitt.

Tidigare när jag läste min må-bra litteratur så insåg jag att det var något allvarligt fel i min tillvaro men jag var inte förmögen att ta itu med det av olika anledningar. Egna anteckningar från den tiden visar hur illa jag tyckte om mig själv. Det fanns ingen självresepekt. Det är bättre att vara medveten om att något är fel än att inte ens inse det så jag kunde ha varit i ett sämre läge på den tiden. Men det är först nu sista halvåret som litteraturen når fram och verkligen talar till mig. Det är en långsam process där nya saker faller på plats succesivt.

Det är en spännande resa jag gör även om den är smärtsam. Men den är nödvändig. Min tillvaro har varit en livslögn under lång tid och en del personer har blivit rejält sårade på vägen, vilket är trist att behöva inse. Mest har jag nog sårat mig själv trots allt. Det var inte riktigt så jag ville leva mitt liv. Det var inte så här jag skulle vara. Men jag visste inte bättre utan tog till det som satt i ryggmärgen. Min nuvarande målbild av mig själv är mycket trevligare. Där det är jag som är i fokus, där jag inte upprepar min pappas beteende.

Nu är jag motiverad och villig till förändring, då blir jag mottaglig för det jag läser. Jag söker så mycket info jag bara kan för att förstå mig själv och jag har kommit en bra bit på väg. Jag har nu klippt banden med min uppväxt och det känns oerhört skönt och befriande. Särskilt som jag knappt har förstått det innan men kan se det med stor tydlighet nu när jag blickar tillbaka hur jag har agerat i mina tidigare relationer.

Smygandes bakom bussen

Igår när jag var och lämnade lite gamla kläder på Stadsmissionen var jag ytterst nära att springa in i tjejen jag kallade Viola för att hon var så pryd. Jag såg henne på håll nära sitt hem när hon skulle sätta sig på sin cykel men jag gömde mig bakom en förbipasserande stadsbuss. Det var inte så vidare modigt gjort men jag kände mig lite obekväm att möta henne. Visste inte riktigt hur jag skulle bete mig och visste inte heller om hon var intresserad av att kallprata med mig efter att hon rusat ut ur min lägenhet i januari. Kändes lite konstigt och vemodigt att se henne men jag hoppas hon har det bra. Hon var en bra tjej. Jag är inte helt säker men jag tror hon såg mig, i så fall var det inte bara jag som höll mig undan.

Senare på eftermiddagen var jag ute med mitt ex C och spelade golf. Det var för övrigt en usel runda för oss båda med skamligt dåliga resultat. Efteråt åkte vi ner och satte oss i Västra Hamnen och softade. Jag gillar att vara där sommartid.

Nu hatar C mig inte längre utan nu kan vi umgås som två vuxna människor. Jag har känt en viss saknad och tycker det är trist att vi aldrig kunnat ge varandra en ärlig chans. Vi har försökt många gånger genom åren men det har alltid funnits saker dolda som gjort det omöjligt att vara ett uppriktigt försök. Ofta har det berott på mig. Vi har haft en del mailkorrenspondens den senaste tiden. Jag fick ett mail från henne som verkligen fick mig att känna för henne. Den ärlighet och sårbarhet hon visade betydde oerhört mycket för mig. Det gav mig en helt annan förståelse för henne som jag ibland saknat. Att visa mig det förtroendet efter alla smällar hon fått av mig tyder på stor empati och värme tycker jag. En vilja att tro gott om folk. Jag har inte lovat henne något alls, vilket jag alltid gjort tidigare när jag fått panik när hon varit på väg bort från mig. Denna gång ger jag inga garantier men tycker vi förtjänar en ärlig chans utifrån alla år vi tillbringat tillsammans. Vi får se vad som händer på den fronten.

För stunden känner jag mig väldigt lugn och avslappnad, inte alls lika tom och rastlös som jag gjorde för bara någon månad sedan. Jag har kommit en lång bit på väg sedan jag tog tag i min storstädning kring jul. Vad som också är positivt är att Miss Orange inte finns och snurrar i mina tankar särskilt mycket. Det känns som att jag behövde få ett ”closure” med henne, nu är hon ur systemet. Hon är inget dramatiskt som stör mig längre, jag ser henne för den hon är, både goda och mindre goda sidor. Jag ser hennes problem nyktert och har inget behov av att fixa något. Hon är ett avslutat kapitel och förmodligen var hon nödvändig för att ta mig dit där jag är idag. Hon var en behövlig katalysator med alla sina problem. Med en mer ”normal” tjej vid min sida hade det kanske tagit ytterligare några år innan jag hade börjat agera. Det innebär inte att jag är tacksam mot henne, det är bara ett konstaterande. Var inne på hennes blogg för en tid sedan och såg att kaoset kring hennes dotter hade tagit fart igen. Jag kände mest en stor lättnad att stå utanför hela den röran för jag vet jag hade blivit påverkad på ett eller annat sätt annars. Så klart är situationen trist men det är verkligen inget jag kan göra något åt.

Tvära kast

Det har varit två minst sagt omvälvande veckor för min del när det gäller mitt ex C. Det började med att jag fick ett sms med en sångtitel till en av Kents låtar som var en kärleksförklaring till mig. Två dagar senare ringde hon och hatade mig och önskade livet ur mig. Nu knappt två veckor senare berättar hon att hon är ihop med sitt ex, killen som stod utanför min lägenhetsdörr i mars, när hon sov över hos mig och de fortfarande var ihop. Hon anser att hon går in i deras nya relation med öppna ögon och den är ärlig och ny. Jag tvivlar starkt på att hon berättat för honom om vår skidresa ihop eller att vi har haft sex ett antal gånger under tiden men det är hennes problem inte mitt. Jag tror hon mörkar en del för honom så jag skulle nog inte påstå att relationen är särskilt ren och ärlig. Men hon drivs av sin tidspress där hon vill bli gravid nu så snart som möjligt.

Med risk för att låta bitter så känns det som att hon har drabbats av en omfattade försvarsåtgärd men jag är ok med det. Tror hon att det löser något för henne är jag den förste att önska henne lycka till. Tiden hinner ikapp henne också och hon kommer förmodligen göra ett trist uppvaknande. Men jag hoppas hon kan läka ihop med honom så gott det går. Jag vill att hon ska ha det bra och få det jag inte kunde ge henne. Hon måste dock lära sig att se sin egen del och det anser jag hon inte är särskilt bra på. Det hon och jag har haft under våra åtta år ihop har varit förljuget och präglats av dåligt samvete, skuld, rädslor och feghet. Hon är en bra tjej men vi lockade fram det sämsta hos varandra på grund av upprepningstvång från vår uppväxt. Vi fastnade i ett bisarrt rollspel som dränerade oss båda på energi.

Det är talande när både hon och jag mest känner en enorm lättnad att allt är över. Jag kan dock sakna sexbiten med henne. Satt och kollade lite gamla foton och filmklipp som är 4-5 år gamla som vi tagit i samband med sex. Det var lustfyllt och vi hade en bra attraktion, det var inte destruktivt som med Miss Orange. Jag tror att det är tanken att jag är helt utan sex nu för första gången sedan jag var tonåring som stör och skrämmer mig mest. Jag har haft förmånen att ha ett ganska avancerat sexliv fram till nu. Jag har kunnat leva ut alla mina drömmar och fantasier. Samtidigt har det inte för mig framåt så jag kanske ska nöja mig med att jag har ett digert sex-cv och satsa på andra värderingar framöver. Innan jag ens ägnar tanken åt sex bör jag nog först få rätt på vad som är sexuell lust och njutning för mig och vad som är ångestdämpning, tidsfördriv, oro och verklighetsflykt. Då är jag en bra bit på väg. Tiden måste få ha sin gång. Mycket har redan fallit på plats och det är bara att fortsätta med grovjobbet så kommer det bli bra.