Att göra slut är svårt

Att göra slut är inte lätt. Jag avskyr att göra andra ledsna och än värre blir det när jag ser att någon gråter. Då kan jag bli så frustrerad att jag bara vill ta tillbaka alltihop, säga att jag bara skojade. Hela mitt liv präglas av svårigheter med separationer. Kanske inte så konstigt med tanke på hur min uppväxt såg ut under åldern 0-6 år då grunden till våra liv läggs. Dessa år är enormt viktiga för ens uppväxt men också för den fortsatta tryggheten som vuxen och då var det kanske inte helt optimalt att jag bodde med mina föräldrar när de var hemma från jobbet, men när de reste iväg för att jobba följde jag oftast inte med utan bodde hos antingen min mormor & morfar eller farmor & farfar. Mina mor- och farföräldrar var snälla men det hjälper ju inte när jag hela tiden lämnas bort och inte förstår vad som händer. Tidsperspektiv är inte lätt att förhålla sig till som barn. Jag blev expert att anpassa mig till olika förhållanden och omständigheter. Inte lätt att skapa sig en egen perosnlighet under såna premisser. Jag blev en person som passade in i alla sammanhang. Jag gavs aldrig en ärlig möjlighet att vara mig själv. Att hitta mig själv, veta vad jag vill göra och vad som skänker mig glädje i livet är det jag fortfarande försöker ta reda på vid snart 40-års ålder.

Jag satt och funderade på hur många gånger jag gjort slut med en tjej och svaret var noll. Däremot har det varit ett flertal situationer där relationer runnit ut i sanden men aldrig att jag sagt att det får vara nog. Undantaget är med Miss Orange men eftersom hon fortfarande hör av sig så har jag inte lyckats så bra. Jag har däremot blivit dumpad ett antal gånger. Jag insåg också att ingen av mina vänner har gjort slut med sina flickvänner/fruar utan samtliga har själva blivit dumpade. Det visar att killar inte vågar göra slut, åtminstone inte i min bekantskapskrets.

Som alltid tror jag det är rädslan som styr. Vi killar är bekväma. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Därför stannar vi hellre kvar i en dålig relation än att inte ha någon alls. Jag har förvisso haft en egen lösning på det problemet med en massa sidospår men det har bara gjort allt ännu mer infekterat och komplicerat. Generellt verkar tjejer modigare såtillvida att de vågar gå från en relation till ingenting alls. Så klart finns det alltid undantag men överlag verkar det vara så.

Jag trodde att C och jag hade kommit överens om att vi inte kom längre med vår relation men vi ska tydligen dra ut lite till på det fastän vi båda töms på energi. Hon har träffat sitt ex M igen och har väl honom som en slags snuttefilt verkar det som. Hon verkar dock inställd på att vi börjar närma oss slutet. Hon har nämligen varit och handlat en del möbler till sitt hem och funderar även på att köpa en ny tv. Jag tolkar det som tecken på att hon inser att vi inte ska flytta ihop för då är det onödigt med sådana inköp. Hon skulle kommit över ikväll så vi kunde prata men valde att stanna hem på grund av dåligt väder.

Vi är båda livrädda för separationer. Hennes uppväxt var också skakig under hennes första levnadsår. Inte konstigt egentligen att det blir en seg, plågsam och utdragen historia.

Kåt och ensam

Jag undrar hur många det är som misstar känslan av kåthet och ensamhet. Förvisso olika känslor men kanske närmare besläktade än man anar. När man är ensam så blir behovet av närhet större och så nöjer man sig med sex när man inte kan få det andra. Man vill bara fylla ut tomheten. Jag tror inte alla gånger folk onanerar att det beror på kåthet utan att det lika ofta beror på ensamhet och tristess. Ett sätt att fylla ut tomheten och dämpa sin inre smärta tillfälligt. Så är det åtminstone för mig. Miss Orange kunde skicka mig sms där hon berättade hur hon onanerat 5 gånger i rad. Ibland kom såna sms ofta, ibland inte, och hon var ingen nymfoman som ville ha sex flera gånger om dagen. Däremot sa det nog en hel del om hur hon mådde.

Anledningen att jag sitter och funderar på detta beror på att medan jag var ute och åt med min vän, soctanten, ikväll så fick jag några sms från en kvinna jag haft sex med tidigare för några år sedan. Hennes mess var kortfattade och glasklara. Hon var kåt och ville ha besök.

Numera är vi vänner, men på ett konstigt sätt eftersom vi pratar en hel del sex. Men vi pratar också om relationer och hur svårt det är att hitta rätt. Hon är lika vilsen som jag och lika desperat att hitta någon. Jag vet att hon var väldigt intresserad av mig tidigare, men jag var så uppe i mitt där hon var en i mängden, och inte den som var mest spännande, så hon fick inte den uppmärksamhet hon ville ha. Det är svårt att ha för många bollar i luften samtidigt och Miss Orange hade alltid första plats hos mig.

När hon hon och jag hörs vid, oftast är det på msn, så är det vanligtvis jag som insinuerar sex men ibland är det hon som tar initiativet till det. Ikväll var det hon. Hon bor för övrigt bara ett kvarter bort från mig. Hon har under ett års tid bott ute på landet men nu är hon tillbaka i sin gamla lägenhet. Vi har skämtat en del tidigare om att jag skulle sätta upp post-it lappar på hennes ruta och det handlade ett av hennes sms om. Att hon tyckte det var trist att det inte satt några på hennes ruta. För någon dag sedan satt vi på msn och chattade och det var riktigt nära det blev sex då men då skulle hon få besök av en väninna. Vi bestämde oss för att skjuta på det. Jag var nöjd med det eftersom jag inte vill falla tillbaka helt i mitt gamla liv. Jag trodde hon skulle tappa intresset. Jag blev faktiskt en aning förvånad över hennes sms ikväll.

Jag berättade så klart om sms:en för M, soctanten, och lovade henne att jag skulle sköta mig. Det gjorde jag också men det var riktigt nära ikväll. Jag fick verkligen styra mina tankar för att låta bli. Som kille är det svårt att stå emot erbjudande om sex, i mitt fall är det nästan hopplöst, särskilt som jag är nedstämd som nu. Jag bet dock ihop trots att hennes sms fortsatte trilla in. Så klart var jag inte helt oskyldig utan jag svarade, men skrev också att jag inte kunde. Jag fick ett mms där hon visade upp på bild det jag gick miste om med texten ”Du missar detta”. Det var verkligen inte lätt att låta bli. Jag blev överraskad att hon skickade såna bilder till mig. Hon är attraktiv och jag är sugen på att ha sex med henne men jag orkar inte dra igång något komplicerat nu och jag tror det kan bli så med henne. Hon skickade även ett sms med texten ”Jag e ju kåt 🙂 ” och ett annat där det stod ”Sexiga underkläder, nyrakad, kanske någon olja… Mycket smek, sug och slickande.” Hon gjorde verkligen allt hon kunde för att locka mig. Jag är övertygad om att hon trodde jag skulle ge upp min motsträvighet till slut.

Det är uppenbart att jag kommit en bit på väg när jag avstår detta. Tidigare hade jag rusat iväg eller bjudit in henne omdelbart. Jag ska inte förneka att jag gick in och duschade, rakade mig och satte på mig nya underkläder. Men även efter att ha gjort detta sansade jag mig. Jag utmanade även mig själv ännu mera och gick ut i regnet och dit hon bor bara för att se hur det kändes. Men jag kände ingen direkt kåthet utan mer en odefinierad obehagskänsla. Något kändes inte bra. Därmed inte sagt att jag inte ville eller skulle ha klarat av att ha sex med henne. Det handlade snarare om självbevarelsedrift. Jag gav mig alla tänkbara möjligheter medan jag var ute i regnet i stil med ”Skickar hon sms nu knackar jag på”, eller ”Jag ska ju påbörja min kurs i personlig utveckling imorgon, jag kan ta ett sista knull ikväll”. Men jag bet ihop och gick hem i ogjort ärende. Det är jag riktigt nöjd med även om jag kanske missade chansen att få ha sex med henne nykter. Vi har bara gjort det en gång tidigare på fyllan efter att ha träffats ute och sen fastnat på msn-chatt efteråt som i sin tur ledde till sex. Jag vet inte hur hon kände sig inombords men jag kände mig nog mer ensam än kåt ikväll. Jag är glad jag passade på sex.

En oinbjuden gäst

Jag var ute och åt med min tjejkompis M, soctanten, ikväll. Vi hamnar oftast på samma ställe av någon anledning, kanske för att hon kan få sin vegetariska rätt på ett sätt hon gillar där. Som vanligt satt vi och samtalade, ältade och gnällde om hur svårt livet är och hur trötta vi är på ensamheten. Hon och jag hade sex några gånger för 6-7 år sedan men det rann ut i sanden. Hon var lite för pryd och ovillig kring att experimentara med sex för att falla mig i smaken.  Men hon är en mycket bra vän och jag gillar henne verkligen. Vi delar en hel del intressen och har kul ihop. Tyvärr bor hon en bit ifrån mig annars hade vi kunnat umgås oftare.  Jag är verkligen glad att vi inte strulade till det värre så att hon också hade fastnat i mitt garn. Nu kan vi istället ha en bra och avslappnad vänskap.

Hon hade tidigare en väldigt trasslig situation med en kille som påminde väldigt mycket om den jag har haft med Miss Orange. Hennes kille var väldigt labil och hans humör svängde kraftigt vilket påverkade henne så klart. Precis som jag, så har hon haft hur många turer som helst med den här killen och kan inte släppa taget helt. Nu har hon via Facebook, var annars, fått reda på att han har en ny tjej och det gör henne nedstämd. Samtidigt märks det på henne att hon är nöjd att slippa honom eftersom det tog så mycket energi för henne. Man kan lugnt påstå att hon med den killen tog hem sitt jobb i privatlivet. Men det är tydligen ett ganska vanligt fenomen enligt henne själv, utifrån hur det ser ut bland hennes kollegor.

Medans vi satt där och pratade så passerade mitt ex C förbi. I början av 2000-talet var M och C arbetskollegor men de har inte träffats sen dess. Jag vinkade till C som kom gående utanför med resväskor, hon hade varit på arbetsresa, och var på väg hem. Hon bor runt hörnet från restaurangen. Hon kom in och vi tre pratade en stund, därefter lämnade hon oss. Det kändes en aning kyligt.

När jag kom hem lite senare ringde jag henne eftersom det kändes konstigt att träffa henne så där utan att jag svängde inom henne på vägen hem. Hon lät trött och arg men inte så konstigt. Hon var utarbetad, har det tungt med en sjuk pappa samt att vi inte får det att fungera. Detta faktum nämnde hon även för M när hon var inne på restaurangen. Men det var inte precis någon nyhet för henne eftersom hon under flera års tid fått höra mitt gnäll om C. Hennes råd är föga förvånande att jag ska lämna C.

I telefon frågade C som alltid varför inte jag och M blir ihop. Det frågar hon regelbundet och vanligtvis med ett stänk av bitterhet. Jag förstår att hon är besviken på mig men det är svårt att inte säga något försmädligt ändå. Jag svarade som jag brukar att vi är bra vänner men inget mer och så lär det förbli.

Vi pratade inte så länge och vi kom fram till att vi skulle prata efter helgen när jag kommit hem från den kurs i personlig utveckling jag ska gå. Det lät på henne som om hon trodde jag skulle bli frisk av att gå den kursen för hon antydde att jag kanske skulle må bättre efteråt, ungefär som att något skulle falla på plats. Det hoppas förvisso jag också men kanske inte på det sätt hon tror.  Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på hennes kommentar. Jag tror snarare jag blir mer säker på att vi måste bryta vår relation efter att ha gått den men det hade jag varken mod eller anledning att säga. Det får tiden utvisa.

Sex som drog

Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att sex har fört mycket gott med sig i mitt liv. Självklart tycker jag det är kul och skönt precis som de flesta men för mig blir det extra starkt och komplicerat då jag använder det som tröst när jag har det tungt. Sex har snarare förstört för mig, än gjort gott, eftersom jag haft det som verklighetsflykt och ångestdämpning för att uthärda en trist tillvaro. Alla tar vi till olika överlevnadsstrategier i svåra stunder och sex har varit min lösning. Lyckligt nog i allt elände har jag inte fått några könssjukdomar trots att jag ibland varit rätt oförsiktig och inte skyddat mig som jag borde. Jag har haft lite för mycket tilltro till mig själv och även varit en smula naiv. Jag har inte heller behövt höra att någon tjej har blivit gravid så allt kunde så klart varit värre för mig. Inte för att jag inte vill bli pappa, men inte under såna premisser, och inte med de tjejer jag haft sex med.

Jag har nog alltid haft ett stort intresse för sex, redan som väldigt ung satt jag och bläddrade i porrtidningar och såg på porrfilm. En del av utbudet kom från min pappa. Han gav mig det som om det var det mest naturliga i världen och jag hade inga invändningar. Men som 15-årig kille tror jag inte det är många som skulle ha det. Jag har genom åren sett hur min pappa har gjort och tagit över hans roll skulle jag vilja påstå. Jag har skapat mig en skev uppfattning kring sex som lever kvar. Självklart har jag inte sett några samband utan allt har bara rullat på. Jag kan dock se att mitt behov av sex eskalerade någonstans innan separationen med mitt ex A. Då bytte jag ut min överkonsumption av alkohol mot sex. Jag drack så pass mycket att det urartade och blev för mycket pinsamheter och minnesluckor för att det skulle vara uthärdligt. Jag fick då för mig att om jag istället hade sex på helgerna så slapp jag dricka och allt skulle bli bra. Mitt behov för avancerad sex tilltog och har med tiden bara accelererat även om jag aldrig gått över några gränser för vad som är moraliskt förkastligt, jag har med andra ord inte begått några brott eller skadat någon.

Jag har haft trekanter, fyrkanter, gruppsex, utövat bdsm i olika former och varit på sexklubbar i Köpenhamn. Jag har haft sex med flera olika tjejer på samma dag utan att vara på någon klubb. Ibland får jag ett enormt behov av något råare för att må bra. Då är det porrfilmssex som gäller eller bdsm. Oftast väljer jag rollen som dominant men ibland även som undergiven. Då vill jag bli utnyttjad och förnedrad. Det är avancerade tillställningar som nog skulle få en del att höja på ögonbrynen. Jag har nog aldrig riktig funderat på varför tjejerna utsätter sig för detta men det handlar förmodligen mycket om anpassning och en önskan om att vara till lags och bli sedd, att bli älskad.  Men det är fel väg att gå, det vet ju jag. Allt blir bara en enda röra. För min sexsyn blir inte bättre av det och jag får för mig att jag är beroende av den typen av sex och inte kan umgås med en tjej som vill ha mer traditionell sex. Jag underlättar inte för mig själv på något sätt. Mest av allt blir min kvinnosyn helt förstörd. Jag tappar respekten samtidigt som jag triggas av utövandet. Motsägelsefullt och frustrerande.

Det är få fantasier som jag inte levt ut. Jag har väl några få kvar som jag skulle vilja prova på och som det var nära att mitt ex C och jag genomförde nu i höst. Vi hade förberett det mesta med profil på sexsajt och börjat chatta med några personer som skulle kunna vara behjälpliga. Men det var faktiskt jag som drog mig ur det då jag inte ville hon skulle känna sig utnyttjad för mina fantasier då jag hade på känn att vi inte skulle fortsätta vår relation. Hade allt däremot känts bra oss emellan så hade jag antagligen redan bockat av det på mitt sex-cv. Nu valde jag att stänga ner profilen istället.

Jag tror att om jag hade lyckats fokusera all min sorg och nedstämdhet på något avsevärt mer konstruktivt så hade antagligen mitt liv sett helt annorlunda ut. Jag hade förmodligen inte behövt lägga så många år på detta tröstlösa beteende. Alkohol förstör kroppen rent fysiskt men sex förstör den helt själsligt istället. Skuldkänslor och dåligt samvete följer med de flesta droger och är inte unikt för sex. Likaså förstör alla droger självkänslan men sex gör att man känner sig helt urholkad.

Som en konsekvens av min verklighetsflykt med sex har jag brutit så många löften till mig själv och andra att det känns patetiskt. Jag har tappat respekten för mig själv och andra. Jag har även utnyttjat och manipulerat många tjejer med sex eftersom jag har märkt att det har funnits ett intresse från deras sida att få det. Jag har helt enkelt blivit bra på det jag gör. Jag är lyhörd, generös och fantasifull när jag har sex har jag fått höra från så många håll att det inte finns någon anledning att tvivla på det.  Jag är helt enkelt ett bra knull. Med så pass mycket övning vore det märkligt annars.

På precis samma sätt som jag kontrollerat tjejer med sex har jag själv blivit manipulerad. Vi har utnyttjat varandra med hjälv av sex. Vi har vetat vad den andra behöver eller snarare nöjer sig med.  Vi har gett hela oss själva och bara fått en liten del av det vi innerst inne ville ha. Vi ville ha kärlek och en helhet men nöjde oss med sex i brist på annat. Antagligen saknar vi alla självrespekt och anser oss inte värda mer.  Efteråt har vi suttit med den beska eftersmaken av att inte vara nöjda. Sen har allt börjats om igen för att slippa tänka på det. Vi har begått våld på oss själva om och om igen. Det har varit som en ond cirkel.

På grund av sex har jag lyckats dribbla bort den enda person jag hitills älskat så mycket att jag ville bo ihop med henne, mitt ex A. Jag har även försatt mig i så många trassliga situationer med lögner, svek, dubbelspel osv att jag blir helt matt när jag tänker på det. Det är så många svarta hål i mitt liv de senaste tio åren. För mig är det ofattbart att jag har tagit mig igenom studier och även haft jobb som jag skött när jag inte varit det minsta närvarande. Det innebär att jag måste vara förhållandevis skärpt trots allt även om jag inte är det minsta förnuftig eller klok med hur jag lever mitt liv.

Jag önskar innerligt att sex inte hade så stor betydelse i mitt liv. Det hade gjort min tillvaro enklare. Jag har i stunder varit som besatt eftersom jag då sluppit ta itu med min tillvaro. Jag har skjutit på problemet. Men förmodligen hade jag hittat ett substitut till sex som hade ersatt som överlevnadsstrategi om jag hade fått rätsida på detta problem. Som det är nu börjar jag fantisera om sex när det går trögt för mig och då blir tjejer i min närhet som jag har komplicerade relationer till oerhört intressanta och så tar jag ogenomtänkta och dåliga beslut som jag ångrar efteråt. Det är därför jag inte har lyckats klippa banden till 100% med C och Miss Orange.

Jag har nog i stunder bagatelliserat mitt problem, för vem skulle egentligen klaga över att ha ett rikt, varierat och spännande sexliv? Problemet är dock att jag inte gjort det enbart av lust och för att det är kul utan för att det blivit som ett tvång, en nödvändighet för att hantera mina problem. Det har varit en quick fix som fått mig lugn för stunden. Allt fokus har varit på planerade, förberedande, inhandlade av sexleksaker, utövande samt raggande och chattande så jag förträngt vad det var som gjorde mig nedstämd. För det var för plågsamt och obehagligt att känna efter. Jag har försökt springa iväg från min inre smärta i många år och det har gått precis så dåligt som vem som helst hade kunnat räkna ut från första början. Det gick inte, tiden hinner alltid ikapp en. Så istället för att få ordning på mitt liv har jag kastat bort en väldans massa år. Förvisso har jag antagligen behövt dessa år för att komma till dessa insikter, så bortkastat är väl fel ord, men det är svårt att inte tycka jag borde kunnat snabba på processen en aning.

Jag har aldrig haft några laster såsom att röka eller liknande därför kan jag inte uttala mig om hur svårt det är att sluta men sex är som ett gift för mig. Det frustrerande är att sex är svårt att sluta med helt eftersom det även har ett reproduktionssyfte. Det är ungefär som att sluta äta, det går inte heller. Det är svårt att föreställa sig en alkoholist som bara får dricka lite. Det skulle aldrig fungera. Detsamma gäller för en som suttit fast i drogträsket. Men när det gäller sex ska jag försöka hitta en lämplig dos samtidigt som jag vet om att jag har det som botemedel för en svår tillvaro. Det är en klurig ekvation att få ihop.

Skrämmande dagboksanteckningar

Jag läser gamla dagboksanteckningar från sommaren 2006. Redan då var Miss Orange och C på tapeten och inget har förändrats sedan dess.

16/6-2006
”Jag har hamnat i en riktig pissig situation och jag hänger mig fast i en situation som är ohållbar och jag håller dessutom på att spricka av ångest och oro. Tror det även beror på dåligt samvete över C som jag fortfarande inte kan släppa greppet om. Nu är chansen när jag redan mår så dåligt, hade varit smartare att ta allt på en gång men jag är så rädd att bli helt ensam. Av nån anledning lever jag hellre i en livslögn än är helt ensam. Det är ensamheten som skrämmer mig.

Den självförnedring jag sysslar med är inte bra, jag tycks inte bry mig om att jag kör självkänslan i botten. Jag vet inte riktigt hur jag ska få någon fart på den. Jag fortsätter att göra saker jag inte vill och jag gör både mig själv och andra ledsna.

18/6-2006
”…Tillbringar istället för mycket tid med C som kompensation. Mår dåligt av att träffa henne eftersom vår situation är en gigantisk livslögn känns det som. Jag känner skuld för allt hon fått utstå med mig även om hon har en egen fri vilja. Tror dock inte hon förstår vidden av mitt beteende. Hon är en falsk trygghet för mig så jag inte är ensam men samtidigt är allt en bluff…”

20/6-2006″
”…Tror dessutom hon (Miss Orange) skulle kunna göra mig rätt olycklig i framtiden utifrån hur hon är som person. Sen är jag rätt naiv som inte tar hennes diagnos på allvar. Vad kan jag om borderline…?!”

26/6-2006
”Situationen med C är ohållbar. Det är synd att hon är helt oförmögen att banta ner sig 7-8 kg. För det värsta jag vet är övervikt och hon har gott om det. Kommer aldrig kunna acceptera det hur gärna jag än vill, för det är oundvikligt att notera och dessutom kommentera. Nu gör jag bara henne ledsen.

Ska försöka att inte ta kontakt med henne (Miss Orange), vet att det kommer bli enormt svårt, särskilt nu när jag inget hellre vill än att knulla och dominera henne hårt. Men jag har sagt vad som behöver sägas till henne nu. Ska inte hålla på och fjäska och fjanta i onödan. Nog är nog!!!”

Det är märkligt och sorgligt hur lite som har förändrats i mitt liv. Så många svikna löften till mig själv, om och om igen så det tappar trovärdighet. Hur ska jag kunna ta mig själv på allvar?
Samma tjejer och samma problem och ältande i över 4 år, och historien med C har pågått i snart 8 år. Jag vågar inte tänka på hur mycket möjligheter jag har gått miste om genom att låta större delen av min vakna tid upptas av tankar kring detta. Jag vill vara snäll mot mig själv och inte döma för hårt men det är svårt att förstå hur jag kan vara så naiv, rädd och förblindad. När jag läser mina anteckningar är det otäckt att se vilken självförnedring jag sysslat med och fortsätter göra. Allt för att jag är så rädd att bli ensam och bara vill hitta en tillhörighet där jag får delta och närvara. Jag slår knut på mig själv för att någon ska tycka om mig. Det är ett återkommande tema att tjejer jag blir intresserad av är självupptagna och bara ser till sig själv större delen av tiden. Det känns väldigt bekant med hur min uppväxt var.

Jag tycker att nu när jag har identifierat alla problemfaktorer så borde det bli lättare att förstå och även hitta nya oprövade vägar. Men jag är helt förblindad av min ensamhet och kan bara inte koncentrera mig. Jag har ett stort eget ansvar som jag inte kan hantera på det sätt jag önskar. Jag önskar jag kunde skylla allt på min uppväxt men så är inte fallet. Finns många som haft en avsevärt värre uppväxt än jag som har lyckats ta sig ur sitt elände. Dessvärre kopierar jag mina föräldrars beteenden och förmår eller vågar inte ändra på det. Det är möjligt att det finns en slags trygghet i att inta denna offerroll, den är bekant och känns familjär. Något annat och nytt skulle vara ovisst och främmande för mig.

Jag är så sugen på att ta kontakt med Miss Orange och föreslå att vi ska se film och äta en bit mat. För jag vet att därefter skulle det bli sex i någon form och det behöver jag. Mest behöver jag kramar och kroppsvärme och det hade jag också fått tillfälligt. Men det är bara en bedräglig känsla för nästa dag vet jag hur hon skulle förakta sig själv och ta ut det på mig och så skulle jag må ännu sämre. Jag vet jag måste bli mindre högpresterande och tillåta mig att göra fel, så visst skulle jag kunna höra av mig till henne men det handlar om stolthet också. Jag kan inte pissa på mig själv hur mycket som helst. Jag måste också våga fråga mig vad som skulle bli bra av att träffa henne och på vad jag hoppas få ut av det. Enda svaret jag kan komma på är sex och närhet för en kort stund och att jag slipper ensamhet. Däremot glömmer jag gärna alla baksidor av att träffa henne och vad det gör för mitt mående. Hur jag känner att jag sviker både mig själv och min omgivning. Hur min trovärdighet får sig en törn. Det sistnämnda är kanske inte mycket att oroa sig över med tanke på hur jag lever mitt liv men likväl vill jag försöka uppträda respektfullt mot mig själv och min omgivning.

Den självförnedring jag skulle utsätta mig för genom att träffa Miss Orange bygger inte precis min självkänsla och dessutom så gör det att hon får vatten på sin kvarn. Hon har i sina elaka stunder tyckt att jag håller på med självförnedring och det är så sant. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Men så är det när jag är kär i en person, eller kanske snarare att jag är kär i en bild av en person jag skapat. För jag har tillskrivit henne avsevärt bättre egenskaper än vad som finns i verkligheten.

Situationen blir inte bättre av att jag försöker klippa bandet med C, det gör mig nedstämd och ledsen och när jag mår dåligt så blir behovet av sex, och främst då bdsm som störst. Vem passar bäst att ta till då? Jo, Miss Orange. Det är som en ond cirkel jag inte kan ta mig ur så länge jag mår dåligt. Jag önskar så att jag kunde få må bra och bli kär för då skulle både Miss Orange och C försvinna ur min tankevärld. Men nu blir det istället bara ett utdraget och destruktivt förhållningssätt till dess två personer. Jag skulle verkligen behöva komma bort från båda dessa personer. Nånstans inser jag att lösningen är inte att bli kär utan snarare att tycka om mig själv och ensamheten men det är svårt. Hade jag haft större social input utifrån inbillar jag mig att det hade varit lättare. Då hade jag haft många bollar i luften och kunnat få vila min hjärna från alla jobbiga tankar som gör sig påminda nu när när jag bara sitter hemma.

Så i brist på social input flyr jag ut på internet för att få social kontakt och får jag ingen bekräftelse där får jag panikkänslor att jag aldrig kommer träffa någon. Jag målar upp en komplett svart och desperat bild som inte gör min tillvaro lättare. Eftersom mitt tålamod med nuvarande situation är rågat sedan länge blir allt bara en enda röra och kaos. Jag glömmer helt bort mig själv och vad jag verkligen behöver för att må bra och är villig till vilken quick fix som helst bara för att få komma bort från mig själv och de mörka tankar jag bär på. Inte konstigt jag dräneras på energi.

En sista sträng att klippa

Ikväll pratades jag och C vid på telefon. Jag sa det jag funderat på ett längre tag, att det inte fungerar mellan oss och att jag känner mig ensam. Hon höll med om att vår relation var dålig och att hon inte ville ha det så. Hon antydde att jag var inne i en av mina perioder då jag vältrar mig i självömkan och bara tycker synd om mig.  Det kändes ok att höra eftersom jag själv upplever det så också, att det går i perioder för mg. Det påminner om Miss Orange som har sina intervaller på cirka 8 veckor när hon hör av sig till mig. Skillnaden är att jag inte har några diagnoser.

Hela min kropp signalerar att jag måste våga bryta mig fri från denna relation för att inte upprepa mina föräldrars misstag. Detta verkar även mina coacher överens om. Dock känner jag mig osäker och litar inte på det jag känner. Jag vet inte riktigt varför, förmodligen är det för att jag är rädd för att jag ska ångra mig och stå tomhänt. C är min sista snuttefilt, sen är jag helt ensam.

Jag saknar de känslor som krävs för att jag och C ska kunna flytta ihop och bilda familj. Jag tycker om henne och kan sakna henne ibland, oftast när jag är iväg och jobbar, men sen när vi träffas hinner verkligheten ikapp mig igen. Jag älskar henne inte som flickvän men däremot som en god vän. Vi har trots allt umgåtts i över 8 år och gått igenom många saker tillsammans. Vi delar väldigt många intressen och på pappret ser vi ut som en ”perfect match” men i verkligheten är det helt annorlunda. Vi får det inte att fungera. Det är lite som i fotboll, bara för att ett lag köper en massa dyra och kända spelare innebär det inte nödvändigtvis att det blir ett bra lag. Det är så mycket annat som måste fungera också. I vårt fall är det för många saker som blir problematiska. Vi har en tendens att locka fram varandras sämsta sidor och faller så lätt tillbaka i gamla destruktiva roller. Det finns så många småsaker jag irriterar mig på som jag inte kan ha överseende med. Jag försöker göra om henne och kan inte acceptera henne för den hon är och det är tydliga tecken på att något är allvarligt fel. Förmodligen beror det på att jag inte älskar henne på rätt sätt. Med Miss Orange stod jag ut med hur mycket dumheter som helst men det var för jag älskade henne på ett helt annat sätt, kanske också för att jag tyckte synd om henne.

Hur gärna jag än vill ha en relation i nuläget kan jag inte flytta ihop med en person för att det är praktiskt och för att jag till stor del får den sex jag behöver. Jag måste vara sann mot mig själv och våga se till mina innersta behov. Jag måste våga klippa navelsträngen och stå på egna ben och möta ensamheten. Som det är nu kan vi inte tillgodose varandra dessa behov även om vi söker och behöver samma sak. Det är både ironiskt och sorgligt men livet i ett nötskal.

Vi kom fram till, mest på grund av min feghet att jag inte vågade säga ifrån och inte heller ville göra henne ledsen, att vi kunde låta detta smälta in i en vecka och sedan prata och se hur det kändes. Hon ska iväg med sitt jobb i några dagar och när hon kommer hem åker jag iväg på en kurs i personlig utveckling i Stockholm, därefter åker jag iväg och jobbar. Det innebär att vi inte kommer träffas på två veckor. För min del så finns det inget mer att säga, det gör redan ont nog och det finns ingen anledning att dra ut på det. I mitt huvud är det slut, det är det jag förbereder mig på mentalt. Det finns inget vi kan göra, vi har faktiskt provat allt. Det känns ändå som en befrielse i allt elände. För om det kommer en dag då jag ångrar mig så vet jag att vi gav det en ärlig chans men att det likväl inte fungerade. Då finns det inget att ångra, bara på sin höjd beklaga.

Självklart känns det oerhört obehagligt att lämna en relation där jag vet vad jag får men samtidigt känner jag ingen glädje eller kärlek. Det är möjligt jag står tomhänt framföver och ångrar mig men jag har en skyldighet inte bara mot mig själv men även mot C, och det är agera vuxet och respektfullt. Det gör jag inte i nuläget. C måste få sin chans att hitta en relation där hon kan få det hon behöver. Jag vet hur hennes biologiska klocka tickar. Som det är nu kan hon alltid gå tillbaka till sitt ex, han som stod utanför min ytterdörr för ett halvår sedan. Jag vet de fortfarande har kontakt med varandra. Där har hon chans att fortsätta sitt destruktiva beteende även om jag hoppas hon blir lycklig.

Ensamheten äter upp mig

Ensamheten skrämmer mig något enormt och jag målar upp en mörk och svart bild som inte hjälper mig att våga ta tag i min tillvaro. Jag snarare målar upp den till en oproportionerlig storlek. Som ett berg jag ska bestiga. Jag känner mig ensam även när jag har sällskap runt mig. Jag har svårt att vara i stunden, tanken far hela tiden iväg. Det känns som om ingen förstår mig. Men jag vet att det ligger hos mig.

Mitt ex C och Miss Orange har jag som någon slags bomull för att linda in min smärta i, men som egentligen bara drar ut på eländet och hämmar mina möjligheter att kanske en dag få en sund relation till en tjej där det finns ömsesidig respekt, glädje, tillit och kärlek. Jag vågar inte släppa taget och vara ensam på riktigt fastän jag känner mig det större delen av tiden ändå. Jag förstår inte vad som är problemet egentligen, det kan inte bli värre än så här rimligtvis. Förvisso har jag daglig kontakt med C och kanske är det den totalt tystnaden som skrämmer mig. Samtidigt vet jag att jag ofta blir besvärad när hon hör av sig men likväl är det en slags trygghet, det är någon som vet jag existerar och som tänker på mig.

Som det är nu kompromissar jag med mig själv och mitt välmående, och är villig att få fragment bara för att må bra och det är inte snällt mot mig själv. Jag vill ha en helhet, inte bara små delar för att må bra. Jag vet inte vad jag ska tro ska hända för det kan inte bli värre än vad det är nu. Jag har ett socialt nätverk men jag bjuder inte till så bra som jag skulle göra och många av mina vänner är fullt upptagna med sina familjer och barn. Jag är nog rädd att tränga mig på och störa.

Jag känner mig handlingsförlamd som om mina armar vore bakbundna, och får ingenting gjort. All min tid och energi går åt till att oroa mig för ensamheten. Det innebär att jag fastnar framför datorn och försöker hitta någon tjej på nätet. Jag tröstar mig själv, eller flyr iväg från min tillvaro, med destruktivt beteende. Jag blir desperat och så klart återspeglar det sig i mitt beteende på nätet. Det gör att jag skrämmer bort friska och sunda människor och attraherar tjejer med likvärdiga problem. Desperation är aldrig charmigt, det vet jag också.

Det finns sociala aktiviteter jag funderar på att ta tag i för att få lite ny social input i mitt liv men det blir inte mer än så. Det rinner ut i sanden. Jag vet inte var jag ska börja nånstans så det är enklare att bara låta det bero. Jag vet inte varför jag agerar så fegt men förmodligen är det av rädsla för att inte hitta den tillhörighet jag söker och att bli avvisad. Att inget ska bli bättre mot hur det är idag för då känns det som jag inte har fler knep att ta till. Jag är rädd att det ska bli fel så jag måste börja om igen och det tålamodet har jag inte. Jag saknar mod helt enkelt och så vill jag ha en snabb lösning.

 Jag pratade med mina coacher om det idag, förvisso vara bara en av dem närvarande idag, men numera känner vi varandra så väl att det går bra att träffas ändå. Coachen påtalade några saker som är väldigt sanna och som stämmer väldigt bra med min situation. Hon menade på att det inte är konstigt att ensamheten blir väldigt dramatisk för mig när jag försöker hantera den. Utifrån min uppväxt har jag sett mina föräldrar hantera sina ensamhet på två olika sätt, antingen som min pappa som hade massa kvinnoaffärer för att undivka sina ensamhet eller som min mamma som stänger av sig självt helt och hållet. Eftersom det är deras beteende som sitter i min ryggmärg är det naturligt att jag blir förvirrad och desillusionerad. Mina föräldrars färhållningssätt är ytterligheter i varsin ände, ungefär som svart och vitt. Min coach tyckte jag skulle försöka nyansera bilden en aning, få en bättre färgskala. Det finns många nyanser mittemellan och så klart har hon rätt. Hon frågade även om jag gick omkring och bar på min fars ensamhet och det är nog inte omöjligt att det till viss del är så. Dock har jag förlikat mig med min far det senaste halvåret och nått många insikter om honom som gör det lättare för mig att förhålla mig till honom. Men kanske att jag fortfarande inte klippt bandet helt till min far.

Min coach gjorde även liknelse idag som jag gillade. Det var att jag låg i ett badkar under vattnet och bara hade ett sugrör för att få luft. Till sugröret var Miss Orange, C och internet kopplat. Hon undrade vad som hände om jag tog bort sugröret. Det undrar jag också för det är det som ger mig någon slags falsk näring nu. Det är som ett enda stort självbedrägeri och det vet jag om. Jag behöver inte titta längre än till mina föräldrars relation för att se det. Men ändå fortsätter jag kopiera istället för att våga gå min egen väg och skapa min egen lycka.

Jag har börjat fundera på om min terapi gör någon nytta eftersom jag gått i ett år snart och ändå så hamnar jag i samma mönster igen. Kanske att jag är ett hopplöst fall som inte vill bli hjälpt utan snarare gillar att få tycka synd om mig själv och inta en offerroll. Jag nämnde detta för min coach och hon sa att jag hade all tid i världen och för deras del var det inte bortkastat. De kunde se stor förändring hos mig sedan jag började där förra julen sa hon och det gladde mig. Hon sa också att jag inte skulle känna pressa mig själv utan låta det ta den tid det tar. Hon konstaterade att många av deras klienter hade gått där i flera år. Mina coacher nämner ibland att jag är tävinlingsinriktad, kontrollerad, fokuserad och mån om att alltid göra rätt, vilket stämmer. Det var så jag präglades under min uppväxt.  Hon sa att så fungerar det inte för att få ordning på sitt liv, att detta är en ny situation för mig. Jag får inte ordning på mitt liv genom att vara hård mot mig själv själv. Det låter rimligt. Men jag är ovan vid detta trots att jag gått en hel del i terapi. Jag vill få nåt slags bevis eller kvitto på att det går i rätt riktning. När jag mår bättre kan jag självklart se att jag gjort stora framsteg sedan jag påbörjade denna resa. Jag vill ha en förändring i mitt liv, jag kan se att det inte får mig att må bra. Jag vågar prata om saker som är svåra och även ta emot hjälp. Jag börjar även så smått lyssna och lita på mina känslor och försöker vara ärlig även om jag för tillfället har hamnat i en liten svacka där jag motarbetar mig själv och det jag lärt mig. Jag måste kanske bli bättre på att bekräfta mig själv och ge mig själv den cred jag faktiskt förtjänar. Många personer hade inte tagit itu med denna situation överhuvudtaget, jag behöver inte se längre än till mina föräldrar för att förstå det.

Jag vet att jag är hård mot mig själv och högpresterande, mycket på grund av rädsla för att inte framstå som kompetent och duga till. Jag vill så gärna passa in. Men i detta fall måste jag ge mig själv mer utrymme. Jag måste våga visa mig sårbar och det tycker jag att gör men ibland är det bara så svårt. Mitt tålamod tryter och jag blir otålig. Då tar jag dåliga beslut. Jag vill bara att någon ska krama om mig och tycka om mig. Numera tycker jag faktiskt att jag är värd det.

En dålig repris

Jag känner att jag är på väg tillbaka i gamla spår. Jag sitter för mycket på internet och på fel platser. Igår kväll var jag på dejt med en tjej jag träffat på en sexsajt. Dessutom chattar jag med ytterligare några stycken och har även återupptagit bekantskapen med några gamla kontakter som jag tidigare haft sex med. Jag har dock inte gått hela vägen och förhoppningsvis gör jag det inte heller. Det här är mycket svårare än vad jag trodde.

Det känns inte bra med tanke på att jag inte avslutat något med C än. Det innebär att jag håller på med mina hemligheter igen. Vi hade en trevlig dejt, vi drack vin och snackade i drygt 5 timmar. Det avslutades med lite pubertalt hångel men mer blev det inte. Jag hade kunnat tänka mig att ha sex med henne framöver men det var hon inte intresserad av sa hon. Jag passade inte in i hennes bild. Hon passade inte in i min heller men det hade jag kunnat ha överseende med för att få lite sex. Det hade varit bra för att få lite distans till Miss Orange. Eller kanske inte, för jag ska inte trösta mig med sex, men jag vill ha kroppskontakt och värme nu. Jag känner mig jävligt ensam och inte blir det bättre nu när jul och nyår närmar sig med stormande steg. Det är den tid på året som jag verkligen får erfara hur ensam jag är. Jag avskyr det verkligen. Det är så ångestladdat för mig. I år kommer jag förvisso jobba över jul och nyår men jag kommer likväl bli påmind. För mig finns inget glädjande eller positivt med julen. Det var dessutom förra julen som uppbrottet med Miss Orange påbörjades på riktigt. Det kommer också jaga mig. Jag skulle verkligen behöva träffa en ny tjej där jag kan få skänka omtanke, kärlek och glädje så jag kan gå vidare med mitt liv och påbörja den relation jag så innerligt längtar efter. Det känns som att mitt tålamod håller på att ta slut.

Fars dag – Till minnet av min far

I veckan jag var på en jobbrelaterad kurs. Där träffade jag en kvinna som jag mött tidigare i samband med mitt jobb. Den gången jobbade vi ihop i en vecka men då kom inga hemliga avslöjanden. Denna gång däremot så frågade hon mig om vem min far var och nämnde sedan att hon hade känt honom väl.

I efterdyningarna av min fars död för dryga 10 år sedan uppdagades en massa kvinnoaffärer som jag nämnt tidigare där min far hade vänstrat och även betalat för sex. Kvinnan jag mötte på kursen hade lärt känna min far genom sitt yrke och när hon berättade lite mer om sig själv, kom jag ihåg att det var en kvinna med hennes namn som ofta ringde min far.

Det visade sig att min far hade varit en mycket god vän till henne. Han hade fixat jobb åt henne på samma ställe som han själv arbetade. Han hade stött på henne så klart, jag frågade henne, men hon hade sagt till honom att han var för gammal för henne. Det skillde dryga 20 år dem emellan. Jag hade ingen anledning att misstro henne och det har inte heller någon betydelse. Tydligen hade denna kvinna trassliga familjeförhållanden och min far hade varit som en extrapappa åt henne. Han hade även hjälpt kvinnans mamma ibland med olika saker. Min far hade mycket fritid med sitt jobb och han var ofta väldigt ensam. Jag gick i skolan och min mamma arbetade heltid med kontorstider.

Det kvinnan berättade om min far stämmer väldigt bra överens med den bild jag själv skapat det senaste året när jag insett och även förlikat mig med hur lika vi är till sättet. Min far var en väldigt ensam person som hade problem att kommunicera med sin fru och familj. Mot mig var han aldrig elak men jag var besviken på hans sätt att vara mot min mor. Vid tidpunkten förstod jag inte riktigt hennes roll utan tog nog hennes parti lite väl lättvindigt. Nu kan jag mycket tydligare se hennes roll i det hela.

Min far ville alltid väl men av någon anledning blev det oftast fel. Jag minns väl en jul för många år sen då det brast för honom fullständigt för att det saknades mjölk hemma på julafton. Han slängde ut kastrullen genom fönstret och var helt i upplösningstillstånd. Han ville ha den perfekta julen men det smög sig då mjölken saknades. Min far var ett nervvrak på grund av alla lögner och besvikelser han bar inom sig. Han var nog bitter på sig själv som inte vågade lämna det äktenskap som inte gav honom det han behövde. Precis som jag hade han han mycket omtanke och kärlek att ge men den gavs inget utrymme för det i den kalla relation hade hade med min mor. Min mamma är en mycket speciell person som inte är nära sina känslor utan lever i en konstant förnekelse. Jag kan precis förstå hans frustration.

Att tala med kvinnan och höra hennes version gjorde mig både glad och sorgsen. Det var befriande att få höra att det jag själv insett om min far faktiskt stämde väldigt bra med hur jag trodde det var och det stärker även bilden av mig själv. Det var också kul att höra hur hon berättade hur min pappa alltid pratade om mig och var så stolt. Det värmde. Samtidigt blev jag ledsen av det hon berättade för det visade på hur bortkastat mina föräldrar har levt sina liv, vilket i sin tur påverkat mig. Det gjorde mig också ont eftersom jag vet min far sträckte ut sin hand till mig men jag var inte redo att möta honom vid tidpunken av olika anledningar. Jag var ung och hade fullt upp med mitt eget liv. Dessutom hade vi en komplicerad relation till varandra. Jag sköt nog på problemet och kunde inte i min vildaste fantasi tro att min far skulle dö så tidigt som han gjorde. Annars hade jag kanske agerat annorlunda.

Min pappa skulle ha träffat en varm och kärleksfull kvinna och min mamma skulle ha hittat nån som hade kunnat förstå henne bättre. Mina föräldrar var oförmögna att förstå varandra och stannade kvar i en stendöd relation på grund av bekvämlighet och falsk trygghet. Ingen vågade ta steget att bryta upp, kanske för att rädslan att inte hitta något bättre var för skrämmande. Det påminner mig såväl om min egen livssituation. Jag är så lik min far att det är skrämmande. Allt tycks gå igen, jag måste sluta kopiera hans liv. Jag vet ju såväl att det inte ledde till något bra för honom. Jag har fortfarande chans att styra upp mitt liv innan det är för sent.

Ta hand om dig pappa, jag önskar så väl vi hade kunnat träffas idag och ta en fika och bara prata. Kanske hade du kunnat ge mig det mod jag saknar. Eller gett mig några uppmuntrande ord på vägen. Du om någon vet vilken livslögn jag lever. Jag behöver en pappa nu.

Personen jag älskar, älskar inte mig

Nytt besök hos mina coacher idag och fortsatt gnäll från min sida. Känns som jag står på en tröskel som är oövervinnerlig. Jag står och stampar och kommer inte vidare, vilket är oerhört frustrerande. Jag känner mig snudd på patetisk och tycker mina coachers tålamod är enastående. Jag önskade själv jag hade sånt tålamod.

Vi diskuterade så klart situationen med C och Miss Orange. Jag blir så trött på mig själv som inte bara kan släppa taget och gå vidare. Men i ärlighetens namn får jag säga till mitt försvar att jag umgåtts med C i över 8 år och Miss Orange i nästan 4 år. Det kanske är svårt att bara släppa det, i alla fall om jag vill göra det utan att trösta mig med något annat. Problemet för stunden är att jag öppnat upp en hel del profiler, i tron att jag ska hitta en tjej som kan ta mig med storm. Jag inser nånstans att det inte är rimligt där jag befinner mig idag. Jag skulle inte se, och än mindre uppskatta, en trevlig tjej om hon så stod naken framför mig och gav mig en örfil. Jag är så upptagen med C och Miss Orange att det inte finns utrymme för andra. Allt jämförs med dem och då kan det inte bli bra.

 Jag vill vara stark och kunna stå på egna ben, vilket för mig innebär att kunna vara ensam och trivas med det utan att ta till destruktiva hjälpmedel. Tyvärr klarar jag inte det och jag blir frustrerad. Dessutom känner jag att jag inte har tid att vänta mer. Jag har redan kastat bort så många år av mitt liv till ingen nytta jag blir inte yngre. Stress hjälper mig dock inte att ta genomtänkta beslut. Därför försöker jag tvinga in mig själv i dödsdöma relationer som bara gör mig själv illa och som dränerar mig på energi.

Jag vill så gärna ha en kärleksfull relation för jag känner att jag har så mycket jag vill ge, samtidigt har jag också ett skriande behov av att bli älskad också. Kanske måste jag älska mig själv först men jag tycker jag har blivit bättre på att tycka om mig själv det senaste året även om jag har en lång bit kvar. Jag är fortfarande hård mot mig själv och tycker till exempel att jag har börjat bli tjock. Jag har fått lite kärlekshandtag trots ett idogt motionerande. Jag orkar inte fler komplex, jag har redan så det räcker kring min längd och storlek. Ibland undrar jag om jag tränar mer för andra än för mig själv. Men samtidigt vet jag om att jag gillar att ha bra kondition. Dessutom får jag ut mycket ångest den vägen.

Jag är så innerligt trött på att vara ensam. Jag känner mig ensam ibland även när jag har sällskap. Det är som att jag inte kan vara närvarande i situationen utan bara sitter och ältar problemen i mitt huvud. Det tar så ofattbart mycket onödig energi.

Igår när Malmö FF tog sitt 16:e SM-guld till min stora glädje, hade jag svårt att koncentrera mig bitvis trots att jag var på arenan och hade goda vänner med mig. Det är som inget har någon betydelse för mig förrän jag får rätt på det här med relationer. Allt kretsar kring det. Jag underlättar inte för mig själv när jag söker mig till hopplösa situationer som med C och Miss Orange. Jag är så sugen att höra av mig till Miss Orange även om jag innerst inne mest känner ett stort obehag kring det. Jag vill få henne till att vara perfekt för mig men så är ju inte fallet, det vet jag om. Hon får mig missmodig hur jag än gör. Jag håller på och bli galen känns det som. Min hjärna behöver vila.

Det finns saker jag vill göra, som förmodligen skulle kunna få mig lite i rätt riktning men jag saknar drivet och förmågan att få det gjort. Jag fastnar och går i baklås kring mina tjejproblem istället. Jag vill utöka mitt sociala nätverk och på så vis kanske också kunna träffa någon den vägen. Men framför allt vill jag göra det för att hitta någon mening med min tillvaro för just nu känns det inte så. Jag är missmodig och ensam och vill bara bli älskad. En person älskar mig men den personen älskar inte jag. Personen jag älskar, älskar inte mig. Visst är det komiskt, men mest klassiskt och sorgligt.

En schysst trippel

Som jag skrev häromdagen tillhör jag dinosaurierna som fortfarande hyr film, vanligtvis brukar jag ta 3 filmer för 120 kr. Det är ytterst sällan jag väljer 3 filmer som visar sig vara bra men senast hade jag flyt. Även om det inte var en kvalitetsfilm så var The Hangover riktigt kul. Filmen The Private Lives of Pippa Lee var däremot en kvalitetsrulle som jag verkligen uppskattade. Den hade spännande vändningar som gjorde filmen ytterst sevärd, dessutom var det schyssta skådespelarinsatser i mängder.

Under filmen slog det mig hur enormt lik Robin Wright Penn är den svenska skådisen Lena Endre. Därför var det roligt när jag lite senare googlade på RWP och såg att det är hon som har rollen som Erica Berger i de nya Stieg Larsson filmerna, det vill säga samma roll som Lena Endre hade i den svenska versionen. Lika som bär.

Sista filmen i min lyckosamma trio var en dokumentär med min favoritgrupp alla kategorier, The Doors. Filmen hette When You’re strange. Berättarrösten gjordes för övrigt av Johnny Depp, vilket inte gjorde saken sämre. Jag fick inga direkta nyheter i dokumentären utan det var mer en upprepning eller sammanställning av fakta från diverse böcker som jag redan läst men det var intressant ändå. Jim Morrison, sångaren, är en person som fascinerat mig sedan jag var 18 år.

Det gör ont

Om du hade en aning om hur ont det gör i mig nu kanske du hade kunnat känna ett uns dåligt samvete över att du håller på och rotar i mitt liv hela tiden. Du säger att du saknar mig när du hör av dig och jag borde känna glädje att någon tänker på mig. Det hade säkert varit möjligt för mig om det var för att du hade velat någonting med mig men när det bara är för att tillfredsställa dina behov så blir det omöjligt för mig att känna någon glädje. Det gör mig bara illa och får mig att känna mig dum och utnyttjad.

Jag vill egentligen höra av mig till dig nu men jag vet inte vad jag ska säga, vill inte heller bli avvisad även om jag tror du hade svarat. Vi har ingenting att säga varandra som det är nu. Det gör ont i mig. Jag vill bara du ska veta det medan du sitter i din soffa och inte ägnar mig en enda tanke, mer än möjligtvis att du tycker jag är jobbig som inte förstår dig.

Ett otippat filmval

Igår såg jag en film jag normalt sätt inte skulle hyra. Japp, jag tillhör fortfarande kategorin människor som hyr dvd. Musik däremot laddar jag ner emellanåt även om jag gillar att köpa cd-skivor då musik är ett stort intresse.

Filmen jag såg var The Hangover, rätt och slätt Baksmällan på svenska. Den handlar om en svensexa i Las Vegas som urartar.

Vanligtvis gillar jag att hyra drama och misärfilm men ibland kan en komedi vara väldigt befriande. Så jag tog modet att välja en filmtyp som jag annars skulle definiera som kalkonrulle. Filmen var faktiskt riktigt rolig och gav mig många goda skratt. Precis vad jag behövde för stunden, jag får dra ner på mina prettofasoner lite. Filmen var väldigt grabbig och passade min smak. Som grädde på moset tog jag en paus i filmtittandet för att se 2½ Män, en serie jag ser om och när jag jag kommer ihåg.

The Hangover öppnade stenhårt med en låt jag verkligen gillar, Thirteen, av Glenn Danzig, det kändes otippat att få höra den men jag uppskattade det och det gjorde mig välvillig inför resten av filmen. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om låten. Denna gång får Youtubeklippet av låten vara covern som Johnny Cash gjorde.

Allt har ett slut

Följde upp mitt impulsiva och lite barnsliga beslut häromdagen med att skicka ett sms till Miss Orange under kvällen där jag bjöd in henne till en perverterad sexakt. Jag tyckte själv mitt sms var grovt men skickade det ändå, kan väl inte påstå att jag brydde mig särskilt mycket om hur hon skulle uppfatta det. Jag var både arg och ledsen över att hon inte hört av sig ett dugg efter att vi hade haft sex häromdagen eftersom ovissheten gnagde i mig. Min tanke var att det skulle bli vår sista träff om hon tackade ja. Jag hade velat fram och tillbaka under hela dagen innan jag skickade mitt sms. Dock avböjde hon med motiveringen att hon var oerhört lockad men att det skulle vara av fel skäl, däremot ville hon gärna träffas och prata. Jag har inget intresse av att ha henne som vän så att träffas och prata är otänkbart.

Efter sms-utbytet pratades vi vid under kvällen i gott samförstånd. Hon berättade att hon inte ville ha en sexuell relation med mig, hon tyckte vår sex häromdagen hade varit annorlunda för henne än tidigare. Hon hade inte känt värme, kärlek och närvaro. No shit, Sherlock, vi har inte haft sex på nästan ett år och däremellan har hon gått igenom ett antal killar så det vore ytterst anmärkningsvärt om allt hade känts bekant och tryggt direkt. Hon hade samma argument när vi umgicks tidigare, varje gång jag kom hem efter att ha varit bortrest med jobbet ett längre tag. Hon motsäger sig själv hela tiden men det verkade åtminstone som hon förstod att hon inte kan hålla på som hon gör och att hon skapar förvirring med sitt agerande. Både för mig och sig själv.

Hon lovade att aldrig mer höra av sig till mig, även om hon skulle känna sig ensam och sentimental, och att hon skulle radera mig på alla tänkbara sätt i sin mobil. Jag hoppas innerligt hon gör det denna gång. Hon lätt matt och ledsen, jag förmodar detta tär lika mycket på henne som på mig, så därför tror jag hon gör det denna gång. Jag känner så klart ett stort vemod över detta beslut men samtidigt också en stor lättnad. Uppbrott är aldrig kul och detta har varit en ytterst speciell relation som jag aldrig varit maken om tidigare. Men så har också alla tjejer jag umgåtts med tidigare varit friska. Jag har tappat räkningen på våra uppbrott genom åren och det känns väldigt tjatigt med detta ständiga upprepande av att få henne ur systemet. Det tar så mycket tid och energi i anspråk som jag behöver till bättre saker. Denna gång har jag dock mig själv att skylla. Jag hade kunnat ignorera hennes kontaktförsök när jag var i London. Dock var skadan redan skedd eftersom hon har mig i ett järngrepp och jag blir alldeles uppriven när hon hör av sig.

Hon har inte för något gott med sig och jag har skapat mig en felaktig bild av henne där jag idealiserat en person som inte har gett mig mycket glädje men däremot mycket obehag och olust. Jag har låst mig vid vissa egenskaper hos henne, en del som jag knappt har fått ta del av men som jag ändå tillskrivit stor betydelse.  Det får jag försöka arbeta med så jag får en mer nyanserad och riktig bild av henne. Det skulle underlätta tillvaron avsevärt för mig. Dock kommer hon finnas i mina tankar och jag kommer förmodligen alltid jämföra andra tjejer sexuellt med henne. Jag måste dock komma ihåg att hon inte var frisk utan hade ett självskadebeteende  med sina diagnoser och använde sex som flykt för att slippa jobbiga tankar och tillvaro. Men det är svårt att backa när man fått uppleva vissa extrema saker. Det är lätt att tro att alla tjejer har samma sexuella syn som Miss Orange och sedan bli besviken när så inte är fallet. Men det ligger på mig att påminna mig själv, främst då när det går trögt för mig,  för det är då behovet av det extrema är som störst.

Allt kött blir hö, för att använda ett av Miss Oranges favorituttryck. Nu är det verkligen slut hoppas jag. Fridens

Återfall eller dåligt beslut

I måndags tog jag ett impulsivt beslut som jag inte är nöjd med men jag tänker inte heller klanka ner på mig själv om det. Saker händer och dåliga beslut tas. Det får jag acceptera. Så klart kan jag önska att jag hade resonerat annorlunda men kroppens lustar är svåra att styra över. Jag skulle kunna kalla det jag gjorde ett återfall men jag väljer att inte definiera det i alltför strikta termer.

När jag var i London hörde Miss Orange av sig och tyckte vi skulle ta en fika. Jag valde att ignorera hennes sms då jag inte ville förstöra min resa med hennes inverkan. Dock lyckades jag inte förtränga henne utan hon låg och störde som hon alltid gör. I måndags var jag väldigt irriterad över att hon fortsätter höra av sig när jag varit mycket tydlig i att hon ska låta mig vara ifred. Jag skickade henne ett sms och undrade vad hon sysslade med. Jag  fick till svar något som gjorde mig än mer uppjagad varpå jag ringde upp henne. Vi pratades vid i en timme och jag var riktigt förbannad i perioder. Jag försökte förklara för henne att jag tyckte om henne och inte kunde vara vän med henne då det skulle göra för ont i mig. Hon kunde inte förstå det alls, vilket inte är så konstigt med tanke på hennes diagnoser. Hon tänker inte som oss ”vanliga”, hon kan inte se längre än till sig själv med sina handlingar. Hon tyckte snarare att vi borde umgås då vi i vår ålder, ”kring 40, inte har råd att skala bort nära vänner. Hon fattar inte hur jag känner då hon inte har några känslor för mig. Då är det lätt att resonera som hon gör. Hon förstår dock inte att hon har ett ansvar för att låta mig få läka och må bra i lugn och ro. Hon säger nämligen att hon vill att jag ska ha det bra och att hon inte har nån hemlig agenda att förstöra min tillvaro. Självklart är hon manipulativ oavsett vad hon säger men det är jag också med henne. Vi kontrollerar varandra på ett nedbrytande sätt. Dock har hon övertaget över mig. Det stör mig men är något jag måste acceptera.

I mitt senaste mail till henne då hon hörde av sig för dryga 8 veckor sedan, det är vanligtvis hennes intervaller med meningslösa kontaktförsök, så skrev jag att hon inte kunde bestämma när jag mådde bra och att hon inte skulle höra av sig någonsin. Jag skrev också att jag lovade att höra av mig om jag ville ha något odefinerbart och träffa henne. Likväl anser hon nu, för hon säger att hon läst mina mail, att det jag skrev då kanske har förändrats eftersom det var så lång tid sedan. Hon är med och bestämmer i vad jag ska tycka hela tiden. Hon tror hon kan avgöra när jag mår bra och är redo att möta henne. Det är helt otroligt och mest komiskt är att hon nu vill utbilda sig till psykolog eller mer som samtalsassistent. Låter lovande med en person som inte kan lyssna.

Hur som helst så ville hon träffa mig och fika, hon hade så klart även fantiserat om att ha sex med mig. Jag blev barnslig under samtalet och frågade om hon ville knulla och det ville hon och tyckte jag skulle komma över. Samtalet växlade ton flera gånger så när vi väl avslutade, var vi båda trötta och irriterade. Då hade egentligen ingenting sagts men ändå mycket. Läget var status quo. Jag blev arg och skickade ett onödigt sms där jag skrev att jag skulle komma om en halvtimme och ville ha hennes portkod. Min tanke var att om hon svarar ja, så åker jag över och knullar på henne, annars låter jag det bero även denna gång. Så klart fick jag en portkod till svars omgående varpå jag åkte över till henne. Vi började hångla direkt men sen satte vi oss och pratade en stund men sen blev det så klart sex. Jag sov över och vi hade sex på morgonen igen. Hennes kropp har en magisk inverkan på mig men samtidigt kunde jag uppleva en del obehagliga saker med vår sex. Hon är väldigt destruktiv på ett sätt jag inte kan förklara och hon har en förmåga att få mig att bli obehaglig till mods. Hon vill jag ska slå henne men det gör jag så klart inte, bdsm är en sak att utöva, att slå är en helt annan för mig. Det känns nästan som det vi sysslar med är som en våldtäkt men ändå inte och denna gång hade vi vanlig vaniljsex. Dock blev det konstigt då hon inte ville ge mig oralsex av någon märklig anledning som jag inte riktigt förstod. Något som aldrig tidigare var ett problem för henne. Hon skyllde på att det var så länge sedan och hon behövde tid. Däremot var det inga konstigt för henne att bli påsatt utan kondom och själv få oralsex samt fingrar och tunga i alla sina hål. Jag fattade absolut ingenting. Det blev mest obehagligt eftersom jag trodde hon tramsade och försökte ”tvinga” henne till det då hon gillar tvångslekar men denna gång blev jag osäker och lät det bero.

Idag vet jag inte riktigt hur jag ska känna. Allt känns ovisst precis som det alltid gjort med henne. På ett sätt är jag sugen att ha bdsm-sex med henne men samtidigt känner jag ett obehag kring henne och är rädd att allt börjar om igen. Att vi knullade igen var inte bra men det var nog uppenbart att det skulle hända igen. Nu har jag gjort det och på ett sätt var det kanske bra för mig. Nu sätter jag henne inte på piedestal längre. Visst är hon suverän sex med en ytterst sexanpassad kropp men det väcks samtidigt för mycket obehag. Jag behövde nog få den påminnelsen, tidigare var jag inte ens medveten om det. Jag måste lita på det jag känner. Det farliga är dock att när jag känner mig nedstämd och ensam så blir mitt sexintresse så ofattbart mycket större och det är då dåliga beslut tas. Det är då hon blir spännande.

Oavsett vilket kunde jag se att Miss Orange har städat upp sitt liv betydligt, hon har slutat röka, blivit måttlig med sitt kaffedrickande och tycks ha regelbundna och sunda matvanor av det lilla jag såg. Till och med hennes växter i lägenheten var gröna och glada. Men hennes kaos på insidan lever nog kvar även om det blivit betydligt bättre. Hon påstår hon är ensam nu och klippt banden med killarna hon haft sedan jul. Det förvånar mig inte men snart sitter hon med en ny och då vill inte jag vara inblandad. Det är bara jag som blir ledsen. Hon förstår inte vad hon gör.

Så klart känner jag mig illa till mods och får dåligt samvete av det som inträffade utifrån att jag försöker få ordning på min och C:s relation. Hur vi än försöker så faller vi tillbaka i gamla roller och jag gillar inte att vara elak mot henne men det faller sig så naturligt. Resan till London var trevlig men vi får det inte att fungera och det beror lika mycket på henne som mig. Kanske var det för att jag känner mig nedstämd kring vår relation som jag hamnade hemma hos Miss Orange igen. För det är när vi inte sätter gränser mot varandra som mitt behov av ensamhet blir som störst. När vi växer ihop till en enhet och jag inte ens får ha mina egna tankar i fred utan att hon ska fråga vad jag tänker på, så ökar mitt behov av ett ”hemligt rum” dramatiskt. Tyvärr så är mitt hemliga rum en plats där sex och otrohet är vanligt förekommande. Det är där jag får andas och vara ifred på mitt eget sätt.

Jag måste dock ta ett beslut kring C och det väldigt snart. Det håller inte hur vi än försöker. Det gör ont i mig men det är så det ser ut. Denna gång har vi för första gången gett det ett ärligt försök utan störningsmoment från andra, jag räknar inte det som hände med Miss Orange häromdagen, för det förändrar inte situationen med C det minsta. Likväl har vi inte fått rätt på vår relation. Sorgligt men sant.