Välkommen till 80-talet

För några dagar sedan fick jag ett oväntat sms från tjejen som följde min blogg och som jag sedan mötte i verkliga livet. Det var kort och hon undrade om jag jobbade eller var hemma. Till svar skrev jag att jag strax skulle iväg och frågade varför hon ville veta. Hon svarade att hon ville träffas. Så här höll vi på ett tag fram och tillbaka med korta sms. Det visade sig att hon mådde bättre nu sa hon och att hon därför ville träffas och ha sex. En stund senare pratades vi vid på telefon och jag försökte förstå hur hon tänkte men insåg ganska omgående att det var inte så mycket att förstå, hon går på känsla och impuls, och det fanns ingen förklaring som någonsin skulle hjälpa mig att bli klokare. Alltså lät jag det falla ganska omgående och tänkte att det är bara är att köra på stundens invigelse och inte analysera och begripa. Jag visste ju sedan tidigare att jag ville ha sex med henne. Vi kom därför överens om att träffas samma kväll.

Framåt kvällen ringde jag upp henne och då pratade vi huvudsakligen om sexuella detaljer, vad vi gillade och inte gillade. Ett sånt samtal kan vara upphetsande på sitt sätt men ändå rätt oporrigt när det på något sätt blir kliniskt. Det är som en specificerad måttbeställning. Det gav oss iaf lite idé om hur vi tänkte och önskade.

Strax innan hon skulle komma fick jag ett sms där hon skrev att hon var nervös och helst ville träffa mig ute för ett glas vin. Jag ringde upp henne och efter att ha pratat en stund kunde vi konstatera att vi båda var lika nervösa. Det var ändå över en månad sen vi hade haft någon som helst kontakt och ännu längre sedan vi hade träffats. Vi bestämde att hon trots allt skulle komma hem till mig så kunde vi dricka vin hemma hos mig istället.

Väl hemma hos mig drack vi vin och pratade i någon timme. Jag gillar att prata med henne, hon är öppen och rak. Därefter började vi lite trevande med att titta i lite bdsm-litteratur jag äger. Det följdes av att vi förflyttade oss till mitt sovrum där vi började kika på och prova leksaker jag äger. Ett halsband runt halsen, läderbojor runt handlederna, den ena ledde till det andra och helt plötsligt var vi igång. Även om jag vanligtvis är säker och trygg i min roll sexuellt är det alltid svårt första gången med en ny partner då jag tycker det är svårt att veta hur den andra tänker oavsett hur mycket man pratat om detaljer. Förvisso hade jag förstått av det hon berättat för mig att hon är öppen och villig för det mesta, gillar det hårt och brutalt, och har få gränser men det är ändå svårt att veta utan att gjort det ihop. Jag hade ingen anledning att betvivla det hon sagt, men det är ändå ovisst om vi har samma syn på vad det innebär. Vi har alla olika referensramar och uppfattningar. Jag föredrar också att vara försiktig, och är hellre för mjuk än för hård en första gång. För mig handlar det om att lära känna varandra. Att hitta en bra nivå för båda kan vara svårt första gången.

Det var en lyckad kväll/natt för mig och jag hade kul. Jag kände mig en aning tafatt och osäker i några sammanhang, men jag tror det berodde på nervositet och att vi hade lite olika ingångsvinklar, eller åtminstone trodde vi hade det. Jag kände också att jag kanske var för snäll och mjuk ibland men jag vill inte få någon att må dåligt. För mig handlar det om att ha kul och skönt ihop. Har jag varit för mjuk kan jag alltid korrigera det i framtiden. Har jag däremot varit för hård är det svårt att reparera. Då är skadan redan skedd.

Nu vet jag bättre vad det är hon gillar och behöver tror jag, och därför skulle det vara spännande att träffas fler gånger och vidareutveckla det vi påbörjade. Hon har vissa önskemål och preferenser där jag känner att jag vill utforska och utvecklas mer och jag fick intrycket att det omvända gällde också. Hon var kåt, sexig, följsam, medgörlig och talangfull med det hon gjorde. Jag lockade fram några ansiktsuttryck hos henne som jag kan leva på länge där hon säg väldigt plågad ut. Jag tycker sånt är så vackert. Det känns som vi skulle kunna ha mycket kinky framför oss om vi ger oss hän och släpper hämningarna. Om det blir så vet jag inte men jag tycker det skulle vara kul. 

Oavsett vad som händer framöver är hon unik då jag med hennes sällskap tagit klivet in på 80-talet. Hon är den första jag haft sex med från det årtiondet. Det är en ny merit i mitt sex-cv.

Vig som en dräktig elefant

När jag fyllde år fick jag ett 10 dagars prova-på-kort på Bikramyoga av min vän M. Hon har hållit på med detta ett tag och nästan tjatat på mig att jag borde pröva. Hon tror det är precis vad jag behöver. Efter nästan ett halvår tog mina ursäkter slut så förra veckan provade jag för första gången. Det var precis så tufft som jag hade hört det skulle vara. Ett pass pågår i 90 min. Under tiden står man i 40 graders värme och gör 26 olika övningar, där varje övning repeteras 2 gånger.

Jag visste att jag inte är särskilt vig och att min balans kunde vara bättre men det blev nästan lite komiskt första gången. Jag kände mig som en dräktig elefant när jag försökte mig på en del av övningarna. Vissa saker är nog bara inte menade för mig. Men övningarna ger ändå resultat och jag tror på konceptet. Med mitt prova-på-kort får jag köra hur många pass jag vill under tio dagar. Jag har även hunnit med ett andra pass och det var om möjligt ännu tuffare. Trots det kunde jag märka en del förbättringar. Jag tror det berodde på att jag kunde fokusera mer på övningarna denna gång. Jag hade större förståelse för vad det handlade om. Vid första tillfället var allt nytt och jag hade fullt upp att försöka se vad andra gjorde.

Jag ska försöka hinna med ett tredje pass innan mitt kort tar slut, sen får jag fundera på om jag ska gå vidare med detta. Som det känns nu lutar det åt att det blir så. Jag tänker att om jag försöker köra ett pass i veckan eller åtminstone varannan vecka så bygger jag upp en smidighet i kroppen med tiden. Men framför allt får jag det meditativa med andning och medveten närvaro, vilket är precis vad jag behöver. Under passen är jag där, tankarna svävar inte iväg. Efteråt är det en förlösande känsla, det känns nästan som efter sex. Yogan är helt säkert nyttig för mig och min kropp i många hänseenden. Jag kan inte se några nackdelar.

Sen är det lite bonus att alla deltagarna är minst sagt lättklädda under passen. Det räcker att ha ett par badshorts eller liknande på sig som kille. Vid första tillfället hade jag ett par tunna bomullsshorts på mig, det var en riktigt dålig idé. De var plaskblöta efteråt. Yogan kanske är ett bra dejtingställe, vem vet. Dock finns det inte utrymme för att spana tjejer  på passen då alla är helt uppslukade i sig själva. Men jag kan ju lära känna nån där som jag sedan möter ute på någon annan plats. Jag tänker att ju fler ställen jag exponerar mig på, desto större är mina chanser att träffa en tjej en dag. Hon lär inte knacka på min dörr från ingenstans, det är det enda som är säkert.

Intet nytt på dejtingfronten

Upptäckte för nån dag sedan att jag haft över 10 000 besökare på denna sida. Så klart är det inte 10 000 olika besökare utan en del har förmodligen återkommit ett antal gånger. Vet inte om det är mycket eller lite, och egentligen har det ingen betydelse eftersom jag inte eftersträvar att locka läsare. Jag har bloggen för att få saker som stör mig ur systemet, och även som en dagbok som jag kan blicka tillbaka till i framtiden. Här kan jag få gnälla och tycka synd om mig själv bäst jag vill utan att någon behöver lyssna.

Jag har inte delat med mig av adressen till min blogg till någon, inte ens mina närmaste vänner, så på sätt och vis är det ändå anmärkningsvärt att så pass många hittat hit. Jag förmodar det jag skriver om ligger i tiden. Många av oss tar till verklighetsflykt när tillvaron blir för jobbig, det är bara hur det gestaltar sig som skiljer oss åt.

Jag började skriva i februari 2010, jag kan tycka det är synd jag inte började direkt kring julen 2009. Hade varit intressant att läsa hur allt kändes då. Jag minns bara att jag hade fått nog av allt. Mycket har blivit bättre sedan dess, men relationer är fortfarande ett knepigt kapitel för mig fast numera på ett annat sätt. Då hade jag för många igång samtidigt, nu har jag ingen alls. Däremot har jag en innerlig önskan om en ärlig och ömsesidig relation med en bra och sund tjej. Jag kan ibland känna att jag har så mycket kärlek i kroppen som jag inte får dela med mig av och att den nästan kväver mig. Visst skulle jag kunna ge den till någon annan eller till mig själv men det är en typ av kärlek som kräver värme och närhet som par. Jag känner ett stort behov av att få vara betydelsefull för en annan person, någon som den personen längtar efter och litar på.

Jag har varit singel för länge nu. Det beror så klart på hur jag tänker. Själv anser jag det är sedan 2002 då jag bröt upp med A. Därefter har jag haft ett antal relationer men inga som jag ansett som seriösa. De har mest präglats av destruktiva beteenden i någon form. Skulle jag även räkna in dessa relationer så har jag varit singel sedan slutet av maj i år. Det är kanske bättre för mig och min självkänsla.

Jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer träffa någon där det klickar för båda, det är för mycket enkelriktat i nuläget. Det är alltid något som inte stämmer. Jag söker det ärliga och nakna mötet men det verkar vara svårt att finna. Jag är trött på ytliga och meningslösa spel. Det tar bara onödig energi att försöka lista ut vad som förväntas av mig. Visst kan jag bara låta det bero och agera fullständigt passivt, och se hur tjejen hanterar det, men då spelar jag ett spel istället. Jag tror att om båda vill samma sak så ska man kunna hoppa över dessa spel och visa ett ömsesidigt intresse för varandra där det leder någon vart. Jag förmodar det är rädslor som styr oss och att det är så att vi inte vågar visa upp vem vi verkligen är, utan gömmer oss bakom masker för att få folk att tycka om oss. Vi tror att ingen skulle kunna tycka om oss annars. Själv vet jag att jag gillar äkta människor som vågar visa sin sårbarhet. I mina ögon tyder det på mod.  Tyvärr har det sina nackdelar också. Några tjejer jag har mött har varit lite väl labila för att det ska bli bra.

För någon vecka sedan lyckades tre olika kandidater försvinna samtidigt, varav två var seriösa och en var ämnad för sex. Det komiska med det var att alla tre tjejerna hade småländskt påbrå, dessutom med förkärlek för Möllan. Tydligen ett dåligt landskap för mig. En av de som försvann var en tjej jag hade träffat tre gånger men där vår kontakt blev mer och mer sporadisk. Till slut frågade jag henne vad som pågick och fick till svar att hon var osäker på vad hon kände men att det inte betydde att hon inte ville träffas igen. Jag gjorde det lätt för henne och avslutade det. Är hon osäker lär det knappast bli bättre senare. Det var för övrigt samma tjej som en vän till mig dejtade i samma veva. Han kom inte heller någon vart. Jag skickade ett i mitt tycke schysst och ärligt sms där jag önskade henne lycka till och sa att det inte var nån större mening att vi träffades mer om hon kände som hon gjorde. Till det fick jag inget svar alls. Det kan jag tycka är dåligt när man träffats tre gånger. Jag hade förstått det om jag hade skrivit nåt opassande eller elakt, men det finns det ingen anledning till. Man kan inte rå för hur man känner.

I veckan har jag varit på ytterligare två dejter, där den ena var i sexsyfte. Träffen förlöpte väl och vi kommer ses framöver om jag inte ångrar mig, vilket förvisso inte är uteslutet. Det är egentligen inte det jag vill men samtidigt får jag roa mig med något. Tjejen såg trevlig ut och uppförde sig, men likväl är det något med henne som får mig tveksam. Hennes historia är en aning rörig. Den andra dejten var trevlig men vi klickade inte särskilt väl. Det var nog första gången jag dejtade en kvinnlig ingenjör. Det ska jag inte göra om.

Falsk bekvämlighet

Läste ett inlägg på en blogg jag följer som var intressant och en bra påminnelse för mig. Det handlade om att ta sig ur sin ”comfort zone”, att våga gå emot de hinder och begränsningar som vi själva sätter upp i vårt inre. Det är bara vårt ego som talar av rädsla för att göra det bekvämt för oss. Det är inga sanningar utan påhitt men följer vi denna röst händer inte mycket nytt i tillvaron. Vi trampar runt i samma gamla hjulspår och hämmar oss själva. Ska vi komma någon vart gäller det att våga göra det som känns lite obehagligt och utmana vår rädsla.

Själv kan jag se hur jag har gått och skjutit på tre saker av olika anledningar. Men i grund och botten handlar det om rädsla och obehag i olika former. Nu ska jag ta tag i dessa saker så det slipper ligga och skava mer, som det är nu tar det bara onödig energi och gör mig missmodig. Jag ska således börja bruka allvar med att lära mig tyska så jag kan nå fördelar på jobbet. Jag har mycket att vinna på det även om jag skulle byta företag eller sluta helt. Jag ska även kolla upp möjligheterna att bli spinninginstruktör efter att ha gått en utbildning i höstas. Det börjar bli tid att tag i detta innan nyvunna kunskaper faller i glömska. Jag ska även anmäla mig till den tredje och sista delen av kurserna jag gått i Stockholm. Den är en renodlad coachutbildning. Med det i åtanke ska jag bege mig till en syo-konsulent eller liknande och se vad för möjligheter jag har till omskolning eller vidareutbildning inom denna nisch. Det känns som jag har nått slutstationen med mitt nuvarande jobb eller snarare yrke. Nyligen vikarierade jag i en högre position igen men inte ens det gjorde att det kändes bättre.