Jag känner ingenting

I onsdags såg jag först damfotbollen med en vän varpå vi gick till en pub där det var ett musiktema. Vi drack några öl men inte särskilt många, trots det blev jag helt sanslöst berusad. När det var stängningsdags hade jag redan stått och snackat med en tjej ett längre tag, och hon skulle vidare till några kompisar. Jag följde med men min vän åkte hem. Jag önskar jag hade gjort detsamma. Jag var inte ens intresserad av tjejen men förmodar likväl att det var sex som fanns i tanken, eller så var jag bara berusad. Jag vaknade på torsdagmorgonen utan att ha en aning om hur jag hade kommit hem. Mina kläder, pengar, nycklar, mobiltelefon osv låg bara i en stor hög mitt på golvet i hallen. Ytterdörren var låst. Jag kollade ut genom en fönsterruta och min cykel som jag haft på kvällen stod fint parkerad på gården.

Jag har svaga minnesbilder hur jag befinner mig i en lägenhet men inget mer. Mina kläder var hela och jag hade inga skrapmärken, däremot var min jacka lite skitig på ryggen men inga direkt synbara tecken på att jag ramlat eller nåt. Däremot hade jag värk lite varstans, främst i ländryggen som om jag trillat i en trappa eller nåt. Jag hade även några ömma punkter på kroppen, bl.a ena axeln. Jag undrar vad fan som hände och hur jag kunde cykla hem utan att slå ihjäl mig eller bli stoppad av polisen. Numera dricker jag ytterst sällan men att få en sån här blackout av bara några öl känns lite olustigt. Jag vet inte om Voxran som jag äter kan ha påverkat.

Jag var helt utslagen fram till sen eftermiddag, allt var en enda stor dimma i huvudet, och jag var helt snurrig.  Jag tog mig upp för gott kring 17:00. Då fick jag i mig en skål med fil och flingor. Jag hade även planerat in en dejt på kvällen kring 19. Jag sköt på den till 19:30 men tog mig dit för jag ville inte ställa in, det kändes väldigt billigt. Vi hade det trevligt och tog en kopp kaffe varpå vi promenade i nästan 2 timmar. Men nu efteråt känner jag ingenting alls. Hon var trevlig på alla sätt men ingenting klickade. Jag vet inte riktigt vad som händer inom mig men det känns mest tomt. Sedan vi träffades i torsdags har vi inte hörts vid. Jag vill höra av mig för jag tycker det är fegt att bara gå upp i rök även om det inte funkar.

På fredagen hade jag ytterligare en dejt. Denna gång med en tjej som jag haft rätt mycket kontakt med dock har jag emellanåt fått lite dåliga vibbar med henne. Vi har haft bra snack kring det mesta, även sex, därför kändes hon som en dejt med större potential för framtiden än tjejen dagen innan. Denna gång träffades vi hemma hos mig, jag bjöd på middag och rubbet. Hon gick framåt småtimmarna, efter att ha umgåtts i ca 7 timmar, och vi hade det trevligt ihop men än en gång hände ingenting inom mig. Innan hon kom hade jag lite hoppats på att få ligga men det var jag inte intresserad av sedan. Bilderna jag hade fått stämde inte riktigt överens med verkligheten. Eller snarare så hade jag fått en del olika och visste inte vad jag skulle tro. Hon verkar skifta en del i form och karaktär.

Idag vaknade jag missmodig och nedstämd, antagligen för att jag känner mig ensam och har haft två dejter som inte utvecklar sig på det sätt jag önskar. Då, som ett brev på posten, börjar jag tänka på Miss Orange och saknar henne, och framför allt den sex hon kunde ge mig. Just nu skulle jag verkligen vilja ha en avancerad bdsm-tillställning med henne.  För sexbiten är något av ett problem för mig nu märker jag. Min läggning är inte helt gångbar ute på kontaktsidorna även om jag inte skyltar med det. Så just nu sitter jag och önskar jag kunde haft sex med Miss Orange. Men jag måste våga låta detta blåsa förbi utan att agera på det eller ta några dåliga beslut. Bara känna på det och låta det klinga av. Det är svårt men jag hoppas jag klarar det. Jag har en väninna som bjudit in mig för att grilla så jag tror det är säkrast jag tar mig dit så kan hon hålla mig lite i örat. Brukar också underlätta att få prata lite om det.

 

Filmen väckte minnen till liv

Har precis sett filmen Svinalängorna och den berörde mig mycket. På slutet kände jag att jag inte kunde hålla mot tårarna längre. Det blev för mycket som kändes bekant. Mina föräldrar slogs aldrig med varandra och det var aldrig aktuellt att socialen skulle bli inkopplad, men minnena av ständiga bråk och saker som kastades är många, åtminstone så länge min pappa var hemma från jobbet. Det var inga dagar som var heliga för mina föräldrar när det gällde att bråka. Jag minns förstörda julaftonar likaväl som gråa vardagar.

Som liten trodde jag alltid det var min pappa som var skurken för det var ju bara när han var hemma som det var bråkigt. Han var också den mer känslosamma av de två. Då jag inte förstod helheten så var det enkelt att skylla allt på honom. Min ilska mot honom följde med mig fram till bara alldeles nyligen då jag förlikades med honom på ett sätt som var otroligt skönt. Jag kunde se och förstå hans agerande och därför kunde jag också förlåta honom. Min mamma däremot kommer jag nog aldrig förstå, hon verkar ha ett ogenomträngligt skal runt sig som gör att ingen når fram till henne. Hon har kört så hårt fast i sin skyddsmekaniskm att hon förmodligen aldrig kommer ta sig ut därifrån igen. Visst kan jag känna medkänsla med henne ibland men hon är en svår person att älska. Jag hittar inget älskvärt med henne, det handlar nog snarare om medlidande i så fall.

Ett experiment med klara besked

Igår tog jag ett återfall och hade sex med en person som jag lovat mig själv att inte ha sex med fler gånger. Dock var det varken C eller Miss Orange, utan en gift kvinna som delar mitt intresse för annorlunda sex. Jag är dock inte särskilt förkrossad över det som hände då det faktiskt på sätt och vis ingår i min process för att testa mig fram. Det var ett medvetet val från min sida. Jag har en längre tid haft svårt för att ta reda på vad som är jag i min sexualitet och vad som är tröst och destruktivitet. Jag tror jag kom till vissa klarheter igår. En del insikter har jag även nått genom att messa med en tjej jag hittade på internet.

Gårdagens sex var en minst sagt perverterad tillställning som nog hade fått många att rygga tillbaka men jag behövde det för att se var jag står. Det är en typ av destruktiv sex och jag kände igår att den inte gav mig riktigt vad jag hade hoppats på. Visst var jag riktigt kåt innan och även till stor del under akten, men jag insåg att jag skulle klara mig bra utan detta i framtiden. Kanske beror det på att kvinnan inte attraherar mig särskilt mycket men jag tror det också beror på att jag kommit en bra bit på väg i mitt välmående. Jag behöver inte destruktiviteten på samma sätt som innan. Så detta var en bra test för mig.

I en konversation med en tjej på internet så pratade vi om rollerna i samband med bdsm och hon ansåg att hon behövde känna kärlek för att kunna inta rollen som undergiven i ett rollspel, däremot behövdes det inte känslor i samma utsträckning för henne för att agera dominant. Jag funderade på vad hon sa och kom fram till att för mig är det tvärtom. Som undergiven spelar det ingen roll för mig om jag har känslor för personen ifråga, det skulle likaväl kunna vara en tennismatch vi spelar. Däremot tror jag att jag måste känna kärlek för att kunna vara dominant. Jag känner att för att kunna agera i den rollen på det sätt jag önskar, där jag skiftar mellan hårdhet och ömhet, så är det mycket naturligare och enklare om jag utför det med kärlek. Det mekaniska lockar mig inte. Det blir inte bra. Rollspelen med Miss Orange, även om mycket var destruktivt, fungerade för att jag gjorde det med kärlek. Det var det som gjorde det så starkt för mig. Dock blev det likväl fel då vi inte samspelade känslomässigt, det var inte ömsesidigt. Vi delade inte upplevelsen på samma sätt.

I gårdagens tillställning hade jag rollen som undergiven och jag märkte att mina funderingar stämde. Jag var kåt men har absolut inget intresse av kvinnan i övrigt. Hon är bara ett verktyg jag nyttjar för att leva ut något udda. Hon är bra på att ge mig det jag behöver även om jag igår kom underfund med att jag faktiskt inte gillade det som pågick. Jag tände mer på förberedelserna och att servera mig inför henne när hon kom innanför dörren än den fortsatta akten. Jag hade nämligen fått instruktioner på vad hon förväntade sig att mötas av när hon klev in i min lägenhet. Under vår session märkte jag att hon inte var särskilt lyhörd. Hon har tidigare sagt att hon inte mår särskilt bra. Hon lever ett liv som jag skulle definiera som en livslögn utifrån hur mitt eget liv såg ut tidigare. Hon är dock inte kapabel att ta tag i det av olika anledningar, istället tröstar hon sig med tillställningar som den igår. Jag tror dock inte den ger henne något i slutändan mer än mer själslig tomhet. Själv kände jag inte så mycket obehag på kvällen, nu var det ingen jag bedrog och för mig var det ett test för att se var jag står. Visst är det beräknande men jag behöver pröva mig fram för att se hur något känns. Därefter kan jag göra mina val. Mest dåligt samvete har jag nog för att jag numera vet hur hennes man och barn ser ut efter att ha snokat på hennes FB-sida tidigare. Jag vill inte in och förstöra i någon annans relation men i detta fall kan mannen vara trygg, jag är inte ute efter hans kvinna. Men jag tror han har klart större problem än mig att oroa sig för. Han och hans fru borde se över sin relation och varför de är tillsammans. Nu drar jag mig ur det för gott med vetskapen vad jag inte behöver.

Det har blivit bättre

Idag deltog jag i en studie eller utvärdering av mina coacher i Malmö, eller kanske snarare deras enhet. Det var andra gången jag intervjuades och det var en uppföljning av första mötet som skedde för mer än ett år sen.

Studien är beställd av regeringen, och utförs av Lunds Universitet, och ligger till grund för att ta reda på om institutioner likande den i Malmö fyller någon funktion för sina klienter. Därför gjorde man en intervju med personer som nyligen påbörjat sina samtal för att sedan följa upp det när mötena är avslutade eller börjar närma sig slutet. Allt för att se om någon förändring skett.

Inför intervjun var jag lite nervös eftersom det var viktigt för mig att ge en positiv bild av den hjälp jag fått och jag inser att mycket står på spel för enheten. Jag tror och kände att jag gav sanningsenliga svar idag även om jag vid några tillfällen fick stanna upp och känna efter om det var sant. Det gällde främst frågor kring mitt mående. Jag visste mina svar skulle jämföras med tidigare svar. Men jag var ärlig och gav svar som speglade mitt mående. Jag behövde inte ljuga för jag kände att mycket har blivit bättre och jag kunde därför fylla i med gott samvete.

Det vara samma frågor, både i intervjuform som i frågeformulär, som sist om jag minns rätt. En del frågor hade tillkommit som gällde hur nöjd jag var med samtalen och om det hade hjälpt mig att besöka coacherna. Alla frågor som handlade om det gav jag högsta betyg. För jag är oerhört nöjd med mina coacher och hade inte alls kommit så här långt utan deras hjälp. Frågan är om jag hade kommit någon vart alls men det tror jag ändå jag hade gjort. De har stöttat mig, lyssnat och bekräftat mig och aldrig dömt mig. De har hjälpt mig att finns svaren som jag gått och burit på men som jag inte lyckats få fram själv. De har gjort sitt jobb på ett mycket bra sätt. Jag har alltid känt mig full av energi efter våra samtal.  Dessutom är det en bonus att det är två mycket trevliga personer. Kanske är det anledningen till att jag vågat öppna upp mig helt för dem och inte mörka något alls. Jag har kört med öppna kort för att få maximal nytta av mina samtal.

Vad som var intressant med frågorna var att jag insåg att jag hade kommit en lång väg sedan jag var där senast. Även om jag inte fick se hur jag hade fyllt i svarsalternativen då så är jag helt säker på att det såg annorlunda ut idag. Det kändes skönt och positivt att inse det. Jag gick därifrån med en bra känsla.

Dejtingdjungeln

Som singel vill jag gärna träffa en trevlig tjej, som det känns nu är det faktiskt inget jag hellre vill. Problemet med det är att jag känner mig desperat. Men inte på sättet att jag trakasserar eller förföljer tjejer utan att jag tillbringar för mycket tid att tänka på det. Jag sitter på en kontaktsida och får kontakt med en del tjejer och går på en del dejter men det blir aldrig bra. Jag upplever det som att jag är väldigt stel och korrekt i min korrenspondens. Vi pratar om okontroversiella saker och kollar av jobb, intressen, värderingar och liknande. Men aldrig att vi går in på sex. Jag vet inte varför jag inte törs, kanske är jag rädd för mitt förflutna eller så är jag rädd att skrämma bort någon. Förr hade jag inga problem att föra in samtal på ämnet och fick jag inget gensvar så gick jag vidare till nästa person. Jag var väldigt subtil och fyndig med mina anspelningar. Idag undrar jag hur det gick till. Jag tror den stora skillnaden mot förr och nu är att då hade jag tjejer att ha sex med vid sidan om så jag hade inget att förlora. Därför vågade jag. Idag är jag rädd att skrämma iväg en tjej eftersom jag inte har några reserver. Men nu på senare tid har jag faktiskt tagit upp ämnet med två tjejer och fått bra gensvar. Dessa tjejer blir mycket mer intressanta för mig än övriga. För jag dömer tyvärr övriga tjejer hårt och tror automatiskt de är pryda. Jag har inga belägg för det alls men tidigare erfarenheter av träffar med tjejer där sex inte diskuterats innan har inte slutat bra. Den blyga Viola och H från i vintras är bevis på det. Det var två tjejer som var usel sex, där jag inte ens lyckades komma. Jag kände mig bara obekväm. Förmodligen tänker en del tjejer att jag verkar pretto och tråkig, vilket är rätt komiskt. Det är ett typiskt exempel på hur det går när man inte törs kommunicera det man vill. 

Jag tror min sexualitet kommer bli ett problem i mitt dejtande, och det är synd för jag ser redan så många problem kring min person. Mitt intresse för bdsm är det inte alla som delar och många har dessutom en schablonbild av det som inte är representativ för mig. Det gör det väldigt komplierat. En tjej jag messade med kallade det för förnedringssex. Visst finns det människor som utövar det fel men det kan också göras med väldigt stor kärlek. För mig är sex oerhört viktigt, det måste finnas en lekfullhet och nyfikenhet. Jag tror också att bdsm är en del av min sexualitet även om det har blivit en aning fel emellanåt, främst då med Miss Orange.

Jag vill tro det är möjligt att hitta en tjej jag älskar och som jag tycker är bra i det vardagliga livet men som också funkar på det sexuella planet. Jag varken vill eller orkar hålla på och gå bakom ryggen på någon för att jag inte får det jag behöver. När jag känner mig nedstämd kan jag sakna Miss Orange och den sex vi hade men jag inser att det inte är vad jag verkligen vill ha. Jag vill ha allt denna gång, både närheten och sexbiten.

En vän till mig hävdar att det inte går att finna en tjej som det funkar med på alla plan och jag har ytterligare några vänner som verkar resonera likadant, de säger sig ha nöjt sig. För mig låter det så ledsamt. Varför ska man förneka sina behov. Visst kommer tankar att jag borde nöjt mig med C eller någon annan tjej på vägen men jag vet att det aldrig hade blivit bra. Tiden hade hunnit ikapp mig förr eller senare. Samtidigt kan jag tycka att mitt allt eller inget tänkade inte genererar så mycket bra heller, men jag är åtminstone ärlig mot mig själv och andra.

Satt och surfade runt på internet igår och upptäckte då att C numera är skriven hos sitt ex M, killen som hon dumpat ett antal gånger för min skull. Så nu bor de ihop. Första gången hon är sambo sedan studenttiden. Först fick jag magont men det släppte rätt omgående. I början av maj låg vi med varandra, några dagar senare ringer hon och är helt förkrossad kring vår situation. Hon skickar också sms att hon inte vill vara min reservplan och anser vi ska satsa fullt ut eller släppa varandra. Samtidigt, vilket jag nu i efterhand fått reda på, så höll hon på med honom. Så på mindre än 1½ månad har hon flyttat in till sin reservplan då jag inte var intresserad. Även hon har nöjt sig. Jag känner mig en aning bitter men mest avundsjuk att hon har ett sexliv och att hennes kille får en förhållandevis sexuellt openminded tjej. Vad jag glömmer är att jag trots det inte var intresserad av henne. Men just nu skulle jag nöja mig med att få ha sex med henne eller Miss Orange. Men det är förmodligen mitt missbruk som talar för jag vet hur tom och eländig jag skulle känna mig efteråt. Sex är inte lösningen på mitt problem även om jag tror det när jag känner mig låg. Det är en vana som sitter djupt rotad i kroppen. Jag kan härleda dämpandet av smärta till tidig tonår och märkliga onanier. Jag måste börja bryta mönster om jag vill få till en förändring. Just nu är jag alldeles för upptagen kring tankar om sex och dejting. Det leder inte till något positivt, bara besvikelser och frustration. Även om jag vet att jag borde slappna av och bara gilla läget så är det oerhört svårt. Forcera något hjälper inte min situation.