Tystnad

Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.

Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.

För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.

Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.

Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.

Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.

Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.

Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.

Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.

Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.

Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.

Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.

Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.

Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.

Brustet hjärta igen

Hur ska jag någonsin våga öppna mitt hjärta igen efter att ha fått det krossat än en gång? Jag visste innerst inne att ett långdistansförhållande var dömt att misslyckas men jag sköt problemet framför mig. Jag ville inte ta tag i det för jag visste inte konsekvenserna om jag skulle försökt stoppa henne från att åka och prova sina vingar på hennes livs möjlighet här i livet.

Nu kan jag på ett sätt tycka jag borde ha tagit tag i det på något sätt. Kanske hade relation levt eller så hade jag kommit längre i läkningsprocessen nu.

I natt var jag tvungen att börja rodda. Vi hade pratat på Skype för några dagar sedan och haft ett bra samtal där vi avslutade med att båda gråta och vara ledsna. Därefter hörde jag inte av henne så mycket. Jag vet att hon har fullt upp i USA och att saker inte är som hon tänkt sig. Jag vet också att det är tufft för henne att acklimatisera men likväl blir jag besviken av utebliven uppmärksamhet.

Jag antar min självkänsla är låg och behöver henne till att bekräfta mig. Det är sorgligt att det är så. Jag trodde jag kommit längre. Först var jag undvikande i vår relation sen nu när hon blivit det så blir jag så klart helt ”needy”, något jag inte alls uppskattar med mig själv. Eftersom vi huvudsakligen har kontakt via Viber och Facebook blir kommunikationen därefter, särskilt som hon skriver från sin mobil med litet tangentbord. Dessutom skriver vi på engelska vilket inte är moderspråk för någon av oss. När det gäller känslor och liknande är det lättare att skriva på sitt hemspråk tycker jag. Det är så mycket nyansskillnader jag inte behärskar i engelska. Som exempel ordet älska som för mig är mycket starkare på svenska än love på engelska.

Hade jag haft is i magen så hade relationen levt vidare men det var nåt som inte fick mig att må bra. Det mesta låg hos mig, jag kände mig bortglömd, övergiven och lågprioriterad. Ungefär som jag kände mig med M, borderlinetjejen. Kanske är det kvarlevor av den relationen som förstärker min upplevelse nu, allt känns liksom igen. Kanske är jag också mindre intresserad av att slå knut på mig själv och vågar ifrågasätta om något inte känns bra. Detta kändes inte bra, och har inte gjort på länge även om vi haft några bra samtal på vägen.

Jag vill ha en kärleksfull relation där man umgås och gör saker tillsammans. Jag vill inte göra allt på egen hand längre och det är precis vad som händer när man är involverad i ett långdistansförhållande. Inte blir det bättre av att sakna datum då man planerat att träffas. Jag har försökt insistera på att komma och hälsa på henne även om jag inte är ett stort fan av USA men hon har varit avvaktande. Hon vill ”landa” först säger hon och det förstår jag. Men jag tänkte vi kunde planera för en månad framåt eller nåt. Nu uppstår istället, en för mig synnerligen obehaglig ovisshet där jag inte vet när, eller ens om, vi kommer träffas igen. Jag kan inte leva på hoppet och satsa på något som är ytterst tveksamt.

Under vår tid tillsammans har vi nog båda misslyckats med att kommunicera med varandra fullt ut. Kanske beroende på rädslor, språkförbistringar men främst tror jag det beror på kulturella skillnader. Jag har betonat att vi skulle lyfta upp problem som kunde relateras till olikheter för att inte förstora upp något utan lösa det direkt men det har vi nog misslyckats med.

Jag fick innan hon reste till USA frågan om vad jag ville, men jag kunde inte svara bra på det. Jag ville inte vara självisk och säga att jag ville hon skulle vara med mig. Nu får jag det i nacken lite grann. Dessutom säger hon att i hennes kultur är det mannen som bestämmer riktningen. För mig är det helt snurrigt och verklighetsfrämmande, vilket jag försökt förklara utan framgång.

Jag ansträngde mig hårt innan hon for att få henne att komma och hälsa på i Sverige innan för att få en bättre uppfattning om mig och se hur jag lever. Jag tänkte det skulle gynna vår relation. Tyvärr blev det aldrig av och det gör mig ledsen och bitter. Hon menar att hon inte kunde skjuta på sin resa men det beror också på kulturskillnader. I hennes värld säger man inte nej till ett jobb. Hon hade kunnat förklara att hon blev en månad sen och antagligen hade det inte blivit några problem men istället blev det som en kil mellan oss som bara har tilltagit.

Nu står vi på varsin världsdel och tjafsar och är olyckliga båda två. Ja jösses, att jag hela tiden lyckas hamna i dessa situationer. Jag tror inte det är tillfälligheter.

Eftersom jag mår kasst börjar jag så klart försöka hitta sexkontakter för att råda bot på min ångest och få smärtlindring. Jag vet om det, men är i nuläget oförmögen att göra något åt det. Dock har jag inte hamnat i något konstigt än. Jag vet inte om jag är stark nog att dra mig ur om jag får chansen. Samtidigt vill jag inte hamna i en situation där jag är otrogen, även om vår relation förmodligen är över för gott.

Berusande maktfullkomlighet

För några månader sen fick jag kontakt med en tjej på en mindre nogräknad kontaktsida. Vi bytte några mess och insåg vi delade en del sexuella intressen, främst kring dominans. Det rann lite ut i sanden och jag for jag iväg och jobbade och tiden gick. När jag kom hem igen sökte jag upp henne igen efter ett tag, och nyligen tog vi en spontanträff som slutade med hemgång till mig. Jag var dock på teasinghumör så hon satt mer eller mindre naken i min soffa och jag i princip påklädd. Hon var så kåt så hon höll på att gå upp i atomer. Någon dag senare möttes vi på allvar i ett planerat sexmöte. Hon uppfyllde alla sina uppdrag och hon visade sig vara bland det kåtaste jag någonsin stött på.

För omväxlingsskull är detta en tjej som inte har diagnoser, självdestruktiva beteenden eller andra brister utan hon är bara sexuellt openminded med förkärlek för allt som sticker ut. I nuläget kör vi kompetensutveckling inom bdsm. Som hon sa efteråt: ”Du har tagit en oskuld och det är ytterst ovanligt för att vara jag”.

Jag känner nu en nästan berusande maktfullkomlighet över vad jag lyckas få henne att göra. Hon är i princip gränslös i sitt beteende. Hon lever i en öppen relation och har samtidigt ett antal pågående sexrelationer. Vi har varit väldigt tydliga med att det enbart handlar om sex. Detta passar mig förträffligt, vi har inga åtaganden mot varandra alls, men funkar samtidigt väldigt bra ihop sexuellt. Vi lever i olika världar, där hon är en del i hbt- och queerrörelsen.

Hon ser bra ut även om hon i mina ögon är mer extrem än vad jag annars skulle tilltalas av, har ordnad tillvaro, är frisk och sund samt välutbildad och egenföretagare. Hon har inga självdestruktiva beteenden utan är snarare noga med personlig säkerhet, tillit och skydd, vilket jag uppskattar.
För tillfället vidareutbildar hon sig och hennes yrkesval är ytterst intressant utifrån hennes beteende.

Vi håller som bäst på och planerar för nästa möte och jag märker att jag blir helt uppslukad i detta och så klart blir jag lite fundersam med tanke på min bakgrund. Jag får en slags berusningskänsla i kroppen och triggas av vad jag kan få henne att göra. Även om jag inte behöver anstränga mig särskilt hårt för att hon ska genomföra saker häpnar jag likväl över vad hon är villig att ta sig för i sin kåthet. Hon är helt skamlös. Det känns verkligen som jag mött en likasinnad.

Tyvärr reser jag snart bort igen men jag hoppas kunna bibehålla kontakten med henne. Tänker att det är lättare när hon inte har fasta relationer. Då finns det utrymme att ta upp kontakten med mig igen. Jag har en känsla av att hon har ett intressant kontaktnät som gör att hon kanske kan hjälpa mig att bli av med några få oskulder som finns kvar om jag spelar mina kort rätt. För hon har nog redan noterat att jag inte är särskilt pryd eller återhållsam sexuellt. Så vi borde kunna ha nytta av varandra hoppas jag.

Tidigare ikväll sa jag till henne att gå ifrån sina studiekamrater och gå och onanera. Bilden på trosorna hon skickade var nog det blötaste jag har sett. Jag tycker detta är riktigt kul men jag känner att jag tappar fokus. Jag försöker känna efter vad mitt allmänna sinnestillstånd är, och det är nog neutralt. Jag känner mig förvisso en aning rastlös och understimulerad så det är inte konstigt jag triggas av uppmärksamheten.

Vilken kille tycker inte denna tjej är duktig?
”Imorgon kväll är jag endast till för ditt behag, Master. Ses vid 19 någonstans? Tänkte jobba till 17 ungefär, så har jag gott om tid att förbereda mig.”

”slynan vill först och främst behaga Master, men är ju synnerligen förtjust i att bli pullad hårt tills hon sprutar, med fördel strax efter att ha blivit fistad. Så om det är något Master uppskattar så är det ett välkommet inslag. Tror nog Master har rätt bra koll sen sist; gärna dubbelt och gärna munknull, till exempel. slynan har givetvis stort förtroende för Masters färdigheter och egna idéer och ser fram emot att vara utlämnad till Masters infall och vilja…”

”…och skulle Master tycka att slynan förtjänar en stunds onani även idag så kan han veta att hon är väldigt våt nu, och gärna smiter iväg från studiesällskapet ett par minuter… Och givetvis visar sin tacksamhet med bilder om det hjälper.”

”Telefonen dog inne på toan, så hann inte ta någon bild på när jag slickade i mig mina safter, men ska genast ta av mig trosorna och sen svara på ditt tidigare sms”

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Förra helgen försökte jag avsluta det med tjejen i Helsingborg. Det gick inget vidare. Jag avskyr när människor som jag tycker om blir ledsna och jag har en tendens att då försöka få folk glada igen. Det är ett beteende sedan min uppväxt som jag är väl medveten om. I ett fall som detta faller det på sin egen orimlighet att jag ska kunna göra henne glad när jag vill avsluta vår relation. Men likväl föll jag i fällan. Jag insåg också att jag tycker om den här tjejen mer än jag anade först även om det är några saker som stör mig och får mig orolig för en eventuell framtid tillsammans.

Jag förklarade för henne att jag ansåg att avstånden var jobbiga och att jag inte var intresserad av en framtida särborelation. Jag nämnde även att hennes situation för tillfället med akuta pengaproblem och inget fast jobb stör mig. Det sistnämnda var väldigt svårt att ta upp men samtidigt vill jag inte hitta på svepskäl. Där jag befinner mig i livet har jag det gott ställt ekonomiskt, även om jag vet sånt kan ändras över en dag. Jag vill kunna resa och göra saker tillsammans med en partner och med henne känns det svårt för tillfället. Jag bjuder gärna på olika saker men jag är inte intresserad av att bli försörjare åt någon annan, jag har tillräckligt med egna intressen jag vill kunna bibehålla och underhålla.

Som alltid i en krissituation försökte hon komma på lösningar och på något sätt valde jag att lyssna på hennes argument. De lät rimliga. Hon ser möjligheter där jag ser problem. Jag vet om att jag tänker för mycket, hon går mer på känsla. Även om jag anat att hon är förtjust i mig så hade jag nog inte riktigt förstått hur mycket. Det är så klart smickrande, det vore lögn att påstå nåt annat. Hon visade mig en blogg där hon skrivit dikter som handlar om mig och hon sa även ordet som jag själv inte använt sedan jag bodde ihop med min fd sambo A, det som börjar på Ä. Detta sa hon dessutom tidigare så det var inte i panik över att saker höll på att ta slut. Det är svårt att bryta upp när jag får höra hur mycket hon tycker om mig. Jag är för svag i sådana situationer. Jag blir obeslutsam och vacklar.

Likväl är jag inte nöjd med saker och hur det utvecklade sig. Nu åker jag iväg och jobbar och ska ta mig en rejäl funderare under tiden. Hon är en mycket bra tjej som jag gillar men är det möjligt för mig att helt släppa det runtomkring henne? Gillar jag henne så mycket? Kan jag släppa in henne i mitt liv?

Som det är nu kommer jag fortfarande med för mycket oklara besked och har en tendens att börja prata om annat eller helt enkelt inte svara på frågor som jag tycker är jobbiga för mig. Hon märker och påtalar det. Jag känner mig elak och oärlig, för jag vill ju ha rak och ärlig kommunikation. Men nu skrämmer det mig. Det är inte så här jag vill ha det.

Hon vill jag ska träffa hennes barn, och de i sin tur har uttryckt en önskan att träffa mig. Jag har dock lyckats förhala det så pass många gånger nu att jag börjar få ont i magen. Det känns inte bra. Så klart undrar barnen varför jag inte dyker upp när hon pratar om mig, och dessutom så måste hon förklara för dem varför jag inte kommer, och jag ger bara dåliga undanflykter. Skulle jag känna att jag vill satsa på den här relationen så kommer jag så klart träffa barnen omgående men tills dess skulle jag känna mig helt oärlig om jag träffade dem med tanke på vad som rör sig i mitt huvud.

Häftig upplevelse

När jag loggade in på min blogg idag blev jag förvånad när jag såg att jag hade haft 149 besökare igår på min sida. Normalt brukar det ligga på 25-35 besökare om dagen och med någon enstaka topp kring 50. Undrar hur 149 personer kunde hitta hit igår. Kanske är det att Alla hjärtans dag närmar sig och det är många med dåligt samvete.

Var på kurs i förra veckan, en fortsättning på tidigare två jag har gått,  och kan nu kalla mig diplomerad coach. Det var intensivt, nervöst, lärorikt och mest av allt fantastiskt. Jag har fullständig tillit till kursledarna, vilket gör att jag vågar utmana mig själv även när jag känner oro och nervositet. Vi som deltog i kursen coachade varandra för att öva oss och sista dagen så coachade vi på riktigt på inbjudna personer som hade något de ville prata om. Det var pirrigt men gick väldigt bra kände jag. Personen jag fick som klient hade problem på så många fronter att jag häpnade. Jag kunde nästan ta på dennes oro och stress. Vi samtalade i 45 min och jag fick öva på det jag hade lärt mig. När vi var klara var det riktigt häftigt att se hur jag hade kunnat landa personen så denne gick iväg lugn och sansad, åtminstone för stunden. Snacka om omedelbar feedback.

Eftersom vi inte skulle träffas fler gånger var det inte läge att börja skapa strategier och lösningar för alla problem utan bara för mig att låta personen känna sig sedd och lyssnad på, och få ner denne i varv så det fanns möjlighet till mer rationellt tänkande.

Jag upplevde att min coachning gick bra och det stämde bra överens med den utvärdering som klienten hade fyllt i efteråt. Det kändes skönt att min känsla var rätt och gav mig självförtroende.

Nu får jag fundera lite hur jag går vidare med detta. Jag ska låta kursen landa i mig och känna efter. För stunden befinner jag mig fortfarande i ett lyckorus där jag svävar på moln. Tanken är att på något sätt försöka nå ut till så mycket bekanta som möjligt för att kunna fortsätta få erfarenhet med det jag har lärt mig.

Jag tycker det känns lite konstigt att sälja in mig själv till omgivningen men det är nåt jag får arbeta med. Jag vet inte riktigt vad det beror på men kanske är det för att jag kommer ta betalt för mina tjänster. Dock handlar det inte om full betalning utan nånstans mellan 250-300 kr för ett tillfälle. Jag tänkte först att första gången skulle vara gratis som ett prova-på-besök men fick under kursen reda på att det inte skulle generera fler klienter. Dessutom fick vi frågan om vi skulle jobba gratis första veckan på ett nytt jobb och tydligare kunde det inte bli. För det hade jag aldrig gjort.

Märkliga sammanträffanden

Igår var något av en överraskningarnas dag. Först hörde bloggtjejen av sig till mig på telefon, vilket gjorde mig minst sagt förvånad. Denna gång ville hon inte ha sex utan träffas och prata, jag frågade henne så jag visste vad det handlade om. Vi möttes upp senare på kvällen på ett populärt ställe kring Möllan. Där satt vi och snackade i några timmar medan vi drack lite öl och vin. Mot slutet av kvällen så blev hennes mobiltelefon intressantare för henne än mitt sällskap så då blev det dags att bryta upp. Lagom till att jag parkerat min cykel på innergården plingade det till i min telefon. Då kom överraskning nummer två för dagen. Numret på displayen var för mig med gott sifferminne väldigt bekant. Det var Miss Orange som hade valt att höra av sig till mig. Det hade blivit dags för henne att röra runt i grytan igen.

Denna gång blev jag inte irriterad eller upprörd som tidigare utan mest överraskad och förvånad. Jag trodde att hon hade glömt bort mig. Jag hade tidigare på kvällen berättat för bloggtjejen hur nöjd jag var att Miss Orange inte hörde av sig längre till mig. Jag hade visst fel. Denna gång följde hon inte sin 3-månaders intervall på att höra av sig som tidigare. Hon missade ett tillfälle så nu hade det gått mer än ett halvår sedan sist, vilket medförde att jag trodde jag hade kommit undan.

Jag tycker det är trist att hon fortsätter envisas med att höra av sig med sina meningslösa sms. Jag hade gärna sluppit dem även om jag inte reagerar som tidigare. Dock är det ändå störande att hon inte kan låta mig vara ifred. Jag hade önskat hon kunde lämna mig ifred när hon känner sig missmodig. Som det är nu bollar hon det vidare till mig och hoppas på någon slags reaktion. Jag väljer dock att låta det passera för att inte bli indragen i något energikrävande. Hon får lösa det på egen hand.

”Hej. Hoppas allt är bra. Är du kvar på ditt jobb? Måste vara ruggigt kallt? Ta hand om dig. ”

Felet jag gör ibland är att försöka förstå varför en del personer agerar som de gör, vilket egentligen är helt meningslöst. Det är enklare att bara nöja sig att acceptera att det inte finns nån logik eller förklaring ibland eller att anledningen är ointressant för det förändrar ingenting.

Mitt spontana svar på hennes sms postar jag här istället för att försöka få rätt mot henne genom en meningslös sms-duell. På så vis får jag det ändå ur mig och kan dessutom gå vidare med vetskapen att jag valde att vara lycklig istället för att ha rätt. Jag svalde inte betet denna gång utan klev åt sidan.

”Jag trodde vi var överens att du inte skulle höra av dig mer. Du får gärna ta bort mig från din lista med utskick till gamla ex.”

 

 

Släppa kontroll

Jag pratade med min vän M igår på tele och vi pratade om kontroll, och hon ansåg att jag skulle må bra av att släppa efter mer. Jag instämmer till fullo. Det var också ett stort tema under självutvecklingskurserna jag gått i år, att våga släppa kontrollen och lita på att livet bär ändå. M kunde inte utveckla vad hon menade exakt och vad jag skulle släppa efter på, men det var en känsla hon hade sa hon. Hon tyckte jag skulle följa med henne på yoga, något hon har försökt få mig till i över ett halvår. Jag tror jag ska följa med henne och äntligen öppna upp det prova-på-kort jag fick av henne tidigare. Hon säger att det är ett mycket bra sätt att öva på att släppa kontrollen. Jag körde lite mediationsskivor tidigare men har tyvärr blivit lite lat med att upprätthålla det jag lärt mig på kurserna. Det är så lätt att låta egot intala sig att jag har koll på läget och så blir jag bekväm och fuskar och innan jag vet vad som hänt går det åt fel håll.

Jag har alltid önskat ha kontroll över skeenden, antar det har med min uppväxt att göra, och även om jag släppt efter en hel del märker jag att jag har en hel del kvar att jobba med. Jag försöker styra skeenden jag inte kan påverka och den enda som förlorar på det är jag. Jag gör mig själv en björntjänst och blir missmodig på kuppen.

Idag var jag och samtalade med mina coacher, fast just idag var det bara en av dem som jobbade. Det var länge sen sist, för länge. Som sagt, jag har blivit bekväm. Har dock känt att det går åt fel håll och kände att jag behövde prata med dem och tanka lite energi. Jag vet det hjälper då jag har stort förtroende för dem. Vi pratade mycket om mina senaste veckor som inte varit särskilt lyckade i mina ögon. Jag har inte ställt till det för mig men jag är inte nöjd hur jag agerat och använt min tid på sistone. Jag har inte varit snäll mot mig själv. Vad jag i grund och botten vill ha är en relation där både det vanliga livet och sexbiten fungerar, men nu har jag mest fokuserat kring sex och valt bort helheten. Tjejerna jag har kommit i kontakt med har triggat mig, men har också fått mig från mitt mål. Coachen menade på att det ändå var ett framsteg utifrån hur det hade varit för några år sen då jag hade trasslat in mig värre, nu har jag huvudsakligen backat och dragit mig undan med några få undantag. Jag mötte en oerhört destruktiv tjej men henne avvecklade jag ganska omgående, sen för en tid sen var jag tvungen att dra det ett andra varv då vi slumpmässigt möttes på en annan kontaktsida än tidigare. Jag har dock avvecklat det en andra gång trots att hon verkar intresserad av att träffas. Jag märker att hennes personlighet irriterar mig, även om jag inte kan komma på varför. Det är också något som får mig obekväm och illa till mods. Jag skulle vilja ha riktigt brutal sex med henne en enda gång och sen tacka för mig. Men det är inte värt det, förr hade det varit annorlunda. Jag vet att hon inte är vad jag söker och inte heller någon som skulle få mig glad. Onödigt att involvera sig då.

Vi pratade mycket om fokus idag och hur jag tappat det helt. Jag har svårt att ta mig för saker och prioriterar fel. Jag försökter påverka min situation för mycket. Jag känner att jag kan inte bara sitta passiv och vänta på att livet ska komma till mig, alltså försöker jag forcera det till mig istället. Vi pratade om att det kanske beror på mitt jobb som gör att min tillvaro blir mycket av och på, att när jag väl är ledig så försöker jag att skynda på saker. Kanske finns det mellanlägen, där jag på något sätt släpper jagandet men ändå agerar aktivt. Det skulle vara att till exempel söka mig till nya miljöer som i sin tur leder till att jag träffar nya människor. Nånstans sedan i dessa kretsar kanske jag kan träffa den tjej jag längtar efter. Tanken att stänga ner alla sidor och bara ägna mig åt andra saker gör mig rädd för då tänker jag att jag aldrig kommer träffa någon, men kanske är det just när jag gör något nytt och annorlunda som det lossnar. Jag har nu provat detta sätt ett bra tag och inget gott har kommit ut av det.

Jag vill ha ärliga och raka möten. Där man kommunicerar och uttrycker sina behov och där det finns ett naturligt samspel och ömsesidighet. Där man visar intresse och lär känna vararandra. Jag vill inte behöva spela spel. Tyvärr har det blivit fel med de tjejer jag har kommit i kontakt med på sistone. Vi har hamnat i konstiga spel. Jag är inte så bra på att kallprata om ingenting, därför kom jag inte heller någon vart med hon som blev min boxvän. Mötet med tjejen som läste min blogg var speciellt såtillvida att vi möttes väldigt naket och ärligt men sen var det som att vi kommit varandra för nära. Hon drog sig undan och jag kände mig en aning dum att jag röjt min identitet.  Hon sa att hon inte visste om hon ville ha sex med mig längre även om hon ville det ibland. Jag ville att det skulle uppstå en trygghet och tillit mellan oss för att vi skulle kunna roa oss med det vi pratat om inledningsvis men nu känns det som att vi har glidit isär istället, vilket jag tycker är trist. Hon har samtidigt nämnt att hon inte är helt i balans för tillfället vilket gör att den typen av sex vi främst skulle utöva inte känns passande ändå. Jag har redan mer än väl uppfyllt min kvot av destruktiv sex, både för egen del och som medhjälpare. Nu vill jag det ska göras av rätt skäl.
Det fanns något hos henne som lockade mig och gjorde mig nyfiken att vilja träffa henne mer. Jag tror jag kände igen en massa drag från Miss Orange, vilket väckte gamla minnen till liv. Sen var hon väldigt öppen med sin sexualitet och hade preferenser som stämde bra överens med mina egna. Vi hade förmodligen haft det lustfyllt och avancerat ihop. Det triggade mig så pass att jag kanske inte tänkte igenom det som jag annars skulle ha gjort, men samtidigt gillade jag att jag vågade vara spontan och impulsiv. Jag vill inte tänka sönder saker utan bara agera ibland. Blir det fel är det bara att göra ett nytt val. Våga vara modig. Jag behöver gå nya vägar, tyvärr vet jag inte riktigt var.

Jag anser inte att man behöver vara djup och svår men om det blir för opersonligt och ytligt tappar jag intresset. Jag gillar nog en mix och att jag känner att vi kommer någon vart. Nu blir det mest osäkerhet och ovisshet som ligger och skaver. Att stryka som katten kring het gröt är jag för gammal för. Jag har ibland undrat om det är en mognadsgrej, men idag när jag klippte mig hos min polares flickvän så insåg jag att det handlar nog mer om personlighet. Hon är 25 år gammal och hennes kille är jämngammal med mig och det funkar bra för dem. Hon förstod precis vad jag menade när vi snackade idag. Hon och jag har fått bra kontakt och hon ger mig bra input emellanåt som jag uppskattar. Hon sa för övrigt att jag kan vara kryptiskt och otillgänglig ibland vilket stämmer bra överens med vad jag hört av några andra personer på senare tid. Förmodligen är det så jag agerar tills jag känner att det finns ett ömsesidigt förtroende. Då släpper jag in folk och vågar öppna upp mig. Jag vet att desto mer jag själv bjuder på, desto mer brukar vanligtvis andra också öppna upp sig.

Hon lyckades dessutom få mig generad då hon frågade vad jag sökte och jag hasplade ur mig att jag tänkte mig en akademikertjej. Jag hann inte längre innan jag kände att jag blev obekväm då jag insåg att hon inte är högskoleutbildad. Jag började genast ursäkta mig med att jag inte tror någon är smartare för det. Längre hann jag inte innan hon sa att jag inte behövde be om ursäkt för det. Jag sa att jag hade svårt att se mig tillsammans med en kassörska på Netto. Hon förstod vad jag menade och sa att den jag sökte behövde ha ambitioner och driv och det är ju precis det jag tänker att någon som har valt att vidareutbilda sig har. Hon fick mig att inse att det faktiskt är egenskaperna som jag söker mest och inte själva utbildningen. Det var en nyttig lärdom då jag lätt låser mig vid fel saker. Det är inte första gången jag gör bort mig med henne, tidigare har jag antytt något om Arlöv vid ett tillfälle, det var innan jag visste att hon var uppväxt där. Jag och alla mina fördomar.

Igår var jag och käkade brunch med min mamma och hon frågade om jag hade hört något från C, vilket jag inte har gjort. Vi pratade en stund om det och jag märkte att C bekommer inte mig särskilt mycket, jag önskar mest hon ska vara lycklig. Strax innan vi skulle gå fick jag mig en överraskning jag hade klarat mig utan, in klev Miss Orange fd man och hennes son. Jag kände igen sonen och jag märkte att han kände igen mig även om han undvek min blick. En kort stund var jag iskall och trodde Miss Orange också skulle dyka upp, vilket hon till min lättnad inte gjorde. Dock kunde jag inte släppa hennes son med blicken, det var som att jag ville han skulle söka ögonkontakt med mig. Min mamma märkte jag blev distraherad och jag förklarade för henne vad som hade hänt. Eftersom vi var på väg att gå bad jag henne gå ut och vänta medan jag stannade kvar och stirrade. Det måste sett galet ut. Av nån oförklarlig anledning ville jag gå fram till sonen men eftersom pappan var med så avstod jag, men helt plötsligt fick han ett samtal och gick ut. Då gick jag fram och sa ”Tjena F, hälsa din mamma”, efteråt fattade jag ingenting. Jag svarar inte när hon hör av sig, men helt plötsligt ber jag hennes son hälsa till henne. Jag önskar nu i efterhand att jag bara hade gått ut och inte sagt något alls. Det var ändå två år sedan vi sågs senast så han hade nog inte brytt sig. Kanske berodde det på att jag känt mig missmodig ett tag och då ville rota runt lite i grytan och inte kunde lösa det inom mig själv dumt nog. Jag undrar om det omedvetet handlade om att jag vill hon ska höra av sig till mig för att jag ska få bekräftelse att jag fortfarande finns i hennes tankar. Det har nu gått mer än de 2-3 månders intervaller som hon brukar höra av sig på även om det är på gränsen i dagsläget. Nu idag känns det hela mest onödigt men jag får också vara snäll mot själv och konstatera att jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat tro att jag skulle springa in i hennes son som inte ens bor i Malmö. Så inte konstigt jag blev paff och agerade lite irrationellt och ogenomtänkt. Förhoppningsvis är jag bättre rustad om något liknande händer igen.

Störningsmoment 1

Jag fick ett mail från C för lite mer än en vecka sedan. Det stod bara ” Jag saknar dig! Kram C ”. Jag hade inte trott hon skulle höra av sig mer till mig, särskilt som hon blivit sambo. Det var vad vi lovade varandra när vi pratades vid senast. Jag fick en del riktigt elaka tankar, bl.a. att vidarebeforda mailet till hennes svartsjuke kille och be honom säga till sin sambo att låta mig vara ifred och även upplysa honom om att hon låg med mig när hon börjat om med honom igen. Jag sansade mig ganska snart, och är i dag glad att jag inte skickde något sådant. Jag vill inte göra något jag ångrar senare. Finns ingen poäng att såra folk. Jag skrev ett svar till henne som jag aldrig skickade men som jag lägger ut här utan att dra igång någon energikrävande mailduell.

”Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga eller svara. Under andra omständigheter hade jag blivit smickrad, nu blev jag ledsen men också irriterad. Såna här korta meddelanden är precis vad miss Orange sysslade med.

Jag vet inte ens om jag borde skriva det här eller bara strunta i det. Du är sambo nu, kort tid efter att du var hemma hos mig i min säng lättklädd! Dina ord känns märkliga utifrån vad du sa på telefon om hur jag behandlat dig. Jag förstår faktiskt inte vad du saknar. Allt borde vara frid och fröjd nu, ditt liv har startat.

Det har pågått längre än så, men sedan vår skidresa ihop har du pendlat mellan M och mig medan jag faktiskt försökt få ordning på mitt liv och vara ärlig, och även om jag inte kanske inte visat det så har ditt agerande sårat mig rejält. Jag har inte kunnat lita på dig. Tilliten var borta. Helt plötsligt behövde jag kolla vad du sysslade med bakom ryggen på mig. För jag kände nåt inte stämde. Så vill jag inte ha mitt liv. Jag vill kunna lita 110% på min partner, du gav mig inte den möjligheten med ditt agerande. Jag blev osäker på dig.

”M betyder inget, det är dig jag älskar”, ”Du är min stora kärlek”, ”Jag ska aldrig mer träffa honom”, ”Det bästa vore om jag inte hade kontakt med någon av er” osv…
Jag förstår faktiskt ingenting med tanke på vad du sagt till mig men kanske har du sagt samma sak till honom.

 Jag har hållit mitt löfte till dig och har inte stört dig och M i er relation därför undrar jag nu vad det är du vill. Jag vill inte vara en del av er relation. Jag skulle uppskatta om du respekterade det. Har du något att säga så lyssnar jag självklart, annars vill jag vara ifred.
Fridens” 

Jag känner att det är någonting som stör mig rejält men jag kan inte riktigt reda ut vad det är. Jag känner ilska och besvikelse över att ha blivit lurad tror jag. Jag tycker hon betett sig illa och oanständigt. Samtidigt är det den bilden jag haft av henne hela tiden så jag förstår inte varför jag reagerar så kraftfullt denna gång. Sen är jag nog avundsjuk på henne att hon gick direkt till en relation och fick allt det jag önskar även om jag inte vill ha det med henne. Men samtidigt undrar jag hur glad hon är i sin relation när hon fick sin reservplan. Att hon mailar mig är ett tecken på att nåt inte stämmer. Tiden hinner förmodligen ikapp henne också. Deras relation är byggd på svek och bristande självrespekt. Kanske att dom stannar ihop av rädsla. Men såna relationer klarar jag mig utan. Just nu önskar jag henne mest elände men det går över för i slutändan vill jag så klart att hon har det bra. Hon är ingen dålig människa, vi passade bara inte ihop utan plockade fram det sämsta hos varandra.

Det har blivit bättre

Idag deltog jag i en studie eller utvärdering av mina coacher i Malmö, eller kanske snarare deras enhet. Det var andra gången jag intervjuades och det var en uppföljning av första mötet som skedde för mer än ett år sen.

Studien är beställd av regeringen, och utförs av Lunds Universitet, och ligger till grund för att ta reda på om institutioner likande den i Malmö fyller någon funktion för sina klienter. Därför gjorde man en intervju med personer som nyligen påbörjat sina samtal för att sedan följa upp det när mötena är avslutade eller börjar närma sig slutet. Allt för att se om någon förändring skett.

Inför intervjun var jag lite nervös eftersom det var viktigt för mig att ge en positiv bild av den hjälp jag fått och jag inser att mycket står på spel för enheten. Jag tror och kände att jag gav sanningsenliga svar idag även om jag vid några tillfällen fick stanna upp och känna efter om det var sant. Det gällde främst frågor kring mitt mående. Jag visste mina svar skulle jämföras med tidigare svar. Men jag var ärlig och gav svar som speglade mitt mående. Jag behövde inte ljuga för jag kände att mycket har blivit bättre och jag kunde därför fylla i med gott samvete.

Det vara samma frågor, både i intervjuform som i frågeformulär, som sist om jag minns rätt. En del frågor hade tillkommit som gällde hur nöjd jag var med samtalen och om det hade hjälpt mig att besöka coacherna. Alla frågor som handlade om det gav jag högsta betyg. För jag är oerhört nöjd med mina coacher och hade inte alls kommit så här långt utan deras hjälp. Frågan är om jag hade kommit någon vart alls men det tror jag ändå jag hade gjort. De har stöttat mig, lyssnat och bekräftat mig och aldrig dömt mig. De har hjälpt mig att finns svaren som jag gått och burit på men som jag inte lyckats få fram själv. De har gjort sitt jobb på ett mycket bra sätt. Jag har alltid känt mig full av energi efter våra samtal.  Dessutom är det en bonus att det är två mycket trevliga personer. Kanske är det anledningen till att jag vågat öppna upp mig helt för dem och inte mörka något alls. Jag har kört med öppna kort för att få maximal nytta av mina samtal.

Vad som var intressant med frågorna var att jag insåg att jag hade kommit en lång väg sedan jag var där senast. Även om jag inte fick se hur jag hade fyllt i svarsalternativen då så är jag helt säker på att det såg annorlunda ut idag. Det kändes skönt och positivt att inse det. Jag gick därifrån med en bra känsla.

Förvirring och nedstämdhet på tapeten

Jag är överraskad över min reaktion kring C men ändå inte. Utifrån tidigare erfarenhet så visste jag att jag skulle sakna henne, och känna mig tom och ensam. Jag visste också att jag skulle börja fundera på om jag har gjort rätt och även ångra mig. Så har det varit varje gång vi glidit ifrån varandra, och så även denna gång. Inget nytt på den fronten. Sen har jag fångat in henne i mitt nät igen, och åter tröttnat. Men nu så agerar jag på ett annat sätt. Jag känner mig nedstämd och missmodig men väljer att inte ta kontakt med henne. Jag behåller konflikten inom mig istället för att bolla över den till henne. Jag känner på det som sker. Det är bra för det är precis vad jag lärt mig på kurserna i Stockholm, att äga sin egen konflikt. Men denna gång försöker jag nog nysta upp lite mer i detalj vad det är som händer inom mig angående C och jag har svårt att separera saker märker jag. Jag kan inte riktigt känna om det är henne jag saknar eller om det är ett sällskap i allmänhet. Men jag känner oro och nedstämdhet, så mycket vet jag. Så för tillfället tycker jag mig inte märka av något positivt kring Voxran som jag ätit i lite mer än två veckor. Men detta är så klart en situation utöver det vanliga, kanske hade jag mått ännu sämre utan den.

Jag vet vad jag gillade med C och vad som störde mig. Summerar jag ihop dessa delar så var det nog bra vad som hände men detta är rent förnuftigt och logiskt tänkande. Känslomässigt kan jag inte riktigt känna något alls. Eller jag kan inte tyda det klart. Så klart händer det mycket inom kroppen, men ofta föregås det av tankar som inte är så positiva. Jag undrar hur jag skulle resonera kring C om jag mötte en tjej som jag verkligen föll för. Skulle hon falla i gömska omgående?

Vad jag vet är att jag saknar sällskapet och att det känns tomt utan henne. Jag vet jag vill ha en tillhörighet någonstans där jag trivs och känner mig hemma. Av någon anledning gjorde jag inte det med C, kanske för att jag inte tillät det själv. Oftast kände jag mig ensam i hennes sällskap för jag upplevde det som att det alltid fanns en distans mellan oss, ett oförstående. Båda hade del i att det var så.

Jag har jagats av så mycket skuld och dåligt samvete genom åren och C har fått ta mycket av det då hon var mitt första vänsterprassel, som sedan låg till grunden för att jag separerade med A. Jag har aldrig gett C en ärlig chans. Det gnager en aning känner jag. Men samtidigt kan jag undra, med tanke på hur jag mådde när vi träffades, om hon är rätt person för mig. Law of attraction, man får det man utstrålar, talar inte precis till vår fördel.

På ett sätt kan jag tycka att det är trist att jag aldrig vågat släppa in henne fullt ut i mitt liv, såtillvida att vi inte bott ihop, för i övrigt har jag delat med mig av i princip allt till henne. Kanske inte just när det hände men åtminstone efteråt. Men det finns så klart skäl till varför jag inte ville flytta ihop med henne. Förmodligen var det en känsla att nåt inte stämde. Jag får tro på att det var så. Det är inte heller något jag egentligen borde ägna tid åt att spekulera i då det inte lär få mig på bättre humör, snarare tvärtom.

Jag tror jag är avundsjuk på henne, vilket påverkar mig mycket för tillfället. Hon får nu det jag så gärna vill ha, dvs en relation och förmodligen snart en familj. För hon kommer vilja bli gravid omedelbart, det är hennes största önskan, och eftersom dom har en historia ihop så behöver dom inte tid till att lära känna varandra. Hon får en tillhörighet och ett sammanhang. Det kunde ha varit jag som hon fått det tillsammans med. Vad jag glömmer bort är att jag gång efter annan har valt bort detta med henne. Jag glömmer också bort att dom två tillsammans förmodligen har en hel del problem framför sig med tanke på hur deras relation har sett ut. Jag hoppas allt blir frid och fröjd för dom men jag tror det är svårt. Tiden kommer hinna ikapp dom också förr eller senare. Men det är inte mitt problem även om jag kan tänka mig att jag skulle finna en småaktig glädje i det, men jag hoppas jag kan vara större än så.

Jag vet inte fullt ut men jag tror det är saknaden av en tillhörighet och sammanhang som är det som tynger mig mest och mina tankar kring att jag inte kommer kunna hitta en relation som jag trivs i. Jag ser för många problem med mig själv. Jag saknar fortfarande tillit till mig själv. Jag anser mig vara för gammal. Mitt jobb hjälper mig inte och definitivt inte min sexuella läggning heller. Sen är det min längd som jag nog ser som det största problemet. Mitt intryck är att tjejer vill ha långa män för det är ett tecken på manlighet. Jag vet inte om längden påverkar manligheten, däremot vet jag att jag inte är lång och då blir jag per automatik bortvald. Det gör mig ledsen. Men ibland väljer jag bort mig själv hos tjejer. Det är smartare om jag låter dom göra valet själva istället för att dissa mig själv. Kanske gör jag det för att slippa bli avvisad. Jag intar en offerroll inser jag. Och det är en av sakerna jag retat mig mycket på med C, att hon ofta anser sig vara ett offer. Så inte så konstigt att jag har retat mig på det, när det är en projicering.

Vad jag vet är att om jag gör som alltid gjort så kommer det bli som det alltid blivit. Jag måste förändra saker och det skrämmer mig. Jag saknar också energi. Jag känner mig handlingsförlamad och har en tanke om att jag behöver en partner för att orka ta tag i mycket av det jag borde göra. På så vis händer ingenting utan jag sitter fast i moment 22. Jag måste nog börja göra saker lite tvärtom mot vad jag vanligtvis gör, bara för att bryta mönster men tanken gör mig rädd och nervös, vilket jag också inser är ett tankefel. Usch, vad detta känns deppigt. Jag är så trött på att försöka fylla ut min tid. Jag har för mycket ledig tid. Den tiden hade jag gärna ägnat åt samma saker som mina vänner, dvs familj och aktiviteter ihop. Då hade jag fått känna mig betydelsefull och uppleva tillhörighet, för det är min högsta önskan och mål för tillfället.

Jag är bitter för tillfället

För tillfället får jag uppbåda all min kraft till att hålla mig lugn och inte ta några impulsiva beslut som jag sedan ångrar. Jag är riktigt arg men också väldigt besviken och sårad. Jag kan inte riktigt förstå dessa känslor fullt ut. Jag har sagt till C flera gånger senaste året att det är svårt för mig att förhålla mig till henne då jag inte känner någon tillit till henne. Hon har blivit som jag. Jag har känt att hon inte har haft några betänkligheter i vems säng hon ligger. Det var inte länge sedan hon låg i min. Jag kan inte klandra henne, det var så jag levde mitt liv innan men det är inte så jag vill ha det nu. Jag känner att hon helt tappat omdömet men säger jag det låter det bara bittert. Jag har upplevt det som att hon kan ställa sig på alla fyra och det spelar ingen roll vem av oss som blir pappa. Det har inte känts bra för mig. Jag vet inte om hennes ex vet vad hon sysslat med men det tror jag för han är inte dum. Jag undrar hur han tänker som är villig att ta tillbaka henne för typ 10:e gången efter att hon tidigare varit hos mig. Självrespekten lyser uppenbarligen med sin frånvaro på flera håll.

I stunder känner jag mig riktigt omogen och vill verkligen förstöra för henne, vilket jag lätt skulle kunna göra genom att kontakta hennes svartsjuka ex och förmodligen blivande kille igen, men det är då det är oerhört viktigt att jag tillämpar alla de verktyg jag fått under mina kurser och visar att jag förstår hur de ska användas. Jag vill inte sjunka till hennes nivå, det vet jag, men när egot får för mycket utrymme så kan vad som helst hända. Så jag måste försöka var fokuserad på vad som händer inom mig och inte agera på första impuls. Jag måste behålla min konflikt för mig själv så får hon ansvara för sin. Jag ska inte lägga över min ilska och besvikelse på henne. Jag får lösa min del på egen hand. Det skulle dessutom framstå som en aning dubbelmoral med tanke på hur jag behandlat henne genom åren.

Det känns så klart kasst att jag inte kan använda ord som respektlös, svekfull och lögnaktig till henne. Det skulle klinga så oerhört illa och falskt i min mun. Så jag får tiga istället och smaka egen medicin. Men jag kan agera annorlunda än henne efteråt. Jag kan visa för mig själv att jag är mer i balans än henne. Vid ett tillfälle när jag inte ens hade bedragit henne så önskade hon att jag skulle dö och liknande. Jag fick aldrig ens ett förlåt efteråt.

Idag har jag inte hört ett ljud från henne efter att jag skickat mitt sms igår kväll. Jag vet inte om hon skäms eller om hon förväntar sig att jag ska höra av mig. Jag var och la hennes nycklar i brevinkastet tidigare idag så egentligen behöver jag inte ha något mer med henne att göra. Jag tycker hon är oerhört feg som inte vågar ta kontakt med mig men det förvånar mig inte. Det var likadant senast hon blev ertappad med handen i kakburken. Jag tycker det är märkligt hon inte lär sig, jag har kommit på henne några gånger och likaså hennes ex. Men det verkar inte ringa några väckarklockor alls hos henne. Men det säger så klart en del om mig och den andra killen som tillåter det att hända. Detta är en sån otrolig soppa att det inte är klokt. Det är snudd på komiskt med alla turer som varit.

Så klart känns det trist att det ska behöva ta slut så här men kanske är det nödvändigt för att vi båda ska gå vidare. Vad som stör mig är att jag blir avundsjuk på henne för att hon får en relation och sexliv. Det är helt galet, för det kunde jag haft med henne om jag velat men jag har hela tiden stört mig på så många saker med henne. Hennes övervikt, gnällighet, oreda, vekhet, egoism men mest av allt hennes bekvämlighet. Inga charmiga egenskaper så jag förstår varför jag passat fastän jag haft chansen.

Jag är bitter av att ha blivit avvisad, för det är så jag upplever det just nu även om det är jag som har skapat denna situation. Men det är viktigt att jag behåller bitterheten här på min blogg och försöker uppföra mig väl i verkliga livet. Ingen vinner något på pajkastning. Det slösar bara energi som jag kan ha till något bättre. Hon är inte värd det.

Golfrundan idag gick inte bra men det var ganska väntat med tanke på att jag inte var särskilt avslappnad. Nåväl, jag spelade ensam och fick njuta av värmen och solen.

Jag kämpar vidare

Hemkommen från min kurs i Stockholm och full av nya insikter. Det var en lärorik helg för att inte tala om utmanande och tuff. Jag har verkligen varit modig och blottat mig, och det har även övriga gruppen. Det är kul att se hur alla jobbar och blir mer klara över vad som behövs för framtiden. Vi har jobbet mycket med framtida mål, det som vi kallade önskvärt läge. Vi har även arbetat mycket med intern kommunikation, vilket var intressant och nyttigt. Roligast av allt var dock att coacha varandra. Det var nervöst till en början men samtidigt också oerhört lärorikt. I den situationen lärde jag mig mycket om att vara i stunden och enbart lyssna på den andra personen. Det är dock väldigt svårt att inte ställa frågor som kan tolkas som råd. Vi hade dock observatörer (vi turades om att vara det) som gick runt för att kolla hur samtalen flöt på och som direkt kunde bryta om de ansåg att det inte handlade om coaching.

Jag har ofta nämnt på kursen att det är glädje och mening med livet jag söker. En av coacherna tyckte det var för diffust som mål och bad mig precisera och med lite hjälp insåg jag att målet var att jag vill ha en relation med en schysst tjej. Så jag arbetade med att skapa en drömbild av en tjej och hur vårt liv såg ut tillsammans. Jag berättade även om mina problem med internetdejting och att jag känner mig desperat som vill ha en relation. Jag nämnde även att jag tycker det känns futtigt, gnälligt och patetiskt att stanna upp hela min tillvaro och inte ta för mig av livet, bara för att jag saknar en relation. Dessa negativa ord vände vi till några mer positiva som kändes bättre; betydelsefull, förnöjsam och verklig. Det är ok för mig att vilja ha en relation och hitta ett sammanhang. Jag vill känna kärlek och närhet. Det är många fler än jag som vill det. Alla vill vi ha en tillhörighet. Det lutar åt att jag kommer skaffa mig en sida på en betal-kontaktsida. En av tjejerna på kursen tyckte jag skulle göra det, hon hade träffas sin kille på en sådan.

Det har varit tufft att inför tjejer förklara mitt nuvarande läge och än mer mitt tidigare liv, men jag gör det ärligt och öppet, och får på likvärdigt sätt tillbaka deras bakgrund och framtidsmål. Det är stort. Vi spelar verkligen med öppna kort. Det är som vi har vår egen frizon, vi kursdeltagare och coacherna, där vi alla förstår varandra och vill samma sak. Här pågår inga spel, det är bara respekt och tillit till varandra, eller vördnad och varande som var ledorden i helgen.

Jag stod emot länge men gav vika till slut

Sov väldigt oroligt i natt, kanske berodde det på att jag kom i säng om möjligt senare än vanligt. Släckte nog inte lampan förrän 04:00. Hade lovat C att hon kunde ringa mig på morgonen om hon behövde skjuts till tåget, hon skulle vidare till Kastrup och sedan Madrid. Så det var kanske vetskapen att hon kunde ringa mig som delvis störde, jag hade även lagt in telefonerna i sovrummet för att höra det i så fall. Jag vaknade till av ett sms på morgonen från C, där hon skrev att hon var på väg. Det var dessutom städdag på gatan utanför så där väsnades det friskt medan det borstades rent och snyggt. Jag vaknade helt genomsvettig, så det faktiskt var äckligt. Kanske är det slutfasen på en infektion jag nog har gått och burit på eller så är det Voxran som gör sig påmind. På spinningen idag kändes det för första gången på väldigt länge som att jag hade mer att ge. Det är ett bra tecken, då våren har varit enorm tung träningsmässigt. Kanske att det har vänt nu.

Har haft en obestämd klump i magen större delen av dagen och har tänkt att det beror på att antingen att a) Voxran börjar kicka in och jag upplever något nytt som känns obekant och får mig att bli rädd eller b) att den facebook profil jag skapade igår inte var så lyckad trots allt. Jag har varit emot fb hela tiden men största anledningen har varit att det inte kändes rimligt att ha en profil utifrån hur jag levde tidigare med mina lögner. Det hade blivit för mycket frågor hur jag än hade gjort. Det blev också en principsak att stå emot. Jag har tidigare haft mycket konstiga principsaker för mig men har nu försökt att tona ner det så gott det går.

Nu sitter jag på fb och försöker hitta runt så gott det går. Jag kollar på folks bilder och alla ser så glada och lyckliga ut och det får mig att känna mig avundsjuk. Samtidigt inser jag att alla lägger in glada bilder i sina album, det är ju självklart, och att det även finns baksidor, men att dessa inte redovisas i några album. Tanken med fb för min del nu är att utöka mitt sociala nätverk men jag känner samtidigt inget behov av att bli vänner med folk som jag inte bryr mig särskilt mycket om. Men det är kanske där jag måste ändra mig, det är kanske där jag möter det otippade och nya, som jag så väl behöver. Jag får dock erkänna att jag blev glad när jag såg aktiviteten på min sida men det är en fåfäng bekräftelse som dessutom kommer avta när det blir en vardag. Då kommer jag antagligen bli besviken när uppmärksamheten försvinner.

Imorgon ska jag gå delmoment 2 i kursen i personlig utveckling i Stockholm, och tills dess hade jag som ”hemläxa” lovat att skapa mig ett fb-konto. Det hann jag alltså precis. Jag var ute i sista stund som jag ofta är. Men en del andra saker jag också lovade har inte skett till hundra procent men jag har ändå skött mig bra. De två största punkterna var att skapa ett fb-konto samt att börja med medicinering för att få mina kemiska balanser i ordning och det har jag tagit tag i även om effekterna av Voxran nog lär dröja.

Jag känner en viss oro att det ska blir rörigt med C på fb, jag vet inte om det är så smart att vi blir vänner, för jag tror inte jag vill se hennes framtida uppdateringar när vi går skilda vägar. Det blir för jobbigt och påminner mig om vad jag kunde haft.

Dessutom förmodar jag att när jag minst anar det, så kommer Miss Orange helt plötsligt stirra på mig med sin bild när jag kollar någons vänner-lista. Jag har åtminstone så mycket självbevarelsedrift, åtminstone än så länge, att jag inte beger mig till hennes sida och stalkar. Det skulle göra för ont. Det är i alla fall det jag är rädd för. Jag blir helt konstig bara jag ser någon på stan som påminner om henne på något sätt. Jag gillar inte det. Känns som jag är i en känslig fas där jag vill ha närhet, och jag vet att jag älskade att få ligga nära henne, gärna sked, och bara vara nära. Då var vi så inslingrade i varandra att det var som ett garnnystan. Jag saknar det. Så det gör ont. Jag känner mig så sanslöst ensam och jag tror fb kommer få den känslan att öka snarare än att avta. För jag pumpas bara med lyckliga parbilder. Det påminner mig för mycket om min egen situation. Men nu är jag med tillsvidare.

Jag och min egoblogg

Jag startade den här bloggen i februari 2010 och jag kan se hur jag har varit mer aktiv i perioder. Jag upplever det som att jag skriver mer när tankarna snurrar för mycket, då behöver jag få ut det ur mig, och det har visat sig fungera bra att skriva för att få lugn. Det har gett mig viss ro efteråt att ha fått formulera ner mina tankar och funderingar kring det som händer. Här får jag ventilera det jag behöver utan eftertanke och kan gömma mig i anonymiteten.

Det är synd jag inte började skriva direkt från den dag jag bestämde mig att jag fått nog av min tillvaro, det gick nästan två månader innan jag öppnade min privata soptipp i cyberrymden. Jag hade gärna velat läsa mina tankar från första tiden som jag vet var väldigt jobbig och upprivande. Det hade varit intressant att jämföra med hur jag känner och mår idag.

För nån månad sedan fick jag statistik utskickad angående min blogg, den sa inte mig så mycket, men det är uppenbart att jag haft ett antal läsare sedan starten. De flesta som hittar till min blogg har sökt sig hit via sökningar kring sex och missbruk, vilket inte är särskilt förvånande eftersom det är det jag skriver om mest. Numera har jag i snitt cirka 30 läsare om dagen.

Det har aldrig varit mitt mål att samla läsare till min blogg för i så fall hade jag marknadsfört den genom att ge länken till min omgivning, och även varit aktiv i andras bloggar. Som det är nu kan jag skriva precis vad jag vill utan att ta hänsyn till att någon jag känner läser den. Jag kan vara sann och ärlig i det jag skriver. Det är så jag vill ha det, annars tappar den poäng. Visst kan någon bekant hitta hit av en slump men chanserna är minst sagt små och skulle så ske så är det inget nytt för dem vad som pågår i mitt liv.

Miss Orange hade en blogg som hon frikostigt delade med sig adressen till, jag och alla i hennes nära omgivning fick länken. Detta ledde senare till ett missnöje då hon gnällde att hon inte kunde skriva vad hon ville för hon visste ju vilka som läste den. Jag vet att jag störde mig på en del av det hon skrev, men samtidigt fick jag reda på saker hon annars inte hade berättat för mig. Det gjorde att bloggen blev som en kil mellan oss. Jag blev besviken på att jag aldrig omnämndes i den oavsett vad vi gjorde tillsammans. Det fick mig att känna mig väldigt oviktig i hennes tillvaro. En, eller möjligtvis två gånger, refererade hon till mig som en god vän men det var allt. Hennes blogg tappade poäng för henne tror jag, då hon inte kunde skriva fritt, och hon började skriva om sina funderingar på Darkside istället. Där fick hon vara anonym utom för de som blev hennes älskare och sen började problemen igen då killarna kände sig svikna av det hon skrev. Hon hade ett behov av bekräftelse och uppmärksamhet som gjorde att hon inte kunde vara anonym. Även om hon sa hon inte ville någon skulle läsa hennes blogg så var ju budskapet motsatsen när hon delade med sig av adressen. Även jag kan notera att jag tycker det är kul om någon kommenterar det jag skrivit oavsett om det är positivt eller negativt. Vi gillar alla uppmärksamhet. Bloggen är skriven i eget syfte men om någon annan ha glädje av det jag skriver är det en positiv bieffekt. Jag diskuterar gärna med folk. Det breddar förhoppningsvis mina vyer. Idag fick jag en fin hälsning från en person jag mailat lite grann med. Hennes ord tar jag med mig på vägen som en bra påminnelse. 
Lycka du till med allt. Snälla se till att du får det du önskar i din partner MEN glöm inte att vi är bara  människor och vi kan aldrig få helt fullt ut det vi önskar.

Ibland har jag, även om jag skriver för mig själv, känt en slags press att jag måste leverera något, och det har inte känts bra. Jag har då försökt slappna av och låta det bero. Poängen med bloggen är inte att leverera något utan bara skriva om saker som händer i min tillvaro som jag behöver ventilera på ett eller annat sätt för att må bättre. Jag tror det är mina höga prestationskrav som slagit till ibland. Det är då viktigt att jag märker av det och ignorerar behovet av att leverera för sakens skull. Jag har inga åtaganden mot någon mer än mig själv. Bloggen är ingen tävling om att jag måste skriva en massa bra saker. Den är till för att jag ska få skriva om det som pågår inom så jag inte äts upp av det.

Lite av prestationskraven och tävlingsinstinkten märks ändå av då jag alltid försöker hitta en bild som jag på ett eller annat sätt tycker passar. Ibland har jag nästan gått i baklås på bilden och så klart blivit frustrerad över det. Men jag försöker bli bättre på det och en dag kanske jag vågar lägga ut en text utan bild om jag märker att det blir svårt att hitta något passande. Men samtidigt tycker jag det är lite kul att jaga bilderna då det är lite av en utmaning.

Jag vågar inte ta för mig

För tillfället har jag hamnat i en period då jag styrs av mina rädslor, jag känner igen känslan från då jag var arbetslös en kort tid för dryga 10 år sedan. Då hade jag en märklig skyddsmekanism som verkade rimlig för mig själv, även om den på samma gång var helt idiotisk och barnslig. Jag sökte inte jobb i den utsträckning jag borde och skyllde på de mest fantastiska saker för att slippa möta ett eventuellt större nederlag. För så länge jag inte sökte jobb så kunde jag förklara och ursäkta mig själv varför jag inte hade ett jobb, jag hade helt inte försökt tillräckligt hårt. Det var för mig ett bättre argument än att verkligen försöka hitta ett jobb och ändå inte få något. Det ansåg jag vara fullständigt förödande och skrämde mig till vanvett. Jag var så rädd att det var det som skulle hända om jag försökte att tanken aldrig föresvävade mig att jag faktiskt skulle hitta ett jobb om jag ansträngde mig. Alltså kom jag med ursäkter för att inte söka jobb och gick omkring och mådde dåligt och förpestade tillvaron för min omgivning med mitt destruktiva beteende.

Nu är tankemönstret detsamma men nu gäller det dejting. Jag vill väldigt gärna hitta en sund relation och då skulle man kunna tycka att jag borde bredda mina möjligheter så mycket som möjligt och lägga ut lite trådar varstans på nätet i förhoppningen att hitta en flickvän, men icke. Rädslan att bli avvisad på flera olika håll är större än min önskan att hitta en tjej, jag kan inte tolka mitt beteende på något annat sätt, och det gör mig nedstämd. Det är en sån uppenbar tankefälla. Mitt försvar nu är att jag inte har försökt på allvar och då finns det en anledning till varför jag är singel. Då har jag en ursäkt för mig själv och andra och behöver inte ljuga. Det skulle vara avsevärt jobbigare att ha blivit avvisad överallt för då skulle jag verkligen få panikkänslor. Vad jag glömmer bort är att profiler kommer och går på alla kontaktsidor, inget är statiskt så förusättningarna förändras hela tiden, vilket talar till min fördel. Att jag ens skulle träffa någon i verkliga livet tycks inte ens existera i min sinnesbild. Förvisso träffar jag inte så mycket nytt folk men det är när man minst anar det som det händer. För även om jag inte anser det själv så rör jag mig på rätt mycket olika platser så helt omöjligt är det verkligen inte. Hade jag suttit inlåst i min lägenhet hela dagarna hade det varit desto svårare.

Igår stängde jag ner två profiler jag hade, en på en vanlig kontaktsida som är gratis, och en på en renodlad sexsida. Jag insåg att det förmodligen inte var de bästa ställena för mig att hitta den relation jag vill ha och skulle må bra av. Som vanligt är jag inte snäll mot mig själv. Jag borde istället ge mig själv bra förutsättningar för att lyckas nå mina mål och kanske prova lite andra kontaktsidor, några som är lite mer seriösa. Men jag är livrädd att misslyckas. Jag vågar inte tro jag ska hitta den tjej jag söker, en som kan fylla mina behov. En sajt skrämmer mig mer än någon annan och det är Darkside, där Miss Orange och jag träffades. Förvisso räknar jag inte sajten som seriös men tanken har ändå föresvävat mig att öppna en profil där. Jag är nog rädd att se henne vara inloggad även om jag inte skulle uppsöka hennes profil, men det skulle göra ont att se henne där likväl, för att inte tala om hur det skulle kännas om hon slumpade in på min profil. Dessutom är jag tveksam om jag ska försöka hitta en tjej utifrån hennes sexuella preferenser. Men som på andra sajter så är jag rädd att inte hitta det jag söker för då kommer jag bli desillusionerad och besviken. Dock oroar jag mig helt i onödan, det är inte svårare än att stänga ner profilen om jag märker att det medför negativa följder. 

Så lägessituationen är sådan att jag vill ha en relation men vågar inte öppna upp en massa profiler för att hitta en flickvän för jag är rädd att misslyckas och så sitter jag på två meningslösa sidor och blir nedstämd för att jag inte träffar någon. Snacka om att jag är expert på att kasta bort tid och att behandla mig själv dåligt. Jag behöver verkligen få rätt på såna här tankefällor för att få en dräglig tillvaro. Jag måste våga misslyckas, det är enda sättet att komma någon vart. Jag måste bli modig och vårda mig själv. Jag måste våga ta för mig och inte styras av rädslor. Jag måste släppa taget och kasta mig ut i det svarta otäcka och okända. Jag kommer överleva och jag kommer få det jag vill.