Det är trögt men går ändå

Det går bra  för mig i det stora hela men ändå inte. Jag kan inte sätta fingret på vad som felar och hur mycket jag kan skylla på min mormors död och allt som hör därtill. Jag känner att jag är låg på energi och det är fullt möjligt att mitt försök till relation med C snarare försämrar än förbättrar min allmänstatus. Jag har svårt att känna glädje och även C har sagt att hon känner att hon inte kan få mig glad. Måste kännas oerhört tröstlöst för henne då jag inte tvivlar en sekund på att hon gillar mig.

Jag vet att jag kommit långt i min process sen jag påbörjade att ta tag i mitt liv förra julen men ändå känns det som det saknas avgörande pusselbitar. Jag trodde jag skulle behöva ett år för att få rätt på saker, jag har nu reviderat den åsikten för att slippa stressa, jag har ”bara” två månader på mig annars. Jag är medveten om att det inte går att ha en tidsplan på sitt välmående men tanken är likväl oundviklig då jag känner att jag börjar bli gammal och inte har tid att bara strula runt som jag gör. Jag vill finna glädje och mening med tillvaron.

När jag är låg och mår dåligt så intensifieras tankarna kring Miss Orange, det är inte bra på något sätt. Det blir fel när jag umgås med C och tänker på Miss Orange. Av det kommer det inget gott. Av någon anledning har Miss Orange hamnat på piedestal och jag tillskriver henne egenskaper som jag inte ens fått uppleva. Jag vet hon var fantastisk sex och när jag mår som nu behöver jag trösta mig och då är sex mitt bästa verktyg. Inte konstigt då att Miss Orange blir intressant. Problemet är bara att det inte hjälper mig alls. Det gör mig bara väldigt frusterad att hon upptar så mycket tid i mina tankar. Hon är inte värd det. I nuläget vet jag inte om jag är kär i henne eller ej men jag tror jag är det. Dock får jag samtidigt en obehagskänsla i magen när jag tänker på henne.

Jag är ingen relationsanarkist även om jag på sätt och vis har levt så tidigare. Mina känslor skulle inte orka med det,  men när jag mår som jag gör nu kopplas ibland reptilhjärnan in och då får jag för mig att mitt gamla liv var bättre. Då glömmer jag bort hur urholkad jag kände mig. Jag inbillar mig att om jag bara fick knulla runt lite skulle allt bli bättre. Det är mest en lögn men jag känner att eftersom jag inte har några glädjeämnen i tillvaron så kan jag lika bra ha lite odefinierade relationer. Varför ska jag bara sitta hemma och ha tråkigt, jag har bara ett liv och kan inte ångra mig senare. Bättre då att ha lite kul. Lyckligtvis håller jag mig i skinnet och observerar mina tankar men jag agerar inte på det, för jag vill inte börja om från början igen, jag vill så gärna nå framåt och må bra. Sex är inte lösningen även om det så klart är en rolig aktivitet. Jag inbillar mig att Miss Orange är lycklig i sina odefinierade relationer och blir avundsjuk och vill ha samma sak men jag glömmer bort att hon inte är frisk och är oförmögen att ha fungerande relationer.

Idag var jag hos mina coacher, jag går fortfarande där som tur är, även om jag ibland får lite dåligt samvete och tycker jag är patetisk och tjatig som inte bara kan gå vidare. Det var mitt 24:e besök och det hjälper mig. Jag kan se i kalendern att jag inte varit så frekvent där senaste kvartalet och det kan också vara en bidragande orsak till mitt mående. Jag har helt blivit lite bekväm med mitt välbefinnande. Det är en färskvara som kräver löpande underhåll för att må bra. Jag tror också att jag varit hemma för länge nu, jag har bara jobbat en vecka, på senaste sju, och det får mig inte heller att må bra där jag befinner mig. Ibland kan jobb vara en bra distraherande sysselsättning. Mina coacher pratade om mitt behov till ett privat rum. Då jag är dålig på att sätta gränser i nära relationer så flyr jag till mitt eget lilla rum istället för att kommunicera mina behov och där gömmer jag mig med destruktiva beteenden. Där har jag mina små hemligheter som ingen annan vet om. Det är där jag får vara ifred och andas. Det skapar bara en barriär till personen jag har en nära relation med. Jag tycker själv jag blivit modigare på att säga vad jag vill men visst har jag mer att lära och framför allt våga. Jag är så rädd att göra andra ledsna att jag tiger men samtidigt glömmer jag bort att jag då flyr till mitt eget lilla rum och göra alla, inklusive mig själv, ännu mer ledsna.

Mina coacher var tydliga med att de inte tror på min relation med C. Jag kan inte vara rationell kring relationer och det vet jag innerst inne också men det är så svårt. Jag känner mig desperat och ensam och jag vet C är en bra person på många sätt. Men det har ju liten betydelse när det inte fungerar och känslorna inte finns där på riktigt. Nu hoppas jag nog mest att jag är tillfälligt avtrubbad och det är därför jag inget känner för henne, men att det snart ska komma. Jag ser också det ihåliga med mitt resonemang, jag måste våga bryta upp för att ge mig själv möjligheten att ta mig vidare. Det är att vara modig och generös mot mig själv. Jag blir dock mest rädd av tanken och håller hellre fast vid något som inte ger mig det jag behöver istället för att ge mig själv möjligheten till lycka. För där jag befinner mig tror jag inte jag kommer hitta något bättre och så blockeras jag av den tanken. C är för mig en snuttefilt och jag känner mig väldigt feg som inte vågar göra något åt det. Det är väldigt respektlöst mot både mig själv och C. För hon vill så klart inte ha en relation med mig under såna premisser.

Vad som också gör mig fundersam och bekymrad är mitt ensamhetsbehov. Jag är livrädd för ensamheten om den är ofrivillig men nu när jag har en slags relation med C har jag ett stort behov av tid för mig själv. Delvis är den tiden till för att fly in i mitt egna rum, men med skillnaden att jag inte sysslar med destruktiva saker på samma sätt som innan. Jag är dock inte felfri och borde se över en del av mina internetvanor så jag inte lockas till något som jag senare ångrar. Allt jag vill är att få vara lycklig men jag har en förmåga att göra allt svårare för mig själv än det behöver vara. Ibland vill jag vara som en del av mina vänner som bara gillar läget men jag vill inte ge upp mig själv. Kanske behöver jag bara resonera lite annorlunda, det behöver inte nödvändigtvis vara en kompromiss. För jag behöver så klart kunna anpassa mig till andra personer precis som vem som helst. Kanske har jag varit singel för länge och inte riktigt vet hur jag gör?

Demokratisk design

Häromdagen var jag och såg Ingvar, en musikalisk möbelsaga. Den handlar om Ikea eller snarare grundaren Ingvar Kamprad.
 
I som i Ingvar, det namn han bär.
K som i Kamprad, den släkt han har kär.
E som i Elmtaryd, där närdes hans kropp.
A som i Agunnaryd, där föddes vårt hopp.

Det var en speciell upplevelse, första kvarten visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig, jag är inte särskilt van att gå på musikaler. Dock fann jag mig tillrätta efter ett tag och därefter hade jag en riktigt underhållande kväll. Det var en väldigt genomtänkt show med finurliga texter och bra aktörer. Många melodier var klassiska svenska visor med modifierad text där man hela tiden kände det svenska vemodet och hade bilden av en röd idyllisk stuga framför sig. Allt det klassiskt svenska anspelades det hela tiden på i olika sammanhang.

Han som har skrivit texterna är uppväxt i samma småborgerliga håla som jag själv. Men det var svårt att tro för det var rätt mycket samhällskritik till Ingvar Kamprads imperium och inte bara en enda stor hyllning. Det drevs en hel del kring såväl kapitalism som Kamprad som person. Helt klart sevärt, om inte annat för kostymerna. Musikalen fick goda recensioner i DN.

Förvirringen av svåra val

Jag känner mig förvirrad och väldigt trött på mig själv. Jag vill ha en seriös relation med en tjej men jag har en förmåga att göra saker svårt för mig själv. Jag tror i alla fall jag vill ha en relation, det är vad jag intalar mig själv. Kanske är det ett sätt att skydda mig själv och rättfärdiga mitt beteende som jag skapar så mycket problem och ursäkter. Sedan någon månad tillbaka umgås jag med mitt ex C. Vi försöker tillsammans se om vi har en framtid ihop. Det pågår en slags utvärdering från båda sidor om vi kan få en relation att fungera. Det har varit många turer, mest från min sida, men på senare tid mer från henne. För stunden tror jag dock vi båda är ärliga och öppna mot varandra. Jag vet att jag spelar med öppna kort gentemot henne även om jag varit nära återfall några gånger.

Vissa dagar känns det väldigt bra men andra dagar känns det inte alls särskilt bra. Min dagsform spelar in och eftersom jag varit tom på energi ett längre tag så påverkar det så klart min relation till C. Jag kan tänka mig att hon upplever det som en berg-och-dalbana. Jag försöker dock kommunicera så gott jag kan vad det är som händer. Ibland misslyckas jag dock. Jag märker att vi har lätt att falla tillbaka i gamla mönster även om vi båda kämpar hårt för att inte göra det. Skillnaden nu mot tidigare är att vi är ärliga och öppna och mot varandra och det är positivt.

Jag slåss mot föreställningar jag skapat om henne genom åren som jag har svårt att revidera. Vissa dagar lyckas jag bättre än andra. Dessutom jämför jag henne med Miss Orange och A. Det vinner ingen något på. Det är orättvist på alla sätt. I jämförelse med A så vinner hon inte många kamper men när det gäller Miss Orange så var hon ett specialfall eftersom hon inte var frisk. Jag har märkt att Miss Orange blir alltid mer intressant för mig när jag mår dåligt. Jag saknar den sex jag hade med Miss Orange och även en del sidor jag såg hos henne men sällan fick uppleva. Jag saknar även hennes impulsiva sms och telefonsamtal. Dock är det väldigt mycket jag inte saknar. Det fanns alltid känslor av obehag och oro kring henne.  Hon var som en tickande bomd som kunde brisera när som helst. Jag vet att C är en stabil och mycket bra person för mig och som skulle kunna få mig lycklig på de flesta sätt. Vi delar väldigt många intressen och har likvärdig smak och värdegrund. Det som i grund och botten är en fördel för oss känns nästan som en blockering och ett hinder eftersom jag trots att jag vet detta inte lyckas få henne till mitt hjärta. Förnuftet skriker att jag ska hålla fast vid henne men jag slåss mot en magkänsla som säger något annat. Tidigare har jag inte lyssnat så mycket på mig själv genom åren men nu vågar jag göra det. Jag är dock fortfarande lite ringrostig så därför vill jag inte avfärda C utan att vara helt säker på min sak. Så klart är det inte schysst mot henne att förhala det men i det långa loppet tror jag det är det bästa jag kan göra så inga fler misstag oss emellan sker. Nästa beslut blir avgörande och definitivt.

Av någon anledning tillskriver jag henne egenskaper som jag inte finner särskilt attraktiva. Så klart har jag inte skapat dessa av mig själv i tomma intet utan hon har hjälpt mig en del på traven genom åren, däremot har jag förstärkt och förvanskat en del. Jag tycker allmänt att hon är lite för gnällig och klen i min smak och att hon är bekväm och lat och gillar genvägar. Dock vet jag att hon jobbar mycket på att förändra det sistnämnda. Jag vet inte varför mitt tålamod är så dåligt med henne när jag hade hur stort tålamod som helst med Miss Orange och allt konstigt som hände i hennes liv. Kanske är det så lätt att jag inte älskar henne? Jag vet jag tycker om henne som vän och det skulle vara svårt att inte ha henne nära mig men samtidigt kanske hon inte är tjejen jag ska leva ihop med? Jag, och även hon, uppfattar oss som väldigt lika och det är sant men det behöver inte betyda att det likväl ska fungera. Vi har inga direkta problem mer än att vi har lite svårt att släppa det gamla. Tyvärr har jag svårt att uppträda respektfullt mot C. Jag har en tendens att driva och skoja med folk och ibland går jag över gränser, i synnerhet med C blir det ett problem. Jag tar inte henne riktigt på allvar i alla lägen. Med tidigare tjejer, som till exempel A och Viola, har dessa sagt ifrån när det blir för mycket och då har jag sansat mig. Jag behöver någon som säger ifrån när jag går över gränser. Med Miss Orange var allt så annorlunda men jag tror jag kivades med henne också men där satte jag själv gränser då det fanns så mycket problem i hennes liv som gjorde att jag höll låg profil.

Det känns frustrerande att C och jag inte riktigt får det att fungera när vi har så mycket som talar för oss. Vi gillar båda att utforska sex, vilket vi gjort innan och även börjat med nu igen. Vi har en förmåga att trigga varandra genom att skicka snuskiga sms och mms och kan tända till på några sekunder. Hon och jag är bättre på detta än Miss Orange och jag, men med Miss Orange upplevde jag bättre sex rent prestandamässigt. Hon och jag skickade också vår beskärda del av sms och mms men hennes humör spelade stor roll. Vi hade framför allt en förmåga att tända varandra när vi träffades, det var som om våra kroppar hade egna liv när vi möttes. Det gick inte att kontrollera eller styra. Det var som ett gift i kroppen, det riktigt brann i oss. Med ytterst få undantag så hade vi sex så fort vi träffades eller vaknade på morgonen. Den attraktionen eller vad det nu berodde på, upplever jag inte med C. Kanske var det för att vi båda tröstade oss med sex men jag tror det var nåt magiskt mellan våra kroppar. De var som gjorda för varandra och passade ihop, tätt sammanslutna.

Nu när C och jag har börjat experimentera igen blir jag dock lite orolig att hon gör det för att få ett bättre grepp om mig även om jag tvivlar att hon är så utstuderad. Hon vill att vi ska ha sex på flera både hemma och  på klubbar i Köpenhamn. Det är inget jag är främmande för alls, jag har provat det innan men jag vill inte utnyttja henne innan jag vet hur vår relation ser ut och dessutom är jag lite tveksam till mina egna motiv. Jag vill inte ha det för att trösta mig själv eller för att bara knulla med andra. Det ska vara av rätt skäl. Något som vi båda tycker är kul tillsammans och njuter av.

Jag hade hoppats att få bjuda ut mitt ex A på middag denna ledighet men hon skrev att hon var fullt upptagen. Hon försöker hålla distans till mig och det har jag förståelse för. Hon lät dock inte avvisande. Jag hoppas jag får möjlighet att träffa henne nästa gång jag är ledig istället. Hon är fortfarande den som har mitt hjärta även om jag ibland låter Miss Orange låna det.

Ibland undrar jag om jag är en relationsanarkist även om jag aldrig själv sett mig som en sådan. Jag vet jag har levt mitt liv så de senaste 5-6 åren men det har inte varit ett medvetet val utan styrts av mitt allmäntillstånd. Så klart har det varit ett spännande liv, huvudsakligen sexuellt, även om baksidan har kostat för mycket. Det har inte varit bra för självkänslan och välmåendet. När jag mår som sämst kan jag dock sakna den tillvaron och resonera som så att då hade jag åtminstone ett roligt sexliv, nu har jag ingenting alls. Det är då det är viktigt för mig att komma ihåg hur dåligt jag faktiskt mådde vid tidpunkten och att det var en fast relation jag ville ha mer än något annat. Men jag ska inte förneka att jag ibland lockas av tanken med odefinierade relationer, sådana som Miss Orange älskar. Där det inte ställs några uttalade krav men där dessa likväl florerar under ytan och skapar oreda till slut. Jag anser att det är ytterst sällan som två personer kan bevara en lös relation utan att åtminstone ena parten fattar tycke för den andre. När det väl sker har förutsättningarna förändrats och inget kan bli som tidigare.

 Jag märker jag har ett stort ensamhetsbehov men samtidigt avskyr jag ensamheten, åtminstone den ofrivilliga som uppstår när ingen hör av sig och jag inte har någon att söka mig till för sällskap, trygghet och närhet. Det som skrämmer mig är att jag väldigt lätt och snabbt kan bli uttråkad och få behov av att vara ensam oavsett vilket sällskap jag befinner mig i. Det är inte bara när jag sitter med C som det kan ske, det händer även när jag sitter med vänner och släkt. Jag framstår då som väldigt stressad och spänd. Själv känner jag bara att jag inte är närvarande och vill hem. Det blir inte bra för varken mig eller omgivningen.

Jag tror jag behöver ladda mina batterier lite till för överlag så mår jag avsevärt bättre än för ett år sedan. Mitt sexliv är förvisso sämre men jag slipper hålla på med lögner och känner mig mer balanserad. Mina dåliga dagar är inte lika mörka som tidigare. Oron i kroppen har släppt. Jag får ha lite mer tålamod så ska nog allt ordna sig.

Vakthund, vakthund, jag är din vakthund

Var och såg på konsert häromdagen. Det var en norrländsk grupp som heter Raubtier. Gruppen kommer från Haparanda och det rådde det inga tvivel om. Dialekt och klädval var avslöjande. Det var en rolig upplevelse. Jag hade inte hört talas om gruppen tidigare, fastän de har funnits länge, förrän två dagar innan spelningen då en vän skickade en länk från Youtube. Vad gjorde vi innan Youtube fanns btw? Jag spred länken vidare till några vänner med likvärdig musiksmak och helt plötsligt var vi 5-6 personer som skulle se Raubtier för första gången.

Gruppen påminner ljudmässigt väldigt mycket om Rammstein men texterna är på svenska. Det är aggressivt och tungt. Emellanåt blir det lite väl mycket klichér men om man tar det på rätt sätt blir det kul. Av konserten att döma så har gruppen ett gäng trogna fans som kan deras texter för det var grym allsång stundtals. Min favoritsång för stunden är Dobermann.

Nedan är videon jag fick skickad till mig.

Att balansera på tunn linje

Jag har varit matt och dränerad på energi sedan min mormors död. Det var så pass tungt att jag tog ledigt en vecka från jobbet, bara för att få en längre ledighet. Det blev min räddning och gjorde att jag orkade ge mig iväg till Barcelona,vilket jag hade planerat i någon månad. Det var skönt att få komma till värmen och glida runt i nästan en vecka. Det kändes lyxigt och oerhört rättvist. Jag var dock tvungen att ta ledigt från mitt resesällskap då jag kände att orken började tryta. Men i mitt eget sällskap lyckades jag ladda batterierna lite grann. Jag hyrde cykel och for runt och kollade sevärdheter i min egen takt. Jag har alltid gillat att cykla, det ger mig en frihet som är svår att definiera. Jag blir lätt uttråkad av att gå. Barcelona var en helt fantastisk storstad, det är lyxigt att kunna kombinera både storstads- och strandliv i samma paket. Som sportintresserad fick jag även tillfället att se både Barcelona och Espanyol spela på plats, det var mäktigt. Jag och min vän bodde väldigt nära Rambla, vi bodde på en risig tvärgata, där ”egenföretagarna” stod i hörnet av vårt hotell. Oavsett tidpunkt på dygnet fick vi avböja sexuella inviter. Det blev lite tjatigt efter ett tag. Vårt hotell höll ingen högre klass, vilket förklaras av omgivningen. Men det var centralt beläget och det var det viktigaste.

Hemma igen från Barcelona gick jag till mina coacher för att vrida rätt skallen. Kände att jag började tappa fokus och få fel prioriteringar. Det hjälpte som alltid att träffa dem. Efteråt kändes det positivt. Det är märkligt och otäckt hur lätt det är att tappa koncentrationen. Att bygga upp något stabilt tar lång tid, att rasera går i blixtens hastighet.

Så fort det går trögt för mig så blir sex så oerhört mer intressant. Jag har suttit på sajter som inte är att rekommendera, dock har jag besinnat mig och inte fallit tillbaka i gamla mönster men jag har känt suget. Jag antar det är som att sluta röka. Det är som att balansera på en ytterst tunn linje. Tankarna kommer att jag ska skita i allt och bara vara destruktiv och knulla. Då gäller det att verkligen bita ihop så jag inte försätter mig i en riktigt usel situation. För hur dåligt jag än mår, skulle jag må ännu sämre efteråt. Jag vill inte svika mig själv och omgivningen när jag verkligen försöker få rätt på min tillvaro. Det känns bra att kunna betrakta mig själv och se hur jag agerar när det är motigt. Det gör det enklare att förhålla sig till det och förklara vad som sker. Jag kan se nu att jag har kommit en bra bit på väg sedan förra julen. Då hade jag löst mina problem genom att trösta mig med sex.

När jag var som mest tom på energi så hörde så klart Miss Orange av sig på sms, jag blev riktigt arg, ledsen och besviken. Som vanligt ville hon inget annat än att få någon reaktion från mig. Tyvärr kunde jag inte bara ignorera henne även om jag försökte initialt. Hennes påverkan på mig är för stor. Jag skrev ett mail till henne och förklarade hur hon sårade mig genom att höra av sig och sedan dess har jag inget hört. Kanske gick mitt budskap fram, eller så slänge hon det utan att läsa. Det kvittar, så länge jag får lugn och ro. Det hon sysslar med är mental terror. Men hon är oförmögen att förstå det. Det är förmodligen hennes diagnoser som spökar eftersom hennes meningslösa kontaktförsök kommer i intervaller på 2-3 månader.

När jag känt mig så här tom har dessvärre min träning blivit lidande. Vanligtvis brukar jag alltid kunna träna, oavsett hur jag mår, men jag har haft en överbelastning i ena benet, vilket hämmat mig en del och som jag också kunnat ha som ursäkt. Det stör mig något enormt när min träning inte fungerar, jag blir lättirriterad och stingslig. Jag avskyr också att se och känna  hur kroppen tar stryk. Nu har jag dock börjat styra upp det igen och det är positivt. Får hoppas det bara rullar på framöver, min träning är viktigt för mitt allmänna välbefinnande.