Kärlek – en liknelse jag gillade

Läser för tillfället en bok som är rena tegelstenen, över 900 sidor , som heter Shantaram och som utspelar sig till stor del i Indien, åtminstone än så länge för jag är långtifrån klar än.

I boken var det en beskrivning av kärlek som jag gillade och identifierade mig med. Förmodligen för att jag känner igen det som beskrivs så väldigt bra och det var en väldigt talande liknelse. Ofta är det jag som slår knut på mig själv för att bli gillad och uppskattad även om det vid några tillfällen har varit det omvända.

”Hon älskade killen. Hon gjorde det för hans skull. Hon skulle ha gjort vad som helst för honom. En del kvinnor är såna. En del kärlek är sån. Kärlek är för det mesta sån, så vitt jag kan se. Hjärtat börjar kännas som en överfull livbåt. Man kastar sin stolthet överbord för att hålla båten flytande, man kastar sin självkänsla och sitt oberoende. Efter ett tag börjar man kasta människor överbord – sina vänner, alla man känt. Livbåten sjunker i alla fall och man vet att man följer med ner. Jag har sett det hända massor av flickor här. Jag tror det är därför jag har fått nog av kärleken.”

Tydligen är en del män också så eftersom jag känner igen mig. Jag kanske inte har kommit till steget där jag gör mig av med vänner men däremot negligerar dom, typ säger att vi inte kan träffas. Då har jag inte ens en träff inbokad utan hoppas bara få kontakt med personen ifråga på nåt socialt nätverk eller över telefon. Besvikelsen när det sedan inte sker, att jag väntat på ingenting, är monumental. Jag blir så trött på mig själv att jag inte valde livet, dvs umgänget med en verklig vän, istället för någon som jag tror och hoppas ska gilla mig.

Det är aldrig roligt när man som jag är desperat efter att få närhet och kärlek. Det enda det resulterar i är att jag sitter och skär i mitt hjärta och blir än mer missmodig. Just nu är jag i en sådan situation med ”min” tjej som jag gör allt för att få det att fungera med trots att vi befinner oss på olika kontinenter. Ration på skickade mail är ca 5:1, dvs på 5 skickade meddelanden så får jag 1 tillbaka. Jag är inte blind, jag inser jag gör mig själv till åtlöje. Detta är med en tjej som jag inte ens träffat på de 3 senaste månaderna. Så jag förstår inte riktigt själv vad det är jag hoppas ska hända. Jag är fullständigt exkluderad från vad som händer i hennes liv. Just nu ägnar jag så oerhört mycket energi på att tänka och analysera saker som jag inte har en aning om. Jag behöver inse att detta är slöseri med tid så jag inte hamnar i liknande hopplösa situationer som tidigare där destruktiva relationer pågått i flera år.

Det enda positiva än är att trots att jag fått ok från två olika tjejer om avancerad sex så har jag backat och varit undvikande när det blivit aktuellt. Jag vill inte dämpa min nedstämdhet med några helt meningslösa sexuella möten med personer som varken attraherar eller intresserar mig. Tanken får mig inte ens kåt.

Berusande maktfullkomlighet

För några månader sen fick jag kontakt med en tjej på en mindre nogräknad kontaktsida. Vi bytte några mess och insåg vi delade en del sexuella intressen, främst kring dominans. Det rann lite ut i sanden och jag for jag iväg och jobbade och tiden gick. När jag kom hem igen sökte jag upp henne igen efter ett tag, och nyligen tog vi en spontanträff som slutade med hemgång till mig. Jag var dock på teasinghumör så hon satt mer eller mindre naken i min soffa och jag i princip påklädd. Hon var så kåt så hon höll på att gå upp i atomer. Någon dag senare möttes vi på allvar i ett planerat sexmöte. Hon uppfyllde alla sina uppdrag och hon visade sig vara bland det kåtaste jag någonsin stött på.

För omväxlingsskull är detta en tjej som inte har diagnoser, självdestruktiva beteenden eller andra brister utan hon är bara sexuellt openminded med förkärlek för allt som sticker ut. I nuläget kör vi kompetensutveckling inom bdsm. Som hon sa efteråt: ”Du har tagit en oskuld och det är ytterst ovanligt för att vara jag”.

Jag känner nu en nästan berusande maktfullkomlighet över vad jag lyckas få henne att göra. Hon är i princip gränslös i sitt beteende. Hon lever i en öppen relation och har samtidigt ett antal pågående sexrelationer. Vi har varit väldigt tydliga med att det enbart handlar om sex. Detta passar mig förträffligt, vi har inga åtaganden mot varandra alls, men funkar samtidigt väldigt bra ihop sexuellt. Vi lever i olika världar, där hon är en del i hbt- och queerrörelsen.

Hon ser bra ut även om hon i mina ögon är mer extrem än vad jag annars skulle tilltalas av, har ordnad tillvaro, är frisk och sund samt välutbildad och egenföretagare. Hon har inga självdestruktiva beteenden utan är snarare noga med personlig säkerhet, tillit och skydd, vilket jag uppskattar.
För tillfället vidareutbildar hon sig och hennes yrkesval är ytterst intressant utifrån hennes beteende.

Vi håller som bäst på och planerar för nästa möte och jag märker att jag blir helt uppslukad i detta och så klart blir jag lite fundersam med tanke på min bakgrund. Jag får en slags berusningskänsla i kroppen och triggas av vad jag kan få henne att göra. Även om jag inte behöver anstränga mig särskilt hårt för att hon ska genomföra saker häpnar jag likväl över vad hon är villig att ta sig för i sin kåthet. Hon är helt skamlös. Det känns verkligen som jag mött en likasinnad.

Tyvärr reser jag snart bort igen men jag hoppas kunna bibehålla kontakten med henne. Tänker att det är lättare när hon inte har fasta relationer. Då finns det utrymme att ta upp kontakten med mig igen. Jag har en känsla av att hon har ett intressant kontaktnät som gör att hon kanske kan hjälpa mig att bli av med några få oskulder som finns kvar om jag spelar mina kort rätt. För hon har nog redan noterat att jag inte är särskilt pryd eller återhållsam sexuellt. Så vi borde kunna ha nytta av varandra hoppas jag.

Tidigare ikväll sa jag till henne att gå ifrån sina studiekamrater och gå och onanera. Bilden på trosorna hon skickade var nog det blötaste jag har sett. Jag tycker detta är riktigt kul men jag känner att jag tappar fokus. Jag försöker känna efter vad mitt allmänna sinnestillstånd är, och det är nog neutralt. Jag känner mig förvisso en aning rastlös och understimulerad så det är inte konstigt jag triggas av uppmärksamheten.

Vilken kille tycker inte denna tjej är duktig?
”Imorgon kväll är jag endast till för ditt behag, Master. Ses vid 19 någonstans? Tänkte jobba till 17 ungefär, så har jag gott om tid att förbereda mig.”

”slynan vill först och främst behaga Master, men är ju synnerligen förtjust i att bli pullad hårt tills hon sprutar, med fördel strax efter att ha blivit fistad. Så om det är något Master uppskattar så är det ett välkommet inslag. Tror nog Master har rätt bra koll sen sist; gärna dubbelt och gärna munknull, till exempel. slynan har givetvis stort förtroende för Masters färdigheter och egna idéer och ser fram emot att vara utlämnad till Masters infall och vilja…”

”…och skulle Master tycka att slynan förtjänar en stunds onani även idag så kan han veta att hon är väldigt våt nu, och gärna smiter iväg från studiesällskapet ett par minuter… Och givetvis visar sin tacksamhet med bilder om det hjälper.”

”Telefonen dog inne på toan, så hann inte ta någon bild på när jag slickade i mig mina safter, men ska genast ta av mig trosorna och sen svara på ditt tidigare sms”

Ett oväntat och olustigt erkännande

Igår fick jag ett sms från Miss Orange. Det var det vanliga intervallet på 2-3 månader. Hade hoppats hon skulle låta mig vara i fred sedan senast hon hörde av sig. Denna gång var det ett mer fylligt och innehållsrikt meddelande än tidigare men det förändrade inte det faktum att jag blev illa till mods och fick ont i magen. Jag blev frånvarande som jag alltid blir när hon hör av sig och jag gillar inte att hon ska påverka mitt liv när jag bett henne låta mig vara ifred.

”Jag har nyss läst dina brev. Jag reagerar annorlunda på dem nu än när jag fick dem för 2,5 år sedan. Jag är nog lite närmare den process du då befann dig i.

Allt är ju annorlunda eftersom jag har mina andra grundproblem, men mycket är likt. Så som vi var, så som jag fortfarande tyvärr är. Jag har kört några varv till i sex-relations-bekräftelsesnurran, men nu är det svårt, jag är för trött på det och har genomskådat för mycket och för mycket har nästan identiskt upprepat sig.
Det känns som om hela allt med det förlorat sin dragningskraft. Så starkt och ursprungligt behov att det förmodligen tar tid. Men. Jag är lugn och fridfull i att vara ointresserad. Uppdaterar inte min profil, söker inget nytt, tänker inte på potentiellt ”nytt” med pirr. Inte intresserad av bdsm eller relationer alls . Vill vara ensam och lägga tid på saker som för mig framåt.
Nå. Ville bara säga det. Att du hade poänger och identifierade saker jag inte ville ta till mig då, men nu. Med smärta.
Jag hoppas din resa varit läkande och att du mår bättre än då. Önskar dig allt gott.
/M ”

Jag känner ingen glädje eller tillfredsställelse över hennes nyvunna insikter och jag känner inte att det kommer förändras oavsett vad hon skriver. Så länge hon har en profil på DS så kommer hon aldrig kunna förändras, så väl känner jag henne.

Jag förstår som vanligt inte hur jag blir involverad i hennes liv när jag inte önskar någon delaktighet. Jag får allvarligt överväga att byta telefonnummer igen trots allt.

Det finns 3 punkter jag tycker hon borde fundera på angående mig:

• Varför hon alltid hör av sig till mig i intervaller om 2-3 månader.
• Varför hon fortsätter höra av sig när jag bett henne att inte göra det och jag dessutom aldrig svarar på det hon skickar.
• Är det så att jag betyder mer för henne än vad hon vill inse och det är därför hon inte släpper taget om mig.

Intet nytt på dejtingfronten

Upptäckte för nån dag sedan att jag haft över 10 000 besökare på denna sida. Så klart är det inte 10 000 olika besökare utan en del har förmodligen återkommit ett antal gånger. Vet inte om det är mycket eller lite, och egentligen har det ingen betydelse eftersom jag inte eftersträvar att locka läsare. Jag har bloggen för att få saker som stör mig ur systemet, och även som en dagbok som jag kan blicka tillbaka till i framtiden. Här kan jag få gnälla och tycka synd om mig själv bäst jag vill utan att någon behöver lyssna.

Jag har inte delat med mig av adressen till min blogg till någon, inte ens mina närmaste vänner, så på sätt och vis är det ändå anmärkningsvärt att så pass många hittat hit. Jag förmodar det jag skriver om ligger i tiden. Många av oss tar till verklighetsflykt när tillvaron blir för jobbig, det är bara hur det gestaltar sig som skiljer oss åt.

Jag började skriva i februari 2010, jag kan tycka det är synd jag inte började direkt kring julen 2009. Hade varit intressant att läsa hur allt kändes då. Jag minns bara att jag hade fått nog av allt. Mycket har blivit bättre sedan dess, men relationer är fortfarande ett knepigt kapitel för mig fast numera på ett annat sätt. Då hade jag för många igång samtidigt, nu har jag ingen alls. Däremot har jag en innerlig önskan om en ärlig och ömsesidig relation med en bra och sund tjej. Jag kan ibland känna att jag har så mycket kärlek i kroppen som jag inte får dela med mig av och att den nästan kväver mig. Visst skulle jag kunna ge den till någon annan eller till mig själv men det är en typ av kärlek som kräver värme och närhet som par. Jag känner ett stort behov av att få vara betydelsefull för en annan person, någon som den personen längtar efter och litar på.

Jag har varit singel för länge nu. Det beror så klart på hur jag tänker. Själv anser jag det är sedan 2002 då jag bröt upp med A. Därefter har jag haft ett antal relationer men inga som jag ansett som seriösa. De har mest präglats av destruktiva beteenden i någon form. Skulle jag även räkna in dessa relationer så har jag varit singel sedan slutet av maj i år. Det är kanske bättre för mig och min självkänsla.

Jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer träffa någon där det klickar för båda, det är för mycket enkelriktat i nuläget. Det är alltid något som inte stämmer. Jag söker det ärliga och nakna mötet men det verkar vara svårt att finna. Jag är trött på ytliga och meningslösa spel. Det tar bara onödig energi att försöka lista ut vad som förväntas av mig. Visst kan jag bara låta det bero och agera fullständigt passivt, och se hur tjejen hanterar det, men då spelar jag ett spel istället. Jag tror att om båda vill samma sak så ska man kunna hoppa över dessa spel och visa ett ömsesidigt intresse för varandra där det leder någon vart. Jag förmodar det är rädslor som styr oss och att det är så att vi inte vågar visa upp vem vi verkligen är, utan gömmer oss bakom masker för att få folk att tycka om oss. Vi tror att ingen skulle kunna tycka om oss annars. Själv vet jag att jag gillar äkta människor som vågar visa sin sårbarhet. I mina ögon tyder det på mod.  Tyvärr har det sina nackdelar också. Några tjejer jag har mött har varit lite väl labila för att det ska bli bra.

För någon vecka sedan lyckades tre olika kandidater försvinna samtidigt, varav två var seriösa och en var ämnad för sex. Det komiska med det var att alla tre tjejerna hade småländskt påbrå, dessutom med förkärlek för Möllan. Tydligen ett dåligt landskap för mig. En av de som försvann var en tjej jag hade träffat tre gånger men där vår kontakt blev mer och mer sporadisk. Till slut frågade jag henne vad som pågick och fick till svar att hon var osäker på vad hon kände men att det inte betydde att hon inte ville träffas igen. Jag gjorde det lätt för henne och avslutade det. Är hon osäker lär det knappast bli bättre senare. Det var för övrigt samma tjej som en vän till mig dejtade i samma veva. Han kom inte heller någon vart. Jag skickade ett i mitt tycke schysst och ärligt sms där jag önskade henne lycka till och sa att det inte var nån större mening att vi träffades mer om hon kände som hon gjorde. Till det fick jag inget svar alls. Det kan jag tycka är dåligt när man träffats tre gånger. Jag hade förstått det om jag hade skrivit nåt opassande eller elakt, men det finns det ingen anledning till. Man kan inte rå för hur man känner.

I veckan har jag varit på ytterligare två dejter, där den ena var i sexsyfte. Träffen förlöpte väl och vi kommer ses framöver om jag inte ångrar mig, vilket förvisso inte är uteslutet. Det är egentligen inte det jag vill men samtidigt får jag roa mig med något. Tjejen såg trevlig ut och uppförde sig, men likväl är det något med henne som får mig tveksam. Hennes historia är en aning rörig. Den andra dejten var trevlig men vi klickade inte särskilt väl. Det var nog första gången jag dejtade en kvinnlig ingenjör. Det ska jag inte göra om.

Ännu en återvändsgränd

Det blev som jag misstänkte med bloggtjejen, det rann ut i sanden. På ett sätt gör det ont, men mest känner jag lättnad att det är över. Vi hade två msn-konversationer och ett möte i verkligheten som funkade riktigt bra, därefter var det som om något förändrades. Jag märkte det redan dagen efter att jag sovit över hos henne att hon hade en helt annan inställning till mig än tidigare. Jag försökte förstå vad som pågick, om det berodde på att hon mådde dåligt eller om hon blev besviken på vem jag var. Ibland ville hon ha sex med mig, ibland inte sa hon. För mig låter det väldigt ambivalent, och inte något jag kan förstå. Själv vet jag direkt om tjejen jag möter är en person jag vill ha sex med eller inte. Men eftersom hon inte visste så förstod jag att det inte var till min fördel.

Vår kontakt blev mer och mer sporadisk och ensidig. Det var på hennes villkor. Jag hörde inte av mig särskilt ofta men ändå så kände jag det som att jag låg på och var krävande. En sån situation blir aldrig bra, när det saknas ömsesidighet. Ikväll fann jag henne på msn, jag blev överraskad för jag trodde hon hade blockerat mig då jag inte sett henne där sedan dagen efter vi träffades. Den gången var hon väldigt låg och inte alls som innan vi möttes.

Jag tog kontakt med henne på msn, jag kände att det gällde att passa på då hon hade slutat att svara på sms, och vårt flyt från tidigare var som bortblåst. Jag frågade om vi kunde prata på telefon men det ville hon inte. Jag hade föredragit det eftersom jag anade det skulle bli vårt sista samtal. Det visade sig att hon råkat ut för en obehaglig sexuell upplevelse med nån kille hon träffat på Darkside. Det hade hänt nyligen även om de hade haft kontakt ett längre tag, men det var första gången de träffades om jag förstod det rätt. Det hade urarat och hon mådde så klart inte bra. Jag blev ledsen och illa till mods av det inträffade eftersom jag visste hon inte mådde bra sedan tidigare och jag gillade henne.

Jag kände också en ilska mot killen. Jag blir alltid arg när jag hör om killar som missbrukat tjejers förtroende och i samband med bdsm är det extra viktigt med tillit och respekt. Det lämnar sår och kanske förstör lusten att våga prova igen. Jag ska inte förneka att jag blev ledsen inte bara för hennes skull utan även av egoistiska skäl för jag förstod att mina eventuella chanser med henne definitivt försvann av bara farten också.

Av nån konstig anledning kände jag mig också stött. Jag tror det berodde på att trots att hon hade träffat mig och dessutom fått hela mitt inre via min blogg, och vad jag även berättat på telefon och i vårt möte om mig själv, så ansåg hon sig inte vara trygg med mig, men däremot gick det bra att träffa den här killen för bdsm. Jag trodde hon var en bättre människokännare, jag hade fått intrycket att hon var lyhörd och inkännande. Det gjorde mig besviken, jag kände mig lurad. Jag hade blottat mig helt för henne och varit ärlig om mig själv, och hennes respons på det är att träffa den här killen istället samtidigt som hon säger att hon funderar på om vi ska ha sex ihop. För mig känns hennes beteende destruktivt, oärligt och chansartat. Extra konstigt blev det när hon sa att hon egentligen ville ha en relation och det var därför hon var tveksam med mig eftersom vårt sällskap enbart skulle baseras på sex. Det var för energikrävande tyckte hon. Jag antar hon ville ha en relation med den här killen eftersom hon gick med på en bdsm-session med honom.

Nu skulle hon omvärdera sitt liv sa hon. Jag frågade om hon ville vår kontakt skulle upphöra och det ville hon. Jag blev inte det minsta överraskad, jag hade bara väntat på att hon skulle säga det långt tidigare, vilket hon inte hade gjort. Istället försökte hon med tysta leken. Jag hade sagt till henne flera gånger tidigare att det var bättre att hon sa ifrån än att bara försvinna och det lovade hon att hon skulle göra men ändå behövde jag lägga orden i munnen på henne för att hon skulle klara av det. Jag tycker dock det är trist att det behövde vara en så omtumlande och hemsk situation som skulle ligga till grund för att hon skulle förmå sig att göra det. För mig är det också en gåta varför hon inte polisanmäler en sån sak, för övergrepp är aldrig ok oavsett anledning eller hur snacket låtit innan. Bdsm har inget med våldtäkt och övergrepp att göra.

Nu kan jag känna att det trots all känns rätt bra för egen del, en slags lättnad. Det var för mycket med henne som påminde om Miss Orange, det var egentligen bara ärren på armar och ben som saknades i övrigt fanns det för mycket gemensamma nämnare. Bloggtjejen var bara en mycket yngre kopia av Miss Orange. Hon saknade två barn men hade två katter istället. Jag hade berättat om bloggtjejen för min vän M och hon sa jag skulle vara försiktig. Hon gillade inte det hon hörde sa hon. Jag nämnde det även för min ena terapeut senast och han menade på att jag numera var medveten om det, vilket var ett fall framåt mot tidigare. Trots det, anser jag det vara en rejäl käftsmäll och ett stort steg bakåt, när jag återigen attraheras av en tjej som inte mår bra. Jag låter sexbiten få överhand och tappar helt omdömet. Vissa saker hon berättade om sitt sexliv hade fått en normal kille att backa alla dagar i veckan, jag däremot blir helt knäsvag och tycker hon är spännande och lockande. Jag trodde jag hade kommit längre. Säger en tjej rätt saker sexuellt till mig spelar det ingen roll vilka problem hon har, jag lyssnar inte. Jag vill inte höra. Jag trampar bara rätt in. Det är något jag måste jobba med framöver.

Idag blev jag nästan kär i en tjejs profil jag såg på nätet. Jag har sett hennes profil på olika forum genom åren och varje gång jag stöter på henne märker jag hur hela kroppen blir helt varm och konstig. Jag gillar allt med henne, hennes sätt att formulera sig, hennes kropp men mest av allt hennes sätt att tänka sex. Vi verkar vara soulmates sexuellt. Att hon bor i en annan del av skåne och har funnits ute på kontaktsidor i flera år är inget jag reflekterar över. Jag blir bara besviken att jag inte passar in i det hon söker, vilket får mig nedstämd. Jag vill inte in i dessa återvändsgräner igen, det ger mig inte den sunda relation jag vill ha till mig själv och en framtida partner. Det stjäl bara onödig energi då jag skapar mig själv falska förhoppningar som inte är sanna.

Jag fick hur tydliga signaler som helst med bloggtjejen efter vårt första möte där jag sov över, att något inte stämde. Allt kändes bekant på ett märkligt sätt, till och med hennes hem. Jag fick samma obehagskänslor som med Miss Orange, men det var samtidigt det som var triggande tror jag. Hon var lika moody, ombytlig och otillgänglig. Hon blev ett yngre substitut. Kroppen visste medvetet eller omedvetet att här skulle jag kunna erbjudas samma berg- och dalabana som den jag fick med Miss Orange och det gjorde att jag försökte få det jag behövde. Ungefär som en knarkare som söker sin fix. Tur som lyckades jag inte denna gång. Det hade inte kommit nåt gott av det mer än att jag hade bockat av ytterligare några saker på mitt sex-cv som kändes lockande och spännande. Det känns en aning trist att jag går miste om det. När jag tänker på det undrar jag om det är något fel med mig. Grov porrfilmssex är det som tänder mig, typ örfilar, spott, dra i håret, munknulla tjejen så hon nästan kvävs, analsex och så köra in kuken i munnen efteråt, pisk, smärta och grova tilltag. Varför är förnedringssex så spännande för folk som inte mår bra. Jag kan förstå det utifrån den som blir utsatt för det men inte från mitt perspektiv som tänder på att utföra det. Jag gillar tjejer, tror på jämlikhet och lika värde, och skulle inte drömma om att behandla en tjej illa i vardagen. Jag lider inte av några hämndbegär mot kvinnor som jag känner till. Kan det vara så enkelt att det får mig att känna något för omväxlingsskull i mitt annars ganska känslolösa liv. I så fall borde jag omgående hitta något annat som kan få mig att vakna upp. Nåt som är positivt och som inte skadar mig eller någon annan.

Jag börjar mer och mer fundera på om det finns någon frisk människa som sysslar med avancerad sex eller om det bara är personer som är i obalans av olika anledningar som lockas av detta. Än så länge har jag inte mött någon som sysslar med bdsm som mår bra, mig själv inräknad. Det är ingen bra statistik. Så klart kan man ställa sig frågan vem som är frisk och hur en person som mår bra definieras. Men personer med depressioner, flyktbeteenden, diagnoser, självskadebeteenden, bokstavskombinationer, låg självkänsla och självförakt passar dåligt in för att klassas som en person som mår bra och är i balans enligt mig. Dock tycks dessa kategorier vara överrepresenterade inom bdsm-världen. Go figure.

Dålig krishantering

Jag är på kurs denna vecka. Jag var inte överlycklig att behöva åka iväg, särskilt som jag redan hade gått den tidigare. Dock har jag omvärderat situationen nu och är riktigt glad att jag får gå den. Den passar precis in där jag befinner mig. Kursen handlar huvudsakligen om hur folk beter sig i stress- och krissituationer. Det är nyttigt att repetera och denna gång har jag avsevärt större förståelse för vad som sägs än senast för fem år sen då jag var mitt uppe i mitt kaos. Jag tror inte ens jag hade nått bearbetningsfasen i en krishantering vid den tidpunkten. Jag låg nog nånstans kring reaktionsfasen och den tedde sig i verklighetsflykt.

Vid stress, särskilt om det pågår under längre tid, utvecklas det tydligen lätt en depression och jag skulle vilja påstå att jag var stressad från 1996 fram till runt 2001, därefter hamnade jag i ett stillestånd eller vaccum där jag var oförmögen till något konstruktivt överhuvdtaget. Jag befann mig mitt i en livskris. Det var fly eller slåss som gällde för mig, dvs människans överlevnadsinstinkt slog till. Jag valde att fly. Jag fick ibland kroppsliga signaler att nåt var fel, t.ex. svimmade jag vid ett antal tillfällen då allt bara blev snurrigt för mig och jag föll ihop. Läkarna sa att det var några kristaller som var i obalans men jag minns de ställde frågor kring stress då. Jag uppfattade inte själv jag var stressad utan trodde nog livet skulle se ut som det gjorde. Jag visste inget annat.

Jag hade varit ofrivillig hemhjälp till min mormor och morfar under några år, vilket sög musten ur mig. Jag tappade helt greppet om vad som var rimligt och jag var oförmögen att säga nej. Som liten hade dom passat mig mycket så jag kände att jag ville eller skulle betala tillbaka. Jag minns jag kände mig mer som en vaktmästare/hemhjälp än ett barnbarn, särskilt som de envisades med att sticka till mig pengar varje gång jag var där. Pengar jag inte ville ha för dom kändes bara olustiga att ta emot även om jag idag kan se att det inte var någon muta utan i all välmening, men så uppfattade jag inte det då. Min mamma gjorde inga större ansatser att avlasta mig utan tyckte situationen var rätt bekväm. Jag vet detta gjorde mig väldigt arg men det behöll jag inom mig även om det så klart sken igenom ibland, mest då på närstående som jag tyckte borde förstå min situation. Men tankeläsning funkade lika dåligt då som idag. Hur som helst låtsades min mamma ovetande om varför jag betedde mig illa eller så trodde hon verkligen på fullaste allvar att jag bara var allmänt otrevlig.

Medan jag höll på som hemhjälp försökte jag även slutföra en utbildning som jag redan 1-2 år innan examen anade inte skulle leda någon vart. Jag kände att jag inte var i en position att byta då jag redan hoppat av två tidigare utbildningar och denna gång tog jag dessutom studielån. Vid sidan om detta tog jag även extrakurser både på högskola och komvux samtidigt som jag jobbade extra på helger. Jag försökte även upprätthålla en relation med min sambo. Tyvärr var det hon som fick ta mest stryk. Idag kan jag lätt se att mitt fokus borde ha varit på oss två och vår relation, det övriga hade fått lösa sig på annat sätt. Och det hade det alldeles säkert gjort också. Men jag var van att anpassa mig och ställa upp för andra så jag klev in i rollen utan betänkligheter, det gick per automatik.

När jag väl tog examen besannades tyvärr mina farhågor om jobb och jag fick ströjobb som bröt ner mig. Jag tyckte kraven som fanns på jobben var för låga i förhållning till min kompetens och jag blev missmodig. Det var ströjobb som vem som helst kunde få. Det var också samma jobb som jag hade varit synnerligen nöjd med så länge det var extraknäck medan jag studerade, men när det plötsligt var på riktigt passade det inte. Då ansåg jag mig vara värd nåt bättre. Jag var på en del intervjuer men mitt självförtroende och självkänsla var helt i botten och sånt ser en normalbegåvad rekryterare direkt.

Medan detta pågick dog min pappa och morfar inom loppet av en månad. Det tog mig hårt, särskilt morfar då han var min förebild. Min pappa och jag hade en ansträngd relation vilket inte hjälpte, dessutom var det så mycket elände kring hans död att det bara blev ilska och frustration. Helt plötsligt stod jag som ensam man i familjen inför mamma, mormor, lillasyster och flickvän. Jag upplevde det som att jag nu skulle vara den starka beskyddande mannen när allt jag bara ville göra var att lägga mig ner och gråta. Jag kände att det var vad som förväntades av mig även om ingen sa det, men min mamma och mormor agerade därefter. Det gjorde däremot inte min flickvän eller lillasyster men jag tog på mig den rollen även för dem. Jag klev alltså rätt in i en roll jag varken ville ha eller behärskade, och som egentligen ingen bett mig om. Jag kände att det inte fanns tid för mig att vara svag och be om hjälp, jag var tvungen att vara stark och hålla ihop familjen. Alltså bet jag ihop som jag hört man skulle göra. Jag vet inte vem jag försökte lura, ingen blev åtminstone lurad, allra minst jag själv.

Jag mådde allt sämre, mina dryckesvanor var usla och som grädde på mosen hade min lillasysters mamma fått vittring på pengar så vi hamnade i en minst sagt snaskig arvstvist dessutom. Jag ville bara gå upp i atomer. Nånstans i denna veva, insåg jag att dricka inte var lösningen på mina problem, sex blev helt plötsligt mer intressant, särskilt lite avvikande sådan. Mitt intresse för sex i olika former hade funnits sen långt tidigare, och under normala omständigheter, men nu ville jag bara prova nya saker hela tiden. Jag pressade min flickvän och ville närmast ha ett nej från henne för att det skulle bevisa för mig att inte ens hon ville mig väl. Så snurrigt hade allt blivit för mig. Jag vet hon gick över sina gränser för att göra mig glad men jag var likgiltig. Det gör mig riktigt ont idag att tänka tillbaka på det. Till slut var jag otrogen med en tjej och sen började det gå utför på riktigt för mig. Jag hade hur mycket obearbetade händelser som helst som jag gick och bar på, dessutom hade jag gamla saker som på något sätt låg vilande under ytan från min uppväxt. Jag hade lyckats gömma undan dessa under ett antal år tillsammans med min sambo där jag med tiden fann en trygghet. Dock hann tiden ikapp mig också, som den gör med oss alla, och när allt rasade för mig så kom det gamla också som ett brev på posten för att förstärka eländet.

Med tanke på de symptom som uppvisas under depression och stress är det fortfarande för mig en gåta hur jag lyckades ta mig igenom ytterligare en högskoleutbildning. Dock är det mycket svarta hål för mig under denna tid. Men nånstans uppstod med tiden en bearbetningsfas, dock lyckades jag inte ta mig hela vägen upp utan rasade hela tiden ner igen. Jag gick hos en samtalsterapeut och sedan en psykolog men vi avbröt behandlingen för tidigt kan jag förstå idag. Det är först sedan julen 2009 som bearbetningsfasen har påbörjats på riktigt, så klart har jag halkat en del gånger men jag börjar närma mig nyorienteringsstadiet där jag faktiskt ligger en nivå högre än när allt utlöstes. Där jag står bättre rustad än tidigare. Mycket har berott på min vilja att förändra min livssituation, vilket gestaltat sig i samtalsterapi och kurser i personligutveckling som exempel. Plötsligt har intresset för mig själv, och mitt välmående blivit viktigt. Idag har jag ett värde, åtminstone oftast. Jag har lärt mig att våga säga nej och kan även stå upp för mig själv bättre än tidigare även om det finns mer att arbeta med på denna punkt. Jag har fått tillbaka mitt känsloregister till stor del, vilket gör mig mer mänsklig. Jag kan också känna glädje. Jag har också börjat ifrågasätta saker runtomkring mig på ett annat sätt, vilket är vanligt i denna fas. Jag funderar till exempel mycket på att byta jobb och göra något helt annat som passar mig som person bättre. Jag kan ibland undra var jag hittade min plötsliga kraft till förändring men det har ingen betydelse egentligen. Det viktiga är att jag gör det. Förmodligen fanns det en mening med allt som hände för att jag skulle ta mig dit där jag är idag. Känslan över att det behövde ta så lång tid kan dock göra mig lite ledsen ibland.

Eftersom jag under så lång tid levt ensam åtminstone på mitt eget sätt att se det, för det har funnits folk runt mig hela tiden, så är det kanske därför jag har en så stark längtan till att få tillhöra ett sammanhang. Att känna att jag passar in och får vara med. Kanske beror det på min rädsla för att bli övergiven, vilket till stor del härstammar från min tidiga uppväxt där jag bodde hos olika familjemedlemmar till stor del. Jag var för liten för att förstå vad som pågick.

Under min kris fick jag för mig att jag var en osocial person men det har jag insett är helt fel, jag gillar att ha folk runtomkring mig. Att jag drog mig undan folk när jag mådde som sämst, är helt naturligt, det är så vi brukar agera. Jag orkade inte svara på frågor, ljuga om hur jag mådde och så skämdes jag över mig själv. Inte som upplagt för att vara social när jag är dränerad på energi, glädje och självkänsla. Det var enklare att isolera mig och skapa ett utanförskap.

I min iver att hitta rätt blir det ibland fel. Ibland väljer jag fel dörrar som jag borde ha låtit vara stängda och ibland blir jag för avvaktande. Det är kanske inte i första hand en relation jag behöver, även om jag tror det skulle kunna hjälpa mig en bit på vägen i min önskan om ett sammanhang. Men jag måste kanske prova nya vägar för att hitta dit, vara modig och nytänkande och undvika gamla spår som bara är återvändsgränder. Våga ifrågasätta mer runtomkring mig.

Idag fick jag höra några minst sagt gripande berättelser av den psykolog som är föreläsare på kursen. Det var så sorgligt att jag kände tårarna i ögonen. Det fick mig att inse att det finns folk som har det riktigt illa. Ibland kan det vara bra att påminnas om det för att få lite styrka.

Under kursen fick vi också se en videoupptagning som spelades in under gårdagen då vi gruppvis genomförde ett katastrofskådespel i en simulator. Vi hade olika befattningar i en krissituation som vi skulle hantera, och hela tiden dök det upp nya problem och förutsättningar, allt för att sätta oss under stor press och öka stressen. När det var klart fördes vi omedelbart in i ett rum som var riggat som en presskonferens. Det momentet kom väldigt oväntat för oss. Där fick vi sedan besvara en massa frågor från låtsasjournalister om vad som hade hänt och varför vi agerat som vi gjort. Det var kul att se videoupptagningen och hur vi alla betedde oss i denna nervösa situation, främst då genom kroppsspråk. Övningen hade många syften men bland annat att förstå hur vi beter oss i en stressad situation, och även hur vi ska hantera medier i en eventuell krissituation även om så klart vi aldrig skulle behöva gå direkt till en presskonferens efter en olycka. Det var en mycket rolig och intressant övning.

På slutet av dagen fyllde vi i ett personlighetstest. Jag blev en aning överraskad, till min fördel, av en del av svaren. Områden som jag själv upplever som svaga var varken höga eller låga utan snarare medel. Jag passar alltså in i landet lagom. Får se vad som väntar morgondagen, ska bli spännande.

Masspsykos

Precis hemkommen efter att ha sett fotbollsmatch på Sir Toby´s. Det var ett helt galet Londonderby med många vändningar och helt fantastisk fotboll.

Jag har aldrig tidigare upplevt sådan stämning på Sir Toby’s trots att jag sett många matcher där. Folk, eller snarare manlig publik i alla åldrar sjöng och skrek ut sin glädje helt ohämmat, mest då Arsenalsupportrar. Jag var helt uppe i matchen och levde mig med fullständigt. Den glädje jag kände var det länge sen jag upplevde. Jag skrattade som ett litet barn och var helt euforisk. Då ska det ändå tilläggas att jag inte hade lyckats få med mig någon vän denna gång utan gick dit själv. Men det var många som var där ensamma så det fanns många andra att fira med. Alla enades kring sitt lag.

Det är en märklig upplevelse att beskåda och än mer för någon som inte är intresserad av sport. Hur folk kan tappa besinningen på det viset över en fotbollsmatch. Kanske är det ett bra sätt att släppa kontrollen och bara få ur sig det man går och bär på. En chans att åtminstone under 90 min glömma alla sina problem och bara ge sig hän.

Går det bra för mig med bdsm?

Jag har funderat en hel del på mina tankar kring sex, och främst då bdsm, efter den misslyckade sexträffen med den gifta kvinnan. Är det så att jag inte längre attraheras av eller kan ha bdsm? Jag vet att min vän soctanten brukar bli irriterad på hur jag resonerar kring sex och tjejer. Jag dömer ut tjejer som ger intryck av att vara pryda eller åtminstone inte kan prata om det. Däremot lockas jag omedelbart av tjejer som på något sätt uttrycker tankar och önskemål om sex. Då tar jag mindre, eller ingen, hänsyn till hur de är som personer i övrigt och om de passar in i bilden. Jag för ett helt annat resonemang kring dessa tjejer, det är som om jag blir kär i deras sexualitet, och får genast större tolerans till saker som annars skulle vara viktiga för mig. Precis tvärtom så spelar det ingen roll hur bra egenskaper en tjej har om hon verkar blyg kring sex. Jag dömer ut dessa tjejer innan de ens har fått en chans att bevisa motsatsen. Jag talar ofta om att jag vill ha allt i en relation, en sund tjej som dessutom är sexuellt openminded, och att jag har svårt att se mig vara i en relation som är sexuellt begränsad på ett sätt som får mig obekväm och hämmad. Tanken av att aldrig mer ha bdsm skär i min kropp, jag brukar säga till min vän att det är som om någon nära skulle dö för mig. Jag förstår inte varför jag ska behöva uppleva det ”dödsfallet” när det inte borde behövas. Hon tycker jag är helt knäpp i huvudet och verkar ha svårt att förstå hur mycket vissa av dessa saker betyder för mig. Hon och jag tänker sex helt olika, och våra preferenser är som natt och dag.

Samtidigt funderar jag på om det kan vara så att jag förstorar upp allting så länge inte tillvaron ser ut som jag önskar. Kanske skulle jag kunna släppa på vissa delar om jag träffar tjejen som får mig knäsvag. Jag tvivlar dock men vet inte säkert. För som det har varit, och till viss del fortfarande är, så tröstar jag mig med sex. Det är ett sätt att kompensera ett i mina ögon ganska torftigt liv. Jag får fortfarande kickar av sex. Det är nåt som jag ser fram emot. Jag kan samtidigt se att saker har förändrats sen tidigare, jag ljuger och bedrar inte som jag gjorde innan och jag är mer öppen med vad jag vill. Jag tror jag har fått bättre förståelse för hur jag resonerar kring bdsm och vad jag känner.

Jag tänker att jag behöver ha känslor inblandade, särskilt i rollen som dominant. För mig är det otroligt vackert när en tjej lämnar ut sig själv till mig utifrån överenskomna regler och helt sätter sin tillit till mig. Jag tror det finns få sätt att komma varandra så nära som när man blottlägger sina innersta fantasier för varandra. Det är som att öppna upp till ett hemligt rum dit ingen annan har tillträde. Mer naken kan man inte bli inför en annan person. För att jag ska kunna förvalta den gåvan och förtroendet så vill jag kunna närvara och ge henne bästa möjliga upplevelse och engagemang. Det kan jag bara göra om jag har känslor för tjejen har jag insett. Har jag inga känslor blir det mekaniskt och jag lägger inte ner samma själ i utförandet, jag går inte in i personen på samma sätt, kemin och dynamiken saknas. Jag tror skillnaden syns i hela mitt agerande om jag skulle jämföra hur det såg ut med den gifta kvinnan kontra med Miss Orange. Då fanns det lust, kärlek, intimitet och glädje från min sida även om det vid tidpunkten fanns alldeles för mycket som var fel i tillvaron.

För från början var bdsm mellan mig och Miss Orange något kul och lustfyllt men baksidan fanns där hela tiden på grund av mitt missbruk och hennes diagnoser. Det var en galen situation men den var aldrig osmaklig eller våldsam. Med tiden ville hon ha mer och jag märkte hur jag inte längre tyckte det var lika kul, det blev mer mekaniskt. För mig har bdsm alltid varit ett rollspel, eller en slags lek. Hon vill ha äkta känslor från mig i mitt utövande, hon försökte provocera mig att bli mer hård och elak. På slutet var våra sessioner mer kalla, brutala och hårda och jag var inte närvarande på samma sätt. Det gav mig vissa kickar på ett annat plan, just att få ur den innersta råheten, djuret inom sig, som var väldigt spännande och upphetsande, men samtidigt tror jag det har skadat mig efteråt. Jag gick kanske över någon slags gräns som jag inte riktigt kan förklara. Ibland saknar jag just den kalla och hårda sexen även om jag vet att det inte var den jag föredrog. Oftast, eller kanske till och med alltid, är det när jag känner mig låg, vilket i så fall är ett väldigt tydligt och destruktivt samband. Jag längtar efter något jag inte vill ha, och som jag är tveksam att någon frisk tjej skulle vara villig att ge mig.

För mig är bdsm inte något våldsamt och brutalt även om det kan förekomma hårda tag. Jag föredrar i så fall att kalla det perverst och kinky, gärna även kladdigt. Orden våld och sex hör inte ihop i min värld, det utövas av våldsverkare. Jag gillar däremot att skifta mellan mjukt och hårt, och skapa en ovisshet för den undergivna så hon är på tårna hela tiden och aldrig riktigt kan slappna av. Likaså gillar jag att få henne förlägen, skamsen och förnedrad (på ett sätt som ryms inom ramarna för vad som bestämts innan). Jag gillar även att utmana gränser och tänja på dessa. Jag finner också stor glädje i att ge uppdrag och instruktioner i förväg så en session kan pågå dagarna innan den faktiskt äger rum, som ett förspel på avstånd.

Jag vill inte att en session ska tramsas bort, det ska finnas tydliga gränser och ramar, men det måste finnas utrymme för skratt och trams, om det uppstår dråpliga situationer. Det ska alltid finnas sunt förnuft, tillit, respekt, kommunikation och lyhördhet.

I min undergivna roll som jag inte utövar särskilt ofta så är jag mer tveksam hur jag förhåller mig till känslor. Jag tänker att där är det inte lika viktigt. Där ska jag bara ge mig hän på ett annat sätt. Så klart måste tilliten och det övriga finnas där för annars är det något väldigt osunt och destruktivt, då är det en typ av självskadebeteende. Jag tror det var det som Miss Orange försökte eftersträva. Det vi hade från början och som passade henne då, behövde intensifieras med tiden, då det blev en slags slentrian i det för henne. Hon behövde en starkare ”medicin” och ville ha något destruktivt och för mig är det inte så bdsm utövas. Numera vet jag inte helt hundra hur jag vill ha det och vad jag gillar, eller åtminstone känner jag vissa tvivel. Jag kan konstatera att senaste bdsm-sessionen inte var lyckad för jag saknade attraktion och känslor för personen, jag var inte närvarande och kände inget engagemang. Det blev bara mekaniskt och slentrianmässigt. Så vill jag inte bdsm ska vara.

Sexuell frustration

Idag hämtade jag ut min andra omgång Voxra, det innebär att jag snart har tagit det i 3 månader. Jag fick frågan om det hjälpte av apotekaren. Jag svarade att jag inte hade något att jämföra med då jag inte provat andra tabletter, men att jag trodde att mitt allmäntillstånd var bättre nu än om jag inte hade tagit Voxra. Det är ju också ett jävla svar men jag vet ju inte hur jag hade mått utan Voxra idag. Ibland undrar jag om det hjälper överhuvudtaget men kanske hade det varit ännu värre utan. Det har ju hänt en hel del märkliga saker sedan jag började ta Voxra som kanske hade gjort att jag mått sämre idag. Det känns åtminstone som värsta dipparna är borta. Däremot är min längtan efter sex och Miss Orange lika stor som alltid.

Jag får verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte ta kontakt med henne. Jag tror inte det är rädslan att bli avvisad som är det som stoppar mig för vi har ju inget tillsammans längre. Däremot är det nog nån slags självbevarelsedrift som går in och hindrar mig. För innerst inne vet jag att ingenting skulle förändras om vi möttes igen. Allt skulle bara börjas om igen och jag skulle helt plötsligt ha ännu längre att ta mig än vad jag har idag då jag är en bra bit på väg i min tillvaro. Jag vill inte börja om från början igen. Jag har redan kastat bort så oerhört mycket tid.

Även om jag har genomgått stora förändringar i mitt levnadssätt sen Miss Orange och jag umgicks senast så innebär det inte att det skulle bli bättre denna gång. Hon är fortfarande samma person och av det lilla jag erfarit så fortsätter hon i samma spår som tidigare. Så hur gärna jag än skulle vilja ha hennes välformade men sargade kropp i min famn så måste jag släppa taget om henne. Hon kommer inte föra något gott med sig i mitt liv hur gärna jag än skulle önska det. Bara det faktum att hon stör mig i tanken är ett tecken på det. Jag önskar verkligen att hon inte hade sån enorm makt över mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att frigöra mig från henne. Hon har mig och framför allt min sexualitet i ett järngrepp. Bara tanken på att kanske aldrig mer få ha sån stark sex som hon och jag hade gör mig helt nedstämd och sorgsen. Det känns som att då är inget värt någonting. Det resonemanget gillar jag inte alls och jag vet inte hur jag ska komma runt det för jag inser att det inte hjälper mig ett dugg. Nåt stämmer inte med min sexualitet och hur jag använder det. Fortfarande verkar det fungera som ångestdämpning, tidsfördriv och tröst. Det enda som jag tror ska skänka mig glädje är rolig sex med en person jag älskar. Livet är en aning mer än så.

Ett experiment med klara besked

Igår tog jag ett återfall och hade sex med en person som jag lovat mig själv att inte ha sex med fler gånger. Dock var det varken C eller Miss Orange, utan en gift kvinna som delar mitt intresse för annorlunda sex. Jag är dock inte särskilt förkrossad över det som hände då det faktiskt på sätt och vis ingår i min process för att testa mig fram. Det var ett medvetet val från min sida. Jag har en längre tid haft svårt för att ta reda på vad som är jag i min sexualitet och vad som är tröst och destruktivitet. Jag tror jag kom till vissa klarheter igår. En del insikter har jag även nått genom att messa med en tjej jag hittade på internet.

Gårdagens sex var en minst sagt perverterad tillställning som nog hade fått många att rygga tillbaka men jag behövde det för att se var jag står. Det är en typ av destruktiv sex och jag kände igår att den inte gav mig riktigt vad jag hade hoppats på. Visst var jag riktigt kåt innan och även till stor del under akten, men jag insåg att jag skulle klara mig bra utan detta i framtiden. Kanske beror det på att kvinnan inte attraherar mig särskilt mycket men jag tror det också beror på att jag kommit en bra bit på väg i mitt välmående. Jag behöver inte destruktiviteten på samma sätt som innan. Så detta var en bra test för mig.

I en konversation med en tjej på internet så pratade vi om rollerna i samband med bdsm och hon ansåg att hon behövde känna kärlek för att kunna inta rollen som undergiven i ett rollspel, däremot behövdes det inte känslor i samma utsträckning för henne för att agera dominant. Jag funderade på vad hon sa och kom fram till att för mig är det tvärtom. Som undergiven spelar det ingen roll för mig om jag har känslor för personen ifråga, det skulle likaväl kunna vara en tennismatch vi spelar. Däremot tror jag att jag måste känna kärlek för att kunna vara dominant. Jag känner att för att kunna agera i den rollen på det sätt jag önskar, där jag skiftar mellan hårdhet och ömhet, så är det mycket naturligare och enklare om jag utför det med kärlek. Det mekaniska lockar mig inte. Det blir inte bra. Rollspelen med Miss Orange, även om mycket var destruktivt, fungerade för att jag gjorde det med kärlek. Det var det som gjorde det så starkt för mig. Dock blev det likväl fel då vi inte samspelade känslomässigt, det var inte ömsesidigt. Vi delade inte upplevelsen på samma sätt.

I gårdagens tillställning hade jag rollen som undergiven och jag märkte att mina funderingar stämde. Jag var kåt men har absolut inget intresse av kvinnan i övrigt. Hon är bara ett verktyg jag nyttjar för att leva ut något udda. Hon är bra på att ge mig det jag behöver även om jag igår kom underfund med att jag faktiskt inte gillade det som pågick. Jag tände mer på förberedelserna och att servera mig inför henne när hon kom innanför dörren än den fortsatta akten. Jag hade nämligen fått instruktioner på vad hon förväntade sig att mötas av när hon klev in i min lägenhet. Under vår session märkte jag att hon inte var särskilt lyhörd. Hon har tidigare sagt att hon inte mår särskilt bra. Hon lever ett liv som jag skulle definiera som en livslögn utifrån hur mitt eget liv såg ut tidigare. Hon är dock inte kapabel att ta tag i det av olika anledningar, istället tröstar hon sig med tillställningar som den igår. Jag tror dock inte den ger henne något i slutändan mer än mer själslig tomhet. Själv kände jag inte så mycket obehag på kvällen, nu var det ingen jag bedrog och för mig var det ett test för att se var jag står. Visst är det beräknande men jag behöver pröva mig fram för att se hur något känns. Därefter kan jag göra mina val. Mest dåligt samvete har jag nog för att jag numera vet hur hennes man och barn ser ut efter att ha snokat på hennes FB-sida tidigare. Jag vill inte in och förstöra i någon annans relation men i detta fall kan mannen vara trygg, jag är inte ute efter hans kvinna. Men jag tror han har klart större problem än mig att oroa sig för. Han och hans fru borde se över sin relation och varför de är tillsammans. Nu drar jag mig ur det för gott med vetskapen vad jag inte behöver.

Så trött på lögner

Igår var en märklig dag och inte särskilt upplyftande. Men efter omständigheterna känns det ok. Jag sov inget vidare i natt men det var inte så märkligt med tanke på vad som hände. Jag hoppas jag kan fortsätta som jag mår nu, det kunde varit avsevärt värre.

Det började med att jag var på dejt med en tjej jag hittat på en kontaktsida. Vi möttes vid Ribersborg och fikade tillsammans. Det var en trevlig fika och jag tyckte tjejen var trevlig och rolig. Jag trivdes i hennes sällskap. På bilderna var hon riktigt söt och i verkligheten såg hon helt ok ut. Hon var en person jag gärna hade träffat igen. Men jag kände även om vi hade trevligt att hon verkade en aning obekväm med det faktum att hon var längre än mig, hon hade högklackade skor på sig av nån anledning när vi sagt vi skulle ta en promenad vid havet. Men hon kom direkt från jobbet så det var förmodligen anledningen även om jag trodde man bar fotriktiga skor med hennes yrke. Det är möjligt det berodde på något helt annat än min längd, det är ju helt och hållet min fundering och den blir så klart starkare när jag ser det som ett handikapp. Hon kanske inte tyckte jag såg bra ut, var tråkig eller något helt annat.

Hur som helst skickade jag ett mess till henne lite senare på kvällen där jag skrev att jag hade haft det trevligt och gärna träffades igen då jag tyckte hon var rolig och charmig. Jag fick då ett ärligt svar tillbaka där hon skrev att hon hade haft det trevligt men att hon inte kände det hon behövde för att vilja träffas igen. Det tycker jag är schysst även om det inte är kul att höra. Det gjorde mig besviken och jag fick så klart vatten på min kvarn att jag inte kommer träffa någon och att min sista chans till familj och barn är C. Såna tankar är inte bra. Jag svarade henne att jag uppskattade hennes uppriktighet och önskade oss båda lycka till framöver. Finns ingen anledning att vara otrevlig för att hon inte gillade mig.

Nu över helgen har C varit i Madrid med en gammal vän och även om jag ibland undrade om det var sant lät jag det bero. Jag tänkte hon kanske åkte med sitt ex men slog bort den tanken. C och jag har haft en del kontakt på senare tid och vi hade även sex för någon vecka sedan, då hon skulle visa sina tacksamhet för några tjänster jag gjort henne. Jag tyckte hennes sms från Madrid var kortfattade men la ingen större vikt vid det. Igår under dagen var jag hemma hos henne och la ett vykort innanför dörren som hon skulle få när hon kom hem. Det var en speciell inbjudan där jag tyckte hon och jag skulle fira min födelesdag med sex och där hon skulle vara min sexleksak. Jag vet hon gillar sånt och även jag så klart. Jag förstår dock inte hur jag tänker för jag har lovat mig själv att vara ärlig och sann mot själv men ändå gör jag så. Kortet lämnade jag nån timme innan jag skulle på dejt. Efter dejten kände jag att kortet var en dålig idé och åkte hem till C och tog tillbaka det. Sen, och detta är helt galet, ångrade jag mig en gång till, och åkte dit och la tillbaka det. Då hade klockan blivit rätt mycket och hon borde egentligen kommit hem. Ytterligare ett tag senare åkte jag tillbaka och tog kortet för andra gången. Helt snurrigt. Jag tror jag mest ville kolla om hon kommit hem. Jag såg att hennes bil stod på gatan men den hade hon låtit stå medan hon var bortrest. Strax efter kl. 22 skickade jag ett sms där jag önskade henne välkommen hem och frågade om det var skönt att vara hemma igen. En halvtimme senare fick jag ett mycket kort svar där hon svarade att det var skönt och att hon skulle lägga sig. Det var förmodligen skrivet i all hast  då det var felstavat och så kortfattat, antagligen var hennes ex på toaletten eller liknande. Jag gillar inte mina stalkerfasoner men jag cyklade över till C och där var kolsvart som tidigare och inga gardiner nerdragna. Jag insåg då att hon ljög om var hon var. Jag skickade bara ett kort sms där jag skrev att det var dags för oss att börja vara ärliga mot varandra och att detta började bli tjatigt.

Jag förstår inte varför jag blir så upprörd att hon ljuger när jag själv ljugit för henne så mycket och även gör det fortfarande eftersom jag inte berättar att jag söker tjejer på nätet. Vår relation är väldigt oklar och det skapar mycket oreda. Jag förstår inte hur jag kan känna mig avvisad av detta då det är jag som under 9 års tid avvisat henne. Hade jag velat ha en relation och bildat familj med henne har jag haft hur många chanser som helst.

Jag har tidigare skrivit att jag tror på tanken att man får vad man förtjänar, dvs det du sänder ut kroppsligt är också vad du attraherar. Därför tycker jag nu i efterhand att det var självklart att Miss Orange och jag träffades utifrån hur jag mådde då. Jag har faktiskt aldrig tänkt samma sak kring C, och när hon och jag träffades mådde jag egentligen sämre. Det får mig att sätta saker i perspektiv. Våra roller har varit omvända de jag och Miss Orangen hade tillsammans.

Jag kan nu också se att jag aldrig känt samma tillhörighet och sammanhang med C som jag t.ex. kände med mitt ex A och hennes familj. Med A och hennes familj fick jag det jag aldrig hade haft innan. Därför trivdes jag där som fisken i vattnet tills det helt plötsligt började hända en massa tråkiga saker i mitt liv, varav en hel var saker som jag inte kunde råda över. Jag kan nu se att senast jag trivdes med min tillvaro och kände någon varaktig glädje och harmoni var i min relation med A. Sedan dess har det varit en enda stor flykt och jagande efter glädje som jag till stor del fått genom sex.

Jag känner mig villrådig och rädd men inser samtidigt att det enda rätta nu är att bryta kontakten med C hur skrämmande det än är på många sätt. Jag måste cykla över till henne, för vilken gång i ordningen, och slänga in hennes nycklar i brevinkastet. Sen får det vara över. Jag kan inte ha henne som en back-up för sex, sällskap, låtsasflickvän osv när det passar mig, när det inte är det jag vill. Men mitt ego säger så klart någon annat, att jag ska hålla fast och kämpa vidare så jag inte blir ensam. Jag måste dock vara modig och ärlig mot oss båda och mitt beteende är inte särskilt respektfullt mot vare sig mig själv eller henne. Vill jag få det liv jag säger att jag vill ha måste jag vara tydligare med mitt agerande och även sätta gränser både mot själv och andra. Jag måste behålla min energi och fokusera på saker som får mig glad. Det är att vörda.

Jag behöver ha tålamod med mig själv

Fortfarande saknar jag en grundtrygghet i mig själv, det var det problem jag identifierade under kursen i personlig utveckling som jag deltog i. Jag litar inte på mig själv. Jag känner inte efter vad jag själv vill, möjligtvis för att jag inte vågar jag eller vet hur jag gör. Det är tomt. Jag har under alltför lång tid anpassat mig efter vad andra vill. Mina val har ofta gjorts utifrån vad andra önskat eller själva valt. Det frånsäger inte mig ansvar på något sätt eftersom det är jag som har låtit detta ske. Jag tycker bara det är oerhört sorgligt att det har blivit så. Jag har anpassat mig så mycket att jag lyckats radera ut mig själv. Helt plötsligt ska jag nu göra saker jag vill och som får mig att må bra. Det är uppenbart att det blir komplicerat när jag inte har en aning om vem jag är. Det jag tror jag behöver är nog mer förnimmelser eller falska bilder som skapats i mörka perioder. Igår skrev jag att jag saknar Miss Orange och det stämmer men det är huvudsakligen sex jag saknar och någon att få bry mig om. Hon gav mig sex som fick mig lugn och att må bra. Så mycket mer positivt fanns det inte. Hon fick mycket av det jag ville ha av mig, men tyvärr var det inte ömsesidigt. Det var till stor del enkelriktat. Men det är inte enbart hennes fel, jag vågade och kunde inte kommunicera mina behov. Det hade varit skönt att få skylla allt på henne men jag måste våga se min egen del. Jag var feg och rädd av så många olika anledningar. Rädd att bli avvisad, rätt vad andra skulle tro och tycka, rädd att jag skulle ångra mig. Ständigt dessa rädslor.

Jag famlar i mörkret vad jag behöver för att känna att jag lever och mår bra. Jag tror jag anstränger mig för hårt och jag leder mig själv i fel riktning genom att hela tiden hänga upp allt kring sex. Livet handlar om så mycket annat än bara det. Jag behöver få in avsevärt mer glädje i min tillvaro. Jag vill stråla och bli varm i kroppen. Jag behöver lära mig att vårda och belöna mig själv på bra sätt. För tillfället så belönar jag mig själv genom att äta lite väl mycket godis och sötsaker och det handlar snarare om tröst för att jag tycker synd om mig själv. Det blir bara en dålig och ohälsomsam tröst, precis som onani , som är ett annat tröst- och belöningsmedel jag använder mig av. Godis och sex har följt med mig länge och jag vill så gärna hitta andra vägar att gå. Något som kan tolkas positivt. Sex behöver inte vara negativt men för mig med min bakgrund blir det komplicerat. Tills jag får rätsida på den delen behöver jag andra sätt för att må bra.

Tyvärr omger jag mig för mycket med negativa element som snarare trycker ner mig och gör att jag går tillbaka till gamla beteenden. Tillsammans med min mamma finns ingen glädje. Jag känner hur energin flödar ur mig och hur hennes negativa flöde griper tag i mig. Jag tror inte min mamma är likadan på jobbet men tillsammans med mig är våra roller så väl inkörda att vi direkt kopplar in autopilot. Tyvärr känns det som kursen är dåligt inställd för den leder oss fel. Vi är inte bra för varandra. Jag träffar inte henne för att jag vill utan för att jag måste. Eller kanske snarare för att jag känner dåligt samvete om jag inte gör det. Redan där är ett grundläggande problem. Att träffa folk på grund av tvång blir sällan lyckat och trivsamt.

C nämnde det för mig igår när vi satt och pratade i bilen på väg hem efter att ha lämnat min mamma. Att jag blir helt annorlunda och att både jag och min mamma utttrycker oss i negativa termer hela tiden. Hon har helt säkert rätt. Hon som utomstående ser det mycket tydligare än jag som är mitt i spelet. Jag tror jag blir likadan tillsammans med C. För jag känner mig svart och missmodig i tanken. Jag måste våga frigöra mig från det som inte får mig att må bra och samtidigt ändra tankemönster och förhållningssätt med mig själv så jag orkar med att vara jag.

I perioder under våren har jag känt tillförsikt och kärlek för tillvaron och mig själv men så ändras det snabbt och jag faller hårt igen. Jag måste våga resa mig varje gång jag trillar och inte bara tillåta mig själv att ligga kvar och låta livet passera förbi. Det är fegt, destruktivt, ansvarlöst och mest av allt ocharmigt. Jag vill inte vara ett offer men likväl är det så jag beter mig med mitt agerande.

Förvirring utan publik

Just nu är det förvirring i min tillvaro. Jag vet inte riktigt vad jag känner och vad jag ska tro. Jag kom hem från jobbet i veckan och där hade en del orosmoment löst sig till det bättre. Det hade uppstått en minst sagt rörig situation som företaget dessutom var väldigt dålig att informera om. Men till slut fick vi svar på våra frågor och det blev en massa omplaceringar som lösning på problemen. Nu kommer jag få nya arbetskollegor och annan arbetsplats men det blir säkert bra i slutändan. Jag kände att jag inte orkade med en massa strul på jobbet utan det räcker med att privatlivet inte går som jag önskar. För det är när jag är hemma som problemen uppstår.

Jag var hos mina coacher igår, eller rättare sagt en av dem, då den andra var sjuk. Vi hade ett bra snack och det var skönt för mig att få ventilera lite funderingar och tankar då det går trögt för mig för tillfället. Jag känner fortfarande att mitt liv är väldigt tråkigt och trist och jag blir desillusionerad och nedstämd. Jag tycker att med all den tid och energi jag lagt på att förbättra min tillvaro så är jag värd en utdelning. Samtidigt har jag insett att jag förmodligen behöver mer tid för att komma till rätta med mig själv. Jag hamnar fortfarande i för mycket tankefällor.

Jag tycker min tillvaro är för grå och trist, det saknas glädje och skratt. Det hände mer tidigare. Innan var det toppar och dalar men då kunde jag känna saker, nu är det som en enda lång raksträcka. Problemet är nog att jag till stor del förknippar glädje och skratt med sex. Jag vet att jag har kul och trivs vid andra tillfällen som t.ex. vid konserter, idrottsevenemang och när jag umgås med vänner, men likväl så uppskattar jag det inte. Jag upplever det som ett tidsfördriv, eller bisyssla, till den dag jag träffar en tjej som det klickar med. Det medför att jag inte lever livet i nuet och är närvarande. Det gör mig ledsen att det är så. Det är inte alls så jag vill ha det.

Där jag befinner mig idag så handlar allt om sex och relationer, och då är det lätt att jag går i baklås. Särskilt som jag för tillfället uppfattar mig själv som väldigt tråkig, seriös och ordentlig. Jag vill saker för mycket. Jag skulle inte vilja möta mig själv. Tidigare var jag mer easygoing, jag kunde göra smågalna och knäppa saker och bjöd gärna på mig själv. Jag var en rolig person. Men den sidan är jag rädd att att visa upp då den inte enbart medförde positiva saker i min tillvaro. Jag är rädd att hamna i gamla mönster igen. Jag måste lära mig att allt är inte svart eller vitt, jag måste se nyanserna däremellan. Det finns mellanlägen. Jag är ofta för kategorisk och det stör mig. Jag stänger ute möjligheter på det viset. Jag förmodar det är en skyddsmekanism. Jag behöver komma ut och röra mig mer, få in mer glädje och skratt i tillvaron.

Mycket av samtalet med min coach handlade om det och där han  på ett begripligt sätt illustrerade för mig hur han ser på hur jag lever mitt liv. Jag är för mycket antingen eller. Jag har många olika egenskaper som alla utgör mig, coachen kallade det olika rum. Men vissa rum vågar jag inte beträda för att jag är rädd att hamna i gamla mönter igen. Ett av rummen är det som innehåller skratt och glädje. Jag befinner mig ofta i det trista och seriösa rummet, men sneglar mot det destruktiva men backar genast. Jag vet att det inte är bra för mig. Min coach menar att jag ska beträda alla rummen för numera har jag så mycket vetskap om mig själv att jag skulle märka av varningssignalerna om jag höll på att falla tillbaka. Det köper jag rakt av för lögner, oärlighet och dåligt uppförande vill jag inte gå tillbaka till, det tog för mycket energi och fick mig att må dåligt.

Som det är nu vet jag inte riktigt vad jag har att erbjuda en tjej för jag skulle inte själv lockas av en tjej som var som jag för stunden. Jag vet också att samtliga tjejer jag har umgåtts, oavsett om det varit C, A, Miss Orange, Viola eller någon annan, så har alla gillat mig för min småtokiga och knäppa sida. Jag har ofta fått höra att jag är galen och sjuk men på ett positivt sätt. Det är den bästa komplimang jag kan få, och som gör mig riktigt glad. För det är så jag vill vara. Men nu vågar jag inte längre för jag förknippar det med massa dåligt. Det gäller för mig att särskilja saker och inte välja svart eller vitt. Jag måste se nyanserna däremellan. För det är inget som säger att jag ska hamna i gamla mönster bara för att jag bjuder på mig själv och vågar vara jag. Däremot ökar förmodligen chanserna avsevärt att någon faktiskt tycker jag verkar vara en kul kille.

Det är som att jag behöver en publik för att fungera. Nu när jag inte har det så kan jag inte bjuda på mig själv och så blir jag nedstämd. På jobbet har jag lättare för att tönta mig och där har jag också en publik. Även om jag inte valt den själv så finns den där. Det verkar som jag behöver folk omkring mig för att fungera och må bra. På jobbet kan jag vara den person jag känner för att vara, när andan faller på, utan att hamna i sexuella beteenden, så rimligtvis borde jag kunna göra detsamma i privatlivet. Så jag vet inte riktigt vad jag är rädd för. Jag tror det till viss del handlar om rädslan att hamna i gamla mönster igen, men även att jag inte ska få napp även om jag beter mig på det sätt som verkligen är jag. Skulle det inträffa, så står jag helt tom och utblottad. Men det finns verkligen ingeting som talar för det, likväl hämmar det mig. Jag är rädd att misslyckas. Det gör mig så oerhört frustrerad för jag anser att det är oerhört mycket bättre att ha provat och misslyckats än att inte ens ha vågat prova.

När jag mår som jag gör nu så är det lätt att ta dåliga beslut. Jag tillbringar för mycket tid på internet som bara får mig mer nedstämd. För där blir jag mest besatt av tjejer som på något sätt är otillgängliga av olika anledningar och så känner jag mig avvisad utan att ens ha blivit det. Det är en märklig spiral som inte för mig åt rätt håll. Eftersom jag saknar glädje, och dessutom förknippar det med sex, så kretsar alldeles för mycket kring att få knulla. Då blir Miss Orange helt plötsligt mer intressant och det hjälper mig inte heller. Jag är inte snäll mot mig själv för tillf’ället.

Igår var jag på middag med C, vi hade inte träffats sen hon lånade min sexleksak. Det kändes konstigt och pirrigt att möta henne eftersom vår relation för tillfället är svårbegriplig för mig. Vi hörs sällan vid och det är svårt att veta om och när jag ska höra av mig. Särskilt när jag känner mig helt förvirrad och uppfuckad som nu. Jag vill inte dra igång något med henne men samtidigt vill jag ha närhet och sex. Igår var det uppenbart att C fortfarande vill ha mig. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte bjuda hem henne och göra sexuella anspelningar. För jag tror mina tankar om henne sen tidigare är sanna. Dock förändras allt när jag är i obalans. Jag vill inte göra henne och mig själv mer illa. Men visst kan jag känna att jag saknar henne, men det behöver inte betyda att jag vill ha henne tillbaka. Jag saknar uppmärksamheten och bekräftelsen hon gav mig. Hon var min publik. Jag vet inte vad jag ska tro, jag känner mig väldigt vilsen och förvirrad.

Jag vill ha helheten

När jag kollar på mitt liv nu och jämför det med tidigare så finns det en gemensam nämnare och det är att jag saknar helheten. Tidigare hade jag ett rikt och roligt sexliv, där jag fick fantastiska upplevelser och hade kul och skrattade ofta. Jag upplevde enormt starka kickar och berusningar i samband med mitt utövande.

Jag fick också mycket bekräftelse och uppmärksamhet från tjejer, och min mobil fylldes med roliga sms och mms som hade fått många människor att bli förskräckta och generade. Baksidan av detta liv var att jag mådde uselt. Jag bedrog, ljög och manipulerade min omgivning och mig själv. Ärlighet existerade inte. Jag gick med en konstant oroskänsla att något var oerhört fel i min tillvaro. Men sexbiten lindrade smärtan. Jag njöt av vetskapen vad jag sysslade med i samband med lättklädda aktiviteter och tänkte när jag träffade andra som ansåg mig vara ordentlig och trevlig, att de skulle bara veta vad jag sysslar med. Det var en kick att leva detta dubbelliv, det ska jag inte förneka. Jag har alltid gillat mottot: ”If you can’t convince people, confuse them”. Ibland nämnde jag detaljer ur mitt sexliv till min omgivning, vilket jag omedelbart följde upp med att säga att jag bara skojade. Folk visste inte vad de skulle tro om mig och det var så jag gillade det. Ovissheten var spännande och utmanande. Det fanns en slags osäkerhet kring mig.

 När jag hörde mina arbetskamrater prata om knulla, kuk och fitta tyckte jag bara det var patetiskt. Det var så torftigt och vulgärt på ett typiskt grabbigt sätt. Min arbetsplats är väldigt mansdominerad med en typisk machokultur, och det känns som att hela högen är en samling homofober som förmodligen i hemlighet vill bli påsatta. Eller så saknar de ens fantasi att komma på tanken, vilket är rätt troligt förvisso. Eftersom jag inte deltog i snacket kan jag tänka mig vad som sades bakom min rygg, men det bekom mig inte då jag själv visste vad jag sysslade med. På min arbetsplats sysslade jag inte med det aktivt, däremot så sköttes mycket planering där och likaså mobil- och mailkontakten med tjejerna.

Vad jag kanske inte fullt ut insåg var att jag saknade några grundläggande behov som absolut inte blev tillgodosedda under denna period, och det var mitt behov av närhet, omtanke, värme och kärlek. Så den tärande känslan i kroppen berodde till stor del på detta förmodar jag. Sexbiten blev ett substitut som gjorde det uthärdligt att leva utan det jag verkligen ville ha, men bara under en tid, sen hann tiden ikapp mig.

Idag har jag fått tillgång tillgång till mycket kring min egen person. Jag är balanserad och lider inte av oroskänslor på samma sätt som tidigare. Jag är mestadels lugn och avslappnad och försöker vara snäll mot mig själv. Jag jobbar hårt med min egen utveckling och jag är riktigt nöjd att jag har tillgång till mitt känsloregister och numera kan gråta och känna saker. Tidigare var jag väldigt avstängd emotionellt.

Dock saknar jag den riktiga glädjen i min tillvaro. Jag har fortfarande inte fått rätt på mina grundläggande behov kring närhet, omtanke, värme och kärlek men jag tror möjligheterna att få det idag är avsevärt större än innan. Vad jag kan sakna är sexbiten, och det är oerhört frustrerande. För det gör att när jag har dåliga stunder så tycker jag mitt tidigare liv var bättre än det jag har nu. Men jag antar det är reptilhjärnan som tänker åt mig. För innerst inne vet jag hur dåligt jag mådde. Vad jag tydligt kan märka är att mitt liv numera är mer neutralt, det är inte lika påtagliga toppar och dalar. Det är topparna jag saknar och det var lätt att tycka om dem, dalarna däremot har jag på något sätt förträngt. Kanske är det därför jag tycker min tillvaro är tråkigare nu, det är mer balanserat och det blir ingen känslomässig berg- och dalbana som tidigare. Det blir mer slätstruket om jag ska uttrycka mig negativt men jag kan också välja att se det som att tillvaron är mer nyanserad. Det är inte svart eller vitt. Det tar mycket energi att pendla mellan tillstånd som jag gjorde.

Jag hoppas verkligen att jag ska få uppleva helheten en dag, det vill säga när jag får alla mina behov tillgodosedda och inte bara delar av det. Jag upplevde det med mitt ex A, men jag minns knappt hur det var, jag tror inte heller jag vid tidpunkten förstod hur lyckligt lottad jag var.

Som det känns nu kan jag inte ens föreställa mig hur fantastiskt livet måste vara när man får närhet, omtanke, värme och kärlek i kombination med glädje och ett spännande sexliv tillsammans med en person som man verkligen avgudar. Det måste vara helt sensationellt. Jag vill så gärna få uppleva det en dag då jag är närvarande. Jag tror jag är på rätt väg.

När två destruktiva personer möts

Det är märkligt när jag sitter och läser gamla inlägg om Miss Orange hur illa till mods jag blir, och likväl saknar jag henne. Fast jag kan tydligt se hur det förändras med mitt mående. Det är enklare för mig att se henne för den hon är när jag mår bättre, då är jag inte intresserad av att ha med henne att göra. Då är jag mer angelägen att vara snäll mot mig själv och må bra.

När jag cyklade till min träning idag passerade jag som vanligt den busshållplats hon använde för att ta bussen hem till Lund. Det fick mig att tänka på hur många gånger jag fått springa efter henne eller ”stalka” henne för att se vad som verkligen hände. Det var ofta, särskilt första åren, som hon bara gick utan att säga mer än ”Jag måste gå nu”. Inga förklaringar, ingenting, hon bara gick fastän hon sagt hon skulle stanna. Jag blev så klart förvånad, och även ledsen och nedstämd. Jag kan inte tvinga någon att stanna men jag funderade idag på vad det var som hände hos mig. Förmodligen påminde hennes beteende mig om mina föräldrars när jag var liten. När de skulle resa iväg och jobba fattade jag aldrig någonting, eftersom jag bara vara några år gammal och inte hade någon tidsuppfattning. Jag förstod inte varför de skulle resa bort från mig.

På samma sätt förstod jag inte varför Miss Orange skulle åka hem, och det gjorde verkligen ont i mig att hon inte kunde ge mig nån förklaring. Det är möjligt jag ändå inte hade förstått, och allt kan jag inte heller förstå, men jag tror det hade fått mig att känna mig bättre till mods om hon hade försökt. Som det blev nu väckte det bara gamla minnen som fick mig ledsen och frustrerad. Det blev som en kil mellan oss.

Jag var inte redo, utifrån mitt eget problem och mående, att hantera en personlighet som den Miss Orange hade. Jag kunde inte annat än att anpassa mig efter henne och till slut bli medberoende. Jag vågade och kunde inte sätta gränser. Förmodligen hade det inte hjälpt heller. Idag när jag mår bättre känner jag mest att jag inte hade varit villig att offra så enormt mycket energi på en person som jag gjorde med henne då. Det är helt orimligt och självutplånande. Då föll det mig helt naturligt. Dessutom skulle jag inte vilja vara med en person som jag inte kan lita på, och hon sviker såväl sig själv som sin omgivning utan att blinka. Det ingår i hennes sjukdomsbild. Det är både sorgligt och komiskt att jag en gång i tiden gjorde allt i min makt för att vi skulle ha en fungerande relation ihop. Jag förstår verkligen inte hur jag tänkte. Jag kan inte ha haft höga tankar om mitt eget värde som ville in och rota i hennes kaos. Men hennes sexualitet förblindade och lindrade. Idag kan jag se att det inte var värt det, då det förmodligen har förstört mer än att det har varit till glädje i min tillvaro. Numera är jag helt osäker på min sexualitet.

Vi upplevde sällan sex tillsammans, för henne var det ett solorace och jag vet det gjorde mig väldigt ledsen. Jag ville dela upplevelsen med henne men det fick jag inte mer än rent fysiskt. Men det är först nu senare jag kan förstå vad det var som fick mig så frustrerad, vid tidpunkten var jag ledsen och irriterad. Jag fick inte alla mina behov tillgodosedda och det gjorde ont i mig.  Jag vågade sällan ta upp det med henne och när jag försökte blev det bara fel. Vi kunde inte kommunicera med varandra utan att det blev fel. Det blev mest projektioner och pajkastning.

Jag är dock glad och tacksam mot Miss Orange, och känner en slags odefinierad värme för henne. Utan henne hade det tagit betydligt längre tid innan jag hade vågat börjat rota i mitt liv. Det behövdes nåt extremt och utöver det vanliga för att få mig att vakna och det levererade hon med råge. Hon har en stor plats i mitt hjärta men jag måste försöka komma på ett bra sätt att leva med det så det inte skapar problem för mig.