Arkiv
Mer tystnad
För mig är det helt obegripligt att hon inte svarar efter sista brevet som jag skickade. Hon har nu läst det och tystnaden är lika kompakt som tidigare. Jag undrar verkligen vad som fått henne att gå så i baklås. Nu får jag känslan att hon hatar mig eftersom hon inte bara kan skicka ett sms där det står att det är slut. Hon verkar av någon anledning vilja göra mig illa. Det frustrerande är att jag inte kan komma på en enda rimlig anledning. Det finns inget giltigt skäl alls. Hon måste bara ha bestämt sig att aldrig mer kontakta mig och att jag är nåt hon måste offra för att bli lycklig i USA. Jag hade inte blivit glad av att höra det då jag har en infekterad syn på ”The great land of freedom and opportunities” men jag hade ändå fått gilla läget. Då hade jag åtminstone vetat och fått mitt avslut. Nu är det svårt att gå vidare. Jag kommer säkerligen be nån jobbkollega kolla med henne vad som hänt även om det är helt galet att jag ska behöva göra det. Jag skulle kunna skapa en hel del obehag för henne om jag vill. Jag väljer dock att inte sjunka till hennes nivå.
Kunde inte låta bli
Var ute med några vänner och hade trevligt. Vi hade ätit och hade tagit oss till ett ställe för att spela shuffle board. Plötsligt var jag tvungen att plocka fram mobilen för att kolla om hon läst mitt sista mess, där jag frågade varför hon inte pratade med mig, vilket jag kunde notera att hon gjort utan respons än en gång. Jag deppade ihop fullständigt och blev helt frånvarande. Synd eftersom det var en del nya människor jag träffade. Jag kände mig helt uppgiven och tyvärr återspeglades det i mitt beteende. Jag har aldrig varit bra på att låtsas som ingenting.
Förvisso hade jag bara druckit 3 öl men jag lackade ur fullständigt och skickade meddelandet jag filat på i en vecka. Jag borde sansat mig ett tag till men samtidigt så har jag funderat på det länge nog. Nog är nog.
Hi sweetie,
What goes around comes around
Tystnaden fortsätter med min flickvän (?) på andra sidan jordklotet. Ibland är jag riktigt bitter och förbannad och vill bara skriva en massa dumma saker som mest innefattar dvs könsord och svordomar. Dock sansar jag mig för det vill jag inte leva med i efterhand, det skulle bara ligga och skava efteråt. Jag behöver inte bete mig dumt för att hon gör det. Uppenbarligen är hon inte den person jag trodde hon var. Självklart känner jag mig lurad eftersom jag ödslat både tid och pengar på henne. Pengarna spelar mindre roll men tiden får jag inte tillbaka.
Hon gör sig påmind lite varstans på stan även om vi aldrig tillbringat tid här. Det är personer på stan som på något sätt påminner om henne med kläder, utseende, smycken, gång, hår osv. Varje gång går det ett sting av smärta genom mig.
Jag skickade ett kort meddelande igår på alla forum jag kan nå henne på, Viber, Facebook, Skype och mail. Jag skrev ”Sweetie. We both know it is time to talk n sort things out. Silence treatment n ignoring me is not the proper way. Now it is time to act like adults. Talk to me. Muuaah”
Än en gång ser jag att hon läst det och mer tystnad. Det börjar bli komiskt. Jag har faktiskt skrattat åt det någon gång och inte bara varit arg. Dock upptar hela grejen i sig alldeles för mycket tid av min tillvaro. Jag är låg på energi och mår uselt. Svarar hon inte nu, skickar jag ett brev som jag har funderat på i över en vecka nu. I nuläget är det som ett levande dokument som jag fyller på allt eftersom. Det finns inga bitterheter i det, däremot förklarar jag hur ledsen och besviken jag är på henne över hennes agerande. Jag måste skicka det för att på något sätt kunde gå vidare med detta. Annars kommer det ligga och tära hos mig en lång tid.
Idag såg jag hon var inloggad på Facebook så då skrev jag bara ”Sweetie, why don’t u talk to me?”. Det blev inte läst innan hon visade sig vara utloggad.
Ironin i detta är att saker alltid slår tillbaka till en till slut. Jag har aldrig behandlat något med fullständig tystnad och ignorans som hon gör med mig, men under den värsta tiden i mitt liv med lögner och dubbelspel var det ändå mycket tystnad från mig. Då jag inte orkade med allt som hände. Men jag försvann aldrig helt som hon har gjort i detta fall. Jag kanske var tyst någon dag oavsett telefonsamtal, sms och mail. Nu får jag igen, tiden hann ikapp mig också. Synd att det kommer när jag försöker uppföra mig och är uppriktigt ärlig med min avsikter. Tajmingen i livet är märklig. Jag tycks aldrig hitta någon som befinner sig på samma plats i tillvaron som jag. Hon här skulle t.ex flytta utomlands, även om jag förvisso hade chansen att stoppa det. Med tanke på hur hon hanterar vår situation så var det nog bra att jag inte stoppade henne. Hon är inte en person jag vill ha till livskamrat.
Hon skrev ofta att hon ville jag skulle vara lycklig. Undrar om hon på fullaste allvar tror detta gör mig lycklig. Hon har säkert nån förvriden tanke att om jag hatar henne blir jag glad. Vad hon missar är att jag orkar inte gå omkring och hata människor. Det blir inget liv av det.
Streta emot
Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? Det är ett mantra jag bär med mig men tyvärr inte praktiserar i den utsträckning jag borde.
Jag vill så gärna skriva till min fd (?) flickvän och forcera fram ett budskap från henne, men då är frågan varför. För att få rätt? Jag vill vara lycklig men är allt annat än det för stunden. Jag blir inte lycklig oavsett vad jag gör. Prestige är inget som jag bryr mig om så visst kan jag bomba henne med meddelanden, men då försöker jag kontrollera och forcera situationen i min strävan att få rätt. I detta fall att man uppför sig respektfullt och avslutar en relation genom att säga ifrån. Det finns så mycket jag vill säga och fråga, och som jag behöver få ur mig för att inte bli knäpp, men hur gärna jag än vill skicka iväg det får jag nöja mig med att skriva det här. Jag vet det skulle bli bittra meddelanden och det vill jag inte bära med mig. Jag har ingen anledning att bete mig illa för att hon gör det. Hon har säkert sina anledningar. För nåt mystiskt och obegripligt pågår. Jag finns kvar på hennes facebook, likaså våra bilder ihop. Jag börjar undra om någon i hennes släkt förbjudit henne att ha kontakt med mig. Kanske tom tagit hennes telefon.
Ironin är att hon ville jag skulle vara lycklig skrev hon, och så gör hon mig mer illa än vad som behövs. Jag fattar verkligen ingenting alls. Hur man kan säga och skriva de saker hon gör vid vår sista kontakt och därefter fullständigt ignorera mig. Jag trodde jag kände henne bättre än så. Jag blir besviken jag läste henne så fel. Jag tror dessvärre jag till viss del har mig själv att skylla. Jag skapade ”monstret” själv. Jag förespråkade alltid den svenska modellen att man delar allt i en relation, att det är jämlikt osv. Jag märkte hon var ovan vid detta tänk och nu har jag kanske fått det i retur. I vår del av världen värderas inte relationer högt utan vi konsumerar dessa precis som allt annat i vårt konsumtionssamhälle. Minsta lilla problem så separerar vi. Jag tror vi ger upp för lätt idag. Därmed inte sagt att jag vill ha det som på min morfars generation där man till varje pris höll ihop familjen. Jag tror dessa värderingar är mer typiska i Filippinerna idag men nu gör hon uppenbarligen undantag på detta.
Jag vet hon gjorde mig glad och fick mig att skratta, vilket är jätteviktigt för mig. Jag gillade hennes utseende och kropp, och även ålder. Hon var 10 år yngre än mig och ville ha barn då hon i sin värld ansågs vara gammal som inte hade några. I övrigt vet jag inte vad som gjorde henne bra. När vi reste runt på semester var jag alltsom oftast irriterad även om det var mer på hennes land än henne. Men tyvärr fick hon ta skiten, hon var så att säga budbäraren. Men vi klarade semestern i 3 veckor utan drama trots att vi levde så tätt ihop. Hon tog mig på ett bra sätt, och sa ifrån när jag gnällde för mycket. Det är en egenskap jag verkligen gillar när jag inte kan köra över någon. Jag vet jag retade mig på hennes självupptagenhet i olika sammanhang, hennes okunnighet om världen i allmänhet och att hon hon kunde vara ytlig. Men detta hade jag ändå överseende med. Vår brist på kommunikation får vi båda ta på oss. Den berodde dessutom antagligen även på såväl språkförbistringar som kulturskillnader. Jag vet inte om det är henne jag saknar eller relationen och sällskapet. Att jag hade någon att dela min tillvaro med. Kanske slog jag knut på mig själv med henne och idealiserade det vi hade. Men när jag ser på bilder från vår resa så ser vi väldigt kära ihop. Blickarna ljuger inte. Jag vet inte vad jag ska tro om nåt längre. Jag vet bara att tystnaden gör ont.
Tystnad
Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.
Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.
För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.
Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.
Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.
Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.
Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.
Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.
Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.
Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.
Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.
Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.
Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.
Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.
Brustet hjärta igen
Hur ska jag någonsin våga öppna mitt hjärta igen efter att ha fått det krossat än en gång? Jag visste innerst inne att ett långdistansförhållande var dömt att misslyckas men jag sköt problemet framför mig. Jag ville inte ta tag i det för jag visste inte konsekvenserna om jag skulle försökt stoppa henne från att åka och prova sina vingar på hennes livs möjlighet här i livet.
Nu kan jag på ett sätt tycka jag borde ha tagit tag i det på något sätt. Kanske hade relation levt eller så hade jag kommit längre i läkningsprocessen nu.
I natt var jag tvungen att börja rodda. Vi hade pratat på Skype för några dagar sedan och haft ett bra samtal där vi avslutade med att båda gråta och vara ledsna. Därefter hörde jag inte av henne så mycket. Jag vet att hon har fullt upp i USA och att saker inte är som hon tänkt sig. Jag vet också att det är tufft för henne att acklimatisera men likväl blir jag besviken av utebliven uppmärksamhet.
Jag antar min självkänsla är låg och behöver henne till att bekräfta mig. Det är sorgligt att det är så. Jag trodde jag kommit längre. Först var jag undvikande i vår relation sen nu när hon blivit det så blir jag så klart helt ”needy”, något jag inte alls uppskattar med mig själv. Eftersom vi huvudsakligen har kontakt via Viber och Facebook blir kommunikationen därefter, särskilt som hon skriver från sin mobil med litet tangentbord. Dessutom skriver vi på engelska vilket inte är moderspråk för någon av oss. När det gäller känslor och liknande är det lättare att skriva på sitt hemspråk tycker jag. Det är så mycket nyansskillnader jag inte behärskar i engelska. Som exempel ordet älska som för mig är mycket starkare på svenska än love på engelska.
Hade jag haft is i magen så hade relationen levt vidare men det var nåt som inte fick mig att må bra. Det mesta låg hos mig, jag kände mig bortglömd, övergiven och lågprioriterad. Ungefär som jag kände mig med M, borderlinetjejen. Kanske är det kvarlevor av den relationen som förstärker min upplevelse nu, allt känns liksom igen. Kanske är jag också mindre intresserad av att slå knut på mig själv och vågar ifrågasätta om något inte känns bra. Detta kändes inte bra, och har inte gjort på länge även om vi haft några bra samtal på vägen.
Jag vill ha en kärleksfull relation där man umgås och gör saker tillsammans. Jag vill inte göra allt på egen hand längre och det är precis vad som händer när man är involverad i ett långdistansförhållande. Inte blir det bättre av att sakna datum då man planerat att träffas. Jag har försökt insistera på att komma och hälsa på henne även om jag inte är ett stort fan av USA men hon har varit avvaktande. Hon vill ”landa” först säger hon och det förstår jag. Men jag tänkte vi kunde planera för en månad framåt eller nåt. Nu uppstår istället, en för mig synnerligen obehaglig ovisshet där jag inte vet när, eller ens om, vi kommer träffas igen. Jag kan inte leva på hoppet och satsa på något som är ytterst tveksamt.
Under vår tid tillsammans har vi nog båda misslyckats med att kommunicera med varandra fullt ut. Kanske beroende på rädslor, språkförbistringar men främst tror jag det beror på kulturella skillnader. Jag har betonat att vi skulle lyfta upp problem som kunde relateras till olikheter för att inte förstora upp något utan lösa det direkt men det har vi nog misslyckats med.
Jag fick innan hon reste till USA frågan om vad jag ville, men jag kunde inte svara bra på det. Jag ville inte vara självisk och säga att jag ville hon skulle vara med mig. Nu får jag det i nacken lite grann. Dessutom säger hon att i hennes kultur är det mannen som bestämmer riktningen. För mig är det helt snurrigt och verklighetsfrämmande, vilket jag försökt förklara utan framgång.
Jag ansträngde mig hårt innan hon for att få henne att komma och hälsa på i Sverige innan för att få en bättre uppfattning om mig och se hur jag lever. Jag tänkte det skulle gynna vår relation. Tyvärr blev det aldrig av och det gör mig ledsen och bitter. Hon menar att hon inte kunde skjuta på sin resa men det beror också på kulturskillnader. I hennes värld säger man inte nej till ett jobb. Hon hade kunnat förklara att hon blev en månad sen och antagligen hade det inte blivit några problem men istället blev det som en kil mellan oss som bara har tilltagit.
Nu står vi på varsin världsdel och tjafsar och är olyckliga båda två. Ja jösses, att jag hela tiden lyckas hamna i dessa situationer. Jag tror inte det är tillfälligheter.
Eftersom jag mår kasst börjar jag så klart försöka hitta sexkontakter för att råda bot på min ångest och få smärtlindring. Jag vet om det, men är i nuläget oförmögen att göra något åt det. Dock har jag inte hamnat i något konstigt än. Jag vet inte om jag är stark nog att dra mig ur om jag får chansen. Samtidigt vill jag inte hamna i en situation där jag är otrogen, även om vår relation förmodligen är över för gott.
Det blir inte alltid som man tänkt sig
Förra helgen försökte jag avsluta det med tjejen i Helsingborg. Det gick inget vidare. Jag avskyr när människor som jag tycker om blir ledsna och jag har en tendens att då försöka få folk glada igen. Det är ett beteende sedan min uppväxt som jag är väl medveten om. I ett fall som detta faller det på sin egen orimlighet att jag ska kunna göra henne glad när jag vill avsluta vår relation. Men likväl föll jag i fällan. Jag insåg också att jag tycker om den här tjejen mer än jag anade först även om det är några saker som stör mig och får mig orolig för en eventuell framtid tillsammans.
Jag förklarade för henne att jag ansåg att avstånden var jobbiga och att jag inte var intresserad av en framtida särborelation. Jag nämnde även att hennes situation för tillfället med akuta pengaproblem och inget fast jobb stör mig. Det sistnämnda var väldigt svårt att ta upp men samtidigt vill jag inte hitta på svepskäl. Där jag befinner mig i livet har jag det gott ställt ekonomiskt, även om jag vet sånt kan ändras över en dag. Jag vill kunna resa och göra saker tillsammans med en partner och med henne känns det svårt för tillfället. Jag bjuder gärna på olika saker men jag är inte intresserad av att bli försörjare åt någon annan, jag har tillräckligt med egna intressen jag vill kunna bibehålla och underhålla.
Som alltid i en krissituation försökte hon komma på lösningar och på något sätt valde jag att lyssna på hennes argument. De lät rimliga. Hon ser möjligheter där jag ser problem. Jag vet om att jag tänker för mycket, hon går mer på känsla. Även om jag anat att hon är förtjust i mig så hade jag nog inte riktigt förstått hur mycket. Det är så klart smickrande, det vore lögn att påstå nåt annat. Hon visade mig en blogg där hon skrivit dikter som handlar om mig och hon sa även ordet som jag själv inte använt sedan jag bodde ihop med min fd sambo A, det som börjar på Ä. Detta sa hon dessutom tidigare så det var inte i panik över att saker höll på att ta slut. Det är svårt att bryta upp när jag får höra hur mycket hon tycker om mig. Jag är för svag i sådana situationer. Jag blir obeslutsam och vacklar.
Likväl är jag inte nöjd med saker och hur det utvecklade sig. Nu åker jag iväg och jobbar och ska ta mig en rejäl funderare under tiden. Hon är en mycket bra tjej som jag gillar men är det möjligt för mig att helt släppa det runtomkring henne? Gillar jag henne så mycket? Kan jag släppa in henne i mitt liv?
Som det är nu kommer jag fortfarande med för mycket oklara besked och har en tendens att börja prata om annat eller helt enkelt inte svara på frågor som jag tycker är jobbiga för mig. Hon märker och påtalar det. Jag känner mig elak och oärlig, för jag vill ju ha rak och ärlig kommunikation. Men nu skrämmer det mig. Det är inte så här jag vill ha det.
Hon vill jag ska träffa hennes barn, och de i sin tur har uttryckt en önskan att träffa mig. Jag har dock lyckats förhala det så pass många gånger nu att jag börjar få ont i magen. Det känns inte bra. Så klart undrar barnen varför jag inte dyker upp när hon pratar om mig, och dessutom så måste hon förklara för dem varför jag inte kommer, och jag ger bara dåliga undanflykter. Skulle jag känna att jag vill satsa på den här relationen så kommer jag så klart träffa barnen omgående men tills dess skulle jag känna mig helt oärlig om jag träffade dem med tanke på vad som rör sig i mitt huvud.
Värdegrunder
Under mina kurser jag har gått i personlig utveckling har vi pratat en hel del om värdegrunder och vad som är viktigt i våra liv. Jag har där insett att jag inte har varit sann mot mig själv tidigare, vilket också påverkat min omgivning. Jag var oärlig och hal och förmodligen väldigt svår att få grepp om. Jag gav inga besked i någon riktning, allt för att slippa ta några beslut och hålla saker flytande.
Jag tycker numera att jag har fått bättre grepp om att stå upp föra mina värdegrunder där ärlighet förmodligen är den viktigaste. Jag vill uppfattas som en generös och ärlig person som folk kan lita på även när det blåser snålt. Sen jag började min storstädning har jag till stor del varit nöjd med hur jag hanterat olika situationer även om det alltid inte varit bästa lösningen. Jag är inte perfekt, långt därifrån.
Nu på senare tid har jag fått en obehaglig känsla i kroppen att jag sviker mig själv och därmed även andra. Jag står inte upp för mig själv på det vis jag önskar och säger vad jag tycker och tänker. Jag har hamnat i en situation med tjejen jag träffade kring nyår där jag märker att jag inte är ärlig hela tiden. Jag har börjat komma med undanflykter och ger inga klara besked. Dessutom så gör jag mest sexuella anspelningar och svarar aldrig direkt på bekräftelse jag får från henne. Eller så skojar jag bort det. Jag vågar eller vill inte ta ställning och lova henne något när jag vet vad som rör sig i mitt huvud. Men så klart märker hon hur jag beter mig och hon läser mig rätt bra måste jag erkänna.
Mitt agerande gör mig besviken för det tar bara onödig energi i anspråk och dessutom så sviker jag mig själv och även henne. I huvudet har jag redan avpolletterat henne men inte berättat det så att hon vet. Det är fegt och oärligt. Hon är en trevlig tjej men hennes livssituation är för rörig för att jag vill vara en del av den. Förvisso är hon på väg att få rätsida på en del men det största hindret oss emellan ser jag ingen lösning på. Hon bor i Helsingborg och med tanke på mitt jobb, och att hon är mamma med delad vårdnad så innebär det att vi träffas för sällan för att det ska kännas bra för min del. Dessutom så klickar vi inte sexuellt trots att hon i grund och botten är openminded och vill utforska. Jag upplever fortfarande att jag skulle utnyttja henne även om det är hennes egen vilja och då avstår jag hellre. Alltså har vi en sexuell samvaro som inte ger mig det jag behöver. Under två månaders tid har vi inte ens varit i närheten av något kinky även om vi pratar en hel del om det, eller åtminstone gör anspelningar. Vi är däremot bra på att kramas och ge varandra närhet och jag tror det är en del i varför jag inte kunnat avsluta det. Jag gillar närheten jag får, det är skönt att sova tätt inslingrade med varandra. Men jag skulle vilja göra det oftare och så vill jag ha rolig sex. Jag skulle svika mig själv om jag fortsätter träffa henne för det är inte denna typ av relation jag vill ha. Jag vill inte vara särbo och träffas varannan, var tredje vecka. Det blir inget bra, jag behöver något annat.
Ett gammalt beteende som jag inte gillar har börjat göra sig påmint, nämligen att jag försöker hitta någon som ska ersätta henne. Detta gör mig en aning frustrerad och nedstämd. Jag vill inte falla tillbaka i det. Det är något jag vill ha bakom mig. I nuläget har jag 2-3 tjejer som jag mött på internet som jag pratar om att träffa och gå på dejt med. Dock har jag inte kommit dit än. Även om jag redan svikit mig själv, och även henne, så tycker jag det är än värre om jag träffar dom andra tjejerna. Detta är mitt något konstiga sätt att dra saker till sin spets så det inte längre finns någon återvändo. För när jag väl gått över en gräns så finns det ingen återvändo utan då måste jag ta tag i det. Det är där jag hamnat nu. Jag måste börja klippa band igen.
I allt elände så kan jag ändå se något positivt i det faktum att jag åtminstone ser vad det är som händer och hur jag beter mig. Det gör att jag kan agera och korrigera innan det blir för komplicerat.
Störningsmoment 2
Idag fick jag helt plötsligt ett sms från Miss Orange. ”Du vill inte ta en fika i Malmö om en kvart?”. Som alltid blev jag helt kall när jag såg hennes nummer på mobilen. Hon har fortfarande mig i ett hårt grepp, eller kanske snarare att jag tillåter henne att ha det. Jag idealiserar henne såtillvida att jag saknar den sex hon erbjöd. Lyckligtvis hade jag precis runkat innan jag fick sms:et annars vet jag inte om jag hade svarat att vi kunde ta en fika, för antagligen hade jag fått sex senare. Vi har den dragningskraften på varandra.
Nu har det gått dom vanliga 2-3 månaderna sen hon hörde av sig sist så det var inte helt oväntat att hon tog kontakt, men jag förstår dock inte varför. Hon borde också ha tröttnat på alla turer. Jag är inte intresserad av att återuppta kontakten med henne för att hon sedan ska börja bete sig märkligt igen. Det tar för mycket energi och gör mig bara illa. Jag gillar dock inte att hon har sån enorm effekt på mig. För så länge jag reagerar så här så är det nog orimligt att hoppas att jag ska träffa någon annan. Min hjärta är av någon konstig anledning hos Miss Orange fastän hon inte förtjänar det.
Jag vill dock inte hamna i någon pajkastning med henne så jag ignorerar hennes kontaktförsök ännu en gång. Det var antagligen ett plötsligt infall att höra av sig till mig när hon råkade vara i Malmö, och så kunde hon inte hejda impulsen. Hon får ta ansvar för sin del så tar jag hand om min.
Jag tror det var hennes sms som fick mig att reagera så kraftigt på C:s mail till mig. För jag har inte saknat eller knappt tänkt på C på sistone men när Miss Orange fick mig i obalans så kände jag ett obehag som jag ville skyffla över på C. För det är så det har fungerat, när Miss Orange har fått mig att må dåligt så har jag sparkat neråt på C. Så det var nog lite av gammal vana. Hade inte Miss Orange skickat sitt sms så hade jag nog låtit C:s mail vandra förbi mig ganska oberörd. För jag höll mig lugn i en vecka innan jag plötsligt reagerade. Det är märkligt att det sker precis när Miss Orange hört av sig så sambandet är väldigt tydligt. Just nu har jag dock väldigt svårt att hantera min egen konflikt men det är det jag måste göra och inte hamna i konstiga rollspel och maildueller som inte leder någon vart.
Det är tur jag har min vän M, soctanten, jag hörde av mig till henne och fick behövligt stöd som alltid. Förhoppningsvis gör jag inget dumt även om jag varit sugen på att svara med någon sexuell invit.
Störningsmoment 1
Jag fick ett mail från C för lite mer än en vecka sedan. Det stod bara ” Jag saknar dig! Kram C ”. Jag hade inte trott hon skulle höra av sig mer till mig, särskilt som hon blivit sambo. Det var vad vi lovade varandra när vi pratades vid senast. Jag fick en del riktigt elaka tankar, bl.a. att vidarebeforda mailet till hennes svartsjuke kille och be honom säga till sin sambo att låta mig vara ifred och även upplysa honom om att hon låg med mig när hon börjat om med honom igen. Jag sansade mig ganska snart, och är i dag glad att jag inte skickde något sådant. Jag vill inte göra något jag ångrar senare. Finns ingen poäng att såra folk. Jag skrev ett svar till henne som jag aldrig skickade men som jag lägger ut här utan att dra igång någon energikrävande mailduell.
”Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga eller svara. Under andra omständigheter hade jag blivit smickrad, nu blev jag ledsen men också irriterad. Såna här korta meddelanden är precis vad miss Orange sysslade med.
Jag vet inte ens om jag borde skriva det här eller bara strunta i det. Du är sambo nu, kort tid efter att du var hemma hos mig i min säng lättklädd! Dina ord känns märkliga utifrån vad du sa på telefon om hur jag behandlat dig. Jag förstår faktiskt inte vad du saknar. Allt borde vara frid och fröjd nu, ditt liv har startat.
Det har pågått längre än så, men sedan vår skidresa ihop har du pendlat mellan M och mig medan jag faktiskt försökt få ordning på mitt liv och vara ärlig, och även om jag inte kanske inte visat det så har ditt agerande sårat mig rejält. Jag har inte kunnat lita på dig. Tilliten var borta. Helt plötsligt behövde jag kolla vad du sysslade med bakom ryggen på mig. För jag kände nåt inte stämde. Så vill jag inte ha mitt liv. Jag vill kunna lita 110% på min partner, du gav mig inte den möjligheten med ditt agerande. Jag blev osäker på dig.
”M betyder inget, det är dig jag älskar”, ”Du är min stora kärlek”, ”Jag ska aldrig mer träffa honom”, ”Det bästa vore om jag inte hade kontakt med någon av er” osv…
Jag förstår faktiskt ingenting med tanke på vad du sagt till mig men kanske har du sagt samma sak till honom.
Jag har hållit mitt löfte till dig och har inte stört dig och M i er relation därför undrar jag nu vad det är du vill. Jag vill inte vara en del av er relation. Jag skulle uppskatta om du respekterade det. Har du något att säga så lyssnar jag självklart, annars vill jag vara ifred.
Fridens”
Jag känner att det är någonting som stör mig rejält men jag kan inte riktigt reda ut vad det är. Jag känner ilska och besvikelse över att ha blivit lurad tror jag. Jag tycker hon betett sig illa och oanständigt. Samtidigt är det den bilden jag haft av henne hela tiden så jag förstår inte varför jag reagerar så kraftfullt denna gång. Sen är jag nog avundsjuk på henne att hon gick direkt till en relation och fick allt det jag önskar även om jag inte vill ha det med henne. Men samtidigt undrar jag hur glad hon är i sin relation när hon fick sin reservplan. Att hon mailar mig är ett tecken på att nåt inte stämmer. Tiden hinner förmodligen ikapp henne också. Deras relation är byggd på svek och bristande självrespekt. Kanske att dom stannar ihop av rädsla. Men såna relationer klarar jag mig utan. Just nu önskar jag henne mest elände men det går över för i slutändan vill jag så klart att hon har det bra. Hon är ingen dålig människa, vi passade bara inte ihop utan plockade fram det sämsta hos varandra.
Förvirring och nedstämdhet på tapeten
Jag är överraskad över min reaktion kring C men ändå inte. Utifrån tidigare erfarenhet så visste jag att jag skulle sakna henne, och känna mig tom och ensam. Jag visste också att jag skulle börja fundera på om jag har gjort rätt och även ångra mig. Så har det varit varje gång vi glidit ifrån varandra, och så även denna gång. Inget nytt på den fronten. Sen har jag fångat in henne i mitt nät igen, och åter tröttnat. Men nu så agerar jag på ett annat sätt. Jag känner mig nedstämd och missmodig men väljer att inte ta kontakt med henne. Jag behåller konflikten inom mig istället för att bolla över den till henne. Jag känner på det som sker. Det är bra för det är precis vad jag lärt mig på kurserna i Stockholm, att äga sin egen konflikt. Men denna gång försöker jag nog nysta upp lite mer i detalj vad det är som händer inom mig angående C och jag har svårt att separera saker märker jag. Jag kan inte riktigt känna om det är henne jag saknar eller om det är ett sällskap i allmänhet. Men jag känner oro och nedstämdhet, så mycket vet jag. Så för tillfället tycker jag mig inte märka av något positivt kring Voxran som jag ätit i lite mer än två veckor. Men detta är så klart en situation utöver det vanliga, kanske hade jag mått ännu sämre utan den.
Jag vet vad jag gillade med C och vad som störde mig. Summerar jag ihop dessa delar så var det nog bra vad som hände men detta är rent förnuftigt och logiskt tänkande. Känslomässigt kan jag inte riktigt känna något alls. Eller jag kan inte tyda det klart. Så klart händer det mycket inom kroppen, men ofta föregås det av tankar som inte är så positiva. Jag undrar hur jag skulle resonera kring C om jag mötte en tjej som jag verkligen föll för. Skulle hon falla i gömska omgående?
Vad jag vet är att jag saknar sällskapet och att det känns tomt utan henne. Jag vet jag vill ha en tillhörighet någonstans där jag trivs och känner mig hemma. Av någon anledning gjorde jag inte det med C, kanske för att jag inte tillät det själv. Oftast kände jag mig ensam i hennes sällskap för jag upplevde det som att det alltid fanns en distans mellan oss, ett oförstående. Båda hade del i att det var så.
Jag har jagats av så mycket skuld och dåligt samvete genom åren och C har fått ta mycket av det då hon var mitt första vänsterprassel, som sedan låg till grunden för att jag separerade med A. Jag har aldrig gett C en ärlig chans. Det gnager en aning känner jag. Men samtidigt kan jag undra, med tanke på hur jag mådde när vi träffades, om hon är rätt person för mig. Law of attraction, man får det man utstrålar, talar inte precis till vår fördel.
På ett sätt kan jag tycka att det är trist att jag aldrig vågat släppa in henne fullt ut i mitt liv, såtillvida att vi inte bott ihop, för i övrigt har jag delat med mig av i princip allt till henne. Kanske inte just när det hände men åtminstone efteråt. Men det finns så klart skäl till varför jag inte ville flytta ihop med henne. Förmodligen var det en känsla att nåt inte stämde. Jag får tro på att det var så. Det är inte heller något jag egentligen borde ägna tid åt att spekulera i då det inte lär få mig på bättre humör, snarare tvärtom.
Jag tror jag är avundsjuk på henne, vilket påverkar mig mycket för tillfället. Hon får nu det jag så gärna vill ha, dvs en relation och förmodligen snart en familj. För hon kommer vilja bli gravid omedelbart, det är hennes största önskan, och eftersom dom har en historia ihop så behöver dom inte tid till att lära känna varandra. Hon får en tillhörighet och ett sammanhang. Det kunde ha varit jag som hon fått det tillsammans med. Vad jag glömmer bort är att jag gång efter annan har valt bort detta med henne. Jag glömmer också bort att dom två tillsammans förmodligen har en hel del problem framför sig med tanke på hur deras relation har sett ut. Jag hoppas allt blir frid och fröjd för dom men jag tror det är svårt. Tiden kommer hinna ikapp dom också förr eller senare. Men det är inte mitt problem även om jag kan tänka mig att jag skulle finna en småaktig glädje i det, men jag hoppas jag kan vara större än så.
Jag vet inte fullt ut men jag tror det är saknaden av en tillhörighet och sammanhang som är det som tynger mig mest och mina tankar kring att jag inte kommer kunna hitta en relation som jag trivs i. Jag ser för många problem med mig själv. Jag saknar fortfarande tillit till mig själv. Jag anser mig vara för gammal. Mitt jobb hjälper mig inte och definitivt inte min sexuella läggning heller. Sen är det min längd som jag nog ser som det största problemet. Mitt intryck är att tjejer vill ha långa män för det är ett tecken på manlighet. Jag vet inte om längden påverkar manligheten, däremot vet jag att jag inte är lång och då blir jag per automatik bortvald. Det gör mig ledsen. Men ibland väljer jag bort mig själv hos tjejer. Det är smartare om jag låter dom göra valet själva istället för att dissa mig själv. Kanske gör jag det för att slippa bli avvisad. Jag intar en offerroll inser jag. Och det är en av sakerna jag retat mig mycket på med C, att hon ofta anser sig vara ett offer. Så inte så konstigt att jag har retat mig på det, när det är en projicering.
Vad jag vet är att om jag gör som alltid gjort så kommer det bli som det alltid blivit. Jag måste förändra saker och det skrämmer mig. Jag saknar också energi. Jag känner mig handlingsförlamad och har en tanke om att jag behöver en partner för att orka ta tag i mycket av det jag borde göra. På så vis händer ingenting utan jag sitter fast i moment 22. Jag måste nog börja göra saker lite tvärtom mot vad jag vanligtvis gör, bara för att bryta mönster men tanken gör mig rädd och nervös, vilket jag också inser är ett tankefel. Usch, vad detta känns deppigt. Jag är så trött på att försöka fylla ut min tid. Jag har för mycket ledig tid. Den tiden hade jag gärna ägnat åt samma saker som mina vänner, dvs familj och aktiviteter ihop. Då hade jag fått känna mig betydelsefull och uppleva tillhörighet, för det är min högsta önskan och mål för tillfället.
Dagen efter
Sov en aning bättre i natt men vaknade ändå nån gång med viss oro. Jag känner mig fortfarande en aning avvisad fastän det är jag som varit frånvarande. Men det är väl att hon tog beslutet, och dessutom gick bakom ryggen på mig, som stör mig. Så klart snurrar tankarna om att jag gör fel som släpper taget om henne. Jag märkte så väl hur hon vacklade igår och ville höra mig säga nåt som skulle få henne att ändra sig. Men jag förmådde mig inte fullt ut. Jag vill försöka komma därifrån även om det kommer bli än mer tyst och trist i mitt liv, men så får det vara. Kanske gör det att jag försöker få saker att hända. Jag hoppas det är så.
Jag läser åter igen boken Hemligheten – Från ögonkast till varaktig relation och läser om anknytningsteorier och annat. Jag börjar fundera om det är så att jag inte kan tillåta mig att bli älskad av andra utan drar mig undan då. Det är åtminstone så jag har gjort med C. Jag har inte kunnat ta emot hennes kärlek men jag tror det har berott på att den i mitt tycke har känts påklistrad och villkorad. Hennes kärlek har inte varit kravlös i mina ögon. Jag har inte känt mig bekväm. Jag tror också att ju mer avståndstagande jag har varit desto hårdare har hon försökt. Det har blivit ett olyckligt katt- och råttaspel. Med Miss Orange fick jag aldrig någon kärlek tillbaka, och jag gjorde allt i min makt för att få det. Jag slog nästan knut på mig själv för att lyckas. Situationen var omvänd. Så jag är lite orolig nu att jag inte kan ta emot kärlek och att om jag bara hade löst den problematiken så hade situationen med C blivit en helt annan. Kanske är det så men jag vet samtidigt att jag kände mig speciell tillsammans med mitt ex A. Där trivdes jag och ville vara nära henne. Hennes kärlek och omsorg uppskattade jag.
Spelade golf med en god vän idag och vi pratade mycket om relationer, han är gift och har två barn. Han fick stå ut med en del gnäll från min sida, men framför allt riktigt dåligt spel från min sida. Jag exploderade några gånger och det var länge sen jag gjorde det. På ett sätt tänker jag att det är frustration över allt som pågår i mitt liv nu men samtidigt kände jag ett uns tacksamhet att jag vågade visa lite av den gamla jag. Jag måste våga visa känslor, även negativa, och inte bara gå omkring som om jag är helt likgiltig. Däremot vill jag inte ha såna ”bryt” som jag fick för några år sen. Jag skäms fortfarande över en runda som jag spelade med C:s pappa. Då var jag helt i obalans och hade dessutom tokont i ryggen. Jag borde inte spelat den säsongen alls men ville så gärna göra nåt för att distrahera mig själv.
Min vän hade inga synpunkter på mitt uppträdande och menade att lite jävlaranamma ska man visa. Han såg rätt missnöjd ut vid några tillfällen även om han överlag hade en hyfsad dag. Jag är tacksam jag har mina vänner att ta stöd av. Nu ska jag strax åka ut till min vän M, soctanten, och grilla. Det blir en bra mc-tur.
Cirkeln är sluten
C och jag inledde vår relation när jag bedrog mitt ex A. Därför är det på nåt sätt passande att vår relation, om man nu kan kalla den det, upphör under ett nytt svek. What goes around comes around som man säger i utlandet. Cirkeln sluts. Det tog oss nästan 9 år att ta oss dit. Under den tiden har det varit så mycket av och på så jag nästan inte tror det är sant. Vi har inte ens bott tillsammans under denna tid. Det är helt snurrigt.
För en stund sen ringde C, vi pratade i över en timme, och kom inte fram till så mycket. Hon verkade uppgiven, bitter, ledsen och osäker om vartannat. Jag skötte mig hyggligt bra överlag även om jag tyvärr ljög vid några tillfällen, eller snarare försökte få henne osäker på sitt val, vilket är lågt gjort kan jag erkänna. Jag sa även att jag tyckte hennes beteende att ljuga var trist. Hon sa att hon hade velat berätta det för ett tag sedan men inte vågat. Så istället har hon dubblerat eller vad man nu ska kalla det. Jag vet inte vad vi haft tillsammans men det har varit konstigt åtminstone. Jag har nog trott vi stod under ”utredning” men samtidigt kan man då undra varför jag har tillbringat tid på kontaktsidor och även gått på dejter.
Under samtalet upplevde jag att det är så många missförstånd mellan oss att det är helt osannolikt. Tyvärr läser hon in allt det gamla, och det gör nog även jag till viss del. Som oftast med henne så var det mitt fel, jag hade varit oförstående, inte stöttat henne osv. Jag har hört det innan, och hon har så klart rätt i att det är så hon uppfattat situationen. Själv har jag en annan bild. Det finns inga rätt eller fel, det är två personers olika uppfattning av en situation. Jag inser att jag behandlat henne illa och sagt mycket dumma saker men mycket av det tillhör det förflutna. Jag har tonat ner avsevärt men mycket av det jag tänkt om henne har så klart kommit ut som en groda ibland. Det gör mig ledsen för det finns ingen anledning att vara elak mot en annan person. Samtidigt har det varit när vi hammat i våra rollspel, i stridens hetta, när saker kastats fram och tillbaka. Men det är ingen ursäkt för dåligt uppträdande.
Mycket riktigt hade hon varit hos sitt ex M igår och dem hade börjat umgås i början av maj fick jag reda på. Så hon hann med att svika honom en gång till genom att ha sex med mig innan vi avslutade vår komplicerade relation. Hon börjar sin nygamla relation med honom genom att ha sex med mig. Det är så olustigt och galet att jag blir matt. Hon har inte lärt sig ett dugg av min historia.
Jag sa till henne i god ton att jag inte ville höra av henne mer i framtiden och att vi inte kunde vara vänner. Åtminstone på obestämd tid. Det tar för mycket energi. Jag tror det är ett bra beslut för oss båda. Jag ska försöka vara stor nog att inte gå in och pilla i deras relation. Det funkar inte att vara tre. Dessutom får C leva med att ha börjat sina nya relation med att ha sex vid sidan om. Jag hoppas dock att de kan få det att funka tillsammans och att hon får det hon behöver för att vara lycklig, för jag kan inte ge henne det. Jag tror hon kommer slappna av bara jag håller mig undan för självklart vill jag C ska vara lycklig i framtiden även om det inte är med mig. Men visst kan jag känna sting då jag verkligen bara vill förstöra för dem, men jag vill inte sjunka så lågt. Det är mer hennes stil att göra så. Hennes nygamla kille vet inte att vi hade sex för en kort tid sedan så det skulle så klart vara ett trumf att kasta in. Men det är sånt jag tänker när egot talar, nu ska jag arbeta med mina verktyg och förhoppningsvis kan jag i framtiden hitta en sund relation med en tjej jag gillar och respekterar. Då är C ett minne blott men nu får jag kämpa med henne ett tag till, eller snarare tankarna om henne.
Jag vet inte vad jag känner för alltihop. Jag blir så klart ledsen för C har varit en vän och gott sällskap under en lång tid som jag kommer sakna. Hon har stöttat mig många gånger men också tagit enormt mycket energi då hon behöver mycket uppmärksamhet. Dock har jag aldrig kunnat ta henne till mitt hjärta. Men jag önskar jag hade kunnat göra det men det har inte varit möjligt av olika anledningar. Hon berättade med gråt i rösten hur ledsen hon var då jag var hennes stora kärlek. Jag önskade jag hade kunnat säga detsamma. Det är kanske det som gör ont i mig nu, att jag så gärna hade velat säga samma sak så vi hade kunnat få ett lyckligt slut, men då hade jag verkligen ljugit och trampat ännu mer snett. För hur gärna jag än känner suget att lova henne guld och gröna skogar så vet jag att jag aldrig kommer infria det. Då kommer jag tappa intresset som jag gjort så många gånger förr.
Jag är bitter för tillfället
För tillfället får jag uppbåda all min kraft till att hålla mig lugn och inte ta några impulsiva beslut som jag sedan ångrar. Jag är riktigt arg men också väldigt besviken och sårad. Jag kan inte riktigt förstå dessa känslor fullt ut. Jag har sagt till C flera gånger senaste året att det är svårt för mig att förhålla mig till henne då jag inte känner någon tillit till henne. Hon har blivit som jag. Jag har känt att hon inte har haft några betänkligheter i vems säng hon ligger. Det var inte länge sedan hon låg i min. Jag kan inte klandra henne, det var så jag levde mitt liv innan men det är inte så jag vill ha det nu. Jag känner att hon helt tappat omdömet men säger jag det låter det bara bittert. Jag har upplevt det som att hon kan ställa sig på alla fyra och det spelar ingen roll vem av oss som blir pappa. Det har inte känts bra för mig. Jag vet inte om hennes ex vet vad hon sysslat med men det tror jag för han är inte dum. Jag undrar hur han tänker som är villig att ta tillbaka henne för typ 10:e gången efter att hon tidigare varit hos mig. Självrespekten lyser uppenbarligen med sin frånvaro på flera håll.
I stunder känner jag mig riktigt omogen och vill verkligen förstöra för henne, vilket jag lätt skulle kunna göra genom att kontakta hennes svartsjuka ex och förmodligen blivande kille igen, men det är då det är oerhört viktigt att jag tillämpar alla de verktyg jag fått under mina kurser och visar att jag förstår hur de ska användas. Jag vill inte sjunka till hennes nivå, det vet jag, men när egot får för mycket utrymme så kan vad som helst hända. Så jag måste försöka var fokuserad på vad som händer inom mig och inte agera på första impuls. Jag måste behålla min konflikt för mig själv så får hon ansvara för sin. Jag ska inte lägga över min ilska och besvikelse på henne. Jag får lösa min del på egen hand. Det skulle dessutom framstå som en aning dubbelmoral med tanke på hur jag behandlat henne genom åren.
Det känns så klart kasst att jag inte kan använda ord som respektlös, svekfull och lögnaktig till henne. Det skulle klinga så oerhört illa och falskt i min mun. Så jag får tiga istället och smaka egen medicin. Men jag kan agera annorlunda än henne efteråt. Jag kan visa för mig själv att jag är mer i balans än henne. Vid ett tillfälle när jag inte ens hade bedragit henne så önskade hon att jag skulle dö och liknande. Jag fick aldrig ens ett förlåt efteråt.
Idag har jag inte hört ett ljud från henne efter att jag skickat mitt sms igår kväll. Jag vet inte om hon skäms eller om hon förväntar sig att jag ska höra av mig. Jag var och la hennes nycklar i brevinkastet tidigare idag så egentligen behöver jag inte ha något mer med henne att göra. Jag tycker hon är oerhört feg som inte vågar ta kontakt med mig men det förvånar mig inte. Det var likadant senast hon blev ertappad med handen i kakburken. Jag tycker det är märkligt hon inte lär sig, jag har kommit på henne några gånger och likaså hennes ex. Men det verkar inte ringa några väckarklockor alls hos henne. Men det säger så klart en del om mig och den andra killen som tillåter det att hända. Detta är en sån otrolig soppa att det inte är klokt. Det är snudd på komiskt med alla turer som varit.
Så klart känns det trist att det ska behöva ta slut så här men kanske är det nödvändigt för att vi båda ska gå vidare. Vad som stör mig är att jag blir avundsjuk på henne för att hon får en relation och sexliv. Det är helt galet, för det kunde jag haft med henne om jag velat men jag har hela tiden stört mig på så många saker med henne. Hennes övervikt, gnällighet, oreda, vekhet, egoism men mest av allt hennes bekvämlighet. Inga charmiga egenskaper så jag förstår varför jag passat fastän jag haft chansen.
Jag är bitter av att ha blivit avvisad, för det är så jag upplever det just nu även om det är jag som har skapat denna situation. Men det är viktigt att jag behåller bitterheten här på min blogg och försöker uppföra mig väl i verkliga livet. Ingen vinner något på pajkastning. Det slösar bara energi som jag kan ha till något bättre. Hon är inte värd det.
Golfrundan idag gick inte bra men det var ganska väntat med tanke på att jag inte var särskilt avslappnad. Nåväl, jag spelade ensam och fick njuta av värmen och solen.
Så trött på lögner
Igår var en märklig dag och inte särskilt upplyftande. Men efter omständigheterna känns det ok. Jag sov inget vidare i natt men det var inte så märkligt med tanke på vad som hände. Jag hoppas jag kan fortsätta som jag mår nu, det kunde varit avsevärt värre.
Det började med att jag var på dejt med en tjej jag hittat på en kontaktsida. Vi möttes vid Ribersborg och fikade tillsammans. Det var en trevlig fika och jag tyckte tjejen var trevlig och rolig. Jag trivdes i hennes sällskap. På bilderna var hon riktigt söt och i verkligheten såg hon helt ok ut. Hon var en person jag gärna hade träffat igen. Men jag kände även om vi hade trevligt att hon verkade en aning obekväm med det faktum att hon var längre än mig, hon hade högklackade skor på sig av nån anledning när vi sagt vi skulle ta en promenad vid havet. Men hon kom direkt från jobbet så det var förmodligen anledningen även om jag trodde man bar fotriktiga skor med hennes yrke. Det är möjligt det berodde på något helt annat än min längd, det är ju helt och hållet min fundering och den blir så klart starkare när jag ser det som ett handikapp. Hon kanske inte tyckte jag såg bra ut, var tråkig eller något helt annat.
Hur som helst skickade jag ett mess till henne lite senare på kvällen där jag skrev att jag hade haft det trevligt och gärna träffades igen då jag tyckte hon var rolig och charmig. Jag fick då ett ärligt svar tillbaka där hon skrev att hon hade haft det trevligt men att hon inte kände det hon behövde för att vilja träffas igen. Det tycker jag är schysst även om det inte är kul att höra. Det gjorde mig besviken och jag fick så klart vatten på min kvarn att jag inte kommer träffa någon och att min sista chans till familj och barn är C. Såna tankar är inte bra. Jag svarade henne att jag uppskattade hennes uppriktighet och önskade oss båda lycka till framöver. Finns ingen anledning att vara otrevlig för att hon inte gillade mig.
Nu över helgen har C varit i Madrid med en gammal vän och även om jag ibland undrade om det var sant lät jag det bero. Jag tänkte hon kanske åkte med sitt ex men slog bort den tanken. C och jag har haft en del kontakt på senare tid och vi hade även sex för någon vecka sedan, då hon skulle visa sina tacksamhet för några tjänster jag gjort henne. Jag tyckte hennes sms från Madrid var kortfattade men la ingen större vikt vid det. Igår under dagen var jag hemma hos henne och la ett vykort innanför dörren som hon skulle få när hon kom hem. Det var en speciell inbjudan där jag tyckte hon och jag skulle fira min födelesdag med sex och där hon skulle vara min sexleksak. Jag vet hon gillar sånt och även jag så klart. Jag förstår dock inte hur jag tänker för jag har lovat mig själv att vara ärlig och sann mot själv men ändå gör jag så. Kortet lämnade jag nån timme innan jag skulle på dejt. Efter dejten kände jag att kortet var en dålig idé och åkte hem till C och tog tillbaka det. Sen, och detta är helt galet, ångrade jag mig en gång till, och åkte dit och la tillbaka det. Då hade klockan blivit rätt mycket och hon borde egentligen kommit hem. Ytterligare ett tag senare åkte jag tillbaka och tog kortet för andra gången. Helt snurrigt. Jag tror jag mest ville kolla om hon kommit hem. Jag såg att hennes bil stod på gatan men den hade hon låtit stå medan hon var bortrest. Strax efter kl. 22 skickade jag ett sms där jag önskade henne välkommen hem och frågade om det var skönt att vara hemma igen. En halvtimme senare fick jag ett mycket kort svar där hon svarade att det var skönt och att hon skulle lägga sig. Det var förmodligen skrivet i all hast då det var felstavat och så kortfattat, antagligen var hennes ex på toaletten eller liknande. Jag gillar inte mina stalkerfasoner men jag cyklade över till C och där var kolsvart som tidigare och inga gardiner nerdragna. Jag insåg då att hon ljög om var hon var. Jag skickade bara ett kort sms där jag skrev att det var dags för oss att börja vara ärliga mot varandra och att detta började bli tjatigt.
Jag förstår inte varför jag blir så upprörd att hon ljuger när jag själv ljugit för henne så mycket och även gör det fortfarande eftersom jag inte berättar att jag söker tjejer på nätet. Vår relation är väldigt oklar och det skapar mycket oreda. Jag förstår inte hur jag kan känna mig avvisad av detta då det är jag som under 9 års tid avvisat henne. Hade jag velat ha en relation och bildat familj med henne har jag haft hur många chanser som helst.
Jag har tidigare skrivit att jag tror på tanken att man får vad man förtjänar, dvs det du sänder ut kroppsligt är också vad du attraherar. Därför tycker jag nu i efterhand att det var självklart att Miss Orange och jag träffades utifrån hur jag mådde då. Jag har faktiskt aldrig tänkt samma sak kring C, och när hon och jag träffades mådde jag egentligen sämre. Det får mig att sätta saker i perspektiv. Våra roller har varit omvända de jag och Miss Orangen hade tillsammans.
Jag kan nu också se att jag aldrig känt samma tillhörighet och sammanhang med C som jag t.ex. kände med mitt ex A och hennes familj. Med A och hennes familj fick jag det jag aldrig hade haft innan. Därför trivdes jag där som fisken i vattnet tills det helt plötsligt började hända en massa tråkiga saker i mitt liv, varav en hel var saker som jag inte kunde råda över. Jag kan nu se att senast jag trivdes med min tillvaro och kände någon varaktig glädje och harmoni var i min relation med A. Sedan dess har det varit en enda stor flykt och jagande efter glädje som jag till stor del fått genom sex.
Jag känner mig villrådig och rädd men inser samtidigt att det enda rätta nu är att bryta kontakten med C hur skrämmande det än är på många sätt. Jag måste cykla över till henne, för vilken gång i ordningen, och slänga in hennes nycklar i brevinkastet. Sen får det vara över. Jag kan inte ha henne som en back-up för sex, sällskap, låtsasflickvän osv när det passar mig, när det inte är det jag vill. Men mitt ego säger så klart någon annat, att jag ska hålla fast och kämpa vidare så jag inte blir ensam. Jag måste dock vara modig och ärlig mot oss båda och mitt beteende är inte särskilt respektfullt mot vare sig mig själv eller henne. Vill jag få det liv jag säger att jag vill ha måste jag vara tydligare med mitt agerande och även sätta gränser både mot själv och andra. Jag måste behålla min energi och fokusera på saker som får mig glad. Det är att vörda.
Muppcentralen's bekännelser 