Jag är en bitterkuk

Jag har alltid vetat att jag inte är världens mest positiva människa. Jag väljer ofta att se problemen snarare än möjligheterna. För mig är glaset halvtomt. Jag skulle kanske inte anse mig vara en bitter person, det är något jag oftar förknippar med en del äldre personer, men när jag läste min nuvarande ”bibel”, Rena Relationer av Lennart Matikainen så insåg jag att jag uppfyller samtliga kriterier han nämner som kännetecken. Jag är som en vandrande checklista, det kändes inte så charmigt. Jag vill inte framstå som en bitter person så det måste jag förändra.
Jag har hållit inne mina känslor, behov och vilja så länge att jag tappat greppet om tillvaron. Det i sin tur har genererat massa skuld som inte gagnat mig eller andra på något sätt. Jag kan inte skylla på andra att jag hamnat i denna situation även om det är lätt och bekvämt. Jag har gjort val, även passiva sådana, som tagit mig dit där jag befinner mig. Men att jag är medveten om det hoppas jag innebär något positivt.

Jag var på terapi igår och det kändes bra som alltid. Mina coacher fyller mig med positiv energi. Tyvärr tar jag slut på den alldeles för fort. Senaste gångerna har de haft en ny strategi där de sammanfattar det vi talat om med varandra som om jag inte var i rummet. Det kändes lite konstigt, som att bevittna ett skådespel där jag är huvudpersonen. Deras bild av mig är avsevärt mer positiv än den jag själv har.

Jag gör dock framsteg och jag gillar att jag försöker vara ärlig så gott det går. Det är otäckt och ovanligt men jag får bra feedback på mitt agerande. Skrev till en tjej jag haft en del kontakt med på nätet att hon inte var det jag sökte och hon uppskattade uppenbarligen det ärliga beskedet eftersom jag fick ett bra svar tillbaka. Det hade varit enklare för mig att bara sluta höra av mig.

Just nu funderar jag på att ta kontakt med Miss Orange, borderlinetjejen, för att ge henne en chans att ställa frågor och prata om det som hände tidigare. Att vi båda båda får en chans att försonas och avluta det så ingen behöver känna skuld. Men då under förutsättning att vi är ärliga och kommunicerar med varandra. Annars är det helt ointressant. Lögner, skuld och feghet är jag inte intresserad av. Vid tidpunkten agerade jag väldigt ovanligt för mig men jag står för mitt agerande och det jag skrev till henne. Det var min överlevnadsstrategi då. Nu känner jag dock att jag kan möta henne utan att ställa till det för mig. Anledningen att hon dykt upp i mina tankar är att hon skickade ett födelsedagskort när jag fyllde år för en tid sedan. Hon lovade att inte höra av sig mer till mig när hon ringde mig i mars och rev upp massa sår och med tanke på att hon redan förstört en julhelg och en födelsedag för mig tidigare hade jag hoppats hon skulle infria sitt löfte men icke. Jag anade dock att det skulle bli så här så jag var beredd. Hon är alldeles för självupptagen och egoistisk för att ge mig den ro jag önskar. Som alltid så missade hon vilken dag jag fyllde. Jag tror för övrigt hon är inlagd på psyket för kortet var mest kontaktsökande, då duger jag bra. Jag kollade därför hennes blogg och där var inga inlägg på flera veckor. Jag hoppas inte hon skickade kortet för att såra mig men jag kan inte avskriva tanken helt. Men jag tror mest hon mår dåligt och rör om i grytan och då passar jag fortfarande bra in i bilden.

I samtalet med mina coacher så diskuterade vi min känsla av att ha kört fast. Jag kommer inte vidare till nästa nivå fastän jag gärna vill. Jag har nyckeln men vågar inte använda den. Jag är en trygghetsnarkoman, jag stannar hellre fast vid något, även om det inte är bra, än utmanar mina rädslor för att se om det blir bättre. För att jag ska komma vidare måste jag ta ett beslut om mitt ex C. Antingen så satsar vi på riktigt för första gången någonsin eller så låter vi det rinna ut i sanden. Jag borde ta beslutet och därmed göra ett aktivt val istället för att vara passiv och låta henne göra valet åt mig. Men jag känner mig helt oförmögen. Jag jagas av mina rädslor och tror inte jag ska hitta någon som bättre lever upp till mina behov och önskemål än vad hon gör. Frågan är om gräset verkligen är grönare på andra sidan, jag tvivlar men jag borde kanske vara modig nog att åtminstone gå dit och kolla. Jag vill komma vidare och få uppleva lite harmoni i tillvaron igen, det var så länge sedan att jag knappt minns det. Jag är värd det.

Rena Relationer

Jag har plöjt igenom en hel del självshjälpslitteratur, eller må-bra-böcker som kanske låter mer positivt, genom åren. Många av dem har varit skrivna av kvinnor men de senaste två böckerna jag har läst ut är skriva av män. Jag har ingen aning om det är ren tillfällighet men det känns som om dessa böcker når bättre fram till mig än tidigare. Kanske beror det på att jag kommit längre i mitt uppvaknande och är mer mottaglig i allmänhet eller så är det så att dessa manliga författare når fram enklare till mig eftersom vi tänker likadant och jag därför har lättare att ta till mig budskapet, eller uppfatta det som trovärdigt utifrån min levnadssituation.

Böckerna som verkligen fått mig att vakna upp är Hemligheten: Från ögonkast till varaktig relation av Dan Josefsson och Egil Linge samt Rena relationer: Fri från rädsla och skuld av Lennart Matikainen. Båda böckerna är verkligen att rekommendera om du kört fast i tillvaron. Den förstnämnda boken handlar till stor del om problemen kring att hitta en fungerande relation och väcker många tankvärda funderingar. Den sistnämnda boken är den jag känner mest för och fokuserar mycket på skuld och dåligt samvete. Jag känner igen mig i hur mycket som helst av det som skrivs och jag får även riktigt bra verktyg att arbeta med.

Han skriver en intressant sak  som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till.
Det är snarare, som jag ser det, egoistiskt, att hela tiden ta hand om andra så att de blir ansvarsbefriade från sina egna liv och därmed passiva. De som servar andra på det sättet gör det ofta för att bli omtycka, för att ha kontroll eller känna sig behövda. Det föds ingen kärlek ur det spelet, bara passivitet, frustration och uppror. Skulden driver på så att alla känner sig otillräckliga och fastnar i ett energikrävande anpassningsbeteende.

Jag har aldrig sett mig själv som egoist men utifrån ovan resonemang köper jag det eftersom det är så jag agerat till stor del med några personer i min omgivning. Så klart är det inte så enkelt men jag är övertygad att om jag hade varit en ärligare person och kommunicerat mina behov så hade mitt liv varit enklare. Jag har sällan vågat vara öppen och tydlig kring mina behov. Utan att kommunicera vad jag vill så hamnar jag bara i ett mönster av dålig samvete och skuld både mot mig själv och andra personer. Det för mig inte framåt.

Kärlek handlar om att både visa sina känslor, lyssna och respektera andra, men också om att tydligt säga ifrån när något inte känns bra. Rättigheter och skyldigheter ska vara i balans. Att uttrycka sin vilja och samtidigt lyssna in andras är att möta sina medmänniskor i respekt. Ärlighet är inte sårande.

Jag gillar det och arbetar hårt för att kunna uppnå en sådan balans. Jag har börjat och det känns bra. Jag märker att jag mår bättre när jag inte bär på egna hemligheter utan förmedlar hur jag känner och upplever saker. Samtidigt är det så klart otäckt men det beror förmodligen på att det är något nytt för mig.

Förvirrade själar

Fick alldeles nyss ett samtal från mitt ex C som gör mig både ledsen, irriterad och förvirrad men också glad på ett konstigt sätt. Sedan nyår så har vi en mer ärlig och uppriktig kommunikation med varandra på gott och ont. Idag meddelade hon att hon ska på bio med sitt ex M, killen som ringde mig hem för nån månad sedan när hon var hos mig. Senaste gången C var ute med honom fastnade jag lite i gamla vanor och började med mitt destruktiva beteende att ta kontakt med någon sexkontakt. Dock fullföljde jag det aldrig. Nu blir jag helt konstig i kroppen men det gäller att bara vara i det och inte agera. Känna att det är ok och ofarligt. Annars kan det bli en dum konsekvens av någon sort. 

Jag vet C pressas av åldern och vill ha barn omgående men att välja som hon gör känns destruktivt och påminner om hur jag levde mitt liv innan. Ena dagen med en tjej, nästa dag med en annan. Även om jag och mitt ex är uppriktiga med varandra så tvivlar jag på att hon är lika uppriktig mot honom och berättar att han är hennes andrahandsval. Tror inte heller att hon berättar för honom att vi har sex emellanåt. Han är nämligen galet svartsjuk. Mitt ex väljer för tillfället mellan vad hon anser är två bra killar men som jag själv skulle definiera som två killar med problem. Jag går igenom en storstädning i mitt liv och den andra killen är väldigt svartsjuk, vilket innebär att han också jagas av något som han förr eller senare måste ta itu med.

Jag varken kan eller vill lova C hur vår eventuella framtid ihop ser ut. Men just nu skulle jag kunna lova henne en hel del men samtidigt vet jag att jag då gör det i affekt. Det blir en panikartad reaktion i fel syfte. Jag vill inte såra eller göra henne illa fler gånger, därför måste jag bita ihop nu. Tur jag ska iväg och hälsa på min syster i helgen, då blir jag lite upptagen.

Dejtingproblematiken

Idag var jag på dejt för första gången på väldigt länge. Kan knappt ens minnas när det var senast, kanske augusti förra året. Då var det med tjejen jag valde att kalla Viola. Jag har varit återhållsam ett längre tag eftersom jag går igenom en rejäl storstädning i mitt liv. Därför har det på flera plan varit helt fel att involvera tjejer i mitt liv även om jag inte lyckats helt.

Dagens dejt har jag som alltid hittat via en kontaktsida, dock en rumsren sådan. Vi har haft mycket kontakt via sms och mail, hon mailar gärna via sin favoritleksak, Iphonen. Vi hade nu kommit till den punkten att det var dags att träffas irl om det inte skulle rinna ut i sanden. Själva beslutet att träffas tog vi väldigt spontant, hon cyklade nämligen förbi där jag bodde medan hon skickade ett sms. Fem minuter senare träffades vi för att äta.  Jag hannn därför aldrig bli nervös. Vi cyklade till ett ställe nära mig och hade en trevlig kväll tillsammans. Vi skrattade och pratade otvunget och tyckte nog båda två att det kändes naturligt och bra.

Hon framstod som en aktiv och självständig person med sunda värderingar och intressen. Dessutom ser hon bra ut och har ett smittande skratt. Att hon arbetar som läkare får anses som ett bra kap förmodar jag. Likväl känner jag att vi inte kommer träffas mer. Jag var nog inte hennes typ, hon var lite ”svårare” än jag. För övrigt vet jag inte hur min typ av tjej ser ut men jag har en svag känsla av att denna tjej är pryd, precis som Viola. Jag vet ingenting säkert, vi har inte ens kommit i närheten av ämnet än men det är förmodligen det som gör mig skeptisk. Jag har faktiskt inte en aning hur jag skulle kunna lyckas med ett närmande med denna tjej om hon inte klädde av sig naken och satte sig i knäet på mig. Men jag tvivlar starkt på att det skulle hända. Hon framstår inte som typen som har sex som en viktig del i sitt liv. Tror inte hon har tid för det för hon har hur många järn i elden som helst. Men vad vet jag egentligen. Jag försöker bara hitta problem och brister istället för att bara gilla läget och se vad som händer. Jag kan dock inte förneka att min sexsyn förstör mycket för mig. Vi får se om någon av oss tar kontakt med varandra framöver, fram till idag har vi haft daglig kontakt.

Jag tror jag måste fördjupa mig vidare i böckerna jag läser för tillfället och även kolla in en rolig blogg jag hittat som handlar om en nätdejtande kille. Han har mycket tips. Nåväl, fortsättning följer alldeles säkert…

Holy Diver i graven

Läste i tidningen att Ronnie James Dio till slut hade fått ge upp för sin cancer. Känns verkligen trist. Ytterligare en stor musikikon som går i graven på kort tid.

Dio var en av grupperna jag växte upp med som ung och det var också min andra konsert någonsin jag såg live, första var Kiss. Jag såg gruppen i Lund på Olympen i oktober 1984 under deras turné med albumet Last In Line. Då var jag en ung och tuff hårdrockare med långt hår, nitbälte och jeansjacka fullproppad med tygmärken och pins. Alla metalattributen fanns där, allt för att passa in. Hårdock var lika mycket image och identitetssökande på den tiden, men likväl har musiken levt sig kvar genom åren. En del grupper jag gillade då har bytts ut, förkastats, eller upphört att existera men många har fortsatt växa i min skivsamling. Hårdrocken var så mycket mer än bara en identitet, det var framför allt en bra musikgenre. Det märks än idag eftersom den fortfarande lockar nya lyssnare hela tiden och det även finns många nya band med klara influenser från den tiden.

Jag såg Dio live en andra gång mycket senare, det vart 1998 på KB. Dagen innan hade Motörhead spelat. Även om hårsvallet på Ronnie James Dio hade haft ett naturligt bortfall och åldern tagit ut sin rätt var det likväl en rolig spelning. Han gav alltid järnet.

Med tanke på hur ofta Ronnie James Dio gjorde den klassiska hårdrocksgesten, ”djävulstecknet”, knuten näven med utsträckt pek- och lillfinger, är frågan om han per automatik hamnar i helvetet. Samtidigt var han med och spelade in den suveräna skivan Heaven And Hell när han ersatte Ozzy Osbourne som sångare i Black Sabbath 1980, likaså var han medlem i bandet med samma namn, som bestod av fd. Black Sabbath medlemmar. Kanske blir det delad vårdnad om Ronnie James Dio, ena veckan sitter han på ett moln och spelar harpa, nästa skyfflar han kol.

Don’t smell the flowers they’re an evil drug to make you lose your mind.
Don’t dream of women cause they’ll only bring you down.
(Don’t Talk To Strangers)

R.I.P. Ronnie James Dio

There’s A Lot Of Things To Do Before You Die

Idag vaknade jag vid 9-tiden av att jag var sanslöst bakfull. Fick snudd på krypa ut till toaletten, där låg jag ett bra tag och kramade toaletten utan att spy men däremot kallsvettas.

Jag gick och la mig igen efter oförrättat ärende men väcktes av en vän som ringde 10:30 för att berätta att han skulle se Johnossi på kvällen. Jag somnade om än en gång men ytterligare en timme senare ringde en annan vän och berättade om Johnossi igen. Jag bad honom fixa biljett åt mig med.

Därefter sov jag fram till 13:30. Vid 15-tiden åt jag halva min frukostmacka, tre timmar senare åt jag andra halvan. Det var min mat denna dag, bortsett från flingorna jag äter nu strax efter midnatt. Förstår inte hur jag kunde må så dåligt, drack inte nämnvärt mycket kvällen innan och mådde bra när jag la mig.

Jag har mått apdåligt idag och då slår ångesten till stenhårt. Därför var det väldigt förlösande att få se Johnossi på kvällen. Det gjorde mig glad och fick mig att må bättre. Det var snudd på utsålt för det var packat med folk och Johnossi levererade som alltid en bra konsert. Första gången jag såg gruppen var för ungefär fem år sedan på Mejeriet men då spelade de i baren. Denna gång var det på stora scenen. Som alltid var det väldigt explosivt med ständiga tempoväxlingar. Dock var det inte riktigt samma drag som för 1½ år sedan på Debaser. Men jag var helnöjd denna kväll ändå. Det verkade många i publiken också ha varit med tanke på inläggen i Johnossis gästbok på deras hemsida.

Bästa låt för kvällen var 18 Karat Gold enligt mitt tycke. Det är sånt underbart driv i låten. Men det fanns fantastiskt många bra låtar denna kväll som Bed on fire, Sickness och Summerbreeze för att nämna några. 

Förlåt Miss Orange, försoning del 2

Förlåt att det blev så tokigt. Jag har aldrig tidigare reagerat och agerat så som jag gjorde mot dig. Men vår situation var allt annat än normal och därför vidtog jag också extrema åtgärder. Jag har aldrig slagit knut och självförnedrat mig själv på det sätt som jag gjorde tillsammans med dig. Jag har inte heller någonsin blivit så besviken och ledsen över en annan persons agerande som ditt. Jag tyckte jag gjorde allt för dig men så klart var det inget du bad om uttryckligen. Vi förstod inte varandra och eftersom vi inte kommunicerade mer än sexuellt så är det naturligt att det blev som det blev. Jag fick nog till slut, både med mig själv och dig.

Så klart var det överdrivet att lämna tillbaka de få saker jag fått av dig men vid tidpunkten ville jag bara städa ut dig. Jag bytte även mobilnummer, slutade svara på hemtelefonen samt blockerade din mailadress, allt för att slippa höra något från dig. Det gjorde för ont och gör det fortfarande. Du är i mina tankar alldeles för ofta.

Det jag skrivit i mina brev till dig är sant även om en del formuleringar är hårda, det är så jag har känt och upplevt tiden tillsammans med dig. Dock är det inte ditt fel, utan det är lika mycket mitt eget. Istället för att vara ärliga och kommunicera med varandra, var vi fega och dolde våra behov för varandra. Jag var dålig på att sätta gränser och du verkade hotad så fort jag försökte uttrycka hur jag upplevde något. Jag försökte även ta hand om dig på ett sätt som inte alltid var hälsosamt och jag förstår det gjorde dig frustrerad.  Jag trodde att jag med omtanke, tillit, värme och respekt kunde ta hand om din smärta men jag gjorde dig bara en otjänst. Jag försökte se och bekräfta dig som den du är men jag förstod inte din sjukdom. Vi fastnade i massa defensivt tänkande och skuldkänslor och kunde aldrig prata fritt. Det är inte säkert det hade blivit bättre av det men vem vet?

Visst var vi två väldigt olika personer med helt olika förutsättningar men från början var jag verkligen intresserad och ville dela tillvaro med dig trots att jag var medveten om att det var rörigt runt dig. Med tiden efter diverse, i mina ögon, märkliga beteenden och incidenter insåg jag dock att mina känslor för dig var större än dina för mig. Jag blev trött på att ständigt höra dig säga förlåt utan att vidta några ändringar. Förlåt fick inte någon mening längre när det kom från dig. Det var då jag började söka mig vidare till andra tjejer. Det var fegt och oärligt. Jag skulle så klart ha avslutat det vi hade innan jag påbörjade något annat men det var min rädsla för ensamhet som drev mig. Du blev min back-up, någon jag kunde träffa och ha sex med medan jag letade efter någon annan som passade in bättre i helhetsbilden och som var mer stabil och pålitlig. Du behövde så pass mycket eget utrymme att det lätt fanns tid för mig att umgås med andra under tiden. Men så fort du kallade fanns jag där för dig. Vi utnyttjade varandra.

 När jag träffade dig mådde jag redan dåligt och hade sedan länge ett invant beteende som var helt galet. Jag hade helt tappat kontakten med mig själv, vad jag ville och vad jag hade lust med. Jag lyssnade inte på mina egna behov utan styrdes av andras känslor och behov. Jag var rädd att kräva min rätt och anpassade mig efter andra. Därför gjorde jag allt för att vara dig lags, vilket du märkte ganska omgående och utnyttjade. Ville du inte träffas så sa jag inget om det även om jag blev ledsen. Jag gillade det inte alls utan tryckte ner mig själv rejält i det tysta. Jag sänkte min egen självkänsla eftersom jag ansåg mig vara feg och rädd som aldrig sa ifrån.  Det är trist att två personer som var så pålästa som oss i detta ämne kunde begå så många misstag.

Främsta anledning att du inte fick träffa min familj och vänner var att jag visste det skulle ta slut eftersom du inte ville ha en relation med mig och att jag även var rädd att du skulle bli uttråkad och därmed bli provocerande. Jag skämdes inte för dig, för i så fall hade jag inte gått ut med dig på stan heller. I mina ögon var du alltid den vackraste som fanns.

Nu kan jag sakna dig så det gör ont men jag kan inte precisera vad jag saknar. Förmodligen är det dina impulsiva sms och samtal, dom som var roliga.  Jag saknar även våran sex som var helt magisk. Det blir extra påtagligt när jag känner mig låg och sårbar. Mest saknar jag den närhet vi hade efter sessioner eller när vi låg och kollade film. Då verkade du avslappnad, ungefär som att du kunde koppla eftersom ingenting förväntades av dig. Jag gillade även att hålla om dig när du låg och sov, det var enda tillfället jag hade dig i tryggt förvar. Vi hade en förmåga att trassla in oss i varandra som jag verkligen gillade. Jag som annars vill ligga bekvämt. Men samtidigt som jag saknar dig finns det väldigt mycket av ditt uppträdande som jag är glad att slippa, du skapade väldigt mycket obehagskänslor hos mig med ditt agerande.

Vi jagades båda av för mycket skuldkänslor. Jag hade ingen hemlig agenda med dig, vilket du tycktes tro ibland. Jag försökte aldrig göra om dig. Jag tog dig för den du var. Jag kände till dina problem eftersom det var svårt att inte se dem. Mina önskemål var ytterst anspråkslösa. Vad jag hoppades få och ge var ömsesidig närhet, ömhet, värme, förståelse, kärlek och tillit. Jag ville dela mina tillvaro med dig och att vi skulle uppträda respektfullt mot varandra. Det blev för enkelriktat tyvärr, jag gav och du tog, och det blev en obalans som slog en kil mellan oss. Jag har nu insett att jag inte kan få behoven tillfredsställda om jag inte har det inom mig och du saknade det likaså. Det var omöjligt för oss att ge varandra det vi verkligen behövde. Vi var båda lika tomma inbords och fulla av skuld och dåligt samvete. Vi läckte båda som såll. Du hade behövt plasta oss båda. Det enda vi gav varandra var sex och det räckte inte för att stilla mina behov som kroppen längtade efter men ändå tillräckligt för att stanna kvar och hoppas på en förändring som aldrig skulle inträffa. Vi förväxlade intimitet och intensitet, jag vet inte hur många gånger jag funderade på att lämna dig men våra intensiva sexstunder gjorde att jag inte kunde lämna dig. De var beroendeframkallande och jag behövde all ångestdämpning jag kunde få. Precis som du.

Så gott som varje dag vill jag ta kontakt med dig och prata men jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mest en stor tomhet.  Jag såg en bild av dig på Facebook och det högg till i magen på mig. Jag vill veta vad som händer i ditt liv, om du mår bra, om du saknar mig eller om du bara är arg, men jag vet också att vi är farliga för varandra. Vi har båda våra problem och tillsammans vet vi hur vi ska lindra vår smärta, även om det på längre sikt skapar mer oreda. Jag tror inte vi skulle kunna umgås på ett sunt och nyttigt sätt, dessutom har det varit för många svek. Jag vet inte om någon av oss skulle vara kapabel att börja om på nytt. Dessutom kvarstår faktum att du inte vill ha en relation även om dina signaler var minst sagt motstridiga och jag tror det är något du säger för att skydda dig själv. Du har skapat en fiktiv skyddsmur som blivit din sanning.

Jag är ledsen det blev så tokigt mellan oss för jag tycker du är en bra person även om det spårade ur helt. Jag hoppas du har det bra och att du trivs med din tillvaro. Ta hand om dig.
Kram

Att klippa band är tufft

Jag har nu skickat ett svar till tjejen som mailade mig igår. Det var det minsta jag kunde göra, jag gillade hennes uppriktighet. Om vi alla försökte upprätthålla sunda relationer skulle tillvaron bli så mycket enklare men istället ägnar vi oss åt lögner som sedan leder till skuldkänslor och dåligt samvete. Det blir bara en ond spiral.

Hej,
Jag uppskattar verkligen ditt mail, det var ärligt och uppriktigt. Jag önskar att jag var lika modig.

Din magkänsla är rätt, där jag har befunnit mig så har inte en seriös relation varit möjlig för mig. Det har varit för rörigt och jag har styrts av fel behov. Vi har haft olika motiv till att träffas tyvärr. Numera försöker jag hitta tillbaka till mig själv och vad jag uppskattar. Jag tycker du är en rolig och bra tjej som har varit en god vän, men vi träffades under en period som inte var så bra för mig. Jag känner därför att det bästa för mig är att gå vidare och lämna det förflutna bakom mig för att undvika att hamna i gamla mönster igen.

Jag har full förståelse för och respekterar så klart din önskan att vi inte har mer kontakt. Det är bäst så för båda. Jag hoppas du finner den harmoni och lycka du förtjänar i tillvaron. Ta hand om dig.
Kram

Då är ytterligare en person från mitt förflutna ett minne blott. Men detta var det bästa för oss båda. Nu kan jag inte få återfall med henne och hon slipper känna sig utnyttjad. Jag hoppas verkligen hon hittar rätt. Hon har också varit och smygit i gränserna kring sexmissbruk och även hon har haft en relation med en borderlineperson. Det var på den tiden hon var homosexuell. Nu tror jag hon enbart är intresserad av killar.

Ett fint mail

Ikväll fick jag ett mail av tjejen som jag skulle haft sex med häromdagen, innan jag avbokade det i sista stund. Hon och jag har haft kontakt i ett antal år, kanske 4-5 år skulle jag tro. Vi har haft en relation som har baserats helt på sex från min sida. Jag har inga känslor överhuvudtaget för henne. Vi har mest haft bdsm och rollspel genom åren men även en del vanlig sex. Jag minns jag blev imponerad över hennes höga smärttröskel. Hon är en bra och normalt fungerande tjej men inte min typ. Vår kontakt har varit sporadisk, i början träffades vi en del, de senaste åren har det varit väldigt sällsynt. Jag har aldrig haft något intresse för henne utan tagit kontakt med henne när jag behövt lite uppmuntran och bekräftelse, typ verklighetsflykt när jag mått dåligt. Jag känner mig lite taskig för jag har bara haft henne som en slit-och-släng relation. Jag har nog övertygat mig själv om att det var så hon ville ha det också även om jag anat något annat. Hon har haft några killar i perioder men det har alltid runnit ut i sanden. Jag upplever det som att hon sitter på lite väl höga hästar ibland. Jag har aldrig funderat så mycket på det men ändå tyckt att det är en aning anmärkningsvärt att hon alltid är villig att träffas även om det går lång tid emellan mötena. Nu trillade polletten ner efter att ha läst henne mail. 

Hej,
Nu är det min tur att framstå som knäpp och ärlig men jag känner att jag måste få det ur mig. Jag vill väldigt gärna träffa dig framöver men varken för enbart sex eller fika utan jag vill ha mer och min magkänsla säger att vi vill ha ut helt olika av varandra och av träffarna vi haft. Så därför vill jag bara vara klar med att om du inte vill detsamma så orkar jag inte ha kontakt med dig för det gör för ont helt enkelt och då är det bättre att inte ha någon kontakt alls för att jag ska kunna gå vidare. Så om jag nu har rätt i magkänslan så snälla, respektera det och om jag mot förmodan inte har rätt så får du gärna höra av dig (ingen skulle bli gladare än jag av att ha fel).
Oavsett så önskar jag dig all lycka och att du hittar rätt i livet.
Puss och Kram

Ja, vad ska man svara på det? Jag uppskattar verkligen hennes ärlighet men hennes magkänsla är helt rätt. Jag kan bara ana hur jobbigt det måste ha varit för henne när hon har märkt att det inte varit ömsesidigt. Jag måste skicka ett ärligt och schysst svar tillbaka, det är det anständigaste jag kan göra i denna situation. Det förtjänar hon när hon varit så modig och skrivit mailet. Ja jösses, jag upphör inte att förvåna mig över hur rörigt mitt liv är. Det är en jävla soppa jag skapat genom åren.

Min tjejkompis, soctanten, sa häromdagen att jag hade lätt för att hitta tjejer. Jag svarade att jag inte förstod vad hon pratade om men nu när jag funderat på det lite så inser jag att hon till viss del har rätt. Tjejen som skrev mailet är inte den första som varit riktigt intresserad av mig, det har funnits fler. Det överraskar mig eftersom jag inte känt mig särskilt närvarande på länge men jag vet att jag kan vara väldigt bekräftande och framstår som en uppmärksam lyssnare. Jag verkar intresserad men egentligen är jag helt nollställd och undrar vad jag gör där.

Jo, jag har nog hyfsat lätt för att hitta tjejer trots allt men inte den typ jag vill ha. För mycket har kretsat kring sex för att det skulle vara möjligt. Jag har lätt för att uttrycka mig i skrift och då är det inte så svårt att få kontakt med tjejer på olika kontaktsidor på nätet. De senaste 5-6 åren är det egentligen bara en person som stuckit ut ur mängden men hon var jag tvungen att släppa i kaoset kring jul. Det var tjejen jag kallade Viola. Jag har mött alla typer av tjejer men många av dem har varit självupptagna, självcentrerade, osäkra, och/eller psykiskt labila på ett eller annat sätt. Inte direkt några långsiktiga prospekt. Jag har inte heller varit mottaglig för en relation på grund av alla kontakter jag haft parallellt. Jag har säkert missat ytterligare någon bra tjej på vägen eftersom det har varit svårt att vara fokuserad.

Tanken för framtiden är att jag ska försöka ha sunda relationer så det ska bli intressant att se hur det går för mig när jag ska ut och spana framöver. Det kommer nog inte bli lika lätt när jag helt plötsligt har lite krav på mitt sällskap.

Ömtålig och känslig

Jag har kommit in i en period då det är väldigt trögt. Jag känner mig nedstämd, ledsen, ensam och förvirrad. Det är när jag mår så här som begäret efter sex är som störst. Jag var nära återfall för någon dag sedan men insåg att det inte skulle hjälpa mig utan snarare göra det sämre. Jag är oerhört tacksam att jag var snäll mot mig själv i det läget.

 Jag tänker en hel del på Miss Orange, borderlinetjejen, jag umgicks med och jag saknar våran sex. Den var helt fenomenal.  Jag vet det hade hjälpt mig dämpa ångesten och oron jag känner, om än bara tillfälligt, men jag har nu kommit så långt i min tillfriskningsprocess att det inte är ett alternativ för att må bra. Destruktiv sex var tidigare ett botemedel för mig när jag mådde dåligt och fick mig att stå ut med tillvaron. Det skänkte glädje, upphetsning och berusning. Vi hade en förmåga att trigga varandra på ett sätt jag varken upplevt tidigare eller efteråt. Nu står jag utan ”medicin” mot smärtan och det är jävligt jobbigt och frustrerande, särskilt som jag vet hur jag skulle kunna lösa det. Men det är inte värt det. Jag gör mitt bästa för att vara i känslan och inte fly men jag har svårt att skingra tankarna och sysselsätta mig med andra mer konstruktiva saker för jag kan inte sitta och må dåligt hela tiden. Denna blogg hjälper mig en aning då jag kan sitta och gnälla fritt och ventilera det jag känner. Problemet är att jag har för mycket ledig tid och jag vet inte riktigt hur jag ska förvalta den. Jag är medveten att det är ett lyxproblem men där jag befinner mig nu känner jag att jag inte behöver så mycket tid för mig själv eftersom jag inte hanterar det särskilt bra. De flesta av mina vänner jobbar på dagarna så jag får försöka roa mig själv så gott det går. Det kommer helt säkert bli bättre när det blir bra väder så jag kan vara ute lite mer. Jag saknar golfen, den är en hälsosam veklighetsflykt. Det är trist att behöva konstatera men min tillvaro fungerar bättre på jobbet även om jag inte trivs där särskilt bra. Då har jag inte lika mycket tid för mig själv och kan därför inte sitta och älta.

Det är mycket känslor och tankar som far runt i mig. Sedan jag bröt upp med min sambo A för över åtta år sedan har jag helt förtryckt mina känslor. Jag vet knappt vem jag är och vad jag vill. Jag har gått som på autopilot hur länge som helst. Det är mycket som dyker upp till ytan som behöver bearbetas. Jag hade en period något innan uppbrottet med min sambo då det hände väldigt mycket negativt med dödsfall, dåliga utbildningsval, arbetslöshet, arvstvister, separation osv. Jag fokuserade aldrig på min egen sorg utan fanns till för alla andra och stöttade och intog en roll som ingen uttryckligen bad mig om men som jag ändå upplevde att det förväntades av mig. Jag var den kvarvarande mannen och var den som skulle vara stark och finnas till hands för alla. Men hur är det möjligt när jag själv håller på och bryter samman och går på knäna? Det var under den här perioden nånstans som jag bytte alkohol mot sex för att dämpa ångest. Det är olika missbruk men båda är destruktiva. Alkohol ger mer fysisk skada på kroppen men jag tror sex ger mer själslig skada. Jag känner mig helt urholkad och vet inte riktigt vem jag är och vad jag vill.

Det är både otäckt och spännande att lära känna sig själv. Jag märker att jag inte har en aning om vad jag själv vill och har lust med. Det är förmodligen också en bidragande orsak till att jag har så svårt att roa mig själv på min lediga tid. Jag har under en alltför lång tid anpassat mig efter andra människors önskemål och förväntningar. Jag har glömt bort mig själv.

Jag tycker det går långsamt och jag vill vara frisk nu men jag inser att jag måste ge det tid men det är inte lätt. Jag saknar ömsesidig närhet, värme, ömhet, trygghet och tillit till en annan person så det nästan värker i kroppen. Jag vill inte vara ensam längre. Jag vill dela vardagen med någon. Jag tror jag har kommit så pass långt att jag kan närma mig en annan person på ett sunt sätt men det skrämmer mig. Tidigare när jag sökt tjejer har det till stor del handlat om sexuella preferenser och prestanda. Nu är det något helt annat jag vill ha. Jag fick dock en massa bra tips och verktyg i boken Hemligheten – Från ögonkast till varaktig relation hur jag ska gå tillväga. Jag kunde lätt identifiera vilken personlighetskategori jag tillhörde utifrån deras olika modeller. Jag förmodar det ger mig vissa fördelar då jag vet vad jag behöver arbeta med och vilka fällor jag kan hamna i.

Tuttshow på TV

Jag vet det är pinsamt att behöva erkänna det, för det är en synnerligen pubertal tv-serie, men jag följer 2½ Men. Inte slaviskt men är jag hemma och kommer ihåg det så kollar jag på programmet. Det får mig att skratta och slappna av och det behöver jag. Serien stämmer dåligt överens med vad jag gillar att se på tv och film i övrigt men alla har vi en svag punkt. Jag brukar kalla det min tuttshow och då tror en del att jag tänker på Bruno Wintzell och programmet Tutti Frutti men så är inte fallet. Men tuttar är det gott om även i 2½ Men. Jag vet inte vilken rollfigur jag gillar bäst men jag tror det är Charlies bror Alan som får mig att skratta mest. Jag gillar hans sätt att uttrycka sig.
I ett av kvällens avsnitt, It Never Rains in Hooterville, fick jag några underbara citat som jag sedan hittade via Google.

Charlie: Hey, what’s your hurry? If she [Kandi] becomes a big TV star while you’re still married, she’ll have to pay you alimony!
Alan: Yeah. And if pigs start flying out of my rear end, we’ll have free bacon for the rest of our lives!
Jake: I don’t know that I’d eat that bacon.

Tro mig, det blir avsevärt roligare när man känner till de olika rollfigurernas karaktärer.

För övrigt är den lilla killen i 2½ Men, Jake, den bäst betalda barnstjärnan i Hollywood för tillfället enligt Aftonbladet. Han tjänar 1,9 miljoner kronor i veckan. Det är bra jobbat för en kille som i serien mest tänder eld på på sin fjärtar, käkar, rapar och är allmänt trög. Men det är kanske en konst i sig att spela en sån roll med övertygelse?

Nära ögat

Idag gjorde jag något väldigt moget och som är helt i linje med mitt tillfrisknande. Jag avbokade ett sexmöte och gjorde det dessutom på ett schysst sätt så ingen blev ledsen eller lidande. Nu behöver jag inte ljuga för mig själv eller andra om vad jag gjort och inte gjort. Jag är nöjd att jag avstod även om jag vet att sex hade varit en bra verklighetsflykt utifrån hur jag mår för tillfället men det är precis det beteendet jag ska undvika. Det är en kortsiktig lösning som inte hjälper mig framåt. Efteråt hade jag bara känt mig än mer orolig och tom än vad jag gör nu och då hade jag dessutom haft möjlighet att trycka ner mig själv på grund av att jag svek mig själv och andra. Behövde lite konsultation och terapi med en av mina tjejvänner, soctanten, för att fatta beslutet men jag hade redan mer eller mindre bestämt mig att avstå när jag ringde henne.

Vad som föranledde att jag hamnade i denna situation var att jag igår var och fikade med mitt ex C. Vi diskuterade vår relation och vi upplevde båda att den stod och stampade och höll oss tilbaka. Hon berättade att hon skulle på middag samma kväll med sitt ex M och jag sa till henne att jag uppskattade hennes uppriktighet. Jag vill inte ha massa dubbelspel längre, det är för energikrävande. Det var hennes ex M som ringde mig för någon månad sen när hon sov över hos mig, därefter tog deras relation slut. Jag tycker inte det är kul att hon träffar M men jag har full förståelse för och accepterar det eftersom jag har haft så många chanser genom åren med henne men alltid tvekat av olika anledningar. Jag vill inte känna dåligt samvete och ha skuldkänslor för att ha hindrat henne genom att lova saker som jag inte sedan uppfyller. Hon ska göra det som känns rätt för henne. Jag får släppa kontrollen och gilla läget. Hela hon skriker efter att skaffa barn och där är inte jag av förklarliga skäl.

Hela situationen gjorde mig hur som helst nedstämd eftersom det är så rörigt med mitt ex och jag tog min tillflykt till datorn och raggade upp en gammal sexkontakt, allt enligt gamla mönster. Vi bestämde oss för ett rollspel men att vi skulle träffas först idag och genomföra det eftersom vi båda var trötta på kvällen. Vi hade ett vad huruvida hon skulle våga komma över till mig på ett väldigt speciellt och lättklätt sätt eller ej. Det verkade som jag hade förlorat vadet för hon hade gjort det om vi hade träffats idag. Nå väl, jag har redan upplevt det scenariot med henne, och andra tjejer, och det hade inte fått mig att må bättre. Så i eftermiddags skickade jag ett sms där jag var ärlig och berättade att jag inte kan involvera mig i sexuella aktiviteter förrän jag känner att jag kan lita på mig själv bättre. Att jag inte vågar riskera att hamna i gamla mönster med sex som ångestdämpning och verklighetsflykt. Förvisso hade jag säkert klarat att genomföra sex med henne, jag har inga känslor alls för henne, men det hade känts fel både mot mig själv och henne. Mitt eget välmående är viktigast och då gäller det att jag gör snälla saker mot mig själv. Hon uppskattade att jag var ärlig och tycktes inte vara sur. Det slutade med att vi tog en fika istället och snackade i 1½ timme. Det var nära ögat att jag tog ett återfall men jag avstod och helt klart är jag på rätt spår i min förändringsprocess även om hela min kropp värker av ångest, oro och sorg. Jag är riktigt nöjd att jag stod emot lockelsen.

Beklämmande läsning

För några dagar sedan hittade jag en blogg som fick mig väldigt nedstämd och ledsen. Det handlade om en yngre tjej med borderline. Bloggen skulle kunna var ett skämt men allt känns för bekant för att det ska vara troligt. Hela hennes beteende påminner så tydligt om tjejen jag umgicks med, sexmissbruket och tankarna kring sex är snarlika. Tjejen i bloggen är mer oansvarig och extrem men så är hon också mycket yngre men jag kan se hur allt stämmer överens. Det är ungefär den bild som min borderlinetjej, Miss Orange, har gett av sig själv och sin sjukdom tidigare även om agerandet skiljer sig en aning åt. Nu förstår jag lite tydligare hur hon resonerade kring våran sex även om jag har en ganska tydlig bild själv numera. Vi sysslade med bdsm och jag kan lugnt påstå att jag var som en medicin för henne som fick henne lugn. Jag gjorde henne och mig själv en otjänst med våra sexlekar. Vi var dock alltid nyktra när vi höll på med avancerade sexlekar och vi höll inte på med knivar, rakblad och liknande som tjejen i bloggen. Men det var likväl verklighetsflykt och ångestdämpning.

När jag läser tjejens blogg så kan jag se hur galet hennes liv är och jag skulle inte vilja ha något med henne överhuvudtaget att göra utan att för den skull döma hur hon lever sitt liv. Jag vet hon och hennes närmaste omgivning har ett helvete och gör så gott de kan med sina överlevnadsstrategier. Det handlar mer om att jag vet hur jag skulle bete mig i en sån situation och hur dåligt det skulle få mig att må. Likväl har jag tidigare varit i en liknande sitation i över 3½ år innan jag fick nog och tog mig ur. Det är lätt att se saker när man står utanför med facit i handen men när man själv befinner sig mitt i skiten är det inte så enkelt. Skrämmande!

Under bearbetning

Jag har under en tid känt att jag inte gör några framsteg i mitt tillfrisknande trots att jag inte sysselsatt mig med något destruktivt. Jag har fortfarande en inre oro och tankarna far runt. Jag tänker ofta på Miss Orange, borderlinetjejen, särskilt när jag känner mig ensam och sårbar. Då är jag sugen på att ta kontakt med henne men jag vet inte vad jag ska säga, allt är redan sagt och jag vill inte gå tillbaka till det vi hade. Det fick mig inte att må bra.

Ibland behöver jag bara lite yttre input för att komma ur dessa funderingar och det hjälper mig mina coacher med. De påminner mig om alla de framsteg jag faktiskt gör men som jag så lätt glömmer bort eftersom jag fortfarande inte är särskilt snäll mot mig själv utan föredrar att vara hård och dömande emellanåt. Det har dock blivit bättre och jag kan se och uppskatta saker jag gör för mig själv. Jag har blivit bättre på att sätta gränser och stå upp för mig själv. Tidigare har jag ansett mig som feg och velig, en person som inte vågar säga ifrån utan som anpassar sig. Så har det oftast varit. Nu kan jag se hur det har ändrats även om mina coacher fick hjälpa mig lite på traven att se det. Som de påpekade, när jag har fått nog av något, även om det tar tid, så säger jag numera ifrån tydligt och klart. För det är ett faktum att jag på dryga fyra månader har klippt banden med ett antal tjejer som inte gav mig det jag verkligen behövde. Jag har också skrivit ett mycket långt brev till min mamma där jag berättar hur jag upplever vår relation och hur jag ser på min uppväxt. Vidare har jag även sagt ifrån på min arbetsplats att jag vill bli omförflyttad då jag inte trivs. Detta är allt bevis på att jag på allvar försöker förändra saker i mitt liv till det bättre. Det är viktiga punkter i tillvaron och dessutom saker jag kan förändra och då får jag försöka göra det efter bästa förmåga. Det innebär inte att allt är perfekt för det är det sannerligen inte men jag litar på mina coacher när de säger att jag kommer få min utdelning tids nog.

Jag har gnagts lite av tanken att jag tar upp tid hos mina coacher där andra kanske har större behov av deras tjänster. Jag tog kontakt med dem för att jag upplevde att jag hade problem med sex och relationer men nu känns det som det inte var kärnan i problemet och då kanske jag inte passar in längre. Jag gick i ”vanlig” terapi tidigare och det är ganska uppenbart att psykologen och jag missade själva kärnan i mitt problem vid tidpunkten, antagligen för att jag inte var redo. Psykologen var en äldre kvinna och även om hon gjorde ett bra jobb hade jag nog svårt att anförtro mig. Dessutom fick vi rätt på många andra problem jag hade vid tidpunkten. Jag trodde kanske jag kunde fixa det sista själv på egen hand.  Hur som helst berättade jag för mina coacher hur jag kände och fick detta till svar: ”Du är självklart välkommen hit! Du gör precis det du ska och vi tycker definitivt att du ska fortsätta komma, du tar inte vår tid, du ger oss möjlighet att få vara med i din process och det är vi tacksamma för!”

Det värmde att höra och gör att jag kan lägga skuld och dåligt samvete på den punkten åt sidan. Skuld och dåligt samvete är något som tycks jaga mig vad det än kommer till. Skuld mot mamma, mormor, syster, tidigare flickvänner, saker jag gjort eller inte gjort  och gud vet vad. Jag bär på så mycket skuld att det inte finns plats kvar för mig, vad jag vill, känner och tycker.

Under förra veckans terapi fick jag fram tårar för andra gången, då gällde samtalet den ensamhet jag känner. Jag är fortfarande rädd för ensamhet men också väldigt trött på den, jag har varit ensam hela mitt liv (i mitt inre) och vill inte vara det längre. Vi pratade också om den förvirring jag känner, jag vet inte vad som är känslor och vad som är tankar, allt är ett enda kaos. Coacherna sa det var naturligt att känna så, särskilt som jag under väldigt lång tid tryckt undan alla känslor och bara följt tankar. Det är undantryckandet av alla känslor som jag gjort att jag först drack väldigt mycket och sedan bytte det till ett vidlyftigt sexliv. Verklighetsflykt för att slippa möta rädslor och obehagliga känslor. Det har jag varit en mästare på. Ångesten har funnits där hela tiden och kroppen har sagt ifrån men jag har valt att ignorera det under en lång tid, enda sedan jag bröt upp med min sambo A för åtta år sedan. Jag ville ha intimitet men förväxlade det med intensitet. Det blev sexuellt experimenterande och hoppande mellan olika tjejer när jag egentligen önskade ömsesidig närhet, tillit, trygghet och värme till en annan person. Det sistnämnda har jag inte fått någonstans eller så har jag av olika anledningar inte velat eller kunnat ta emot det. Däremot fick jag sex som till viss del lindrade vissa behov tillfälligt men det har varit en kortsiktig lösning. Jag visste det redan när jag höll på med det men av någon anledning förmådde jag inte ta itu med det.

Mina coacher liknade den process jag går igenom nu som att skala av lager för lager på en lök, för varje lager som faller av lär jag känna mig själv bättre och bättre. Och precis som när man skalar en lök blir man tårögd. Det är mycket som är skrämmande nu när jag lär känna mig själv, det är mycket jag har glömt bort på vägen om mig själv märker jag. Coacherna är riktigt bra och de boostar mig alltid. Senast fick jag höra att jag var intelligent, skärpt, snabbtänkt, rolig och full av självinsikt. Det låter bra, en sån person vill jag gärna vara.

Lucky 13?

För många är talet 13 ett olyckstal, själv har jag ingen direkt uppfattning om det, jag är inte särskilt vidskeplig. Det är inget som håller mig sömnlös. Däremot har jag nu haft 13 möten med mina samtalsterapeuter, fast jag ska kanske kalla dem coacher framöver, det låter lite mer rätt i tiden, och så är det enklare att skriva. Tror deras korrekta titel är socialrådgivare.

Siffran 13 fick mig för övrigt att tänka på låtttiteln Thirteen med Danzig. Denna låt gjorde även Johnny Cash en cool cover på i slutet av sin karriär. Låten finns på skivan American Recordings.

Som alltid kan jag lita på Youtube. Det visade sig att jag inte sett Thirteen tidigare men det var kul att en av mina manliga favoritskådespelare, Johnny Depp, medverkade i den. Jag undrar om videon kan ha varit hämtad från filmen Dead Man eller om western-temat med Depp var en ren slump, tror nämligen inte årtalen stämmer. Kanske är det ingen officiell video utan bara någon som klippt ihop den själv.