Kärlek – en liknelse jag gillade

Läser för tillfället en bok som är rena tegelstenen, över 900 sidor , som heter Shantaram och som utspelar sig till stor del i Indien, åtminstone än så länge för jag är långtifrån klar än.

I boken var det en beskrivning av kärlek som jag gillade och identifierade mig med. Förmodligen för att jag känner igen det som beskrivs så väldigt bra och det var en väldigt talande liknelse. Ofta är det jag som slår knut på mig själv för att bli gillad och uppskattad även om det vid några tillfällen har varit det omvända.

”Hon älskade killen. Hon gjorde det för hans skull. Hon skulle ha gjort vad som helst för honom. En del kvinnor är såna. En del kärlek är sån. Kärlek är för det mesta sån, så vitt jag kan se. Hjärtat börjar kännas som en överfull livbåt. Man kastar sin stolthet överbord för att hålla båten flytande, man kastar sin självkänsla och sitt oberoende. Efter ett tag börjar man kasta människor överbord – sina vänner, alla man känt. Livbåten sjunker i alla fall och man vet att man följer med ner. Jag har sett det hända massor av flickor här. Jag tror det är därför jag har fått nog av kärleken.”

Tydligen är en del män också så eftersom jag känner igen mig. Jag kanske inte har kommit till steget där jag gör mig av med vänner men däremot negligerar dom, typ säger att vi inte kan träffas. Då har jag inte ens en träff inbokad utan hoppas bara få kontakt med personen ifråga på nåt socialt nätverk eller över telefon. Besvikelsen när det sedan inte sker, att jag väntat på ingenting, är monumental. Jag blir så trött på mig själv att jag inte valde livet, dvs umgänget med en verklig vän, istället för någon som jag tror och hoppas ska gilla mig.

Det är aldrig roligt när man som jag är desperat efter att få närhet och kärlek. Det enda det resulterar i är att jag sitter och skär i mitt hjärta och blir än mer missmodig. Just nu är jag i en sådan situation med ”min” tjej som jag gör allt för att få det att fungera med trots att vi befinner oss på olika kontinenter. Ration på skickade mail är ca 5:1, dvs på 5 skickade meddelanden så får jag 1 tillbaka. Jag är inte blind, jag inser jag gör mig själv till åtlöje. Detta är med en tjej som jag inte ens träffat på de 3 senaste månaderna. Så jag förstår inte riktigt själv vad det är jag hoppas ska hända. Jag är fullständigt exkluderad från vad som händer i hennes liv. Just nu ägnar jag så oerhört mycket energi på att tänka och analysera saker som jag inte har en aning om. Jag behöver inse att detta är slöseri med tid så jag inte hamnar i liknande hopplösa situationer som tidigare där destruktiva relationer pågått i flera år.

Det enda positiva än är att trots att jag fått ok från två olika tjejer om avancerad sex så har jag backat och varit undvikande när det blivit aktuellt. Jag vill inte dämpa min nedstämdhet med några helt meningslösa sexuella möten med personer som varken attraherar eller intresserar mig. Tanken får mig inte ens kåt.

Ett oväntat och olustigt erkännande

Igår fick jag ett sms från Miss Orange. Det var det vanliga intervallet på 2-3 månader. Hade hoppats hon skulle låta mig vara i fred sedan senast hon hörde av sig. Denna gång var det ett mer fylligt och innehållsrikt meddelande än tidigare men det förändrade inte det faktum att jag blev illa till mods och fick ont i magen. Jag blev frånvarande som jag alltid blir när hon hör av sig och jag gillar inte att hon ska påverka mitt liv när jag bett henne låta mig vara ifred.

”Jag har nyss läst dina brev. Jag reagerar annorlunda på dem nu än när jag fick dem för 2,5 år sedan. Jag är nog lite närmare den process du då befann dig i.

Allt är ju annorlunda eftersom jag har mina andra grundproblem, men mycket är likt. Så som vi var, så som jag fortfarande tyvärr är. Jag har kört några varv till i sex-relations-bekräftelsesnurran, men nu är det svårt, jag är för trött på det och har genomskådat för mycket och för mycket har nästan identiskt upprepat sig.
Det känns som om hela allt med det förlorat sin dragningskraft. Så starkt och ursprungligt behov att det förmodligen tar tid. Men. Jag är lugn och fridfull i att vara ointresserad. Uppdaterar inte min profil, söker inget nytt, tänker inte på potentiellt ”nytt” med pirr. Inte intresserad av bdsm eller relationer alls . Vill vara ensam och lägga tid på saker som för mig framåt.
Nå. Ville bara säga det. Att du hade poänger och identifierade saker jag inte ville ta till mig då, men nu. Med smärta.
Jag hoppas din resa varit läkande och att du mår bättre än då. Önskar dig allt gott.
/M ”

Jag känner ingen glädje eller tillfredsställelse över hennes nyvunna insikter och jag känner inte att det kommer förändras oavsett vad hon skriver. Så länge hon har en profil på DS så kommer hon aldrig kunna förändras, så väl känner jag henne.

Jag förstår som vanligt inte hur jag blir involverad i hennes liv när jag inte önskar någon delaktighet. Jag får allvarligt överväga att byta telefonnummer igen trots allt.

Det finns 3 punkter jag tycker hon borde fundera på angående mig:

• Varför hon alltid hör av sig till mig i intervaller om 2-3 månader.
• Varför hon fortsätter höra av sig när jag bett henne att inte göra det och jag dessutom aldrig svarar på det hon skickar.
• Är det så att jag betyder mer för henne än vad hon vill inse och det är därför hon inte släpper taget om mig.

Intet nytt på dejtingfronten

Upptäckte för nån dag sedan att jag haft över 10 000 besökare på denna sida. Så klart är det inte 10 000 olika besökare utan en del har förmodligen återkommit ett antal gånger. Vet inte om det är mycket eller lite, och egentligen har det ingen betydelse eftersom jag inte eftersträvar att locka läsare. Jag har bloggen för att få saker som stör mig ur systemet, och även som en dagbok som jag kan blicka tillbaka till i framtiden. Här kan jag få gnälla och tycka synd om mig själv bäst jag vill utan att någon behöver lyssna.

Jag har inte delat med mig av adressen till min blogg till någon, inte ens mina närmaste vänner, så på sätt och vis är det ändå anmärkningsvärt att så pass många hittat hit. Jag förmodar det jag skriver om ligger i tiden. Många av oss tar till verklighetsflykt när tillvaron blir för jobbig, det är bara hur det gestaltar sig som skiljer oss åt.

Jag började skriva i februari 2010, jag kan tycka det är synd jag inte började direkt kring julen 2009. Hade varit intressant att läsa hur allt kändes då. Jag minns bara att jag hade fått nog av allt. Mycket har blivit bättre sedan dess, men relationer är fortfarande ett knepigt kapitel för mig fast numera på ett annat sätt. Då hade jag för många igång samtidigt, nu har jag ingen alls. Däremot har jag en innerlig önskan om en ärlig och ömsesidig relation med en bra och sund tjej. Jag kan ibland känna att jag har så mycket kärlek i kroppen som jag inte får dela med mig av och att den nästan kväver mig. Visst skulle jag kunna ge den till någon annan eller till mig själv men det är en typ av kärlek som kräver värme och närhet som par. Jag känner ett stort behov av att få vara betydelsefull för en annan person, någon som den personen längtar efter och litar på.

Jag har varit singel för länge nu. Det beror så klart på hur jag tänker. Själv anser jag det är sedan 2002 då jag bröt upp med A. Därefter har jag haft ett antal relationer men inga som jag ansett som seriösa. De har mest präglats av destruktiva beteenden i någon form. Skulle jag även räkna in dessa relationer så har jag varit singel sedan slutet av maj i år. Det är kanske bättre för mig och min självkänsla.

Jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer träffa någon där det klickar för båda, det är för mycket enkelriktat i nuläget. Det är alltid något som inte stämmer. Jag söker det ärliga och nakna mötet men det verkar vara svårt att finna. Jag är trött på ytliga och meningslösa spel. Det tar bara onödig energi att försöka lista ut vad som förväntas av mig. Visst kan jag bara låta det bero och agera fullständigt passivt, och se hur tjejen hanterar det, men då spelar jag ett spel istället. Jag tror att om båda vill samma sak så ska man kunna hoppa över dessa spel och visa ett ömsesidigt intresse för varandra där det leder någon vart. Jag förmodar det är rädslor som styr oss och att det är så att vi inte vågar visa upp vem vi verkligen är, utan gömmer oss bakom masker för att få folk att tycka om oss. Vi tror att ingen skulle kunna tycka om oss annars. Själv vet jag att jag gillar äkta människor som vågar visa sin sårbarhet. I mina ögon tyder det på mod.  Tyvärr har det sina nackdelar också. Några tjejer jag har mött har varit lite väl labila för att det ska bli bra.

För någon vecka sedan lyckades tre olika kandidater försvinna samtidigt, varav två var seriösa och en var ämnad för sex. Det komiska med det var att alla tre tjejerna hade småländskt påbrå, dessutom med förkärlek för Möllan. Tydligen ett dåligt landskap för mig. En av de som försvann var en tjej jag hade träffat tre gånger men där vår kontakt blev mer och mer sporadisk. Till slut frågade jag henne vad som pågick och fick till svar att hon var osäker på vad hon kände men att det inte betydde att hon inte ville träffas igen. Jag gjorde det lätt för henne och avslutade det. Är hon osäker lär det knappast bli bättre senare. Det var för övrigt samma tjej som en vän till mig dejtade i samma veva. Han kom inte heller någon vart. Jag skickade ett i mitt tycke schysst och ärligt sms där jag önskade henne lycka till och sa att det inte var nån större mening att vi träffades mer om hon kände som hon gjorde. Till det fick jag inget svar alls. Det kan jag tycka är dåligt när man träffats tre gånger. Jag hade förstått det om jag hade skrivit nåt opassande eller elakt, men det finns det ingen anledning till. Man kan inte rå för hur man känner.

I veckan har jag varit på ytterligare två dejter, där den ena var i sexsyfte. Träffen förlöpte väl och vi kommer ses framöver om jag inte ångrar mig, vilket förvisso inte är uteslutet. Det är egentligen inte det jag vill men samtidigt får jag roa mig med något. Tjejen såg trevlig ut och uppförde sig, men likväl är det något med henne som får mig tveksam. Hennes historia är en aning rörig. Den andra dejten var trevlig men vi klickade inte särskilt väl. Det var nog första gången jag dejtade en kvinnlig ingenjör. Det ska jag inte göra om.

Ännu en återvändsgränd

Det blev som jag misstänkte med bloggtjejen, det rann ut i sanden. På ett sätt gör det ont, men mest känner jag lättnad att det är över. Vi hade två msn-konversationer och ett möte i verkligheten som funkade riktigt bra, därefter var det som om något förändrades. Jag märkte det redan dagen efter att jag sovit över hos henne att hon hade en helt annan inställning till mig än tidigare. Jag försökte förstå vad som pågick, om det berodde på att hon mådde dåligt eller om hon blev besviken på vem jag var. Ibland ville hon ha sex med mig, ibland inte sa hon. För mig låter det väldigt ambivalent, och inte något jag kan förstå. Själv vet jag direkt om tjejen jag möter är en person jag vill ha sex med eller inte. Men eftersom hon inte visste så förstod jag att det inte var till min fördel.

Vår kontakt blev mer och mer sporadisk och ensidig. Det var på hennes villkor. Jag hörde inte av mig särskilt ofta men ändå så kände jag det som att jag låg på och var krävande. En sån situation blir aldrig bra, när det saknas ömsesidighet. Ikväll fann jag henne på msn, jag blev överraskad för jag trodde hon hade blockerat mig då jag inte sett henne där sedan dagen efter vi träffades. Den gången var hon väldigt låg och inte alls som innan vi möttes.

Jag tog kontakt med henne på msn, jag kände att det gällde att passa på då hon hade slutat att svara på sms, och vårt flyt från tidigare var som bortblåst. Jag frågade om vi kunde prata på telefon men det ville hon inte. Jag hade föredragit det eftersom jag anade det skulle bli vårt sista samtal. Det visade sig att hon råkat ut för en obehaglig sexuell upplevelse med nån kille hon träffat på Darkside. Det hade hänt nyligen även om de hade haft kontakt ett längre tag, men det var första gången de träffades om jag förstod det rätt. Det hade urarat och hon mådde så klart inte bra. Jag blev ledsen och illa till mods av det inträffade eftersom jag visste hon inte mådde bra sedan tidigare och jag gillade henne.

Jag kände också en ilska mot killen. Jag blir alltid arg när jag hör om killar som missbrukat tjejers förtroende och i samband med bdsm är det extra viktigt med tillit och respekt. Det lämnar sår och kanske förstör lusten att våga prova igen. Jag ska inte förneka att jag blev ledsen inte bara för hennes skull utan även av egoistiska skäl för jag förstod att mina eventuella chanser med henne definitivt försvann av bara farten också.

Av nån konstig anledning kände jag mig också stött. Jag tror det berodde på att trots att hon hade träffat mig och dessutom fått hela mitt inre via min blogg, och vad jag även berättat på telefon och i vårt möte om mig själv, så ansåg hon sig inte vara trygg med mig, men däremot gick det bra att träffa den här killen för bdsm. Jag trodde hon var en bättre människokännare, jag hade fått intrycket att hon var lyhörd och inkännande. Det gjorde mig besviken, jag kände mig lurad. Jag hade blottat mig helt för henne och varit ärlig om mig själv, och hennes respons på det är att träffa den här killen istället samtidigt som hon säger att hon funderar på om vi ska ha sex ihop. För mig känns hennes beteende destruktivt, oärligt och chansartat. Extra konstigt blev det när hon sa att hon egentligen ville ha en relation och det var därför hon var tveksam med mig eftersom vårt sällskap enbart skulle baseras på sex. Det var för energikrävande tyckte hon. Jag antar hon ville ha en relation med den här killen eftersom hon gick med på en bdsm-session med honom.

Nu skulle hon omvärdera sitt liv sa hon. Jag frågade om hon ville vår kontakt skulle upphöra och det ville hon. Jag blev inte det minsta överraskad, jag hade bara väntat på att hon skulle säga det långt tidigare, vilket hon inte hade gjort. Istället försökte hon med tysta leken. Jag hade sagt till henne flera gånger tidigare att det var bättre att hon sa ifrån än att bara försvinna och det lovade hon att hon skulle göra men ändå behövde jag lägga orden i munnen på henne för att hon skulle klara av det. Jag tycker dock det är trist att det behövde vara en så omtumlande och hemsk situation som skulle ligga till grund för att hon skulle förmå sig att göra det. För mig är det också en gåta varför hon inte polisanmäler en sån sak, för övergrepp är aldrig ok oavsett anledning eller hur snacket låtit innan. Bdsm har inget med våldtäkt och övergrepp att göra.

Nu kan jag känna att det trots all känns rätt bra för egen del, en slags lättnad. Det var för mycket med henne som påminde om Miss Orange, det var egentligen bara ärren på armar och ben som saknades i övrigt fanns det för mycket gemensamma nämnare. Bloggtjejen var bara en mycket yngre kopia av Miss Orange. Hon saknade två barn men hade två katter istället. Jag hade berättat om bloggtjejen för min vän M och hon sa jag skulle vara försiktig. Hon gillade inte det hon hörde sa hon. Jag nämnde det även för min ena terapeut senast och han menade på att jag numera var medveten om det, vilket var ett fall framåt mot tidigare. Trots det, anser jag det vara en rejäl käftsmäll och ett stort steg bakåt, när jag återigen attraheras av en tjej som inte mår bra. Jag låter sexbiten få överhand och tappar helt omdömet. Vissa saker hon berättade om sitt sexliv hade fått en normal kille att backa alla dagar i veckan, jag däremot blir helt knäsvag och tycker hon är spännande och lockande. Jag trodde jag hade kommit längre. Säger en tjej rätt saker sexuellt till mig spelar det ingen roll vilka problem hon har, jag lyssnar inte. Jag vill inte höra. Jag trampar bara rätt in. Det är något jag måste jobba med framöver.

Idag blev jag nästan kär i en tjejs profil jag såg på nätet. Jag har sett hennes profil på olika forum genom åren och varje gång jag stöter på henne märker jag hur hela kroppen blir helt varm och konstig. Jag gillar allt med henne, hennes sätt att formulera sig, hennes kropp men mest av allt hennes sätt att tänka sex. Vi verkar vara soulmates sexuellt. Att hon bor i en annan del av skåne och har funnits ute på kontaktsidor i flera år är inget jag reflekterar över. Jag blir bara besviken att jag inte passar in i det hon söker, vilket får mig nedstämd. Jag vill inte in i dessa återvändsgräner igen, det ger mig inte den sunda relation jag vill ha till mig själv och en framtida partner. Det stjäl bara onödig energi då jag skapar mig själv falska förhoppningar som inte är sanna.

Jag fick hur tydliga signaler som helst med bloggtjejen efter vårt första möte där jag sov över, att något inte stämde. Allt kändes bekant på ett märkligt sätt, till och med hennes hem. Jag fick samma obehagskänslor som med Miss Orange, men det var samtidigt det som var triggande tror jag. Hon var lika moody, ombytlig och otillgänglig. Hon blev ett yngre substitut. Kroppen visste medvetet eller omedvetet att här skulle jag kunna erbjudas samma berg- och dalabana som den jag fick med Miss Orange och det gjorde att jag försökte få det jag behövde. Ungefär som en knarkare som söker sin fix. Tur som lyckades jag inte denna gång. Det hade inte kommit nåt gott av det mer än att jag hade bockat av ytterligare några saker på mitt sex-cv som kändes lockande och spännande. Det känns en aning trist att jag går miste om det. När jag tänker på det undrar jag om det är något fel med mig. Grov porrfilmssex är det som tänder mig, typ örfilar, spott, dra i håret, munknulla tjejen så hon nästan kvävs, analsex och så köra in kuken i munnen efteråt, pisk, smärta och grova tilltag. Varför är förnedringssex så spännande för folk som inte mår bra. Jag kan förstå det utifrån den som blir utsatt för det men inte från mitt perspektiv som tänder på att utföra det. Jag gillar tjejer, tror på jämlikhet och lika värde, och skulle inte drömma om att behandla en tjej illa i vardagen. Jag lider inte av några hämndbegär mot kvinnor som jag känner till. Kan det vara så enkelt att det får mig att känna något för omväxlingsskull i mitt annars ganska känslolösa liv. I så fall borde jag omgående hitta något annat som kan få mig att vakna upp. Nåt som är positivt och som inte skadar mig eller någon annan.

Jag börjar mer och mer fundera på om det finns någon frisk människa som sysslar med avancerad sex eller om det bara är personer som är i obalans av olika anledningar som lockas av detta. Än så länge har jag inte mött någon som sysslar med bdsm som mår bra, mig själv inräknad. Det är ingen bra statistik. Så klart kan man ställa sig frågan vem som är frisk och hur en person som mår bra definieras. Men personer med depressioner, flyktbeteenden, diagnoser, självskadebeteenden, bokstavskombinationer, låg självkänsla och självförakt passar dåligt in för att klassas som en person som mår bra och är i balans enligt mig. Dock tycks dessa kategorier vara överrepresenterade inom bdsm-världen. Go figure.

Dålig krishantering

Jag är på kurs denna vecka. Jag var inte överlycklig att behöva åka iväg, särskilt som jag redan hade gått den tidigare. Dock har jag omvärderat situationen nu och är riktigt glad att jag får gå den. Den passar precis in där jag befinner mig. Kursen handlar huvudsakligen om hur folk beter sig i stress- och krissituationer. Det är nyttigt att repetera och denna gång har jag avsevärt större förståelse för vad som sägs än senast för fem år sen då jag var mitt uppe i mitt kaos. Jag tror inte ens jag hade nått bearbetningsfasen i en krishantering vid den tidpunkten. Jag låg nog nånstans kring reaktionsfasen och den tedde sig i verklighetsflykt.

Vid stress, särskilt om det pågår under längre tid, utvecklas det tydligen lätt en depression och jag skulle vilja påstå att jag var stressad från 1996 fram till runt 2001, därefter hamnade jag i ett stillestånd eller vaccum där jag var oförmögen till något konstruktivt överhuvdtaget. Jag befann mig mitt i en livskris. Det var fly eller slåss som gällde för mig, dvs människans överlevnadsinstinkt slog till. Jag valde att fly. Jag fick ibland kroppsliga signaler att nåt var fel, t.ex. svimmade jag vid ett antal tillfällen då allt bara blev snurrigt för mig och jag föll ihop. Läkarna sa att det var några kristaller som var i obalans men jag minns de ställde frågor kring stress då. Jag uppfattade inte själv jag var stressad utan trodde nog livet skulle se ut som det gjorde. Jag visste inget annat.

Jag hade varit ofrivillig hemhjälp till min mormor och morfar under några år, vilket sög musten ur mig. Jag tappade helt greppet om vad som var rimligt och jag var oförmögen att säga nej. Som liten hade dom passat mig mycket så jag kände att jag ville eller skulle betala tillbaka. Jag minns jag kände mig mer som en vaktmästare/hemhjälp än ett barnbarn, särskilt som de envisades med att sticka till mig pengar varje gång jag var där. Pengar jag inte ville ha för dom kändes bara olustiga att ta emot även om jag idag kan se att det inte var någon muta utan i all välmening, men så uppfattade jag inte det då. Min mamma gjorde inga större ansatser att avlasta mig utan tyckte situationen var rätt bekväm. Jag vet detta gjorde mig väldigt arg men det behöll jag inom mig även om det så klart sken igenom ibland, mest då på närstående som jag tyckte borde förstå min situation. Men tankeläsning funkade lika dåligt då som idag. Hur som helst låtsades min mamma ovetande om varför jag betedde mig illa eller så trodde hon verkligen på fullaste allvar att jag bara var allmänt otrevlig.

Medan jag höll på som hemhjälp försökte jag även slutföra en utbildning som jag redan 1-2 år innan examen anade inte skulle leda någon vart. Jag kände att jag inte var i en position att byta då jag redan hoppat av två tidigare utbildningar och denna gång tog jag dessutom studielån. Vid sidan om detta tog jag även extrakurser både på högskola och komvux samtidigt som jag jobbade extra på helger. Jag försökte även upprätthålla en relation med min sambo. Tyvärr var det hon som fick ta mest stryk. Idag kan jag lätt se att mitt fokus borde ha varit på oss två och vår relation, det övriga hade fått lösa sig på annat sätt. Och det hade det alldeles säkert gjort också. Men jag var van att anpassa mig och ställa upp för andra så jag klev in i rollen utan betänkligheter, det gick per automatik.

När jag väl tog examen besannades tyvärr mina farhågor om jobb och jag fick ströjobb som bröt ner mig. Jag tyckte kraven som fanns på jobben var för låga i förhållning till min kompetens och jag blev missmodig. Det var ströjobb som vem som helst kunde få. Det var också samma jobb som jag hade varit synnerligen nöjd med så länge det var extraknäck medan jag studerade, men när det plötsligt var på riktigt passade det inte. Då ansåg jag mig vara värd nåt bättre. Jag var på en del intervjuer men mitt självförtroende och självkänsla var helt i botten och sånt ser en normalbegåvad rekryterare direkt.

Medan detta pågick dog min pappa och morfar inom loppet av en månad. Det tog mig hårt, särskilt morfar då han var min förebild. Min pappa och jag hade en ansträngd relation vilket inte hjälpte, dessutom var det så mycket elände kring hans död att det bara blev ilska och frustration. Helt plötsligt stod jag som ensam man i familjen inför mamma, mormor, lillasyster och flickvän. Jag upplevde det som att jag nu skulle vara den starka beskyddande mannen när allt jag bara ville göra var att lägga mig ner och gråta. Jag kände att det var vad som förväntades av mig även om ingen sa det, men min mamma och mormor agerade därefter. Det gjorde däremot inte min flickvän eller lillasyster men jag tog på mig den rollen även för dem. Jag klev alltså rätt in i en roll jag varken ville ha eller behärskade, och som egentligen ingen bett mig om. Jag kände att det inte fanns tid för mig att vara svag och be om hjälp, jag var tvungen att vara stark och hålla ihop familjen. Alltså bet jag ihop som jag hört man skulle göra. Jag vet inte vem jag försökte lura, ingen blev åtminstone lurad, allra minst jag själv.

Jag mådde allt sämre, mina dryckesvanor var usla och som grädde på mosen hade min lillasysters mamma fått vittring på pengar så vi hamnade i en minst sagt snaskig arvstvist dessutom. Jag ville bara gå upp i atomer. Nånstans i denna veva, insåg jag att dricka inte var lösningen på mina problem, sex blev helt plötsligt mer intressant, särskilt lite avvikande sådan. Mitt intresse för sex i olika former hade funnits sen långt tidigare, och under normala omständigheter, men nu ville jag bara prova nya saker hela tiden. Jag pressade min flickvän och ville närmast ha ett nej från henne för att det skulle bevisa för mig att inte ens hon ville mig väl. Så snurrigt hade allt blivit för mig. Jag vet hon gick över sina gränser för att göra mig glad men jag var likgiltig. Det gör mig riktigt ont idag att tänka tillbaka på det. Till slut var jag otrogen med en tjej och sen började det gå utför på riktigt för mig. Jag hade hur mycket obearbetade händelser som helst som jag gick och bar på, dessutom hade jag gamla saker som på något sätt låg vilande under ytan från min uppväxt. Jag hade lyckats gömma undan dessa under ett antal år tillsammans med min sambo där jag med tiden fann en trygghet. Dock hann tiden ikapp mig också, som den gör med oss alla, och när allt rasade för mig så kom det gamla också som ett brev på posten för att förstärka eländet.

Med tanke på de symptom som uppvisas under depression och stress är det fortfarande för mig en gåta hur jag lyckades ta mig igenom ytterligare en högskoleutbildning. Dock är det mycket svarta hål för mig under denna tid. Men nånstans uppstod med tiden en bearbetningsfas, dock lyckades jag inte ta mig hela vägen upp utan rasade hela tiden ner igen. Jag gick hos en samtalsterapeut och sedan en psykolog men vi avbröt behandlingen för tidigt kan jag förstå idag. Det är först sedan julen 2009 som bearbetningsfasen har påbörjats på riktigt, så klart har jag halkat en del gånger men jag börjar närma mig nyorienteringsstadiet där jag faktiskt ligger en nivå högre än när allt utlöstes. Där jag står bättre rustad än tidigare. Mycket har berott på min vilja att förändra min livssituation, vilket gestaltat sig i samtalsterapi och kurser i personligutveckling som exempel. Plötsligt har intresset för mig själv, och mitt välmående blivit viktigt. Idag har jag ett värde, åtminstone oftast. Jag har lärt mig att våga säga nej och kan även stå upp för mig själv bättre än tidigare även om det finns mer att arbeta med på denna punkt. Jag har fått tillbaka mitt känsloregister till stor del, vilket gör mig mer mänsklig. Jag kan också känna glädje. Jag har också börjat ifrågasätta saker runtomkring mig på ett annat sätt, vilket är vanligt i denna fas. Jag funderar till exempel mycket på att byta jobb och göra något helt annat som passar mig som person bättre. Jag kan ibland undra var jag hittade min plötsliga kraft till förändring men det har ingen betydelse egentligen. Det viktiga är att jag gör det. Förmodligen fanns det en mening med allt som hände för att jag skulle ta mig dit där jag är idag. Känslan över att det behövde ta så lång tid kan dock göra mig lite ledsen ibland.

Eftersom jag under så lång tid levt ensam åtminstone på mitt eget sätt att se det, för det har funnits folk runt mig hela tiden, så är det kanske därför jag har en så stark längtan till att få tillhöra ett sammanhang. Att känna att jag passar in och får vara med. Kanske beror det på min rädsla för att bli övergiven, vilket till stor del härstammar från min tidiga uppväxt där jag bodde hos olika familjemedlemmar till stor del. Jag var för liten för att förstå vad som pågick.

Under min kris fick jag för mig att jag var en osocial person men det har jag insett är helt fel, jag gillar att ha folk runtomkring mig. Att jag drog mig undan folk när jag mådde som sämst, är helt naturligt, det är så vi brukar agera. Jag orkade inte svara på frågor, ljuga om hur jag mådde och så skämdes jag över mig själv. Inte som upplagt för att vara social när jag är dränerad på energi, glädje och självkänsla. Det var enklare att isolera mig och skapa ett utanförskap.

I min iver att hitta rätt blir det ibland fel. Ibland väljer jag fel dörrar som jag borde ha låtit vara stängda och ibland blir jag för avvaktande. Det är kanske inte i första hand en relation jag behöver, även om jag tror det skulle kunna hjälpa mig en bit på vägen i min önskan om ett sammanhang. Men jag måste kanske prova nya vägar för att hitta dit, vara modig och nytänkande och undvika gamla spår som bara är återvändsgränder. Våga ifrågasätta mer runtomkring mig.

Idag fick jag höra några minst sagt gripande berättelser av den psykolog som är föreläsare på kursen. Det var så sorgligt att jag kände tårarna i ögonen. Det fick mig att inse att det finns folk som har det riktigt illa. Ibland kan det vara bra att påminnas om det för att få lite styrka.

Under kursen fick vi också se en videoupptagning som spelades in under gårdagen då vi gruppvis genomförde ett katastrofskådespel i en simulator. Vi hade olika befattningar i en krissituation som vi skulle hantera, och hela tiden dök det upp nya problem och förutsättningar, allt för att sätta oss under stor press och öka stressen. När det var klart fördes vi omedelbart in i ett rum som var riggat som en presskonferens. Det momentet kom väldigt oväntat för oss. Där fick vi sedan besvara en massa frågor från låtsasjournalister om vad som hade hänt och varför vi agerat som vi gjort. Det var kul att se videoupptagningen och hur vi alla betedde oss i denna nervösa situation, främst då genom kroppsspråk. Övningen hade många syften men bland annat att förstå hur vi beter oss i en stressad situation, och även hur vi ska hantera medier i en eventuell krissituation även om så klart vi aldrig skulle behöva gå direkt till en presskonferens efter en olycka. Det var en mycket rolig och intressant övning.

På slutet av dagen fyllde vi i ett personlighetstest. Jag blev en aning överraskad, till min fördel, av en del av svaren. Områden som jag själv upplever som svaga var varken höga eller låga utan snarare medel. Jag passar alltså in i landet lagom. Får se vad som väntar morgondagen, ska bli spännande.

Går det bra för mig med bdsm?

Jag har funderat en hel del på mina tankar kring sex, och främst då bdsm, efter den misslyckade sexträffen med den gifta kvinnan. Är det så att jag inte längre attraheras av eller kan ha bdsm? Jag vet att min vän soctanten brukar bli irriterad på hur jag resonerar kring sex och tjejer. Jag dömer ut tjejer som ger intryck av att vara pryda eller åtminstone inte kan prata om det. Däremot lockas jag omedelbart av tjejer som på något sätt uttrycker tankar och önskemål om sex. Då tar jag mindre, eller ingen, hänsyn till hur de är som personer i övrigt och om de passar in i bilden. Jag för ett helt annat resonemang kring dessa tjejer, det är som om jag blir kär i deras sexualitet, och får genast större tolerans till saker som annars skulle vara viktiga för mig. Precis tvärtom så spelar det ingen roll hur bra egenskaper en tjej har om hon verkar blyg kring sex. Jag dömer ut dessa tjejer innan de ens har fått en chans att bevisa motsatsen. Jag talar ofta om att jag vill ha allt i en relation, en sund tjej som dessutom är sexuellt openminded, och att jag har svårt att se mig vara i en relation som är sexuellt begränsad på ett sätt som får mig obekväm och hämmad. Tanken av att aldrig mer ha bdsm skär i min kropp, jag brukar säga till min vän att det är som om någon nära skulle dö för mig. Jag förstår inte varför jag ska behöva uppleva det ”dödsfallet” när det inte borde behövas. Hon tycker jag är helt knäpp i huvudet och verkar ha svårt att förstå hur mycket vissa av dessa saker betyder för mig. Hon och jag tänker sex helt olika, och våra preferenser är som natt och dag.

Samtidigt funderar jag på om det kan vara så att jag förstorar upp allting så länge inte tillvaron ser ut som jag önskar. Kanske skulle jag kunna släppa på vissa delar om jag träffar tjejen som får mig knäsvag. Jag tvivlar dock men vet inte säkert. För som det har varit, och till viss del fortfarande är, så tröstar jag mig med sex. Det är ett sätt att kompensera ett i mina ögon ganska torftigt liv. Jag får fortfarande kickar av sex. Det är nåt som jag ser fram emot. Jag kan samtidigt se att saker har förändrats sen tidigare, jag ljuger och bedrar inte som jag gjorde innan och jag är mer öppen med vad jag vill. Jag tror jag har fått bättre förståelse för hur jag resonerar kring bdsm och vad jag känner.

Jag tänker att jag behöver ha känslor inblandade, särskilt i rollen som dominant. För mig är det otroligt vackert när en tjej lämnar ut sig själv till mig utifrån överenskomna regler och helt sätter sin tillit till mig. Jag tror det finns få sätt att komma varandra så nära som när man blottlägger sina innersta fantasier för varandra. Det är som att öppna upp till ett hemligt rum dit ingen annan har tillträde. Mer naken kan man inte bli inför en annan person. För att jag ska kunna förvalta den gåvan och förtroendet så vill jag kunna närvara och ge henne bästa möjliga upplevelse och engagemang. Det kan jag bara göra om jag har känslor för tjejen har jag insett. Har jag inga känslor blir det mekaniskt och jag lägger inte ner samma själ i utförandet, jag går inte in i personen på samma sätt, kemin och dynamiken saknas. Jag tror skillnaden syns i hela mitt agerande om jag skulle jämföra hur det såg ut med den gifta kvinnan kontra med Miss Orange. Då fanns det lust, kärlek, intimitet och glädje från min sida även om det vid tidpunkten fanns alldeles för mycket som var fel i tillvaron.

För från början var bdsm mellan mig och Miss Orange något kul och lustfyllt men baksidan fanns där hela tiden på grund av mitt missbruk och hennes diagnoser. Det var en galen situation men den var aldrig osmaklig eller våldsam. Med tiden ville hon ha mer och jag märkte hur jag inte längre tyckte det var lika kul, det blev mer mekaniskt. För mig har bdsm alltid varit ett rollspel, eller en slags lek. Hon vill ha äkta känslor från mig i mitt utövande, hon försökte provocera mig att bli mer hård och elak. På slutet var våra sessioner mer kalla, brutala och hårda och jag var inte närvarande på samma sätt. Det gav mig vissa kickar på ett annat plan, just att få ur den innersta råheten, djuret inom sig, som var väldigt spännande och upphetsande, men samtidigt tror jag det har skadat mig efteråt. Jag gick kanske över någon slags gräns som jag inte riktigt kan förklara. Ibland saknar jag just den kalla och hårda sexen även om jag vet att det inte var den jag föredrog. Oftast, eller kanske till och med alltid, är det när jag känner mig låg, vilket i så fall är ett väldigt tydligt och destruktivt samband. Jag längtar efter något jag inte vill ha, och som jag är tveksam att någon frisk tjej skulle vara villig att ge mig.

För mig är bdsm inte något våldsamt och brutalt även om det kan förekomma hårda tag. Jag föredrar i så fall att kalla det perverst och kinky, gärna även kladdigt. Orden våld och sex hör inte ihop i min värld, det utövas av våldsverkare. Jag gillar däremot att skifta mellan mjukt och hårt, och skapa en ovisshet för den undergivna så hon är på tårna hela tiden och aldrig riktigt kan slappna av. Likaså gillar jag att få henne förlägen, skamsen och förnedrad (på ett sätt som ryms inom ramarna för vad som bestämts innan). Jag gillar även att utmana gränser och tänja på dessa. Jag finner också stor glädje i att ge uppdrag och instruktioner i förväg så en session kan pågå dagarna innan den faktiskt äger rum, som ett förspel på avstånd.

Jag vill inte att en session ska tramsas bort, det ska finnas tydliga gränser och ramar, men det måste finnas utrymme för skratt och trams, om det uppstår dråpliga situationer. Det ska alltid finnas sunt förnuft, tillit, respekt, kommunikation och lyhördhet.

I min undergivna roll som jag inte utövar särskilt ofta så är jag mer tveksam hur jag förhåller mig till känslor. Jag tänker att där är det inte lika viktigt. Där ska jag bara ge mig hän på ett annat sätt. Så klart måste tilliten och det övriga finnas där för annars är det något väldigt osunt och destruktivt, då är det en typ av självskadebeteende. Jag tror det var det som Miss Orange försökte eftersträva. Det vi hade från början och som passade henne då, behövde intensifieras med tiden, då det blev en slags slentrian i det för henne. Hon behövde en starkare ”medicin” och ville ha något destruktivt och för mig är det inte så bdsm utövas. Numera vet jag inte helt hundra hur jag vill ha det och vad jag gillar, eller åtminstone känner jag vissa tvivel. Jag kan konstatera att senaste bdsm-sessionen inte var lyckad för jag saknade attraktion och känslor för personen, jag var inte närvarande och kände inget engagemang. Det blev bara mekaniskt och slentrianmässigt. Så vill jag inte bdsm ska vara.

Känner mig äcklad

I förra veckan hade jag sex med en person jag lovat mig själv att inte ha det med, den perversa gifta kvinnan. Denna gång var rollerna ombytta, precis som senaste gången. Men trots att jag var lekledare för arrangemanget funkade det inte. Jag tappade helt sugen medan vi höll på och insåg att jag inte är det minsta attraherad av henne. Det känns hemskt att säga men jag känner mig nästan äcklad. Jag fattar inte hur jag tänkt innan. Jag vet inte hur länge jag har känt henne men det är kanske 4-5 år och under den tiden har vi väl haft sex 5-6 gånger skulle jag tro. Vad jag gillat med henne är hennes öppenhet kring sex och främst då bdsm. Hon tänker sex som jag. Men nu känns det helt ointressant. Normalt sätt brukar vi snacka på msn efter en session men jag har inte ens förmått mig att göra det, jag har faktiskt blockerat henne. Det känns inte schysst men just nu vet jag inte hur jag ska hantera situationen. Jag väljer därför att hålla låg profil tills jag har en bättre handlingsplan.

Jag vet inte vad detta innebär men kanske är det ett tecken på tillfrisknande hos mig eller så är det motsatsen. Jag vet att jag tänkte på Miss Orange medan jag hade sex med kvinnan och önskade det var hon. Dagen efter kände jag mig riktigt äcklad över hela situationen och fick rysningar av minnesbilder på näthinnan. Dessutom gick det lite överstyr då jag var helt oinspirerad, det blev för mekaniskt och olustigt. Bdsm för mig är något lustfyllt och kul. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här men det känns som jag behöver ta en paus i mitt sexande. Jag ska definitivt inte ha sex med den gifta kvinnan igen och jag bör nog inte ha sex med någon där inte mina känslor finns med. Jag tror inte jag hanterar att ha känslolös sex för tillfället.

Kollar jag mina två senaste sexpartners så är det ett sorgligt faktum att jag inte har lyckats komma. Jag har provat två gånger med kvinnan som stalkade mig utan att lyckas och så nu den gifta kvinnan. Jag tror detta är ett väldigt tydligt tecken på att något är fel. Förvisso är det sånt som kan hända när jag håller på i flera timmar, det blir för mycket växlande av och på på grund av olika aktiviteter, så till slut hänger kroppen inte med. Det har även hänt mig tillsammans med Miss Orange men då löste det sig strax senare. Jag tror inte heller jag kan skylla på att jag äter Voxra. Jag tror det beror på att jag inte är det minsta intresserad eller attraherad av personerna ifråga, snarare tvärtom. Så egentligen är det inte så märkligt. Tydligen var jag inte så nogräknad tidigare men nu har saker förändrats. Min sexbild är väldigt skev märker jag, men jag väljer att se detta som ett positivt tecken att hela kroppen unisont säger att detta funkar inte.

Allt detta ligger så klart i konflikt med det faktum att jag gärna vill ha en sund relation med en tjej jag älskar. Jag har varit på dejt med en tjej fyra gånger nu men det händer absolut ingenting. Det här är en helt normal tjej med bra utbildning och välordnat liv, och som inte verkar ha några diagnoser. Men trots det klickar det inte. Jag har följt råden enligt boken Hemligheten bara för att motarbeta min undvikande anknytning men det har inte hjälpt. Nu har vi kommit så långt att om jag mot förmodan skulle ligga med den här tjejen blir allt väldigt rörigt för då känns det som skulle vara mer seriöst och vi har inte den rätta kemin ihop. Dessutom har jag inte några känslor för henne. Jag tror inte jag skulle bry mig om hon berättade att hon träffat någon annan. Det är helt omöjligt att komma henne inpå livet. Hon tar sällan några intitativ till kontakt men om jag hör av mig svarar hon omgående. Jag förstår ingenting men det känns som något slags spel som jag inte förstår och inte vill delta i.

Imorgon har jag en dejt med en annan tjej som jag fått kontakt med på internet. Hon verkar också sund och normal. Får se om jag har bättre lycka med henne. Jag har märkt att tjejer som på något sätt vågar prata om sex är såna som jag attraheras av och har lättare att socialisera med. Dem dömer jag inte ut som pryda och blyga. Jag föredrar öppenhet kring sex, jag känner mig mer bekväm då. Det gör det lättare för mig att lära känna någon då jag är mer avslappnad.

Sexuell frustration

Idag hämtade jag ut min andra omgång Voxra, det innebär att jag snart har tagit det i 3 månader. Jag fick frågan om det hjälpte av apotekaren. Jag svarade att jag inte hade något att jämföra med då jag inte provat andra tabletter, men att jag trodde att mitt allmäntillstånd var bättre nu än om jag inte hade tagit Voxra. Det är ju också ett jävla svar men jag vet ju inte hur jag hade mått utan Voxra idag. Ibland undrar jag om det hjälper överhuvudtaget men kanske hade det varit ännu värre utan. Det har ju hänt en hel del märkliga saker sedan jag började ta Voxra som kanske hade gjort att jag mått sämre idag. Det känns åtminstone som värsta dipparna är borta. Däremot är min längtan efter sex och Miss Orange lika stor som alltid.

Jag får verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte ta kontakt med henne. Jag tror inte det är rädslan att bli avvisad som är det som stoppar mig för vi har ju inget tillsammans längre. Däremot är det nog nån slags självbevarelsedrift som går in och hindrar mig. För innerst inne vet jag att ingenting skulle förändras om vi möttes igen. Allt skulle bara börjas om igen och jag skulle helt plötsligt ha ännu längre att ta mig än vad jag har idag då jag är en bra bit på väg i min tillvaro. Jag vill inte börja om från början igen. Jag har redan kastat bort så oerhört mycket tid.

Även om jag har genomgått stora förändringar i mitt levnadssätt sen Miss Orange och jag umgicks senast så innebär det inte att det skulle bli bättre denna gång. Hon är fortfarande samma person och av det lilla jag erfarit så fortsätter hon i samma spår som tidigare. Så hur gärna jag än skulle vilja ha hennes välformade men sargade kropp i min famn så måste jag släppa taget om henne. Hon kommer inte föra något gott med sig i mitt liv hur gärna jag än skulle önska det. Bara det faktum att hon stör mig i tanken är ett tecken på det. Jag önskar verkligen att hon inte hade sån enorm makt över mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att frigöra mig från henne. Hon har mig och framför allt min sexualitet i ett järngrepp. Bara tanken på att kanske aldrig mer få ha sån stark sex som hon och jag hade gör mig helt nedstämd och sorgsen. Det känns som att då är inget värt någonting. Det resonemanget gillar jag inte alls och jag vet inte hur jag ska komma runt det för jag inser att det inte hjälper mig ett dugg. Nåt stämmer inte med min sexualitet och hur jag använder det. Fortfarande verkar det fungera som ångestdämpning, tidsfördriv och tröst. Det enda som jag tror ska skänka mig glädje är rolig sex med en person jag älskar. Livet är en aning mer än så.

Störningsmoment 2

Idag fick jag helt plötsligt ett sms från Miss Orange. ”Du vill inte ta en fika i Malmö om en kvart?”. Som alltid blev jag helt kall när jag såg hennes nummer på mobilen. Hon har fortfarande mig i ett hårt grepp, eller kanske snarare att jag tillåter henne att ha det. Jag idealiserar henne såtillvida att jag saknar den sex hon erbjöd. Lyckligtvis hade jag precis runkat innan jag fick sms:et annars vet jag inte om jag hade svarat att vi kunde ta en fika, för antagligen hade jag fått sex senare. Vi har den dragningskraften på varandra.

Nu har det gått dom vanliga 2-3 månaderna sen hon hörde av sig sist så det var inte helt oväntat att hon tog kontakt, men jag förstår dock inte varför. Hon borde också ha tröttnat på alla turer. Jag är inte intresserad av att återuppta kontakten med henne för att hon sedan ska börja bete sig märkligt igen. Det tar för mycket energi och gör mig bara illa. Jag gillar dock inte att hon har sån enorm effekt på mig. För så länge jag reagerar så här så är det nog orimligt att hoppas att jag ska träffa någon annan. Min hjärta är av någon konstig anledning hos Miss Orange fastän hon inte förtjänar det.

Jag vill dock inte hamna i någon pajkastning med henne så jag ignorerar hennes kontaktförsök ännu en gång. Det var antagligen ett plötsligt infall att höra av sig till mig när hon råkade vara i Malmö, och så kunde hon inte hejda impulsen. Hon får ta ansvar för sin del så tar jag hand om min.

Jag tror det var hennes sms som fick mig att reagera så kraftigt på C:s mail till mig. För jag har inte saknat eller knappt tänkt på C på sistone men när Miss Orange fick mig i obalans så kände jag ett obehag som jag ville skyffla över på C. För det är så det har fungerat, när Miss Orange har fått mig att må dåligt så har jag sparkat neråt på C. Så det var nog lite av gammal vana. Hade inte Miss Orange skickat sitt sms så hade jag nog låtit C:s mail vandra förbi mig ganska oberörd. För jag höll mig lugn i en vecka innan jag plötsligt reagerade. Det är märkligt att det sker precis när Miss Orange hört av sig så sambandet är väldigt tydligt. Just nu har jag dock väldigt svårt att hantera min egen konflikt men det är det jag måste göra och inte hamna i konstiga rollspel och maildueller som inte leder någon vart.

Det är tur jag har min vän M, soctanten, jag hörde av mig till henne och fick behövligt stöd som alltid. Förhoppningsvis gör jag inget dumt även om jag varit sugen på att svara med någon sexuell invit.

Ett experiment med klara besked

Igår tog jag ett återfall och hade sex med en person som jag lovat mig själv att inte ha sex med fler gånger. Dock var det varken C eller Miss Orange, utan en gift kvinna som delar mitt intresse för annorlunda sex. Jag är dock inte särskilt förkrossad över det som hände då det faktiskt på sätt och vis ingår i min process för att testa mig fram. Det var ett medvetet val från min sida. Jag har en längre tid haft svårt för att ta reda på vad som är jag i min sexualitet och vad som är tröst och destruktivitet. Jag tror jag kom till vissa klarheter igår. En del insikter har jag även nått genom att messa med en tjej jag hittade på internet.

Gårdagens sex var en minst sagt perverterad tillställning som nog hade fått många att rygga tillbaka men jag behövde det för att se var jag står. Det är en typ av destruktiv sex och jag kände igår att den inte gav mig riktigt vad jag hade hoppats på. Visst var jag riktigt kåt innan och även till stor del under akten, men jag insåg att jag skulle klara mig bra utan detta i framtiden. Kanske beror det på att kvinnan inte attraherar mig särskilt mycket men jag tror det också beror på att jag kommit en bra bit på väg i mitt välmående. Jag behöver inte destruktiviteten på samma sätt som innan. Så detta var en bra test för mig.

I en konversation med en tjej på internet så pratade vi om rollerna i samband med bdsm och hon ansåg att hon behövde känna kärlek för att kunna inta rollen som undergiven i ett rollspel, däremot behövdes det inte känslor i samma utsträckning för henne för att agera dominant. Jag funderade på vad hon sa och kom fram till att för mig är det tvärtom. Som undergiven spelar det ingen roll för mig om jag har känslor för personen ifråga, det skulle likaväl kunna vara en tennismatch vi spelar. Däremot tror jag att jag måste känna kärlek för att kunna vara dominant. Jag känner att för att kunna agera i den rollen på det sätt jag önskar, där jag skiftar mellan hårdhet och ömhet, så är det mycket naturligare och enklare om jag utför det med kärlek. Det mekaniska lockar mig inte. Det blir inte bra. Rollspelen med Miss Orange, även om mycket var destruktivt, fungerade för att jag gjorde det med kärlek. Det var det som gjorde det så starkt för mig. Dock blev det likväl fel då vi inte samspelade känslomässigt, det var inte ömsesidigt. Vi delade inte upplevelsen på samma sätt.

I gårdagens tillställning hade jag rollen som undergiven och jag märkte att mina funderingar stämde. Jag var kåt men har absolut inget intresse av kvinnan i övrigt. Hon är bara ett verktyg jag nyttjar för att leva ut något udda. Hon är bra på att ge mig det jag behöver även om jag igår kom underfund med att jag faktiskt inte gillade det som pågick. Jag tände mer på förberedelserna och att servera mig inför henne när hon kom innanför dörren än den fortsatta akten. Jag hade nämligen fått instruktioner på vad hon förväntade sig att mötas av när hon klev in i min lägenhet. Under vår session märkte jag att hon inte var särskilt lyhörd. Hon har tidigare sagt att hon inte mår särskilt bra. Hon lever ett liv som jag skulle definiera som en livslögn utifrån hur mitt eget liv såg ut tidigare. Hon är dock inte kapabel att ta tag i det av olika anledningar, istället tröstar hon sig med tillställningar som den igår. Jag tror dock inte den ger henne något i slutändan mer än mer själslig tomhet. Själv kände jag inte så mycket obehag på kvällen, nu var det ingen jag bedrog och för mig var det ett test för att se var jag står. Visst är det beräknande men jag behöver pröva mig fram för att se hur något känns. Därefter kan jag göra mina val. Mest dåligt samvete har jag nog för att jag numera vet hur hennes man och barn ser ut efter att ha snokat på hennes FB-sida tidigare. Jag vill inte in och förstöra i någon annans relation men i detta fall kan mannen vara trygg, jag är inte ute efter hans kvinna. Men jag tror han har klart större problem än mig att oroa sig för. Han och hans fru borde se över sin relation och varför de är tillsammans. Nu drar jag mig ur det för gott med vetskapen vad jag inte behöver.

Dejtingdjungeln

Som singel vill jag gärna träffa en trevlig tjej, som det känns nu är det faktiskt inget jag hellre vill. Problemet med det är att jag känner mig desperat. Men inte på sättet att jag trakasserar eller förföljer tjejer utan att jag tillbringar för mycket tid att tänka på det. Jag sitter på en kontaktsida och får kontakt med en del tjejer och går på en del dejter men det blir aldrig bra. Jag upplever det som att jag är väldigt stel och korrekt i min korrenspondens. Vi pratar om okontroversiella saker och kollar av jobb, intressen, värderingar och liknande. Men aldrig att vi går in på sex. Jag vet inte varför jag inte törs, kanske är jag rädd för mitt förflutna eller så är jag rädd att skrämma bort någon. Förr hade jag inga problem att föra in samtal på ämnet och fick jag inget gensvar så gick jag vidare till nästa person. Jag var väldigt subtil och fyndig med mina anspelningar. Idag undrar jag hur det gick till. Jag tror den stora skillnaden mot förr och nu är att då hade jag tjejer att ha sex med vid sidan om så jag hade inget att förlora. Därför vågade jag. Idag är jag rädd att skrämma iväg en tjej eftersom jag inte har några reserver. Men nu på senare tid har jag faktiskt tagit upp ämnet med två tjejer och fått bra gensvar. Dessa tjejer blir mycket mer intressanta för mig än övriga. För jag dömer tyvärr övriga tjejer hårt och tror automatiskt de är pryda. Jag har inga belägg för det alls men tidigare erfarenheter av träffar med tjejer där sex inte diskuterats innan har inte slutat bra. Den blyga Viola och H från i vintras är bevis på det. Det var två tjejer som var usel sex, där jag inte ens lyckades komma. Jag kände mig bara obekväm. Förmodligen tänker en del tjejer att jag verkar pretto och tråkig, vilket är rätt komiskt. Det är ett typiskt exempel på hur det går när man inte törs kommunicera det man vill. 

Jag tror min sexualitet kommer bli ett problem i mitt dejtande, och det är synd för jag ser redan så många problem kring min person. Mitt intresse för bdsm är det inte alla som delar och många har dessutom en schablonbild av det som inte är representativ för mig. Det gör det väldigt komplierat. En tjej jag messade med kallade det för förnedringssex. Visst finns det människor som utövar det fel men det kan också göras med väldigt stor kärlek. För mig är sex oerhört viktigt, det måste finnas en lekfullhet och nyfikenhet. Jag tror också att bdsm är en del av min sexualitet även om det har blivit en aning fel emellanåt, främst då med Miss Orange.

Jag vill tro det är möjligt att hitta en tjej jag älskar och som jag tycker är bra i det vardagliga livet men som också funkar på det sexuella planet. Jag varken vill eller orkar hålla på och gå bakom ryggen på någon för att jag inte får det jag behöver. När jag känner mig nedstämd kan jag sakna Miss Orange och den sex vi hade men jag inser att det inte är vad jag verkligen vill ha. Jag vill ha allt denna gång, både närheten och sexbiten.

En vän till mig hävdar att det inte går att finna en tjej som det funkar med på alla plan och jag har ytterligare några vänner som verkar resonera likadant, de säger sig ha nöjt sig. För mig låter det så ledsamt. Varför ska man förneka sina behov. Visst kommer tankar att jag borde nöjt mig med C eller någon annan tjej på vägen men jag vet att det aldrig hade blivit bra. Tiden hade hunnit ikapp mig förr eller senare. Samtidigt kan jag tycka att mitt allt eller inget tänkade inte genererar så mycket bra heller, men jag är åtminstone ärlig mot mig själv och andra.

Satt och surfade runt på internet igår och upptäckte då att C numera är skriven hos sitt ex M, killen som hon dumpat ett antal gånger för min skull. Så nu bor de ihop. Första gången hon är sambo sedan studenttiden. Först fick jag magont men det släppte rätt omgående. I början av maj låg vi med varandra, några dagar senare ringer hon och är helt förkrossad kring vår situation. Hon skickar också sms att hon inte vill vara min reservplan och anser vi ska satsa fullt ut eller släppa varandra. Samtidigt, vilket jag nu i efterhand fått reda på, så höll hon på med honom. Så på mindre än 1½ månad har hon flyttat in till sin reservplan då jag inte var intresserad. Även hon har nöjt sig. Jag känner mig en aning bitter men mest avundsjuk att hon har ett sexliv och att hennes kille får en förhållandevis sexuellt openminded tjej. Vad jag glömmer är att jag trots det inte var intresserad av henne. Men just nu skulle jag nöja mig med att få ha sex med henne eller Miss Orange. Men det är förmodligen mitt missbruk som talar för jag vet hur tom och eländig jag skulle känna mig efteråt. Sex är inte lösningen på mitt problem även om jag tror det när jag känner mig låg. Det är en vana som sitter djupt rotad i kroppen. Jag kan härleda dämpandet av smärta till tidig tonår och märkliga onanier. Jag måste börja bryta mönster om jag vill få till en förändring. Just nu är jag alldeles för upptagen kring tankar om sex och dejting. Det leder inte till något positivt, bara besvikelser och frustration. Även om jag vet att jag borde slappna av och bara gilla läget så är det oerhört svårt. Forcera något hjälper inte min situation.

Sommarlust

Jag är osäker på hur jag mår. Det verkar som jag är nära ett genombrott för att må bra. Dock känns det väldigt osäkert, precis som att gå på tunn is. Det kan sluta hur som helst. Det går så snabbt att sänka mig själv.

Kanske är det solen och värmen som får mig på gott humör. Dock har jag en del som får mig att bli nedstämd. Hela mitt förhållningssätt till C är komplicerat och energislösande. Vi hamnar i gamla roller omedelbart och det är enbart destruktivt. När vi försöker prata om det så blir det konstiga diskussioner som jag inte förstår. Så klart är jag partisk och bara ser till mig själv men jag upplever det som att hon saknar självinsikt och är helt ovillig till egen förändring. Det mesta verkar vara mitt fel när jag hör henne argumentera. Jag tror det bästa är om vi helt säger upp kontakten med varandra under en period för att sedan se vad som händer. Kanske är det möjligt för oss att vara vänner i framtiden men jag är osäker på om det är intressant. Det får tiden utvisa i så fall.

Jag tror värmen har väckt mina lustar till liv så nu vill jag verkligen ha en sommarromans med allt som hör till med hångel, bad & strand, nakenbad, utflykter, uteserveringar, picknickar osv. Tyvärr har jag inte vågat exponera mig på nätet i den utsträckning jag hade önskat så jag sitter kvar på samma gamla sajt som gjort mig desillusionerad. Jag har förvisso fått kontakt med en jättesöt tjej där som verkar väldigt trevlig men det är en lång väg att vandra. Jag har en tendens att bli missmodig och inte tro på mina möjligheter på grund av saker jag fått för mig i mitt huvud.  Inte blir det bättre av att jag är så trött på alla spel och koder på nätet, det vore bättre om folk var ärliga och berättade vad dom önskade. Nu blir det någon slags ovisshet där ingen vågar vara sig själv upplever jag det som. Förmodligen i rädsla för att inte duga.

Detta har gjort att jag har känt mig deppig och uppgiven, vilket i sin tur har resulterat i att jag har upplevt en oerhört sexuell frustration. Som en konsekvens har jag gjort en del sexanspelningar till C som jag tycker var väldigt onödiga. Jag har gjort henne några tjänster som i mitt tycke har varit på gränsen att begära lite väl mycket med tanke på vad hon själv skulle erbjuda sig att göra för någon annan. Jag har därför antytt att hon kan tacka mig genom att betala i natura, vilket hon inte varit sen att acceptera. Dock har vi inte kommit så långt och jag ska försöka att inte fastna i det uttjatade spåret. Jag hade även en sexdejt inbokad med en gift kvinna jag träffat tidigare men den rann ut i sanden. Jag var villig att prova det mest för att testa mig själv och se hur jag skulle reagera, men att det inte blev av var nog trots all det bästa som kunde hända för mig. Tanken var att vi skulle haft en minst sagt perverterad tillställning, scenarion och spelregler var redan klara. Det hade utökat mitt sexuella CV men det känns bra ändå.

Jag behöver få in mer glädje i min tillvaro, jag känner att jag skrattar för lite. Jag har lyckats lite grann genom att bli vuxenkompis åt en 14-årig kille som bor i ett av Malmös ytterområden. Han är svår att ha att göra med men det är ändå kul och givande. Han får mig att se nya saker och tänka utanför boxen. Det är bra för mig. Vi har bara träffats ett par gånger än så länge men förhoppningsvis kan vi växa oss starka tillsammans.

Till helgen börjar en fortsättning på den kurs i personlig utveckling som jag gick i vintras. Jag ser fram emot att gå den. Den kan nog vända rätt på en del tankefel jag gör för tillfället. Jag har tyvärr varit bekväm en längre tid med att jobba med mig själv i den utsträckning som behövs för att gå vidare. Jag har inte heller besökt mina coacher i Malmö på ett bra tag. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla mönster så fort jag känner mig ledsen. Jag saknar modet att sträva mot det nya eller kanske att jag inte vågar släppa taget om det gamla. Hur som helst tröstar jag mig med fel saker, sötsaker och porr/onani.

Jag måste ta itu med båda, jag känner framför allt att jag tappat i kondition och hållning, vilket har fått mig än mer nedstämd, och så är den nedåtgående spiralen i full gång. Porr och onani går i perioder men det vore bra att komma från den biten också. Den får mig bara att fokusera på sex, när det egentligen är närhet, värme och kärlek jag behöver. Jag behöver självklart sex också men inte enbart, jag vill uppleva helheten.

Jag behöver ha tålamod med mig själv

Fortfarande saknar jag en grundtrygghet i mig själv, det var det problem jag identifierade under kursen i personlig utveckling som jag deltog i. Jag litar inte på mig själv. Jag känner inte efter vad jag själv vill, möjligtvis för att jag inte vågar jag eller vet hur jag gör. Det är tomt. Jag har under alltför lång tid anpassat mig efter vad andra vill. Mina val har ofta gjorts utifrån vad andra önskat eller själva valt. Det frånsäger inte mig ansvar på något sätt eftersom det är jag som har låtit detta ske. Jag tycker bara det är oerhört sorgligt att det har blivit så. Jag har anpassat mig så mycket att jag lyckats radera ut mig själv. Helt plötsligt ska jag nu göra saker jag vill och som får mig att må bra. Det är uppenbart att det blir komplicerat när jag inte har en aning om vem jag är. Det jag tror jag behöver är nog mer förnimmelser eller falska bilder som skapats i mörka perioder. Igår skrev jag att jag saknar Miss Orange och det stämmer men det är huvudsakligen sex jag saknar och någon att få bry mig om. Hon gav mig sex som fick mig lugn och att må bra. Så mycket mer positivt fanns det inte. Hon fick mycket av det jag ville ha av mig, men tyvärr var det inte ömsesidigt. Det var till stor del enkelriktat. Men det är inte enbart hennes fel, jag vågade och kunde inte kommunicera mina behov. Det hade varit skönt att få skylla allt på henne men jag måste våga se min egen del. Jag var feg och rädd av så många olika anledningar. Rädd att bli avvisad, rätt vad andra skulle tro och tycka, rädd att jag skulle ångra mig. Ständigt dessa rädslor.

Jag famlar i mörkret vad jag behöver för att känna att jag lever och mår bra. Jag tror jag anstränger mig för hårt och jag leder mig själv i fel riktning genom att hela tiden hänga upp allt kring sex. Livet handlar om så mycket annat än bara det. Jag behöver få in avsevärt mer glädje i min tillvaro. Jag vill stråla och bli varm i kroppen. Jag behöver lära mig att vårda och belöna mig själv på bra sätt. För tillfället så belönar jag mig själv genom att äta lite väl mycket godis och sötsaker och det handlar snarare om tröst för att jag tycker synd om mig själv. Det blir bara en dålig och ohälsomsam tröst, precis som onani , som är ett annat tröst- och belöningsmedel jag använder mig av. Godis och sex har följt med mig länge och jag vill så gärna hitta andra vägar att gå. Något som kan tolkas positivt. Sex behöver inte vara negativt men för mig med min bakgrund blir det komplicerat. Tills jag får rätsida på den delen behöver jag andra sätt för att må bra.

Tyvärr omger jag mig för mycket med negativa element som snarare trycker ner mig och gör att jag går tillbaka till gamla beteenden. Tillsammans med min mamma finns ingen glädje. Jag känner hur energin flödar ur mig och hur hennes negativa flöde griper tag i mig. Jag tror inte min mamma är likadan på jobbet men tillsammans med mig är våra roller så väl inkörda att vi direkt kopplar in autopilot. Tyvärr känns det som kursen är dåligt inställd för den leder oss fel. Vi är inte bra för varandra. Jag träffar inte henne för att jag vill utan för att jag måste. Eller kanske snarare för att jag känner dåligt samvete om jag inte gör det. Redan där är ett grundläggande problem. Att träffa folk på grund av tvång blir sällan lyckat och trivsamt.

C nämnde det för mig igår när vi satt och pratade i bilen på väg hem efter att ha lämnat min mamma. Att jag blir helt annorlunda och att både jag och min mamma utttrycker oss i negativa termer hela tiden. Hon har helt säkert rätt. Hon som utomstående ser det mycket tydligare än jag som är mitt i spelet. Jag tror jag blir likadan tillsammans med C. För jag känner mig svart och missmodig i tanken. Jag måste våga frigöra mig från det som inte får mig att må bra och samtidigt ändra tankemönster och förhållningssätt med mig själv så jag orkar med att vara jag.

I perioder under våren har jag känt tillförsikt och kärlek för tillvaron och mig själv men så ändras det snabbt och jag faller hårt igen. Jag måste våga resa mig varje gång jag trillar och inte bara tillåta mig själv att ligga kvar och låta livet passera förbi. Det är fegt, destruktivt, ansvarlöst och mest av allt ocharmigt. Jag vill inte vara ett offer men likväl är det så jag beter mig med mitt agerande.

När två destruktiva personer möts

Det är märkligt när jag sitter och läser gamla inlägg om Miss Orange hur illa till mods jag blir, och likväl saknar jag henne. Fast jag kan tydligt se hur det förändras med mitt mående. Det är enklare för mig att se henne för den hon är när jag mår bättre, då är jag inte intresserad av att ha med henne att göra. Då är jag mer angelägen att vara snäll mot mig själv och må bra.

När jag cyklade till min träning idag passerade jag som vanligt den busshållplats hon använde för att ta bussen hem till Lund. Det fick mig att tänka på hur många gånger jag fått springa efter henne eller ”stalka” henne för att se vad som verkligen hände. Det var ofta, särskilt första åren, som hon bara gick utan att säga mer än ”Jag måste gå nu”. Inga förklaringar, ingenting, hon bara gick fastän hon sagt hon skulle stanna. Jag blev så klart förvånad, och även ledsen och nedstämd. Jag kan inte tvinga någon att stanna men jag funderade idag på vad det var som hände hos mig. Förmodligen påminde hennes beteende mig om mina föräldrars när jag var liten. När de skulle resa iväg och jobba fattade jag aldrig någonting, eftersom jag bara vara några år gammal och inte hade någon tidsuppfattning. Jag förstod inte varför de skulle resa bort från mig.

På samma sätt förstod jag inte varför Miss Orange skulle åka hem, och det gjorde verkligen ont i mig att hon inte kunde ge mig nån förklaring. Det är möjligt jag ändå inte hade förstått, och allt kan jag inte heller förstå, men jag tror det hade fått mig att känna mig bättre till mods om hon hade försökt. Som det blev nu väckte det bara gamla minnen som fick mig ledsen och frustrerad. Det blev som en kil mellan oss.

Jag var inte redo, utifrån mitt eget problem och mående, att hantera en personlighet som den Miss Orange hade. Jag kunde inte annat än att anpassa mig efter henne och till slut bli medberoende. Jag vågade och kunde inte sätta gränser. Förmodligen hade det inte hjälpt heller. Idag när jag mår bättre känner jag mest att jag inte hade varit villig att offra så enormt mycket energi på en person som jag gjorde med henne då. Det är helt orimligt och självutplånande. Då föll det mig helt naturligt. Dessutom skulle jag inte vilja vara med en person som jag inte kan lita på, och hon sviker såväl sig själv som sin omgivning utan att blinka. Det ingår i hennes sjukdomsbild. Det är både sorgligt och komiskt att jag en gång i tiden gjorde allt i min makt för att vi skulle ha en fungerande relation ihop. Jag förstår verkligen inte hur jag tänkte. Jag kan inte ha haft höga tankar om mitt eget värde som ville in och rota i hennes kaos. Men hennes sexualitet förblindade och lindrade. Idag kan jag se att det inte var värt det, då det förmodligen har förstört mer än att det har varit till glädje i min tillvaro. Numera är jag helt osäker på min sexualitet.

Vi upplevde sällan sex tillsammans, för henne var det ett solorace och jag vet det gjorde mig väldigt ledsen. Jag ville dela upplevelsen med henne men det fick jag inte mer än rent fysiskt. Men det är först nu senare jag kan förstå vad det var som fick mig så frustrerad, vid tidpunkten var jag ledsen och irriterad. Jag fick inte alla mina behov tillgodosedda och det gjorde ont i mig.  Jag vågade sällan ta upp det med henne och när jag försökte blev det bara fel. Vi kunde inte kommunicera med varandra utan att det blev fel. Det blev mest projektioner och pajkastning.

Jag är dock glad och tacksam mot Miss Orange, och känner en slags odefinierad värme för henne. Utan henne hade det tagit betydligt längre tid innan jag hade vågat börjat rota i mitt liv. Det behövdes nåt extremt och utöver det vanliga för att få mig att vakna och det levererade hon med råge. Hon har en stor plats i mitt hjärta men jag måste försöka komma på ett bra sätt att leva med det så det inte skapar problem för mig.

Sexuell time-out

Jag är inte helt läkt kring sex och ensamhet än. Det är kanske därför jag har känt mig låg en tid. Jag upplever det som att jag har gått i baklås. Det är för mycket tvångstankar, och sex och porr är inte lösningen. Jag har ett vansinnigt sug ibland efter sex, men kan inte kalla det kåthet. Det känns mer som något som skulle dämpa min inre smärta snarare. Ett sätt att få skratta och fly bort en stund. Att ha något att se fram emot.  Hela huvudet rusar när jag tänker i dessa banor och jag tappar fokus. Jag tar mig då till någon internetsida som jag inte borde besöka. Det gör mig bara än mer frustrerad för där ser jag tjejer som gör allt det jag vill och behöver för stunden. Det väcker bara mer frustration hos mig, det blir som en nedåtgående spiral.

Jag vet att bilden som återspeglas på dessa sidor inte överensstämmer med verkligheten, men samtidigt har jag tillsammans med en del av tjejerna jag umgåtts med fått precis allt det som jag ser på nätet. Det väcker ett sting av avund i min kropp. Jag börjar tänka på Miss Orange, och även C, och föreställer mig att deras sexliv är bra och roligt. Det stör mig att någon annan får ta del av Miss Oranges sexuella destruktivitet. Det var jag som tränade upp henne och därför borde jag får skörda frukten.

Det är helt galet hur jag resonerar, för jag har inte en aning om vad Miss Orange eller C sysslar med, men i mina tankar är det bara jag som har ett obefintligt och ointressant sexliv. Jag vill ha tillbaka mitt gamla sexliv igen, för jag gillade det även om det fanns en ”baksmälla” som kom senare, då jag inte fick mina övriga behov som till till exempel trygghet, närhet, omtanke och kärlek tillgodosedda. Jag vill ha allt denna gång. Frågan är om jag kan få det?

Jag har svårt att förlika mig med tanken att min bästa sex i livet ligger bakom mig. Det känns väldigt sorgligt och också som negativt tänkande. Det är möjligt jag har fel, men jag undrar var jag ska träffa den här tjejen som kan ge mig det jag behöver sexuellt. Kanske lugnar sig mitt sexbehov om jag får mina övriga behov uppfyllda, men att experimentera med sex kommer jag nog alltid vara intresserad av i någon utsträckning. Jag kommer aldrig kunna vara i en relation där sexen är trist, hämmad och idéfattig. Då kommer jag söka mig vidare igen och så börjas allt om igen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska komma till rätta med min situation där jag befinner mig, men förmodligen behöver jag ta en sexuell time-out, lik den jag tog direkt efter uppbrottet med Miss Orange julen 2009. Då hade jag sex med Viola några dagar senare men sen höll jag upp i några månader, och jag undvek även onani och porr i mer än en månad. Jag tror det är något liknande jag behöver göra igen även om mina porr- och onanivanor är ganska blygsamma. Förvisso beror det på vad jag jämför med men det är inget som sker varje dag, det kan gå flera dagar emellan. Men det jag inte gillar är att när det sker så är det för att jag känner mig uttråkad eller låg på något sätt. Jag kan se mönstret inom mig, men kan likväl inte hejda mig när det händer. Det är oerhört frustrerande att jag blir så radarstyrd.

Tanken att ta en sexuell time-out skrämmer mig en aning för då har jag ingenting att ta till när smärtan är som värst. Men jag behöver inte göra det så dramatiskt och slutgiltigt, jag får försöka hitta nåt mellanläge som inte är svart eller vitt. Jag måste vara snäll mot mig själv och inte döma för hårt så jag trycker ner mig själv. Det gälller att göra så gott jag kan och hålla mig till att ta en dag i taget, ungefär som folk som försöker sluta röka eller upphöra med annat osunt beteende. Jag får ha ett mantra i huvudet som jag försöker följa i den mån det är möjligt. ”Just idag behöver jag inte kolla porr eller onanera”, och så kan jag resonera dag efter dag. Då blir det med tiden små steg som bär mig framåt och helt plötsligt har det kanske gått en månad eller mer. Det är värt att prova. Jag har för mig det hjälpte senast. För som det är nu blir det inget bra för min självkänsla och den måste jag vara rädd om till varje pris.