Gravida ex

Var ute och träffade en vän igår. Vi käkade och uppdaterade varandra om våra liv och leverne.  Medan vi satt och pratade sa han att trodde han sett A några dagar tidigare, mitt gamla ex som jag inte riktigt kan släppa, och att hon hade haft ett litet barn med sig. Han frågade om jag visste om det var hennes. Eftersom jag inte har någon kontakt med henne längre, och inte heller hennes familj, sa jag att jag inte hade en aning men att det kunde vara rimligt med tanke på att hon har ny kille och att hon närmar sig 40.

När jag kom hem på kvällen kollade jag upp henne på fb. Vi är inte vänner där men det visade sig att hon inte låst sin sida. Där hittade jag några bilder på henne, bland annat med ett spädbarn i famnen, likaså en bild där hon var gravid. Hon passade med barn, det var en väldigt vacker och bra bild. Jag blev glad för hennes skull, men samtidigt väldigt ledsen inombords. jag fick en betongklump i magen. Hon är den enda jag träffat som jag verkligen velat ha barn med även om det inte var aktuellt på vår tid. Hon kändes som den optimala mamman. En person som skulle förmedla en trygg och tillåtande uppväxt, med en god uppfostran. Jag hoppas jag en dag kan träffa någon som henne igen, det hade varit fantastiskt. Särskilt som jag städat upp min tillvaro avsevärt. Nu skulle jag stå bättre rustad och förmodligen inte tabba mig som senast.

Samme vän som jag var ute och åt med nämnde även på telefon för några dagar sen att han hade hört att C, hon jag vänstrade med medan jag var tillsamman med A, var gravid. Det gjorde mig inte missmodig. Jag blev glad å hennes vägnar och kände en enorm lättnad inombords. Hon ville verkligen ha barn medan vi var ihop men jag kände inte det var aktuellt med henne. Nu får hon äntligen det barn hon önskar och kan inte skylla på mig att hon är barnlös. Det verkar hända mycket för mina ex, när dom närmar sig 40.

Jag är tacksam att jag inte behöver vara i närheten av C när hon är gravid, eller för den delen när hon har barn. Det känns som min tid är förbi när det gäller barn och på ett sätt känns det vemodigt. Men samtidigt förklarligt med tanke på hur mitt liv sett ut de senaste 10-12 åren. Ett barn där hade varit förödande för såväl mig som barnet. Jag var inte redo.

En aning överraskad

Igår när jag vaknade hade jag ett sms på min telefon från ett nummer som var alldeles för bekant. Miss Orange hade valt att höra av sig igen. Tidigare har hennes kontaktförsök gått i 3-månaders perioder, bortsett från senast då det tog nästan 6 månader och jag trodde jag blivit kvitt henne för gott. Nu var det knappt 2 månader sedan sist. Det gjorde mig en aning överraskad, dock inte på ett positivt sätt.

Jag tyckte det var jobbigt eftersom tjejen från Hbg var hos mig och jag har en tendens att bli frånvarande när jag får dessa oönskade sms. Denna gång var det dock inte ett komplett meningslöst sms utan syfte, nu uttryckte hon vad hon ville.

”Jag är i Malmö. Vill du ta en kaffe?”

Som vanligt valde jag att inte svara på hennes sms. Jag ska dock erkänna att jag funderade en del på om jag skulle ta en fika med henne trots allt, men när jag lyssnade in min kropp så var den bara full av obehag, alltså avstod jag även om snuskdelen av mig ville svara på hennes sms.

Jag funderade även på att åter igen påtala att hon inte ska höra av sig, och även en del andra saker, typ att jag träffar en tjej för tillfället, men jag har ingen skyldighet gentemot henne. Jag är inte heller intresserad av att starta något med henne. Jag har försökt tidigare men jag når inte fram, det tar bara onödig energi i anspråk. Jag har klargjort för henne vid ett antal tillfällen att jag inte vill ha någon som helst kontakt med henne. Likväl mår jag dåligt av att ignorera henne, jag anser inte man ska behandla människor så. Jag skulle inte själv vilja att någon gjorde så mot mig. Vad jag glömmer bort är att jag inte bett henne höra av sig, tvärtom. Hon får ta ansvar för att hon skickar sms till mig och sedan inte får något svar. Jag behöver bara ta hand om min del.

Jag kan tycka det är respektlöst av henne att fortsätta höra av sig och jag tycker inte det är en ursäkt att hon mår dåligt, har diagnoser osv. Jag förstår inte ens varför hon hör av sig. Men det lär jag aldrig få reda på.

Jag minns en tjej jag umgicks med för ett antal år sedan. Denna tjej hade för länge sedan haft en relation med en borderlinetjej och det tog nästan 8 år innan hon slutade höra av sig. Jag hoppas Miss Orange ger upp långt tidigare. Vi är nu uppe i mer än 2 år.

En önskan om närhet

Ibland sitter jag och läser gamla inlägg för att blicka tillbaka och även se hur det går för mig idag. Om jag kan se några förändringar i mitt tänkande eller agerande. Idag läste läste jag ett gammalt inlägg där jag skrev om mitt behov av närhet och hur jag förhöll mig till det. Det var intressant läsning såtillvida att jag kan se att mycket av det beteendet kvarstår inom mig. Känner jag att en person är intresserad av mig men inte omvänt och vi trots det har hamnat i ett sexuellt sammanhang, så har jag svårt att både ta och ge närhet efteråt. Jag skräms av tanken att tjejen tror jag är intresserad om jag blir för närgången. Jag tror det hade varit lättare för mig att ha ett förhållningssätt om jag hade känt till hennes förväntningar. Alltså låter jag bli, hur gärna jag än skulle vilja ha den närhet och intimitet som erbjuds. Så skulle det bli fråga om övernattning är jag inte särskilt tillgänglig mer än för sex, men helst ser jag att det inte ens blir fråga om övernattning. Jag tänker att min otillgänglighet signalerar mitt ointresse så jag slipper formulera det rakt ut i ord. För det är mer skrämmande för mig. Jag gillar inte att göra någon ledsen eller besviken även om jag tycks vara expert på det, åtminstone tidigare.

Hade jag varit ärlig från början och sagt att jag nöjer mig med sex, och inte vill mer, så kanske närhetsfrågan hade löst sig lättare. Men då tänker jag att tjejen kanske inte ens ställer upp på sex så det är lite av ett anpassningsspel från min sida. Man kan säga att det inte är helt ärligt då jag inte vågar kommunicera hur jag känner. Jag antar det handlar mycket om vilka förväntningar man har på varandra.

Jag kan se att det beteendet stämmer bra med hur jag har agerat med de jag har haft sex med på senare tid. Jag har på olika sätt försökt göra mig otillgänglig för att undvika vad jag anser jobbiga situationer där jag eventuellt behöver förklara att jag inte är intresserad. Men samtidigt kanske tjejen tänker precis likadant, hon nöjer sig med sex och närhet, och att det är jag som har för höga tankar om mig själv som tror att de vill mer med mig än bara ligga. Fast samtidigt kan jag ju oftast märka om en person är intresserad och numera kan jag även lita till stor del på min magkänsla. Men det är ju inte omöjligt att tjejen agerar precis som jag och då hade vi båda hjälpts av att kommunicera det och då hade vi båda fått sex och närhet.

På samma sätt är jag avsevärt mer tillgänglig för närhet med en tjej då jag tror mig veta att det bara är en tillfällig händelse eller att hon inte är intresserad av mig mer än för att ha sex. Eftersom hela situationen blir mindre hotfull för mig då så blir jag avslappnad och vågar både ta emot och ge närhet. Jag kan dock inte göra det med en tjej som jag inte finner tilltalande hur ointresserad hon är av mig, exempelvis den gifta kvinnan jag träffade tidigare. Jag måste känna att det är något som lockar med tjejen, vad det sedan är kan variera.

När jag sov över hos tjejen jag träffade för någon dag sen gillade jag verkligen den närhet vi hade. Jag hade inga problem att ligga inslingrad med henne. Kanske tog jag mer än vad som var rimligt med tanke på att vi precis träffats men jag kände mig nog i behov av närhet och var avslappnad i hennes närvaro. Jag tror det till stor berodde på att det fanns så mycket skillnader mellan oss, som vi båda var väldigt medvetna om, att jag instinktivt utgick från att det inte skulle bli fråga om mer än möjligtvis sex och vänskap i framtiden. Det verkade inte finnas några förväntningar mellan oss. Hade inte skillnaderna funnits där så är det inte säkert jag hade vågat vara lika närgången. Då hade jag kanske funderat på om hon var intresserad av mig och vad jag själv kände på ett helt annat sätt än nu, och sen hade jag säkert blivit mycket mer försiktig för att inte sända ut några signaler åt något håll.

Men nu när vi hade en större åldersskillnad mellan oss, och även andra olikheter så vågade jag ta för mig på ett annat sätt. Det fanns så klart egenskaper hos henne som gjorde att jag trivdes och kunde agera som jag gjorde. Hon kändes bra. Jag upplevde det som att vi hade ett ärligt möte där jag inte behövde spela några spel för henne eftersom vi hade mötts på ett ganska sårbart sätt från början. Allt blev mer naturligt. Jag kände det som att vi var två personer i behov av närhet men som kanske normalt sätt skulle valt sexbiten och inget mer. Nu blev det helt omvänt. Vi fick närhet men ingen sex. Det var en annorlunda upplevelse för mig men inte alls dum. Jag gillade det. Med tanke på hur fort vi möttes så hade sex direkt blivit för mycket och hade känts desperat och destruktivt. Nu finns det istället en spänning kvar mellan oss. Vi har öppnat upp oss mycket för varandra på kort tid men vi har hela sexbiten intakt, den som i grund och botten gjorde att vi fick kontakt med varandra. Det känns spännande då jag dessutom har fått kika in i hennes lite mer personliga liv. Det är en intressant kombination som jag hoppas få utforska tillsammans med henne.

Jag tror behovet av kroppskontakt är underskattat. Själv skulle jag nog inte våga be någon krama mig hur gärna jag än skulle behöva det. Jag tror mina vänner skulle bli rätt paffa, och mest av allt handfallna. Möjligtvis skulle jag kunna fråga min vän M, soctanten, men jag hade nog avstått trots att hon vet allt om mig. Kanske för att vi för länge sedan låg med varandra några gånger. Den enda jag skulle kunna känna mig bekväm att fråga är min homovän, inte för hans läggnings skull, utan för att han är den enda som skulle förstå och inte lägga några värderingar. Fan, det var kanske dumt jag aldrig mötte upp med honom igår som vi lite löst hade planerat.

Förlåt Catharina – försoning del 4

Jag kan känna ett vemod över C, jag minns hennes glada röst och leende när vi träffades och det dröjde inte länge förrän det försvann, mycket tack vare mig. Jag önskar jag kunde gett henne det hon behövde och förtjänade men det var aldrig möjligt. Hon hamnade alltid i skuggan av A och det gick inte för mig att ändra på det. Jag ville förmodligen inte det. Jag var aldrig kär i henne. Åtminstone vågade eller kunde jag aldrig erkänna det för mig själv. Jag kände så mycket skuld för det jag gjorde mot A och det tog jag ut på C. Vår relation blev huvudsakligen sexuell där jag tror C upplevde det som att hon gav mer än hon fick tillbaka, vilket gjorde henne själsligt urholkad. Hon ville i första hand ha kärlek.

Det har nu gått en månad sedan vi beslutade att gå varsitt håll. Vissa dagar har varit jobbiga men jag har varit långt från förkrossad och då har jag ändå inga andra snuttefiltar att ta till för att trösta mig. Jag tror det som gör mest ont i mig är att jag skulle vilja känna mer. För vi har umgåtts i nio år och haft väldigt mycket kontakt under denna tid. Men nu när det är tyst och vi inte längre hörs så saknar jag henne knappt. Jag kan få sting av avundsjuka, men det är mest att jag vet att hennes nygamla pojkvän får sätta på henne och att hon har ett aktivt sexliv medan jag är helt utan. Jag blir nog också avundsjuk att hon har en relation och inte jag. Jag önskar däremot inte att det var hon och jag som hade en relation. Jag är inte heller särskilt sugen på att ha sex med henne trots att hon var openminded. Jag vet vad jag tänkte sista gången vi hade sex och det var inget smickrande.

Men trots att jag inte saknar henne så kan jag ändå störa mig på vissa saker som hände på slutet trots att jag själv dessförinnan egentligen bara ville avsluta vår relation. Jag gillar inte att hon gick bakom ryggen på mig. Det är lite komiskt med tanke på hur många gånger jag har ljugit för henne genom åren, att jag blir upprörd när jag själv drabbas. Hon skickade sms till mig i början av maj där hon var ledsen och inte ville vara en reservplan åt mig och samtidigt så håller hon på och försöker få ihop det med sitt ex. Jag förstår inte hur hon tänkte. På ett sätt blir jag besviken för jag trodde det bara var jag som hade svårt att få ihop tillvaron, och det var dessutom tidigare som jag levde oärligt. Jag trodde hon var i balans även om jag känt tvivel på den punkten. Nu har jag fått svar på frågan. Hennes önskan om barn tog en, i mina ögon, osmaklig riktning. Hon tappade helt greppet om verkligheten vilket gjorde att jag tappade om möjligt än mer respekt för henne.

Men oavsett vilket önskar jag henne all lycka i framtiden. Hon har en plats i mitt hjärta för lång och trogen tjänst och jag önskar jag kunde ha gett henne det hon behövde, kanske hade jag då fått det jag behövde. Men på ett sätt tror jag det här var riktigt bra för mig, jag fick det uppbrott som mina föräldrar aldrig fick, och C och jag  har spelat mina föräldrars roller rakt av. Jag vågade det mina föräldrar inte vågade, att bryta en dysfunktionell relation. Jag har nu klippt alla band och det tog mig 1½ år. Visst är det lång tid men med tanke på hur insyltad jag var tidigare med olika personer så är det mycket bra jobbat.

Jag kommer sakna C framöver på mitt sätt och det kommer göra ont i mig den dag jag råkar stöta på henne på stan men detta var det bästa som kunde hända oss båda, det var bara synd det behövde ta nio år. Under denna tid var det mycket som aldrig vågades kommuniceras och som gjorde att vi betedde oss illa mot varandra. Vi hade olika sätt att såra varandra men jag kan inte säga att någon är mer eller mindre att klandra. Vi var inte menade för varande utifrån hur vi möttes och där vi sedan befann oss. Det var inte vår tid.

Jag hoppas verkligen hon får sina barn och att hon blir lycklig med sin kille. Jag tror hans liv passar bättre med hennes önskningar och förhoppningar. Lycka till C och var rädd om dig. Du är en bra och vacker person.

Nytankad med energi igen

Var hos mina coacher idag och fick spy av mig lite självömkan. Det kändes bra även om det inte var så farligt egentligen. Vi hade ett schysst samtal. Jag blir lika överraskad varje gång, på ett positivt sätt, hur de kan fylla mig med energi. Jag berättade om situationen med C och det var inga höjda ögonbryn från dem. Jag nämnde mina tankar om att jag ångrar mig och även lite funderingar kring anknytningsteorier. De sa jag tänkte för mycket och bad mig känna efter i kroppen vad jag kände. Jag satt en stund och blev frustrerad då det var helt tomt. Jag sa det var tomt, att jag inte kände något och det var tydligen precis det svaret de hade förväntat sig. Jag blir ledsen av tanken att jag inte känner något alls för henne. Det är sorgligt att vi har umgåtts i 9 år. Tänk vad mycket chanser och möjligheter vi har kastat bort. Men jag får se det som att det var den tid jag behövde för att ta mig dit där jag är idag. Det är dock ingen plats jag trivs på då det är mycket rädslor som pågår, då jag står helt på egna ben, vilket är förbannat otäckt. I stunder kan jag dock känna en viss spänning och att det finns oanade möjligheter, bara jag vågar ta för mig. Jag kan lätt bli lamslagen vad jag ska välja. Det är som att stå i en godisbutik och få reda på att jag bara få välja ett fåtal bitar och dessutom på tid. Såna tankar måste jag acceptera inte är annat än egot som försöker sätta käppar i hjulet för mig. Men det kan vara nog så svårt.

Vi pratade en hel del om detta, att jag måste gå utanför boxen, prova nya saker. Ena coachen blev en aning irriterad på mig när jag sa att jag var blyg, vilket hon inte alls höll med om. Hon menade att det var en tankeloop. När jag sitter med mina coacher låter och verkar allt så lätt. Det blir en helt annan sak när jag sitter ensam i min kammare. Då är jag inte lika stursk längre. Jag inser dock att min bild av mig själv är en helt annan än vad de har av mig. Deras är mycket positivare.

Jag har nu mitt mål klart framför mig, jag vill ha en flickvän och familj. Nu gäller det att hitta rätt väg för att nå dit. För jag vill verkligen komma i mål som alla andra. De föreslog att jag skulle låtsas eller fejka för mig själv att jag har allt det jag önskar redan. Då utstrålar jag också något mer positivt vilket attraherar andra personer. Det gör mig lockande.

Jag ska försöka våga använda mig av tvärtomstrategin som går ut på, som det låter, att göra tvärtom. För mig innebär det nog att inte ragga på internet på ett tag eftersom jag har en dålig känsla kring det. Tanken skrämmer mig så klart för då kommer fåniga tankar upp som t.ex. ”hur ska du då någonsin träffa någon?”. Men genom att våga exponera mig ute i verkliga livet mer och även försöka jobba med mina tankefel så hoppas jag ändå nå resultat. Jag måste också försöka avdramtisera situationen och inte se varenda tjej som en potentiell flickvän utan mer som en person som jag är nyfiken på att prata med. Kan jag klara det så blir det inte lika laddat för mig att gå fram till en tjej tror jag. Då behöver jag inte fundera ut massa bra saker att säga i förväg utan kan snarare uppträda avslappnat och naturligt.

För tillfället stör inte C mig nämnvärt och det är jag tacksam för. Det kan svida till ibland om sextankar jag har om henne, men det släpper snabbt. Jag känner mig nästan lite skamsen att jag inte saknar henne mer än jag gjort. Det är nästan som att jag vill sörja mer och få vara ledsen. Få vältra mig i misären en stund. Det är så sorgligt att jag efter så lång tid tillsammans inte ens har gråtit. Med Miss Orange var jag helt förkrossad förra sommaren. Nu gör hon inte sig påmind särskilt mycket längre om dagarna och det är jag glad för. Jag har lagt alldeles för mycket tid på både henne och C. Det är tid jag borde ägnat åt mig själv istället. Det har varit smartare och framförallt mer värdefullt.

Cirkeln är sluten

C och jag inledde vår relation när jag bedrog mitt ex A. Därför är det på nåt sätt passande att vår relation, om man nu kan kalla den det, upphör under ett nytt svek. What goes around comes around som man säger i utlandet. Cirkeln sluts. Det tog oss nästan 9 år att ta oss dit. Under den tiden har det varit så mycket av och på så jag nästan inte tror det är sant. Vi har inte ens bott tillsammans under denna tid. Det är helt snurrigt.

För en stund sen ringde C, vi pratade i över en timme, och kom inte fram till så mycket. Hon verkade uppgiven, bitter, ledsen och osäker om vartannat. Jag skötte mig hyggligt bra överlag även om jag tyvärr ljög vid några tillfällen, eller snarare försökte få henne osäker på sitt val, vilket är lågt gjort kan jag erkänna. Jag sa även att jag tyckte hennes beteende att ljuga var trist. Hon sa att hon hade velat berätta det för ett tag sedan men inte vågat. Så istället har hon dubblerat eller vad man nu ska kalla det. Jag vet inte vad vi haft tillsammans men det har varit konstigt åtminstone. Jag har nog trott vi stod under ”utredning” men samtidigt kan man då undra varför jag har tillbringat tid på kontaktsidor och även gått på dejter.

Under samtalet upplevde jag att det är så många missförstånd mellan oss att det är helt osannolikt. Tyvärr läser hon in allt det gamla, och det gör nog även jag till viss del. Som oftast med henne så var det mitt fel, jag hade varit oförstående, inte stöttat henne osv. Jag har hört det innan, och hon har så klart rätt i att det är så hon uppfattat situationen. Själv har jag en annan bild. Det finns inga rätt eller fel, det är två personers olika uppfattning av en situation. Jag inser att jag behandlat henne illa och sagt mycket dumma saker men mycket av det tillhör det förflutna. Jag har tonat ner avsevärt men mycket av det jag tänkt om henne har så klart kommit ut som en groda ibland. Det gör mig ledsen för det finns ingen anledning att vara elak mot en annan person. Samtidigt har det varit när vi hammat i våra rollspel, i stridens hetta, när saker kastats fram och tillbaka. Men det är ingen ursäkt för dåligt uppträdande.

Mycket riktigt hade hon varit hos sitt ex M igår och dem hade börjat umgås i början av maj fick jag reda på. Så hon hann med att svika honom en gång till genom att ha sex med mig innan vi avslutade vår komplicerade relation. Hon börjar sin nygamla relation med honom genom att ha sex med mig. Det är så olustigt och galet att jag blir matt. Hon har inte lärt sig ett dugg av min historia.

Jag sa till henne i god ton att jag inte ville höra av henne mer i framtiden och att vi inte kunde vara vänner. Åtminstone på obestämd tid. Det tar för mycket energi. Jag tror det är ett bra beslut för oss båda. Jag ska försöka vara stor nog att inte gå in och pilla i deras relation. Det funkar inte att vara tre. Dessutom får C leva med att ha börjat sina nya relation med att ha sex vid sidan om. Jag hoppas dock att de kan få det att funka tillsammans och att hon får det hon behöver för att vara lycklig, för jag kan inte ge henne det. Jag tror hon kommer slappna av bara jag håller mig undan för självklart vill jag C ska vara lycklig i framtiden även om det inte är med mig. Men visst kan jag känna sting då jag verkligen bara vill förstöra för dem, men jag vill inte sjunka så lågt. Det är mer hennes stil att göra så. Hennes nygamla kille vet inte att vi hade sex för en kort tid sedan så det skulle så klart vara ett trumf att kasta in. Men det är sånt jag tänker när egot talar, nu ska jag arbeta med mina verktyg och förhoppningsvis kan jag i framtiden hitta en sund relation med en tjej jag gillar och respekterar. Då är C ett minne blott men nu får jag kämpa med henne ett tag till, eller snarare tankarna om henne.

Jag vet inte vad jag känner för alltihop. Jag blir så klart ledsen för C har varit en vän och gott sällskap under en lång tid som jag kommer sakna. Hon har stöttat mig många gånger men också tagit enormt mycket energi då hon behöver mycket uppmärksamhet. Dock har jag aldrig kunnat ta henne till mitt hjärta. Men jag önskar jag hade kunnat göra det men det har inte varit möjligt av olika anledningar. Hon berättade med gråt i rösten hur ledsen hon var då jag var hennes stora kärlek. Jag önskade jag hade kunnat säga detsamma. Det är kanske det som gör ont i mig nu, att jag så gärna hade velat säga samma sak så vi hade kunnat få ett lyckligt slut, men då hade jag verkligen ljugit och trampat ännu mer snett. För hur gärna jag än känner suget att lova henne guld och gröna skogar så vet jag att jag aldrig kommer infria det. Då kommer jag tappa intresset som jag gjort så många gånger förr.

Okoncentrerad trots Picasso

Det värker i kroppen av saknad av Miss Orange. Jag får anstränga mig för att inte höra av mig till henne. Jag vill inte gå in i ytterligare en återvändsgränd. Jag är redan vilse. En stor del av saknaden beror säkert på att det inte fungerar mellan mig och C. Jag är i stort behov av sex och Miss Orange hade nåt speciellt att ge mig som jag saknar och behöver. Trots allt obehag jag upplevde tillsammans med henne på andra sätt så betedde jag mig inte illa mot henne på det sätt jag gör mot C. Jag sa inte elaka, sarkastiska, eller försmädliga saker till Miss Orange. Jag värnade om henne, kanske blev det för mycket av det goda ibland.  Med henne kunde jag mer vara den person jag vill vara även om jag inte vågade vara det fullt ut med henne. Jag var rädd att skrämma henne. Med henne ville jag känna närhet och hitta på saker tillsammans, tyvärr var hon inte lika intresserad av det som jag.

Igår var jag på utflykt till Louisiana för att se en Picassoutställning. Jag var där med C och min mamma, som upplagt för en energikrävande upplevelse, då båda kan få mig helt ur balans och matt. Jag försökte i den mån jag kunde och orkade, att anstränga mig att vara i nuet, och bara insupa intryck. Det var underbart väder så det var en perfekta dag för en utflykt. Tyvärr tillbringade jag alldeles för mycket tid med att reta mig på saker med C och min mamma samt att sakna Miss Orange. Jag önskade mest att det var jag och Miss Orange som hade varit där. Jag hade velat dela upplevelsen med henne och hört vad hon tyckte. Att prata upplevelser med min mamma och C känns helt meningslöst. Det blir bara missförstånd.

Medan jag var på utställningen föreställde jag mig hur jag och Miss Orange hade lagt oss på gräset utanför restaurangen efter att ha gått rundturen och bara legat i varandras famnar uppslukade av varandra. Normalt sätt skulle jag inte sätta mig i gräset utan filt men med henne frångick jag vanliga principer. Hon fick mig att våga släppa lite på mina kontrollbehov. Tillsammans med C skulle jag inte ens komma på tanken. Det är som att jag inte kan stå för henne. Hennes övervikt gnager mig sönder och samman. Idag var det hon som åt mest av oss alla och jag kunde så klart inte låta det bara bero. Hon är som en avfallskvarn i mitt tycke. Jag är inte så mycket bättre själv men jag tränar mycket så på mig märks det inte, men på henne som mer pratar om träning än att faktiskt träna, blir det väldigt påtagligt.

Det är hemskt att jag går omkring och retar mig på en person som gillar mig. Det är inte så det ska vara. Vi är båda självdestruktiva och vi triggar varandra. Hon har sagt till mig att hennes last är mat och att hon tröstar sig med det när hon mår dåligt. Tillsammans med mig blir hon förmodligen osäker på grund av mitt agerande och dessutom antagligen besviken på sig själv för att hon tillåter sig själv att umgås med mig. Alltså äter hon mer. Det blir som en nedåtgående spiral för oss båda i varandras sällskap. Men likväl kan, eller snarare vågar, vi inte släppa taget. Jag är livrädd att jag inte ska träffa någon bättre än henne och hänger mig kvar. Det blir inte bra. Det går inte att ha en relation på såna premisser. Några av mina vänner har nöjt sig med sina relationer efter några år men jag kan inte sälja mig på samma sätt. Det känns inte ärligt och äkta. Bara väldigt fegt och bekvämt.

Vad som driver C att hänga sig fast mig vet jag inte riktigt, förmodligen har hon känslor för mig och så jagas hon förmodligen av ålder och önskan att ha barn precis som jag. Hon glömmer bort, liksom jag, att det inte kan fungera. Vi begår båda våld på oss själv och gör varandra och oss själva illa.

Fastän jag sitter och drömmer och längar efter Miss Orange nu så är inte hon lösningen på mina problem. Det hade snarare varit en flykt. Åtminstone som vi hade det innan. Men likväl saknar jag henne så det värker. Det fanns egenskaper hos mig själv som jag tillät i hennes närvaro. Hon väckte känslor i mig som jag inte får tillsammans med C. Jag gillade mig själv bättre i hennes umgänge, eller rättare sagt vissa delar för det var många saker jag inte alls gillade. Jag var mer tillåtande. Med henne tyckte jag ofta störande saker var charmiga, med C blir jag bara irriterad och elak. Skillnaden är att jag älskade Miss Orange, C kan jag inte förhålla mig till, det är någon slags märklig hatkärlek. Det har varit så många turer att jag inte vet vad jag ska tro eller känna.

Underskatta inte mig när det gäller dumhet

Ensamheten och min längtan efter en relation får mig att ta dåliga och väldigt egoistiska beslut som bara får mig att må sämre. Dessutom får det mig i fel riktning mot mina mål, jag kommer snarare längre bort från dem med mitt beteende. Jag verkar ha en aldrig sinanade källa av dumheter att ta till när det går trögt för mig. 

Under en längre tid har jag känt en enorm tomhet och meningslöshet med min tillvaro. Glädjen har lyst med sin frånvaro. Jag har varit bekväm och lat med att fortsätta arbetet med mig själv. Jag har inte gett mig själv tillräckligt mycket uppmärksamhet. Jag har ignorerat signalerna att det går åt fel håll.  Jag har skyllt på att det varit mycket med jobb och andra lama ursäkter. Där jag befinner mig så får andra saker prioriteras bort, inte mitt eget välmående. Ganska uppenbart när man tänker på det, tyvärr desto svårare att genomföra. Av någon dum anledning prioriterar jag bort mig själv. Det är så lätt att ljuga för sig själv. Förmodligen är det mitt ego som lurar mig och tycker att det inte behövs, utan som istället föreslår att jag ska göra annat och så slarvar jag med det som är viktigt. Jag tar inte mig själv på allvar, och vårdar inte mig själv som jag borde och förtjänar. Det är sorgligt.

Visst har det varit en stor omställning med att byta avdelning på jobbet och jag kastades rätt in i hetluften på det nya stället. Jag fick inte heller den bredvidgång jag hade hoppats på, fast där har jag lite mig själv att skylla som inte visade större intresse för det. Men jag var bortrest innan jag påbörjade jobbet på nya stället och kunde inte börja tidigare. Jag har för övrigt aldrig varit särskilt förtjust i att gå vid sidan om. Jag vill får göra saker själv. Men det mesta löste sig någorlunda på nya stället även om jag saknar en del gamla kollegor.

Jag har återupptagit kontakten med C på senare tid. Jag har fått för mig att hon och jag ska kunna få en relation att fungera. För vilken gång i ordningen detta sker har jag ingen aning om, jag har tappat räkningen för länge sedan. Det är förmodligen en kombination av ensamhet, tomhet, panik för min 40-års dag, vårkänslor och en mängd andra faktorer. Vi hade inte mycket kontakt under några månader men det kändes konstigt att inte ha kommit till någon slags överenskommelse hur vår vänskap skulle se ut. Nu blev det mer som en kamp att inte höra av sig. Jag hade föredragit att sätta upp något slags förhållningssätt så det hade varit lättare att veta var vi stod. Där vi befann oss var det i mitt tycket omöjligt att bara vara vänner. Så antingen skulle vi klippt banden eller bara fortsatt i våra destruktiva banor.

Jag har därför försökt prata med henne för att veta var vi står och vad vi vill. Hon och jag vill samma saker för framtiden men det visar sig ganska omgående när vi umgås att det inte går att göra det ihop. Tillsammans med C blir jag en person jag inte vill vara. Jag blir trött, ignorant, försmädlig, sarkastisk, bitter och överlag ganska elak. Det är bara min mamma som kan frambringa samma beteende från mig. Jag har tidigare konstaterat hur lika de är till sättet och jag har också insett vad det är som triggar mig. Därför är det så märkligt, för att inte tala om egoistiskt och självdestruktivt, att kliva in där igen och tro att det ska bli annorlunda denna gång. Jag försöker förändra mig men jag anser inte att C bidrar med sin del. Jag tycker hon är lat, bekväm och allmänt gnällig. Jag upplever det som att hon förväntar sig att det bara är jag som ska anstränga mig. Det gör mig irriterad och så är vi tillbaka på startrutan igen.

Jag blir väldigt besviken på mig själv att jag skulle in och rota i den här gamla soppan igen. Jag vet såväl att om man gör som man alltid gjort så blir resultatet oförändrat .Jag trodde jag hade kommit längre men jag har känt mig nedstämd en längre tid och lyckades då förvrida huvudet på mig själv och tro att vi hade en framtid ihop. Jag måste verkligen inse att så inte är fallet. Men tyvärr glömmer jag bort det så lätt. Jag märker efter att ha umgåtts med henne att jag bara blir arg och frustrerad och så klart drabbar det henne. Det känns ruttet mot henne och mot mig själv, och så får jag dåligt samvete som grädde på mosen.

Som jag känner nu efter att ha ungåtts med C en del så är det bättre att vara helt ensam för alltid än att leva i en slags bluff tillsammans med henne. Vi skulle förstöra tillvaron för varandra fullständigt och bli bittra och elaka. Förvisso är vi på god väg redan och då har vi inte ens skapat en riktig tillvaro med familj och gemensamt boende. Tyvärr kommer jag inte komma ihåg denna känsla när jag som bäst behöver det om några timmar, dagar, veckor eller månader. Då kommer jag sitta och vrida på alla argument och tro att hon och jag kan få det att fungera igen. Vad som delvis drog igång det denna gång var när jag hittade en facebookgrupp som hon tillhörde som hade en i mitt tycke sexuell anspelning som gjorde mig såväl avundsjuk som svartsjuk. Jag förstår inte hur jag kan bli svartsjuk på henne när jag för stunden inte ens attraheras av henne sexuellt. Allt är så snurrigt och jag önskar bara hon och jag kunde få de liv vi önskar men inte tillsammans. Då kan vi inte sätta fler käppar i hjulet för varandra. Jag vill vara lycklig och jag vill även att hon ska vara det.

Vad som är bra i allt elände är att jag snart ska gå del två i den kurs i personlig utveckling som jag gick i vintras. Den behövs verkligen som det är nu. Tidigare visste jag inte om jag skulle gå den men nu känner jag att det behövs för att ta mig vidare. Jag har hamnat i nåt ingenmansland där jag verkar ha fastnat. Modet börjar tryta, likaså tålamodet och energin. Jag behöver fylla på depåerna av bra saker. Så även om det kostar på ekonomiskt så är det en investering i mig själv och mitt eget välmående. Kanske kan det hindra mig från fler dåliga och egoistiska beslut framöver.

På ny okänd mark

Igår var jag på en fest som min vän M, soctanten, var delaktig i. Vi var tio personer, varav hälften var soctanter. De flesta var M:s vänner eller kollegor, jag hade bara mött tre av personerna tidigare. Temat för kvällen var att besöka Swing Inn, Malmös jaktställe för oss i gruppen 30+. Några i sällskapet var yngre än så, däremot var ingen naturliga SI-besökare, så mycket prat handlade om dresscoden på stället. För killar gäller att antingen ha skjorta eller kavaj för att bli insläppt. Så kvällen till äran hade vi killar på oss skjortor. Vi var alla motståndare till att behöva klä upp oss. Jag får inte komma in i en pikétröja för nästan en tusenlapp men jag kan handla en skjorta på HM för en hundring och då får jag komma in. Löjligt! Jag tycker det är viktigare att man kan uppföra sig än hur man ser ut. Kläderna gör inte personen, mer än möjligen ett första intryck, sen avslöjas sanningen när interaktion med en annan person uppstår. Jag känner mig avsevärt mer avslappnad på ett ställe om jag har kläder jag trivs med. Jag vill känna mig naturlig, inte utklädd. Då kan jag gå på maskerad istället.

Under festen hade vi kul, det var god mat och trevligt sällskap och alla lärde känna varandra. Det var en tjej jag tyckte var sexig, men hon hade redan man och barn så det blev mest att beskåda och fantsiera. Jag försökte dricka måttligt på festen för att det inte skulle bli problem när vi kom till nattklubben. Väl där kände jag mig rejält obekväm och inte blev det bättre av att jag inte ens hann till baren innan jag sprang in i den pryda tjejen, H, som jag hade sex med i januari. Hon såg ut som hon hade sett ett spöke när hon såg mig, så jag kände att det inte var läge att småprata utan jag klämde ur mig ett ”Hej” och ”Hur är läget?” och gled vidare. Ganska patetiskt och fegt men jag ville inte få oss mer obekväma. Sen sprang jag in i henne en gång till en halvtimme senare. Då möttes vi i en trapp och hennes enda kommentar var ”Av alla människor så möter jag dig här”.

Mötet med H gjorde inte min kväll bättre, jag kände mig redan stressad och illa till mods. Kanske för att jag hört så mycket om stället och hur lättfixat det är, att det ska vara en köttmarknad. Jag kunde se att ryktet stämde men för mig kändes det inte alls så, jag har aldrig gillat nattklubbar och detta var inget undantag. Kanske hade jag också lite premiärnerver men jag kände mig inte hemma där. Kanske blir det bättre om jag vågar ta mig dit igen. Jag förmodar mitt allmäntillstånd senaste tiden inte bidrog till att göra det bättre heller. Jag ska ge det fler chanser.

Jag vet inte vad jag ska säga om klientelet på stället men där fanns många risiga solariebrända tjejer som såg ut som ensamstående undersköterskor, men det baserar jag endast på personliga fördomar och generaliserngar. Men jag tyckte mig se många stereotyper på stället men det ser jag å andra sidan på alla ställen jag går på, det är bara att personligheten varierar beroende på var jag befinner mig. Vad jag mest la märke till var att det var väldigt mycket asiatiska tjejer där, förmodligen från Thailand och Filippinerna. Jag förmodar det går att få med sig dessa hem mot betalning. Men kanske är det bara fördomar igen baserade på mitt yrke.

Jag är en aning besviken jag inte kunde koppla av bättre på stället. Jag försökte men samtidigt kände jag att jag gått i baklås och ville inte riktigt släppa offerrollen. Men jag tror inte det påverkade övriga sällskapet så det är positivt åtminstone. Jag hade en dålig kväll helt enkelt, sånt händer. Min vän M fick napp med en kille från festen. Sin vana trogen fastnade hon så klart för den svåraste killen. Det är så det brukar bli, det är hennes svaghet. Men hon var nöjd med att ha fått lite uppmärksamhet och det är bra. Det behöver vi alla. Hon försökte pusha övriga i sällskapet att jag skulle få hångla så det var några som frågade mig med jämna mellanrum om jag fått hångla.

Vad jag insåg igår var att jag har ganska lätt för att vara social på en fest där det finns nya ansikten men att det inte funkar alls när jag är ute på krogen. På festen finns alltid en del gemensamma nämnare så där är risken att bli avvisad mindre. På krogen blir jag stressad av att det är så uppenbart vad jag vill. Jag kan inte riktigt förstå skillnaden själv men jag märker att jag agerar olika beronde på var jag befinner mig.

Jag behöver nog överlag slappna av mer och även bli mer tålmodig. Jag öppnar en profil på internet och blir missmodig om jag inte får träff direkt. Jag tror jag skulle må bra av att inse att saker tar sin tid, och ser jag det över till exempel en ett-års-period så kommer jag förmodligen ha träffat några tjejer, kanske ha en relation och säkert haft sex några gånger. Men ser jag det kortsiktigt som nu, får jag mest panik och tror att jag aldrig ska träffa någon. Jag saknar tålamod, distans och förhållningssätt. Jag behöver ändra på det för att göra min tillvaro trevligare och behagligare för mig själv.

Att förankra färgskalan inom mig

Precis hemkommen från att ha träffat mina coacher, och det känns väldigt bra att ha fått prata med dem nu när jag har haft det körigt ett tag. Jag mår alltid bättre efter våra möten. De har en förmåga att vända på perspektivet som jag fortfarande ibland missar.

Idag berättade jag om det som pågick i min tillvaro och de blev förvånade över hur mycket jag hinner med, för själv anser jag att ingenting händer. Med så mycket fritid som jag har så anser jag det skulle hända mer, för det finns hur mycket utrymme som helst för saker att ske. För mina coacher har jag inga hemligheter utan berättar allt som händer. Jag kan tänka mig att de får en hel del goda skratt ibland för det är helt tokiga saker som händer mig emellanåt. Att dela med sig av allt som händer är enklare tycker jag. Det finns ingen anledning att mörka detaljer även om det är pinsamt eller dumt för då får jag aldrig rätt på mina problem. Det kändes skönt att få dela med mig av det som pågår och jag nämnde att jag funderat mycket på mitt beteende att antingen välja svart eller vitt. Eftersom mina föräldarar bråkade mycket under min uppväxt så bestämde jag mig för att aldrig göra det. Det tankesättet, att välja motsatsen av något jag inte gillar eller tror är fel, verkar vara något jag ofta gör.

Tidigare när jag hade kontakt med tjejer på nätet, så gjorde jag ibland underfundiga sexuella anspelningar, sen fick jag för mig att jag inte skulle göra det för det var inte rätt om jag hade problem med sex och relationer. Jag väljer motsatsen genom att anpassa mig,istället för att känna efter vad jag själv vill. Jag agerar utfrån hur jag tror andra vill jag ska vara och vad som anses korrekt enligt omgivningen runtomkring mig, men även av samhällsnormerna och hur dessa gestaltas i olika forum och kanaler. Det är viktigt för mig att vara politiskt korrekt har jag märkt, men inte för att jag själv vill vara det utan för att jag tror det är vad som förväntas mig för att det ska gå bra. Det är så jag har fostrats, att inte sticka ut och tro jag är något. Jag verkligen avskyr politiskt korrekthet då jag anser det sätter käppar i hjulet för tillvaron. För jag kan se att det inte går bra för mig och även för andra som uppträder för stelt, passivt och fyrkantigt, oavsett om det handlar om små eller stora problem. Jag tycker det mest är ett sätt att sopa problem under mattan och vara feg, att inte våga säga det man behöver för att nå sitt mål i tron att man ska bli utstött eller avvisad. Ständigt dessa rädslor som styr och hämmar vår tillvaro för att få ett behagligt liv. Snacka om att människan är ett flockdjur. Vi vill inte vara oliktänkande för det är obekvämt och obehagligt, och är det någon som beter sig annorlunda än den sk. ”normen”, är vi snabba med att ettikera den personen för att själva må bättre. 

Det känns som det är en oerhört viktig detalj vi pratade om som faktiskt påverkar mig mer än jag tror. Jag måste ta reda på vad jag verkligen vill själv, och inte bara agera för att vara till lags för då är jag inte sann mot mig själv utan fortsätter trampa på mig själv och i förlängningen även andra personer.  För så klart kommer folk i min omgivning bli lidande, medvetetet, eller omedvetetet, om inte jag trivs med mig själv. Det är uppenbart att jag behöver en förändring och jag nämnde mina funderingar kring att utöka min färgskala mellan svart och vitt och det är nog där jag behöver arbeta mest. Släppa ner alla tankar jag har i huvudet och låta det landa i magen och hjärtat där jag känner saker. Först då kommer jag veta vad jag vill och behöver göra, och då kommer det rätta och naturliga agerandet att ske naturligt på ett avslappnat och självklart sätt. Som det har varit ett tag nu så stirrar jag mig blind på fel saker och förstorar upp det. Det blir inte bra. Jag måste försöka hitta balansen mellan ytterligheterna, och även våga kombinera dessa.

Kanske är det därför det blir konstigt när jag går på dejter nu, jag förmedlar en väldigt konstig bild av mig själv, när jag inte själv vet vem jag är och vad jag vill. Om jag inte själv förstår mig, hur ska då en annan person göra det. Jag försöker framstå som ordentlig och stabil och jag vet inte riktigt varför jag vill framstå sådan. Visst är det goda egenskaper och det är så jag tänker mig att en tjej vill jag ska vara. Men det är inte riktigt jag, åtminstone inte hela tiden, men ibland. Det är en del av mig, men där finns så många andra också. Jag vill ge utrymme för alla mina olika egenskaper. Som det är nu försöker jag framstå som seriös, mogen och allvarsam när jag egentligen som person är mycker mer komplex än så. Ibland känner jag  mig som en förklädd clown och det är en lika sann bild av mig.

Tidigare var det mer uppenbart vad jag ville när jag hade kontakt med tjejer och då fick jag också det jag sökte. För jag var inte blyg med att jag var intresserad av sex. Det var så våra vägar möttes och det var anledningen till att vi träffades. Nu vill jag ha något annat, men även sexbiten, och jag har inte förankrat helt vad jag vill och behöver med mig själv. Det är för stretigt och jag anpassar mig fortfarande. Det blir väldigt motstridigt.

Mina coacher tycker jag är modig som går på dejter fastän jag är låg, för jag skulle likaväl kunna stanna hemma och isolera mig, och visst är det så. Tanken har föresvävat mig men hemma lär jag inte träffa någon så även om jag inte är i balans så är det bra att jag kommer ut och övar lite. Jag försöker att säga ja till saker som dyker upp, allt för att bryta gamla mönster. Jag tror det är viktigt för att få ny input i min tillvaro, att våga ta för mig av det som dyker upp, oavsett vad det gäller. Jag behöver prova nya vägar och nya möjligheter. Men eftersom mina dejter blivit en aning märkliga så är det uppenbart att jag behöver ge mig själv lite mer tid för att komma rätt. Men jag kan ändå fortsätta vara modig att ta för mig av nya erfarenheter, och vara nyfiken för inför livet. Det är helt säkert ofarligt för mig och breddar mina perspektiv. Det ger mig större möjligheter att få ett rikare liv i det långa loppet.

Att vara låg som jag varit ett tag nu är ok, livet går upp och ner. Jag får acceptera det och gilla läget. Jag kan inte kontrollera det. Det kommer nya dagar och solen kommer att skina igen även om det har varit grått ett tag. Det vet jag också. Jag får vara glad att jag inte gjort några riktigt dumma saker under tiden det har varit motigt. Jag har faktiskt skött mig otroligt bra, nu när jag tänker på det. Jag var nära med den gifta kvinnan som är dominant, men jag lyckades ta mig ur det också. Det hade jag inte gjort tidigare. Jag har klarat mig utan snuttefiltar och jag lever fortfarande.

Sexuell time-out

Jag är inte helt läkt kring sex och ensamhet än. Det är kanske därför jag har känt mig låg en tid. Jag upplever det som att jag har gått i baklås. Det är för mycket tvångstankar, och sex och porr är inte lösningen. Jag har ett vansinnigt sug ibland efter sex, men kan inte kalla det kåthet. Det känns mer som något som skulle dämpa min inre smärta snarare. Ett sätt att få skratta och fly bort en stund. Att ha något att se fram emot.  Hela huvudet rusar när jag tänker i dessa banor och jag tappar fokus. Jag tar mig då till någon internetsida som jag inte borde besöka. Det gör mig bara än mer frustrerad för där ser jag tjejer som gör allt det jag vill och behöver för stunden. Det väcker bara mer frustration hos mig, det blir som en nedåtgående spiral.

Jag vet att bilden som återspeglas på dessa sidor inte överensstämmer med verkligheten, men samtidigt har jag tillsammans med en del av tjejerna jag umgåtts med fått precis allt det som jag ser på nätet. Det väcker ett sting av avund i min kropp. Jag börjar tänka på Miss Orange, och även C, och föreställer mig att deras sexliv är bra och roligt. Det stör mig att någon annan får ta del av Miss Oranges sexuella destruktivitet. Det var jag som tränade upp henne och därför borde jag får skörda frukten.

Det är helt galet hur jag resonerar, för jag har inte en aning om vad Miss Orange eller C sysslar med, men i mina tankar är det bara jag som har ett obefintligt och ointressant sexliv. Jag vill ha tillbaka mitt gamla sexliv igen, för jag gillade det även om det fanns en ”baksmälla” som kom senare, då jag inte fick mina övriga behov som till till exempel trygghet, närhet, omtanke och kärlek tillgodosedda. Jag vill ha allt denna gång. Frågan är om jag kan få det?

Jag har svårt att förlika mig med tanken att min bästa sex i livet ligger bakom mig. Det känns väldigt sorgligt och också som negativt tänkande. Det är möjligt jag har fel, men jag undrar var jag ska träffa den här tjejen som kan ge mig det jag behöver sexuellt. Kanske lugnar sig mitt sexbehov om jag får mina övriga behov uppfyllda, men att experimentera med sex kommer jag nog alltid vara intresserad av i någon utsträckning. Jag kommer aldrig kunna vara i en relation där sexen är trist, hämmad och idéfattig. Då kommer jag söka mig vidare igen och så börjas allt om igen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska komma till rätta med min situation där jag befinner mig, men förmodligen behöver jag ta en sexuell time-out, lik den jag tog direkt efter uppbrottet med Miss Orange julen 2009. Då hade jag sex med Viola några dagar senare men sen höll jag upp i några månader, och jag undvek även onani och porr i mer än en månad. Jag tror det är något liknande jag behöver göra igen även om mina porr- och onanivanor är ganska blygsamma. Förvisso beror det på vad jag jämför med men det är inget som sker varje dag, det kan gå flera dagar emellan. Men det jag inte gillar är att när det sker så är det för att jag känner mig uttråkad eller låg på något sätt. Jag kan se mönstret inom mig, men kan likväl inte hejda mig när det händer. Det är oerhört frustrerande att jag blir så radarstyrd.

Tanken att ta en sexuell time-out skrämmer mig en aning för då har jag ingenting att ta till när smärtan är som värst. Men jag behöver inte göra det så dramatiskt och slutgiltigt, jag får försöka hitta nåt mellanläge som inte är svart eller vitt. Jag måste vara snäll mot mig själv och inte döma för hårt så jag trycker ner mig själv. Det gälller att göra så gott jag kan och hålla mig till att ta en dag i taget, ungefär som folk som försöker sluta röka eller upphöra med annat osunt beteende. Jag får ha ett mantra i huvudet som jag försöker följa i den mån det är möjligt. ”Just idag behöver jag inte kolla porr eller onanera”, och så kan jag resonera dag efter dag. Då blir det med tiden små steg som bär mig framåt och helt plötsligt har det kanske gått en månad eller mer. Det är värt att prova. Jag har för mig det hjälpte senast. För som det är nu blir det inget bra för min självkänsla och den måste jag vara rädd om till varje pris.

Struktur för att må bra

Jag har en olustighetskänsla i magen som vägrar att försvinna. Det är frustrerande och jobbigt för jag förstår inte riktigt vad det beror på. Numera lever jag mitt liv utan lögner och försöker vara en ärlig person mot mig själv och min omgivning. Likväl är det något som inte stämmer och som ligger och skaver. Jag tycker magbesväret är jobbigt och jag försöker att inte agera på det, åtminstone inte med tidigare hjälpmedel, dvs. snuttefiltar i form av tjejer. Men kanske är det så att det är fler vanor jag måste se över för att komma till rätta med obehaget.

Det är ett lyxproblem, och kanske är det svårt att förstå för en del, men jag har för mycket fritid. Det gör att jag har svårt att fylla ut dagen med saker som får mig att må bra. Jag går ofta runt med en känsla av dåligt samvete för att jag inte gjort något meningsfullt. Att belägga mig med skuld och dåligt samvete är inte bra och jag försöker att vara snäll mot mig själv, men ibland är det tufft. Eftersom jag är ledig dagtid då mina vänner jobbar så ska jag roa mig själv och det är svårare än vad det kan låta, särskilt vintertid när det är kallt ute. På sommaren kan jag ta promenader, vara på stranden eller kanske ute och spela golf. Nu håller jag mig inne och då är det lätt att jag hamnar framför datorn. Så länge jag bara sitter och bloggar är det harmlöst men ofta söker jag mig till kontaktsidor i förhoppningen att träffa någon. Det blir som ett tidsfördriv för mig och jag skyller på att det är bättre att försöka ha social kontakt där, än att till exempel sitta framför tv:n och stirra i sin ensamhet. Då lär jag defintitivt inte träffa någon. Men som det är nu lär jag förmodligen inte heller träffa någon. Jag har pratat mycket om det med min vän M, soctanten. Vi tror båda att den dag vi anpassar oss till att var singlar så kommer det att bli enklare att träffa någon. Vi kommer då kunna vara mer avslappnade i våra möten med andra människor och också ha en mer positiv utstrålning som gör det lättare att bli nyfikna på oss. Nu finns det kanske snarare en desperation, även om det känns hårt och en aning orättvist. Vi anser oss båda vara redo för en relation, och det är vi nog båda på sätt och vis, men som det är nu anstränger vi oss för hårt eftersom vi så gärna vill ha det. Det är först när vi inte söker något medvetet som det förmodligen är lättast att träffa någon.

Jag tycker det är svårt att bara umgås med mig själv hela tiden, jag vill ha social input, jag mår bra av det och det gör vi alla. Människan är trots allt ett flockdjur hur mycket vi än pratar om vår självständighet och ego. För tillfället lever vi i en tid då vi ska förverkliga oss själva och ibland känner jag att det blir en aning motsägelsefullt. Jag vill inte göra allt själv. Men jag mår säkert samtidigt bra av att ta reda på vem jag själv är och vad jag behöver för att må bra innan jag involverar mig med andra. Det är först då, när jag trivs med mig själv, som jag kan möta en annan person på ett naturligt och avslappnat sätt.

Min tillvaro fungerar mycket bättre på jobb, vilket är sorgligt på sätt och vis, men det är bra jag mår bra någonstans. Vad jag kan se är den stora skillnaden mellan jobbet och när jag är hemma, är att jag har en tydlig struktur på jobbet. Det finns få döda stunder och när dessa infinner sig har jag lättare att hantera dem. För jag är fortfarande lika ensam när jag jobbar men då tänker jag inte på det på samma sätt. Det blir inte lika påtagligt.

Kanske är det så att jag behöver struktur på min vardag hemma, jag har funderat länge på det, så det känns som börjar bli hög tid att prova det. Kanske blir det bättre, jag tror det. Jag vill inte ha för många måsten i mitt liv och det ska inte handla om att skapa listor att göra som får mig att må dåligt, utan snarare om att försöka dela in dagen i olika delar, så det faktiskt händer något. Jag ska inte bli någon slav under min struktur utan tanken är att den ska hjälpa mig i tillvaron. Det kan handla om en enkla saker som när jag ska ska gå upp, och hur jag ska lägga upp dagen i det stora hela med eventuell träning och andra aktiviteter. För det som är lite komiskt eller sorgligt, är att när jag har så mycket ledig tid som jag har nu så blir det alldeles för lite gjort eftersom jag hela tiden kan skjuta på det till senare då jag också har tid. Sen rinner det ut i sanden istället och så får jag dåligt samvete eftersom jag hade all tid i världen. Jag har av någon anledning alltid känt lite obehag kring planering, vilket är märkligt när jag som person alltid velat ha kontroll på allt som sker. Men jag har aldrig gillat tanken av att vara uppbokad och inte kunna göra det jag vill när jag känner för det. Nu känns det dock som det behövs för att få ordning på tillvaron. Så det börjar hända saker i min tillvaro som är positiva.

Min mamma suger musten ur mig

Jag har en nöt kvar att knäcka, och det gäller min mamma. Fast jag får nog formulera det annorlunda för det är inte meningen att jag ska fixa eller ändra på någon annan. Jag måste ändra förhållningssätt låter mer passande. Med henne hamnar jag fortfarande i konstiga rollspel och jag tar åt mig vad hon säger fastän jag försöker låta bli. Hon ger mig dåligt samvete, ångest och skuldkänslor. Efter att jag har pratat med henne känner jag mest ett obehag i hela kroppen. Jag blir en person jag inte vill vara när jag har kontakt med henne. Jag blir otrevlig, sarkastisk och bitsk. Jag känner ingen glädje. Tidigare är det bara C som har lockat fram samma egenskaper hos mig. Jag upplever det som att det inte finns något samspel eller samförstånd mellan oss. Jag skulle lika väl kunna kommunicera med en vägg eller mugg. Enligt mitt sätt att se det så lever hon i en bubbla av förnekelse och ingen kan tränga igenom hennes mur.

Jag har många besvikelser som jag bär på gällande mina föräldrar men jag tycker jag har accepterat och förlikats med det mesta. Jag saknar min pappa och känner kärlek till honom. Jag kan till och med bli ledsen när jag tänker på honom. Med min mamma känner jag mest ilska, frustration och uppgivenhet. Jag vet min pappa kände samma sak och hans ord till henne ekar fortfarande i mitt huvud; ”Hur ska jag nå fram till dig!?” 

Det är precis så jag också känner med henne, min pappa och jag är oerhört lika varandra, vilket jag äntligen har insett. Trots att jag blir irriterad på mycket med min mamma så har jag gått vidare med många problem och inser att vissa saker får helt enkelt bero eller så får jag bearbeta det utan hennes hjälp.Det handlar kanske inte om att jag ska nå fram till min mamma. Hon får fortsätta med sitt agerande som hon alltid gjort, kanske är hon nöjd där hon befinner sig. Bara för att jag tycker att hon lever i en livslögn och borde göra en massa annorlunda så är det kanske inte så hon uppfattar sin tillvaro. Hon har sin bild av situationen och jag har min. Jag kan inte förändra hennes sanning. Det är hon som ska leva sitt liv, inte jag. Däremot måste jag säga ifrån när hennes sätt att vara påverkar mitt liv. Det handlar om att sätta gränser. Jag varken kan eller vill förändra henne. Det ligger helt på hennes ansvar hur hon vill ha sitt liv. Jag kan bara låta henne göra det hon behöver för att må bra. Jag behöver därför förändra mitt förhållningssätt till henne. Bara låta henne vara och när hon skickar över nåt till mig som inte känns bra så får jag säga ifrån.

Under kursen jag gick i personlig utveckling så fick vi arbeta med ett verktyg som hette The Work, där en av frågorna var: ”Hur skulle du känna dig utan den känslan?” Applicerar jag det angående min så är svaret att jag skulle känna mig väldigt avslappnad och fri om jag slapp ha med henne att göra. Så frågan är om jag ska klippa bandet med henne också. För som det är nu så tillför hon ingenting positivt i min tillvaro, det är bara negativa känslor jag förknippar med henne. Det blir svårt för mig att motivera mitt umgånge med henne. Jag märker att hon känner sig enormt hotad av mig och har ett väldigt bitter uppträdande gentemot mig. Om det är så att hon är missnöjd med sin tillvaro så får hon lösa det på något annat sätt än att lägga över det på mig. Det främjar inte vår relation.

Det känns som att min mamma och jag inte har klippt navelsträngen riktigt, hon har svårt att acceptera att jag är gammal nog att sköta mig själv, och att jag inte behöver henne längre. Jag förstår det är tufft för henne att vara helt ensam men det måste hon hantera själv. Hon har ansvar för sitt eget liv och de val hon gör. Dessvärre gör hon sällan några val alls, hon är minst sagt handlingsförlamad och har en tendens att skylla på andra. Det är bekvämt för henne för då slipper hon se sin egen del.

Som det är nu så finns det bara en anledning att jag inte klipper bandet och det är för att jag känner dåligt samvete, vilket är rätt ironiskt, för det är den känslan jag vill slippa men som jag hela tiden upplever med henne hur jag än gör. Att hon har en del pengar jag en dag kan ärva känns helt ointressant, jag får skapa min egen lycka och ekonomi. Jag tycker det är sorgligt med tanke på att vi är en liten familj men kanske att jag måste låta henne vara för sig själv. Kanske är det först då vi kan nå fram till varandra. För tillfället suger hon bara energi från mig och jag blir missmodig.

Jag tillägnar min mamma en passande låt, Mother av Glenn Danzig. I denna korta version kommenteras den av två av mina ungdomshjältar Beavis and Butthead.

Lite annorlunda after work

Ikväll var jag på after work med två vänner i Västra Hamnen. Jag hade förvisso inte jobbat men jag hade varit på en utbildning under större delen av dagen så det kändes ändå rättvist. Min ena vän hade mig sig sin flickvän, den andra hade med sig sin fru och två barn. Normalt sätt hade jag tyckt att det hade varit jobbigt att vara ensam med två par men idag fungerade det bra. Jag har lärt mig acceptera verkligheten. Jag försvann i väg mentalt vid några tillfällen då jag satt och tänkte på A, min gamla flickvän som är min stora kärlek och som jag saknar så det gör ont. Jag satt och funderade en del på mötet jag skulle ha med henne imorgon, en träff som på något sätt kommer avgöra mitt liv känns det som. Under såna omständigheter är det inte så märkligt att jag var lite frånvarande. Men när jag väl var i nuet och med mitt sällskap så var det behagligt, skönt och avslappnat.

Av någon anledning som jag inte kan förklara så tydde båda barnen sig till mig och skulle sitta i samma stol som jag. Jag verkar ha samma magnet med barn som med katter, som alltid ska stryka sig mot mig fastän jag är allergisk. Mot barn är jag däremot inte allergisk. Jag har däremot haft svårt att erkänna för mig själv att jag gillar barn även om jag har rätt lätt för att umgås med dem. I barns sällskap kan jag vara naturlig och behöver inte spela några spel. Kanske är det det som barnen känner av och därför gärna hamnar i min närvaro. Det är först nu när jag närmar mig 40 år som jag inser att jag verkligen vill ha egna barn. Det gör så ont i mig att jag nästan skulle tro att jag också har en biologisk klocka som tickar. Jag tror att nu när jag fått rensa i min ryggsäck så har jag möjlighet att bli en bra och trygg pappa. Det sorgliga är att nu när jag är i balans så kanske det är för sent i stället. Snacka om ödets ironi. Tidigare har jag inte velat ha barn för jag har inte velat att mina barn skulle växa upp i samma kaos som jag själv gjorde. Nu är jag redo men då har jag ingen flickvän istället.

Att sitta med två små barn i samma stol som jag gjorde ikväll var trångt men mysigt. En av mina vänner fick sträcka mig min öl då jag satt fast mellan barnen och var mer eller mindre orörlig. Trots att barnen är syskon så är de väldigt olika till sättet. Den lilla tjejen, S, är utåtagerande och söker uppmärksamhet, den några år äldre pojken, A, är mer fundersam och lugn, han är inte så grabbig utan mer en känslofull liten kille. Båda är charmiga och söta på sitt sätt. Pojken har varit med mig på min arbetsplats tidigare och var helt tagen efter besöket och pratar fortfarande ett år senare om det. Ikväll satt han mest och spelade Game Boy medan lillasystern sprang och hämtade brödbitar från ett bord där det stod diverse goda tilltugg.

Senare på kvällen när jag kommit hem fick jag ett sms från min vän där han berättade att när hans son hade borstat tänderna hade han berättat för sin mamma att han älskar mig. Det var ett skönt sms att få, det värmde i mitt hjärta samtidigt som jag blev väldigt ledsen inombords och helt tårögd. Det jobbiga med mitt nya liv är att jag är helt i kontakt med mina känslor och nu blev jag helt känslosam för att jag inte själv har några egna barn. Jag har istället under många års tid umgåtts med tjejer som antingen var klara med barnbiten sen tidigare eller som jag själv inte ville ha egna barn tillsammans med. Samtidigt kan jag inte ångra det som har varit för vid tidpunkten var jag ändå inte redo då jag inte hade fått ordning på mig själv. Jag hade bara dumpat över mina tillkommakortanden på eventuella barn och det hade inte fått mig att må bra. Då hade jag ätits upp av skuld och dåligt samvete.

Ett musiktips jag hade klarat mig utan

Det är tur jag har gått min kurs i personlig utveckling så jag har möjlighet att stanna upp när det händer konstiga saker. Igår fick jag ett sms från Miss Orange, denna gång trodde jag faktiskt inte hon skulle höra av sig fler gånger till mig. Hon lät trött senast vi pratades vid i november så jag blev överraskad denna gång. Men nu har förvisso den vanliga tiden passerat och då är det dags igen uppenbarligen. Jag sa till henne tidigare att jag kunde se hur hon fungerade och agerade i intervaller om 2-2½ månader och det stämmer fortfarande. Senast vi hördes vid och även hade sex, var i början av november. Dessförinnan hörde hon av sig i aug/sep någon gång och innan dess träffades vi mitten av juni osv.

Hennes sms denna gång var lika meningslöst som alltid, det stod nåt i stil med.
”Hej, Jag vill bara tipsa om en grupp jag tror du skulle gilla: Syket”

Första fattade jag inte ens att hon hade skrivit en grupp utan trodde det skulle komma i nästa sms och att hon signerat sitt sms som psykot fast med nån konstig stavning. Hon brukade kunna skoja om sig själv ibland. Det är för övrigt så jag upplever henne, som ett psyko eller galning när hon beter sig så här. Visst är det harmlöst att bara skicka ett musiktips men eftersom jag bett henne så många gånger att aldrig höra av sig till mig så blir det respektöst istället. Hon har för övrigt aldrig under våra 4 år ihop tipsat mig om musik tidigare så lite märkligt att börja nu tycker jag. En del i att bryta upp är att man får dela vardagssaker med andra personer i sin omgivning istället. Hon har svårt att förstå och respektera dessa gränser.

Jag har en handlingsplan som jag förberett sen tidigare ifall hon hör av sig men jag behövde inte ta till den denna gång, däremot kollade jag den lite senare på kvällen för att checka av utifrån hur jag mådde. Jag blev illa till mods när jag såg hennes nummer på displayen, jag har ett sifferminne som är osannolikt på gott och ont, och det var mycket känslor som svallade upp direkt. Instinktivt dök det upp en massa svar jag ville skicka till henne på sms men jag tog några djupa andetag och börja använda verktygen jag fått under kursen. Jag måste ta ansvar för min del och det som händer i min kropp. Det är min konflikt och den får jag lösa själv.

Jag kan nu se tydligt hur hon försöker manipulera och projicera sitt mående på mig och visst skulle jag kunna skicka ett svar som direkt passar in i rollspelet som räddare, offer och förövare men det är inte värt det. Ingen av oss vinner något på det.

Jag skriver därför mitt svar så som jag lärt mig här istället och så nöjer jag mig med det.
”Jag förstår om du känner dig ensam och nedstämd en kväll, det är trist att känna så, men jag blir ledsen när du hör av dig till mig. Jag upplever det då som att du lägger över dina problem i mitt knä och så mår jag dåligt också. Det är inte ok att göra så.”

Jag kan gissa mig till ungefär vad hon skulle svara på det. Hon skulle säga att hon bara ville tipsa om en grupp och inget annat. Hon glömmer bort att hon lovat att inte höra av sig till mig mer och inget har förändrats sen senast mer än att jag inser att hon inte tillför något bra i min tillvaro mer än sexuellt och det är inte värt det på grund av allt obehag som medföljer. Det är ett steg i fel riktning mot mina mål. Det stärker inte min självkänsla.

Så hur sugen jag än är kan jag inte skicka något svar till henne för jag behöver fundera på vad som är viktigast för mig, att vara lycklig eller ha rätt? Jag kan inte vinna kampen mot henne och går jag in i sms-duell med henne så gör jag det för att ha rätt och då är vi mitt inne i ett rollspel där jag intar offerrollen och ser henne som en förövare. Det blir en kamp mellan våra egon som söker konfikt och bara vill ha mer och mer. Helt plötsligt känns allt bekant, då vi når en igenkänning av allt det gamla kaoset. Därefter backar vi ur igen. Kanske har hon kommit en bit på väg och jag kan tolka hennes sms som ett återfall i det gamla. Hon känner sig otrygg med sitt liv för att det som händer är nytt för henne. Ovissheten tär på henne. Hon vill därför in och rota i det gamla som känns tryggt och bekant även om det är destruktivt. Det där har jag provat själv många gånger men nu inser jag att det är ett beteende jag haft och ett som inte för mig framåt.

Det gäller för mig att se vem som äger konflikten. Miss Orange hör av sig till mig för att hon känner sig ensam och låg en kväll, kanske har hon problem med någon pågående relation eller så är hon ensam, men det har ingen betydelse. Just denna kväll förmår hon inte ta till verktygen som hon fått i sin terapi. I sin tanke är hon ensam och får obehagskänslor i kroppen, alltså utför hon en handling, allt enligt den kognitiva beteendetriangeln. Handlingen hon tar till påminner henne om hur hon gjorde förr för att lösa problem, det var att kontakta mig, så nu prövar hon det igen fastän hon nånstans i kroppen säkert känner ett motstånd, ungefär som jag kände med C häromdagen när jag gjorde sexanspelningar efter att ha haft dålig sex med H. Likväl kunde jag i stunden inte låta bli.

Konflikten tillhör Miss Orange från början, sen skickar hon över den till mig. Hon skickar iväg ett sms utan mening eller avsikt men ändå med en förhoppning att jag ska svara eller höra av mig på något sätt, hon söker någon slags bekräftelse. För hon har lärt sig att jag triggas av det beteendet och vet jag kommer svara ledsen eller i vredesmod. Mitt val är hur jag ska hantera det, om jag ska returnera det och starta spelet, eller hantera min del på egen hand. Jag väljer det sistnämnda utifrån vad jag lärt mig på kursen. Skulle jag skicka henne svar i stundens hetta skulle jag ångra det efteråt och jag skulle även skicka många goda råd, och det skulle bara göra mig till medberoende. En roll jag inte längre vill ha med henne. Jag tror inte hon vill ha det så här men hon kan inte hejda sig när hon får vissa känslor i kroppen och så skickar hon ett helt meningslöst sms bara för att få någon respons. Det är det beteendet jag brukade kalla ”röra runt i grytan”. Jag tror aldrig hon förstod vad jag menade.

Jag kan inte klandra Miss Orange, det är normalt att känna sig ensam. Vad hon inte tycks förstå är att det väcker mycket frustration och irritation hos mig, men även sorg, att hon måste in och rota i mitt liv. För jag tycker det är respektlöst och fegt. Förr betedde jag mig som hon men nu vågar jag säga vad jag vill och tycker, och går jag för långt så ber jag om ursäkt. Det är dock viktigt att jag inte ger mig in i spelet med henne utan väljer att kliva åt sidan. Med en annan person som är normalt fungerande kunde jag gjort en spegling och förklarat hur ledsen och frustrerad jag blir, som sms:et jag egentligen skulle vilja skicka, men i hennes fall är det meningslöst. Sist vi sågs kunde jag se att hon gjort stora framsteg på många plan, hon hade normala matrutiner, hon hade slutat röka och dricka kaffe, hennes växter var gröna och mådda bra, henne kylskåp var påfyllt och fullt av nyttiga saker. Kanske fick det mig att tro att allt var frid och fröjd i hennes liv och att jag än en gång missade hennes diagnoser. Jag har aldrig förstått vidden av dessa hur mycket jag än läst och fått förklarat för mig.  Men det kan vara att detta bara var ett återfall för henne. Jag är säker på att hon ångrar sitt sms idag. En ursäkt, liknande den jag skickade till C häromdagen, hade jag uppskattat. Nåt i stil med att hon förklarade att hon hade känt sig otrygg och ensam, och lade över det i mitt knä men att hon nu insåg att det inte var ok att göra så och bad om ursäkt. Det hade fått mig att förstå att hon jobbar med sig själv och hade lugnat mig för jag vet själv hur lätt det är att göra misstag.

Tack vare kursen har jag fått bättre förståelse för vad som pågår både inom mig och henne och kan nu nöja mig med att skriva om det här istället för att ge mig in i en tröstlös kamp som är nedbrytande för oss båda. Jag är tacksam att jag gav mig själv den kursen, den är värd varenda krona. Håll ut Miss Orange, det kommer bli bra för oss båda en dag. Men du får ta ansvar för din del, så sköter jag min. Det är otäckt där vi befinner oss på väg mot nya mål men så måste det få vara. Det som idag är otryggt kommer kännas tryggt med tiden.