Arkiv
Brev från ”fel” person
Idag när jag kollade min fb i förhoppningen att höra nåt från tjejen som ger mig tystnad fann jag istället ett annat meddelande. Det kom en aning oväntat men ändå inte överraskande. Det är från hon jag träffade dessförinnan. Tjejen vars ekonomi skrämde mig så mycket att jag inte kunde släppa in henne i mitt liv hur gärna jag än ville. Jag försökte förklara en miljon gånger att det skrämde mig, men hur skulle jag förklara utan att låta nedvärderande och såra henne. Jag gick som katten kring het gröt och fick fram det mesta av vad som oroade mig men hon tog inte det till sig. Ville inte lyssna eller förstå. Jag kan förstå det, hon hade hur mycket problem som helst, och hon hoppades få ro i kärleksbiten med mig så någon del i tillvaron fungerade.
Faktumet var att hon skilt sig inte så långt innan vi träffades, hennes företag hade konkat, hon bodde ensam kvar i ett radhus (i ett icke trivsamt område i Hbg) vars hyra var avsevärt högre än min 3:a i centrala Malmö i ett populärt område. Efter ett tag sa hon upp sin radhus för att flytta in till en vän, men när vännen i sista stund backade ur var hon plötsligt bostadslös också. Det var då hon ville bo hos mig veckorna utan barn. Hon frågade mig via sms när jag var i Asien om det gick bra. Vad fan skulle jag svara?! Då sa jag det gick bra, men så fort jag kom hem fick jag panik, jag kände att det gick bara inte. Vi hade umgåtts i ett halvår och allt hade kretsat kring allt strul som omgärdade henne.
Hon hade 3 barn varannan vecka. Jag såg hur deras ekonomi var hopplös, det räckte att bara titta in i kylskåpet, och jag hade svårt att förhålla mig när jag hade ordnat för mig. Under tiden vi umgicks blev hennes bror inneboende. Hon fick både mobil och el avstängt om jag minns rätt. Hon hade jättesvårt att få hållbara jobb, och när hon hittade något dög det inte. I en sån situation får man nog bita i det sura äpplet särskilt när man flackat runt som henne och inte har något säkert kort att falla tillbaka på. Hon hade inte heller någon utbildning som kunde hjälpa till. Dessutom var hon stolt och ville inte ansöka om bostadsbidrag och socialbidrag. När hon väl började plocka i den biten var det långt gånget och olika instanser försökte matta ut henne med att hela tiden begära mer papper, vilket jag har förstått av andra inte är särskilt ovanligt. Skrämmande att man vill få folk som har det tufft att ge upp, typ sparka på någon som redan ligger.
Vi var i ofas ekonomiskt och det blev en väldig konstig balans. Jag bjöd henne på allt möjligt, förbehållslöst, men det kändes ändå märkligt för båda. Jag ville så gärna ha en relation med henne men hennes situation skrämde mig och därav blev det en distans. Jag ville, jag backade, jag ville, jag backade osv… Hon pratade alltid om min distans och den fanns där utan tvivel, det var som ett inre krig i mig. Jag ville men kunde inte.
Idag kan jag tycka delvis att mitt resonemang är märkligt utifrån att med min senaste tjej så var jag villig att hon skulle komma hit och bo med mig. Jag hade lätt fått försörja henne till 100% i 2-3 år innan hon lärt sig språket och översatt och kompletterat sin utbildning till svenska standards. Det var vad jag räknade med innan hon själv skulle kunna jobba och få egen lön. Hon var utbildad sjuksköterska.
Men med den svenska tjejen fick jag mest panik att jag skulle behöva försörja henne även om hon inte ens antydde det eller antagligen hade accepterat det. Hon är förvisso skyldig mig 15 000 kr som hon behövde när hon hittade nån stuga på landet och behövde deposition. Hon skulle börjat betala tillbaka för snart ett halvår sedan men inga återbetalningar än. I min värld är pengarna avskrivna men det har jag inte sagt till henne. Skulle jag mot förmodan få pengarna en dag i framtiden är det en bonus.
Detta är vad hon skrev, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hon har en stor plats i mitt hjärta, jag tycker hon är fin och modig. Hon är ärlig mot mig. Mycket är som jag vill det ska vara i en relation i samspelet mellan oss. Hon kompletterar mig bra då hon är en känslomänniska. Även om jag vill gå på känsla är jag styrd av tanke. Det gör mig ont att allt var så kaotiskt. Jag hade precis kravlat ur min egen röra och var livrädd att dras ner i hennes. Jag ville börja leva, och inte bara hamna i nya problem. Med min medberoende-personlighet hade det varit väldigt enkelt att falla tillbaka i gamla mönster. Jag kan känna mig egoistisk i mitt agerande men jag tror jag gjorde rätt. Jag hade lätt kunnat hamna tokigt igen.
”Det där glasberget… Det är för svårt för mig att klättra upp på. Jag vet det. Har vetat ett tag att jag inte kommer att släppa in dig, att jag inte vågar ha en relation med dig. Jag ser inte att den känslan hos mig kommer att förändras. Men jag ser också att jag (vi?) inte fått något avslut.
Jag tänker att det vore fint att få för att kunna gå vidare. Jag klarar, som du vet, inte av dörrar på glänt. Om vi stänger för en kanske öppnas en annan? Vänskap, tänker jag.
Jag hade så otroligt starka känslor för dig. Jag minns jag sa att det var först då jag träffade dig som jag släppte taget om min stora kärlek N.
Som ödets ironi dök han upp i mitt liv sent i vintras. Vi träffades intensivt några månader i våras. Inte som i en relation, utan med ändlösa samtal och något mer begränsat vindrickande. Att efter nästan 20 år träffas så där och vara precis de samma och ändå inte, är en skum känsla. Ganska trevlig.
Men jag försökte se något budskap i att han dök upp när du försvann, han som jag släppte taget om när du kom in i mitt liv.
Det finns ingen dold mening med det. Det bara ÄR. Jag har överlag grunnat en hel del på både stort och smått.
Har jag kommit fram till nåt?
Inget särskilt.
Inte mer än att mitt liv är så jävla märkligt och ändå underbart. Att i kollektiv i ett kollektiv är minst sagt speciellt. Men för mig är det befriande att slå mig lös från normer om hur livet ska se ut. Barnen mår bra, är trygga och stabila. Vilken rikedom de får med sig! Förståelse för andra och sig själva.
Jag är en mycket stolt mamma även om andra delar i livet inte är på plats.
Vi skulle aldrig få ihop ett gemensamt liv, du och jag. Som jag älskade när vi skrattade tillsammans. Och som jag gick fullständigt sönder inombords när du gång på gång stängde mig ute.
Jag är helt säker på att det är okej att vara två, vara stark med någon annan. Din barriär är för svårforcerad för mig. Jag önskade du skulle förstå att du inte kan leva utan mig. Många dagar väntade jag. Tills det gått så lång tid att jag inte skulle tro dig längre om du nu fick för dig att säga det. ”Se bara!” skulle jag säga. ”Det går alldeles utmärkt att leva utan mig. Du GÖR det ju!”
Lika fysiskt som jag känner allt annat, lika fysiskt kände jag när jag gav upp min väntan. När det slog mig att inget du säger nu kan spela någon roll. Jag tror dig inte och jag vågar inte.
Som jag hoppas att du ska hitta den där underbara kvinnan som kan ge dig allt det där… Fast du inte resonerar som jag; Göra dig hel! Fylla tomrummet man omöjligt själv kan fylla eftersom det finns inuti en. Det blir lite som att försöka krypa in i sitt eget rövhål. Typ.
Jag vill gärna träffas. Och kramas och kunna vara vänner.
Finns inga undertoner eller förhoppningar i det. Bara så det är för mig.
Vet inte om du redan är iväg på nästa tur, tyckte jag räknade att det borde vara dags.
Största kramen!”
Mer tystnad
För mig är det helt obegripligt att hon inte svarar efter sista brevet som jag skickade. Hon har nu läst det och tystnaden är lika kompakt som tidigare. Jag undrar verkligen vad som fått henne att gå så i baklås. Nu får jag känslan att hon hatar mig eftersom hon inte bara kan skicka ett sms där det står att det är slut. Hon verkar av någon anledning vilja göra mig illa. Det frustrerande är att jag inte kan komma på en enda rimlig anledning. Det finns inget giltigt skäl alls. Hon måste bara ha bestämt sig att aldrig mer kontakta mig och att jag är nåt hon måste offra för att bli lycklig i USA. Jag hade inte blivit glad av att höra det då jag har en infekterad syn på ”The great land of freedom and opportunities” men jag hade ändå fått gilla läget. Då hade jag åtminstone vetat och fått mitt avslut. Nu är det svårt att gå vidare. Jag kommer säkerligen be nån jobbkollega kolla med henne vad som hänt även om det är helt galet att jag ska behöva göra det. Jag skulle kunna skapa en hel del obehag för henne om jag vill. Jag väljer dock att inte sjunka till hennes nivå.
Kunde inte låta bli
Var ute med några vänner och hade trevligt. Vi hade ätit och hade tagit oss till ett ställe för att spela shuffle board. Plötsligt var jag tvungen att plocka fram mobilen för att kolla om hon läst mitt sista mess, där jag frågade varför hon inte pratade med mig, vilket jag kunde notera att hon gjort utan respons än en gång. Jag deppade ihop fullständigt och blev helt frånvarande. Synd eftersom det var en del nya människor jag träffade. Jag kände mig helt uppgiven och tyvärr återspeglades det i mitt beteende. Jag har aldrig varit bra på att låtsas som ingenting.
Förvisso hade jag bara druckit 3 öl men jag lackade ur fullständigt och skickade meddelandet jag filat på i en vecka. Jag borde sansat mig ett tag till men samtidigt så har jag funderat på det länge nog. Nog är nog.
Hi sweetie,
What goes around comes around
Tystnaden fortsätter med min flickvän (?) på andra sidan jordklotet. Ibland är jag riktigt bitter och förbannad och vill bara skriva en massa dumma saker som mest innefattar dvs könsord och svordomar. Dock sansar jag mig för det vill jag inte leva med i efterhand, det skulle bara ligga och skava efteråt. Jag behöver inte bete mig dumt för att hon gör det. Uppenbarligen är hon inte den person jag trodde hon var. Självklart känner jag mig lurad eftersom jag ödslat både tid och pengar på henne. Pengarna spelar mindre roll men tiden får jag inte tillbaka.
Hon gör sig påmind lite varstans på stan även om vi aldrig tillbringat tid här. Det är personer på stan som på något sätt påminner om henne med kläder, utseende, smycken, gång, hår osv. Varje gång går det ett sting av smärta genom mig.
Jag skickade ett kort meddelande igår på alla forum jag kan nå henne på, Viber, Facebook, Skype och mail. Jag skrev ”Sweetie. We both know it is time to talk n sort things out. Silence treatment n ignoring me is not the proper way. Now it is time to act like adults. Talk to me. Muuaah”
Än en gång ser jag att hon läst det och mer tystnad. Det börjar bli komiskt. Jag har faktiskt skrattat åt det någon gång och inte bara varit arg. Dock upptar hela grejen i sig alldeles för mycket tid av min tillvaro. Jag är låg på energi och mår uselt. Svarar hon inte nu, skickar jag ett brev som jag har funderat på i över en vecka nu. I nuläget är det som ett levande dokument som jag fyller på allt eftersom. Det finns inga bitterheter i det, däremot förklarar jag hur ledsen och besviken jag är på henne över hennes agerande. Jag måste skicka det för att på något sätt kunde gå vidare med detta. Annars kommer det ligga och tära hos mig en lång tid.
Idag såg jag hon var inloggad på Facebook så då skrev jag bara ”Sweetie, why don’t u talk to me?”. Det blev inte läst innan hon visade sig vara utloggad.
Ironin i detta är att saker alltid slår tillbaka till en till slut. Jag har aldrig behandlat något med fullständig tystnad och ignorans som hon gör med mig, men under den värsta tiden i mitt liv med lögner och dubbelspel var det ändå mycket tystnad från mig. Då jag inte orkade med allt som hände. Men jag försvann aldrig helt som hon har gjort i detta fall. Jag kanske var tyst någon dag oavsett telefonsamtal, sms och mail. Nu får jag igen, tiden hann ikapp mig också. Synd att det kommer när jag försöker uppföra mig och är uppriktigt ärlig med min avsikter. Tajmingen i livet är märklig. Jag tycks aldrig hitta någon som befinner sig på samma plats i tillvaron som jag. Hon här skulle t.ex flytta utomlands, även om jag förvisso hade chansen att stoppa det. Med tanke på hur hon hanterar vår situation så var det nog bra att jag inte stoppade henne. Hon är inte en person jag vill ha till livskamrat.
Hon skrev ofta att hon ville jag skulle vara lycklig. Undrar om hon på fullaste allvar tror detta gör mig lycklig. Hon har säkert nån förvriden tanke att om jag hatar henne blir jag glad. Vad hon missar är att jag orkar inte gå omkring och hata människor. Det blir inget liv av det.
Streta emot
Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? Det är ett mantra jag bär med mig men tyvärr inte praktiserar i den utsträckning jag borde.
Jag vill så gärna skriva till min fd (?) flickvän och forcera fram ett budskap från henne, men då är frågan varför. För att få rätt? Jag vill vara lycklig men är allt annat än det för stunden. Jag blir inte lycklig oavsett vad jag gör. Prestige är inget som jag bryr mig om så visst kan jag bomba henne med meddelanden, men då försöker jag kontrollera och forcera situationen i min strävan att få rätt. I detta fall att man uppför sig respektfullt och avslutar en relation genom att säga ifrån. Det finns så mycket jag vill säga och fråga, och som jag behöver få ur mig för att inte bli knäpp, men hur gärna jag än vill skicka iväg det får jag nöja mig med att skriva det här. Jag vet det skulle bli bittra meddelanden och det vill jag inte bära med mig. Jag har ingen anledning att bete mig illa för att hon gör det. Hon har säkert sina anledningar. För nåt mystiskt och obegripligt pågår. Jag finns kvar på hennes facebook, likaså våra bilder ihop. Jag börjar undra om någon i hennes släkt förbjudit henne att ha kontakt med mig. Kanske tom tagit hennes telefon.
Ironin är att hon ville jag skulle vara lycklig skrev hon, och så gör hon mig mer illa än vad som behövs. Jag fattar verkligen ingenting alls. Hur man kan säga och skriva de saker hon gör vid vår sista kontakt och därefter fullständigt ignorera mig. Jag trodde jag kände henne bättre än så. Jag blir besviken jag läste henne så fel. Jag tror dessvärre jag till viss del har mig själv att skylla. Jag skapade ”monstret” själv. Jag förespråkade alltid den svenska modellen att man delar allt i en relation, att det är jämlikt osv. Jag märkte hon var ovan vid detta tänk och nu har jag kanske fått det i retur. I vår del av världen värderas inte relationer högt utan vi konsumerar dessa precis som allt annat i vårt konsumtionssamhälle. Minsta lilla problem så separerar vi. Jag tror vi ger upp för lätt idag. Därmed inte sagt att jag vill ha det som på min morfars generation där man till varje pris höll ihop familjen. Jag tror dessa värderingar är mer typiska i Filippinerna idag men nu gör hon uppenbarligen undantag på detta.
Jag vet hon gjorde mig glad och fick mig att skratta, vilket är jätteviktigt för mig. Jag gillade hennes utseende och kropp, och även ålder. Hon var 10 år yngre än mig och ville ha barn då hon i sin värld ansågs vara gammal som inte hade några. I övrigt vet jag inte vad som gjorde henne bra. När vi reste runt på semester var jag alltsom oftast irriterad även om det var mer på hennes land än henne. Men tyvärr fick hon ta skiten, hon var så att säga budbäraren. Men vi klarade semestern i 3 veckor utan drama trots att vi levde så tätt ihop. Hon tog mig på ett bra sätt, och sa ifrån när jag gnällde för mycket. Det är en egenskap jag verkligen gillar när jag inte kan köra över någon. Jag vet jag retade mig på hennes självupptagenhet i olika sammanhang, hennes okunnighet om världen i allmänhet och att hon hon kunde vara ytlig. Men detta hade jag ändå överseende med. Vår brist på kommunikation får vi båda ta på oss. Den berodde dessutom antagligen även på såväl språkförbistringar som kulturskillnader. Jag vet inte om det är henne jag saknar eller relationen och sällskapet. Att jag hade någon att dela min tillvaro med. Kanske slog jag knut på mig själv med henne och idealiserade det vi hade. Men när jag ser på bilder från vår resa så ser vi väldigt kära ihop. Blickarna ljuger inte. Jag vet inte vad jag ska tro om nåt längre. Jag vet bara att tystnaden gör ont.
Tystnad
Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.
Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.
För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.
Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.
Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.
Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.
Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.
Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.
Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.
Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.
Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.
Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.
Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.
Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.
Kärlek – en liknelse jag gillade
Läser för tillfället en bok som är rena tegelstenen, över 900 sidor , som heter Shantaram och som utspelar sig till stor del i Indien, åtminstone än så länge för jag är långtifrån klar än.
I boken var det en beskrivning av kärlek som jag gillade och identifierade mig med. Förmodligen för att jag känner igen det som beskrivs så väldigt bra och det var en väldigt talande liknelse. Ofta är det jag som slår knut på mig själv för att bli gillad och uppskattad även om det vid några tillfällen har varit det omvända.
”Hon älskade killen. Hon gjorde det för hans skull. Hon skulle ha gjort vad som helst för honom. En del kvinnor är såna. En del kärlek är sån. Kärlek är för det mesta sån, så vitt jag kan se. Hjärtat börjar kännas som en överfull livbåt. Man kastar sin stolthet överbord för att hålla båten flytande, man kastar sin självkänsla och sitt oberoende. Efter ett tag börjar man kasta människor överbord – sina vänner, alla man känt. Livbåten sjunker i alla fall och man vet att man följer med ner. Jag har sett det hända massor av flickor här. Jag tror det är därför jag har fått nog av kärleken.”
Tydligen är en del män också så eftersom jag känner igen mig. Jag kanske inte har kommit till steget där jag gör mig av med vänner men däremot negligerar dom, typ säger att vi inte kan träffas. Då har jag inte ens en träff inbokad utan hoppas bara få kontakt med personen ifråga på nåt socialt nätverk eller över telefon. Besvikelsen när det sedan inte sker, att jag väntat på ingenting, är monumental. Jag blir så trött på mig själv att jag inte valde livet, dvs umgänget med en verklig vän, istället för någon som jag tror och hoppas ska gilla mig.
Det är aldrig roligt när man som jag är desperat efter att få närhet och kärlek. Det enda det resulterar i är att jag sitter och skär i mitt hjärta och blir än mer missmodig. Just nu är jag i en sådan situation med ”min” tjej som jag gör allt för att få det att fungera med trots att vi befinner oss på olika kontinenter. Ration på skickade mail är ca 5:1, dvs på 5 skickade meddelanden så får jag 1 tillbaka. Jag är inte blind, jag inser jag gör mig själv till åtlöje. Detta är med en tjej som jag inte ens träffat på de 3 senaste månaderna. Så jag förstår inte riktigt själv vad det är jag hoppas ska hända. Jag är fullständigt exkluderad från vad som händer i hennes liv. Just nu ägnar jag så oerhört mycket energi på att tänka och analysera saker som jag inte har en aning om. Jag behöver inse att detta är slöseri med tid så jag inte hamnar i liknande hopplösa situationer som tidigare där destruktiva relationer pågått i flera år.
Det enda positiva än är att trots att jag fått ok från två olika tjejer om avancerad sex så har jag backat och varit undvikande när det blivit aktuellt. Jag vill inte dämpa min nedstämdhet med några helt meningslösa sexuella möten med personer som varken attraherar eller intresserar mig. Tanken får mig inte ens kåt.
Brustet hjärta igen
Hur ska jag någonsin våga öppna mitt hjärta igen efter att ha fått det krossat än en gång? Jag visste innerst inne att ett långdistansförhållande var dömt att misslyckas men jag sköt problemet framför mig. Jag ville inte ta tag i det för jag visste inte konsekvenserna om jag skulle försökt stoppa henne från att åka och prova sina vingar på hennes livs möjlighet här i livet.
Nu kan jag på ett sätt tycka jag borde ha tagit tag i det på något sätt. Kanske hade relation levt eller så hade jag kommit längre i läkningsprocessen nu.
I natt var jag tvungen att börja rodda. Vi hade pratat på Skype för några dagar sedan och haft ett bra samtal där vi avslutade med att båda gråta och vara ledsna. Därefter hörde jag inte av henne så mycket. Jag vet att hon har fullt upp i USA och att saker inte är som hon tänkt sig. Jag vet också att det är tufft för henne att acklimatisera men likväl blir jag besviken av utebliven uppmärksamhet.
Jag antar min självkänsla är låg och behöver henne till att bekräfta mig. Det är sorgligt att det är så. Jag trodde jag kommit längre. Först var jag undvikande i vår relation sen nu när hon blivit det så blir jag så klart helt ”needy”, något jag inte alls uppskattar med mig själv. Eftersom vi huvudsakligen har kontakt via Viber och Facebook blir kommunikationen därefter, särskilt som hon skriver från sin mobil med litet tangentbord. Dessutom skriver vi på engelska vilket inte är moderspråk för någon av oss. När det gäller känslor och liknande är det lättare att skriva på sitt hemspråk tycker jag. Det är så mycket nyansskillnader jag inte behärskar i engelska. Som exempel ordet älska som för mig är mycket starkare på svenska än love på engelska.
Hade jag haft is i magen så hade relationen levt vidare men det var nåt som inte fick mig att må bra. Det mesta låg hos mig, jag kände mig bortglömd, övergiven och lågprioriterad. Ungefär som jag kände mig med M, borderlinetjejen. Kanske är det kvarlevor av den relationen som förstärker min upplevelse nu, allt känns liksom igen. Kanske är jag också mindre intresserad av att slå knut på mig själv och vågar ifrågasätta om något inte känns bra. Detta kändes inte bra, och har inte gjort på länge även om vi haft några bra samtal på vägen.
Jag vill ha en kärleksfull relation där man umgås och gör saker tillsammans. Jag vill inte göra allt på egen hand längre och det är precis vad som händer när man är involverad i ett långdistansförhållande. Inte blir det bättre av att sakna datum då man planerat att träffas. Jag har försökt insistera på att komma och hälsa på henne även om jag inte är ett stort fan av USA men hon har varit avvaktande. Hon vill ”landa” först säger hon och det förstår jag. Men jag tänkte vi kunde planera för en månad framåt eller nåt. Nu uppstår istället, en för mig synnerligen obehaglig ovisshet där jag inte vet när, eller ens om, vi kommer träffas igen. Jag kan inte leva på hoppet och satsa på något som är ytterst tveksamt.
Under vår tid tillsammans har vi nog båda misslyckats med att kommunicera med varandra fullt ut. Kanske beroende på rädslor, språkförbistringar men främst tror jag det beror på kulturella skillnader. Jag har betonat att vi skulle lyfta upp problem som kunde relateras till olikheter för att inte förstora upp något utan lösa det direkt men det har vi nog misslyckats med.
Jag fick innan hon reste till USA frågan om vad jag ville, men jag kunde inte svara bra på det. Jag ville inte vara självisk och säga att jag ville hon skulle vara med mig. Nu får jag det i nacken lite grann. Dessutom säger hon att i hennes kultur är det mannen som bestämmer riktningen. För mig är det helt snurrigt och verklighetsfrämmande, vilket jag försökt förklara utan framgång.
Jag ansträngde mig hårt innan hon for att få henne att komma och hälsa på i Sverige innan för att få en bättre uppfattning om mig och se hur jag lever. Jag tänkte det skulle gynna vår relation. Tyvärr blev det aldrig av och det gör mig ledsen och bitter. Hon menar att hon inte kunde skjuta på sin resa men det beror också på kulturskillnader. I hennes värld säger man inte nej till ett jobb. Hon hade kunnat förklara att hon blev en månad sen och antagligen hade det inte blivit några problem men istället blev det som en kil mellan oss som bara har tilltagit.
Nu står vi på varsin världsdel och tjafsar och är olyckliga båda två. Ja jösses, att jag hela tiden lyckas hamna i dessa situationer. Jag tror inte det är tillfälligheter.
Eftersom jag mår kasst börjar jag så klart försöka hitta sexkontakter för att råda bot på min ångest och få smärtlindring. Jag vet om det, men är i nuläget oförmögen att göra något åt det. Dock har jag inte hamnat i något konstigt än. Jag vet inte om jag är stark nog att dra mig ur om jag får chansen. Samtidigt vill jag inte hamna i en situation där jag är otrogen, även om vår relation förmodligen är över för gott.
Röda dagar är jobbiga
Av nån anledning blir alltid ensamheten mer påtaglig när det är helger, som nu påsk. De flesta har familjer och barn, och umgås med nära och kära. De har iaf någon att umgås med även om det kanske ibland är påtvingade sammankomster. Jag har ingen att träffa mer än min mamma och det känns inte heller så upplyftande. Vår relation är fortfarande komplicerad även om jag kan se att hon faktiskt försöker förbättra sin tillvaro på många sätt. Hon har till och med lyckats hitta två väninnor att umgås med.
Jag träffade en tjej strax innan nyår 2012, vi umgicks och var ett par, fram till oktober 2012 då vår situation blev ohållbar. Hennes tillvaro var för rörig för mitt välmående. Alla kan vi drabbas av tråkiga händelser men utifrån hur min tillvaro sett ut tidigare behöver jag stabilitet kring mig. Vi har fortfarande lite kontakt, hon mailar mig långa brev som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Jag blir mest matt och vet inte vad jag ska svara. Ibland är det som hon inte själv ser problemen även fast hon i andra lägen själv konstaterar det. Jag har lånat henne en del pengar till viss del på grund av dåligt samvete men så klart också för att jag tycker om henne och vill henne väl. Just nu är pengar inget problem för min del så jag hjälper gärna till. Hon vill fortfarande att vi ska bli ihop. Även om jag tycker om henne så är det inte möjligt så länge hennes livssituation är som den är. Jag befinner mig i ett läge där jag helt plötsligt har möjlighet att göra saker, då vill jag passa på att kunna göra det, och inte känna mig ekonomisk pressad för att hon inte har samma förutsättningar. Hon sa till mig nyligen att jag sällan berättar saker om mig själv. Det är nog sant, men jag tycker det känns jobbigt att t.ex. prata om att jag var på semester i 3 veckor och hade det jätteskönt. För övrigt dök jag för första gången på nästan 20 år. Jag fick blodad tand och ska försöka göra det lite oftare…
Det känns som ekonomin sätter käppar i hjulet för vår relation. Det blir en obalans som gnager och skapar distans. Jag har bjudit henne på hur mycket som helst och det är inga problem för min del, men det är inte hållbart i längden. Hon kräver inget av mig, utan vill snarare klara sig själv, men det blir svårt att ha en fungerande relation under såna omständigheter.
Inte blir det bättre av att jag sedan september har träffat en tjej på jobbet som jag tycker mycket om. Men än en gång, jag kan själv se mönstret, så är det en slags omöjlig relation. Hon bor på andra sidan jordklotet, så våra möjligheter att träffas är högst begränsade. Hon ska förvisso flytta till USA men det underlättar inte särskilt mycket. Vi håller kontakten via Skype och Viber men det ger inte samma glädje och värme som att ha en person nära sig. Jag är fortfarande lika ensam i min tillvaro. Vi kan inte dela vardagsupplevelser tillsammans.
Just detta att jag alltid försätter mig i omöjliga relationer är jobbigt. Det är ju knappast en slump utan det är någon slags skum trygghet förmodar jag. Jag vet ju att det inte kommer att hålla i längden och då blir det nog mer ofarligt för min del. Efter att vi tillbringat över 3 veckor tillsammans på semester så var jag riktigt ledsen när jag åkte hem. Jag grät och kände en slags uppgivenhet. Jag visste inte när, eller ens om, jag kommer se henne igen. Där och då, sa jag orden som är så svåra för mig, att jag älskade henne. Det är oftast något jag säger när det redan är slut. Då har orden ingen betydelse längre. Att jag nu dessutom fick säga det på engelska gjorde säkert det mindre dramatiskt för mig. Jag kunde se på henne att hon också var ledsen. Det var jobbigt att se hur hon ansträngde sig för att inte börja gråta. Det formligen värkte i mig.
Nu när vi pratas vid frågar hon mig om hon ska strunta i USA, men hur skulle jag ens kunna tänka tanken att säga att jag vill det. Att hon nu har den möjligheten vill jag verkligen inte sätta stopp för. Det är ett enormt äventyr och en chans hon bara får en gång. Nu verkar det som, jag vet förvisso inte om hon skämtar med mig, att hon inte tror jag vill träffa henne mer bara för att jag säger att hon ska ta den möjlighet som dykt upp. Kanske är det en kulturell skillnad. För henne är det kanske inte en uppoffring att avstå. Även om jag så klart helst hade sett att hon skippade USA så vet jag att det är en avsevärt bättre tillvaro hon erbjuds än vad hon har idag. Därför kan jag inte vara egoistisk. Det handlar nog också om att jag inte i ett senare skede vill klandras för saker hon avstått för min skull. Jag antar det betyder att jag utgår från att vi inte har en framtid ihop. Vilket känns högst rimligt med tanke på förutsättningarna. Jag borde avsluta det nu men hon är så söt och bra att jag smälter bara jag tänker på henne.
Gravida ex
Var ute och träffade en vän igår. Vi käkade och uppdaterade varandra om våra liv och leverne. Medan vi satt och pratade sa han att trodde han sett A några dagar tidigare, mitt gamla ex som jag inte riktigt kan släppa, och att hon hade haft ett litet barn med sig. Han frågade om jag visste om det var hennes. Eftersom jag inte har någon kontakt med henne längre, och inte heller hennes familj, sa jag att jag inte hade en aning men att det kunde vara rimligt med tanke på att hon har ny kille och att hon närmar sig 40.
När jag kom hem på kvällen kollade jag upp henne på fb. Vi är inte vänner där men det visade sig att hon inte låst sin sida. Där hittade jag några bilder på henne, bland annat med ett spädbarn i famnen, likaså en bild där hon var gravid. Hon passade med barn, det var en väldigt vacker och bra bild. Jag blev glad för hennes skull, men samtidigt väldigt ledsen inombords. jag fick en betongklump i magen. Hon är den enda jag träffat som jag verkligen velat ha barn med även om det inte var aktuellt på vår tid. Hon kändes som den optimala mamman. En person som skulle förmedla en trygg och tillåtande uppväxt, med en god uppfostran. Jag hoppas jag en dag kan träffa någon som henne igen, det hade varit fantastiskt. Särskilt som jag städat upp min tillvaro avsevärt. Nu skulle jag stå bättre rustad och förmodligen inte tabba mig som senast.
Samme vän som jag var ute och åt med nämnde även på telefon för några dagar sen att han hade hört att C, hon jag vänstrade med medan jag var tillsamman med A, var gravid. Det gjorde mig inte missmodig. Jag blev glad å hennes vägnar och kände en enorm lättnad inombords. Hon ville verkligen ha barn medan vi var ihop men jag kände inte det var aktuellt med henne. Nu får hon äntligen det barn hon önskar och kan inte skylla på mig att hon är barnlös. Det verkar hända mycket för mina ex, när dom närmar sig 40.
Jag är tacksam att jag inte behöver vara i närheten av C när hon är gravid, eller för den delen när hon har barn. Det känns som min tid är förbi när det gäller barn och på ett sätt känns det vemodigt. Men samtidigt förklarligt med tanke på hur mitt liv sett ut de senaste 10-12 åren. Ett barn där hade varit förödande för såväl mig som barnet. Jag var inte redo.
Det blir inte alltid som man tänkt sig
Förra helgen försökte jag avsluta det med tjejen i Helsingborg. Det gick inget vidare. Jag avskyr när människor som jag tycker om blir ledsna och jag har en tendens att då försöka få folk glada igen. Det är ett beteende sedan min uppväxt som jag är väl medveten om. I ett fall som detta faller det på sin egen orimlighet att jag ska kunna göra henne glad när jag vill avsluta vår relation. Men likväl föll jag i fällan. Jag insåg också att jag tycker om den här tjejen mer än jag anade först även om det är några saker som stör mig och får mig orolig för en eventuell framtid tillsammans.
Jag förklarade för henne att jag ansåg att avstånden var jobbiga och att jag inte var intresserad av en framtida särborelation. Jag nämnde även att hennes situation för tillfället med akuta pengaproblem och inget fast jobb stör mig. Det sistnämnda var väldigt svårt att ta upp men samtidigt vill jag inte hitta på svepskäl. Där jag befinner mig i livet har jag det gott ställt ekonomiskt, även om jag vet sånt kan ändras över en dag. Jag vill kunna resa och göra saker tillsammans med en partner och med henne känns det svårt för tillfället. Jag bjuder gärna på olika saker men jag är inte intresserad av att bli försörjare åt någon annan, jag har tillräckligt med egna intressen jag vill kunna bibehålla och underhålla.
Som alltid i en krissituation försökte hon komma på lösningar och på något sätt valde jag att lyssna på hennes argument. De lät rimliga. Hon ser möjligheter där jag ser problem. Jag vet om att jag tänker för mycket, hon går mer på känsla. Även om jag anat att hon är förtjust i mig så hade jag nog inte riktigt förstått hur mycket. Det är så klart smickrande, det vore lögn att påstå nåt annat. Hon visade mig en blogg där hon skrivit dikter som handlar om mig och hon sa även ordet som jag själv inte använt sedan jag bodde ihop med min fd sambo A, det som börjar på Ä. Detta sa hon dessutom tidigare så det var inte i panik över att saker höll på att ta slut. Det är svårt att bryta upp när jag får höra hur mycket hon tycker om mig. Jag är för svag i sådana situationer. Jag blir obeslutsam och vacklar.
Likväl är jag inte nöjd med saker och hur det utvecklade sig. Nu åker jag iväg och jobbar och ska ta mig en rejäl funderare under tiden. Hon är en mycket bra tjej som jag gillar men är det möjligt för mig att helt släppa det runtomkring henne? Gillar jag henne så mycket? Kan jag släppa in henne i mitt liv?
Som det är nu kommer jag fortfarande med för mycket oklara besked och har en tendens att börja prata om annat eller helt enkelt inte svara på frågor som jag tycker är jobbiga för mig. Hon märker och påtalar det. Jag känner mig elak och oärlig, för jag vill ju ha rak och ärlig kommunikation. Men nu skrämmer det mig. Det är inte så här jag vill ha det.
Hon vill jag ska träffa hennes barn, och de i sin tur har uttryckt en önskan att träffa mig. Jag har dock lyckats förhala det så pass många gånger nu att jag börjar få ont i magen. Det känns inte bra. Så klart undrar barnen varför jag inte dyker upp när hon pratar om mig, och dessutom så måste hon förklara för dem varför jag inte kommer, och jag ger bara dåliga undanflykter. Skulle jag känna att jag vill satsa på den här relationen så kommer jag så klart träffa barnen omgående men tills dess skulle jag känna mig helt oärlig om jag träffade dem med tanke på vad som rör sig i mitt huvud.
Intet nytt på dejtingfronten
Upptäckte för nån dag sedan att jag haft över 10 000 besökare på denna sida. Så klart är det inte 10 000 olika besökare utan en del har förmodligen återkommit ett antal gånger. Vet inte om det är mycket eller lite, och egentligen har det ingen betydelse eftersom jag inte eftersträvar att locka läsare. Jag har bloggen för att få saker som stör mig ur systemet, och även som en dagbok som jag kan blicka tillbaka till i framtiden. Här kan jag få gnälla och tycka synd om mig själv bäst jag vill utan att någon behöver lyssna.
Jag har inte delat med mig av adressen till min blogg till någon, inte ens mina närmaste vänner, så på sätt och vis är det ändå anmärkningsvärt att så pass många hittat hit. Jag förmodar det jag skriver om ligger i tiden. Många av oss tar till verklighetsflykt när tillvaron blir för jobbig, det är bara hur det gestaltar sig som skiljer oss åt.
Jag började skriva i februari 2010, jag kan tycka det är synd jag inte började direkt kring julen 2009. Hade varit intressant att läsa hur allt kändes då. Jag minns bara att jag hade fått nog av allt. Mycket har blivit bättre sedan dess, men relationer är fortfarande ett knepigt kapitel för mig fast numera på ett annat sätt. Då hade jag för många igång samtidigt, nu har jag ingen alls. Däremot har jag en innerlig önskan om en ärlig och ömsesidig relation med en bra och sund tjej. Jag kan ibland känna att jag har så mycket kärlek i kroppen som jag inte får dela med mig av och att den nästan kväver mig. Visst skulle jag kunna ge den till någon annan eller till mig själv men det är en typ av kärlek som kräver värme och närhet som par. Jag känner ett stort behov av att få vara betydelsefull för en annan person, någon som den personen längtar efter och litar på.
Jag har varit singel för länge nu. Det beror så klart på hur jag tänker. Själv anser jag det är sedan 2002 då jag bröt upp med A. Därefter har jag haft ett antal relationer men inga som jag ansett som seriösa. De har mest präglats av destruktiva beteenden i någon form. Skulle jag även räkna in dessa relationer så har jag varit singel sedan slutet av maj i år. Det är kanske bättre för mig och min självkänsla.
Jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer träffa någon där det klickar för båda, det är för mycket enkelriktat i nuläget. Det är alltid något som inte stämmer. Jag söker det ärliga och nakna mötet men det verkar vara svårt att finna. Jag är trött på ytliga och meningslösa spel. Det tar bara onödig energi att försöka lista ut vad som förväntas av mig. Visst kan jag bara låta det bero och agera fullständigt passivt, och se hur tjejen hanterar det, men då spelar jag ett spel istället. Jag tror att om båda vill samma sak så ska man kunna hoppa över dessa spel och visa ett ömsesidigt intresse för varandra där det leder någon vart. Jag förmodar det är rädslor som styr oss och att det är så att vi inte vågar visa upp vem vi verkligen är, utan gömmer oss bakom masker för att få folk att tycka om oss. Vi tror att ingen skulle kunna tycka om oss annars. Själv vet jag att jag gillar äkta människor som vågar visa sin sårbarhet. I mina ögon tyder det på mod. Tyvärr har det sina nackdelar också. Några tjejer jag har mött har varit lite väl labila för att det ska bli bra.
För någon vecka sedan lyckades tre olika kandidater försvinna samtidigt, varav två var seriösa och en var ämnad för sex. Det komiska med det var att alla tre tjejerna hade småländskt påbrå, dessutom med förkärlek för Möllan. Tydligen ett dåligt landskap för mig. En av de som försvann var en tjej jag hade träffat tre gånger men där vår kontakt blev mer och mer sporadisk. Till slut frågade jag henne vad som pågick och fick till svar att hon var osäker på vad hon kände men att det inte betydde att hon inte ville träffas igen. Jag gjorde det lätt för henne och avslutade det. Är hon osäker lär det knappast bli bättre senare. Det var för övrigt samma tjej som en vän till mig dejtade i samma veva. Han kom inte heller någon vart. Jag skickade ett i mitt tycke schysst och ärligt sms där jag önskade henne lycka till och sa att det inte var nån större mening att vi träffades mer om hon kände som hon gjorde. Till det fick jag inget svar alls. Det kan jag tycka är dåligt när man träffats tre gånger. Jag hade förstått det om jag hade skrivit nåt opassande eller elakt, men det finns det ingen anledning till. Man kan inte rå för hur man känner.
I veckan har jag varit på ytterligare två dejter, där den ena var i sexsyfte. Träffen förlöpte väl och vi kommer ses framöver om jag inte ångrar mig, vilket förvisso inte är uteslutet. Det är egentligen inte det jag vill men samtidigt får jag roa mig med något. Tjejen såg trevlig ut och uppförde sig, men likväl är det något med henne som får mig tveksam. Hennes historia är en aning rörig. Den andra dejten var trevlig men vi klickade inte särskilt väl. Det var nog första gången jag dejtade en kvinnlig ingenjör. Det ska jag inte göra om.
Fjortisrock som fortfarande lever
Igår var jag på Debaser och såg Sator. Var ett tag inne på att se Sisters of Mercy i Lund på Mejeriet istället men valde snålvarianten i Malmö. Det var dessutom enklare då jag precis kommit hem från jobb och var väldigt trött. Senast jag såg Sisters var det en riktig besvikselse med uselt ljud och massa rökmaskiner där det knappt gick att se gruppen. Mina vänner som var på Mejeriet igår sa spelningen var en upprepning på den förra. Det verkar alltså som jag valde rätt, Sator var riktigt kul att se, precis som senast för två år sedan. De är ett riktigt bra liveband.
Jag och en vän konstaterade att första gången vi såg bandet var för 25 eller 26 år sedan i en tennishall i byn där vi växte upp, på en Valborgsspelning. Frågan är bara om vi såg bandet eller låg däckade utanför som alla andra fjortisar. Det kunde vi inte riktigt komma ihåg. Det kändes lite avslaget att veta att det var så länge sen vi såg bandet första gången, det fick oss inte att känna oss yngre. Men det kom vi snabbt över med hjälp av någon öl och bra musik. Dock fick inte min vän behålla humöret uppe hela natten då han på vägen hem på sin cykel missade en stoppskylt och fick betala två tusen kronor till två poliser. Han var ändå inte helt nedbruten, enligt egen utsago, tack vare att att det hade varit två söta kvinnliga poliser.
På konserten undrade min vän om han kunde fråga mig en sak som stört honom ett tag och som han var tvungen att få reda på. Jag trodde han skulle fråga nåt om C eftersom dom två var klasskamrater som unga men det visade sig vara något annat. Han ville veta om det var sant om jag hade mått dåligt när vi var på födelsedagsfest ute på landet några veckor tidigare eller om jag skulle träffa någon senare på kvällen. Vi skulle egentligen ha åkt ut tillsammans i bil den kvällen men jag sa jag ville köra själv då jag kanske skulle åka hem tidigare och inte mådde helt hundra. Min vän sa att han hade trott jag ljög om mitt mående och att jag skulle träffa någon eftersom jag verkade bli störd över den dåliga täckningen ute på landet. Han tyckte dessutom jag hade verkat en aning frånvarande.
Det verkar som jag är lätt att läsa eller så känner min vän mig bra, kanske en kombination av båda. Visst hade han rätt, jag skulle eventuellt få besök samma kväll av en tjej beroende på när hon kunde komma loss från det stället där hon hjälpte några vänner att servera. Hon hade pratat lite löst om det några veckor tidigare men jag trodde inte det skulle bli av eftersom vi inte hade haft någon kontakt mer än att hon skickat några onanifilmer till mig på mobilen. Jag trodde hon var mer snack än action, en teaser. Vi hade träffats för sex några gånger tidigare förvisso men efteråt blev hon alltid en aning avvaktande på ett sätt jag inte riktigt blev klok på. Ena stunden var hon väldigt på och driven, nästa blyg och trevande. Vi snackade mer än sexade på riktigt. Jag trodde inte vi skulle träffas mer utan att det gled ut i tomma intet.
Jag visste alltså inte riktigt vad jag skulle tro men jag körde likväl hem tidigare från festen då jag inte kände mig i form och dessutom kanske skulle få besök. Vid halv två tiden på natten skickade jag ett sms till tjejen och frågade om hon skulle komma eller om hon hade åkt hem. Fick till svar omgående att hon skulle dyka upp hos mig inom kort. Tio minuter senare ringde det på dörren och där stod hon i kappa och stövlar som med en snabb och enkel avklädning förvandlades till body och stayups. Hon stannde fram till sex på morgonen då hon var tvungen att åka hem då hon skulle jobba klockan tio och hoppades hinna sova någon timme. Jag sa till henne att jag inte trodde hon skulle komma iväg till jobb och jag fick rätt visade det sig av det sms jag fick någon dag senare från henne.
”Som man bäddar får man ligga… men fastspänd lär du få nog få vänta på tills jag har råd att stanna hemma från jobbet igen. 😦 Säger bara fy fan vad jag har ont i ALLA muskler. Nästa gång får jag allt jobba på att ligga helt stilla för att behaga dig men jag måste få ta lite på mig själv oxå när du knullar mig så skönt bakifrån. Okeeej, ännu snuskigare?? Nu blev jag allt nyfiken. 🙂 Berätta! Tänker du först straffknulla mig i munnen innan du hårt o brutalt rövknullar mig ända in till roten? 🙂 Mmmm, blev så sjukt kåt när du slickade mig djupt i min längtansfulla röv… För att inte tala om när du knullade mig i båda hålen… Mmmm, riktigt najs. 🙂”
Jag förstår hon hade ont i sina muskler efteråt, har nog aldrig mött någon som sprattlat som henne tidigare mer än Miss Orange. Hon trodde nog verkligen hon skulle kunna ta sig loss. Jag är förundrad att mina grannar inte klagade för hon var dessutom väldigt högljudd, vilket jag förvisso visste om sen tidigare, men denna gång var det mer än tidigare. Tydligen är det inte så lyhört där jag bor. Hon är oerhört kåt och riktigt bra sex. Det är synd bara att våra personligheter inte matchar alls. Hon hann precis börja starta den del jag inte gillar med henne när hon skulle gå, men då kunde jag uthärda eftersom jag visste det skulle vara över om 5 minuter.
Just nu är jag sugen på riktigt snuskig sex och det får mig en aning distraherad känner jag. Tankarna svävar iväg och jag har svårt att fokusera. Bloggtjejen dyker upp på min näthinna och jag minns delar ur våra samtal som fick mig väldigt upphetsad. Hon var precis så snuskig som jag vill det ska vara. Just nu skulle jag verkligen gilla att ha henne väldigt lättklädd framför mig, och få testa de två ”skillz” hon sa hon ägde när det gällde oralsex. Jag skulle kunna tänka mig mycket annat därtill. Det är nåt med hela henne som lockar mig och gör mig nyfiken på henne, kanske är det för att hon är så otillgänglig för mig, vilket påminner mig om mycket annat.
Jag undrar vad det är som får mig sugen på sex som är utöver det vanliga och varför jag inte bara fantiserar om vanlig sex. För i grund och botten gillar jag öm och kärleksfull sex. Dock gärna gärna i kombination med vetskapen att rå och hämningslös sex kan förekomma med samma person. Jag tror det är dom tvära kasten som lockar mig, berg- och dalbanan. Känslor som svänger. Nåt som får mig att vakna upp i vardagen.
Jag funderar på att skapa en profil på Darkside trots alla mina farhågor kring denna sajt. Jag skulle verkligen vilja träffa någon som tänker sex som jag och som vill utveckla det tillsammans med mig, gärna i kombination med ett vardagligt liv, men fram tills dess att det händer får jag roa mig med sexbiten. Jag vill inte bara stänga ner min drift och låtsas som den inte existerar. Det är nu jag lever och har möjligheten. Däremot ska jag vara snäll mot mig själv och vara försiktig. Jag var nära att ta kontakt med en kvinna som jag lovat mig själv att inte träffa mer och jag lyckades sansa mig i sista stund, vilket kändes bra. Det är kvinnan som jag switchat med och jag kände det hade varit kul att ta den andra rollen, men insåg att det inte är värt det, jag skulle bara bli besviken på mig själv efteråt. Så viktigt är det inte.
I veckan fick jag ett sms från tjejen jag varit på dejt med tre gånger, det tog henne en vecka att svara på mitt senaste. Nu undrade hon om jag var hemma och så berättade hon lite vad hon sysslade med. Hon nämnde inget om att hon ville träffas men inte heller motsatsen. Jag börjar undra om det är hennes sätt att lägga över det på mig. Att hon tycker det är jobbigt att säga att hon inte vill träffas mer. Eller så har hon andra killar på gång och vill inte avskriva mig helt utan ha mig som en backup om inget bättre dyker upp. Den tanken känns inte så charmig och jag hoppas inte hon är så rädd och feg. Kanske har hon bara en otrygg undvikande anknytning som min vän soctanten skulle sagt. Dröjer nästa sms också en vecka kommer jag avveckla det så slipper hon, om det nu är där skon klämmer.
Ibland undrar jag hur tjejer och killar tänker och kommunicerar, jag förstår inte alla spel som pågår. Vem vinner på dessa? Varför talar vi inte klartext med varandra istället vad vi vill. Det hade varit så mycket enklare och mindre energikrävande. Jag undrar om vi är rädda för att hamna i situationer vi inte ska kunna ta oss ur. Jag tycker det är bättre att göra ett val, och sedan göra ett nytt om det första inte blir bra, istället för att inte göra något alls och bara låta saker glida en ur händerna. Jag har gjort tillräckligt med passiva val i mitt liv. Jag tror inte någon kommer till skada så länge man är ärlig och tar ansvar för sig själv. Jag tycker det är modigare att ha chansat och se vad som händer än att inte göra något alls.
Ömsesidighet
Dålig krishantering
Jag är på kurs denna vecka. Jag var inte överlycklig att behöva åka iväg, särskilt som jag redan hade gått den tidigare. Dock har jag omvärderat situationen nu och är riktigt glad att jag får gå den. Den passar precis in där jag befinner mig. Kursen handlar huvudsakligen om hur folk beter sig i stress- och krissituationer. Det är nyttigt att repetera och denna gång har jag avsevärt större förståelse för vad som sägs än senast för fem år sen då jag var mitt uppe i mitt kaos. Jag tror inte ens jag hade nått bearbetningsfasen i en krishantering vid den tidpunkten. Jag låg nog nånstans kring reaktionsfasen och den tedde sig i verklighetsflykt.
Vid stress, särskilt om det pågår under längre tid, utvecklas det tydligen lätt en depression och jag skulle vilja påstå att jag var stressad från 1996 fram till runt 2001, därefter hamnade jag i ett stillestånd eller vaccum där jag var oförmögen till något konstruktivt överhuvdtaget. Jag befann mig mitt i en livskris. Det var fly eller slåss som gällde för mig, dvs människans överlevnadsinstinkt slog till. Jag valde att fly. Jag fick ibland kroppsliga signaler att nåt var fel, t.ex. svimmade jag vid ett antal tillfällen då allt bara blev snurrigt för mig och jag föll ihop. Läkarna sa att det var några kristaller som var i obalans men jag minns de ställde frågor kring stress då. Jag uppfattade inte själv jag var stressad utan trodde nog livet skulle se ut som det gjorde. Jag visste inget annat.
Jag hade varit ofrivillig hemhjälp till min mormor och morfar under några år, vilket sög musten ur mig. Jag tappade helt greppet om vad som var rimligt och jag var oförmögen att säga nej. Som liten hade dom passat mig mycket så jag kände att jag ville eller skulle betala tillbaka. Jag minns jag kände mig mer som en vaktmästare/hemhjälp än ett barnbarn, särskilt som de envisades med att sticka till mig pengar varje gång jag var där. Pengar jag inte ville ha för dom kändes bara olustiga att ta emot även om jag idag kan se att det inte var någon muta utan i all välmening, men så uppfattade jag inte det då. Min mamma gjorde inga större ansatser att avlasta mig utan tyckte situationen var rätt bekväm. Jag vet detta gjorde mig väldigt arg men det behöll jag inom mig även om det så klart sken igenom ibland, mest då på närstående som jag tyckte borde förstå min situation. Men tankeläsning funkade lika dåligt då som idag. Hur som helst låtsades min mamma ovetande om varför jag betedde mig illa eller så trodde hon verkligen på fullaste allvar att jag bara var allmänt otrevlig.
Medan jag höll på som hemhjälp försökte jag även slutföra en utbildning som jag redan 1-2 år innan examen anade inte skulle leda någon vart. Jag kände att jag inte var i en position att byta då jag redan hoppat av två tidigare utbildningar och denna gång tog jag dessutom studielån. Vid sidan om detta tog jag även extrakurser både på högskola och komvux samtidigt som jag jobbade extra på helger. Jag försökte även upprätthålla en relation med min sambo. Tyvärr var det hon som fick ta mest stryk. Idag kan jag lätt se att mitt fokus borde ha varit på oss två och vår relation, det övriga hade fått lösa sig på annat sätt. Och det hade det alldeles säkert gjort också. Men jag var van att anpassa mig och ställa upp för andra så jag klev in i rollen utan betänkligheter, det gick per automatik.
När jag väl tog examen besannades tyvärr mina farhågor om jobb och jag fick ströjobb som bröt ner mig. Jag tyckte kraven som fanns på jobben var för låga i förhållning till min kompetens och jag blev missmodig. Det var ströjobb som vem som helst kunde få. Det var också samma jobb som jag hade varit synnerligen nöjd med så länge det var extraknäck medan jag studerade, men när det plötsligt var på riktigt passade det inte. Då ansåg jag mig vara värd nåt bättre. Jag var på en del intervjuer men mitt självförtroende och självkänsla var helt i botten och sånt ser en normalbegåvad rekryterare direkt.
Medan detta pågick dog min pappa och morfar inom loppet av en månad. Det tog mig hårt, särskilt morfar då han var min förebild. Min pappa och jag hade en ansträngd relation vilket inte hjälpte, dessutom var det så mycket elände kring hans död att det bara blev ilska och frustration. Helt plötsligt stod jag som ensam man i familjen inför mamma, mormor, lillasyster och flickvän. Jag upplevde det som att jag nu skulle vara den starka beskyddande mannen när allt jag bara ville göra var att lägga mig ner och gråta. Jag kände att det var vad som förväntades av mig även om ingen sa det, men min mamma och mormor agerade därefter. Det gjorde däremot inte min flickvän eller lillasyster men jag tog på mig den rollen även för dem. Jag klev alltså rätt in i en roll jag varken ville ha eller behärskade, och som egentligen ingen bett mig om. Jag kände att det inte fanns tid för mig att vara svag och be om hjälp, jag var tvungen att vara stark och hålla ihop familjen. Alltså bet jag ihop som jag hört man skulle göra. Jag vet inte vem jag försökte lura, ingen blev åtminstone lurad, allra minst jag själv.
Jag mådde allt sämre, mina dryckesvanor var usla och som grädde på mosen hade min lillasysters mamma fått vittring på pengar så vi hamnade i en minst sagt snaskig arvstvist dessutom. Jag ville bara gå upp i atomer. Nånstans i denna veva, insåg jag att dricka inte var lösningen på mina problem, sex blev helt plötsligt mer intressant, särskilt lite avvikande sådan. Mitt intresse för sex i olika former hade funnits sen långt tidigare, och under normala omständigheter, men nu ville jag bara prova nya saker hela tiden. Jag pressade min flickvän och ville närmast ha ett nej från henne för att det skulle bevisa för mig att inte ens hon ville mig väl. Så snurrigt hade allt blivit för mig. Jag vet hon gick över sina gränser för att göra mig glad men jag var likgiltig. Det gör mig riktigt ont idag att tänka tillbaka på det. Till slut var jag otrogen med en tjej och sen började det gå utför på riktigt för mig. Jag hade hur mycket obearbetade händelser som helst som jag gick och bar på, dessutom hade jag gamla saker som på något sätt låg vilande under ytan från min uppväxt. Jag hade lyckats gömma undan dessa under ett antal år tillsammans med min sambo där jag med tiden fann en trygghet. Dock hann tiden ikapp mig också, som den gör med oss alla, och när allt rasade för mig så kom det gamla också som ett brev på posten för att förstärka eländet.
Med tanke på de symptom som uppvisas under depression och stress är det fortfarande för mig en gåta hur jag lyckades ta mig igenom ytterligare en högskoleutbildning. Dock är det mycket svarta hål för mig under denna tid. Men nånstans uppstod med tiden en bearbetningsfas, dock lyckades jag inte ta mig hela vägen upp utan rasade hela tiden ner igen. Jag gick hos en samtalsterapeut och sedan en psykolog men vi avbröt behandlingen för tidigt kan jag förstå idag. Det är först sedan julen 2009 som bearbetningsfasen har påbörjats på riktigt, så klart har jag halkat en del gånger men jag börjar närma mig nyorienteringsstadiet där jag faktiskt ligger en nivå högre än när allt utlöstes. Där jag står bättre rustad än tidigare. Mycket har berott på min vilja att förändra min livssituation, vilket gestaltat sig i samtalsterapi och kurser i personligutveckling som exempel. Plötsligt har intresset för mig själv, och mitt välmående blivit viktigt. Idag har jag ett värde, åtminstone oftast. Jag har lärt mig att våga säga nej och kan även stå upp för mig själv bättre än tidigare även om det finns mer att arbeta med på denna punkt. Jag har fått tillbaka mitt känsloregister till stor del, vilket gör mig mer mänsklig. Jag kan också känna glädje. Jag har också börjat ifrågasätta saker runtomkring mig på ett annat sätt, vilket är vanligt i denna fas. Jag funderar till exempel mycket på att byta jobb och göra något helt annat som passar mig som person bättre. Jag kan ibland undra var jag hittade min plötsliga kraft till förändring men det har ingen betydelse egentligen. Det viktiga är att jag gör det. Förmodligen fanns det en mening med allt som hände för att jag skulle ta mig dit där jag är idag. Känslan över att det behövde ta så lång tid kan dock göra mig lite ledsen ibland.
Eftersom jag under så lång tid levt ensam åtminstone på mitt eget sätt att se det, för det har funnits folk runt mig hela tiden, så är det kanske därför jag har en så stark längtan till att få tillhöra ett sammanhang. Att känna att jag passar in och får vara med. Kanske beror det på min rädsla för att bli övergiven, vilket till stor del härstammar från min tidiga uppväxt där jag bodde hos olika familjemedlemmar till stor del. Jag var för liten för att förstå vad som pågick.
Under min kris fick jag för mig att jag var en osocial person men det har jag insett är helt fel, jag gillar att ha folk runtomkring mig. Att jag drog mig undan folk när jag mådde som sämst, är helt naturligt, det är så vi brukar agera. Jag orkade inte svara på frågor, ljuga om hur jag mådde och så skämdes jag över mig själv. Inte som upplagt för att vara social när jag är dränerad på energi, glädje och självkänsla. Det var enklare att isolera mig och skapa ett utanförskap.
I min iver att hitta rätt blir det ibland fel. Ibland väljer jag fel dörrar som jag borde ha låtit vara stängda och ibland blir jag för avvaktande. Det är kanske inte i första hand en relation jag behöver, även om jag tror det skulle kunna hjälpa mig en bit på vägen i min önskan om ett sammanhang. Men jag måste kanske prova nya vägar för att hitta dit, vara modig och nytänkande och undvika gamla spår som bara är återvändsgränder. Våga ifrågasätta mer runtomkring mig.
Idag fick jag höra några minst sagt gripande berättelser av den psykolog som är föreläsare på kursen. Det var så sorgligt att jag kände tårarna i ögonen. Det fick mig att inse att det finns folk som har det riktigt illa. Ibland kan det vara bra att påminnas om det för att få lite styrka.
Under kursen fick vi också se en videoupptagning som spelades in under gårdagen då vi gruppvis genomförde ett katastrofskådespel i en simulator. Vi hade olika befattningar i en krissituation som vi skulle hantera, och hela tiden dök det upp nya problem och förutsättningar, allt för att sätta oss under stor press och öka stressen. När det var klart fördes vi omedelbart in i ett rum som var riggat som en presskonferens. Det momentet kom väldigt oväntat för oss. Där fick vi sedan besvara en massa frågor från låtsasjournalister om vad som hade hänt och varför vi agerat som vi gjort. Det var kul att se videoupptagningen och hur vi alla betedde oss i denna nervösa situation, främst då genom kroppsspråk. Övningen hade många syften men bland annat att förstå hur vi beter oss i en stressad situation, och även hur vi ska hantera medier i en eventuell krissituation även om så klart vi aldrig skulle behöva gå direkt till en presskonferens efter en olycka. Det var en mycket rolig och intressant övning.
På slutet av dagen fyllde vi i ett personlighetstest. Jag blev en aning överraskad, till min fördel, av en del av svaren. Områden som jag själv upplever som svaga var varken höga eller låga utan snarare medel. Jag passar alltså in i landet lagom. Får se vad som väntar morgondagen, ska bli spännande.
Muppcentralen's bekännelser 