När två destruktiva personer möts

Det är märkligt när jag sitter och läser gamla inlägg om Miss Orange hur illa till mods jag blir, och likväl saknar jag henne. Fast jag kan tydligt se hur det förändras med mitt mående. Det är enklare för mig att se henne för den hon är när jag mår bättre, då är jag inte intresserad av att ha med henne att göra. Då är jag mer angelägen att vara snäll mot mig själv och må bra.

När jag cyklade till min träning idag passerade jag som vanligt den busshållplats hon använde för att ta bussen hem till Lund. Det fick mig att tänka på hur många gånger jag fått springa efter henne eller ”stalka” henne för att se vad som verkligen hände. Det var ofta, särskilt första åren, som hon bara gick utan att säga mer än ”Jag måste gå nu”. Inga förklaringar, ingenting, hon bara gick fastän hon sagt hon skulle stanna. Jag blev så klart förvånad, och även ledsen och nedstämd. Jag kan inte tvinga någon att stanna men jag funderade idag på vad det var som hände hos mig. Förmodligen påminde hennes beteende mig om mina föräldrars när jag var liten. När de skulle resa iväg och jobba fattade jag aldrig någonting, eftersom jag bara vara några år gammal och inte hade någon tidsuppfattning. Jag förstod inte varför de skulle resa bort från mig.

På samma sätt förstod jag inte varför Miss Orange skulle åka hem, och det gjorde verkligen ont i mig att hon inte kunde ge mig nån förklaring. Det är möjligt jag ändå inte hade förstått, och allt kan jag inte heller förstå, men jag tror det hade fått mig att känna mig bättre till mods om hon hade försökt. Som det blev nu väckte det bara gamla minnen som fick mig ledsen och frustrerad. Det blev som en kil mellan oss.

Jag var inte redo, utifrån mitt eget problem och mående, att hantera en personlighet som den Miss Orange hade. Jag kunde inte annat än att anpassa mig efter henne och till slut bli medberoende. Jag vågade och kunde inte sätta gränser. Förmodligen hade det inte hjälpt heller. Idag när jag mår bättre känner jag mest att jag inte hade varit villig att offra så enormt mycket energi på en person som jag gjorde med henne då. Det är helt orimligt och självutplånande. Då föll det mig helt naturligt. Dessutom skulle jag inte vilja vara med en person som jag inte kan lita på, och hon sviker såväl sig själv som sin omgivning utan att blinka. Det ingår i hennes sjukdomsbild. Det är både sorgligt och komiskt att jag en gång i tiden gjorde allt i min makt för att vi skulle ha en fungerande relation ihop. Jag förstår verkligen inte hur jag tänkte. Jag kan inte ha haft höga tankar om mitt eget värde som ville in och rota i hennes kaos. Men hennes sexualitet förblindade och lindrade. Idag kan jag se att det inte var värt det, då det förmodligen har förstört mer än att det har varit till glädje i min tillvaro. Numera är jag helt osäker på min sexualitet.

Vi upplevde sällan sex tillsammans, för henne var det ett solorace och jag vet det gjorde mig väldigt ledsen. Jag ville dela upplevelsen med henne men det fick jag inte mer än rent fysiskt. Men det är först nu senare jag kan förstå vad det var som fick mig så frustrerad, vid tidpunkten var jag ledsen och irriterad. Jag fick inte alla mina behov tillgodosedda och det gjorde ont i mig.  Jag vågade sällan ta upp det med henne och när jag försökte blev det bara fel. Vi kunde inte kommunicera med varandra utan att det blev fel. Det blev mest projektioner och pajkastning.

Jag är dock glad och tacksam mot Miss Orange, och känner en slags odefinierad värme för henne. Utan henne hade det tagit betydligt längre tid innan jag hade vågat börjat rota i mitt liv. Det behövdes nåt extremt och utöver det vanliga för att få mig att vakna och det levererade hon med råge. Hon har en stor plats i mitt hjärta men jag måste försöka komma på ett bra sätt att leva med det så det inte skapar problem för mig.

Att förankra färgskalan inom mig

Precis hemkommen från att ha träffat mina coacher, och det känns väldigt bra att ha fått prata med dem nu när jag har haft det körigt ett tag. Jag mår alltid bättre efter våra möten. De har en förmåga att vända på perspektivet som jag fortfarande ibland missar.

Idag berättade jag om det som pågick i min tillvaro och de blev förvånade över hur mycket jag hinner med, för själv anser jag att ingenting händer. Med så mycket fritid som jag har så anser jag det skulle hända mer, för det finns hur mycket utrymme som helst för saker att ske. För mina coacher har jag inga hemligheter utan berättar allt som händer. Jag kan tänka mig att de får en hel del goda skratt ibland för det är helt tokiga saker som händer mig emellanåt. Att dela med sig av allt som händer är enklare tycker jag. Det finns ingen anledning att mörka detaljer även om det är pinsamt eller dumt för då får jag aldrig rätt på mina problem. Det kändes skönt att få dela med mig av det som pågår och jag nämnde att jag funderat mycket på mitt beteende att antingen välja svart eller vitt. Eftersom mina föräldarar bråkade mycket under min uppväxt så bestämde jag mig för att aldrig göra det. Det tankesättet, att välja motsatsen av något jag inte gillar eller tror är fel, verkar vara något jag ofta gör.

Tidigare när jag hade kontakt med tjejer på nätet, så gjorde jag ibland underfundiga sexuella anspelningar, sen fick jag för mig att jag inte skulle göra det för det var inte rätt om jag hade problem med sex och relationer. Jag väljer motsatsen genom att anpassa mig,istället för att känna efter vad jag själv vill. Jag agerar utfrån hur jag tror andra vill jag ska vara och vad som anses korrekt enligt omgivningen runtomkring mig, men även av samhällsnormerna och hur dessa gestaltas i olika forum och kanaler. Det är viktigt för mig att vara politiskt korrekt har jag märkt, men inte för att jag själv vill vara det utan för att jag tror det är vad som förväntas mig för att det ska gå bra. Det är så jag har fostrats, att inte sticka ut och tro jag är något. Jag verkligen avskyr politiskt korrekthet då jag anser det sätter käppar i hjulet för tillvaron. För jag kan se att det inte går bra för mig och även för andra som uppträder för stelt, passivt och fyrkantigt, oavsett om det handlar om små eller stora problem. Jag tycker det mest är ett sätt att sopa problem under mattan och vara feg, att inte våga säga det man behöver för att nå sitt mål i tron att man ska bli utstött eller avvisad. Ständigt dessa rädslor som styr och hämmar vår tillvaro för att få ett behagligt liv. Snacka om att människan är ett flockdjur. Vi vill inte vara oliktänkande för det är obekvämt och obehagligt, och är det någon som beter sig annorlunda än den sk. ”normen”, är vi snabba med att ettikera den personen för att själva må bättre. 

Det känns som det är en oerhört viktig detalj vi pratade om som faktiskt påverkar mig mer än jag tror. Jag måste ta reda på vad jag verkligen vill själv, och inte bara agera för att vara till lags för då är jag inte sann mot mig själv utan fortsätter trampa på mig själv och i förlängningen även andra personer.  För så klart kommer folk i min omgivning bli lidande, medvetetet, eller omedvetetet, om inte jag trivs med mig själv. Det är uppenbart att jag behöver en förändring och jag nämnde mina funderingar kring att utöka min färgskala mellan svart och vitt och det är nog där jag behöver arbeta mest. Släppa ner alla tankar jag har i huvudet och låta det landa i magen och hjärtat där jag känner saker. Först då kommer jag veta vad jag vill och behöver göra, och då kommer det rätta och naturliga agerandet att ske naturligt på ett avslappnat och självklart sätt. Som det har varit ett tag nu så stirrar jag mig blind på fel saker och förstorar upp det. Det blir inte bra. Jag måste försöka hitta balansen mellan ytterligheterna, och även våga kombinera dessa.

Kanske är det därför det blir konstigt när jag går på dejter nu, jag förmedlar en väldigt konstig bild av mig själv, när jag inte själv vet vem jag är och vad jag vill. Om jag inte själv förstår mig, hur ska då en annan person göra det. Jag försöker framstå som ordentlig och stabil och jag vet inte riktigt varför jag vill framstå sådan. Visst är det goda egenskaper och det är så jag tänker mig att en tjej vill jag ska vara. Men det är inte riktigt jag, åtminstone inte hela tiden, men ibland. Det är en del av mig, men där finns så många andra också. Jag vill ge utrymme för alla mina olika egenskaper. Som det är nu försöker jag framstå som seriös, mogen och allvarsam när jag egentligen som person är mycker mer komplex än så. Ibland känner jag  mig som en förklädd clown och det är en lika sann bild av mig.

Tidigare var det mer uppenbart vad jag ville när jag hade kontakt med tjejer och då fick jag också det jag sökte. För jag var inte blyg med att jag var intresserad av sex. Det var så våra vägar möttes och det var anledningen till att vi träffades. Nu vill jag ha något annat, men även sexbiten, och jag har inte förankrat helt vad jag vill och behöver med mig själv. Det är för stretigt och jag anpassar mig fortfarande. Det blir väldigt motstridigt.

Mina coacher tycker jag är modig som går på dejter fastän jag är låg, för jag skulle likaväl kunna stanna hemma och isolera mig, och visst är det så. Tanken har föresvävat mig men hemma lär jag inte träffa någon så även om jag inte är i balans så är det bra att jag kommer ut och övar lite. Jag försöker att säga ja till saker som dyker upp, allt för att bryta gamla mönster. Jag tror det är viktigt för att få ny input i min tillvaro, att våga ta för mig av det som dyker upp, oavsett vad det gäller. Jag behöver prova nya vägar och nya möjligheter. Men eftersom mina dejter blivit en aning märkliga så är det uppenbart att jag behöver ge mig själv lite mer tid för att komma rätt. Men jag kan ändå fortsätta vara modig att ta för mig av nya erfarenheter, och vara nyfiken för inför livet. Det är helt säkert ofarligt för mig och breddar mina perspektiv. Det ger mig större möjligheter att få ett rikare liv i det långa loppet.

Att vara låg som jag varit ett tag nu är ok, livet går upp och ner. Jag får acceptera det och gilla läget. Jag kan inte kontrollera det. Det kommer nya dagar och solen kommer att skina igen även om det har varit grått ett tag. Det vet jag också. Jag får vara glad att jag inte gjort några riktigt dumma saker under tiden det har varit motigt. Jag har faktiskt skött mig otroligt bra, nu när jag tänker på det. Jag var nära med den gifta kvinnan som är dominant, men jag lyckades ta mig ur det också. Det hade jag inte gjort tidigare. Jag har klarat mig utan snuttefiltar och jag lever fortfarande.

Sexuell time-out

Jag är inte helt läkt kring sex och ensamhet än. Det är kanske därför jag har känt mig låg en tid. Jag upplever det som att jag har gått i baklås. Det är för mycket tvångstankar, och sex och porr är inte lösningen. Jag har ett vansinnigt sug ibland efter sex, men kan inte kalla det kåthet. Det känns mer som något som skulle dämpa min inre smärta snarare. Ett sätt att få skratta och fly bort en stund. Att ha något att se fram emot.  Hela huvudet rusar när jag tänker i dessa banor och jag tappar fokus. Jag tar mig då till någon internetsida som jag inte borde besöka. Det gör mig bara än mer frustrerad för där ser jag tjejer som gör allt det jag vill och behöver för stunden. Det väcker bara mer frustration hos mig, det blir som en nedåtgående spiral.

Jag vet att bilden som återspeglas på dessa sidor inte överensstämmer med verkligheten, men samtidigt har jag tillsammans med en del av tjejerna jag umgåtts med fått precis allt det som jag ser på nätet. Det väcker ett sting av avund i min kropp. Jag börjar tänka på Miss Orange, och även C, och föreställer mig att deras sexliv är bra och roligt. Det stör mig att någon annan får ta del av Miss Oranges sexuella destruktivitet. Det var jag som tränade upp henne och därför borde jag får skörda frukten.

Det är helt galet hur jag resonerar, för jag har inte en aning om vad Miss Orange eller C sysslar med, men i mina tankar är det bara jag som har ett obefintligt och ointressant sexliv. Jag vill ha tillbaka mitt gamla sexliv igen, för jag gillade det även om det fanns en ”baksmälla” som kom senare, då jag inte fick mina övriga behov som till till exempel trygghet, närhet, omtanke och kärlek tillgodosedda. Jag vill ha allt denna gång. Frågan är om jag kan få det?

Jag har svårt att förlika mig med tanken att min bästa sex i livet ligger bakom mig. Det känns väldigt sorgligt och också som negativt tänkande. Det är möjligt jag har fel, men jag undrar var jag ska träffa den här tjejen som kan ge mig det jag behöver sexuellt. Kanske lugnar sig mitt sexbehov om jag får mina övriga behov uppfyllda, men att experimentera med sex kommer jag nog alltid vara intresserad av i någon utsträckning. Jag kommer aldrig kunna vara i en relation där sexen är trist, hämmad och idéfattig. Då kommer jag söka mig vidare igen och så börjas allt om igen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska komma till rätta med min situation där jag befinner mig, men förmodligen behöver jag ta en sexuell time-out, lik den jag tog direkt efter uppbrottet med Miss Orange julen 2009. Då hade jag sex med Viola några dagar senare men sen höll jag upp i några månader, och jag undvek även onani och porr i mer än en månad. Jag tror det är något liknande jag behöver göra igen även om mina porr- och onanivanor är ganska blygsamma. Förvisso beror det på vad jag jämför med men det är inget som sker varje dag, det kan gå flera dagar emellan. Men det jag inte gillar är att när det sker så är det för att jag känner mig uttråkad eller låg på något sätt. Jag kan se mönstret inom mig, men kan likväl inte hejda mig när det händer. Det är oerhört frustrerande att jag blir så radarstyrd.

Tanken att ta en sexuell time-out skrämmer mig en aning för då har jag ingenting att ta till när smärtan är som värst. Men jag behöver inte göra det så dramatiskt och slutgiltigt, jag får försöka hitta nåt mellanläge som inte är svart eller vitt. Jag måste vara snäll mot mig själv och inte döma för hårt så jag trycker ner mig själv. Det gälller att göra så gott jag kan och hålla mig till att ta en dag i taget, ungefär som folk som försöker sluta röka eller upphöra med annat osunt beteende. Jag får ha ett mantra i huvudet som jag försöker följa i den mån det är möjligt. ”Just idag behöver jag inte kolla porr eller onanera”, och så kan jag resonera dag efter dag. Då blir det med tiden små steg som bär mig framåt och helt plötsligt har det kanske gått en månad eller mer. Det är värt att prova. Jag har för mig det hjälpte senast. För som det är nu blir det inget bra för min självkänsla och den måste jag vara rädd om till varje pris.

Våga tro på mig själv

I fredags kväll var jag ute med en vän, F, som jag lärde känna under min senaste utbildning. Han är en bra kille, och har mycket roliga saker för sig. Han vänder sig ofta till mig för att fråga om saker, och jag försöker svara så gott jag kan. Jag tror det faktum att jag varit öppen mot honom om det som händer mig, gör att han vågar anförtro sig åt mig. Jag märker att han blivit mycket privat med mig, vilket jag så klart uppskattar för det är först då man lär känna en annan person, istället för att bara skrapa på ytan. Han har många konstiga hang-ups om saker men är i grund och botten fullt fungerande. Han hade nog mått bra att klippa navelsträngen med sin föräldrar, det hade gjort hans liv avsevärt enklare, men det får han sköta själv den dag han inser att det behövs. Jag kan se hur mycket av hans problem bottnar i att han agerar utifrån sina föräldrars önskemål och inte sina egna. Men så har jag också gjort så det är inget jag kan klandra honom för. Men kanske det blir tydligare för mig att se idag än tidigare.

När vi var ute denna gång hade F med sig sin kusin. Jag har träffat kusinen tidigare och han är en bra kille, men vad jag mest lagt märke till är att han är värsta brudmagneten. Han omgärdas alltid av tjejer och har en osviklig förmåga att skapa nya kontakter. Jag känner inte kusinen så väl, jag tror han är rätt flyktig med tjejerna, men det är intressant att se honom agera. För samtidigt som han ska prata med tjejer, glömmer han inte bort gruppen han är ute med, utan han lyckas på något sätt få tid till alla. Vad jag fascineras av är hans, åtminstone som det verkar ur mitt perspektiv, fullständiga orädsla att möta nya människor. Han är helt avslappnad och oerhört trevlig och social i sitt agerande. Rent fysiskt har han och jag ungefär samma förutsättningar, så det är nog därför jag imponeras av honom. Själv ser jag så mycket hinder med mig själv som mest är egna pålagor jag själv skapat. Jag dissar mig själv och tror automatiskt tjejen också ska göra det. Jag är rädd att bli avvisad, så jag löser det genom att avvisa mig själv istället utan att ens ge tjejen möjlighet att göra det. Jag gör valet åt tjejen istället. Det går helt emot mina verktyg som säger att jag ska sköta min del så får andra ta ansvar för sin del. Det är ett mycket märkligt beteende som jag inte gillar och som inte underlättar mina chanser att träffa en tjej. Jag måste våga tro på mig själv lite mer, för jag ser helt normal ut egentligen och jag kan föra mig på alla sätt och vis. Att få nobben, vilket så klart kommer hända emellanåt, behöver inte vara särskilt dramatiskt egentligen så jag förstår inte varför jag har gjort en så stor grej av det. Ständigt dessa fåniga rädslor som jagar mig, där saker förstoras upp i onödan. Det är en vanesak som allt annat och lär jag mig hantera det så är det ingenting jag ens kommer oroa mig över, utan jag kommer förmodligen få ett helt annat förhållningssätt som är mer positivt. Jag tror mitt beteende beror på att jag vill vara omtyckt av alla, min önskan att få passa in helt enkelt. Jag är rädd att vara ensam och inte ha någon tillhörighet för då måste jag umgås med mig själv, vilket ibland inte går så bra.

I fredags blev jag en aning för berusad för att jag skulle gilla det. Jag gillar inte att tappa kontrollen som jag gör när jag dricker. Jag vill kunna släppa kontrollen utan att använda alkohol i så fall, då sker det naturligt. Nuförtiden är ändå mitt alkoholintag sansat. Annat var det förr, innan jag hade börjat använda sex och relationer för att dämpa min ångest. Då var jag, så gott som alltid, den som blev mest packad när vi var ute och jag hade minnesluckor varje gång. Det var en hemsk tid egentligen och jag kan inte påstå att jag hade särskilt kul utan ofta vaknade jag med enorm ångest då jag inte kom ihåg vad som hade hänt. Numera dricker jag mer förnuftigt men så hittade jag också ett annat sätt att dämpa ångesten på. Jag vill helst inte dricka om jag mår riktigt dåligt för jag är rädd att jag ska ta till gamla beteenden och dricka bort mig helt. Den ångesten orkar jag inte med, jag vill undvika all smärtlindring om det är möjligt.

Igår var jag en aning bakis när jag vaknade men inte värre än att jag kunde träffa M, soctanten, för att äta frukost som vi hade bestämt sen tidigare. Hon hade varit på Yoga på morgonen och tyckte vi kunde träffas vid 11. Medan vi åt och gick igenom våra problem som alltid, sa hon att ville se mig lite full för hon tycker jag är så ordentlig och rejäl när vi träffas. Det har fått mig att tänka på en del av mina senaste dejter. Jag har varit på några stycken som har varit trevliga men där vi inte träffats mer efteråt av olika anledningar. Kanske är det så att tjejerna har diskvalificerat mig för att jag verkar för ordentlig. Jag har inte varit tillräckligt spännande och utmanande i deras ögon. Det skulle, om så var fallet, vara väldigt komiskt och som M säger, ”Rätt åt mig”. För hon tycker jag dömer tjejer för hårt utifrån mina sexuella preferenser. Jag vill helst veta i förväg vad tjejen gillar för att jag ska veta om det är intressant att lära känna henne. Dock har jag det senaste året knappt gjort några sexuella anspelningar eller antydningar på nätet, mest för att undvika tidigare beteende. Jag har kanske blivit för helylle och pretto, jag framstår som tråkig och ointressant istället. Det hade faktiskt varit ironiskt om så var fallet.

Kanske har mitt beteende, att ändra sig från svart till vitt, fått motsatt effekt mot vad jag har önskat. Jag har noterat även i fler sammanhang att min färgskala är ganska dålig, att ofta handlar det om svart eller vitt, antingen eller. Jag behöver utöka min färgskala avsevärt och inte bara se ytterligheter. Det underlättar helt säkert min tillvaro.

Struktur för att må bra

Jag har en olustighetskänsla i magen som vägrar att försvinna. Det är frustrerande och jobbigt för jag förstår inte riktigt vad det beror på. Numera lever jag mitt liv utan lögner och försöker vara en ärlig person mot mig själv och min omgivning. Likväl är det något som inte stämmer och som ligger och skaver. Jag tycker magbesväret är jobbigt och jag försöker att inte agera på det, åtminstone inte med tidigare hjälpmedel, dvs. snuttefiltar i form av tjejer. Men kanske är det så att det är fler vanor jag måste se över för att komma till rätta med obehaget.

Det är ett lyxproblem, och kanske är det svårt att förstå för en del, men jag har för mycket fritid. Det gör att jag har svårt att fylla ut dagen med saker som får mig att må bra. Jag går ofta runt med en känsla av dåligt samvete för att jag inte gjort något meningsfullt. Att belägga mig med skuld och dåligt samvete är inte bra och jag försöker att vara snäll mot mig själv, men ibland är det tufft. Eftersom jag är ledig dagtid då mina vänner jobbar så ska jag roa mig själv och det är svårare än vad det kan låta, särskilt vintertid när det är kallt ute. På sommaren kan jag ta promenader, vara på stranden eller kanske ute och spela golf. Nu håller jag mig inne och då är det lätt att jag hamnar framför datorn. Så länge jag bara sitter och bloggar är det harmlöst men ofta söker jag mig till kontaktsidor i förhoppningen att träffa någon. Det blir som ett tidsfördriv för mig och jag skyller på att det är bättre att försöka ha social kontakt där, än att till exempel sitta framför tv:n och stirra i sin ensamhet. Då lär jag defintitivt inte träffa någon. Men som det är nu lär jag förmodligen inte heller träffa någon. Jag har pratat mycket om det med min vän M, soctanten. Vi tror båda att den dag vi anpassar oss till att var singlar så kommer det att bli enklare att träffa någon. Vi kommer då kunna vara mer avslappnade i våra möten med andra människor och också ha en mer positiv utstrålning som gör det lättare att bli nyfikna på oss. Nu finns det kanske snarare en desperation, även om det känns hårt och en aning orättvist. Vi anser oss båda vara redo för en relation, och det är vi nog båda på sätt och vis, men som det är nu anstränger vi oss för hårt eftersom vi så gärna vill ha det. Det är först när vi inte söker något medvetet som det förmodligen är lättast att träffa någon.

Jag tycker det är svårt att bara umgås med mig själv hela tiden, jag vill ha social input, jag mår bra av det och det gör vi alla. Människan är trots allt ett flockdjur hur mycket vi än pratar om vår självständighet och ego. För tillfället lever vi i en tid då vi ska förverkliga oss själva och ibland känner jag att det blir en aning motsägelsefullt. Jag vill inte göra allt själv. Men jag mår säkert samtidigt bra av att ta reda på vem jag själv är och vad jag behöver för att må bra innan jag involverar mig med andra. Det är först då, när jag trivs med mig själv, som jag kan möta en annan person på ett naturligt och avslappnat sätt.

Min tillvaro fungerar mycket bättre på jobb, vilket är sorgligt på sätt och vis, men det är bra jag mår bra någonstans. Vad jag kan se är den stora skillnaden mellan jobbet och när jag är hemma, är att jag har en tydlig struktur på jobbet. Det finns få döda stunder och när dessa infinner sig har jag lättare att hantera dem. För jag är fortfarande lika ensam när jag jobbar men då tänker jag inte på det på samma sätt. Det blir inte lika påtagligt.

Kanske är det så att jag behöver struktur på min vardag hemma, jag har funderat länge på det, så det känns som börjar bli hög tid att prova det. Kanske blir det bättre, jag tror det. Jag vill inte ha för många måsten i mitt liv och det ska inte handla om att skapa listor att göra som får mig att må dåligt, utan snarare om att försöka dela in dagen i olika delar, så det faktiskt händer något. Jag ska inte bli någon slav under min struktur utan tanken är att den ska hjälpa mig i tillvaron. Det kan handla om en enkla saker som när jag ska ska gå upp, och hur jag ska lägga upp dagen i det stora hela med eventuell träning och andra aktiviteter. För det som är lite komiskt eller sorgligt, är att när jag har så mycket ledig tid som jag har nu så blir det alldeles för lite gjort eftersom jag hela tiden kan skjuta på det till senare då jag också har tid. Sen rinner det ut i sanden istället och så får jag dåligt samvete eftersom jag hade all tid i världen. Jag har av någon anledning alltid känt lite obehag kring planering, vilket är märkligt när jag som person alltid velat ha kontroll på allt som sker. Men jag har aldrig gillat tanken av att vara uppbokad och inte kunna göra det jag vill när jag känner för det. Nu känns det dock som det behövs för att få ordning på tillvaron. Så det börjar hända saker i min tillvaro som är positiva.

Jag saknar dig

Jag hade tagit emot dig med öppna armar om du hade kommit tillbaka till mig för jag saknar dig så jävla mycket. Jag fattar inte hur länge jag ska känna så här. Det räcker nu, jag orkar inte längre. Mina sår borde ha läkts eller åtminstone dämpats så pass att jag kunde haft en dräglig vardag utan att tänka på dig. Jag vill kunna gå vidare, och få det liv jag så gärna önskar, men så länge jag mår så här är det inte möjligt. Istället sitter jag  och fantiserar om vad vi kunde ha haft tillsammans om vi spelat våra kort annorlunda. Då hade vi mötts utan spel och masker, och allt hade varit så lätt och vackert. Det är så det ser ut i mina drömmar.

Du skickade en gång ett sms till mig där det stod nåt i stil med ”Idag älskar och saknar  jag dig”, och när jag senare frågade hur du resonerade så sa du att det var så du kände precis när du skrev det men att det inte behövde vara så senare. Jag förstod det inte då, men förstår det mycket bättre idag. Det är så jag känner med dig också numera. Jag var din snuttefilt och när du hade dåliga dagar så passade jag in mycket bättre i din tillvaro. Då kunde du hålla min hand.  Jag kan se det mönstret med mig själv mycket tydligare idag. Lyckligtvis agerar jag inte på det.

Vad vill jag?

Det är otäckt att snart vara 40 år och upptäcka att jag inte har en aning om vad jag vill med mitt liv. När jag går i baklås tror jag sex är lösningen men det är inte vad jag verkligen vill, åtminstone inte enbart.

Jag har avbokat sexen med den gifta kvinnan och det känns bra även om det var nära ögat. En av anledningarna att jag avstod, utöver att rädda min självkänsla, var att jag har en sexleksak utlånad till C, som jag inte har mage att be om att få tillbaka. Så jag hade den som ursäkt för mig själv för att smita undan. Förvisso stör det mig att C påverkar mitt sexliv men det är mer en sanning jag skapar i mitt huvud. För om jag skulle vilja kan jag köpa en ny. Det skulle kännas rätt märkligt att få tillbaka den nu.

Jag är nedstämd och ledsen för jag vill så gärna ha en relation. Jag satt och kollade filmen ”I rymden finns inga känslor” och även om den var lite småtöntig uppskattade jag den och tyckte den var skön. Jag önskar jag också hade någon som gjorde allt för mig för att jag skulle träffa en flickvän. Jag inser att en flickvän inte skulle lösa alla mina problem men jag skulle verkligen behöva ha någon att krama och få känna närhet med. Någon att dela små och stora saker med. Någon att få göra resor och små utflykter med. Någon att fika och äta tillsammans med. Någon att prata och dela drömmar med. Någon att skratta och gråta med. Någon att bara vara med, hemma elller på stan. Någon att få rå om och älska med. Det riktigt värker i mig av saknad att få göra detta tillsammans med en trevlig tjej. Jag vill få känna mig behövd och omtyckt och vice versa. Dela något ömsesidigt, där vi vågar blotta oss för varandra och släpper masker och fasader.

Den ofrivilliga ensamheten tär på mig och jag blir osäker på mig själv. Jag vill trivas med mig själv och min tillvaro, och vara lycklig, och det var det jag trodde jag skulle bli när jag började städa i mitt liv. På många sätt har det blivit bättre, men ensamheten är densamma som tidigare, skillnaden nu är att jag verkligen är ensam, tidigare kände jag mig ensam fast jag hade sällskap.

Jag försöker komma underfund med vad det är som pågår och vad jag behöver för att komma rätt. Jag får för mig saker som jag tror jag vill, men som inte är sanna. Jag vill i grund och botten bara få mina grundläggande behov tillgodosedda tror jag. Jag är nog ganska enkel egentligen, men har en osviklig förmåga att göra saker komplicerat. Det skrämmer mig att jag inte brinner för något särskilt här i livet som jag ser att det gör för många i min omgivning. Jag vet inte vem jag är, vad jag gillar och vad jag vill. Jag har under så lång tid anpassat mig efter andra önskemål att jag på något sätt tycks ha raderat hela mig själv. Jag saknar en egen identitet. Det som finns kvar är ett olycksaligt offer som inte trivs med sin tillvaro. Det är oerhört frustrerande och jobbigt. Jag har hur mycket tid som helst till mitt förfogande men konstigt nog känner jag mig mest stressad, vilket är hela paradoxalt. Tiden flyger iväg och jag får ingenting av värde gjort. Jag vet inte varför jag mäter saker i prestationer och insatser, men det känns som jag står still och livet passerar mig förbi. Jag vill så gärna kliva på tåget och få åka med, men jag vet inte hur jag ska kliva ombord. Det känns som jag saknar någon viktig detalj som alla andra förstår men som jag av någon anledning inte begripit. Jag vill få vara med och känna gemenskapen. Jag hade blivit överklycklig om någon tog min hand och visade mig vägen, men sånt händer nog bara i filmer. I verkligheten måste jag göra jobbet själv. Jag tycker jag försöker, men uppenbarligen gör jag något fel för det går inte särskilt bra för mig.

Jag behöver en quick fix nu!

Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att det går bra för mig för tillfället. Jag mår snarare riktigt dåligt och faller lätt i självömkan. Tyvärr har jag inte heller någon tid inbokad hos mina coacher, lite på grund av egen lathet. Jag är glad att jag har min vän M, soctanten, att prata med. Hon förstår precis vad jag går igenom, då hon har det ungefär likvärdigt på många plan. Vi söker båda relationer, och vi har båda varit tillsammans med personer som vänt upp och ner på vår tillvaro, tack vare vårt medberoendebehov. Vi brukar kunna gnälla hos varandra även om jag känner att jag är den som beklagar mig mest. Men det är så jag känner det, hon kanske är av en helt annan uppfattning.

En stor del av min missmodighet beror på min önskan att ha en relation. Dejten jag gick på igår var helt ok men jag kände ingenting särskilt efteråt. Därför skrev jag till tjejen att jag gärna ville träffas en gång till. Vid första mötet tycker jag att det ofta blir en avvaktande stämning som är svår att hantera. Som att ingen vågar eller kan spela ut sitt register riktigt. Ingen vill blotta sig. Igår var jag en aning frånvarande emellanåt, vilket så klart inte hjälpte. Jag kunde se att min dejt såg trevlig ut, och verkade fullt normal och social, men jag hade behövt träffa henne en gång till för att se mer. Jag fick svar från tjejen där hon skrev att hon kunde tänka sig att träffa mig igen men hon såg inga möjligheter att vi skulle kunna bli ett par i framtiden då personkemin saknades.

Jag uppskattar hennes ärlighet och uppriktighet. Jag kan tycka det är märkligt att hon kan känna det efter endast en träff men hon kanske kände som jag, dvs ingenting, och det är också ett bevis att något saknas. Jag är kanske mer villig att ge det en chans till då jag så gärna vill ha en relation. Hur som helst är jag inte intresserad av att träffa henne som vän. Det känns bara komplicerat. Förvisso ska jag inte stänga dörrar utan försöka öppna nya för att komma någon vart i mitt trista liv, men jag tror inte detta är en av dörrarna jag ska öppna. Det blir bara komplicerat.

Både jag och min vän M börjar bli allt mer desillusionerade med internetdejtandet. Det väcker en snabb förhoppning om något emellanåt, men slutar oftast med besvikelser. Vi funderar båda på att ta obestämd time-out från våra internetprofiler. Jag vill så gärna tro att jag ska träffa någon person som är rätt för mig, men jag är inte nog redo än även om det gått mer än ett år sedan jag började plocka i denna härva. Miss Orange har fortfarande ett alldeles för stort inflytande över mitt känsloliv, särskilt nu när jag mår dåligt. Jag får frambringa all min självbevarelsedrift för att inte höra av mig till henne. Jag vill så gärna ha sex med henne, gärna snuskig och destruktiv sådan. Det är som om jag vill ta ut min inre smärta på henne. Jag ser bara hennes goda sidor och glömmer allt det dåliga som pågick medan vi träffades. Vi mådde båda dåligt, knullade för att lindra smärtan och så höll det på, om och om igen. Jag vill inte tillbaka dit, men jag saknar våran sex och hennes fullständigt obegränsade sexualitet. Kanske är det bara så att jag behöver lindring till smärtan som formligen brinner inom mig. Jag försöker låta den vara och inte agera men fan vad jobbigt det är. Jag vet ju såväl hur jag skulle kunna få stopp på det, åtminstone tillfälligt, tills det börjar om igen. Jag behöver en quick fix nu. Men jag vill inte svika mig själv, för jag vet innerst inne att det inte är lösningen även om det hade fått mig att skratta och må bra för en stund. Det hade varit så förlösande. Istället måste jag frambring allt mod jag har för att stå emot lockelserna och istället uthärda smärtan inom mig. Det är enda sättet att behålla min självkänsla intakt.

Jag försöker vara snäll mot mig själv men jag har svårt att helt släppa det faktum att jag haft svårt att hantera min tillvaro under en tid. Jag märker att jag inte använder verktygen som jag borde även om jag inte medvetet skiter i det. Det är frustrerande och jag blir nedstämd att jag inte lyckas bättre. Det har varit för mycket negativa saker som har hänt senaste tiden. Jag känner att jag behöver någon slags lindring. Att sitta på internetsidor känns inte särskilt lämpligt då med tanke på min historia, men det är tyvärrr så jag löser det. Lyckligtvis har jag inte strulat till det för mig fullständigt även om jag är ute och balanserar på en ytterst tunn lina för tillfället. Jag har tagit upp kontakten med en kvinna som jag vet kan fylla en del av mina vildaste sexfantasier, åtminstone i min roll som undergiven. Hon är gift men frilansar gärna vid sidan om, hennes behov av att få vara dominant gör att hon inte kan hålla sig i  skinnet. Så vi har bestämt att vi ska träffas efter att inte ha träffats på nästan två år. Dock kom jag med en undanflykt när hon ville träffas nu på fredag. Det ger mig en god tidsfrist att komma på bättre tankar då jag snart ska iväg och arbeta igen. Min förhoppning är att jag kommer må bättre och därmed avstå när jag kommer hem igen. Förvisso är hennes koncept väldigt lockande men jag tror jag gör det av fel skäl då jag mår dåligt. Jag vill bara trycka ner mig själv, vilket är något jag är expert på. Då passar en session med en dominant kvinna utmärkt. Jag har en känsla att baksmällan skulle bli omfattande då jag dessutom kommer trampa på mig själv efteråt att jag tillät det hända. Jag vet att jag inte är attraherad av kvinnan mer än av hennes sätt att tänka sex. Bara det borde vara skäl nog för mig att inse att det är en dålig idé.

Dubbelgångaren gjorde mig paralyserad

Idag var jag på dejt med en tjej jag träffat på Internet. Stället vi skulle träffas på visade sig vara fullt så vi valde ett annat närliggande ställe i stället. Tyvärr var det ett renodlat lunchställe så jag fick ta mig en dagens lunch när jag egentligen var sugen på en kaffe och kaka. Nåväl, jag ville inte börja strula och vara omständig på första dejten. Jag hade precis vaknat och ätit frukost medan tjejen hade jobbat så jag tyckte det verkade rimligt att låta hennes behov gå först.

Dejten var helt ok även om jag var en aning frånvarande och nervös av någon anledning. Jag vet inte riktigt vad det berodde på för tjejen var trevlig och normal. Det verkar som jag inte kan dejta tjejer där jag inte har koll på deras sexuella preferenser i förväg. Det är som en förbannelse. En annan trolig anledning kan ha varit att jag kände mig obekväm då det visade sig att tjejen jobbade i samma byggnad som mina coacher på KAST. Hon jobbar också inom Malmö Stad. Förvisso jobbar hon inte på samma avdelning har jag förstått genom lite försynt frågande, utan att röja att jag vet för mycket om vad som pågår i byggnaden. Känns inte som jag vill avslöja hela min bakgrund till en person jag inte känner särskilt väl. Jag har dock inte för avsikt att mörka eller ljuga men det handlar om avvägning och vad som är rimlig information initialt.

Efter lunchen tog vi en promenad då det var fullt på stället och det kändes som att personalen vill ha tillgång till bordet snarast möjligt. Vi gick en sväng och passerade ett köpcentrum på vägen. När vi går där möter vi en tjej som plötsligt börjar vinka till oss. Jag fryser helt till is och tror det är Miss Orange som stannat upp och ler mot oss. Den här tjejen som vi möter har en väldigt speciell frisyr och hårfärg, typ mohikanfrisyr, och inte alls lik den Miss Orange har, eller åtminstone hade senast jag såg henne. Men eftersom Miss Orange var väldigt impulsiv tänkte jag hon gjort en fullständig makeover med sig själv, det hade inte förvånat mig. Efter mötet med tjejen som vinkat åt oss så tappar jag lite greppet om mig själv, jag är inte alls närvarande. Jag frågar min dejt om hon kände tjejen men hon säger att det var till mig tjejen vinkade. Jag säger då att jag inte kände personen och att jag trodde hon vinkat till henne. Tur som är vi nästan framme där min dejt jobbar så vi skiljs åt med dem vanliga artighetsfraserna. Så fort jag lämnat henne skyndar jag mig tillbaks till köpcentret med förhoppningen att ta reda på vem tjejen är.

Jag behöver knappt gå in förrän jag möter henne igen, av någon anledning så vågar jag inte konfrontera henne, utan jag följer efter henne som värsta stalkern. Hon stannar till på ett matställe och jag ställer mig riktigt nära henne för att höra hennes dialekt och se om det låter som Miss Orange. Det gör det inte, inte det minsta. Men jag är inte överbevisad för det. Jag följer efter tjejen ut på stan, hon går mot ett håll dit Miss Orange skulle kunna ha valt om hon var på besök i Malmö. Dock behöver jag bara följa efter tjejen i två minuter innan hon glider in i en hårsalong där det visar sig att hon jobbar.

Jag vänder hemåt men är helt skakig av upplevelsen. Jag känner mig helt blank men samtidigt uppjagad. Jag slår mig ner vid datorn och försöker hitta hårsalongen, lyckligtvis har de en hemsida och där kan jag hitta en bild på tjejen ifråga, eller åtminstone tror jag det är hon, fast med annan frisyr. Hon heter något helt annat. Det lugnar mig så mycket att  jag kan lägga mig och vila en stund. När jag vaknar igen bestämmer jag mig för att åka och träna. Men så klart cyklar jag förbi stället där tjejen jobbar på vägen till träningen, det är ingen större omväg. Jag ser henne vara fullt upptagen med en klippning så jag kliver aldrig in. Jag upprepar samma procedur efter träningen. Jag vet inte riktigt vad jag skulle sagt eller ha gjort om jag gått in. Jag var alldeles för feg för att våga, det kändes helt bisarrt hur vår eventuella konversation skulle låta. Jag skulle passat på att fråga henne när jag mötte henne andra gången i Köpcentrat men det gjorde jag inte då jag blev helt förstummad. Jag tappade greppet helt.

Det här känns helt galet. Jag förföljer en tjej som vinkat till mig eller min dejt av misstag, och blir sedan helt paralyserad. Jag upplevde en värme i kroppen som om jag var kär i henne. Jag blev besatt av henne. Jag kan inte riktigt förklara hur det kändes, men det enda som är helt uppenbart är att jag har mycket kvar att berarbeta med Miss Orange innan jag blir normal igen. Jag kan inte minnas senast jag kände mig så här.

Hur jag ska göra med min dejt framöver har jag ingen aning om. Jag tror jag är intresserad av att träffa henne en andra gång. Hon såg bra ut och verkade normal men det sa inte klick. Ett andra försök att känna varandra på pulsen känns moget. Får se hur det korrensponderar med hennes funderingar och önskemål. Jag önskar jag kunde ha fokuserat på min dejt och inte dubbelgångaren som dök upp och skrämde livet ur mig.

Zurück bleiben, bitte

I förra veckan var jag i Berlin för att lära mig tyska. Det var jobbet som betalade, vilket var schysst. Jag var på en intensivkurs där jag tillbringade hela dagarna tillsammans med en lärare utan möjlighet att smita undan. Så från 09:30 till 15:30 manglades jag i tyska. I övriga klassrum satt det elever från hela världen men jag körde solo tillsammans med min lärare. Egentligen hade jag två stycken lärare, en som hade förmiddagspassen och en som tog hand om eftermiddagen. Jag beundrade verkligen deras tålamod som inte bröt ihop över min förmåga, eller snarare oförmåga, med tyska språket. Kursen var suverän och jag har lärt mig en hel del. Lärarna pratade tyska med mig ca 95% av tiden, resten var på engelska för att förklara. På eftermiddagarna var jag rätt mör när jag lämnade skolan men likväl ville jag ta mig an Berlin så mycket jag bara kunde när jag var där på besök.

Jag fick helt klart mersmak över staden, så jag ska försöka ta mig dit igen när det blir varmare och inte behöver känna stress över någon tyskkurs. Då kan jag också ta del av Berlins omtalade nattliv som jag passade på denna gång.

Under min vistelse hann jag besöka tre museum, vilket är mycket för mig, men det var trevlig och intressant. Jag var på Mauer-, DDR- och Judiska muséet. Alla hade med delningen av Berlin att göra på ett eller annat sätt, utom möjligtvis det sistnämnda. Jag var även och kollade riskdagshuset även om jag inte fick gå upp i kupolen på grund av terrorhot. Jag besökte så klart Brandenburger Tor, Potsdamer Platz, Check Point Charlie, Olympiastadion och andra kända platser samt tog en sväng upp i TV-tornet för att kolla utsikten. Men det bästa var nästan när jag besökte Ritter Sport butiken, där det var möjligt att tillverka sin egen smak på chokladen. Jag nöjde mig dock med att fika där samt köpa lite choklad. Jag åt även en curry wurst på ett ställe som enligt uppgift skulle ha den bästa, stället hette fantasifullt nog Curry Wurst 36. Den smakade bra även om det kanske inte var någon favorit. Det coolaste jag såg i Berlin var trafikljusen, Ampelmann, som härstammade från DDR. Figurerna är mycket roligare och tydligare i sitt budskap.

Under min vistelse var jag inneboende hos en tysk kvinna i hennes lägenhet. Tanken var väl att jag skulle prata tyska med henne men då hade det inte blivit mycket konversation. Vi pratade engelska och hon var riktigt trevlig. En väldigt bohemisk tyska som nog hade rökat på en del genom åren. Hon bodde en bra bit från skolan så varje dag tog jag U-bahn till skolan men det funkade riktigt bra. Oavsett tid var där aldrig någon överdriven trängsel som den jag till exempel upplevt i London och Barcelona. Nu ekar det ”Einsteigen, bitte! Zurück bleiben, bitte!” i mina öron. I en dröm häromkvällen drömde jag till och med att jag satt i skolan i Berlin och lärde mig tyska. Undra om jag kan sätta upp det som övertid?!

Även om resan till Berlin var fantastisk på alla sätt och vis störde det mig att jag la ner alldeles för mycket tid på att sakna någon att dela upplevelsen med. Jag gick och funderade på vilka ställen som C och Miss Orange hade besökt då båda hade varit där det senaste åren. Det var nära några gånger att jag tog kontakt med C men jag sansade mig och det är jag nöjd med nu efteråt. Jag tycker det är frustrerande att när jag får en världsstad till mitt förfogande så fokuserar jag mer på det saknade sällskapet än att ta för mig av det som bjuds. Det är inte alla jobb som betalar en resa med uppehälle till Berlin. Men jag försöker att ha en accepterande hållning. Den senaste tiden har varit en aning tuff, och det är då mitt behov av umgänge är som störst. Förhoppningsvis vänder det snart igen.

Följetongen fortsätter

Det känns som jag börjar återgå till det normala igen. Jag är glad att jag inte tagit några dåliga beslut även om tankarna har funnits där. Jag har känt mig låg och ensam, och i behov av sällskap. Jag har haft möjligheten att träffa vänner varje dag i olika sammanhang och det har varit trevligt. Det har gett mig lite nödvändig distraktion. Men jag har även haft tid för mig själv att känna efter, vilket är viktigt för mig så det inte känns som jag sysslar med ett flyktbeteende.

Jag har fikat med några vänner och vi har haft riktigt bra samtal. Det är spännade att märka hur vänner bjuder mer på sig själva efter att jag öppnat upp mig för dem. Två av vännerna jag har träffat har i princip samma funderingar som jag själv, och det är både sorgligt men samtidigit skönt att se att vi alla är väldigt lika när vi känner oss ensamma och otrygga. Jag kan inte påstå att jag är avundsjuk på mina vänners situationer, allt känns väldigt bekant. Been there, done that. Det gäller för mig att bara lyssna som vän och inte ge massa råd. Ibland är det svårt eftersom jag känner att jag har facit åt dem men det är hur det hade varit utifrån min situation. Mina vänner är inte jag, utan egna individer som tar egna beslut. Jag tror det kommer bli bra för dem i slutändan, det hoppas jag med hela mitt hjärta. Jag märker att mina vänner gillar att prata om det som händer och att de känner tillit till mig med tanke på det jag får höra. Det känns bra och värmer mig för jag vill vara en god vän. Nu har jag inte ältat min sitution utan mest lyssnat och deltagit i deras liv. Det är befriande för mig att höra att det inte bara är jag som går i baklås, det visar att vi alla kan hamna i märkliga situationer.

C hörde av sig för någon dag sedan, innan dess hade vi inte hörts vid på nästan två veckor. Det blev nästan som en tävling vem som inte skulle höra av sig. Jag vet jag tänkte jag skulle höra av mig men tanken gjorde mig nervös då jag inte visste vad jag skulle säga. Det känns som vi inte har så mycket att tillföra varandra där vi befinner oss. Jag har en känsla av att vi inte kan vara enbart vänner där vi befinner oss utan att hamna i konstiga spel där vi projicerar på varandra. Därför drog jag mig för att höra av mig.

Mina farhågor besannades till stor del under samtalet men C verkar tyvärr inte se det. Hon hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen där hon lät väldigt pigg och glad. När jag ringer en halvtimme senare så blir hon trött efter några minuter och vill lägga på. Förvisso var det inte så konstigt för hon hade åkt på kondylom och var jätteledsen och kände sig smutsig och äcklig enligt egen utsago. Men även utifrån det vi pratade om i övrigt kändes det mest som energin sögs ur oss båda två. Jag kände att vi kan inte prata om något utan att våra besvikelser på ett eller annat sätt ventileras och hamnar som en skugga mellan oss. Jag tycker det är jättejobbigt. Jag har dessutom en känsla av att hon börjat träffa sitt ex M igen för vilken gång i ordningen det nu är. Det var han som ringde på hos mig för snart ett år sedan och skulle ha tag i C. Han blir dumpad med jämna mellanrum av henne när jag fiskar in C i mitt nät. Jag blir helt matt över hennes beteende även om jag inte kan döma utifrån hur jag själv agerat med henne och Miss Orange genom åren. Skillnaden är dock att jag inte vill delta i något sådan längre utan ser bara det destruktiva dem sysslar med. Det är en självförnedring jag klarar mig bra utan. Jag vill slippa att se eländet. Det är för beklämmande och väcker bara ett obehag hos mig.

Jag försökte säga till C att vi båda blir tomma på energi när vi talar med varandra men hon delade inte min uppfattning utan sa att för hennes del berodde det på beskedet om könssjukdomen. Jag får lita på det hon säger. Jag tror hon är för insyltad och inte tänker klart.

Allt som har med mig och C att göra är en soppa som överträffar dikten på alla sätt, det har varit en helt galen följetong. Jag skrattade mest för mig själv åt beskedet om kondylomen, inte av skadegläjde utan för att det var helt i paritet med allt annat som varit. Jag utgår från att jag också har det, eller att hon fått det från mig. Det innebär i sin tur att Miss Orange förmodligen också har det. Jag får ringa och kolla en sexualrådgivare vad som gäller, för jag har inte märkt av några symptom. Jag blir inte heller riktigt klok på hur jag ska agera utifrån den information jag hittat på internet.

En osynlig kedja håller mig fast

När jag vaknade i morse hade jag ett missat samtal och ett meddelande på min mobiltelefon. Det visade sig vara från sekreteraren där mina coacher arbetar, som berättade för mig att dagens möte var inställt. Jag hade funderat tidigare på att avboka det då det var lite väl tidigt på morgonen för mig dagen efter jag hade kommit hem från jobbet men jag kände jag behövde få prata av mig lite. Jag blev därför både besviken och lättad på en och samma gång. Det fina var att jag kunde gå och lägga mig och somna om igen, det dåliga var att jag inte fick möjlighet att prata. Jag är inne i en period då det känns trögt och därför hade jag behövt träffa dem.

Jag känner mig oerhört ensam och jag kommer inte riktigt bort från känslorna som väcks i mig av mina tråkiga tankar. Jag försöker verkligen inte agera på första tanken men det är svårt att inte märka av hur ensam jag faktiskt är. Visst har jag vänner men det känns som jag måste ta kontakt för att något ska hända. När jag känner mig så här är mitt behov av bekräftelse väldigt stort så det är oerhört viktigt för mig att inte dra igång något med någon snuttefilt som jag sedan ångrar. Ett dåligt och ogenomtänkt beslut kan få så tråkiga konsekvenser. Än så länge har jag skött mig men tankarna fladdrar i mitt huvud. Helt plötsligt tycker jag att jag borde kontakta någon av mina tidigare tjejer och att vi skulle få det bra om vi bara försökte igen. Jag glömmer helt bort att jag redan har provat det i alla tänkbara varianter och det fungerade inte. Jag kände mig precis lika ensam i deras sällskap men med skillnaden att jag fick uppmärksamhet, bekräftelse och sex. Det räckte för att jag skulle bli glad i perioder, tills tiden hann ikapp mig igen. Då ville jag bara därifrån. Jag vill inte tillbaka dit, det är en återvändsgränd.

Jag vet jag måste våga saker och att jag måste göra min fritid mer aktiv men jag vet inte hur. Jag vill inte fastna framför datorn men det är ofta det jag gör. Jag tror lösningen är att hitta en tjej jag älskar. Det kanske skulle kunna funka men jag tror jag måste hamna helt i ro med mig själv innan det är möjligt. Jag läste nånstans att jag ska tycka om mitt liv som singel först, därefter kan det ske. Som det känns idag så kommer jag aldrig tycka om mitt liv som singel. Det är inte det jag vill vara. Jag vill dela min tillvaro med någon. Samtidigt förstår jag poängen med påståendet. Det är först när jag är helt trygg med mig själv som jag kan agera på ett sunt sätt med min omgivning. Mina tankar för tillfället snurrar alldeles för mycket kring livet som ensamstående. Jag lockas inte alls av att snart fylla 40 år och inte ha någon familj. Det är inte så här jag vill mitt liv ska se ut. Jag vill ha ett aktivt liv, med mycket vänner och en familj jag älskar.

Så länge min tanke är fokuserad kring att hitta en tjej kommer jag inte kunna hitta henne för hur avslappnad jag än försöker vara så kommer jag antagligen framstå som desperat eftersom det säkert kommer märkas på ett eller annat sätt. Det gör att det sanna och ärliga mötet jag hoppas på ska infinna sig är omöjligt då jag inte är närvarande på rätt sätt.

I detta ögonblick vet jag att sex skulle vara en bra lösning för mig, gärna avancerat på något sätt. Men jag vet också hur tomheten efteråt formligen skulle förtära mig efteråt. Lösningen är bara en quick fix, en kortsiktig lösning. Det är inte värt det. Visst ska jag tillåta mig att våga och göra misstag, men jag har provat detta så många gånger redan och resultatet blir inte annorlunda, så mycket har jag åtminstone lärt mig. Det handlar om att fylla min insida med lugn och ro, och att trivas med mig själv och mitt liv. Jag måste försöka komma underfund med vad jag ska göra för att trivas bättre i min tillvaro och hur jag ska fylla ut den så det känns meningsfullt. Som det är nu finner jag ingen mening eller glädje med att gå upp. Jag vet detta är en övergående fas men det är jobbigt. Jag har kommit så långt och nu känns det som jag har en osynlig kedja som låser mig fast, och inte vill tillåta mig att ta sista klivet ut i frihet. Jag är så nära nu men vågar inte ta klivet fullt ut. Ovissheten vad som väntar mig snarare skrämmer mig än skänker mig nyfikenhet och tillförsikt. Jag är rädd och vågar inte släppa taget fullt ut. Men jag måste släppa kontrollen, annars kommer aldrig något hända. Jag måste lita på att livet bär mig.

Det blåser snålt

Vanligtvis brukar min tillvaro vara som enklast när jag jobbar och så har det till stor del varit även denna gång, men senaste dagarna har varit en aning tröga. Jag tror att det som påverkat mig är att min mobil är snudd på skrämmande tyst. Det är inga snuttefiltar som hör av sig till mig längre. Till och med C lyser med sin frånvaro. På ett sätt är det fantastiskt skönt att det är så, men samtidigt så är det en trygghet när jag har det lite tungt. Då får jag lite yttre bekräftelse som dämpar min inre oro. Jag behöver fortfarande bli bättre på att bekräfta mig själv så jag inte behöver hjälp från omvärlden med det. Det skulle göra livet lättare för mig. För mitt behov av snuttefiltar är som störst när jag har dåliga dagar, det råder det inga tvivel om. Då skriker min kropp efter yttre bekräftelse och avancerad sex, nästan som om jag hade abstinens. När jag sedan mår bättre så är jag nöjd med mig själv och min tillvaro, och tankarna kring sex ebbar ut. Det är viktigt för mig att jag ser och vågar erkänna sambanden för då kanske jag kan undvika att försätta mig i komplicerade situationer som jag sedan ångrar. Senast jag gick vilse var när jag hade meningslös sex med den pryda tjejen H och nästa dag lånade ut min magiska sexleksak till C, och även gjorde halvhjärtade sexinviter. Det kändes verkligen inte bra efteråt. Självklart är jag inte perfekt och jag ska tillåta mig själv att göra misstag men det skapar så mycket onödig röra.

Jag har suttit lite på en kontaktsida och fått kontakt med en riktigt trevlig tjej som dessutom ser väldigt bra ut. Även om vi inte har hunnit träffas än har jag på något sätt, vilket är ovanligt för mig, hunnit bygga upp en del förhoppningar. Jag har blivit glad och nyfiken på henne och försökt uttrycka det på ett bra sätt. Det är en svår balans att inte verka överväldigad, och inte heller låta likgiltig, men jag försöker bara vara jag och inte delta i några spel. Utifrån hur hon skriver och uttrycker sig så verkar hon vara precis den tjej jag söker. Hon är ärlig och sann och verkar dela en hel del intressen och värderingar med mig. Jag har fått riktigt bra vibbar med henne. Därför blev jag riktigt ledsen och besviken när hon skrev att hon inte var redo för en relation, efter att jag frågat henne om hon ville träffas för en fika. Hon hade nyligen separerat och behövde tid för sig själv. Jag förstår henne helt, jag behöver inte se längre än till mig själv. Det gäller att tömma sin ryggsäck med tidigare relationer och även vara i balans själv innan man kan möta en annan person på ett bra sätt. Det har jag insett till slut efter att ha famlat i mörkret länge.

Hon skrev att hon inte ville träffas i nuläget men gärna höll kontakten med mig. Det är klart hon kan ljuga för jag förstår inte varför hon har en sida på en kontaktsida om hon inte vill träffa någon, men samtidigt är det så jag har gjort också. Det är inte lönt att spekulera i hennes motiv, jag respekterar hennes beslut och tycker det är schysst hon var ärlig och sa som det var. Bättre att få reda på det nu innan jag far iväg i tanken alltför mycket. Likväl känner jag att det är ok att vara ledsen även om jag kanske bara har byggt upp ett luftslott kring henne.

En hel del av att jag känner mig låg för stunden handlar nog om att jag äntligen känner mig redo för en relation på alla plan. Jag har så mycket kärlek i kroppen som jag vill få dela med mig av till någon jag anser förtjänar det. På samma sätt vill jag även själv få ta emot kärlek villkorslöst av en tjej som är i balans. När sånt här händer så kommer alla negativa tankar om att jag aldrig kommer träffa någon i framtiden, men jag hanterar det bättre än tidigare. Jag känner smärtan och låter den vara, och jag märker också hur hjärnan försöker trigga mig med tankar om sex som lindring. Det är ett intressant inferno som pågår men nu kan jag avslöja en hel av det som pågår så då brukar några djupa andetag få lugn på värsta stormen. Det gäller att hålla i hatten när det blåser snålt så jag inte tar några ogenomtänkta beslut. Men sker det så får jag ta konsekvenserna av det då. Det viktigaste är att jag är snäll och tillåtande mot mig själv. Att vara hård och dömande leder inte till något positivt, det har jag redan provat tidigare. Det tärde för mycket på min självkänsla. Nu får jag vara varsam med det lager jag har byggt upp genom hårt arbete.