Brev från ”fel” person

Idag när jag kollade min fb i förhoppningen att höra nåt från tjejen som ger mig tystnad fann jag istället ett annat meddelande. Det kom en aning oväntat men ändå inte överraskande. Det är från hon jag träffade dessförinnan. Tjejen vars ekonomi skrämde mig så mycket att jag inte kunde släppa in henne i mitt liv hur gärna jag än ville. Jag försökte förklara en miljon gånger att det skrämde mig, men hur skulle jag förklara utan att låta nedvärderande och såra henne. Jag gick som katten kring het gröt och fick fram det mesta av vad som oroade mig men hon tog inte det till sig. Ville inte lyssna eller förstå. Jag kan förstå det, hon hade hur mycket problem som helst, och hon hoppades få ro i kärleksbiten med mig så någon del i tillvaron fungerade.

Faktumet var att hon skilt sig inte så långt innan vi träffades, hennes företag hade konkat, hon bodde ensam kvar i ett radhus (i ett icke trivsamt område i Hbg) vars hyra var avsevärt högre än min 3:a i centrala Malmö i ett populärt område. Efter ett tag sa hon upp sin radhus för att flytta in till en vän, men när vännen i sista stund backade ur var hon plötsligt bostadslös också. Det var då hon ville bo hos mig veckorna utan barn. Hon frågade mig via sms när jag var i Asien om det gick bra. Vad fan skulle jag svara?! Då sa jag det gick bra, men så fort jag kom hem fick jag panik,  jag kände att det gick bara inte. Vi hade umgåtts i ett halvår och allt hade kretsat kring allt strul som omgärdade henne.

Hon hade 3 barn varannan vecka. Jag såg hur deras ekonomi var hopplös, det räckte att bara titta in i kylskåpet, och jag hade svårt att förhålla mig när jag hade ordnat för mig. Under tiden vi umgicks blev hennes bror inneboende. Hon fick både mobil och el avstängt om jag minns rätt. Hon hade jättesvårt att få hållbara jobb, och när hon hittade något dög det inte. I en sån situation får man nog bita i det sura äpplet särskilt när man flackat runt som henne och inte har något säkert kort att falla tillbaka på. Hon hade inte heller någon utbildning som kunde hjälpa till. Dessutom var hon stolt och ville inte ansöka om bostadsbidrag och socialbidrag. När hon väl började plocka i den biten var det långt gånget och olika instanser försökte matta ut henne med att hela tiden begära mer papper, vilket jag har förstått av andra inte är särskilt ovanligt. Skrämmande att man vill få folk som har det tufft att ge upp, typ sparka på någon som redan ligger.

Vi var i ofas ekonomiskt och det blev en väldig konstig balans. Jag bjöd henne på allt möjligt, förbehållslöst, men det kändes ändå märkligt för båda. Jag ville så gärna ha en relation med henne men hennes situation skrämde mig och därav blev det en distans. Jag ville, jag backade, jag ville, jag backade osv… Hon pratade alltid om min distans och den fanns där utan tvivel, det var som ett inre krig i mig. Jag ville men kunde inte.

Idag kan jag tycka delvis att mitt resonemang är märkligt utifrån att med min senaste tjej så var jag villig att hon skulle komma hit och bo med mig. Jag hade lätt fått försörja henne till 100% i 2-3 år innan hon lärt sig språket och översatt och kompletterat sin utbildning till svenska standards. Det var vad jag räknade med innan hon själv skulle kunna jobba och få egen lön. Hon var utbildad sjuksköterska.

Men med den svenska tjejen fick jag mest panik att jag skulle behöva försörja henne även om hon inte ens antydde det eller antagligen hade accepterat det. Hon är förvisso skyldig mig 15 000 kr som hon behövde när hon hittade nån stuga på landet och behövde deposition. Hon skulle börjat betala tillbaka för snart ett halvår sedan men inga återbetalningar än. I min värld är pengarna avskrivna men det har jag inte sagt till henne. Skulle jag mot förmodan få pengarna en dag i framtiden är det en bonus.

Detta är vad hon skrev, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hon har en stor plats i mitt hjärta, jag tycker hon är fin och modig. Hon är ärlig mot mig. Mycket är som jag vill det ska vara i en relation i samspelet mellan oss. Hon kompletterar mig bra då hon är en känslomänniska. Även om jag vill gå på känsla är jag styrd av tanke. Det gör mig ont att allt var så kaotiskt. Jag hade precis kravlat ur min egen röra och var livrädd att dras ner i hennes. Jag ville börja leva, och inte bara hamna i nya problem. Med min medberoende-personlighet hade det varit väldigt enkelt att falla tillbaka i gamla mönster. Jag kan känna mig egoistisk i mitt agerande men jag tror jag gjorde rätt. Jag hade lätt kunnat hamna tokigt igen.

”Det där glasberget… Det är för svårt för mig att klättra upp på. Jag vet det. Har vetat ett tag att jag inte kommer att släppa in dig, att jag inte vågar ha en relation med dig. Jag ser inte att den känslan hos mig kommer att förändras. Men jag ser också att jag (vi?) inte fått något avslut.
Jag tänker att det vore fint att få för att kunna gå vidare. Jag klarar, som du vet, inte av dörrar på glänt. Om vi stänger för en kanske öppnas en annan? Vänskap, tänker jag.

Jag hade så otroligt starka känslor för dig. Jag minns jag sa att det var först då jag träffade dig som jag släppte taget om min stora kärlek N.
Som ödets ironi dök han upp i mitt liv sent i vintras. Vi träffades intensivt några månader i våras. Inte som i en relation, utan med ändlösa samtal och något mer begränsat vindrickande. Att efter nästan 20 år träffas så där och vara precis de samma och ändå inte, är en skum känsla. Ganska trevlig.
Men jag försökte se något budskap i att han dök upp när du försvann,  han som jag släppte taget om när du kom in i mitt liv.
Det finns ingen dold mening med det. Det bara ÄR. Jag har överlag grunnat en hel del på både stort och smått.

Har jag kommit fram till nåt?
Inget särskilt.
Inte mer än att mitt liv är så jävla märkligt och ändå underbart. Att i kollektiv i ett kollektiv är minst sagt speciellt. Men för mig är det befriande att slå mig lös från normer om hur livet ska se ut. Barnen mår bra, är trygga och stabila. Vilken rikedom de får med sig! Förståelse för andra och sig själva.
Jag är en mycket stolt mamma även om andra delar i livet inte är på plats.

Vi skulle aldrig få ihop ett gemensamt liv, du och jag. Som jag älskade när vi skrattade tillsammans. Och som jag gick fullständigt sönder inombords när du gång på gång stängde mig ute.
Jag är helt säker på att det är okej att vara två, vara stark med någon annan. Din barriär är för svårforcerad för mig. Jag önskade du skulle förstå att du inte kan leva utan mig. Många dagar väntade jag. Tills det gått så lång tid att jag inte skulle tro dig längre om du nu fick för dig att säga det. ”Se bara!” skulle jag säga. ”Det går alldeles utmärkt att leva utan mig. Du GÖR det ju!”

Lika fysiskt som jag känner allt annat, lika fysiskt kände jag när jag gav upp min väntan. När det slog mig att inget du säger nu kan spela någon roll. Jag tror dig inte och jag vågar inte.

Som jag hoppas att du ska hitta den där underbara kvinnan som kan ge dig allt det där… Fast du inte resonerar som jag; Göra dig hel! Fylla tomrummet man omöjligt själv kan fylla eftersom det finns inuti en. Det blir lite som att försöka krypa in i sitt eget rövhål. Typ.

Jag vill gärna träffas. Och kramas och kunna vara vänner.
Finns inga undertoner eller förhoppningar i det. Bara så det är för mig.
Vet inte om du redan är iväg på nästa tur, tyckte jag räknade att det borde vara dags.

Största kramen!”