En aning överraskad

Igår när jag vaknade hade jag ett sms på min telefon från ett nummer som var alldeles för bekant. Miss Orange hade valt att höra av sig igen. Tidigare har hennes kontaktförsök gått i 3-månaders perioder, bortsett från senast då det tog nästan 6 månader och jag trodde jag blivit kvitt henne för gott. Nu var det knappt 2 månader sedan sist. Det gjorde mig en aning överraskad, dock inte på ett positivt sätt.

Jag tyckte det var jobbigt eftersom tjejen från Hbg var hos mig och jag har en tendens att bli frånvarande när jag får dessa oönskade sms. Denna gång var det dock inte ett komplett meningslöst sms utan syfte, nu uttryckte hon vad hon ville.

”Jag är i Malmö. Vill du ta en kaffe?”

Som vanligt valde jag att inte svara på hennes sms. Jag ska dock erkänna att jag funderade en del på om jag skulle ta en fika med henne trots allt, men när jag lyssnade in min kropp så var den bara full av obehag, alltså avstod jag även om snuskdelen av mig ville svara på hennes sms.

Jag funderade även på att åter igen påtala att hon inte ska höra av sig, och även en del andra saker, typ att jag träffar en tjej för tillfället, men jag har ingen skyldighet gentemot henne. Jag är inte heller intresserad av att starta något med henne. Jag har försökt tidigare men jag når inte fram, det tar bara onödig energi i anspråk. Jag har klargjort för henne vid ett antal tillfällen att jag inte vill ha någon som helst kontakt med henne. Likväl mår jag dåligt av att ignorera henne, jag anser inte man ska behandla människor så. Jag skulle inte själv vilja att någon gjorde så mot mig. Vad jag glömmer bort är att jag inte bett henne höra av sig, tvärtom. Hon får ta ansvar för att hon skickar sms till mig och sedan inte får något svar. Jag behöver bara ta hand om min del.

Jag kan tycka det är respektlöst av henne att fortsätta höra av sig och jag tycker inte det är en ursäkt att hon mår dåligt, har diagnoser osv. Jag förstår inte ens varför hon hör av sig. Men det lär jag aldrig få reda på.

Jag minns en tjej jag umgicks med för ett antal år sedan. Denna tjej hade för länge sedan haft en relation med en borderlinetjej och det tog nästan 8 år innan hon slutade höra av sig. Jag hoppas Miss Orange ger upp långt tidigare. Vi är nu uppe i mer än 2 år.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Förra helgen försökte jag avsluta det med tjejen i Helsingborg. Det gick inget vidare. Jag avskyr när människor som jag tycker om blir ledsna och jag har en tendens att då försöka få folk glada igen. Det är ett beteende sedan min uppväxt som jag är väl medveten om. I ett fall som detta faller det på sin egen orimlighet att jag ska kunna göra henne glad när jag vill avsluta vår relation. Men likväl föll jag i fällan. Jag insåg också att jag tycker om den här tjejen mer än jag anade först även om det är några saker som stör mig och får mig orolig för en eventuell framtid tillsammans.

Jag förklarade för henne att jag ansåg att avstånden var jobbiga och att jag inte var intresserad av en framtida särborelation. Jag nämnde även att hennes situation för tillfället med akuta pengaproblem och inget fast jobb stör mig. Det sistnämnda var väldigt svårt att ta upp men samtidigt vill jag inte hitta på svepskäl. Där jag befinner mig i livet har jag det gott ställt ekonomiskt, även om jag vet sånt kan ändras över en dag. Jag vill kunna resa och göra saker tillsammans med en partner och med henne känns det svårt för tillfället. Jag bjuder gärna på olika saker men jag är inte intresserad av att bli försörjare åt någon annan, jag har tillräckligt med egna intressen jag vill kunna bibehålla och underhålla.

Som alltid i en krissituation försökte hon komma på lösningar och på något sätt valde jag att lyssna på hennes argument. De lät rimliga. Hon ser möjligheter där jag ser problem. Jag vet om att jag tänker för mycket, hon går mer på känsla. Även om jag anat att hon är förtjust i mig så hade jag nog inte riktigt förstått hur mycket. Det är så klart smickrande, det vore lögn att påstå nåt annat. Hon visade mig en blogg där hon skrivit dikter som handlar om mig och hon sa även ordet som jag själv inte använt sedan jag bodde ihop med min fd sambo A, det som börjar på Ä. Detta sa hon dessutom tidigare så det var inte i panik över att saker höll på att ta slut. Det är svårt att bryta upp när jag får höra hur mycket hon tycker om mig. Jag är för svag i sådana situationer. Jag blir obeslutsam och vacklar.

Likväl är jag inte nöjd med saker och hur det utvecklade sig. Nu åker jag iväg och jobbar och ska ta mig en rejäl funderare under tiden. Hon är en mycket bra tjej som jag gillar men är det möjligt för mig att helt släppa det runtomkring henne? Gillar jag henne så mycket? Kan jag släppa in henne i mitt liv?

Som det är nu kommer jag fortfarande med för mycket oklara besked och har en tendens att börja prata om annat eller helt enkelt inte svara på frågor som jag tycker är jobbiga för mig. Hon märker och påtalar det. Jag känner mig elak och oärlig, för jag vill ju ha rak och ärlig kommunikation. Men nu skrämmer det mig. Det är inte så här jag vill ha det.

Hon vill jag ska träffa hennes barn, och de i sin tur har uttryckt en önskan att träffa mig. Jag har dock lyckats förhala det så pass många gånger nu att jag börjar få ont i magen. Det känns inte bra. Så klart undrar barnen varför jag inte dyker upp när hon pratar om mig, och dessutom så måste hon förklara för dem varför jag inte kommer, och jag ger bara dåliga undanflykter. Skulle jag känna att jag vill satsa på den här relationen så kommer jag så klart träffa barnen omgående men tills dess skulle jag känna mig helt oärlig om jag träffade dem med tanke på vad som rör sig i mitt huvud.

Värdegrunder

Under mina kurser jag har gått i personlig utveckling har vi pratat en hel del om värdegrunder och vad som är viktigt i våra liv. Jag har där insett  att jag inte har varit sann mot mig själv tidigare, vilket också påverkat min omgivning. Jag var oärlig och hal och förmodligen väldigt svår att få grepp om. Jag gav inga besked i någon riktning, allt för att slippa ta några beslut och hålla saker flytande.

Jag tycker numera att jag har fått bättre grepp om att stå upp föra mina värdegrunder där ärlighet förmodligen är den viktigaste. Jag vill uppfattas som en generös och ärlig person som folk kan lita på även när det blåser snålt. Sen jag började min storstädning har jag till stor del varit nöjd med hur jag hanterat olika situationer även om det alltid inte varit bästa lösningen. Jag är inte perfekt, långt därifrån.

Nu på senare tid har jag fått en obehaglig känsla i kroppen att jag sviker mig själv och därmed även andra. Jag står inte upp för mig själv på det vis jag önskar och säger vad jag tycker och tänker. Jag har hamnat i en situation med tjejen jag träffade kring nyår där jag märker att jag inte är ärlig hela tiden. Jag har börjat komma med undanflykter och ger inga klara besked. Dessutom så gör jag mest sexuella anspelningar och svarar aldrig direkt på bekräftelse jag får från henne. Eller så skojar jag bort det. Jag vågar eller vill inte ta ställning och lova henne något när jag vet vad som rör sig i mitt huvud. Men så klart märker hon hur jag beter mig och hon läser mig rätt bra måste jag erkänna.

Mitt agerande gör mig besviken för det tar bara onödig energi i anspråk och dessutom så sviker jag mig själv och även henne.  I huvudet har jag redan avpolletterat henne men inte berättat det så att hon vet. Det är fegt och oärligt. Hon är en trevlig tjej men hennes livssituation är för rörig för att jag vill vara en del av den. Förvisso är hon på väg att få rätsida på en del men det största hindret oss emellan ser jag ingen lösning på. Hon bor i Helsingborg och med tanke på mitt jobb, och att hon är mamma med delad vårdnad så innebär det att vi träffas för sällan för att det ska kännas bra för min del. Dessutom så klickar vi inte sexuellt trots att hon i grund och botten är openminded och vill utforska. Jag upplever fortfarande att jag skulle utnyttja henne även om det är hennes egen vilja och då avstår jag hellre. Alltså har vi en sexuell samvaro som inte ger mig det jag behöver. Under två månaders tid har vi inte ens varit i närheten av något kinky även om vi pratar en hel del om det, eller åtminstone gör anspelningar. Vi är däremot bra på att kramas och ge varandra närhet och jag tror det är en del i varför jag inte kunnat avsluta det. Jag gillar närheten jag får, det är skönt att sova tätt inslingrade med varandra. Men jag skulle vilja göra det oftare och så vill jag ha rolig sex. Jag skulle svika mig själv om jag fortsätter träffa henne för det är inte denna typ av relation jag vill ha. Jag vill inte vara särbo och träffas varannan, var tredje vecka. Det blir inget bra, jag behöver något annat.

Ett gammalt beteende som jag inte gillar har börjat göra sig påmint, nämligen att jag försöker hitta någon som ska ersätta henne. Detta gör mig en aning frustrerad och nedstämd. Jag vill inte falla tillbaka i det. Det är något jag vill ha bakom mig. I nuläget har jag 2-3 tjejer som jag mött på internet som jag pratar om att träffa och gå på dejt med. Dock har jag inte kommit dit än. Även om jag redan svikit mig själv, och även henne, så tycker jag det är än värre om jag träffar dom andra tjejerna. Detta är mitt något konstiga sätt att dra saker till sin spets så det inte längre finns någon återvändo. För när jag väl gått över en gräns så finns det ingen återvändo utan då måste jag ta tag i det. Det är där jag hamnat nu. Jag måste börja klippa band igen.

I allt elände så kan jag ändå se något positivt i det faktum att jag åtminstone ser vad det är som händer och hur jag beter mig. Det gör att jag kan agera och korrigera innan det blir för komplicerat.