Skidresa med tudelade känslor

Jag ska äntligen iväg på min skidresa. Denna gång velade jag inte, utan slog till, och det blir till Frankrike precis som jag ville hela tiden. Jag var väldigt besviken på mig själv senast när skidresan gled mig ur händerna för att jag inte kunde ta ett beslut. Då var det inget alternativ som kändes helt hundra men efteråt kändes allt avsevärt hetare än att sitta och sura hemma, särskilt som det vid tidpunkten var då jag fick uppleva en helt galen helg med tokiga saker jag hade klarat mig väldigt bra utan. Nu ska jag iväg hur som helst och tanken var att resan själv. Det var också så jag bokade resan men med viss reservation för att det kunde följa med en person eftersom jag hade bokat ett dubbelrum.

Det är detta som nu ger mig blandade känslor, för mitt resesällskap har utökats från bara mig själv till att även inkludera mitt gamla ex som för inte länge sedan vaknade upp hos mig medan hennes pojkvän stod utanför och ringde hem hem till mig. Deras relation är nu slut.  Jag vet inte om det är en bra idé att vi reser ihop för jag anar starkt att hon ser det som en möjlighet för oss att bli ihop igen. Själv ser jag det som en resa mellan två vänner som trivs ihop och har skoj tillsammans. Dock vet jag det kommer bli komplicerat och vi kommer säkert ha sex och det kommer bara göra det ännu mer rörigt. 

Vi har en förmåga att trigga varandra sexuellt och nu är vi i full gång med snusksamtal, sex-sms och skapa upphetsande sexscenarion. Jag vet precis hur jag ska göra och vill ha det, jag är expert på det. Det känns nästan som jag har lite återfall i mitt agerande även om jag inte utövar sex för stunden. Vi gör varandra så kåta mentalt att vi båda håller på att explodera på varsitt håll. Men det viktigaste nu är att jag är ärlig och inte försätter mig i situationer som jag inte kan hantera. Därefter får vi se vad som händer. Nånstans känner jag tveksamhet om detta verkligen är vad jag vill, det tolkar jag som ett tecken på att jag börjar må bättre. Jag vill inte ljuga för vare sig henne eller mig själv. Det har gått över tre månader sedan jag knullade så det kanske börjar bli dags men det hade nog varit enklare att ha sex med någon annan än just henne. Jag hoppas detta inte blir en följetong även om jag har mina misstankar. Resan får bli avslutningen på vår relation, därefter måste vi ta ett beslut om hur vi ska göra. Jag måste hitta mod att förändra mitt liv. Jag hade behövt göra denna resa ensam för att utmana min rädslor och för att lära mig att det går att ha kul ensam, men nu blir det inte så. Istället får jag göra det bästa av situationen för jag vill inte hon ska påverkas av mina inre stridigheter.

Det bästa är att jag äntligen får åka skidor och där ska finnas sol och snö enligt rapporter så det kommer bli fantastiskt hur det än blir. Vi kommer båda vara utmattade på kvällarna efter långa dagar i backarna och friska luften. Jag ser fram emot att glida fram i backen och sedan samla energi i en liggstol medan jag solar och dricker något gott. Nice!

Förlåt Viola, försoning del 1

Jag är verkligen ledsen att du hamnade i min röra. Tyvärr bedrog jag dig från första början när vi träffades. Jag hade andra tjejer vid sidan om som tillfredsställde mina sexuella behov. Det var därför jag var så avvaktande med dig. Du måste ha undrat varför det alltid var jag som drog mig ur när det hettade till mellan oss. Vilken normal kille drar sig ur och åker hem när båda ligger halvt nakna och tar för sig av varandra. Jag märkte du var annorlunda, du var den typ av tjej jag verkligen letade efter och trodde du skulle kunna ta mig bort från det destruktiva liv jag levde, därför ville jag på något sätt hålla dig utanför mitt värsta kaos och sexträsk.

Jag är uppriktigt ledsen jag sög in dig i mitt nät första gången du drog dig ur men det blev så fel och jag ville verkligen försöka få det att fungera. Jag försökte hitta lösningar men det var omöjligt på grund av den röra som omgärdade mig. Jag var för insnöad i lögner och dubbelspel.

Jag gillade varenda minut tillsammans med dig men kunde ändå inte koppla av helt eftersom jag visste det fanns andra som kunde störa när som helst. Det var därför du säkert upplevde mig som nervig, orolig och rastlös. Det berodde alltså inte på dig för du fick mig att känna mig väl till mods och avslappnad. Det var mitt andra liv som gjorde mig nojjig. Jag minns fortfarande hur förskräckt jag blev den gång du dök upp hos mig oannonserad, det var jag inte van vid och det kunde slutat riktigt illa. Jag tyckte det var hänsynslöst gjort av dig vid tidpunkten men nu inser jag galet jag resonerat. Att dyka upp hos någon man gillar, som du gjorde, ska man kunna göra när som helst. Just den gången du dök upp fick jag ljuga om varför jag inte öppnade dörren men jag hade ingen annan tjej hos mig däremot var jag upptagen med saker som likväl hade blivit svårt att förklara då du vid tidpunkten inte kände mig så väl. Det var för pinsamt. Därför ljög jag för dig om varför jag inte öppnade.

Jag tyckte du var en mycket skärpt och rolig person att vara med. Dessutom hade du fantastisk smak och vi delade tillräckligt många intressen och värderingar för att vi skulle kunna ha skapat oss en stabil grund att bygga vidare på. Jag är inte helt säker på att du och jag hade fått det att fungera men det hade i så fall berott på mig och mina problem men chanserna hade varit mycket goda tror jag. Däremot levde vi på olika planeter rent sexuellt och där jag befann mig för stunden var det inte möjligt att backa tillbaka till din nivå. Då hade jag fortsatt med mitt dubbelspel och sårat dig ännu mer. Med dig ville jag inte ha andra tjejer vid sidan om, du skulle vara den enda, och ingen nödplan eller reserv. Därför tog jag det oerhört svåra beslutet att berätta allt för dig och på så vis göra slut för jag visste du inte skulle acceptera det du fick höra. Du var alltid ärlig och uppriktig och hade hög moral, det var något jag verkligen gillade hos dig, dessutom att du hade stor integritet och inte lät mig köra med dig. Jag har annars en tendens att köra över folk men du satte ner foten ganska omgående och det respekterade jag hos dig. Jag behöver någon som säger till mig emellanåt när det är nog.

Jag vill att du ska veta att du betydde mycket för mig och jag önskar innerligt att jag hade kunnat ge dig allt det du gav mig. Det var inte mycket du begärde mer än närhet, trygghet, respekt och bekräftelse, dvs. samma saker jag själv söker och fick av dig. Tyvärr var jag så splittrad och förstörd vid tidpunkten att jag inte kunde ge dig det du förtjänade. Jag märkte att du verkligen gillade mig och det gjorde ont i mig att behöva hålla på med alla lögner för jag visste hur förkrossad du skulle bli. Du var en av de bästa tjejer jag mött och än en gång när en sådan tjej dyker upp schabblar jag till det. Jag tror du var en stor del till att jag insåg att min tillvaro var ohållbar och det är därför jag nu jobbar med att få rätt på mig själv. Du väckte känslor och behov hos mig som jag hade förträngt under en lång tid och som jag vid tillfället inte var redo för eller kunde hantera. Det är förmodligen ingen tröst för dig men jag är tacksam att jag mötte dig även om jag är ledsen hur jag behandlade dig. Ingen förtjänar att bli bedragen och respektlöst bemött oavsett anledning. Tyvärr har jag agerat så mot många tjejer utan att det har varit min avsikt men så blir det när jag inte kan klippa band och hantera mina rädslor. Att jag inte hade koll på min tillvaro är dock ingen ursäkt men tyvärr blev du drabbad och det är jag uppriktigt ledsen för. Jag hade verkligen velat ge dig det vi båda hade behövt men nu blev det inte så. Tidpunkten var fel. Förhoppningsvis är jag mer redo nästa gång.

Jag blev så klart ledsen över att höra att du har träffat någon ny men samtidigt känner jag ingen bitterhet för jag blir glad för din skull om du träffat någon som kan ge dig det du behöver för det är du värd på alla sätt och vis. Du är en suverän tjej som förtjänar det bästa. Jag hoppas du blir lycklig framöver.
Kram

No shit Sherlock!

Jag har nu läst ut boken Farliga Relationer? Om Borderline och jag vet inte om det var så smart rakt igenom. Så klart har det varit skönt att få bekräftelse på en hel del saker men samtidigt känner jag mig helt uppslukad av det, som om jag vore i en borderlinedimma. Jag kände igen mig i väldigt mycket av det som stod i boken. Här följer några bra urklipp som var som déjà vu upplevelser:

Oavsett vilken roll du blir inbjuden till att spela bör du fråga dig själv när du senast blev utbjuden – det vill säga: när blev du senast bjuden på middag, när blev du ompysslad, uppvaktad, omhändertagen, tröstad, hjälpt, tillfredsställd, lyssnad på eller känslomässigt bekräftad?

I relationer, oavsett om borderlinepersonen är inåt- eller utåtagerande, har de under alla omständigheter det gemensamt att de är medberoendeframkallande och förföriska i all sin destruktivtet.

Borderlinepersonen har svårt att erkänna att hon har behov av andra, vilket medför att hon istället stöter dem ifrån sig, avvisar dem och håller dem på avstånd. Det senare är vanligt förekommande då borderlinepersonen är stressad eller befinner sig i kris.

Sexuell promiskuitet och andra avvikelser är andra uttryck för borderlinepersonens intensiva och impulsiva leverne. Borderlinepersonens rädsla för närhet i exempelvis relationer driver ut henne i ett rastlöst och vidlyftigt sökande efter ”kickar”; hon ersätter intimitet med intensitet. Även relationsmissbrukarbeteende hör hit.

Anhöriga till borderlinepersoner erfar ofta att det inte får den uppmärksamhet de så innerligt önskar och behöver i sina relationer. De blir därför tvungna att åsidosätta sig själva, samtidigt som de själva utsätts för den paradoxala beskyllningen att brista i just detta avseende även om så bevisligen inte är fallet. För en utomstående kan det te sig obegripligt att den anhöriga så hårdnackat åsidosätter sina egna behov och önskningar. Men förmodligen är deras upprepade och omfattande upplevelser av besvikelse och därtill hörande ensamhetskänslor.

Det var särskilt en textbit jag fastnade för som var minst sagt passande för det jag upplevde med borderlinetjejen. Det är rakt avskrivet från boken, därav det högdragna språket.

Det kan med andra ord kännas som en hopplös uppgift att försöka fördjupa relationen med en borderlineperson, att gå stärkt ur lösta konflikter med försoning, gottgörelse och samförstånd som integrerade delar i relationsskapandet. Vad man i sin tilltagande krigströtthet på sin höjd orkar med är att tillreda något slags  sado-masochistisk, ambitionsbefriad ad hoc-soppa som intages i gemensamt sängläge och värmer för stunden på ett förrädiskt sätt, medan vapen laddas om. Sängen blir för stunden ett slags klaustrofobiskt relationellt andrum. Den sexuella samvaron för en borderlineperson är endast undantagsvis sprungen ur en självklar och harmonisk, välvillig ambition att behaga den andre (och därigenom sig själv); det är man som anhörig mycket ensam om. Sängen blir mestadels en skådeplats för häftiga och uppslitande pseudoförsoningar vars enda bestående effekt är att underblåsa det ömsesidiga, desperat självbedrägliga manipulerandet och stärka ett osunt erotiskt leverne.

Vals för satan

Gjorde igår mitt tredje besök på förhållandevis kort tid på Malmö Arena. Denna gång var det för att se Kent, tidigare har det varit Depeche Mode och Rammstein. Senast jag såg Kent var för lite mer än 2 år sedan, då var det på Olympen i Lund. Nu var det på Percys skrytbygge, och den arenan är inte optimal för konserter, jag tycker ljudet emellanåt är rätt kasst men det är bara att gilla läget, stora lokaler växer inte på träd och det viktigaste är trots allt att få se grupperna.

Hur som helst var konserten suverän, det var mycket publikfrieri även om jag saknade några personliga favoriter. Men jag var nöjd ändå. Bästa låten för kvällen i mitt tycke var en minst sagt uppspeedad version av Dom Andra. Jag undrar vad som hände med den svåra Jocke Berg, numera är han väldigt tillgänglig. Han dansar runt som en mix av Dave Gahan och Brett Anderson.

Spellistan i Malmö:
1. Taxmannen
2. Palace & Main
3. VinterNoll2
4. Töntarna
5. Socker
6. Sjukhus
7. Romeo Återvänder Ensam
8. LSD, Någon?
9. Musik Non Stop
10. Idioter
11. Saker Man Ser
12. Vals För Satan (Din Vän Pessimisten)
13. FF
14. Ingenting
15. Vy Från Ett Luftslott
16. Krossa Allt/Dom Andra
Extranummer:
17. På Drift?
18. Kevlarsjäl
19. Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)

Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig?

En bra fråga som du kan ha med dig när du står inför svåra val som dessa är: Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? Det var svaret jag fick från en av mina samtalsterapeuter efter att jag mailat henne om mitt dåliga beslut att ge mig in i borderlinekriget.

Jag har funderat en del på det och jag kan se hur jag alltid väljer att ha rätt. Jag inser också att det inte tagit mig särskilt långt i vissa avseenden. Jag är ingen besserwisser, men däremot är jag väldigt kompromisslös och kontrollerande såtillvida att jag föredrar att saker görs på mitt sätt så jag kan ha kontroll över skeendet. Jag kan ha svårt att lämna över kontrollen till andra personer men det beror sig på situtionen för ibland gör jag det mer än gärna. Men så klart bottnar det i en osäkerhet inom mig. Att jag sedan dessutom är väldigt envis och tävlingsinriktad förbättrar inte saker när det gäller att tänka på den bästa lösningen för stunden.

Ibland hade det varit enklare för mig att rycka på axlarna och gå därifrån med ett leende på läpparna men jag har en osviklig förmåga att ihärdigt kämpa på för min sak. I min kamp med borderlinetjejen har jag fokuserat helt fel, vilket har tagit mycket värdefull energi i anspråk som jag kunde använt till bättre saker. Jag funderade ganska tidigt efter vår separation på att byta mobilnummer, blockera mailadresser osv. men jag ansåg att det skulle jag inte behöva göra för vi var två vuxna personer som kunde uppföra oss anständigt. Hade jag inte varit så envis och följt min första tanke så hade jag besparats många upprivande situationer. Nu har jag sedan några dagar äntligen gjort det, och det visade sig vara precis så enkelt som jag hade tagit reda på att det skulle vara, så jag förstår inte varför jag inte bara gjorde det direkt. Vissa av mina personliga egenskaper har en tendens att stjälpa mig, snarare än att hjälpa mig.

Jag har aldrig behövt vidta så drastiska åtgärder tidigare i mitt liv med någon människa som jag har behövt göra med borderlinetjejen. Med tidigare tjejer har jag t.o.m. kunnat var vän med många efteråt men i detta fall vill jag rensa ut allt som påminner om henne. Jag förvånas över mitt eget agerande för det är så olikt mig. Hon kom mig innanför skinnet, eller snarare jag tillät henne,  på ett sätt jag inte kan förklara för någon som inte varit anhörig till en borderlineperson. Jag vet att de enda gångerna jag verkligen kunnat få hennes närhet och värme, vid sidan om sex, var när hon sov. Då hade hon tryckt i sig en massa tabletter och sov tungt. Då brukade jag gilla att ligga nära henne och hålla om henne krampaktigt ungefär som att hon inte skulle smita iväg. För i verkliga livet kändes det alltid som hon skulle ge sig av från mig. Hon var som en hal ål. På sätt och vis var hon en bra övning på att släppa kontrollen eftersom hon var så oberäknelig pga. sin sjukdom men jag föredrar nog att träna på att släppa kontrollen under mer friska förutsättningar som inte innebär så mycket smärta.

Jag ska snart jobba och där har jag perfekta möjligheter att öva på att släppa kontrollen. Kan bli intressant och se hur det känns för mig. Jag inser också att det är bättre att vara lycklig än att ha rätt, för saker ordnar sig alltid till slut oavsett vem som utför det och på vilket sätt. Jag ska bara ta till mig det och praktisera det så det blir en vana att agera så. Det gör mig nog till en mer balanserad person.

Mänskligt att begå misstag

Fram till idag har jag varit skötsam och följt de råd jag fått från min vän, soctanten, samt mina samtalsterapeuter men nu frångick jag det. Det känns som jag har en liten djävul på axeln som ger mig dåliga råd och som jag inte kan stänga av. Det har varit en tung vecka och jag upplever det som om jag har börjat om från början igen även om jag vet så inte är fallet. Jag har haft svårt att fokusera rätt, dvs, på mig själv. Jag har varit som radarstyrd, jag trodde den tiden var förbi men sorgeprocessen inom mig pågår uppenbarligen fortfarande. Men det visste jag nog innerst inne även om jag har börjat känna mig lite otålig och vill börja få leva igen. Jag kan inte riktigt lita på mig själv, jag tänker inte rationellt.

Utifrån gårdagens samtalsterapi där jag rekommenderades att släppa lite på kontrollen i min tillvaro så kontaktade jag min Viola idag som jag tänkt på och saknat en del. Jag har önskat ta kontakt med henne en tid men samtidigt tvekat eftersom jag inte varit säker på vad jag verkligen vill med henne och vad mitt syfte har varit. Hur som helst löste det sig självt, hon berättade att hon hade träffat en ny kille och inte var intresserad av att träffa mig i nuläget. Jag tog det med fattning men samtidigt är jag nog fortfarande lite i chock över hur den här veckan har gestaltat sig. Hon var en riktigt bra tjej men det fanns några saker som gjorde mig lite fundersam och där jag befinner nu så var det här nog det bästa som kunde ske även om jag så klart är besviken. Nu är hon borta på riktigt.

Förmodligen som en konsekvens av beskedet från Viola tog jag därefter ett för mig impulsivt beslut som också gick emot råden jag har fått. Jag har förvisso funderat fram och tillbaka hela veckan men valet gjordes i affekt. Hela veckan har jag känt mig berövad på mitt avslut med den psykiskt labila tjejen men igår på samtalsterapin vände terapeuterna på mina argument till min fördel. Allt var frid och fröjd men ändå hade jag en molande känsla av att vilja göra annorlunda. Sent ikväll gjorde jag det och instinktivt kände jag att jag ångrade mig. Jag hade fel i min tanke men det är inte hela världen men nu får jag stå mitt kast. Det var onödigt och omoget, och jag beter mig som borderlinetjejen. Jag gav mig in i en duell som jag hade lovat mig själv att stå utanför. Jag har alltid varit tävlingsinrikad och på något sätt tycks jag tro detta är en tävling. Dock finns det inga vinnare i den här soppan och det måste jag acceptera även om det är svårt. Vad som är bra i eländet är att jag släpper lite på min kontroll men framför allt att jag tar felaktiga beslut. Jag är så van att ställa höga krav på mig själv och inte tillåta mig att göra något ogenomtänkt. Nu framstår jag som mänsklig och sårbar. Det är bra, för det är så jag vill vara. Det är inte heller ofta jag gör impulsiva val. Nu vet jag dessutom att samtalsterapeuterna har rätt, jag har annars en tendens att veta bättre ibland. Nu fick jag mig indirekt en smäll på fingrarna. Det kan jag behöva.

Jag tror jag har påverkats av boken jag läser, det enda som tycks kretsa i min skalle är borderline. Jag har gått i baklås. Visst är det bra att jag försöker förstå hur allt blev så tokigt och att jag kan få bekräftelse på det jag känt men kanske att jag inte ska gräva ner mig fullkomligt. Det är över och gjort är gjort. Jag måste acceptera misstagen jag gjort i det förflutna. Jag tror inte saker hade förändrats om jag hade agerat mer bestämt, jag mådde dåligt redan vid tidpunkten och hade mina vanemönster väl etablerade. Det är nog mer en önskan att allt skulle varit annorlunda men jag kan inte göra om varken mig själv eller henne. Det är en orealistisk tanke. Jag vill förklara mina misstag jag gjort för henne, för att få henne att förstå. Men det är helt överflödigt, det är inte mitt ansvar. Det går inte att förklara för henne. Jag vill fortfarande kontrollera henne även om jag inte vill ha något med henne att göra, det är helt paradoxalt, och det enda detta resulterar i är att allt blir mer utdraget och olustigt. För mig har detta varit slut länge men jag kan ändå inte låta bli att älta det. Det är som det inte går in i skallen på mig. Jag mår dåligt för tillfället och då tycks jag resonera att då kan jag lika gott må dåligt tillsammans med henne. Men även jag har mina gränser numera som tur är.

Pensionsstress

Igår var jag på möte med min ”bankkille”, vi träffas årligen för att diskutera igenom mina besparingar. Jag upplever det som ett lika stort skämt varje gång. Jag har alla mina papper i ordning, men jösses vad jag tycker det är ointressant. Jag försöker vara duktig och pensionsspara men jag har egentligen inte en aning om vad han pratar om och föreslår. Hela pensionssystemet är en härva, åtminstone för mig som provat att jobba i en del olika branscher. Jag får papper från PPM, Fora, AMF, Collectum, SPP och ytterligare några bolag jag glömt namnet på. Alla förväntar sig att jag ska göra aktiva val så jag blir en rik pensionär, om jag nu inte blir överkörd av en buss imorgon. Ordet pensionsspara kan få mig matt. Jag har fondsparande, kapitalförsäkringar, allförsäkring och aktier och bankkillen kan säga vad han vill, jag får förlita mig på honom.

Jag loggar in på diverse sidor i intervaller för att visa mig intresserad och kolla hur mina pengar förvaltar sig men hur ska jag kunna göra vettiga val som baseras på utvecklingen i Kina, Östeuropa, Indien och Sydamerika. Jag är nöjd jag kan hålla rätt på alla lösenord och säkerhetsdosor som behövs för att ta sig in på sidorna. Det känns som besluten ligger avsevärt ovanför min nivå. Det enda jag inser när jag försöker ta till mig all denna information är att jag kan inte ha pengarna på ett sparkonto. Jag vet räntorna är usla på sparkonton men jag trodde i min enfald jag skulle kunna betala stora delar av årets golfavgift med räntan från ett av mina konton där det fanns ett tilltaget 6-siffrigt belopp men icke. Räntepengarna räcker knappt till ett 6-pack golfbollar. Jag måste alltså göra nåt med dessa sparpengar snarast men huruvida jag ska välja aktieindexobligationer eller ytterligare kapitalförsäkringar vet jag inte. Bankkillen informerar om diverse avdrag jag kan göra om jag väljer på ett sätt och om hur jag ska jag skatta för vissa saker men slipper med andra om jag väljer på ett annat sätt. Jag fattar inte hur jag en gång i tiden på fullt allvar trodde jag ville jobba med ekonomi. Jag läste två år på ett ekonomprogram innan jag hoppade av och insåg mina begränsningar. Nu har jag varit på två besök på kort tid hos bankkillen men jag är inte ett dugg klokare men likväl ska jag fatta ett beslut. Det kan få mig stressad. Jag vill ha en tryggad ålderdom ekonomiskt, det är viktigt har jag hört.

En liten värld

Jag har genom åren haft en hel del snudd på bisarra upplevelser som visar hur liten världen kan vara.  För några dagar sen slumpade jag mig in på en blogg och det visade sig att jag kände igen personen ifråga. Inte bara det, vi har dessutom haft telefonsex vid ett tillfälle för inte så länge sedan. Vi fick kontakt med varandra på en nischad sajt och pratades sedan vid på telefon. Telefonsex var aldrig riktigt min grej men kvinnan ifråga tände på det. Av hennes blogg att döma var det tydligen ett sätt för henne att leva ut. Hur som helst gör hon nu samma resa som jag, dvs. hon har erkänt sitt sexmissbruk och även andra problem som hon bearbetar.

Här listar jag några andra galna upplevelser som visar hur liten världen kan vara:

Som 15-åring var jag på språkresa i England och bodde hos en brittisk familj. Några år senare, säg 4-5 år så var jag på Kanarieöarna med min mor och firade jul, då springer jag rakt in i ”värdmamman” på en strandpromenad. Det bör då tilläggas att jag inte hade haft någon kontakt överhuvudtaget med värdfamiljen efter min tid i England. Jag tror fortfarande jag skulle känna igen henne. Hon såg ut som en polsk tjackhora med sitt taskigt blonderade hår och höga klackar.

Två år i rad stötte jag och min familj på våra grannar i Alperna under sportlovet utan att ha samtalat med dem innan angående våra resplaner. Det bör då tilläggas att det var på små, förhållandevis okända, österriska orter vi mötte varandra mitt i backen.

När jag var 18 år tillbringade jag ett år i USA på high school. Till avslutningen kom min mamma över och vi skulle resa runt tillsammans på några ställen innan jag åkte hem. Vi står i kön till någon attraktion på Disneyworld i Florida då jag kollar bakom mig i kön då jag tycker mig höra att de pratar svenska.  Två personer bakom mig står en kille jag känner igen från den lilla förort jag växte upp i hemma i Sverige. Inte nog med det, han är där med sin svenska familj och det visar sig att hans pappa och min mamma är jobbkollegor. Min mamma och jag åker senare till New Orleans, och då springer vi in i samma familj igen ute på stan. Min mamma stöter även på dem när hon ska flyga hem till Sverige igen via en mellanlandning, då är de inbokade på samma inrikesflight i USA.

Jag har råkat ur för ytterligare några märkliga händelser, främst inom mitt yrke, som också bevisar att världen kan vara otäckt liten men jag tror tidigare nämnda händelser är de mest spektakulära.

The loneliness of the long distance runner

Idag sprang jag min 3:e runda för i år. Vädret har varit fantastiskt senaste tiden så det gäller att passa på. Jag hade tänkt ta ett spinningpass till lunch men solen fick mig att ändra mig. Det är skönare att vara ute i friska luften än i en kvalmig spinningsal. Jag har en fantastisk runda som är ca 12 km och då får jag skiftande underlag och natur. Bästa delen är när jag springer längs havet. Dagens tid var faktiskt den bästa jag någonsin haft på denna runda och jag har haft den i många år. Det känns positivt inför kommande lopp till sommaren. Jag använder alltid pulsklocka när jag springer eller motionerar. Det är ett bra sätt för att se till att jag inte fuskar för mig själv. Värdena på klockan ljuger inte.

Jag önskar känslan jag har under och efter löpningen skulle bestå för alltid. Det känns lika befriande som efter samtalsterapi. Allt är så tydligt och klart. Sen dröjer det någon timme innan det blir grumligt igen.

Jag har nu börjat förbereda min musikmapp på datorn med låtar som jag sen ska föra över till min mp3-spelare innan jag ska springa Göteborgsvarvet och Broloppet. Det är musik som på något sätt ska peppa och driva mig framåt, särskilt när det är tungt och motigt. Musik är en viktigt del av min tillvaro. Speltiden på musiken i mappen är över 2 timmar, så länge har jag dock inte för avsikt att springa så jag får väl koppla in shuffle-funktionen innan jag startar. När jag springer mina lopp, och även övar inför dessa, kommer jag få höra följande grupper i mina hörlurar: Rammstein, Scooter, Pain, Dark Tranquillity, Project Pitchfork, Scooter, Iron Maiden, Zeromancer, Thåström, Nephew, Sabaton, Broder Daniel och Paradise Lost. Med tiden kommer kanske en detaljerad spellista på vilka låtar, en är iaf uppenbar för den som delar min musiksmak.

Farliga relationer?

Hittade en intressant artikellänk om en kille som tillbringat många år ihop med en borderlinetjej. Nu mådde han allt annat än bra.  Även om jag inte råkat riktigt illa ut kan jag ändå känna igen mig i en hel del.  
Artikelpersonen hade även medverkat i en bok ägnad dem som vet hur det är att leva med personer som har borderline. Boken heter Farliga Relationer? Om Borderline och är ett kommande läsprojekt för mig när jag läst ut Casanovas Kvinna som handlar om medberoende. Jag behöver all kunskap och bekräftelse jag kan få för att inse att det jag upplevt med borderlinetjejen är sant. Det känns tryggt att höra av andra som upplevt liknande saker.

Jag känner mig helt urholkad, söndertuggad och utspottad efter mina 3½ år tillsammans med den pyskiskt labila tjejen. Jag är ett nervvrak. Hon har inte fört mycket gott med sig.

Jag har blivit ordentligt skadad av mitt destruktiva leverne de senaste 5-6 åren och i synnerhet tiden tillsammans med borderlinetjejen. Jag har sett liknande erfarenheter på anhörigas forum kring borderline. Många nämner att de har svårt att hitta normala relationer efteråt. Det gränslösa borderlinepersoner erbjuder är så oerhört spännande och triggande, trots att de kanske bara ger det 5% av tiden. Övrig tid är medioker och präglas av olust, obehag, röra, svek osv. Men ändå griper vi efter halmstrån och förförs av de där 5% för de är fantastiska, snudd på magiska.  Då är det på en nivå som är svår att förklara för en utomstående och som gör att man uthärdar övrig tid eller åtminstone ser fram emot nästa bra stund. Men den kan dröja.

Jag har en tjejkompis som säger precis samma sak. Hon var ihop med en kille som också var psykiskt labil och hade problem som kan liknas vid borderline. Hon upplever att hon blir uttråkad av normala killar, men hon vet också att problemet ligger hos henne. Hon söker sig till killar som får henne att känna något. Jag kan lätt identifiera mig med det påståendet för jag har aldrig känt så mycket i mitt liv som med borderlinetjejen och det var spännande. Tyvärr var det dock mest negativa känslor jag kände eftersom de skapar så mycket obehag omkring sig. I min relation med henne har jag återskapat min uppväxt. Jag lyckades aldrig få ordning på min familj som liten och det gick inte bättre att fixa borderlinetjejen som vuxen även om jag har fått uppleva samma olustkänslor. Jag har känt mig bekant med allt men tröttnade till slut.

Lyckligtvis för egen del har jag aldrig delat lägenhet med tjejen och vi har inte heller några barn eller annat som binder oss samman. Annars hade jag nog blivit galen. Jag inser dock att det kommer ta lång tid innan jag återhämtat mig. Jag blir fortfarande helt uppriven varje gång hon hör av sig.

Nära återfall

Denna helg har varit riktigt kass. Det började med att skidresan gled mig ur händerna, därefter samtalet med borderlinetjejen som rev upp ett djupt sår och så avslutningsvis dramat med mitt ex och hennes svartsjuka kille som ringde hem till mig tidigt på morgonen.

Det känns som jag står på ruta 1 igen men går jag utanför mitt kaos- och paniktänkande så inser jag att jag har hanterat det bättre denna gång än vad jag skulle gjort tidigare. Jag har varit kolossalt nära återfall men har lyckats sansa mig i sista stund. Det tyder på att något har förändrats hos mig trots allt. Men jag måste vara ärlig mot mig själv och medge att det har varit många dåliga beslut sista dagarna. Dock har jag inte fallit tillbaka. Det är det jag får glädja mig åt nu. Igår kväll satt jag på msn och messade med en gammal sexkontakt. Vi bestämde vi skulle ha sex men jag drog ut på det eftersom jag innerst inne visste att det inte var en bra lösning. Jag ville inte dra in henne i min skit, jag har tidigare berättat för henne om vad jag går igenom. Dessutom visste jag att jag inte skulle må bättre av det. Så till slut skyllde jag på att jag var för trött och det var det bästa jag kunde göra. Annars hade jag mått ännu sämre idag. Nu var jag nära men lyckades ändå hejda mig.

Det har varit för många negativa händelser i helgen som jag inte kunnat hantera. Jag tror sexförsöket med mitt ex fick mig att inse att det vi haft är över nu. Även om hon gör mig kåt på ett plan så finner jag inte henne sexuellt attraktiv. Hon är en aning överviktig och det är ett problem för mig. Genast tänker jag då att jag kanske borde ta kontakt med borderlinetjejen igen eftersom hon var smal och bra sex. Men då glömmer jag genast alla problem som hon medförde. Det är som att jag hela tiden måste göra om en tjej för att hon ska passa mig. Så är det inte med mina vänner, dem tar jag för dem de är. Jag tror för övrigt inte jag ska hålla på med sex överhuvudtaget nu, jag är inte redo. Borderlinetjejen är etsad på näthinnan och det hjälper mig inte.  Senaste gångerna jag har haft sex eller åtminstone försökt ha sex så har det varit när jag varit helt i affekt. Då kan det inte bli annat än dåligt.

Jag tror det på nåt sätt är mer definitivt för mig nu att det är slut med borderlinetjejen än tidigare men jag förstår inte på vilket sätt eftersom jag inte kontaktat henne på nästan 2½ månad. Samma sak gäller mitt ex, jag inser nu att det inte finns en återvändo för oss. Jag ska fokusera på mig själv och inte försöka ändra på andra personer, så som jag gör i tanken med mitt ex och även borderlinetjejen. För tillfället har jag svårt att bekräfta och belöna mig själv och då är det lätt att falla tillbaka i gamla vanor och sex funkade för dessa ändamål. Det gäller nu att ta mig ur det tänkandet. För det mönstret har jag provat redan och det var inte lyckat. Jag har inte till fullo verktygen för att hantera en mörk tillvaro på ett konstruktivt sätt.

Ovissheten om framtiden tär på mig och jag sitter och oroar mig för nåt jag inte kan påverka i stunden. Det är inte så konstruktivt utan något jag måste släppa. Måste lära mig acceptera situationen bättre. Jag känner mig blockerad inombords. Jag önskar verkligen jag kunde göra något för att släppa ut det. Jag verkar helt oförmögen att gråta, vilket jag annars tror skulle kunna vara väldigt förlösande för mig. Jag behöver komma ur min bubbla, typ spräcka den på något sätt. Känns som jag måste komma utanför mig själv, det är för mycket hjärnspöken nu. Jag har inte full kontroll på mina tankar och det är skrämmande eftersom jag är en kontrollperson. Samtidigt är det bra om jag kan släppa kontrollen men i detta fall känns det inte som det gynnar mig. Tankarna är inte särskilt trevliga utan tynger ner mig. Jag hade hoppats de skulle tona ut när jag kände på dem och insåg att de är ofarliga.

Borderlineperson under luppen

Jag har genom åren gjort ett antal utvärderingar på borderlinetjejen för att försöka få mig själv att vakna upp. När jag nu tittar på en sådan utvärdering inser jag hur djupt jag suttit i skiten när inte kunnat förmå mig att lämna henne med tanke på hur överväldigande tydligt saker talar för sig själv. Jag måste verkligen ha varit livrädd för för att ta itu med mig själv och mina rädslor eftersom det tog så lång tid innan jag fick nog. Så klart har jag också varit sexuellt förblindad av henne. Hur som helst är det uppenbart att jag har varit kliniskt befriad från självrespekt. Skrämmande.

 

Positivt
x  Kan träffas på udda tider
x  Sexuellt gränslös
x  Fantastisk sex
x  Smal
x  Ser bra ut
x  Ställer upp på det mesta
x  Klagar sällan
x  Tuff, en kämpe
x  Självdistans
x  Rolig när hon mår bra

Negativt
x  Oberäknelig, svänger snabbt
x  Instabil
x  Opålitlig
x  Självupptagen
x  Respektlös
x  Kan ej visa upp henne för vänner, rädd att hon spårar ur på nåt sätt
x  Usel ekonomi
x  Arbetslös
x  Psykiskt sjuk
x  Sönderskuren kropp
x  En tvångsomhändertagen unge, förmodligen med samma diagnos som sin mamma
x  En bortskämd unge som är helt nervig på grund av sin mamma
x  Kaosmänniska på alla sätt
x  Ger mig ofta en känsla av oro/olust/obehag
x  Regelbunden gäst på grönbete
x  Impulsiv, saknar självkontroll
x  Gränslös
x  Svårt att fokusera
x  Inga gemensamma intressen mer än sex
x  Mer belastning än stöd i tillvaron, en energitjuv
x  Saknar ambitioner
x  Svart el. vitt, inga mellanlägen på tillstånd

Sluta ”stalka” mig

Jag tycker det är riktigt respektlöst av dig att fortsätta terrorisera mig. Du kunde inte bara låta mig få mitt avslut utan du var tvungen att få sista ordet som alltid. Jag har sagt till dig att låta mig vara ifred. Bara för att du mår dåligt behöver du inte ta ut det på mig. Jag varken kan eller vill hjälpa dig, jag fokuserar på mig själv numera. Jag har mer än nog med mitt eget liv och den storstädning jag gör i mitt liv. Du får ta det med dina terapeuter, din nyfunne vän eller Anna. Hon var ju en god kompis enligt din definition läste jag. Jag vill inte ha något med dig att göra.

Jag tycker verkligen du ska sluta ”stalka” mig, du förnedrar dig själv och det blir bara pinsamt. Jag är trött på att höra dig säga förlåt. Du ville inte ha en relation med mig, nu har du fått precis som du ville men likväl är du inte nöjd. Verkar det bekant? Det är en borderlineperson i ett nötskal. Ta hand om dig själv och se till att du börjar må bra istället. Det är du lika mycket värd som någon annan. Då får jag också vara ifred och vi blir båda vinnare på kuppen när vi kan fokusera på vårt välmående. Du måste lägga detta bakom dig. Jag vill inte ha dig i min närhet på något sätt, jag måste få läka på egen hand. Det är enda sättet. Jag läste i en bok en mycket passande liknelse där författarna jämför med en pizza när det gäller att avsluta en relation med en borderlineperson. Hur långt från munnen man än drar pizzabiten så blir oststrängen bara tunnare och tunnare, utan att nödvändigtvis brista. Därför rekommenderar författarna att man använder kniv och gaffel. Jag väljer att kalla det att klippa band. Jag vet du har svårt för det, det är bara att läsa din egobok, där du beskriver hur du hela tiden kom tillbaka med killen som ville skicka bilder på dig till din pappa där du låg naken och fastbunden. Är det inte märkligt och ironiskt hur allt går igen? Det är inte mycket som har förändrats i ditt liv sedan tonåren, det är bara fotografen som har bytts ut och du tycks inte må bättre av det. Du märker inte ens det.

Du säger att du tycker det är bra att jag tar tag i mina problem och önskar mig lycka till och hoppas jag ska få ett bra liv. Det är storsint av dig. Men du agerar inte utifrån vad du säger utan snarare väldigt motstridigt, som alltid. Vad tror du händer inom mig var gång du hör av dig? Jo, du river upp mina sår. Du saknar helt empati, annars hade du förstått hur ditt beteende påverkar mig. Jag får aldrig tid att läka och hur ska jag då kunna ta tag i mina problem när du är där och rör runt i grytan med jämna mellanrum. Jag har ingen on/off -knapp och jag vill ha min energi till mig själv. Du är som en vandrande checklista med din sjukdom, ett skolboksexempel. Varenda sak som nämns angående en person med borderlinestörning passar in på dig. Detta självcentrerade och egoistiska beteende att bara tänka på dig själv hela tiden, utan minsta tanke på att visa mig någon hänsyn. Du är helt uppslukad av dig själv. Sen försöker du som alltid projicera och få mig att känna vad du känner. Du vet inte bäst och du kan inte berätta för mig vad jag ska känna, tycka eller göra. Jag har en annan åsikt än du om tiden vi hade ihop. Det jag tycker om vår relation, och hur den uppstod, är det som står i brevet. Det är bara att läsa det om och om igen tills du fattar. Du är inte förståndshandikappad. Jag förstår det rubbar din verklighet men det är ditt problem, inte mitt. Det kan inte jag göra något åt. Jag jobbar med min livslögn för fullt.

Att du idealiserar vår tid ihop, det får du gärna göra. Jag vet att jag inte var nöjd med det vi hade, annars hade jag inte sökt mig till andra tjejer. Jag hade inte heller gjort utvärderingar på dig, tagit bilder av ditt hem när det såg ut som värst, skrivit dagbok om hur dåligt jag mådde eller på andra sätt få mig att vakna upp i situationen. Då hade du fått träffa mina vänner och familj regelbundet istället för att gömmas undan. Du kan inte heller ha varit särskilt nöjd, även om du påstår det nu, med tanke på vad som hände i både somras och julas där inget var värt ett dugg. Det har säkert varit fler liknande händelser från din sida genom åren som jag inte vet om men det är helt ointressant. Vi har båda svikit varandra. Du har alltid varit noga med att poängtera att jag bara var en kk för dig och inte någon du ville ha en nära relation med. Nu inser du att du ljugit för dig själv för jag kom dig mycket närmare än vad du hade planerat. Du har aldrig vetat hur du ska förhålla dig till mig och det gör du fortfarande inte. Det beror på din sjukdom. Jag tvivlar inte ett dugg på att du kan vara en bra person med din övriga omgivning, jag har själv sett det, men problemen uppstår med personer som du har någon slags nära relation med, som med mig. Det är då du visar upp alla tecken som karakteriserar en person med borderlinestörning eftersom det är då problematiken blir som mest påtaglig. I din pågående idealisering av vår relation tycks du även ha förträngt alla dina diskussioner om brödsmulor kring munnen. Du har haft helt rätt, vi har inte haft något att prata om, därför har jag pladdrat om allt och inget för att undvika det faktum att vår samtalsbank var tom.

Vad jag verkligen ville ha av dig var närhet, värme, bekräftelse och omtanke. Att bli sedd och veta att jag dög som jag var. Men jag fick inget av detta alls, däremot fick jag sex. Det är det enda bra vi gjort tillsammans för vi hade fantastisk sex, inget snack om saken. Jag kan villigt erkänna att jag saknar vår sex så det gör ont men jag vet också att det inte fick mig att må bättre, utan gjorde snarare att jag glömde bort mig själv. Det beror på att vi båda missbrukade sex och gjorde det till vår drog. Det var vårt sätt att fly verkligheten och det kaos som omgärdade oss, och dämpa vår ångest. Det är möjligt, då vi överskred många gränser sexuellt, att det gjorde oss mer sårbara och fick oss att komma varandra oerhört nära mentalt och även fysiskt. Vi hade vår gemensamma tillflyktsort där ingen annan fick tillträde. Jag vet inte om det är detta du menar med ditt prat om äkta känslor, närhet och djup. Den magi vi har pratat om och har upplevt tillsammans berodde på att vi inte mådde bra, vi var båda sexmissbrukare så det är naturligt att vi upplevde det så. Det gör oss inte till själsvänner eller vad du nu tycks tro. Bara för att jag tittar dig i ögonen eller håller om dig så innebär det inte något djupt själsligt samband. Om du har upplevt vår relation som intensiv så beror det på dig och har med din sjukdom att göra. Jag har gillat dig, jag skulle inte umgås eller ha sex med någon jag avskyr, mer än så är det inte.  Det är möjligt sånt betyder mer för dig men för mig har det ingen djupare innebörd. Det vore väl snarare märkligt om jag inte höll om dig eller visade hänsyn. Hade vi haft den djupa relation du efterlyser hade vi vågat anförtro oss de få gånger vi har pratat med varandra om våra respektive brister. Men vi tordes inte göra det för vi visste båda sanningen, allt var ett luftslott, och det var för obehagligt att ventilera. Därför lät vi livslögnen och verklighetsflykten fortsätta. De vardagliga saker vi har gjort ihop är lätträknade, vi var och badade 5-6 ggr, kollade på bio ungefär lika många gånger och var på en konstutställning tillsammans. Att äta ute eller fika ingick i knullandet eftersom du oftast stannade över. Vi gjorde aldrig några utflykter eller resor mer än till Köpenhamn, men då var temat sex.

Jag har nu valt att kliva ur min livslögn medan du fortsätter ditt förnekande. Du saknar en bild av oss som inte är sann. Det är ditt val, det är inget jag kan påverka. Men jag vill inte ha någon del i din förnekelse och sexmissbruk. Det måste du acceptera och agera därefter. Du får kalla dig hur frisk som helst, du behöver inte upprätthålla någon fasad för mig. Jag bryr mig inte. Jag ser igenom dig för första gången. Det är lönlöst att argumentera emot hur gärna du än vill ha rätt. Jag är ingen läkare som du ska övertyga för att bli utskriven från psyket.

Jag smutskastar inte det vi haft, självklart har vi haft bra stunder, huvudsakligen sexuella, och jag har brytt mig om dig på mitt sätt. Det har varit av välmening. Jag är ingen elak person och jag är duktig på att pyssla om och ställa upp för andra. Hela ditt hem är fullt av saker du fått av mig genom åren. Jag vill att alla i min omgivning ska trivas och vara glada. Det är så jag har agerat genom hela min uppväxt och även med dig. Tyvärr glömmer jag bort mig själv då det varit viktigare att andra mår bra än jag själv. Jag utplånar mig själv. Jag har lagt all min omsorg på dig och du tycks ha uppskattat det eftersom du nu har så enormt svårt att fatta att det är över. Du fick min fulla uppmärksamhet för att jag inte var redo att möta mig själv. Numera riktar jag omsorgen på mig själv istället och då finns det ingen plats för dig.

Jag insåg till slut att det var förödande för mig själv då stunderna då jag har känt obehag, nervositet och andra negativa känslor varit övervägande. Allt vi har haft har baserats på livslögner och förnekelse. Därför kan jag inte vara lika entusiastisk som du om vår tillvaro ihop. Det är inget personligt mot dig. Jag har inte varit mitt riktiga jag. Jag hade aldrig träffat dig om jag hade mått bra. Så enkelt är det. Då hade jag sett dig som du är och gått min väg. Det finns nämligen ingenting i din tillvaro jag vill ha. Vi har ingenting gemensamt mer än att vi är gränslösa sexuellt och har likvärdig smak med musik och film. Mer finns inte, vi delar inte ett enda intresse och lever i olika världar.

När vi möttes hade jag ingen att ta hand om för att slippa ta itu med mitt eget liv, så du passade in utmärkt med alla dina problem. Jag har tyckt synd om dig och försökt få rätt på dina problem, och samtidigt slippa hantera mina egna, men det har inte hjälpt mig själv ett dugg. Jag har gjort oss båda en otjänst. I min relation med dig har jag återskapat min uppväxt. Jag lyckades aldrig få ordning på min familj som liten och det gick inte bättre att fixa dig som vuxen även om jag har fått uppleva samma olustkänslor. Jag har känt mig bekant med allt men tröttnade till slut på att må dåligt och inte få mina behov tillgodosedda.

Jag önskade verkligen jag kunde lita på det du sa om att du ska låta mig vara ifred framöver men tyvärr så tror jag inte du kommer att hålla det. Att uppträda respektfullt är inte din starkaste sida. Du har ingen som helst impulskontroll och du är alldeles för egoistisk och hänsynslös för att ge mig den ro jag vill ha och förtjänar. Öva på självkontroll nästa gång och använd alla dina dbt-verktyg istället för att bara prata om det. Det kanske fungerar. Men bäst av allt vore om du för en gångs skull faktiskt raderade mig från din dator och mobil på alla sätt och vis, för ditt minne sträcker sig inte längre än en vecka. Då skulle jag äntligen bli fri från dig när du inte längre har mina kontaktuppgifter och kan störa mig mer. Men sådan välvilja och omtanke har jag svårt att tro att du kan ge mig. Visa nu att du är frisk och mår bra som du påstår.

När verkligheten överträffar dikten

Mitt liv för tillfället är som ett stort skämt. Det är helt otroligt hur saker uppstår och det enda jag vill ha är lugn och ro. Självklart har jag del i det som händer men det känns som att mitt liv överträffar dikten i galenhet. Igår ringde borderlinetjejen och rörde runt i grytan, vilket har fått mig att må väldigt dåligt. För att på något sätt inte låta henne styra mitt liv gick jag ut på kvällen tillsammans med en vän och tjejen som jag haft någon slags semirelation med i 8 år. Vi blev alla väldigt berusade. Mot slutet av kvällen åkte hon hem för att sova. Jag och min vän fortsatte ett tag till. När jag senare kom hem visade det sig att hon åkt hem till mig. Hon har fortfarande nycklar till min lägenhet.

Klockan 08:39 idag ringde det på min hemtelefon. Normalt så svarar jag inte i telefon när det ringer så tidigt men av någon anledning gjorde jag det denna gång och det var dumt. Jag borde lärt mig av gårdagen men jag måste ju kunna få svara i telefon tycker jag. Det var tjejens pojkvän som ville tala med henne. Jag trillade tillbaka i mitt gamla liv och ljög om att hon inte var hos mig och han visste så klart att jag ljög. Han hade tydligen varit inne på bakgården i huset där jag bor och sett att hennes cykel stod parkerad där. Efter det var cirkusen i full gång. Han sa till mig att hälsa henne att han tog med sig hennes cykel hem. Tjejen gick hem ganska omgående och jag fick mer ont i magen än vad jag redan hade. Dessutom var jag redan bakis. Helt värdelös start på morgonen.

Det som är mest sorgligt eller komiskt är att vi inte ens hade sex igår på kvällen men det tror så klart hennes kille. Vi försökte förvisso ha sex innan vi gick ut men det slutade med att att hon sög mig i kanske 30 sekunder innan jag drog mig ur, sedan tillfredsställde jag henne oralt istället. Det kändes inte bra för stunden även om jag var tokkåt. Jag var inte redo. Så huruvida vi hade sex eller ej är nog en tolkningsfråga. Han är för övrigt väldigt svartsjuk så jag kan bara gissa mig till hur mitt ex har det idag. Inte blir det bättre av det faktum att hon redan är i obalans då hon nyligen blev uppsagd från sitt arbete på grund av arbetsbrist. Jag har tidigare sagt till henne att hon lever sitt liv som jag gjorde tidigare men för henne hann tiden ikapp henne avsevärt fortare än för mig. Hon lyckades inte både ha kakan och äta den lika länge som jag. Nu känner jag obehag och oro för så klart kommer det här att påverka mig på något sätt. Det är jävligt synd jag inte fick tag i min skidresa, då hade jag varit på väg ner till Frankrike nu istället för att sitta med denna klump i magen. Då hade jag aldrig gått ut igår kväll och därmed sluppit detta drama. Lögnerna förföljer mig fastän jag kämpar med mitt liv.

Just nu vet jag inte vad jag ska känna men jag håller åtminstone inte på med något destruktivt och det är bra. Tidigare hade jag bara flytt iväg från problemen och sökt mig till någon av tjejerna för att trösta mig sexuellt. Det har fungerat som ångestdämpning. Nu är det inte möjligt och det är inte heller intressant. Det är precis såna här saker jag måste lära mig att hantera men jag tycker det hade räckt med borderlinetjejens samtal för det störde tillräckligt. Jag övar gärna småskaligt. Jag är enormt arg och beviken på att borderlinetjejen hörde av sig och rev upp mina sår. Jag vill egentligen skriva och berätta vad jag känner men det löser ingenting. Det slutar väl med att jag får skriva det här i min blogg istället så kan jag läsa om det senare och blicka tillbaka.

Borderlinetjejens förnekelse

Sedan det tog slut med borderlinetjejen har hon fortsatt höra av sig till mig fastän det var hon som drog igång det strax innan jul. Det var då jag verkligen insåg att något måste ske i min tillvaro, att det var oacceptabelt att bara fortsätta i samma gamla hjulspår. I mitten av januari skickade jag henne ett innehållsrikt kuvert. Då hade jag begrundat min situation i över en månad för att inte göra något ogenomtänkt eller impulsivt.  Jag kände att jag behövde få ur mig allt det jag hade gått och tigit på under vår tid tillsammans. Jag behövde få mitt avslut. Kuvertet innehöll ett 10 sidor långt brev samt några småsaker jag fått av henne. Det var saker som jag tyckte var synd att kasta och som hon kunde få för jag ville inte ha det. Det var bl.a. en signerad bok som hon skrivit.  

Allt eftersom hennes kontaktförsök har trillat in har jag funderat på vad det är som gör att hon inte kan släppa taget och eftersom jag älskar listor kommer nu en sådan som jag gjorde för några veckor sen: 

Anledningar till varför borderlinetjejen vägrar släppa taget:
Brevet kom som en chock på alla sätt, både innehållet med böcker, mitt brev och att jag hörde av mig överhuvudtaget och det jag skrev inte var rolig läsning för henne.

Jag har utmanat hennes verklighet och syn på tillvaron och hon har alltid rätt. Det gör det problematiskt för henne.

Hon känner sig lurad/bedragen av mig på grund av mina lögner.

Därför att det vi ansåg som magiskt berodde på att vi båda mådde dåligt, inte för att vi var själsvänner osv. Vi var två sexmissbrukare som kickade på att ha sex tillsammans. Mer var det inte.

Hon har sett mig på ett annat sätt än jag har henne. Hon har trott gott om mig, medan jag alltid innerst inne vetat att hon är ett psykfall, även om jag inte lyckats ta mig ur situationen. Fast hennes tankar om mig har skiftat beroende på hennes humör, jag har fått några riktigt otäcka brev också genom åren. Då har hon också känt sig hotad av olika anledningar.

Hon är besviken på sig själv att hon inte sett mina lögner då hon alltid pratat om sin intuitiva förmåga och goda människokännedom. Det visar att hon inte har såna egenskaper.

Hon är besviken och känner sig dum över ett brev hon skickade till mig några veckor efter att jag upphört höra av mig till henne där hon idealiserade mig och berättade hur fantastisk jag var och hur mycket hon saknade mig och det vi hade tillsammans.

För att hon fortfarande hade mig i idealiseringsfasen när hon fick det långa brevet jag skickade henne om våran livslögn ihop. Hon skickade sms dagen innan hon fick det. Meningslöst sms men likväl kontaktsökande.

Hon är besviken att hon också ödslat bort massa tid på något som inte gav någonting.

Hon vill ha sista ordet och nu får hon inte tag i mig längre. Jag svarar inte på hennes inkommade sms/mail/samtal. Jag sugs inte in i hennes nät. Hon har inte mig som avlastningsbord längre.

Hon gillade mig och saknar mig.

Hon lever i förnekelse och vill inte se att det jag skriver är sant eftersom mycket av hennes egen värld raseras då. Det innebär ett hot mot hennes egen bild som frisk, men även om hennes människokännedom, sexvanor och att folk runtomkring henne faktiskt kan se hennes beteende eftersom jag kunde ”bevisa” mycket med urklippt text. Hon tycker själv hon beter sig normalt och är frisk.

Det stör henne att jag inte delar hennes bild av det vi haft tillsammans som något fantastiskt. Hon accepterar inte att jag tycker det var ett stort misstag. Det förtar hennes känslor.

Fanns mycket ”fakta” i brevet om hennes diagnos och felen jag gjort och eftersom hon alltid vet bäst är det obehagligt att bli utmanad.

Hon hade inte förväntat sig att jag skulle säga ifrån, jag har alltid tigit.

Att jag fick ett avslut, att jag tänkte på mig själv i första hand och inte henne.

Hon är rädd för sina egna känslor kring tomhet, ensamhet osv. Kanske har det tagit slut med hennes senaste kille redan, det var han som var nyhetens behag vid jul. Det innebär i så fall utebliven sex och därmed ångestdämpning. Hon är nämligen en större sexmissbrukare än jag.