Ärlighet som omväxling

I somras kom jag i kontakt med en tjej på internet, sedan dess har det varit en del turer oss emellan. Vi har mailat massor men inte träffats. Det har handlat om dålig tajming, skuldkänslor då jag försökt få ordning på min situation med C, men även om obeslutsamhet från mitt håll. Jag insåg med tiden att jag begick våld på mig själv genom att vara intresserad av henne. Jag hade snarare hamnat i situationen av den anledningen att hon gav mig bekräftelse och att C och jag inte kommunicerade så bra med varandra. Tyvärr är det ofta så det fungerar för mig, jag nöjer mig med att någon ger mig uppmärksamhet när jag inte mår bra och känner mig ensam och uttråkad. Ibland skulle jag nog tjäna på att gallra en del och faktiskt fundera på om det på allvar finns något intresse från min sida med personen ifråga. Då skulle jag slippa en del problem. Nämnda tjej verkar sund och trevlig och ser helt ok ut men hon bor en bit utanför Malmö, dessutom är hon inte intresserad av att skaffa fler barn, hon har redan två. För egen del vill jag inte riktigt avskriva möjligheten till egna barn riktigt än även om det börjar se mörkt ut. Jag vill inte köra rullator den dagen jag ska ut med en barnvagn och jag vill inte att ett framtida barn ska bli utan sin pappa alltför tidigt. Så på sätt och vis har jag också en klocka som tickar även om den kanske inte är biologiskt relaterad. Hur som helst inser jag att det finns några grundläggande problem med tjejen som gör att jag antingen måste kompromissa om saker som är viktiga för mig eller så måste jag vara ärlig mot mig själv och mina behov. Där jag befinner mig är det det sistnämnda som gäller, jag är inte villig att svika mig själv mer.

Jag fikade med den här tjejen för två veckor sedan mest för att vi skulle ha träffats innan vi avbröt kontakten, det kändes som vi båda var värda det efter så lång mailkontakt. Efter fikan har hon hört av sig några gånger och ber om ursäkt för att hon är efterhängsen. Hon verkar inte riktigt vilja släppa mig även om jag förklarat att jag gjorde ett fel som involverade mig med henne, jag har även bett om ursäkt för det. För någon dag sedan mailade hon mig och skrev att hon egentligen inte ville ha en relation för tillfället utan någon som kunde hålla henne sällskap ibland. Hon var nöjd med sin tillvaro men saknade lite söndagsmys, närhet och sex.

”Det optimala hade varit att träffa någon som kan ”hålla mig sällskap” och ge mig det jag vill ha och behöver, men bara med mig om du förstår vad jag menar. Jag vill inte ha en kk som jag måste dela med andra, men vill samtidigt ha friheten att kunna tex träffa mina vänner utan sura miner. Jag vill både ha kakan och äta upp den. 🙂 Jag är fullt medveten om att en sådan kille som ställer upp på det kanske inte existerar, i alla fall ingen med någorlunda normal intelligens, för hjärnan måste också tillfredställas, men då får jag vara ensam tills jag träffar någon som jag verkligen vill ha ett förhållande med och känner mig redo för det.”

Jag har nu svarat henne och mer eller mindre föreslagit att vi ska bli sexvänner. Det är första gången jag ärligt förklarar vad jag är intresserad av. Jag tänker mig att hon kan tillfredsställa en del behov jag har medan jag letar vidare, och hålla mig sällskap på vägen.

Jag har funderat en del på mina motiv och resonemang. Jag kan resonera på två sätt som jag ser det. Antingen tycker jag det är trevligt med middagssällskap, tillfälligt umgänge och sex, och hoppas allt löser sig av sig självt och nöjer mig med det för stunden. Eller så får jag försöka hitta en relation där möjligheterna till allt det jag behöver finns. Det kan ta tid och då kan jag ju tycka att det hade varit kul att ha lite trevligt under tiden, istället för att leva ensam, och anse att det hade varit trevligt med någon som ”håller mig sällskap”. Risken med att tänka det sistnämnda är att jag då kanske missar det jag verkligen vill ha och nöjer mig med sporadiska träffar. Jag kanske inte är mottaglig för det jag söker eftersom jag ändå får en del behov tillgodosedda tillfälligt. Då begår jag våld på mig själv igen eftersom jag inte är ärlig mot mina riktiga behov. Men samtidigt behöver det inte vara ett problem om båda parter är ärliga och öppna om förutsättningarna, för då blir det ju att båda har kakan och äter den för tillfället, rättvist och bra med andra ord. Så vi gillar det i landet lagom. Men så lätt är sällan verkligheten men nu har vi varit ärliga mot varandra, det är en bra början.

För att upplägget ska fungera är det viktigt att båda är medvetna om hur situationen ser ut och accepterar den. Att man gillar läget som det är utan förhållanden och förpliktelser, mer än ärlighet och anständigt uppförande. Att man umgås kravlöst och för stunden, dvs att man underhåller varandra på vägen mot nya mål utan garantier. Risken är om en av oss fattar tycke för den andra, det är då det kan bli känslomässig kaos. Jag vet inte om jag är redo för det här men nu har jag åtminstone föreslagit det. Hon har fått klara besked på vad jag vill och hur jag resonerar. Då ska det inte behöva bli några konstiga spel eller tveksamheter. Får vi se vad hon svarar.

Jag överlevde julen

Då kan jag bocka av denna julafton och ett ångestframkallande objekt mindre i min tillvaro. Det är sorgligt jag känner så inför julen som ska vara en familjesammankomst men jag är inte ensam att känna så även om det inte är någon tröst. Jag hoppas att jag en dag ska få fira jul på ett sätt att jag trivs och mår bra. Jag fick ett julkort från mitt ex A:s föräldrar som fick mig helt tårögd. De vet hur jobbigt jag tycker julen är så de kallade den min ”favorithelg”. Jag vet de skämtade men det gjorde ändå ont eftersom jularna med dem var mina bästa någonsin. Där var det avslappnat, prestigelöst och trivsamt, precis så som jag önskar julen ska vara. Vi umgicks, pratade och hade trevligt. Det gör så ont i mig att jag dribblade bort allt det, för numera har jag ingenting. Men jag var inte redo vid tidpunkten, jag hade för mycket i mitt bagage att bearbeta.

Denna jul och nyår jobbar jag och det känns skönt för då slipper jag ensamheten som uppstår annars. Jag åkte ut till min mamma på julafton under några timmar då jag kunde smita från jobbet. Till en början var det trevande och hon försökte spela sitt vanliga rollspel med mig men jag valde att inte delta. För mig är det viktigt att fortsätta att bryta isen mellan oss och försöka få kontakt med varandra. Hon gör allt för att fly undan men jag tänker inte acceptera det. Jag känner mig modig som tar denna kamp istället för att bara köra huvudet i marken fastän jag ser att min mamma helst skulle vilja göra det. Det är inte så jag vill leva mitt liv längre, jag vill vara ärlig mot mig själv och våga utmana mina rädslor. Antingen möts hon och jag eller så får det vara, då klipper jag banden. Jag tänker inte delta i några fler spel med henne.

Det visade sig bli en bra kväll tillsammans även om vi båda var ledsna under stunder. Det är smärtsamma saker vi pratar om. För mig är det viktigt att hon förstår hur jag tänker och resonerar, och tvärtom. Min mamma är väldigt speciell och hon gör det svårt för sig. Jag vet hon älskar mig på sitt sätt men hon är svår att hantera för mig. Hon har som en mur kring sig som är svår att ta sig igenom. Min pappa lyckades aldrig forcera den. Jag vet inte om jag vill ta mig igenom men jag vill åtminstone att vi ska kunna umgås på ett bra sätt och att vi ska känna tillit mellan varandra. Det är bara hon och jag kvar nu så det gäller att vårda det lilla vi har.

Jag var orolig att Miss Orange skulle höra av sig på något sätt nu kring jul men skönt nog har jag sluppit någon form av julhälsning. Så det var min bästa och i princip enda julklapp jag fick i år utöver ett gäng Trisslotter som jag fick av min mamma.

Jag vill ha kärlek

Hur kan det vara möjligt med så mycket hjärtesorg och missförstånd? I grund och botten vill vi alla bli älskade, och att ha någon att älska och få bry sig om. Samtliga tjejer jag mött har haft samma önskan men få av dem har vågat uttrycka det rakt och tydligt på ett sätt så det inte finns några tvivel. Själv har jag varit lika rädd att ta orden i min mun. Kanske har vi hämmat varandra genom märkliga beteenden.

Vi har spelat ett skuggspel där man måste vara expert på att läsa tankar för att ha en chans att förstå och det är det ingen av oss som kan. Vi har gjort allt i vår makt, till och med trampat på oss själva och andra,  men vi har likväl inte kunnat få det vi mest av allt vill ha. Så mycket bortkastad tid, lidande, tårar och sorg som uppstått som en konsekvens av denna oförmåga. Det är så sorgligt att det värker i hela min kropp. Något som borde vara så enkelt blir svårare än att ta sig till månen. Jag vill bara bli älskad för den jag är! Svårare än så är det inte.

Idag var jag modig

Jag har under många år tassat runt på tårna och inte vågat ta min plats. Jag har nästan bett om ursäkt för min existens. Nu försöker jag våga lite grann. För några dagar sedan var jag på en dejt med en trevligt tjej jag träffade på internet. Vi hade trevligt ihop och umgicks en hel kväll över mat och dryck. Jag fann henne annorlunda mot övriga tjejer jag har umgåtts med och hon såg dessutom väldigt bra ut. Det är inte ofta en dejt är bättre än på bild men det var hon. Jag fann henne vara en livfull person som verkade trygg och stabil i sig själv och med sunda relationer till sin familj. Efteråt visste jag inte riktigt vad jag tyckte men jag kände mig upprymd och tänkte att om jag träffade henne en andra gång så skulle jag nog veta. Så mycket visste jag, att jag gärna träffade henne en andra gång. Jag skrev därför ett sms till henne att jag hade haft trevligt och gärna gjorde det igen. Hon svarade att hon också hade haft trevligt men var i övrigt en aning svävande. Jag anade att hon inte ville träffas mer men förstod inte varför hon inte bara skrev det då jag uppfattade henne som en rak och ärlig person under dejten. Då hade vi sluppit pinsamheter och missförstånd. Normalt sätt hade jag låtit det rinna ut i sanden och avvisa mig själv och besparat henne jobbet. Men nu, med alla verktyg jag fått, valde jag att skicka ytterligare ett sms där jag frågade henne om hon ville fika för då skulle jag tvinga fram ett svar från henne. Hon fick ta sitt ansvar så skötte jag min del. Jag fick ett svar och det var som jag misstänkte men nu har jag åtminstone fått ett definitivt svar så jag slipper fundera, för det är bara tankar som stör. Jag svarade med ett sms där jag tackade för hennes ärlighet och önskade henne lycka till framöver. Jag är inte bitter på henne, det är ok att hon inte är intresserad av mig.

Nu sitter jag och funderar på två motpoler utifrån samtal jag för med mina coacher men jag anser ändå jag gjorde rätt idag. Å ena sidan ska jag försöka släppa taget och inte kontrollera skeenden och i detta fall gillade jag inte ovissheten och försökte kontrollera det genom att ta reda på hur det låg till. Det är inte att släppa taget, det kan jag hålla med om. Å andra sidan ska jag ta för mig av livet och vara modig. Vågar jag inte ta för mig så lär inget heller hända i mitt liv. Tidigare har jag sysslat med passiva val eller inga val alls, nu gjorde jag ett aktivt val även om det var otäckt.

I denna situation kände jag att jag föredrar att bli avvisad av henne och göra ett aktivt val, snarare än att jag gör det själv genom att trycka ner mig själv. Det kunde ha varit så att hon väntade på mitt nästa steg och att saker bara hade runnit ut i sanden för att jag var feg och inte vågade fråga. Ovissheten hade förstört det. Nu var jag modig och frågade trots att jag anade svaret och jag överlevde. Det behöver inte bli så dramatiskt och nu är jag förhoppningsvis bättre rustad nästa gång. Övning ger färdighet.

Jag är en aning överraskad att hon tyckte det var så jobbigt att vara ärlig om huruvida hon ville träffa mig igen eller ej. Det var inte precis så att vi kände varandra väl och hade en massa förpliktelser. Men jag vet samtidigt hur jobbigt det är att göra någon besviken men jag uppfattade inte henne som rädd utifrån våra samtal. Så klart är jag besviken för jag hade gärna gått på en andra dejt med henne för att lära känna henne lite bättre men det var inte meningen. Vi var inte rätt för varandra. Jag är glad att jag fick gå på dejt med en trevlig tjej och öva mig på social kompetens. Jag har fortfarande en del att lära mig. Men små små steg bär också framåt.  Jag var lite nervös med henne i perioder, bara det är kanske en signal att nåt inte var rätt när jag inte kan känna mig helt avslappnad. Kanske berodde min osäkerhet en aning på att hon hade ett yrke där hon var van att prata. Det gjorde att jag blev osäker på om hon pratade för pratandets skull eller för att hon var rädd att det skulle bli tyst. Jag grubblar nog för mycket, hur var det med att släppa taget?

Det är så klart många hemska tankar som väcks nu som sedan sänder ut obehag i kroppen, främst magen och bröstet. Det är ensamheten som ekar inom mig och väcker gamla minnen. Men jag ska inte behöva vara rädd för det längre. Ensamheten kan inte göra mig illa. Jag har fortfarande mina vänner, tak över huvudet, mat på bordet och ett jobb att gå till som också ger mig pengar att betala mina räkningar. Vad jag saknar är närheten till en annan person men det ska inte behöva äta upp mig helt. Det är mer något att sakna och längta efter.

För första gången känner jag saknad till C. Hon har varit min snuttefilt och nu när jag har ingenting så blir hon så klart intressant igen. Men skulle jag börja om med henne så skulle alla gamla känslor komma tillbaka och så skulle jag likväl vara missnöjd. Så mycket kan jag lita på det jag vet om mig själv. Jag får helt enkelt acceptera att kroppen gör ont nu och att C är på tapeten eftersom jag känner mig ensam och hon har varit min trygghet även om det har varit på ett helt felaktigt sätt.

Att kunna visa känslor

Jag har blivit känslosam och jag kan inte säga att det stör mig nämnvärt. Igår var jag och såg Cornelis, en film jag jag gillade eftersom jag inte hade någon större koll på hans liv och därför kunde se utan förhoppningar eller förutfattade meningar. På slutet märkte jag att jag blev helt nedstämd och tårögd, jag tyckte hans liv var så tragiskt. En man som för mig och många andra förmodligen förknippas som det mest svenska där är, och så blev hans inte ens svensk medborgare trots en dialekt som hade fått vilken Stockolmare som helst avundsjuk. Jag tyckte det var trist att se det mänskliga förfall som drabbade honom där han verkar ha dött fattig, utblottad och ensam. Jag kan inte all fakta kring honom men det räckte för att ge mig en tankeställare och bli sorgsen.

Sedan jag började städa upp i mitt liv för ganska exakt ett år sen, har jag blivit en mycket mer känslosam person och numera kan jag gråta och känna en massa saker även om jag inte alltid förstår vad det är. Tidigare var jag helt blockerad oavsett vad som hände mig. Jag tror gråten och tårarna har haft en förlösande effekt på mig. Jag känner mig lugnare och behagligare som person även om jag inte alltid kan se de framsteg jag faktiskt gjort. Jag vill att allt ska gå snabbt och jag har svårt att ge mig själv bekräftelse på att jag faktiskt är på rätt håll. Jag har fortfarande höga krav på mig själv.

Vad som är bra är att jag inte längre sysslar med destruktiva beteenden i den utsträckning som jag gjorde tidigare. Jag har slutat ljuga och försöker numera vara ärlig mot mig själv och även ta hänsyn till vad jag vill och mår bra av istället för att bara se till andras behov. Mycket är nytt för mig, många insikter är obehagliga och jag känner fortfarande mycket obehag för min livssituation. Jag känner inte riktigt mig själv och vet inte vad jag vill och uppskattar. Jag behöver öva mer på att ta för mig och våga släppa taget. Jag vill fortfarande ha kontroll på situationer och känner ett obehag när jag inte har det. Jag måste också börja våga mer för att vinna något. Som det är nu vågar jag fortfarande inte fullt ut lita på mig själv och min egen förmåga och hämmas av mina egna begränsningar. Jag styrs fortfarande av mina rädslor och tycker det är bekvämare att avvisa mig själv än att andra gör det åt mig. På det här sättet går jag också miste om möjligheter för det är i min egen tanke jag blir avvisad, inte i verkligheten.

Lagom till jul blir läget extra laddat för mig. Det är då jag blir påmind om min familjesituation och ensamheten kommer som ett hårt knytnävsslag i magen. Jag har bara en mamma och en lillasyster och relationerna till dem är inte helt okomplicerade. Det var också för ett år sen som jag fick nog med min livssituation, droppen som fick bägaren att rinna över var ett sms från Miss Orange två dagar innan jul. Det finns också i bakhuvudet och skaver även om det i grund och botten är något bra jag gör. Men obehaget finns kvar.

Mina tidiga minnen av jular är fyllda av blandade känslor och jag vet inte riktigt hur mycket som är sant och vad som är efterkonstruktioner men det är ingen lögn att påstå att det var många sorgliga tillställningar. Mina bästa minnen är jularna jag firade tillsammans med mitt ex A och hennes familj. Då infann sig den julkänsla jag så gärna vill få uppleva igen. Jag trivdes och kände ett lugn och välbehag i kroppen.

I år kommer jag jobba över jul och nyår och det känns skönt som mitt liv ser ut för stunden. Samtidigt kan jag tycka det är ytterst sorgligt att jag ska behöva jobba för att uthärda en tid som ska ägnas åt värme, närhet och kärlek. Men denna gång ser jag inte det som en verklighetsflykt, det är en del av mitt yrkesval och jag kan vara glad att ingen blir ledsen för att jag inte kan vara hemma. Men jag hoppas så klart att jag återigen ska få fira jul och nyår så som jag fick under tiden tillsammans med A. Kanske nästa år om jag fortsätter kämpa på.

Nytt försök att göra slut

För någon dag sedan fick jag äntligen till det samtal jag behövde ha med C för att få slut på den ovisshet som skavt i kroppen ett längre tag. Vi pratades vid och jag förklarade hur jag upplevde vår situation och det gick väl så där. Det gör så ont i mig när jag ser en annan person ledsen. Jag får så mycket dåligt samvete och skuldkänslor. Men jag försökte vara stark och säga det jag behövde för att må bra själv, det vill säga få ett slut på den ovisshet som omger oss och som dränerar oss på energi.

Vi fastnade i våra vanliga roller och hon slängde ut rätt mycket besvikelser över mig. Jag förstår hennes ilska och att hon känner sig besviken men jag tycker ändå hon har ett eget ansvar. Jag säger det inte bara för att dämpa mitt eget dåliga samvete utan för att det faktiskt retar mig att hon inte vill se sin egen del i det. Jag köper att jag behandlat henne dåligt och respektlöst men hon har gjort exakt likadant mot sig själv som valt att stanna kvar vid mig fastän hon märkt att jag inte förändrar mig med henne. Hon har begått våld på sig själv och det kan inte jag lastas för. Jag kan bara ta ansvar för min del och den gör mig ledsen. Det var inte så jag ville det skulle bli men jag visste inget annat sätt. Det tog mig tyvärr så här många år innan jag kunde börja plocka i det. Det är oerhört trist att C hamnade mitt i det och inte själv hade förmåga att ta sig därifrån. Vi har gjort varandra en enorm otjänst.

Jag kan jämföra med situationen jag haft parallellt under 4 år med Miss Orange, som är precis likadan som den med C, men där rollerna har varit ombytta och jag har haft rollen som C spelat med mig. Jag klandrar inte Miss Orange för det vi hade, jag har inga problem att se min egen del i det som hänt och att jag gjort många misstag på vägen. Hon passade perfekt in där jag befann mig vid tidpunkten. Hon var ärlig och sa hon inte  ville ha någon relation med mig även om hennes beteende och signaler har sagt något annat. Jag försökte få henne att passa in i mitt pussel. Jag filade och putsade men biten passade aldrig och till slut fick jag ge upp. Likväl är det jag som blir upprörd och förtvivlad när hon hör av sig. Jag anser det är hänsynslöst och respektlöst när hon gör det men likväl gör jag ett eget val som reagerar på det. Jag skulle kunna skydda mig på olika sätt för att inte påverkas men det gör jag inte. Det är inte Systembolagets fel att alkoholisten går in och handlar spriten, det är ett eget val han/hon gör.

Under mitt senaste besök med en av mina coacher i Malmö så diskuterade vi mina tidigare relationer och han frågade mig om det var möjligt för mig att lägga mer fokus i tanken på en framtida flickvän än att ägna mer tid åt det som varit och jag svarade att jag inte visste. Han bad mig att ta två egenskaper från varje person och tillföra en framtida önskeflickvän. Det gjorde otroligt ont i mig att jag vid tidpunkten inte kunde hitta två egenskaper hos C som jag ville ta med mig. Det var som en örfil. Vad har jag haft henne till? Visst skulle jag kunnat ta hennes leende eller pigga sätt men eftersom jag inte upplever det som helt äkta var det inget alternativ. Likaså valde jag även att passa på hennes flexibilitet kring sex. Jag ville inte ha något alls. Med mitt ex A kunde jag ta i princip hela henne och flytta över till en framtida flickvän. Med Miss Orange finns det egenskaper jag skulle kunna ta men det blir inte riktigt rätt för jag har aldrig fått ta del av dessa på ett sätt att jag verkligen vet att de existerar. Kanske är det bara en bild jag har skapat och klamrat mig fast vid. Ungefär som C har gjort med mig, för jag har hört henne säga många gånger att hon har sett delar av mig där jag får henne att smälta, men att det är så sällan. Själv känner jag att jag inte trivs med den person jag blir när jag har henne nära mig. Jag blir elak, sarkastisk och kort. Det är inte alls så jag vill vara mot personer som står mig nära. Det gör så klart ont i mig att det blir så. Ingen blir glad av att jag beter mig så, allra minst jag själv. Jag vill vara en generös och omtänksam person som bryr mig om folk.

För tillfället känner jag ingen saknad över C i mitt hjärta men däremot saknar jag så klart kontakten med henne. Vi har känt varandra i 8 år så märkligt vore annat. Jag har förklarat för henne att jag inte kan ha en relation med henne eftersom jag upplever det som att vi inte når fram till varandra. När jag inte når fram till henne så blir jag frustrerad och skapar mig mina hemliga rum där jag försvinner. Det är då jag bedrar henne eller flyr på annat sätt. Jag känner mig ensam och oförstådd. Det är möjligt jag är usel på att kommunicera eller inte vet hur det ska mottas men jag tycker det är hemskt när jag känner mig ensam i tvåsamhet och så har jag känt tillsammans med C så ofta. Kanske är det så lätt att vi inte är kompatibla med varandra, ungefär som min egen mamma och pappa. Jag kan se många fördelar med C som person men det hjälper inte om vi inte kan ha en djupare förståelse för varandra. Jag vet inte vad hon vill ha och hon tycks inte förstå vad jag behöver, eller så kan vi av olika anledningar inte bara ge det till varandra på ett naturligt sätt där det känns avslappnat och trovärdigt.

Jag var lite feg angående hur vi skulle förhålla oss till varandra framöver så jag la över det på henne om huruvida vi kunde vara vänner framöver. Jag tror jag kan vara vän med henne eftersom jag inte har några djupare känslor för henne. Jag är inte kär i henne. Det blir nog svårare för henne som verkligen gillar mig. Det känns som att risken är stor att hon då kommer skicka över sin smärta och besvikelse på mig när vi träffas. Jag sa till henne att för min del var det ok att vi var vänner om vi kunde umgås med varandra på ett schysst sätt. Hon sa hon skulle fundera på det. Jag tror hon skulle må bra av att klippa banden med mig men det vågade jag inte säga. Själv sa jag till Miss Orange att jag inte kunde vara vän med henne så länge jag hade känslor för henne för det skulle bara innebära att jag skulle projicera min smärta på henne och då blir det ingen bra vänskap. Jag vill ha en vänskap där man kan prata om i princip allt och det går det inte att göra om en person hyser känslor för den andra. Det blir bara smärtsamt och onaturligt. Då måste en person sitta och spela ett spel och begå våld på sig själv.

Magen mullrar

Idag har jag haft en klump i magen hela dagen. Jag har försökt ge den utrymme så den skulle försvinna men den ger inte med sig. Jag vet inte riktig vad som föranleder denna oro. För det är nån slags nervositet jag känner. Jag kan dock inte riktigt avgöra vad det handlar om. Jag trodde ett tag det handlade om skuldkänslor eftersom jag för tillfället sover väldigt länge om dagarna, förvisso lägger jag mig sent också. Jag har fostrats med att inte sova bort hela dagarna och det sitter i. Tidigare dämpade jag skuldkänslorna genom att forcera ut på divere måsten-uppdrag för att kompensera för min sena start på dagen. Jag har nu vaknat upp ur det beteendet lyckligtvis. Jag har ingen som störs av att jag sover länge så det är helt upp till mig. Då kan jag vara snäll mot mig själv och göra precis det jag känner för. Ingen blir gladare av att jag försöker spela ett spel av att vara duktig. Det viktiga nu är att jag vårdar mig själv.

Jag tror oron handlar om mitt ex C eftersom vi aldrig får till det samtal vi ska ha. Hon är fullbokad varje kväll. Jag tycker det känns obehagligt, särskilt nu när det närmar sig jul. Finns aldrig en bra tidpunkt för uppbrott men jag tycker synd om C. Hon har inget flyt för tillfället på något plan. Många av de viktiga pusselbitarna i livet är i oreda för henne för stunden. Det handlar om jobb, familj, relation och även vänner. Känns hårt att spä på det men jag får inte drabbas av skuldkänslor för då gör jag oss bara en otjänst. Inget blir bättre av att dra ut på det.

Det är möjligt oron även handlar om de  insikter jag gör nästan varje dag. Många är ganska sorgliga och trista och gör ont. Jag vill så gärna tro att det stålbad jag genomgår ska ge mig en framtid och tillvaro som är värt det. För det är riktigt tufft emellanåt. Förhoppningsvis kommer allt lösa sig bara jag vågar släppa taget och inte grubblar så mycket. Jag styrs fortfarande mycket av mitt kontrollbehov där jag vill kunna påverka skeendet eller ha det under kontroll. Ovissheten och det nya skrämmer mig. Trots att magen är missnöjd är det ändå bra att jag vågar lyssna på den och dessutom märker av det. Tidigare brydde jag mig inte när magen var missnöjd utan försökte dämpa det genom någon flyktåtgärd. Nu försöker jag lyssna och känna in. Kanske att jag blir lite väl vaksam ibland men bättre så här än helt okänslig.

Jag har åtminstone gjort en bra insikt och det är att det är många som ler tillbaka när jag möter folks blickar och ler. Jag går numera inte med blicken nersänkt utan försöker möta folk och deras blickar. Ett leende tillbaka värmer. Det är som ett slags samförstånd.

Hjärnan lurar mig

Det är frustrerande hur hjärnan och dess tankar hela tiden försöker ställa till det för mig. Så fort jag jag får en känsla av obehag i kroppen, så sänds tanken att jag behöver trösta mig och då är sex lösningen på problemet. Nu när jag inte har en partner så är alternativen onani eller att surfa lite porr. Det sistnämnda leder ofta till det förstnämnda. Jag kan även söka bekräftelse på någon kontaktsida men får jag inte den uppmärksamhet jag behöver så är jag tillbaka på noll igen. Då blir jag nedstämd och så växer obehaget och behovet av tröst blir än större, som en ond cirkel.

Detta är är bara självbedrägeri, jag lurar mig själv. Det är mina försvarsmekanismer som talar. För det enda som händer när jag använder mina quick fixes är att jag skjuter på problemet och ger mig själv tillfälligt andrum. Problemet av obehag i kroppen finns fortfarande kvar, om än för stunden nedtonat, och är desto starkare efteråt för då har det förstärkts av den skuld som jag adderar som en konsekvens av att ha tagit till mina snuttefiltar och tröstverktyg fastän jag vet det inte leder mig framåt.

Då uppstår ett nytt problem, hur ska jag förhålla mig till detta? Dömer jag mig själv hårt och är anklagande så är jag inte snäll mot mig själv. Det förbättrar inte min självkänsla, jag har redan trampat på mig själv tillräckligt. Försöker jag istället vara accepterande så är jag snäll mot mig själv men då är jag rädd att jag blir slapphänt och tillåter det att hända fler gånger. Sen är jag fast i tanken. Allt handlar om snedvridna tankar där jag ska hitta lösningar. Jag grubblar och funderar för mycket istället för att bara vara. Det är då det gäller att plocka fram de verktyg jag fått av mina coacher och på kursen i Stockholm. Genom att inte agera på första tanken utan styra den och sedan försöka stanna kvar i obehaget jag upplever, så tar jag itu med det svåra, och märker efter ett tag hur det ebbar ut och blir hanterligt. Då accepterar jag det som händer inom. Jag säger att det är ok att känna så här, jag bekräftar mig själv. Det ger mig också tillförsikt till nästa gång jag upplever ett obehag i kroppen. Då vet jag att om jag använder mina verktyg så kommer det bli bättre för det har det blivit tidigare. Det gäller för mig att våga släppa taget och inte försöka kontrollera allt, vilket jag är expert på. Jag har ett stort behov av att ha fullständig kontroll och situationen är sådan att det är omöjligt och då blir jag helt förvirrad. Det är där nånstans jag trampar snett. Men jag tror det är ett stort steg framåt att jag ser händelseförloppet och även vet vilka verktyg som fungerar. Att ha insikt är ett steg i rätt riktning.

Medveten närvaro

Jag minns att det var diskussioner kring medveten närvaro som var inledningen till min kontakt med Miss Orange. Vi möttes på Darkside, ett nischat community. I min profil hade jag skrivit medveten närvaro som livsåskådning och Miss Orange höll på med sin Dialektiska beteendeterapi (DBT) där begreppet är centralt. Jag lärde mig begreppet via må-bra litteratur skriven av Åsa Nilsonne och Anna Kåver, personer som Miss Orange var väl bekanta med. Det var så vi började kommunicera med varandra. Jag kan idag se att jag inte hade en susning om vad medveten närvaro innebar. Så klart hade jag läst och förstått det och gillade tanken men jag hade svårt att få det att fungera på mig själv. Mina tankar har snurrat alldeles för mycket för att kunna tala om medveten närvaro. För mig har det snarare varit motsatsen, omedveten närvaro med tanke på hur ofokuserad jag har varit. Det har varit ett genomgående tema för mig vad jag än har gjort, bortsett från sex. Där har jag till större delen varit närvarande, även om mina tankar även där har sprungit iväg med mig.

Idag var jag och tränade för första gången på nästan 10 dagar, ett långt uppehåll för att vara mig. Jag har inte känt något sug alls och till viss del ifrågasatt min träning. Varför gör jag det? För vem gör jag det? Tycker jag det är kul?
Jag vet träning får mig att må bra och ger mig samma känsla efteråt som när jag varit hos mina coacher, det vill säga boostad och full av energi. Men ändå har jag ifrågasatt mina motiv. Jag har kanske till viss del haft fel infallsvinkel till min träning, det har blivit ett måste och glädjen har avtagit.

Jag provade därför någonting nytt idag. Jag försökte verkligen känna min fysiska kropp medan jag tränade och jag blev faktiskt mer fokuserad och närvarande genom att känna in min kropp. Jag vet inte om det berodde på att jag tyckte det var kul att träna idag efter att ha vilat ett tag eller om det var mitt nya förhållningssätt som fungerade. Hur som helst var det anmärkningsvärt att jag tyckte det var kul med styrketräningen idag. Det är annars den träningsform jag har tuffast med rent motivationsmässigt. Idag försökte jag låta kroppen tala till mig istället för hjärnan som bara förmedlar hur tråkigt det är och det fungerade. Så det här måste jag prova igen. Jag är kanske på väg mot ett genombrott, kanske att jag äntligen kan få prova lite medveten närvaro. Det är inte en dag för tidigt i så fall…

Att våga vara jag

Jag försöker ge mig hän och prova att leva som jag lär mig på kursen i personlig utveckling, men mitt kontrollbehov och mina rädslor gör att jag fortfarande i vissa lägen spelar upp en bild av mig själv så som jag tror andra förväntar sig att jag ska vara, istället för att bara lita på att det går bra att vara mig själv. Jag blir nervös och osäker, och litar inte på att jag duger som jag är. Jag har så många komplex över mig själv. Jag är ingen snäll person mot mig själv. Jag dömer ut mig själv innan jag ens har fått chansen att bli bedömd av någon annan. Jag gör jobbet åt dem. Det är frustrerande att jag beter mig så, för jag tycker inte jag är sämre än någon annan, men mitt beteende sitter så djupt rotat i ryggmärgen.

Jag tror det beror på att jag inte riktigt vet hur jag gör för att vara jag. Jag har spelat ett spel så oerhört länge. Det känns som jag inte har en susning om vem jag är, vad jag vill och vad jag tycker är kul. Där slår rädslorna in hårt, ovisshet är något skrämmande för mig. För oftast innehåller ovisshet val, och beslut är jag om möjligt ännu mer rädd för. För mig är det enklare att göra passiva val, det vill säga låta slumpen avgöra åt mig istället för att själv göra ett aktivt val. Eller så låter jag andra ta beslut åt mig men det är ju också att vara passiv. Jag vet inte hur många val jag bara låtit rinna ut i sanden bara för att jag inte vågat ta ett beslut. Tusen tankar snurrar i mitt huvud när jag ska göra ett val och till slut blir jag helt oförmögen att agera. Det ett fegt sätt att ta beslut och inget jag är nöjd med men jag får acceptera att det är så min strategi har varit tidigare. Jag vill ändra på det nu. Jag tror jag får en bättre magkänsla om jag själv gör aktiva val.

Jag vill så gärna komma vidare och få ett liv som ger mig glädje. Samtidigt så är jag medveten om att jag måste ge mig själv glädje. Det är först då jag kan växa som person. Blir jag en glad, öppen och nyfiken person så ökar mina chanser avsevärt att jag träffar trygga personer som tycker jag duger bra som jag är. Jag måste bli min egen lyckas smed.

När jag varit hos mina coacher eller kommit hem från kursen i Stockholm så är jag alltid boostad av positiv energi och framåtanda och det känns som om allt vore möjligt, men efter någon dag så återgår jag till mitt vanliga liv och det är då allt blir svårare. Det är som ett rus som klingar av så sakterliga. Efter ett par dagar har mina försvarsmekanismer börjat samla sig igen och ställer till förtret för mig genom att bygga upp skyddsmurar med problem. Rädslan slår till igen. Jag faller tillbaka i gamla mönster, för hur destruktivt mitt agerande än är, så är det bekant och därmed också tryggt. För att ta mig till platsen jag vill nå måste jag ta mig igenom många farliga områden. Jag behöver mod att släppa taget. Jag måste helt enkelt lita på det en av coacherna skrev till mig.

”Släpp taget så kommer du fram!!! Lätt sagt och lite mindre lättare gjort, men det är grejen, bara åk med och reflektera så kommer du sakta att hitta hem.”

Löfte till mitt inre lilla barn

Jag ska efter bästa förmåga få dig att inte känna dig sviken, ensam och övergiven. Jag ska försöka finnas till hands för dig, och se och höra dina behov. Glömmer jag bort mig får du säga till. Var inte rädd att göra det. Det är ok. Jag vill att du gör det.

Jag kan begå misstag, men ska förklara för dig så gott jag kan vad som händer och varför jag gjorde som jag gjorde. Jag ska ge dig den närhet som du saknade, och också den uppmärksamhet du förtjänar. Jag ska försöka få dig, och oss, att känna oss älskade.

Ingen ska få göra dig illa mer. Du ska inte behöva känna mer oro och nervositet. Mamma ska inte få dig illa till mods med sitt omedvetna sätt. Jag ska sätta gränser så du kan få vara barn och känna dig trygg. Du ska inte behöva känna dig skrämd, bortglömd eller oförstående över vad som pågår. Du ska få en förklaring. Du ska inte behöva spela tuff när du är vettskrämd.

Du ska få värme och glädje. Du ska få visa känslor och vara arg om du vill, precis som du ska få vara glad. Du ska inte behöva anpassa dig efter andra och inte våga vara dig själv. Du duger utmärkt som du är. Du är en fantastiskt fin liten kille.

Självskadebeteende i lightversion

Jag har börjat fundera mer och mer kring mitt bdsm-intresse och hur det hänger ihop med allt det andra som blivit tokigt. Jag vet att när jag var liten, säg från 4 år och uppåt, så höll jag på med lättare ”plågande” av mig själv. Jag minns att jag hade nån plastkedja som jag försökte binda runt mina armar. Jag kunde klättra upp på nåt bord eller liknande i mitt rum och sedan se till så jag var fjättrad i armar och ben och sedan trilla ner från bordet. Jag tror det hände när jag satt på mitt rum och mina föräldrar satte ute i vardagsrummet. Jag kan inte minnas om det skedde före, under eller efter deras bråk. Jag minns mina föräldrar undrade vad jag höll på med när det dunsade men jag kom alltid med någon bortförklaring som idag rimligtvis måste varit väldigt ihålig. De såg aldrig vad jag gjorde, för jag trasslade mig ur kedjorna snabbt, men dunsen var ofrånkomlig. Då fanns det inget sexuellt i mitt beteende men det måste ha varit ett slags självskadebeteende. När jag blev lite äldre gillade jag att bli nerbrottad och ”torterad”, typ fastbunden och kittlad. Jag minns även några konstiga lekar med dottern till en av mina föräldrars bekanta. Jag minns jag drog henne i håret och vi höll på med nån slags ”bestraffning”. Även då var det utan sexuella inslag men jag minns det var nåt som triggade mig och fick det att rusa i blodet.

När jag blev äldre och började onanera så kunde det ibland finnas inslag av förnedring eller smärta inblandat. Jag använde onani för att dämpa ångest och smärta. Det kunde handla om läxor jag inte förstod eller helt andra saker. Beteendet har följt med mig genom åren, det har funnits ett tillfälligt andrum i mina problem. För en lösning har det inte varit, jag har bara skjutit på problemet. Som vuxen har jag provat det mesta inom sex men där intresset för bdsm har accelererat i takt med att jag mått sämre. Jag har vanligtvis föredragit att vara den som håller i piskan och funderar ut scenarion, men jag har även provat den undergivna sidan och verkligen behövt den, som ett beroende. Jag blir väldigt osäker på min sexualitet men tror det kommer lösa sig naturligt när jag träffar en person som är trygg i sig själv. Jag ska nog inte göra bdsm och sex till en för betydande del när jag försöker hitta en passande partner. För jag har helt klart inte haft en sund relation till sex.

Det jag har sysslat med är ett slags självskadebeteende i lightversion om jag till exempel jämför med borderline och personer som skär i sin kropp och gör sig illa på alla tänkbara sätt och som till och med försöker ta sitt liv. Mitt självskadebeteende har inte bara handlat om hur jag har förhållit mig till sex utan även livet i allmänhet. Jag har begått våld mot mig själv genom att inte våga vara den jag är. Istället har jag fogat och anpassat mig och blivit en person jag inte själv känner. Det är självskadebeteende på en mental nivå.

Utifrån ett sånt perspektiv är det inte konstigt att jag fastnade för en tjej som Miss Orange som var helt sönderskuren. Jag minns att jag kunde känna igen så mycket i hennes beteende och resonerande, vilket gjorde att jag kände tillhörighet till henne. Jag kände att jag hade kommit längre än henne och ville visa henne vägen dit och få henne att tro det var möjligt. Jag trodde att genom att hjälpa och fixa henne skulle jag få ordning på mig själv. Men samtidigt inom mig var det en kamp, för jag ville samtidigt någon skulle visa mig vägen till ytterligare en nivå utifrån var jag befann mig. Jag kunde möjligtvis ha hjälpt henne till min nivå, och det har jag på sätt och vis kanske gjort till viss del, men hon kunde aldrig ge mig det jag behövde på något plan mer än sex. När jag tänker på henne idag så är första tanken alltid vår sex, där hon ställde upp på allt jag ville prova. Jag tyckte hon var openminded och villig. Hennes självskadebeteende och mitt eget tog jag ingen hänsyn till. Hon upptäckte att jag hade något hon behövde och jag behövde den sex hon gav mig för det gav mig möjlighet att fly verkligheten. Tillsammans kunde vi fly våra problem och det gjorde vi tillsammans under nästan 4 års tid. På något sätt känner jag tacksamhet gentemot henne även om jag mest känner sorg. För hade jag inte träffat henne hade jag förmodligen fortsatt i min livslögn. Men hon blev den nödvändiga katalysator jag behövde för att inse att nåt var helt galet i mitt liv. Det behövdes nåt extremt i mitt liv för att jag skulle vakna upp ur min oärliga tillvaro och det hittade jag i en person med både bipolär- och borderlinediagnos. Det får mig att vara tacksam mot henne och även inse hur djupt ner i skiten jag satt. Tack Miss Orange för att vi träffades så jag kunde vakna upp till slut. Det fanns ett syfte med dig. Allt har en mening.

Jag märker att något händer inom mig när jag tänker på en riktigt pervers bdsm-session, blodet rusar och jag tappar fokus, men samtidigt väcks ett obehag inom mig.  Det blir som en klump i magen. Jag vet inte om det är kåthet jag känner eller bara den mekanism som alltid slog till när jag gavs möjlighet att fly från mina tankar. Men jag får också signaler att något inte känns bra. Det gör mig väldigt fundersam vad som händer inom mig och vad jag verkligen känner för den typen av sex. För jag vet jag har skrattat och haft väldigt kul under våra bdsm-sessioner men jag har också känt en frånvaro och obehag vid andra tillfällen.

Under kursen i Stockholm som jag går så har vi diskuterat projektion och att det vi retar oss på hos andra är inget annat än en spegling av oss själva, det vill säga saker jag ser i mig själv. Med Miss Orange vet jag att jag tillskrivit henne egenskaper som hänsynslös, respektlös, känslokall, oförstående och självupptagen. Det är egenskaper jag kan tillskriva mig själv utan problem, särskilt i mitt förhållningssätt till mig själv. Jag har varit hänsynslös ocgh respektlös mot mig själv och även andra, känslokall främst mot mig själv och mina behov. All min tid har gått till att gå och älta problem i mitt huvud så det gör mig onekligen självupptagen. Det är tuffa upptäckter att göra.

Jag provade även en spegling av Lars Ohly, en person jag inte känner överhuvudtaget. Jag gjorde inte det utifrån hans politiska sympatier, istället beroende på hur jag såg på honom under valnatten, då han i mitt tycke var envis, dålig förlorare, inskränkt och barnslig. För mig kändes hans statement mest som ett skådespel att vara politiskt korrekt. Än en gång kan jag se mig själv. Jag är envis, dålig förlorare och spelar ett spel för att andra ska tro gott om mig, allt för att upprätthålla en fasad. Det får anses som barnsligt och inskränkt att göra det eftersom jag inte lurar någon, minst av allt mig själv.

När tanken hela tiden luras

Jag går för tillfället en helt fantastisk kurs i personlig utveckling i Stockholm. Den är uppdelad i tre block, jag har hittills avverkat två av dessa. Varje block varar en helg. Vi är åtta personer som deltar, utöver två coacher. Jag känner mig väldigt trygg i gruppen och vågar släppa min fasad även om det är oerhört tufft. Det händer att jag blir nervös och stressad. Detta är tydligast när vi jobbar två och två. Det är som om jag stressas av tanken vad den andra personen ska tycka om mig. Det blir som ett prov för mig där jag måste visa mig duktig och göra ett bra resultat. Jag förstår också att det inte finns ett rätt svar till frågan/övningen och att det bara är jag som har facit men likväl blir jag väldigt nervös och stressad. Beteendet överensstämmer med hur jag alltid agerat. Vad folk tror om mig är viktigt för det är så jag bedömer mig själv. Nu är jag en bit på väg när jag kan se det tydligt.

Jag märker att alla mina försvar och rädslor som jag byggt upp jobbar för heltryck under kursen och gör allt i sin makt för att bereda mig motstånd. För varje sak coacherna säger hör jag inom mig ett problem. Det är som en liten djävul som sitter på axeln och tjatar. Likväl märker jag att jag vågar släppa garden och börjar successivt ta till mig mer och mer av det coacherna säger.  Båda är otroligt inspirerande och deras synsätt känns högst trovärdigt utifrån deras egna livshistorier. Det skänker mig mod och gör att jag vågar lyssna inåt. Vi har en del meditationsövningar och jag kan känna att jag mer och mer får kontakt med min fysiska kropp och inte bara styrs av den mentala kroppen. För det är i tanken mina fel ligger. Jag lurar mig själv.

Jag fick ett bra tips från mina coacher i Malmö som hjälper mig en hel del. Det är att första tanken kan jag inte styra, den kommer från ingenstans. Men den andra tanken som följer kan jag styra. Det innebär att jag inte behöver agera på den första tanken utan kan försöka stanna upp och känna efter vad som händer inom mig. Det ger mig ett lugn när obehagliga tankar dyker upp att jag kan förhålla mig till detta. Jag försöker förstå och känna efter var tanken kom från och vad den triggar hos mig. När jag kan se sambandet infinner sig oftast ett lugn. Det gör att jag inte behöver ta till quick fixes för att tysta ner det obehagliga.

Under pågående kurs har jag vid några tillfällen fått gråta och det har känts oerhört befriande. Det är som knutar som släpper. Allt verkar handla om min uppväxt, min mamma och min pappa. Jag har inte förstått vad som hände och det har gjort mig bakbunden fram till idag. Jag har agerat helt i blindo för jag har inte vetat vem jag är och vad jag vill. Jag har gjort vad andra har önskat. Det är inte konstigt att jag känner mig ensam, övergiven och utan glädje i tillvaron. Jag har inte gjort det jag vill.

I kursen talas det mycket om det lilla barnet vi bär inom oss, att han/hon är missnöjd och det är det som skapar obehaget. Kan vi förlika oss och förstå det lilla barnet och även ge barnet det som behövs för att han/hon ska känna sig trygg och må bra kommer vi själva också må bra. Med tiden ska det lilla barnet och det vuxna jag integreras till en enhet men där är inte jag än. Mitt lilla barn behöver fortfarande mycket trygghet för att må bra. Det är många behov att tillfredsställa. Detta perspektiv ger mig en helt annan syn på tillvaron runtomkring mig. Där jag kan se hur många människor inte vårdar det lilla barnet inom sig utan istället agerar ut missnöjet gentemot andra genom någon slags projicering i tron att de själva kan bli av med sin smärta. Det är många olyckliga små barn som går omkring och bara vill ha trygghet men som istället ikläder sig roller för att få den uppmärksamhet de inte fick som liten. Jag tillhör den kategorin.

Jag är otroligt tacksam att jag fått möjligheten att se sambandet och förstå hur det påverkar oss. Nu är nästa steg för mig att våga stå emot alla tankar som försöker skapa motstånd och problem till mina nya insikter. Jag känner att jag är nära något nytt som jag inte riktigt kan definiera men som känns väldigt vackert och befriande. Jag vill så gärna dit och se hur det är att leva där. För att nå dit måste jag våga lita på mig själv och det jag känner, inte det jag tänker. Jag måste vara ärlig och sann mot mig själv och mitt lilla barn.

Behovet av närhet gav mig sex istället

Jag har väldigt svårt att förhålla mig till närhet. När det gick som sämst för mig, runt 2000-2002, önskade jag så innerligt att någon bara kunde hjälpa mig. Jag ville bara lägga mig på marken i fosterställning och gråta och sedan bli tröstad eller kramad av någon. Men det behovet uttryckte jag aldrig utan istället låtsades jag vara stark och åtog mig att hjälpa och fixa åt alla andra. Jag undrar vem som vann något på det, det var inte jag åtminstone. Jag blev helt urholkad samtidigt som allt raserade runtomkring mig.

Att be om hjälp har aldrig varit min starka sida. Jag har vuxit upp i tron att det krävs en motprestation för att få något, åtminstone i vissa hänseenden. Det var den bild jag såg under min uppväxt. Jag har aldrig förstått helheten och har därför struntat i att be om hjälp för att gå skuldfri. Jag önskar jag hade kunnat förstå sambandet lite bättre tidigare, då hade jag kanske vågat be A om hjälp när det var som värst. Jag vet hur förtvivlad hon kände sig att inte få hjälpa mig och när hon frågade vad hon kunde göra för mig, då hon inte själv visste, svarade jag bara avfärdande att ingen kunde hjälpa mig. Det känns så oerhört trist att det blev så.

Jag kan nu se att jag har agerat efter principen att jag har gett för att få. Men det har inte funkat så bra. Jag försökte ge Miss Orange en massa omtanke och närhet i förhoppningen att själv få något tillbaka. Men hon bara tog och jag hamnade i en slags offerroll och såg henne som en förövare med sitt, i mina ögon, egoistiska beteende. Allt blev snurrigt där vi spelade ett märkligt rollspel där vi turades om med rollerna som räddare, förövare och offer. Det blev en snurrig dans. Precis lika tokigt har det varit med C, vi har hamnat i ett precis likadant rollspel och bytt roller löpande. Med C har jag kanske oftare intagit rollen som förövare, med Miss Orange var det ytterst sällan om än någonsin.

Av någon anledning kan jag inte ta emot närhet av C, jag vet inte varför. Det är som om jag tror jag skulle stå i tacksamhetsskuld. Jag fryser till is när hon tar i mig och blir irriterad. Kanske är det så enkelt att det är för att jag inte är kär i henne. Kanske beror det på att jag tycker det är jobbigt med hennes övervikt. Jag får i så fall acceptera att jag är ytlig. Eller så beror det på att hon är tillgänglig och villig att ge mig närhet. Då blir jag stressad och vågar inte ta emot. Övriga tjejer jag umgåtts med har varit otillgängliga på ett eller annat sätt, och då har inte närhet varit ett hot mot mig. Jag har fått slåss för att få den och då har det varit ok att ta emot den. Det har påmint om när jag var liten och fick anpassa mig för att få närhet och uppmärksamhet från min omgivning. Jag har triggats av ovissheten. Eftersom jag inte visste när jag kunde få närhet nästa gång hade jag lättare att ta emot den. Vilka märkliga spel jag har spelat. Inte konstigt jag har känt mig helt tom på energi. Jag minns att min stora kärlek A också var otillgänglig till en början. Det var jag om låg på att vi skulle träffas hela tiden. Hon berättade tidigt för mig att hon inte hade haft några långa förhållanden, max två veckor, och att hon gav oss tre veckor, sen skulle det vara slut. Under såna premisser trivdes jag, för det var bekant. Med tiden så fortsatte vi umgås och vid varje årsdag brukade jag påminna henne om vad hon sagt. Vi växte samman och med tiden kunde jag slappna av och sakta ta emot närheten och tryggheten hon hade. Men det var nog hennes otillgänglighet som lockade till en början. Tillsammans hade vi den längsta relation någon av oss haft, även till dags dato. Jag tänker på henne ofta och önskar hon skulle vilja möta mig som den jag är idag.

Allt jag har önskat i mina flyktiga relationer sen 2002 är närhet och ttygghet, men istället har jag fått och gett sex. Att ha sex var skönt och kul, och gav mig möjlighet att för en kort stund fly min ångest men det jag ville ha var närheten. Den varan fick och gav jag ytterst lite av. Jag var rädd att om vi hade för mysigt så skulle tjejerna tro det var på riktigt. Ingen av dem var flickvänsmaterial i mina ögon och jag var orolig att om jag gav eller tog närhet så skulle vi bli ihop. Jag satt på höga hästar och trodde alla ville bli ihop med mig, vilket säkert inte var fallet. Hade jag varit ärlig och modig, och vågat kommunicera hur jag kände så hade jag kanske kunnat få närhet också utan förpliktelser. Nu blev det istället bara en tomhetskänsla när tjejerna lämnade och så börjades allt om igen. Vi har gett delar av oss själva när vi egentligen önskat oss nåt helt annat. Vi har nöjt oss med brödsmulor. Vi har inte vågat uttrycka och stå upp för oss själva. Vi har sålt ut oss själva. Det är verkligen sorgligt att inse.

Jag hoppas att den dag jag träffar en tjej som det känns bra med att jag vågar be om närhet förbehållslöst. Att jag då kan få den trygghet och närhet jag så innerligt längtar efter. Jag kan nästan höra hur min kropp skriker efter beröring.

Skenet bedrar

Jag kan inte minnas att jag någonsin har känt trygghet, jag har nog alltid haft dåligt självkänsla, varit orolig och nevös. Känslan av övergivenhet och att jag känner mig ensam har alltid funnits där. Jag har alltid haft svårt att stå upp för mig själv och sätta gränser, berätta vad jag vill och tycker. När jag tänker på det är det helt naturligt utifrån min uppväxt där jag hela tiden fick nya personer att anpassa mig till. Mina föräldrar jobbade på båt och medan de var iväg och arbetade bodde jag antingen hos mina mor- eller farföräldrar. Ibland följde jag även med mina föräldrar och då fick jag anpassa mig till den miljön. Jag har blivit en anpassningsexpert där mina behov aldrig har fått komma till tals. Istället har jag varit mån om att passa in för att inte sticka ut och blivit påverkad av min omgivning.

Som liten var jag alltid kortast i klassen och hade konstigt efternamn, det var som upplagt för att bli mobbad. Dock klarade jag mig alltid undan, min räddning var att jag var duktig på bollsporter och det var viktigt på den tiden. Jag hade dessutom några äldre beskyddare i form av grannbarn. För att klara mig undan elakheter tillhörde jag snarare de som mobbade andra än blev mobbad själv, men jag höll låg huvudsakligen låg profil på den punkten.

Jag dömer inte mig själv för hur jag hanterade min uppväxt, det var min överlevnadsstrategi och jag var ingen elak person. Men det var viktigt för mig att ha en tillhörighet. Jag tillhörde så klart gruppen som började dricka tidigt och jag var oftast en av dem som var fullast av alla. Det var förmodligen mitt sätt att dämpa ångesten från att inte ha fått tillräckligt utrymme som barn. Mina föräldrar var så upptagna med att bråka att jag glömdes bort.

Jag växte upp i en småborgerlig förort där allt på ytan var väldigt fint. Men nu när jag blickar tillbaka fanns det många trasiga själar bakom de polerade fasaderna. I min familj var det ytan utåt som var viktigt, vad skulle grannarna annars säga? Men jag tror nog alla förstod ungefär vad som pågick, mina föräldrar var aldrig blyga eller diskreta när de bråkade. Vid middagsbordet var skilsmässa och otrohet vanliga förekommande samtalsämnen. Jag fick ofta höra att så fort jag fyllde 18 år så skulle mina föräldrar skiljas. Kanske inte den bästa uppväxten för trygghet och harmoni. Jag är besviken på mycket med mina föräldrar men det kunde varit värre. Jag hade rena kläder, tak över huvudet och mat på bordet. Mina föräldrar slogs inte, hade inga drog- eller alkoholproblem utan var i grund och botten ganska normala. Det gick ingen nöd på mig ekonomiskt, det var så mina föräldrar kompenserade sitt dåliga samvete. Mina föräldrar var inga elaka människor däremot skulle de aldrig ha mötts, och än mindre ha skaffat barn. De hade en förmåga att plocka fram det absolut sämsta hos varandra och den som kom i kläm var jag. Att jag som barn skulle stå och medla mellan två vuxna personer är helt galet. De var båda fega på sitt sätt och stannade kvar i relationen på grund av sina rädslor. Det var bekvämt för båda att ha en relation även om den inte fungerade. En dålig relation var bättre än ensamhet och skammen över att ha misslyckats.

Min mamma var den känslokalla medan min far nog egentligen ville prata mer men jagades av sitt dåliga samvete. Han och jag påmminer väldigt mycket om varandra. Idag grät jag när jag kollade på gamla bilder från min uppväxt. Anledningen att jag kollade gamla bilder var att min uppgift till en kurs jag går i personlig utveckling är att ta med några bilder från min uppväxt till nästa möte. På bilderna är det oftast min pappa och jag som sitter tillsammans eller gör något ihop. Det är han som ger mig tryggheten och närheten. På samma fotosekvenser men där mina föräldrar har bytt plats bakom kameran så ser min mamma mest besvärad ut när jag är i närheten. Det gör ont i mig att se det eftersom jag har skyllt mycket av mina föräldrars bråk på min pappa. Det var enklare att skylla på honom för när han var borta var det lugn och ro därhemma men när han kom hem var det alltid bråk. Jag har inte sett och förstått min mammas del förrän på senare år. Det gör ont i mig att jag inte kan få prata med min pappa om det här. Med min mamma försöker jag pratat om det och har även skickat henne långa brev där jag berättar hur jag känner och upplever det. Men hon helt avskärmad från sina känslor och har kört huvudet så långt ner i marken att hon inte är kontaktbar. Det gör mig oerhört frustrerad när jag inte når fram. Jag vet min pappa upplevde samma frustration och han kunde inte hantera det särskilt bra.