Förlåt Catharina – försoning del 4

Jag kan känna ett vemod över C, jag minns hennes glada röst och leende när vi träffades och det dröjde inte länge förrän det försvann, mycket tack vare mig. Jag önskar jag kunde gett henne det hon behövde och förtjänade men det var aldrig möjligt. Hon hamnade alltid i skuggan av A och det gick inte för mig att ändra på det. Jag ville förmodligen inte det. Jag var aldrig kär i henne. Åtminstone vågade eller kunde jag aldrig erkänna det för mig själv. Jag kände så mycket skuld för det jag gjorde mot A och det tog jag ut på C. Vår relation blev huvudsakligen sexuell där jag tror C upplevde det som att hon gav mer än hon fick tillbaka, vilket gjorde henne själsligt urholkad. Hon ville i första hand ha kärlek.

Det har nu gått en månad sedan vi beslutade att gå varsitt håll. Vissa dagar har varit jobbiga men jag har varit långt från förkrossad och då har jag ändå inga andra snuttefiltar att ta till för att trösta mig. Jag tror det som gör mest ont i mig är att jag skulle vilja känna mer. För vi har umgåtts i nio år och haft väldigt mycket kontakt under denna tid. Men nu när det är tyst och vi inte längre hörs så saknar jag henne knappt. Jag kan få sting av avundsjuka, men det är mest att jag vet att hennes nygamla pojkvän får sätta på henne och att hon har ett aktivt sexliv medan jag är helt utan. Jag blir nog också avundsjuk att hon har en relation och inte jag. Jag önskar däremot inte att det var hon och jag som hade en relation. Jag är inte heller särskilt sugen på att ha sex med henne trots att hon var openminded. Jag vet vad jag tänkte sista gången vi hade sex och det var inget smickrande.

Men trots att jag inte saknar henne så kan jag ändå störa mig på vissa saker som hände på slutet trots att jag själv dessförinnan egentligen bara ville avsluta vår relation. Jag gillar inte att hon gick bakom ryggen på mig. Det är lite komiskt med tanke på hur många gånger jag har ljugit för henne genom åren, att jag blir upprörd när jag själv drabbas. Hon skickade sms till mig i början av maj där hon var ledsen och inte ville vara en reservplan åt mig och samtidigt så håller hon på och försöker få ihop det med sitt ex. Jag förstår inte hur hon tänkte. På ett sätt blir jag besviken för jag trodde det bara var jag som hade svårt att få ihop tillvaron, och det var dessutom tidigare som jag levde oärligt. Jag trodde hon var i balans även om jag känt tvivel på den punkten. Nu har jag fått svar på frågan. Hennes önskan om barn tog en, i mina ögon, osmaklig riktning. Hon tappade helt greppet om verkligheten vilket gjorde att jag tappade om möjligt än mer respekt för henne.

Men oavsett vilket önskar jag henne all lycka i framtiden. Hon har en plats i mitt hjärta för lång och trogen tjänst och jag önskar jag kunde ha gett henne det hon behövde, kanske hade jag då fått det jag behövde. Men på ett sätt tror jag det här var riktigt bra för mig, jag fick det uppbrott som mina föräldrar aldrig fick, och C och jag  har spelat mina föräldrars roller rakt av. Jag vågade det mina föräldrar inte vågade, att bryta en dysfunktionell relation. Jag har nu klippt alla band och det tog mig 1½ år. Visst är det lång tid men med tanke på hur insyltad jag var tidigare med olika personer så är det mycket bra jobbat.

Jag kommer sakna C framöver på mitt sätt och det kommer göra ont i mig den dag jag råkar stöta på henne på stan men detta var det bästa som kunde hända oss båda, det var bara synd det behövde ta nio år. Under denna tid var det mycket som aldrig vågades kommuniceras och som gjorde att vi betedde oss illa mot varandra. Vi hade olika sätt att såra varandra men jag kan inte säga att någon är mer eller mindre att klandra. Vi var inte menade för varande utifrån hur vi möttes och där vi sedan befann oss. Det var inte vår tid.

Jag hoppas verkligen hon får sina barn och att hon blir lycklig med sin kille. Jag tror hans liv passar bättre med hennes önskningar och förhoppningar. Lycka till C och var rädd om dig. Du är en bra och vacker person.

Nya kunskaper och färdigheter

Har tillbringat helgen i Stockholm med sista delen i moment 2 av personlig utveckling. Det har som alltid varit givande men också tufft och gett mig en hel del tankeställare. Än en gång åkte jag på en ”snyting” av en av mina coacher, en välbehövlig sådan. Jag trodde jag hade kommit längre med mitt bearbetande av mina föräldrar och framför allt då min mamma. Men min coach menade att jag behövde göra en storstädning eller sorgbearbetning av henne, annars skulle jag aldrig kunna bli fri. Som det är nu anser hon att jag bara snurrar runt i en torktumlare. Det är varmt, det gör ont men allt är bekant.

Jag kan se att jag har gjort framsteg med min mamma om jag jämför med hur vi hade det för något år sedan innan jag började storstädningen av mitt liv, men det finns fortfarande mycket anklagan och bitterhet kvar hos mig upptäckte jag under några av helgens övningar. Några av övningarna var oerhört intressant och tankeväckande. En gick ut på att identifiera saker som mina föräldrar inte sagt eller gjort när jag var liten som jag idag tänker eller känner hade varit bra. Jag hittade massor med saker som jag skrev ner och dessa låg sedan till grunden för det som jag saknar inom mig och som jag därför söker hos andra för att fylla tomrummet. Det gestaltar sig i ett medberoende. Det var en rejäl väckarklocka. Jag trodde jag hade bättre koll men jag kände mig inte särskilt nedslagen av detta ett längre tag utan såg det snarare som en möjlighet att kunna jobba vidare med och vara medveten om problematiken. För nu vet jag vad mina fällor är och vad det beror på. Det känns som en lättnad.

Vi fick också göra upp en handlingsplan som vi ska ha med oss framöver. Jag spaltade upp 3 punkter som är det som står närmast på tur att ta itu med. Först på listan hamnade att göra någon slags städning eller sorgbearbetning för att gå vidare med en del tråkiga saker som hänt i min tillvar och som jag fortfarande inte lagt bakom mig. Det börjar bli hög tid nu kan jag tycka. Jag ska se om jag kan hitta en kurs som går i Malmöområdet, det känns enklare än att behöva ta sig till Stockholm, dessutom är det billigare. Det börjar bli en hel del pengar jag har lagt ner på mig själv, men jag kan inte klaga, det är en investering i mitt liv, och lyckligtvis har jag lyckats lägga undan en del pengar genom åren.

Jag känner mig modig och duktig som utmanar mig själv hela tiden och provar nya saker för att må bra. Det tyder på att jag värdesätter mig själv. Jag kunde bara lagt mig raklång på soffan och varit passiv och gjort mig själv till offer.

Söndagsångest

Idag är en riktigt deppig dag. Vet inte riktigt vad som föranleder det. Men jag känner mig tom och helt ensam, vilket jag också är. Jag blir så trött på att vakna ensam, äta frukost ensam, och sen försöka hitta på saker att göra under dagen som också sker på egen hand. Jag försöker fylla ut min vardag med aktiviteter men det är inte kul att göra det själv. Jag vill ha sällskap, jag behöver social input. Jag är ingen enstöring.

Jag var på 40-års fest igår hos en av mina vänner och i princip alla där hade barn och familj. Var jag än befinner mig sticker jag ut, åtminstone i mina egna ögon, för det ligger så klart hos mig. Jag vill vara som alla andra, få känna en tillhörighet och ett sammanhang. Det värker så det gör ont i mig.

Nu har jag precis varit och spelat golf, eller snarare stått på driving rangen och slagit. Det gick så där. Inte så konstigt när mitt humör är uselt. Allt känns bara som en meningslös utfyllnad i mitt liv. Jag skulle byta bort allt jag har mot en flickvän och en tillhörighet. För som det är nu har jag ändå ingen glädje av sakerna då jag inte uppskattar det.

Jag skulle så gärna vilja ligga på stranden eller i en park och bara kramas och mysa med en tjej. Ligga och sniffa och utforska hennes kropp och utbyta tramsigheter. Jag blir avundsjuk på mina vänner och även C som har allt det jag saknar. Jag inser att jag inte saknar C men jag saknar det hon hade kunnat ge mig. För hon var en aktiv person när det gällde att hitta på saker. Jag vill komma ut och uppleva saker och jag vill göra det i sällskap med någon som jag tycker om.

Imorgon ska jag ut och jobba i några dagar, jag ska lära mig ett annat jobb som jag senare ska ha som vikariat så jag måste gå bredvid för att lära mig. Jag är inte det minsta sugen. Jag börjar mer och mer inse att jag är helt felplacerad med mitt jobb. Min talang, vad den än må vara, kastas bort där jag befinner mig. Samtidigt känner jag ett motstånd, kanske rädslor, för att börja om från början igen. Jag vill inte sitta vid skolbänken och jag vet faktiskt inte hur det ska lösas ekonomiskt. Men jag kan inte jobba kvar med det jobb jag har. Det är för mycket fritid och jag klarar inte av att fylla ut den med saker som känns meningsfulla och värdefulla. Det är möjligt jag hade resonerat annorlunda om jag haft familj och barn, för då hade tiden kommit mer till nytta men som det är nu är jobbet mest ett hinder både för mitt välmående och mina möjligheter att träffa en tjej.

För tillfället känns det inte som det är något som går som det ska för mig. Jag har ”lagt” min mc två gånger och fått skrapmärken, bara för att jag är för kort och inte når ner helt ordentligt. Jag har förvisso beställt en sänkning men hojen är redan skrapad. Golfen går inte bra trots lektioner och jag verkar ha noll fallenhet för sporten trots att jag sysslat med bollsporter tidigare. Dejting och relationer är en katastrof och således även mitt kärleksliv. Jag har varit förkyld en längre tid och det har fått min träning att bli lidande. Allt känns som en nedåtgående spiral. Jag trodde det skulle bli bättre med Voxran.

Jag önskar jag hade kunnat haft en 40-års fest men det känns helt meningslöst. Jag vet inte var jag ska ha festen och vem som ska hjälpa mig med mat osv. Jag klarar inte av allt det på egen hand. Allt gör mig bara jävligt missmodig och nedstämd. Jag har faktiskt svårt att förstå varför jag ska leva vidare. Jag tycker mitt liv är piss. Så klart utstrålar jag säkert dessa vibbar och det gör inte mig särskilt het bland tjejer. Jag är så trött på min självömkan. Jag tycker på fullt allvar att jag är värd något riktigt bra. Jag läser alla solskenshistorier om folk som har fått ordning på sina liv efter diverse problem, missbruk, olyckor eller vad det nu må vara. Jag har jobbat stenhårt i 1½ år med mig själv, jag har klippt bort en massa onödiga element i mitt liv, jag går hos coacher, jag deltar i kurser i personlig utveckling, jag läser självhjälpslitteratur, jag har förändrat vissa beteenden till det bättre, men likförbannat så vänder ingenting för mig. Jag försöker vara ärlig och sann mig själv och tror jag ska få någon slags vändpunkt eller belöning för det jag har gjort men inte. Det är samma jävla skitliv som innan, men då kunde jag åtminstone döva ensamheten och smärtan med sex. Nu har jag inte ens det längre.

Nytankad med energi igen

Var hos mina coacher idag och fick spy av mig lite självömkan. Det kändes bra även om det inte var så farligt egentligen. Vi hade ett schysst samtal. Jag blir lika överraskad varje gång, på ett positivt sätt, hur de kan fylla mig med energi. Jag berättade om situationen med C och det var inga höjda ögonbryn från dem. Jag nämnde mina tankar om att jag ångrar mig och även lite funderingar kring anknytningsteorier. De sa jag tänkte för mycket och bad mig känna efter i kroppen vad jag kände. Jag satt en stund och blev frustrerad då det var helt tomt. Jag sa det var tomt, att jag inte kände något och det var tydligen precis det svaret de hade förväntat sig. Jag blir ledsen av tanken att jag inte känner något alls för henne. Det är sorgligt att vi har umgåtts i 9 år. Tänk vad mycket chanser och möjligheter vi har kastat bort. Men jag får se det som att det var den tid jag behövde för att ta mig dit där jag är idag. Det är dock ingen plats jag trivs på då det är mycket rädslor som pågår, då jag står helt på egna ben, vilket är förbannat otäckt. I stunder kan jag dock känna en viss spänning och att det finns oanade möjligheter, bara jag vågar ta för mig. Jag kan lätt bli lamslagen vad jag ska välja. Det är som att stå i en godisbutik och få reda på att jag bara få välja ett fåtal bitar och dessutom på tid. Såna tankar måste jag acceptera inte är annat än egot som försöker sätta käppar i hjulet för mig. Men det kan vara nog så svårt.

Vi pratade en hel del om detta, att jag måste gå utanför boxen, prova nya saker. Ena coachen blev en aning irriterad på mig när jag sa att jag var blyg, vilket hon inte alls höll med om. Hon menade att det var en tankeloop. När jag sitter med mina coacher låter och verkar allt så lätt. Det blir en helt annan sak när jag sitter ensam i min kammare. Då är jag inte lika stursk längre. Jag inser dock att min bild av mig själv är en helt annan än vad de har av mig. Deras är mycket positivare.

Jag har nu mitt mål klart framför mig, jag vill ha en flickvän och familj. Nu gäller det att hitta rätt väg för att nå dit. För jag vill verkligen komma i mål som alla andra. De föreslog att jag skulle låtsas eller fejka för mig själv att jag har allt det jag önskar redan. Då utstrålar jag också något mer positivt vilket attraherar andra personer. Det gör mig lockande.

Jag ska försöka våga använda mig av tvärtomstrategin som går ut på, som det låter, att göra tvärtom. För mig innebär det nog att inte ragga på internet på ett tag eftersom jag har en dålig känsla kring det. Tanken skrämmer mig så klart för då kommer fåniga tankar upp som t.ex. ”hur ska du då någonsin träffa någon?”. Men genom att våga exponera mig ute i verkliga livet mer och även försöka jobba med mina tankefel så hoppas jag ändå nå resultat. Jag måste också försöka avdramtisera situationen och inte se varenda tjej som en potentiell flickvän utan mer som en person som jag är nyfiken på att prata med. Kan jag klara det så blir det inte lika laddat för mig att gå fram till en tjej tror jag. Då behöver jag inte fundera ut massa bra saker att säga i förväg utan kan snarare uppträda avslappnat och naturligt.

För tillfället stör inte C mig nämnvärt och det är jag tacksam för. Det kan svida till ibland om sextankar jag har om henne, men det släpper snabbt. Jag känner mig nästan lite skamsen att jag inte saknar henne mer än jag gjort. Det är nästan som att jag vill sörja mer och få vara ledsen. Få vältra mig i misären en stund. Det är så sorgligt att jag efter så lång tid tillsammans inte ens har gråtit. Med Miss Orange var jag helt förkrossad förra sommaren. Nu gör hon inte sig påmind särskilt mycket längre om dagarna och det är jag glad för. Jag har lagt alldeles för mycket tid på både henne och C. Det är tid jag borde ägnat åt mig själv istället. Det har varit smartare och framförallt mer värdefullt.

Förvirring och nedstämdhet på tapeten

Jag är överraskad över min reaktion kring C men ändå inte. Utifrån tidigare erfarenhet så visste jag att jag skulle sakna henne, och känna mig tom och ensam. Jag visste också att jag skulle börja fundera på om jag har gjort rätt och även ångra mig. Så har det varit varje gång vi glidit ifrån varandra, och så även denna gång. Inget nytt på den fronten. Sen har jag fångat in henne i mitt nät igen, och åter tröttnat. Men nu så agerar jag på ett annat sätt. Jag känner mig nedstämd och missmodig men väljer att inte ta kontakt med henne. Jag behåller konflikten inom mig istället för att bolla över den till henne. Jag känner på det som sker. Det är bra för det är precis vad jag lärt mig på kurserna i Stockholm, att äga sin egen konflikt. Men denna gång försöker jag nog nysta upp lite mer i detalj vad det är som händer inom mig angående C och jag har svårt att separera saker märker jag. Jag kan inte riktigt känna om det är henne jag saknar eller om det är ett sällskap i allmänhet. Men jag känner oro och nedstämdhet, så mycket vet jag. Så för tillfället tycker jag mig inte märka av något positivt kring Voxran som jag ätit i lite mer än två veckor. Men detta är så klart en situation utöver det vanliga, kanske hade jag mått ännu sämre utan den.

Jag vet vad jag gillade med C och vad som störde mig. Summerar jag ihop dessa delar så var det nog bra vad som hände men detta är rent förnuftigt och logiskt tänkande. Känslomässigt kan jag inte riktigt känna något alls. Eller jag kan inte tyda det klart. Så klart händer det mycket inom kroppen, men ofta föregås det av tankar som inte är så positiva. Jag undrar hur jag skulle resonera kring C om jag mötte en tjej som jag verkligen föll för. Skulle hon falla i gömska omgående?

Vad jag vet är att jag saknar sällskapet och att det känns tomt utan henne. Jag vet jag vill ha en tillhörighet någonstans där jag trivs och känner mig hemma. Av någon anledning gjorde jag inte det med C, kanske för att jag inte tillät det själv. Oftast kände jag mig ensam i hennes sällskap för jag upplevde det som att det alltid fanns en distans mellan oss, ett oförstående. Båda hade del i att det var så.

Jag har jagats av så mycket skuld och dåligt samvete genom åren och C har fått ta mycket av det då hon var mitt första vänsterprassel, som sedan låg till grunden för att jag separerade med A. Jag har aldrig gett C en ärlig chans. Det gnager en aning känner jag. Men samtidigt kan jag undra, med tanke på hur jag mådde när vi träffades, om hon är rätt person för mig. Law of attraction, man får det man utstrålar, talar inte precis till vår fördel.

På ett sätt kan jag tycka att det är trist att jag aldrig vågat släppa in henne fullt ut i mitt liv, såtillvida att vi inte bott ihop, för i övrigt har jag delat med mig av i princip allt till henne. Kanske inte just när det hände men åtminstone efteråt. Men det finns så klart skäl till varför jag inte ville flytta ihop med henne. Förmodligen var det en känsla att nåt inte stämde. Jag får tro på att det var så. Det är inte heller något jag egentligen borde ägna tid åt att spekulera i då det inte lär få mig på bättre humör, snarare tvärtom.

Jag tror jag är avundsjuk på henne, vilket påverkar mig mycket för tillfället. Hon får nu det jag så gärna vill ha, dvs en relation och förmodligen snart en familj. För hon kommer vilja bli gravid omedelbart, det är hennes största önskan, och eftersom dom har en historia ihop så behöver dom inte tid till att lära känna varandra. Hon får en tillhörighet och ett sammanhang. Det kunde ha varit jag som hon fått det tillsammans med. Vad jag glömmer bort är att jag gång efter annan har valt bort detta med henne. Jag glömmer också bort att dom två tillsammans förmodligen har en hel del problem framför sig med tanke på hur deras relation har sett ut. Jag hoppas allt blir frid och fröjd för dom men jag tror det är svårt. Tiden kommer hinna ikapp dom också förr eller senare. Men det är inte mitt problem även om jag kan tänka mig att jag skulle finna en småaktig glädje i det, men jag hoppas jag kan vara större än så.

Jag vet inte fullt ut men jag tror det är saknaden av en tillhörighet och sammanhang som är det som tynger mig mest och mina tankar kring att jag inte kommer kunna hitta en relation som jag trivs i. Jag ser för många problem med mig själv. Jag saknar fortfarande tillit till mig själv. Jag anser mig vara för gammal. Mitt jobb hjälper mig inte och definitivt inte min sexuella läggning heller. Sen är det min längd som jag nog ser som det största problemet. Mitt intryck är att tjejer vill ha långa män för det är ett tecken på manlighet. Jag vet inte om längden påverkar manligheten, däremot vet jag att jag inte är lång och då blir jag per automatik bortvald. Det gör mig ledsen. Men ibland väljer jag bort mig själv hos tjejer. Det är smartare om jag låter dom göra valet själva istället för att dissa mig själv. Kanske gör jag det för att slippa bli avvisad. Jag intar en offerroll inser jag. Och det är en av sakerna jag retat mig mycket på med C, att hon ofta anser sig vara ett offer. Så inte så konstigt att jag har retat mig på det, när det är en projicering.

Vad jag vet är att om jag gör som alltid gjort så kommer det bli som det alltid blivit. Jag måste förändra saker och det skrämmer mig. Jag saknar också energi. Jag känner mig handlingsförlamad och har en tanke om att jag behöver en partner för att orka ta tag i mycket av det jag borde göra. På så vis händer ingenting utan jag sitter fast i moment 22. Jag måste nog börja göra saker lite tvärtom mot vad jag vanligtvis gör, bara för att bryta mönster men tanken gör mig rädd och nervös, vilket jag också inser är ett tankefel. Usch, vad detta känns deppigt. Jag är så trött på att försöka fylla ut min tid. Jag har för mycket ledig tid. Den tiden hade jag gärna ägnat åt samma saker som mina vänner, dvs familj och aktiviteter ihop. Då hade jag fått känna mig betydelsefull och uppleva tillhörighet, för det är min högsta önskan och mål för tillfället.

Saknaden tränger på

Vaknade helt kallsvettig på morgonen, eller snarare närmare lunch. Jag brukar vakna kring 10:30-11:00, vilket är ett resultat av att jag lägger mig sent. Jag vet inte om det var den sista delen av infektionen jag haft i min kropp som försvann ut ur kroppen, åtminstone har jag ingen feber länge, mätte 36,9 grader, vilken är min normala temperatur. Men det känns som det likaväl kan vara ångest. Idag saknar jag verkligen C och vill så gärna ta kontakt med henne igen. Men jag gör det inte och hoppas att jag kan fortsätta stå emot för det är inte schysst mot någon av oss. Jag vill inte sätta griller i huvudet på henne, det har jag gjort tillräckligt. Jag ska försöka att inte rota i hennes tillvaro. Jag vet själv hur irriterad och ledsen jag blev när Miss Orange gjorde samma sak med mig, det jag kallade att röra runt i grytan för att se vad som händer.

Jag känner mig väldigt ensam och vill så gärna ha någon att älska och tycka om men det verkar inte som den dörren kommer öppnas för mig. Jag blir ledsen och faller i självömkan. Det hjälper inte att jag går in på internet på en av kontaktsidorna bara för att upptäcka att personer som inte attraherar mig är de som hör av sig till mig. Det blir som en nedåtgående spiral. Kanske inte så konstigt att jag då saknar C, med henne vet jag vad jag får. Dock dög det inte innan men nu helt plötsligt är det precis vad jag vill ha, eller snarare något jag kan nöja mig med. Usch så sorgligt det låter. Jag vill bara leva sant och ärligt mot mig själv och då kan jag inte ingå i såna arrangemang.

Jag undrar vad C:s vänner säger, ena dagen umgås hon med mig, nästa dag är hon ihop med sitt ex och ska förmodligen flytta ihop med honom omgående. Men det är inte mina problem vad de tycker men jag kan ändå inte låta bli att undra om det bara är jag som anser att det är något som inte stämmer. Men jag vet hur stark hennes önskan om barn och familj är. Den är lika stor som min men skillnaden mellan oss är att jag inte kan nöja mig, det måste kännas rätt. För henne är det viktigaste att få familj och barn och sedan får det andra ordna sig senare. Jag lägger inga värderingar i vilket som är rätt, det är två olika vägar att gå. Jag hoppas jag får utdelning på mitt sätt till slut. Jag tycker verkligen jag är värd det.

Näsan rinner

Jag har varit riktigt förkyld senaste dagarna, vilket har skapat en del problem för mig. I lördags var jag ute på en helt fantastisk mc-tur som gick kustvägen runt södra och östra Skåne. Vi körde på vägar jag aldrig åkt på förr och som var suveräna för att köra mc. Jag blev imponerad av vyerna jag såg och insåg att jag har dålig koll på mitt eget landskap. Dock var det ingen höjdare att köra tokförkyld. Varje gång jag skulle nysa fick jag fälla upp visiret och vid varje stopp vi gjorde stod jag i princip bara och snöt mig. Det formligen rann ur näsan som en kran.

Samma sak var det i söndags när jag skulle spela golf. Näsan rann och jag hade dessutom feber men envis som jag är, och kanske rädsla av att vara ensam, gjorde att jag begav mig ut med några vänner. Jag tror jag använde ett 20-tal näsdukar under den 9-hålsrunda vi spelade. Min golf gick så klart därefter. På vägen hem fick jag stanna till på en mack och köpa nåt svalkande att dricka för jag var helt snurrig i skallen. När jag kom hem sov jag i nån timme och ställde även in den grillning jag var inbjuden till på kvällen.

Idag tröttnade jag på allt snytande och googlade därför på snor och fick reda på att det kan produceras upp till en halv liter snor om dagen. Utifrån hur mina dagar har varit tror jag min produktion är än större. Det är en aldrig sinande källa. Min näsa är helt rödsvullen inte bara av sol utan av allt snytande.

En veckas reflektion

Svensk nationaldag och en vecka har gått sedan jag och C gick skilda vägar. Det har gått över förväntan för mig även om jag ibland tänker på henne och undrar om jag gjort fel som släppte taget om henne. Största skillnaden från tidigare är nog tystnaden på mina telefoner men jag vänjer mig förmodar jag.

Idag är en sån dag då jag funderar mycket men det finns sina anledningar. Jag är tokförkyld och känner mig hängig i allmänhet, och så har jag varit på ännu en misslyckad dejt. Det är när sånt händer som jag får tankar om att jag aldrig kommer träffa någon jag trivs med och att jag kunde försökt gilla läget med C. Men jag hör samtidigt hur skevt det låter. Det går inte att ”nöja” sig, det är inte rättvist mot varken henne eller mig. Jag har en del vänner som har gjort så och jag tror tiden kommer hinna i kapp dom. Men vad vet jag.

Jag vet det finns egenskaper hos C jag saknar, och sex är en av dem. Detta blir extra påtagligt nu när det är sommar och folk är lättklädda på stan. Jag tänker mig roliga aktiviteter man kan göra på stränder som hon garanterat hade varit med på och som nu hennes nya kille får göra i stället. Det svider.

Jag har lätt för att idealisera personer och nu ser jag mest det positiva med C, men det fanns också mycket saker som jag inte kunde hantera. Det var därför hon aldrig nådde ända fram till mitt hjärta. Hennes bekvämlighet och lathet gjorde mig irriterad, likaså hennes förmåga att oftast inta offerrollen. Det var henne det var synd om och hon hade sällan någon del i att problem uppstod. C påminde alltför mycket om min mamma till sättet och hon är också en person jag har svårt att hantera. Men min mamma behöver jag inte leva ihop med.

Denna vecka har jag gått på två dejter och ingen har lett mig vidare. Första dejten var med en trevlig tjej som jag gärna hade träffat igen men dessvärre var det inte ömsesidigt. Den andra tjejen var rolig, men inte en person jag skulle vilja ha en relation med. Det kändes som det fanns många problem i hennes bagage och sånt orkar jag inte engagera mig i längre. Been there, done that. Jag känner mig missmodig och jag vill så gärna ha en relation med en tjej och även få barn tillsammans. Det känns som det aldrig kommer hända och det gör att det mesta känns ganska meningslöst för tillfället. Jag tycker det är tröstlöst att försöka fylla ut min vardag med saker som inte är det jag vill göra, åtminstone inte ensam hela tiden. Det är inte samma sak att dela vissa upplevelser med en vän som det är att göra det med en flickvän. Jag vet vad jag vill och behöver men jag lyckas inte få ordning på det. Antingen träffar jag tjejer som är intresserade av mig men då är inte jag intresserad eller så är det tvärtom att jag är intresserad men då är inte tjejen det. Nyss fick jag ett mess från en tjej på en kontaktsida, och det hjälpte inte mig att bli gladare när jag såg hennes bild och profil. Jag anser mig inte vara utseendefixerad men det måste ju finnas en yttre attaktion, den som gör mig lockad av henne och som även gör mig sexuellt attraherad. Finns inte en sådan så spelar det ingen roll hur vacker personen är på insidan. Det blir inget bra.

En god vän till mig berättade att hans tjej är gravid och han är en av de sista av mina vänner som inte har barn. Jag är så klart jätteglad för hans skull men det fanns ändå en viss avundsjuka hos mig och så vill jag inte det ska vara. Jag vill inte vara missunsam på en av mina bästa vänner. Fan att allt ska vara så svårt för mig hela tiden. Varför kan inte jag göra som andra och bara ”nöja” mig och gilla läget? Det känns som tillvaron hade varit så mycket enklare.

För tillfället frid

Just nu känner jag mig avslappnad och tillfreds med hur situationen med C blev, så var det inte tidigare idag och så kommer det säkert inte vara senare heller. Men i stunden känner jag mig avslappnad och även en inre frid. Som ett ok som släppts från mina axlar. Kanske är det Voxran som börjar bita, snart är det 10 dagar som jag använt det. Men det känns som det kommer dröja längre innan jag får full effekt där.

Jag ser med tillförsikt på mina möjligheter nu när jag inte har något som håller mig tillbaka. Inte att C medvetet har hindrat mig utan snarare en känsla jag burit inom mig. Vi har haft varandra i osynliga koppel som hon har uttryckt det tidigare. Nu kan jag göra vad jag vill utan smusslande och känna att jag sårar någon. Jag är fri. Jag känner till och med tillförsikt i magen och en positivt pirrande känsla. Jag hoppas det håller i sig.

Dagen efter

Sov en aning bättre i natt men vaknade ändå nån gång med viss oro. Jag känner mig fortfarande en aning avvisad fastän det är jag som varit frånvarande. Men det är väl att hon tog beslutet, och dessutom gick bakom ryggen på mig, som stör mig. Så klart snurrar tankarna om att jag gör fel som släpper taget om henne. Jag märkte så väl hur hon vacklade igår och ville höra mig säga nåt som skulle få henne att ändra sig. Men jag förmådde mig inte fullt ut. Jag vill försöka komma därifrån även om det kommer bli än mer tyst och trist i mitt liv, men så får det vara. Kanske gör det att jag försöker få saker att hända. Jag hoppas det är så.

Jag läser åter igen boken Hemligheten – Från ögonkast till varaktig relation och läser om anknytningsteorier och annat. Jag börjar fundera om det är så att jag inte kan tillåta mig att bli älskad av andra utan drar mig undan då. Det är åtminstone så jag har gjort med C. Jag har inte kunnat ta emot hennes kärlek men jag tror det har berott på att den i mitt tycke har känts påklistrad och villkorad. Hennes kärlek har inte varit kravlös i mina ögon. Jag har inte känt mig bekväm. Jag tror också att ju mer avståndstagande jag har varit desto hårdare har hon försökt. Det har blivit ett olyckligt katt- och råttaspel. Med Miss Orange fick jag aldrig någon kärlek tillbaka, och jag gjorde allt i min makt för att få det. Jag slog nästan knut på mig själv för att lyckas. Situationen var omvänd. Så jag är lite orolig nu att jag inte kan ta emot kärlek och att om jag bara hade löst den problematiken så hade situationen med C blivit en helt annan. Kanske är det så men jag vet samtidigt att jag kände mig speciell tillsammans med mitt ex A. Där trivdes jag och ville vara nära henne. Hennes kärlek och omsorg uppskattade jag.

Spelade golf med en god vän idag och vi pratade mycket om relationer, han är gift och har två barn. Han fick stå ut med en del gnäll från min sida, men framför allt riktigt dåligt spel från min sida. Jag exploderade några gånger och det var länge sen jag gjorde det. På ett sätt tänker jag att det är frustration över allt som pågår i mitt liv nu men samtidigt kände jag ett uns tacksamhet att jag vågade visa lite av den gamla jag. Jag måste våga visa känslor, även negativa, och inte bara gå omkring som om jag är helt likgiltig. Däremot vill jag inte ha såna ”bryt” som jag fick för några år sen. Jag skäms fortfarande över en runda som jag spelade med C:s pappa. Då var jag helt i obalans och hade dessutom tokont i ryggen. Jag borde inte spelat den säsongen alls men ville så gärna göra nåt för att distrahera mig själv.

Min vän hade inga synpunkter på mitt uppträdande och menade att lite jävlaranamma ska man visa. Han såg rätt missnöjd ut vid några tillfällen även om han överlag hade en hyfsad dag. Jag är tacksam jag har mina vänner att ta stöd av. Nu ska jag strax åka ut till min vän M, soctanten, och grilla. Det blir en bra mc-tur.