Märkliga människor och märkliga situationer

Jag tycker ibland märkliga saker händer mig som inte tycks hända andra. Åtminstone är det inget som mina vänner delger mig.
Jag umgicks ju för några år sedan med en tjej, A, vars livssituation blev för mycket för mig till slut. Jag har nämnt henne i tidigare inlägg. Jag tyckte hon var oansvarig med tanke på hur hon levde sitt liv, och att hon hade delad vårdnad om tre barn. Jag ska inte döma då jag inte har egna barn men jag är övertygad om att jag i i en omvänd situation hade bitit ihop och tagit det jobb som hade behövts för att kunna försörja mig själv och min familj. Jag hade inte försökt leva som en 25-åring när jag är 40.

Eftersom vi befann oss i olika skeenden av livet så bröt jag upp med henne. Men innan det var gjort hade jag lånat ut totalt 15 000 kr till henne i 2 omgångar. Det var pengar hon skulle ha till förskott för hyror etc. när hon skulle vara inneboende hos folk. Vi skrev ordentliga lånekontrakt som sig bör, allt på mitt initiativ. Jag hade dock inte i verkligheten några förhoppningar om att få tillbaka dessa pengar utan det var en dåligt-samvete-gåva vilket jag dock inte ansåg hon behövde veta. Men i min värld har dessa pengar varit avskrivna sedan dag 1, vilket jag också nämnt för min omgivning dock ej för henne. Utgångstiden för återbetalning har passerat sedan länge och jag ar inte gjort några påminnelser eller antydningar, dock har hon vid något tillfälle nämnt att hon ej glömt bort det.

Hur som helst, för några månader sedan fick jag ett mycket konstigt meddelande på Facebook. Efter att ha läst några rader insåg jag det var A’s nya pojkvän som skrev till mig.

Denna konversation är helt galen och sånt som bara tycks hända mig.

”Hej där. Jag håller i en grupp på FB där syftet är att samla medel till fest och present till A som nu i april fyller 40 som du kanske vet. Någon ”present” kommer det inte bli för det hon mest behöver är pengar rent krasst. Så av det som samlas in kommer överskottet att vara presenten i sig, så illa är det. Nåväl, till mitt ärende… Jag håller fortfarande på att harva genom hennes bekantskapskrets med förfrågningar om de kan bidra med antingen praktisk hjälp till festen eller bara vill lämna ett ekonomiskt bidrag till ”present” så där kommer min fråga till dig om du skulle vilja bidra? Förstår att det skulle kännas hur konstigt som helst för dig att komma till firning så där slipper du MEN du kanske ändå vill bidra till insamlingen? Detta blir en ”gemensam” gåva från hennes vänner så ingen nämnd, ingen glömd. Allt hålles ju såklart hemligt för A så din tystnad skulle uppskattas, för annars blir det ju inte mycket till överraskning… (Om man ska nämna en siffra som skulle behövas alldeles precis i skrivandets stund så är 18000 en lagom rund siffra som hon behöver. Detta för att hon inte ska förlora sitt nuvarande boende och detta inom de närmaste 10 dagarna)”

Jag blev helt paff och tänkte först jag skulle skriva nåt dumt och försmädligt men sansade mig och skrev ett i mitt tycke vänligt svar.

”Tjena R, Trevligt initiativ av dig även om mitt intryck av A är att hon är oerhört stolt person som kanske skulle känna detta som förnedrande. Hon vägrade gå till soc tidigare.

Jag fattar inte hur du fick mitt namn då hon och jag inte är vänner på fb.

Hur som helst har A redan en skuld till mig på 15 000 som skulle varit återbetald. Det var för att få ett tidigare boende. Detta är dock inget jag överhuvudtaget nämnt för henne då jag vet hon har det fortsatt körigt och inte vill stressa henne. Hennes livssituation är oerhört komplicerad, och det var oxå den som gjorde att jag inte orkade. Det blev för rörigt och obalansen mellan oss kändes jävligt konstig. Jag har hennes bankkontonr, så om jag önskar bidra så vet jag nu vad som gäller.

Tack för info, och lycka till. Jag hoppas du ror det i hamn, det är en fin och omtänksam tanke av dig.”

Jag trodde killen skulle släppa det men icke utan han fortsatte skicka meddelanden till mig. Jag har dock valt att inte besvara dessa då jag får en allmänt olustig känsla kring honom. Jag skulle aldrig kunna ”vinna” en ordduell utan han är typen som måste ha sista ordet och han verkar minst sagt ha stort kontrollbehov.

”Hej där, och tack för svar. Jo ”komplicerad” var ordet med underdrift. Än mer komplicerat blir det ju när dendäringa stoltheten kommer i vägen. Tja, tanken kanske är fin men det känns som en tiggarrunda jag är ute på men ärligt så tycker jag folk hellre ska vara medvetna om hennes faktiska behov av pengar hellre än att de går och köper någon jävla vas eller krimskrams hon inte har den minsta användning för. Främst därför jag försöker sprida budskapet. Ge henne vad hon behöver mao. Well förnedrande skulle jag nog inte tro hon skulle känna om det kommer i en sådan ”förpackning” dvs en insamling till ett födelsedagsfirande där överskott får bli en present vald efter eget tycke… (då tänkt i mitt sinne att betala av lite av sina skulder) Åter igen Tack. Ha D.”

”PS… Det verkar lite av att kunna vända för henne såhär i ”elfte timmen”. Hon har ett ”anpassat” jobb som hon ska börja, satt till primärt ett halvår med möjlighet till förlängning vilket kommer att ge henne en stadig inkomst. ÄNTLIGEN kan man ju faktiskt utbrista men det är på håret att vara lite för sent för boendets skull… /R”

Sen efter nån vecka dök det upp nytt meddelande igen… Nu ville han överbevisa mig att jag hade fel kring A och att han kände henne bättre än mig.

”FYI saxad kommentar från A på FB: ”Det enda någon kan göra för mig ekonomiskt nu är att SKÄNKA mig pengar. Jag kan inte låna privat eftersom soc aldrig skulle ge mig några pengar alls om jag löser skulderna själv. En hyresskuld är okej, en privat skuld skiter de blankt i. Då skuldsätter jag mig mer som jag inte kan betala. Så det är på det viset ett ruttet läget. Ett läge där jag inte kan göra mer än att vänta på att andra (soc och hyresvärd) styr riktningen här. Vedervärdig känsla.

Jag vill inte hänga nån särskild (eller sticka en pinne i röven på nån). I så fall skulle det vara någon väl vald högt styrande politiker. Det stör mig enormt bara att det är så jävla fyrkantigt att det inte går att få lite aktion när det handlar om så lite. Kolla igenom ansökan idag, inte om tre dagar. Om tre dagar kan jag stå med tre månader kvar att bo här. Då har soc mer bekymmer med mig kan jag lova. Då kommer jag att lida mer, kosta dem mer…

(Och nej, jag är fortfarande inte ett dugg imponerad av stat, landsting och kommun. Det är enbart privatpersoner och ideella föreningar som gör att det här landet fortfarande står på två ben.)”

Sen efter ytterligare nån vecka kom ännu ett meddelande som fick mig att verkligen ta till alla hjälpmedel jag lärt mig för att hålla mig lugn och inte gå i polemik med honom.

”Ett sista meddelande från mig med en hint, om tanken inte redan slagit dig..

A visade mig kontraktet på lånet av pengar från dig.

Då det faktiskt är olustigt att ge pengar i present till någon som redan är skyldig dig pengar så slog mig denna tanke. Även om det är ofantligt fantasilöst att göra det så kan man ju som present faktiskt skriva ner/skriva av lånebeloppet.

Som det ser ut idag så kommer hon ju inte på överskådlig tid att kunna ta sig an avbetalningar på personliga lån. Rent krasst så kommer sådana lån längst ner på prioriteringslistan. Där står många legitima inkassokrav före i kön att få sin del innan man kan komma på tanken att betala sådana skulder.

Det kommer i alla fall ta en hiskelig tid innan du ser skymten av några pengar du lånat ut, så illa är det om det inte framgått tidigare.

Som en fin gest kan du ju istället, för att lätta hennes samvetsbörda, skriva ner beloppet eller kanske helt enkelt skriva av allt på ett bräde. Bara en tanke från min sida…

Jag tror att detta kan vara en fin present nog.

/Ha ett bra liv
mvh R”

Vad den här killen inte tycks fatta är att hans beteende får omvänd effekt hos mig. Nu blir jag som en 3-åring och vill inte efterskänka något alls. Att ha fräckheten att berätta för mig om vad jag ska göra och inte göra när jag är 40+ är magstarkt. Han har dessutom ingen aning om huruvida jag är i akut behov av 15 papp eller inte.

Ett tag var jag sugen på att skicka hela konversationen till A, och be henne hålla efter sin nya pojkvän. Sen sansade jag mig och tänkte jag kunde skicka det efter hennes födelsedag så inte överraskningen skulle förstöras. Men vid det laget hade jag lugnat mig.

Han pratar om vad som vore en fin gest av mig, jag vet vad jag tycker vore en fin gest av denna idiot, och det hade varit att be om mitt kontonummer och så hade han satt in 15 papp och övertagit skulden men det var tydligen inte aktuellt. Det hade varit anständigt av honom men istället håller han på och gör bort sig fullständigt.

Bäst av allt i denna soppa, när jag visade min mamma killens mess så sa hon att hon visste vem han var. Killen har lite ovanligt namn och dom var tydligen jobbkollegor innan min mamma pensionerade sig. Vad är chanserna på detta? Helt säkert vet han om släktskapet mellan mig och min mamma, då mitt efternamn inte är jättevanligt. Jag fick reda på att han jobbade som konsult så rimligtvis kan han ju lösa ut A’s skulder.

Nåväl, får se om han återkommer i framtiden. Jag skulle inte bli det minsta överraskad. Det enda jag noterade genom att kolla hans fb-sida var att han var besatt av A, och då hade dom varit ihop i kanske 2-3 månader max. Hur fan man kan sitta och skriva såna mess som han då gör är fullständigt bortom min fattningsförmåga.

Brev från ”fel” person

Idag när jag kollade min fb i förhoppningen att höra nåt från tjejen som ger mig tystnad fann jag istället ett annat meddelande. Det kom en aning oväntat men ändå inte överraskande. Det är från hon jag träffade dessförinnan. Tjejen vars ekonomi skrämde mig så mycket att jag inte kunde släppa in henne i mitt liv hur gärna jag än ville. Jag försökte förklara en miljon gånger att det skrämde mig, men hur skulle jag förklara utan att låta nedvärderande och såra henne. Jag gick som katten kring het gröt och fick fram det mesta av vad som oroade mig men hon tog inte det till sig. Ville inte lyssna eller förstå. Jag kan förstå det, hon hade hur mycket problem som helst, och hon hoppades få ro i kärleksbiten med mig så någon del i tillvaron fungerade.

Faktumet var att hon skilt sig inte så långt innan vi träffades, hennes företag hade konkat, hon bodde ensam kvar i ett radhus (i ett icke trivsamt område i Hbg) vars hyra var avsevärt högre än min 3:a i centrala Malmö i ett populärt område. Efter ett tag sa hon upp sin radhus för att flytta in till en vän, men när vännen i sista stund backade ur var hon plötsligt bostadslös också. Det var då hon ville bo hos mig veckorna utan barn. Hon frågade mig via sms när jag var i Asien om det gick bra. Vad fan skulle jag svara?! Då sa jag det gick bra, men så fort jag kom hem fick jag panik,  jag kände att det gick bara inte. Vi hade umgåtts i ett halvår och allt hade kretsat kring allt strul som omgärdade henne.

Hon hade 3 barn varannan vecka. Jag såg hur deras ekonomi var hopplös, det räckte att bara titta in i kylskåpet, och jag hade svårt att förhålla mig när jag hade ordnat för mig. Under tiden vi umgicks blev hennes bror inneboende. Hon fick både mobil och el avstängt om jag minns rätt. Hon hade jättesvårt att få hållbara jobb, och när hon hittade något dög det inte. I en sån situation får man nog bita i det sura äpplet särskilt när man flackat runt som henne och inte har något säkert kort att falla tillbaka på. Hon hade inte heller någon utbildning som kunde hjälpa till. Dessutom var hon stolt och ville inte ansöka om bostadsbidrag och socialbidrag. När hon väl började plocka i den biten var det långt gånget och olika instanser försökte matta ut henne med att hela tiden begära mer papper, vilket jag har förstått av andra inte är särskilt ovanligt. Skrämmande att man vill få folk som har det tufft att ge upp, typ sparka på någon som redan ligger.

Vi var i ofas ekonomiskt och det blev en väldig konstig balans. Jag bjöd henne på allt möjligt, förbehållslöst, men det kändes ändå märkligt för båda. Jag ville så gärna ha en relation med henne men hennes situation skrämde mig och därav blev det en distans. Jag ville, jag backade, jag ville, jag backade osv… Hon pratade alltid om min distans och den fanns där utan tvivel, det var som ett inre krig i mig. Jag ville men kunde inte.

Idag kan jag tycka delvis att mitt resonemang är märkligt utifrån att med min senaste tjej så var jag villig att hon skulle komma hit och bo med mig. Jag hade lätt fått försörja henne till 100% i 2-3 år innan hon lärt sig språket och översatt och kompletterat sin utbildning till svenska standards. Det var vad jag räknade med innan hon själv skulle kunna jobba och få egen lön. Hon var utbildad sjuksköterska.

Men med den svenska tjejen fick jag mest panik att jag skulle behöva försörja henne även om hon inte ens antydde det eller antagligen hade accepterat det. Hon är förvisso skyldig mig 15 000 kr som hon behövde när hon hittade nån stuga på landet och behövde deposition. Hon skulle börjat betala tillbaka för snart ett halvår sedan men inga återbetalningar än. I min värld är pengarna avskrivna men det har jag inte sagt till henne. Skulle jag mot förmodan få pengarna en dag i framtiden är det en bonus.

Detta är vad hon skrev, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hon har en stor plats i mitt hjärta, jag tycker hon är fin och modig. Hon är ärlig mot mig. Mycket är som jag vill det ska vara i en relation i samspelet mellan oss. Hon kompletterar mig bra då hon är en känslomänniska. Även om jag vill gå på känsla är jag styrd av tanke. Det gör mig ont att allt var så kaotiskt. Jag hade precis kravlat ur min egen röra och var livrädd att dras ner i hennes. Jag ville börja leva, och inte bara hamna i nya problem. Med min medberoende-personlighet hade det varit väldigt enkelt att falla tillbaka i gamla mönster. Jag kan känna mig egoistisk i mitt agerande men jag tror jag gjorde rätt. Jag hade lätt kunnat hamna tokigt igen.

”Det där glasberget… Det är för svårt för mig att klättra upp på. Jag vet det. Har vetat ett tag att jag inte kommer att släppa in dig, att jag inte vågar ha en relation med dig. Jag ser inte att den känslan hos mig kommer att förändras. Men jag ser också att jag (vi?) inte fått något avslut.
Jag tänker att det vore fint att få för att kunna gå vidare. Jag klarar, som du vet, inte av dörrar på glänt. Om vi stänger för en kanske öppnas en annan? Vänskap, tänker jag.

Jag hade så otroligt starka känslor för dig. Jag minns jag sa att det var först då jag träffade dig som jag släppte taget om min stora kärlek N.
Som ödets ironi dök han upp i mitt liv sent i vintras. Vi träffades intensivt några månader i våras. Inte som i en relation, utan med ändlösa samtal och något mer begränsat vindrickande. Att efter nästan 20 år träffas så där och vara precis de samma och ändå inte, är en skum känsla. Ganska trevlig.
Men jag försökte se något budskap i att han dök upp när du försvann,  han som jag släppte taget om när du kom in i mitt liv.
Det finns ingen dold mening med det. Det bara ÄR. Jag har överlag grunnat en hel del på både stort och smått.

Har jag kommit fram till nåt?
Inget särskilt.
Inte mer än att mitt liv är så jävla märkligt och ändå underbart. Att i kollektiv i ett kollektiv är minst sagt speciellt. Men för mig är det befriande att slå mig lös från normer om hur livet ska se ut. Barnen mår bra, är trygga och stabila. Vilken rikedom de får med sig! Förståelse för andra och sig själva.
Jag är en mycket stolt mamma även om andra delar i livet inte är på plats.

Vi skulle aldrig få ihop ett gemensamt liv, du och jag. Som jag älskade när vi skrattade tillsammans. Och som jag gick fullständigt sönder inombords när du gång på gång stängde mig ute.
Jag är helt säker på att det är okej att vara två, vara stark med någon annan. Din barriär är för svårforcerad för mig. Jag önskade du skulle förstå att du inte kan leva utan mig. Många dagar väntade jag. Tills det gått så lång tid att jag inte skulle tro dig längre om du nu fick för dig att säga det. ”Se bara!” skulle jag säga. ”Det går alldeles utmärkt att leva utan mig. Du GÖR det ju!”

Lika fysiskt som jag känner allt annat, lika fysiskt kände jag när jag gav upp min väntan. När det slog mig att inget du säger nu kan spela någon roll. Jag tror dig inte och jag vågar inte.

Som jag hoppas att du ska hitta den där underbara kvinnan som kan ge dig allt det där… Fast du inte resonerar som jag; Göra dig hel! Fylla tomrummet man omöjligt själv kan fylla eftersom det finns inuti en. Det blir lite som att försöka krypa in i sitt eget rövhål. Typ.

Jag vill gärna träffas. Och kramas och kunna vara vänner.
Finns inga undertoner eller förhoppningar i det. Bara så det är för mig.
Vet inte om du redan är iväg på nästa tur, tyckte jag räknade att det borde vara dags.

Största kramen!”

Mer tystnad

För mig är det helt obegripligt att hon inte svarar efter sista brevet som jag skickade. Hon har nu läst det och tystnaden är lika kompakt som tidigare. Jag undrar verkligen vad som fått henne att gå så i baklås. Nu får jag känslan att hon hatar mig eftersom hon inte bara kan skicka ett sms där det står att det är slut. Hon verkar av någon anledning vilja göra mig illa. Det frustrerande är att jag inte kan komma på en enda rimlig anledning. Det finns inget giltigt skäl alls. Hon måste bara ha bestämt sig att aldrig mer kontakta mig och att jag är nåt hon måste offra för att bli lycklig i USA. Jag hade inte blivit glad av att höra det då jag har en infekterad syn på ”The great land of freedom and opportunities” men jag hade ändå fått gilla läget. Då hade jag åtminstone vetat och fått mitt avslut. Nu är det svårt att gå vidare. Jag kommer säkerligen be nån jobbkollega kolla med henne vad som hänt även om det är helt galet att jag ska behöva göra det. Jag skulle kunna skapa en hel del obehag för henne om jag vill. Jag väljer dock att inte sjunka till hennes nivå.

Får jag ingen respons på mitt brev närmaste dagarna så är det slut, det är bara att inse hur ont det än kommer göra. Då måste jag ge upp och intala mig själv att det är viktigare för mig att försöka vara lycklig än att få rätt. Detta är en kamp jag inte kan vinna, och det finns inte heller någon belöning att erhålla. Det är inte läge för envishet och prestige utan jag får svälja stoltheten. Jag måste då radera henne från alla sociala forum och ta bort meddelanden. Annars kommer jag sitta och läsa dessa, och försöka hitta saker som inte finns. Det kommer bara få mig knäpp. Samtidigt vet jag hur jobbigt det kommer bli att radera. En del kan jag spara ner i dokumentform och lägga på ett usb-minne som en slags trygghet som jag sen kan kasta nån gång i framtiden då jag läkt. Vissa konversationer går dock inte att spara och dessa kommer bli svårast att radera.

Tyvärr kommer det här ta lång tid att läka känns det som eftersom jag var riktigt förtjust i henne. Så mycket framtid som vi pratade har jag inte gjort med någon tjej på väldigt länge. Detta kommer svida på många sätt, inte bara hur hon slutade höra av sig. Det är det sämsta ”avslut” jag någonsin fått. Så dåligt som jag mått de senaste tre veckorna kan jag inte minnas när jag gjorde sist. Det som är värst är att jag gick all-in, blottade mig, var ärlig och öppnade mitt hjärta och som tack blev jag helt mörbultad, förödmjukad och behandlad som skit. Jag vet inte om jag vågar och kan mer. Jag är så oerhört trött och besviken att jag inte kan få den relation alla i min omgivning har. Jag vill inget hellre än att ha en relation, en livskamrat att dela tillvaron med.  Jag vill få mening i mitt liv och inte bara leva i tomhet och tystnad. Jag har i princip inga singelvänner. Alla har familj och barn. Det är bara min vän, soctanten, som oxå har det motigt. Jag hade hoppats att jag skulle få utdelning på att spela med öppna kort och vara ärlig, men det slutade katastrofalt och i ännu en besvikelse. Det uppmuntrar mig inte till nya försök. Jag har redan kastat bort så mycket tid och nu försvinner mer dyrbar tid på att bearbeta detta. Fan!

Kunde inte låta bli

Var ute med några vänner och hade trevligt. Vi hade ätit och hade tagit oss till ett ställe för att spela shuffle board. Plötsligt var jag tvungen att plocka fram mobilen för att kolla om hon läst mitt sista mess, där jag frågade varför hon inte pratade med mig, vilket jag kunde notera att hon gjort utan respons än en gång. Jag deppade ihop fullständigt och blev helt frånvarande. Synd eftersom det var en del nya människor jag träffade. Jag kände mig helt uppgiven och tyvärr återspeglades det i mitt beteende. Jag har aldrig varit bra på att låtsas som ingenting.

Förvisso hade jag bara druckit 3 öl men jag lackade ur fullständigt och skickade meddelandet jag filat på i en vecka. Jag borde sansat mig ett tag till men samtidigt så har jag funderat på det länge nog. Nog är nog.

Hi sweetie, 

I honestly don’t understand what is going on n what the purpose of ur silence is. I actually expected some kind of response to my last letter, either that u r thinking or it is over. Whatever u know about our relation I would appreciate if u could share it with me as well. We r two persons in this relation. 

This silence treatment is very strange n unpleasant, n most of all very unlike u. I can’t find any reason for it. I don’t deserve to be treated this way. No one deserves it actually. Does ur family get the same treatment or is it only me? Have something happened to u? Have somebody taken charge of ur phone n accounts so u can’t contact me?

 

If u need time to think n breath it is a lot easier n more polite just telling me instead of ignoring me. I know u told me u do crazy things when u r stressed. If that is the situation now I would understand if u only told me, so I know. I am not good at mind reading. I can wait for u, I have told u many times, but I need to know what u r thinking n what ur future dreams r. If u wanna break up, just tell me. Since we can’t meet irl u just have to text or mail me if u don’t want to do it on Skype. It is easy. U don’t even have to face me when doing it if u feel shy.

 

I don’t know if u can imagine my position n how bad this silence n ignoring makes me feel right now. I can’t get hold of u n u r not answering my msgs, only ignoring me. I am asking for ur understanding to tell me what u r thinking. After all the time we spent close onboard n travelling u owe me an explanation what is happening. We r adults, not small children. We face the problems, not run away. We have to take responsibilty for our actions, now it is time for u to sort out what u have started with the silence treatment. U know it, I know it. I doubt this is the way u really want to behave sweetie. Would u like it if somebody u loved just started ignoring u without any reason n heads up? It is very selfish, cold n rude. Maybe u r stressed or maybe somebody is forcing u to ignore me. 

 

I don’t know what is going on, if u r ok, if something has happened, if I have done something to hurt u etc. There is a million thoughts going thru my head n I have a hard time focusing on other things. I need answers, I need to know to go on with my life. I don’t even know if we r together anymore but in my opinion we r since none of us have broken up this relation. Silence treatment is NOT breaking up for me, it is only a disrespectful, spineless, heartless n coward way of treating people. It only leaves bad scares. Why do u want to hurt me? I can take the truth. I prefer people being honest n respectful. 

 

U wrote u want me to be happy, n that u love me n r serious about us. This is a very strange way of showing that sweetie. This is the opposite. Do u really think I am happy now when I have no clue what is going on n u refuse to tell me although I am asking/begging u? All I get is silence. How can I go on when I don’t even now if I am in a relation or not? I don’t know if I am to mourn n then try to heel, first I need to know if our relation is over. This process can not start until I know. It is ur responsibilty to tell  me if u care for me. But it seems u hate me for some reason considering ur behaviour. I have no idea what I have done to be treated this way. 

 

If this silence treatment is ur plan to make me angry n hate u it is not working, u r only making me sad n worried. I have no reason to hate u even though u r behaving really poor. I don’t want to be full of hate, that will not make me happy. I find it heartbreaking that u act like this, since I care about u n always tried to treat u good. A problem is not going away by ignoring it, u have to deal with it. Maybe it is some test on ur behalf to see how much I love n care  for u? By now u should know that I love u n there is no reason to doubt that what so ever.  

Nwei, how much I would ever dislike or hate a person I would never treat them the way u r treating me now. I really hope u never have to experience the same. It is humiliation n psychological terror u r doing n it is tearing me down. I have no energy left. I don’t want to go to work feeling the way I do now. 

 

Soon I will sign on n when people will ask about u I don’t know what to say. I guess I have to say something like ”She has been ignoring me for some weeks now n I don’t know what is going on. I don’t even know if we r together or not”. Maybe u have told ur friends already, then I will only look like a complete fool since I am the last one to know. It is better that u tell me what is going on rather than I have to ask all ur friends onboard to ask u if they don’t know already. 

 

Last time we spoke on Skype (about 3 weeks ago) it felt like u really cared for me. Ur eyes n smile don’t lie. It felt like u were about to cry when I said I would cry. Few days earlier u sent me naughty pictures. The last text u sent me, u wrote u loved me n were serious about us n that u wanted us to talk on Skype. What happened only few hours later which suddenly made u change ur mind n decide to just start ignoring me? What r u afraid of sweetie? Please share with me, u can always talk to me. If u don’t love me anymore or honestly think I cannot make u happy, just break up with me. No need to treat me bad. If u don’t know what u want, also just tell me. Communication is the key, we have talked about it several times. 

 

From day one u have always been the one worrying if I was serious about us because u didn’t want to get hurt u said. I don’t think u would have liked it if I only ignored u. I hope u understand u r hurting me now with this silence. It seems u r the one not serious about our relation, not me. 

 

For some sad reason it seems u only see problems for our future n since u don’t discuss it with the person it concerns, me, u will not get any feedback n possible solutions. I know ur family will never support my case, u told me urself. It feels u have given up hope n u have excluded me without seriously talking to me. That makes me sad. I really thought we were compatible n would talk to each other if we had problems. We even made a promise about it. 

I want u to know that we have a lot of different options n possibilities if WE want this relation to work but then u have to start talking to me. I don’t want to give up. Do u?

 

I don’t understand anything. I care for u n love u. I actually thought the feeling was mutual. I don’t think I have read/judged u that wrong. I am normally good with peoples character. Is this the way u treat people close to u? R u happy n proud about urself now? Do u think u r handling this situation good n respectful? I would really feel bad about myself if I treated people like u do. 

 

Have somebody forbidden u to talk to me? Does ur family not approve me? Ask urself in that case what they know about me? Do they know me as a person, who I am? Do they know my economy (if money is the problem)? Is it fair what they r saying? Have they been here? Do they know how it works n looks here? Do they know about the social welfare system which is quite unique in the world with all benefits. Do they have any facts n what r they based on? I think of u as a smart n tough girl who makes own decisions. It’s time to grow up otherwise. 

 

If u wanna break up just tell me. Of course I will be very sad since I love u n really hope we will have a future together. But I will be even more sad if u just continue to ignore me. Then I am stuck here hoping that u maybe one day will talk to me. There is no need to hurt me more than necessary sweetie. I gave u my heart, just return it in one piece if u don’t want it anymore. No need to step on it n destroy it. I want to be able to love again someday n give it to a person who will treat it with love n care. Most of all I want that person to be u. 

I still love u sweetie, no matter what, but this silence makes me sad n crazy.  Please tell me what is going on. I deserve to know. I will not give up on u until u tell me to. U r the one I want. This stubborn little girl. Always fighting on her own. 

Muuah

What goes around comes around

Tystnaden fortsätter med min flickvän (?) på andra sidan jordklotet. Ibland är jag riktigt bitter och förbannad och vill bara skriva en massa dumma saker som mest innefattar dvs könsord och svordomar. Dock sansar jag mig för det vill jag inte leva med i efterhand, det skulle bara ligga och skava efteråt. Jag behöver inte bete mig dumt för att hon gör det. Uppenbarligen är hon inte den person jag trodde hon var. Självklart känner jag mig lurad eftersom jag ödslat både tid och pengar på henne. Pengarna spelar mindre roll men tiden får jag inte tillbaka.

Hon gör sig påmind lite varstans på stan även om vi aldrig tillbringat tid här. Det är personer på stan som på något sätt påminner om henne med kläder, utseende, smycken, gång, hår osv. Varje gång går det ett sting av smärta genom mig.

Jag skickade ett kort meddelande igår på alla forum jag kan nå henne på, Viber, Facebook, Skype och mail. Jag skrev ”Sweetie. We both know it is time to talk n sort things out. Silence treatment n ignoring me is not the proper way. Now it is time to act like adults. Talk to me. Muuaah”

Än en gång ser jag att hon läst det och mer tystnad. Det börjar bli komiskt. Jag har faktiskt skrattat åt det någon gång och inte bara varit arg. Dock upptar hela grejen i sig alldeles för mycket tid av min tillvaro. Jag är låg på energi och mår uselt. Svarar hon inte nu, skickar jag ett brev som jag har funderat på i över en vecka nu. I nuläget är det som ett levande dokument som jag fyller på allt eftersom. Det finns inga bitterheter i det, däremot förklarar jag hur ledsen och besviken jag är på henne över hennes agerande. Jag måste skicka det för att på något sätt kunde gå vidare med detta. Annars kommer det ligga och tära hos mig en lång tid.

Idag såg jag hon var inloggad på Facebook så då skrev jag bara ”Sweetie, why don’t u talk to me?”. Det blev inte läst innan hon visade sig vara utloggad.

Ironin i detta är att saker alltid slår tillbaka till en till slut. Jag har aldrig behandlat något med fullständig tystnad och ignorans som hon gör med mig, men under den värsta tiden i mitt liv med lögner och dubbelspel var det ändå mycket tystnad från mig. Då jag inte orkade med allt som hände. Men jag försvann aldrig helt som hon har gjort i detta fall. Jag kanske var tyst någon dag oavsett telefonsamtal, sms och mail. Nu får jag igen, tiden hann ikapp mig också. Synd att det kommer när jag försöker uppföra mig och är uppriktigt ärlig med min avsikter. Tajmingen i livet är märklig. Jag tycks aldrig hitta någon som befinner sig på samma plats i tillvaron som jag. Hon här skulle t.ex flytta utomlands, även om jag förvisso hade chansen att stoppa det. Med tanke på hur hon hanterar vår situation så var det nog bra att jag inte stoppade henne. Hon är inte en person jag vill ha till livskamrat.

Hon skrev ofta att hon ville jag skulle vara lycklig. Undrar om hon på fullaste allvar tror detta gör mig lycklig. Hon har säkert nån förvriden tanke att om jag hatar henne blir jag glad. Vad hon missar är att jag orkar inte gå omkring och hata människor. Det blir inget liv av det.

Streta emot

Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? Det är ett mantra jag bär med mig men tyvärr inte praktiserar i den utsträckning jag borde.

Jag vill så gärna skriva till min fd (?) flickvän och forcera fram ett budskap från henne, men då är frågan varför. För att få rätt? Jag vill vara lycklig men är allt annat än det för stunden. Jag blir inte lycklig oavsett vad jag gör. Prestige är inget som jag bryr mig om så visst kan jag bomba henne med meddelanden, men då försöker jag kontrollera och forcera situationen i min strävan att få rätt. I detta fall att man uppför sig respektfullt och avslutar en relation genom att säga ifrån. Det finns så mycket jag vill säga och fråga, och som jag behöver få ur mig för att inte bli knäpp, men hur gärna jag än vill skicka iväg det får jag nöja mig med att skriva det här. Jag vet det skulle bli bittra meddelanden och det vill jag inte bära med mig. Jag har ingen anledning att bete mig illa för att hon gör det. Hon har säkert sina anledningar. För nåt mystiskt och obegripligt pågår. Jag finns kvar på hennes facebook, likaså våra bilder ihop. Jag börjar undra om någon i hennes släkt förbjudit henne att ha kontakt med mig. Kanske tom tagit hennes telefon.

Ironin är att hon ville jag skulle vara lycklig skrev hon, och så gör hon mig mer illa än vad som behövs. Jag fattar verkligen ingenting alls. Hur man kan säga och skriva de saker hon gör vid vår sista kontakt och därefter fullständigt ignorera mig.  Jag trodde jag kände henne bättre än så. Jag blir besviken jag läste henne så fel. Jag tror dessvärre jag till viss del har mig själv att skylla. Jag skapade ”monstret” själv. Jag förespråkade alltid den svenska modellen att man delar allt i en relation, att det är jämlikt osv. Jag märkte hon var ovan vid detta tänk och nu har jag kanske fått det i retur. I vår del av världen värderas inte relationer högt utan vi konsumerar dessa precis som allt annat i vårt konsumtionssamhälle. Minsta lilla problem så separerar vi. Jag tror vi ger upp för lätt idag. Därmed inte sagt att jag vill ha det som på min morfars generation där man till varje pris höll ihop familjen. Jag tror dessa värderingar är mer typiska i Filippinerna idag men nu gör hon uppenbarligen undantag på detta.

Jag vet hon gjorde mig glad och fick mig att skratta, vilket är jätteviktigt för mig. Jag gillade hennes utseende och kropp, och även ålder. Hon var 10 år yngre än mig och ville ha barn då hon i sin värld ansågs vara gammal som inte hade några. I övrigt vet jag inte vad som gjorde henne bra. När vi reste runt på semester var jag alltsom oftast irriterad även om det var mer på hennes land än henne. Men tyvärr fick hon ta skiten, hon var så att säga budbäraren. Men vi klarade semestern i 3 veckor utan drama trots att vi levde så tätt ihop. Hon tog mig på ett bra sätt, och sa ifrån när jag gnällde för mycket. Det är en egenskap jag verkligen gillar när jag inte kan köra över någon. Jag vet jag retade mig på hennes självupptagenhet i olika sammanhang, hennes okunnighet om världen i allmänhet och att hon hon kunde vara ytlig. Men detta hade jag ändå överseende med. Vår brist på kommunikation får vi båda ta på oss. Den berodde dessutom antagligen även på såväl språkförbistringar som kulturskillnader. Jag vet inte om det är henne jag saknar eller relationen och sällskapet. Att jag hade någon att dela min tillvaro med. Kanske slog jag knut på mig själv med henne och idealiserade det vi hade. Men när jag ser på bilder från vår resa så ser vi väldigt kära ihop. Blickarna ljuger inte. Jag vet inte vad jag ska tro om nåt längre. Jag vet bara att tystnaden gör ont.

Tystnad

Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.

Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.

För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.

Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.

Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.

Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.

Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.

Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.

Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.

Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.

Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.

Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.

Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.

Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.

Berusande maktfullkomlighet

För några månader sen fick jag kontakt med en tjej på en mindre nogräknad kontaktsida. Vi bytte några mess och insåg vi delade en del sexuella intressen, främst kring dominans. Det rann lite ut i sanden och jag for jag iväg och jobbade och tiden gick. När jag kom hem igen sökte jag upp henne igen efter ett tag, och nyligen tog vi en spontanträff som slutade med hemgång till mig. Jag var dock på teasinghumör så hon satt mer eller mindre naken i min soffa och jag i princip påklädd. Hon var så kåt så hon höll på att gå upp i atomer. Någon dag senare möttes vi på allvar i ett planerat sexmöte. Hon uppfyllde alla sina uppdrag och hon visade sig vara bland det kåtaste jag någonsin stött på.

För omväxlingsskull är detta en tjej som inte har diagnoser, självdestruktiva beteenden eller andra brister utan hon är bara sexuellt openminded med förkärlek för allt som sticker ut. I nuläget kör vi kompetensutveckling inom bdsm. Som hon sa efteråt: ”Du har tagit en oskuld och det är ytterst ovanligt för att vara jag”.

Jag känner nu en nästan berusande maktfullkomlighet över vad jag lyckas få henne att göra. Hon är i princip gränslös i sitt beteende. Hon lever i en öppen relation och har samtidigt ett antal pågående sexrelationer. Vi har varit väldigt tydliga med att det enbart handlar om sex. Detta passar mig förträffligt, vi har inga åtaganden mot varandra alls, men funkar samtidigt väldigt bra ihop sexuellt. Vi lever i olika världar, där hon är en del i hbt- och queerrörelsen.

Hon ser bra ut även om hon i mina ögon är mer extrem än vad jag annars skulle tilltalas av, har ordnad tillvaro, är frisk och sund samt välutbildad och egenföretagare. Hon har inga självdestruktiva beteenden utan är snarare noga med personlig säkerhet, tillit och skydd, vilket jag uppskattar.
För tillfället vidareutbildar hon sig och hennes yrkesval är ytterst intressant utifrån hennes beteende.

Vi håller som bäst på och planerar för nästa möte och jag märker att jag blir helt uppslukad i detta och så klart blir jag lite fundersam med tanke på min bakgrund. Jag får en slags berusningskänsla i kroppen och triggas av vad jag kan få henne att göra. Även om jag inte behöver anstränga mig särskilt hårt för att hon ska genomföra saker häpnar jag likväl över vad hon är villig att ta sig för i sin kåthet. Hon är helt skamlös. Det känns verkligen som jag mött en likasinnad.

Tyvärr reser jag snart bort igen men jag hoppas kunna bibehålla kontakten med henne. Tänker att det är lättare när hon inte har fasta relationer. Då finns det utrymme att ta upp kontakten med mig igen. Jag har en känsla av att hon har ett intressant kontaktnät som gör att hon kanske kan hjälpa mig att bli av med några få oskulder som finns kvar om jag spelar mina kort rätt. För hon har nog redan noterat att jag inte är särskilt pryd eller återhållsam sexuellt. Så vi borde kunna ha nytta av varandra hoppas jag.

Tidigare ikväll sa jag till henne att gå ifrån sina studiekamrater och gå och onanera. Bilden på trosorna hon skickade var nog det blötaste jag har sett. Jag tycker detta är riktigt kul men jag känner att jag tappar fokus. Jag försöker känna efter vad mitt allmänna sinnestillstånd är, och det är nog neutralt. Jag känner mig förvisso en aning rastlös och understimulerad så det är inte konstigt jag triggas av uppmärksamheten.

Vilken kille tycker inte denna tjej är duktig?
”Imorgon kväll är jag endast till för ditt behag, Master. Ses vid 19 någonstans? Tänkte jobba till 17 ungefär, så har jag gott om tid att förbereda mig.”

”slynan vill först och främst behaga Master, men är ju synnerligen förtjust i att bli pullad hårt tills hon sprutar, med fördel strax efter att ha blivit fistad. Så om det är något Master uppskattar så är det ett välkommet inslag. Tror nog Master har rätt bra koll sen sist; gärna dubbelt och gärna munknull, till exempel. slynan har givetvis stort förtroende för Masters färdigheter och egna idéer och ser fram emot att vara utlämnad till Masters infall och vilja…”

”…och skulle Master tycka att slynan förtjänar en stunds onani även idag så kan han veta att hon är väldigt våt nu, och gärna smiter iväg från studiesällskapet ett par minuter… Och givetvis visar sin tacksamhet med bilder om det hjälper.”

”Telefonen dog inne på toan, så hann inte ta någon bild på när jag slickade i mig mina safter, men ska genast ta av mig trosorna och sen svara på ditt tidigare sms”

Leva som man lär

Jag har varit inne i en period där jag känner att jag inte riktigt lever som jag lär. Jag vill inte klanka ner på mig själv men det har varit en del saker som går stick i stäv med hur jag vill ha det. Jag lever inte upp till mina värdegrunder. Jag är inte så snäll mot mig själv som jag önskar.

Jag känner att jag brister i min kommunikation med en del människor. Jag säger inte riktigt det jag vill utan är väldigt svävande och diffus. Det blir inte bra för varken mig själv eller andra utan det uppstår mest en frustration. Saker blir inte sagda.

Jag har dessutom blivit försiktig av mig och en aning ängslig. Jag upplever det som att jag inte tar för mig på det sätt jag önskar. Jag har även skärmat mig lite socialt och träffar inte vänner på det sätt jag vill. Jag tror en del av det beror på mitt jobb. Där är så rörigt att jag blir helt matt. Därför borde jag ta tag i mina coachingplaner men jag är feg och försiktig. Jag hittar problem istället för att se möjligheter. Kanske löser sig allt då jag förmodligen blir varslad om några månader på grund av av omstruktureringar. Då får jag automatiskt den kick jag behöver för att ta mig för saker. Så länge jag har ett jobb är det lätt att bli bekväm och lat. Jag tror detta är en bra möjlighet för mig.

Jag känner mig överlag rätt missmodig och extra tungt blir det alltid när det är helgdagar av någon anledning. Då vet jag att många firar med sina nära och kära men några såna har inte jag. Jag stannar hemma istället. Det får mig att känna ett utanförskap som jag inte gillar. Jag vill träffa en tjej och göra saker ihop men det händer inte. Jag möter inte rätt tjejer.

Jag behöver jobba med mig själv lite grann och även träffa mina coacher. Det var ett tag sedan sist och det är tyvärr så lätt att falla i gamla mönster. Jag har fastnat lite i sexträsket igen även om det är mer återhållsamt än tidigare. Jag tycker det upptar för mycket av min tid och det får mig inte att må bra. Vid ett tillfälle lyckades jag ha sex med två olika tjejer inom loppet av ett dygn.Förr i tiden hade jag tyckt det var spännande, nu kändes det mest dumt och onödigt.

Jag har även försökt mig på att ha sex när jag är riktigt berusad. Jag har aldrig gillat eller ens lyckats genomfört det tidigare så jag vet inte vad som fick mig att göra ett nytt försök nu. Resultatet var dock som alltid mest en extra dålig baksmälla. Jag vill njuta av det jag gör och det är inte möjligt när jag är tokfull, det blir mest omdömeslöst och pinsamt. Nåväl, det var en rolig kväll trots det.

Förhoppningsvis kan den annalkande sommaren med värme och ljus få mig på bättre tankar och beteenden. Jag hoppas det åtminstone. En sommarromans hade varit toppen.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Förra helgen försökte jag avsluta det med tjejen i Helsingborg. Det gick inget vidare. Jag avskyr när människor som jag tycker om blir ledsna och jag har en tendens att då försöka få folk glada igen. Det är ett beteende sedan min uppväxt som jag är väl medveten om. I ett fall som detta faller det på sin egen orimlighet att jag ska kunna göra henne glad när jag vill avsluta vår relation. Men likväl föll jag i fällan. Jag insåg också att jag tycker om den här tjejen mer än jag anade först även om det är några saker som stör mig och får mig orolig för en eventuell framtid tillsammans.

Jag förklarade för henne att jag ansåg att avstånden var jobbiga och att jag inte var intresserad av en framtida särborelation. Jag nämnde även att hennes situation för tillfället med akuta pengaproblem och inget fast jobb stör mig. Det sistnämnda var väldigt svårt att ta upp men samtidigt vill jag inte hitta på svepskäl. Där jag befinner mig i livet har jag det gott ställt ekonomiskt, även om jag vet sånt kan ändras över en dag. Jag vill kunna resa och göra saker tillsammans med en partner och med henne känns det svårt för tillfället. Jag bjuder gärna på olika saker men jag är inte intresserad av att bli försörjare åt någon annan, jag har tillräckligt med egna intressen jag vill kunna bibehålla och underhålla.

Som alltid i en krissituation försökte hon komma på lösningar och på något sätt valde jag att lyssna på hennes argument. De lät rimliga. Hon ser möjligheter där jag ser problem. Jag vet om att jag tänker för mycket, hon går mer på känsla. Även om jag anat att hon är förtjust i mig så hade jag nog inte riktigt förstått hur mycket. Det är så klart smickrande, det vore lögn att påstå nåt annat. Hon visade mig en blogg där hon skrivit dikter som handlar om mig och hon sa även ordet som jag själv inte använt sedan jag bodde ihop med min fd sambo A, det som börjar på Ä. Detta sa hon dessutom tidigare så det var inte i panik över att saker höll på att ta slut. Det är svårt att bryta upp när jag får höra hur mycket hon tycker om mig. Jag är för svag i sådana situationer. Jag blir obeslutsam och vacklar.

Likväl är jag inte nöjd med saker och hur det utvecklade sig. Nu åker jag iväg och jobbar och ska ta mig en rejäl funderare under tiden. Hon är en mycket bra tjej som jag gillar men är det möjligt för mig att helt släppa det runtomkring henne? Gillar jag henne så mycket? Kan jag släppa in henne i mitt liv?

Som det är nu kommer jag fortfarande med för mycket oklara besked och har en tendens att börja prata om annat eller helt enkelt inte svara på frågor som jag tycker är jobbiga för mig. Hon märker och påtalar det. Jag känner mig elak och oärlig, för jag vill ju ha rak och ärlig kommunikation. Men nu skrämmer det mig. Det är inte så här jag vill ha det.

Hon vill jag ska träffa hennes barn, och de i sin tur har uttryckt en önskan att träffa mig. Jag har dock lyckats förhala det så pass många gånger nu att jag börjar få ont i magen. Det känns inte bra. Så klart undrar barnen varför jag inte dyker upp när hon pratar om mig, och dessutom så måste hon förklara för dem varför jag inte kommer, och jag ger bara dåliga undanflykter. Skulle jag känna att jag vill satsa på den här relationen så kommer jag så klart träffa barnen omgående men tills dess skulle jag känna mig helt oärlig om jag träffade dem med tanke på vad som rör sig i mitt huvud.

Värdegrunder

Under mina kurser jag har gått i personlig utveckling har vi pratat en hel del om värdegrunder och vad som är viktigt i våra liv. Jag har där insett  att jag inte har varit sann mot mig själv tidigare, vilket också påverkat min omgivning. Jag var oärlig och hal och förmodligen väldigt svår att få grepp om. Jag gav inga besked i någon riktning, allt för att slippa ta några beslut och hålla saker flytande.

Jag tycker numera att jag har fått bättre grepp om att stå upp föra mina värdegrunder där ärlighet förmodligen är den viktigaste. Jag vill uppfattas som en generös och ärlig person som folk kan lita på även när det blåser snålt. Sen jag började min storstädning har jag till stor del varit nöjd med hur jag hanterat olika situationer även om det alltid inte varit bästa lösningen. Jag är inte perfekt, långt därifrån.

Nu på senare tid har jag fått en obehaglig känsla i kroppen att jag sviker mig själv och därmed även andra. Jag står inte upp för mig själv på det vis jag önskar och säger vad jag tycker och tänker. Jag har hamnat i en situation med tjejen jag träffade kring nyår där jag märker att jag inte är ärlig hela tiden. Jag har börjat komma med undanflykter och ger inga klara besked. Dessutom så gör jag mest sexuella anspelningar och svarar aldrig direkt på bekräftelse jag får från henne. Eller så skojar jag bort det. Jag vågar eller vill inte ta ställning och lova henne något när jag vet vad som rör sig i mitt huvud. Men så klart märker hon hur jag beter mig och hon läser mig rätt bra måste jag erkänna.

Mitt agerande gör mig besviken för det tar bara onödig energi i anspråk och dessutom så sviker jag mig själv och även henne.  I huvudet har jag redan avpolletterat henne men inte berättat det så att hon vet. Det är fegt och oärligt. Hon är en trevlig tjej men hennes livssituation är för rörig för att jag vill vara en del av den. Förvisso är hon på väg att få rätsida på en del men det största hindret oss emellan ser jag ingen lösning på. Hon bor i Helsingborg och med tanke på mitt jobb, och att hon är mamma med delad vårdnad så innebär det att vi träffas för sällan för att det ska kännas bra för min del. Dessutom så klickar vi inte sexuellt trots att hon i grund och botten är openminded och vill utforska. Jag upplever fortfarande att jag skulle utnyttja henne även om det är hennes egen vilja och då avstår jag hellre. Alltså har vi en sexuell samvaro som inte ger mig det jag behöver. Under två månaders tid har vi inte ens varit i närheten av något kinky även om vi pratar en hel del om det, eller åtminstone gör anspelningar. Vi är däremot bra på att kramas och ge varandra närhet och jag tror det är en del i varför jag inte kunnat avsluta det. Jag gillar närheten jag får, det är skönt att sova tätt inslingrade med varandra. Men jag skulle vilja göra det oftare och så vill jag ha rolig sex. Jag skulle svika mig själv om jag fortsätter träffa henne för det är inte denna typ av relation jag vill ha. Jag vill inte vara särbo och träffas varannan, var tredje vecka. Det blir inget bra, jag behöver något annat.

Ett gammalt beteende som jag inte gillar har börjat göra sig påmint, nämligen att jag försöker hitta någon som ska ersätta henne. Detta gör mig en aning frustrerad och nedstämd. Jag vill inte falla tillbaka i det. Det är något jag vill ha bakom mig. I nuläget har jag 2-3 tjejer som jag mött på internet som jag pratar om att träffa och gå på dejt med. Dock har jag inte kommit dit än. Även om jag redan svikit mig själv, och även henne, så tycker jag det är än värre om jag träffar dom andra tjejerna. Detta är mitt något konstiga sätt att dra saker till sin spets så det inte längre finns någon återvändo. För när jag väl gått över en gräns så finns det ingen återvändo utan då måste jag ta tag i det. Det är där jag hamnat nu. Jag måste börja klippa band igen.

I allt elände så kan jag ändå se något positivt i det faktum att jag åtminstone ser vad det är som händer och hur jag beter mig. Det gör att jag kan agera och korrigera innan det blir för komplicerat.

Ombytta roller

En skum och annorlunda känsla har infunnit sig hos mig en tid. Vanligtvis har jag en tendens att döma ut tjejer som pryda och försiktiga, varpå jag tappar intresset för personen ifråga. Denna gång är det jag själv som blivit pryd, eller kanske snarare försiktig och återhållsam.

Strax efter jul fick jag kontakt med en tjej på internet, A, vi messade en del fram och tillbaka, och det flöt på bra. Efter nån dag frågade hon vad jag gjorde på nyårsafton, jag trodde hon mer konverserade i allmänhet än bjöd in mig till något, men det visade sig vara en inbjudan. Jag blev lite paff eftersom vi inte ens hade träffats, vilket jag också sa till henne. Dessutom visade sig festen vara i Landskrona, vilket inte kändes lockande av flera skäl. Jag gav inga raka besked utan lät det ligga flytande. Nån dag innan nyår fick jag plötsligt ett meddelande på facebook från en okänd person som visade sig vara hennes väninna som arrangerade festen. Hon undrade om jag hade några matallergier. Jag skrev till A att jag inte hade tackat ja och hon svarade att det var hennes väninna som var på påflugen. På morgonen den 30:e kom jag hem från jobbet, då pratade jag på telefon med A för första gången. Jag sa att jag inte kände mig tillräckligt modig att möta både henne och hennes vänner på en fest långt bort där jag inte kände en enda person mer än A. Vi visste ju inte ens om vi skulle trivas ihop då vi aldrig hade träffats. Hon förstod vad jag menade och vi konstaterade att enda sättet att lösa nyårsfrågan var genom att träffas omgående. Dock var det inte helt lätt då hon bor i Helsingborg. Eftersom jag hade saker inbokade under dagen så bestämde vi att hon skulle komma ner vid 22-tiden och att hon skulle sova över hos mig. Jag tyckte det lät konstigt, det är inte så ofta en tjej föreslår det på en första träff. Jag kände samtidigt att det fanns gott om plats i min lägenhet för henne att sova så jag hade inga sexuella förväntningar.

Under kvällen var jag på yoga med min tjejkompis M, därefter gick vi och åt pizza. Mot slutet av måltiden dök A upp. Jag tyckte hon var modig som kom ner och inte bara träffade mig utan även en vän till mig, och att hon dessutom hade för avsikt att sova över hos mig. Vi satt och pratade en kort stund varpå M sedan åkte hem till sig. Jag och A fortsatte till en närliggande pub där vi tog en dryck. Därefter gick vi hem till mig. Det tog inte lång stund innan vi satt och hånglade. Det gjorde vi i flera timmar innan vi utmattade hamnade i min säng. Dagen därpå gick vi runt på stan och sedan åkte vi på nyårsfesten. Vi sov över på stället och på nyårsdagen körde jag henne hem. Jag nämnde för henne att det var min längsta första dejt någonsin, den hade varit i ca 41 timmar när jag åkte hem. På vägen hem fick jag ett sms där hon konstaterade att det var första gången hon hade haft sex i tre olika städer på en dejt. Jag gillade henne sätt att tänka, det var faktiskt nåt jag inte hade tänkt på.

Sedan dess har vi umgåtts en del och hon har bott hos mig i några dagar vid några tillfällen men vi får inte till det sexuellt riktigt. Hon har förklarat att hon vill ha det lite mer avancerat men kan inte riktigt förklara hur. Hon är dock tydlig i sin kommunikation men likväl känner jag mig hämmad och återhållsam. Jag tar inte för mig som jag brukar. Det är något som får mig att backa och bli oerhört försiktig. Det känns som jag utnyttjar henne. Jag har märkt att hon är väldigt förtjust i mig och jag vet inte riktigt vad jag känner för henne och då känns det fel för mig att ge sig in i rollspel. Jag vill inte hon ska göra det för min skull, vilket jag fått för mig att så är fallet nu. Tjejerna jag träffar annars gör det för sin egen skull och det handlar om ett sexuellt utbyte.

Hon och jag är duktiga på att hångla, ligga tätt omslingrade och ge varandra närhet, men i övrigt är vi inte bra på så mycket tillsammans. Den sex vi har är mjuk och öm och behaglig, men samtidigt märks det att något saknas. Även om vi inte känt varandra länge har hon redan hunnit säga till mig ett antal gånger att hon inte går sönder, och tycker jag ska ta i hårdare och ta för mig. Jag blir nästan ännu mer handfallen då. Hon har även skickat sms och mail i stil med:

”Jag vill att du binder mig. Hur vet bara du.
Du gör vad du vill, jag är din.
Och så en liten fråga: hur säger man ”röd” men munnen full av kuk?”

Det kan nog inte bli så mycket tydligare egentligen men likväl så nappar jag inte. Det känns som vi inte synkar sexuellt, vi får inte till nåt sexsnack som gör mig upphetsad utan har en tendens att hamna i konstiga och avtändande konversationer istället.

Allt känns mycket märkligt och ovant för mig och jag får ta mig en funderare på vad som verkligen är problemet. Kanske beror det på att jag mött en tjej som är nyfiken på mer än min sexualitet, nån som vill lära känna hela mig. Jag är mest van vid sexuella relationer. Senast jag hade en fungerande relation var för 9 år sedan, inte konstigt jag är ringrostig. A är väldigt lyhörd och mottaglig på sitt sätt, hon har redan konstaterat att jag har en tendens att skydda mig bakom sex och det har hon rätt i. Jag behöver nog på allvar känna efter vad jag känner för A och när jag fått svar på det så löser sig nog det övriga av bara farten, precis som med nyårsfesten. Jag har nog låst mig lite på problemen för tillfället.

Bokslut 2011

Ännu ett år har passerat och nya misstag men också lärdomar och erfarenheter har gjorts. Överlag har det varit ett bra år på många sätt även om jag inte alltid uppskattat det för stunden. Kanske har inte 2011 varit lika omvälvande för mig som 2010, mycket beroende på att jag lärt mig hantera tillvaron bättre men också att jag fått mer tid att bearbeta och lägga saker bakom mig. Det har inte behövts lika radikala åtgärder under 2011. Jag har lärt mig acceptera mig själv mer och även släppa kontrollen på en hel del saker.

2011 går till året som då jag bland annat:

• Fyllde 40 år
• Reste ensam på semester för första gången, var i London och såg en match med Arsenal
• För första gången fick vikariera som Öst på jobbet vid ett antal tillfällen
• Definitivt bröt upp med C efter 9 års holmgång, och utan tvivel och ånger i efterhand
• Började äta Voxra för att bli piggare
• Köpte mig en motorcykel
• Blev vuxenkompis till en tonåring
• Fortsatte med kurser i personlig utveckling
• På allvar började ifrågasätta mitt yrkesval och även fundera på karriärbyte
• Började träna box
• Vågade klippa band med några nyvunna kontakter som inte kändes bra
• Fortsatte gå i samtalsterapi
• Inte hade någon kontakt med Miss Orange
• Besökte Swing Inn för första gången och avskydde det
• Sprang två stycken halvmarathon
• I perioder var bekväm i arbetet med att jobba med mig själv
• Försökte använda mig av alla de verktyg jag fått i terapi och kurser med skiftande resultat
• Hittat en inre ro och acceptans
• Insett att jag har mycket kvar att jobba med även om det går åt rätt håll
• Hade sex med en tjej född på 80-talet
• Testade att ha sex med en bbw
• Köpte mig en så kallad smart phone trots stor motvilja
• Började ta tupplur i min soffa istället för sängen
• Vid flera tillfällen lämnade disk till morgondagen
• Gick en utbildning för att bli spinninginstruktör
• Hade 10 000 besökare på min blogg
• Var på språkresa i Berlin
• Provade bikramyoga för första gången
• Insåg att jag genom åren tappat bort mig själv och är osäker på vem jag är och vad jag vill
• Kunde acceptera min mamma lite bättre även om där finns mer att jobba på
• Återknöt kontakten med några gamla vänner
• Skaffade mig, om än motvilligt, facebook
• Dejtade samma tjej som en vän visade det sig, dock rann det ut i sanden för båda
• Insåg att de flesta människor är rädda och sällan vågar blotta sig och vara ärliga och nakna
• Inte har varit otrogen eller ljugit om relationer
• Vågade erkänna för mig själv att vad som verkligen fattas i mitt liv är en relation

Det finns fortfarande mycket att jobba med för min del under 2012. Främst gäller det att släppa mer på kontrollen men också våga kommunicera vad jag vill bättre. Jag hoppas kunna fortsätta att vara ärlig och sann mot mig själv och min närmaste omgivning. Jag hoppas att 2012 år ska bli året då jag äntligen hittar en trevlig och sund tjej att dela tillvaron med.

Intet nytt på dejtingfronten

Upptäckte för nån dag sedan att jag haft över 10 000 besökare på denna sida. Så klart är det inte 10 000 olika besökare utan en del har förmodligen återkommit ett antal gånger. Vet inte om det är mycket eller lite, och egentligen har det ingen betydelse eftersom jag inte eftersträvar att locka läsare. Jag har bloggen för att få saker som stör mig ur systemet, och även som en dagbok som jag kan blicka tillbaka till i framtiden. Här kan jag få gnälla och tycka synd om mig själv bäst jag vill utan att någon behöver lyssna.

Jag har inte delat med mig av adressen till min blogg till någon, inte ens mina närmaste vänner, så på sätt och vis är det ändå anmärkningsvärt att så pass många hittat hit. Jag förmodar det jag skriver om ligger i tiden. Många av oss tar till verklighetsflykt när tillvaron blir för jobbig, det är bara hur det gestaltar sig som skiljer oss åt.

Jag började skriva i februari 2010, jag kan tycka det är synd jag inte började direkt kring julen 2009. Hade varit intressant att läsa hur allt kändes då. Jag minns bara att jag hade fått nog av allt. Mycket har blivit bättre sedan dess, men relationer är fortfarande ett knepigt kapitel för mig fast numera på ett annat sätt. Då hade jag för många igång samtidigt, nu har jag ingen alls. Däremot har jag en innerlig önskan om en ärlig och ömsesidig relation med en bra och sund tjej. Jag kan ibland känna att jag har så mycket kärlek i kroppen som jag inte får dela med mig av och att den nästan kväver mig. Visst skulle jag kunna ge den till någon annan eller till mig själv men det är en typ av kärlek som kräver värme och närhet som par. Jag känner ett stort behov av att få vara betydelsefull för en annan person, någon som den personen längtar efter och litar på.

Jag har varit singel för länge nu. Det beror så klart på hur jag tänker. Själv anser jag det är sedan 2002 då jag bröt upp med A. Därefter har jag haft ett antal relationer men inga som jag ansett som seriösa. De har mest präglats av destruktiva beteenden i någon form. Skulle jag även räkna in dessa relationer så har jag varit singel sedan slutet av maj i år. Det är kanske bättre för mig och min självkänsla.

Jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer träffa någon där det klickar för båda, det är för mycket enkelriktat i nuläget. Det är alltid något som inte stämmer. Jag söker det ärliga och nakna mötet men det verkar vara svårt att finna. Jag är trött på ytliga och meningslösa spel. Det tar bara onödig energi att försöka lista ut vad som förväntas av mig. Visst kan jag bara låta det bero och agera fullständigt passivt, och se hur tjejen hanterar det, men då spelar jag ett spel istället. Jag tror att om båda vill samma sak så ska man kunna hoppa över dessa spel och visa ett ömsesidigt intresse för varandra där det leder någon vart. Jag förmodar det är rädslor som styr oss och att det är så att vi inte vågar visa upp vem vi verkligen är, utan gömmer oss bakom masker för att få folk att tycka om oss. Vi tror att ingen skulle kunna tycka om oss annars. Själv vet jag att jag gillar äkta människor som vågar visa sin sårbarhet. I mina ögon tyder det på mod.  Tyvärr har det sina nackdelar också. Några tjejer jag har mött har varit lite väl labila för att det ska bli bra.

För någon vecka sedan lyckades tre olika kandidater försvinna samtidigt, varav två var seriösa och en var ämnad för sex. Det komiska med det var att alla tre tjejerna hade småländskt påbrå, dessutom med förkärlek för Möllan. Tydligen ett dåligt landskap för mig. En av de som försvann var en tjej jag hade träffat tre gånger men där vår kontakt blev mer och mer sporadisk. Till slut frågade jag henne vad som pågick och fick till svar att hon var osäker på vad hon kände men att det inte betydde att hon inte ville träffas igen. Jag gjorde det lätt för henne och avslutade det. Är hon osäker lär det knappast bli bättre senare. Det var för övrigt samma tjej som en vän till mig dejtade i samma veva. Han kom inte heller någon vart. Jag skickade ett i mitt tycke schysst och ärligt sms där jag önskade henne lycka till och sa att det inte var nån större mening att vi träffades mer om hon kände som hon gjorde. Till det fick jag inget svar alls. Det kan jag tycka är dåligt när man träffats tre gånger. Jag hade förstått det om jag hade skrivit nåt opassande eller elakt, men det finns det ingen anledning till. Man kan inte rå för hur man känner.

I veckan har jag varit på ytterligare två dejter, där den ena var i sexsyfte. Träffen förlöpte väl och vi kommer ses framöver om jag inte ångrar mig, vilket förvisso inte är uteslutet. Det är egentligen inte det jag vill men samtidigt får jag roa mig med något. Tjejen såg trevlig ut och uppförde sig, men likväl är det något med henne som får mig tveksam. Hennes historia är en aning rörig. Den andra dejten var trevlig men vi klickade inte särskilt väl. Det var nog första gången jag dejtade en kvinnlig ingenjör. Det ska jag inte göra om.

Fjortisrock som fortfarande lever

Igår var jag på Debaser och såg Sator. Var ett tag inne på att se Sisters of Mercy i Lund på Mejeriet istället men valde snålvarianten i Malmö. Det var dessutom enklare då jag precis kommit hem från jobb och var väldigt trött. Senast jag såg Sisters var det en riktig besvikselse med uselt ljud och massa rökmaskiner där det knappt gick att se gruppen. Mina vänner som var på Mejeriet igår sa spelningen var en upprepning på den förra. Det verkar alltså som jag valde rätt, Sator var riktigt kul att se, precis som senast för två år sedan. De är ett riktigt bra liveband.

Jag och en vän konstaterade att första gången vi såg bandet var för 25 eller 26 år sedan i en tennishall i byn där vi växte upp, på en Valborgsspelning. Frågan är bara om vi såg bandet eller låg däckade utanför som alla andra fjortisar. Det kunde vi inte riktigt komma ihåg. Det kändes lite avslaget att veta att det var så länge sen vi såg bandet första gången, det fick oss inte att känna oss yngre. Men det kom vi snabbt över med hjälp av någon öl och bra musik. Dock fick inte min vän behålla humöret uppe hela natten då han på vägen hem på sin cykel missade en stoppskylt och fick betala två tusen kronor till två poliser. Han var ändå inte helt nedbruten, enligt egen utsago, tack vare att att det hade varit två söta kvinnliga poliser.

På konserten undrade min vän om han kunde fråga mig en sak som stört honom ett tag och som han var tvungen att få reda på. Jag trodde han skulle fråga nåt om C eftersom dom två var klasskamrater som unga men det visade sig vara något annat. Han ville veta om det var sant om jag hade mått dåligt när vi var på födelsedagsfest ute på landet några veckor tidigare eller om jag skulle träffa någon senare på kvällen. Vi skulle egentligen ha åkt ut tillsammans i bil den kvällen men jag sa jag ville köra själv då jag kanske skulle åka hem tidigare och inte mådde helt hundra. Min vän sa att han hade trott jag ljög om mitt mående och att jag skulle träffa någon eftersom jag verkade bli störd över den dåliga täckningen ute på landet. Han tyckte dessutom jag hade verkat en aning frånvarande.

Det verkar som jag är lätt att läsa eller så känner min vän mig bra, kanske en kombination av båda. Visst hade han rätt, jag skulle eventuellt få besök samma kväll av en tjej beroende på när hon kunde komma loss från det stället där hon hjälpte några vänner att servera. Hon hade pratat lite löst om det några veckor tidigare men jag trodde inte det skulle bli av eftersom vi inte hade haft någon kontakt mer än att hon skickat några onanifilmer till mig på mobilen. Jag trodde hon var mer snack än action, en teaser. Vi hade träffats för sex några gånger tidigare förvisso men efteråt blev hon alltid en aning avvaktande på ett sätt jag inte riktigt blev klok på. Ena stunden var hon väldigt på och driven, nästa blyg och trevande. Vi snackade mer än sexade på riktigt. Jag trodde inte vi skulle träffas mer utan att det gled ut i tomma intet.

Jag visste alltså inte riktigt vad jag skulle tro men jag körde likväl hem tidigare från festen då jag inte kände mig i form och dessutom kanske skulle få besök. Vid halv två tiden på natten skickade jag ett sms till tjejen och frågade om hon skulle komma eller om hon hade åkt hem. Fick till svar omgående att hon skulle dyka upp hos mig inom kort. Tio minuter senare ringde det på dörren och där stod hon i kappa och stövlar som med en snabb och enkel avklädning  förvandlades till body och stayups. Hon stannde fram till sex på morgonen då hon var tvungen att åka hem då hon skulle jobba klockan tio och hoppades hinna sova någon timme. Jag sa till henne att jag inte trodde hon skulle komma iväg till jobb och jag fick rätt visade det sig av det sms jag fick någon dag senare från henne.

”Som man bäddar får man ligga… men fastspänd lär du få nog få vänta på tills jag har råd att stanna hemma från jobbet igen. 😦  Säger bara fy fan vad jag har ont i ALLA muskler. Nästa gång får jag allt jobba på att ligga helt stilla för att behaga dig men jag måste få ta lite på mig själv oxå när du knullar mig så skönt bakifrån. Okeeej, ännu snuskigare?? Nu blev jag allt nyfiken. 🙂 Berätta! Tänker du först straffknulla mig i munnen innan du hårt o brutalt rövknullar mig ända in till roten? 🙂 Mmmm, blev så sjukt kåt när du slickade mig djupt i min längtansfulla röv… För att inte tala om när du knullade mig i båda hålen… Mmmm, riktigt najs. 🙂”

Jag förstår hon hade ont i sina muskler efteråt, har nog aldrig mött någon som sprattlat som henne tidigare mer än Miss Orange. Hon trodde nog verkligen hon skulle kunna ta sig loss. Jag är förundrad att mina grannar inte klagade för hon var dessutom väldigt högljudd, vilket jag förvisso visste om sen tidigare, men denna gång var det mer än tidigare. Tydligen är det inte så lyhört där jag bor. Hon är oerhört kåt och riktigt bra sex. Det är synd bara att våra personligheter inte matchar alls. Hon hann precis börja starta den del jag inte gillar med henne när hon skulle gå, men då kunde jag uthärda eftersom jag visste det skulle vara över om 5 minuter.

Just nu är jag sugen på riktigt snuskig sex och det får mig en aning distraherad känner jag. Tankarna svävar iväg och jag har svårt att fokusera. Bloggtjejen dyker upp på min näthinna och jag minns delar ur våra samtal som fick mig väldigt upphetsad. Hon var precis så snuskig som jag vill det ska vara. Just nu skulle jag verkligen gilla att ha henne väldigt lättklädd framför mig, och få testa de två ”skillz” hon sa hon ägde när det gällde oralsex. Jag skulle kunna tänka mig mycket annat därtill. Det är nåt med hela henne som lockar mig och gör mig nyfiken på henne, kanske är det för att hon är så otillgänglig för mig, vilket påminner mig om mycket annat.

Jag undrar vad det är som får mig sugen på sex som är utöver det vanliga och varför jag inte bara fantiserar om vanlig sex. För i grund och botten gillar jag öm och kärleksfull sex. Dock gärna gärna i kombination med vetskapen att rå och hämningslös sex kan förekomma med samma person. Jag tror det är dom tvära kasten som lockar mig, berg- och dalbanan. Känslor som svänger. Nåt som får mig att vakna upp i vardagen.

Jag funderar på att skapa en profil på Darkside trots alla mina farhågor kring denna sajt. Jag skulle verkligen vilja träffa någon som tänker sex som jag och som vill utveckla det tillsammans med mig, gärna i kombination med ett vardagligt liv, men fram tills dess att det händer får jag roa mig med sexbiten. Jag vill inte bara stänga ner min drift och låtsas som den inte existerar. Det är nu jag lever och har möjligheten. Däremot ska jag vara snäll mot mig själv och vara försiktig. Jag var nära att ta kontakt med en kvinna som jag lovat mig själv att inte träffa mer och jag lyckades sansa mig i sista stund, vilket kändes bra. Det är kvinnan som jag switchat med och jag kände det hade varit kul att ta den andra rollen, men insåg att det inte är värt det, jag skulle bara bli besviken på mig själv efteråt. Så viktigt är det inte.

I veckan fick jag ett sms från tjejen jag varit på dejt med tre gånger, det tog henne en vecka att svara på mitt senaste. Nu undrade hon om jag var hemma och så berättade hon lite vad hon sysslade med. Hon nämnde inget om att hon ville träffas men inte heller motsatsen. Jag börjar undra om det är hennes sätt att lägga över det på mig. Att hon tycker det är jobbigt att säga att hon inte vill träffas mer. Eller så har hon andra killar på gång och vill inte avskriva mig helt utan ha mig som en backup om inget bättre dyker upp. Den tanken känns inte så charmig och jag hoppas inte hon är så rädd och feg. Kanske har hon bara en otrygg undvikande anknytning som min vän soctanten skulle sagt. Dröjer nästa sms också en vecka kommer jag avveckla det så slipper hon, om det nu är där skon klämmer.

Ibland undrar jag hur tjejer och killar tänker och kommunicerar, jag förstår inte alla spel som pågår. Vem vinner på dessa? Varför talar vi inte klartext med varandra istället vad vi vill. Det hade varit så mycket enklare och mindre energikrävande. Jag undrar om vi är rädda för att hamna i situationer vi inte ska kunna ta oss ur. Jag tycker det är bättre att göra ett val, och sedan göra ett nytt om det första inte blir bra, istället för att inte göra något alls och bara låta saker glida en ur händerna. Jag har gjort tillräckligt med passiva val i mitt liv. Jag tror inte någon kommer till skada så länge man är ärlig och tar ansvar för sig själv. Jag tycker det är modigare att ha chansat och se vad som händer än att inte göra något alls.