Min mamma suger musten ur mig

Jag har en nöt kvar att knäcka, och det gäller min mamma. Fast jag får nog formulera det annorlunda för det är inte meningen att jag ska fixa eller ändra på någon annan. Jag måste ändra förhållningssätt låter mer passande. Med henne hamnar jag fortfarande i konstiga rollspel och jag tar åt mig vad hon säger fastän jag försöker låta bli. Hon ger mig dåligt samvete, ångest och skuldkänslor. Efter att jag har pratat med henne känner jag mest ett obehag i hela kroppen. Jag blir en person jag inte vill vara när jag har kontakt med henne. Jag blir otrevlig, sarkastisk och bitsk. Jag känner ingen glädje. Tidigare är det bara C som har lockat fram samma egenskaper hos mig. Jag upplever det som att det inte finns något samspel eller samförstånd mellan oss. Jag skulle lika väl kunna kommunicera med en vägg eller mugg. Enligt mitt sätt att se det så lever hon i en bubbla av förnekelse och ingen kan tränga igenom hennes mur.

Jag har många besvikelser som jag bär på gällande mina föräldrar men jag tycker jag har accepterat och förlikats med det mesta. Jag saknar min pappa och känner kärlek till honom. Jag kan till och med bli ledsen när jag tänker på honom. Med min mamma känner jag mest ilska, frustration och uppgivenhet. Jag vet min pappa kände samma sak och hans ord till henne ekar fortfarande i mitt huvud; ”Hur ska jag nå fram till dig!?” 

Det är precis så jag också känner med henne, min pappa och jag är oerhört lika varandra, vilket jag äntligen har insett. Trots att jag blir irriterad på mycket med min mamma så har jag gått vidare med många problem och inser att vissa saker får helt enkelt bero eller så får jag bearbeta det utan hennes hjälp.Det handlar kanske inte om att jag ska nå fram till min mamma. Hon får fortsätta med sitt agerande som hon alltid gjort, kanske är hon nöjd där hon befinner sig. Bara för att jag tycker att hon lever i en livslögn och borde göra en massa annorlunda så är det kanske inte så hon uppfattar sin tillvaro. Hon har sin bild av situationen och jag har min. Jag kan inte förändra hennes sanning. Det är hon som ska leva sitt liv, inte jag. Däremot måste jag säga ifrån när hennes sätt att vara påverkar mitt liv. Det handlar om att sätta gränser. Jag varken kan eller vill förändra henne. Det ligger helt på hennes ansvar hur hon vill ha sitt liv. Jag kan bara låta henne göra det hon behöver för att må bra. Jag behöver därför förändra mitt förhållningssätt till henne. Bara låta henne vara och när hon skickar över nåt till mig som inte känns bra så får jag säga ifrån.

Under kursen jag gick i personlig utveckling så fick vi arbeta med ett verktyg som hette The Work, där en av frågorna var: ”Hur skulle du känna dig utan den känslan?” Applicerar jag det angående min så är svaret att jag skulle känna mig väldigt avslappnad och fri om jag slapp ha med henne att göra. Så frågan är om jag ska klippa bandet med henne också. För som det är nu så tillför hon ingenting positivt i min tillvaro, det är bara negativa känslor jag förknippar med henne. Det blir svårt för mig att motivera mitt umgånge med henne. Jag märker att hon känner sig enormt hotad av mig och har ett väldigt bitter uppträdande gentemot mig. Om det är så att hon är missnöjd med sin tillvaro så får hon lösa det på något annat sätt än att lägga över det på mig. Det främjar inte vår relation.

Det känns som att min mamma och jag inte har klippt navelsträngen riktigt, hon har svårt att acceptera att jag är gammal nog att sköta mig själv, och att jag inte behöver henne längre. Jag förstår det är tufft för henne att vara helt ensam men det måste hon hantera själv. Hon har ansvar för sitt eget liv och de val hon gör. Dessvärre gör hon sällan några val alls, hon är minst sagt handlingsförlamad och har en tendens att skylla på andra. Det är bekvämt för henne för då slipper hon se sin egen del.

Som det är nu så finns det bara en anledning att jag inte klipper bandet och det är för att jag känner dåligt samvete, vilket är rätt ironiskt, för det är den känslan jag vill slippa men som jag hela tiden upplever med henne hur jag än gör. Att hon har en del pengar jag en dag kan ärva känns helt ointressant, jag får skapa min egen lycka och ekonomi. Jag tycker det är sorgligt med tanke på att vi är en liten familj men kanske att jag måste låta henne vara för sig själv. Kanske är det först då vi kan nå fram till varandra. För tillfället suger hon bara energi från mig och jag blir missmodig.

Jag tillägnar min mamma en passande låt, Mother av Glenn Danzig. I denna korta version kommenteras den av två av mina ungdomshjältar Beavis and Butthead.

Tillbakablick på min sexsyn

Jag har funderat en hel del på hur jag tänker på sex. Mycket har nog varit svart eller vitt. Att jag ska välja bort blyga och pryda tjejer är nog fortfarande en bra idé för jag föredrar en tjej som är lekfull och nyfiken, och vågar ta för sig. Däremot är det kanske inte så viktigt för mig längre om en tjej är lika öppensinnand som C och Miss Orange som ställde upp på precis vad som helst. Jag tror att anledningen att jag fastnade för dessa tjejer var deras förhållningssätt till sex. Hade de varit blyga och pryda, då hade jag inte varit det minsta intresserad utan bara gått vidare med någon annan tjej som var mer utmanande och spännande. Nu stannade jag och körde hela racet med dem istället.

C gjorde det nog för att vara mig till lags, även om hon ville prova på saker. Men hon hade nog inte gått så långt med någon annan, det har hon själv sagt. Miss Orange hade det för att verklighetsfly, precis som jag själv gjorde. Hon höll precis på att skiljas när vi möttes. Men jag tror inte någon av oss har mått dåligt av det vi har gjort, för det har alltid skett av egen vilja, även om motiven kanske inte alltid har varit vackra och rena, förmodligen snarare tvärtom. Ingen har pressats in i något. Däremot kan jag känna att det ibland blev lite väl desperat i jakten på kickar, till exempel vid träffar med andra par. Ibland mötte vi fel människor på vägen. Men vi valde själva vilka vi gjorde vad med, kändes det inte bra så blev det heller ingenting.

Jag tror att om jag blir riktigt kär i en tjej så kommer jag våga berätta vad jag vill prova och mår bra av. Jag tror dessutom att den tjejen förmodligen själv kommer vara förhållandevis öppensinnad. Allt kommer lösa sig självt. Det gör att jag kommer kunna släppa en hel del av mina preferenser som jag har fått för mig är livsviktiga för mig. Mår jag bra och är tillfreds med mig själv och min tillvaro blir sexuella kickar mindre intressant. Senaste månaderna har jag inte haft några behov alls av att ha bdsm där jag är undergiven och blir dominerad. Jag gillade att bli förnedrad och utnyttjad, nästan som att straffa mig själv. Tidigare har jag nästan behövt det i perioder men nu känns det avlägset. Visst är tanken lockande men det känns som det kan stanna där. Tidigare när jag var mitt uppe i mitt kontrollbehov behövde jag en motpol för att släppa kontrollen helt. Mitt sätt att göra det var att ge mig hän sexuellt i extrema utövanden. Det var sexuellt jag kunde och vågade släppa kontrollen, det var en andningsventil för mig, för i övriga livet var jag väldigt spänd och kontrollerad. Jag var som en ballong som när som helst kunde explodera.

Jag har inte heller något större behov att själv få vara den som dominerar för stunden, även om det kanske är lite mer tilltalande i tanken. Visst hade det varit kul men då ska det vara med en frisk tjej. Tanken att göra det med Miss Orange känns inte längre tilltalande alls. Det skulle bli för mycket obehag kring det hela. Det är inte värt det.

Om jag blickar tillbaka på senaste tjejen jag hade sex med, H, så var hon en trevlig tjej som såg bra ut, och med en tajt liten kropp. Hon var stabil och välordnad på alla sätt. Men jag hade inga känslor alls för henne och när hon dessutom var helt blyg och pryd så fanns det ingenting kvar av intresse. Tanken var att vi skulle ha en sexuell relation men det blir meningslöst när utövandet blir tomt och innehållslöst. Alltså avvecklade jag det omgående efter det mest tafatta sex jag någonsin haft. Jag inser att det krävs två för att dansa tango men jag blev helt obekväm med henne och blygheten, och då fanns det inget att göra.

Med C vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska tro, jag tror jag har varit kär i henne för många år sedan men det var under en kort period då det var nyhetens behag och jag hade fullt upp att överleva. Hon vårdade mig på ett sätt jag gillade till en början, sen tröttnade jag och hon blev bara en sexuell snuttefilt för mig. Hade hon inte ställt på sexet jag ville ha så hade nog vår relation upphört för många år sedan. Det var sexbiten som gjorde att jag hade överseende med sakerna som störde mig med henne. Hon var egentligen inte ens särskilt bra sex, utan det handlade mer om att hon ställde upp på allt. Så klart är jag inte stolt över hur jag behandlat C men jag har aldrig tvingat henne till något, hon har ställt upp på det baserat på egna val.

Jag hade även en tjej, J, även hon var openminded när det gällde sex. Hon fick också finnas kvar i mitt ”stall” fastän jag inte attraherades av något hos henne mer än hennes experimentlusta. Hon var inte heller särskilt bra sex egentligen, men hennes smärttröskel var spännande att utmana. Vi sysslade huvudsakligen med bdsm.

Viola var min första blyga tjej, hon gillade jag på något sätt som jag inte riktigt vet hur. Kanske för att hon påminde väldigt mycket om A till sättet. En stabil tjej med tydliga gränser som vågade kommunicera sina behov. Men jag var nog inte kär i henne, eller vågade inte känna efter för jag var fortfarande mitt uppe i mitt lögnaktiga liv. Jag ville inte hon skulle hamna där, på något konstigt sätt ville jag skydda henne från den biten. När vi väl hade sex var det en katastrof, och jag kände att det där kommer inte fungera. Till slut berättade jag för henne om det som pågick i mitt liv och sen tog vår relation slut.

Hur jag ska se på Miss Orange vet jag faktiskt inte. Vi träffades när jag mådde väldigt dåligt vilket idag verkar logiskt med tanke på att jag förhoppningsvis inte annars skulle sylta in mig i en tjej med så mycket problem som hon hade till följd av sina diagnoser. Men vid tidpuntken var hon perfekt för mig med sin destruktiva sexualitet. Jag ska inte förneka att våra kroppar var som gjorda för att ha sex med varandra. Prestandamässigt är hon den bästa sex jag haft även om jag haft två olika A som varit vassa på utövande också. Med Miss Orange kunde jag ge mig hän fullständigt. Hade hon inte haft sin sexuella destruktivitet, utan varit återhållsam så hade jag nog inte med bästa vilja i världen kunna motivera mig själv att bli kvar. Förvisso var hon vacker och hade en tajt kropp men det hade inte hjälpt om sexen var dålig. Det ironiska eller komiska med henne var att hon egentligen var lite blyg, åtminstone att prata om sex i verkligheten, men annars fanns det ingen blyghet även om hon själv antydde det. Det var bara att vara övertygande så gick hon med på det. Hon behövde sexen för att må bra och ju mer undergiven och underkastad hon fick känna sig, desto bättre för henne.

Mina mest komplicerade relationer har jag haft med C och Miss Orange. Där har vi hamnat i märkliga beroende- och medberoendebeteenden som urartat helt. Med dessa tjejer har det varit vilda västern med skuldkänslor, dåligt samvete, kontrollerande, lögner och ångest. Jag vet att C har kollat min mobiltelefon vid ett flertal tillfällen och säkert kollat upp mig på andra sätt också. Hon var medberoende i mitt beteende och tappade i perioder greppet om sig själv. Jag förnekade så klart allt som jag konfronterades med,  även om allt talade mot mig. Likväl stannade hon kvar för hon ville så gärna fixa till mig. Jag har inte kontrollerat Miss Orange genom att spionera på henne, jag hade nog mer en känsla när något var på gång. Jag känner andra som jag känner mig själv. Det var så jag visste när C ljög för mig om sitt ex. Jag har haft alla roller med C och Miss Orange och det tog mycket energi som gjorde mig till en mycket nervös person.

Så klart har inte min relation med A varit problemfri eftersom hon hela tiden svävat ovanför mig då jag satt henne på en piedestal. Hon har indirekt varit med mig hela tiden och styrt, även om det inte är något hon själv önskat eller vetat om. Jag har jämfört samtliga jag mött med A och sen har jag blivit missmodig när ingen levt upp till hennes standard.

Det har funnits fler tjejer men mönstret är detsamma. Min välvilja har ökat i takt med deras sexuella nyfikenhet. Men värme och kärlek har varit något helt annat. Det har jag nog bara känt för A. Så den dag jag känner pirret i kroppen för personen i fråga, och inte deras sexualitet, hoppas och tror jag att jag kommer landa i mina sexuella förväntningar och att det kommer lösa sig helt naturligt. Det verkar helt logiskt. Jag söker nu en tjej för den hon är, inte vilken sexuell läggning hon har. Då blir förmodligen resultatet och känslan bättre.

Pusslet börjar falla på plats

Jag var och samtalade med mina coacher i veckan som gick och de frågade mig om jag var klar med mina besök hos dem. Inte så att de vill köra ut mig men de känner att jag har kommit långt med mig själv. Det känns skönt med den typen av bekräftelse och jag upplever det som att de är fullständigt uppriktiga med mig. Jag började gå hos dem i mellandagarna 2009 och nu har det gått lite mer än ett år. Mycket har hänt och jag har mer och mer börjat få rätt på pusselbitarna. Min tillvaro börjar bli greppbar och skön. Det är säkert så att jag befinner mig i ett hallelujah-rus till viss del men mycket har förändrats till det bättre. Nu gäller att att fortsätta arbeta aktivt med mig själv och inte falla tillbaka i gamla tråkiga vanor när det blåser kallt. För motgångar kommer jag ha även i framtiden. Välmående är en färskvara som behöver löpande underhåll.

Jag trodde tidigare att jag hade koll på mer än vad jag faktiskt hade. Jag kan nu se att jag hade många pusselbitar framför mig men att de inte passade riktigt. Jag önskade däremot att de passade, jag försökte trycka ihop bitarna i min iver att få rätt på situationen. Men jag tänker inte klandra mig själv för det. Bättre att se att det finns massa pusselbitar i ens tillvaro som inte stämmer än att inte ens förstå att det är något som är helt fel. Det finns tillräckligt med såna personer så det räcker och blir över.

Nu efter att ha varit hos mina coacher i över ett år, och även avslutat min kurs i personlig utveckling, så kan jag känna att många bitar faktiskt har hamnat rätt. Jag har förankrat tankar och känslor i kroppen och förstår för första gången vad det är som händer inom mig. Jag förstår mina verktyg och hur de ska användas. Jag vågar känna efter i kroppen hur det känns och jag är i kontakt med mig själv och mitt inre.

Innan försökte jag nog få till en förändring genom envishet och målmedvetenhet, egenskaper som är typiska för mig. Jag förstod inte riktigt varför jag gjorde saker, utan det skedde för att jag hade bestämt mig. Under såna premisser blir det inte bra. Då gör jag det för att ha rätt, inte för att vara lycklig. Som exempel vet jag att jag struntade i alla kontaktförsök från Miss Orange under 3-4 månaders tid. Det gjorde ont i mig när hon hörde av sig men jag hade gett mig fan på att inte vika ner mig och svara. Det var som upplagt för att det skulle bli komplicerat. Det var en kamp mellan två egon. Denna gång när hon hörde av sig, funderade jag lite på hur jag reagerade och även vad som kunde ligga till grund för hennes motiv. Det blev mycket enklare nu att förstå varför jag inte svarade, jag ville vara lycklig, och det blir jag bäst genom att inte ha någon kontakt med henne. Så enkelt men ändå svårt. Jag har burit på för mycket högpresterande tankar och prestige, som gjort tillvaron mycket mer komplicerad än vad den hade behövt vara.

Jag är stolt över de framsteg jag har gjort. Det har varit och är fortfarande en tuff kamp. Det är lätt att bli otålig och rastlös men jag tror jag har det värsta bakom mig nu och att jag kan se med tillförsikt på framtiden även om det är ovisst och otryggt. Jag tar för mig av livet på ett helt annat sätt och då får jag också nya möligheter. Jag märker hur mina vänner möter mig på ett annat sätt där ett antal vänner har anförtrott mig saker de inte skulle ha gjort tidigare. Vi har haft sanna och ärliga möten som har varit fantastiska. Det värmer mig.

Jag är förvånad hur jag hanterar gårdagens avvisning med A. Jag har mest känt en befrielse idag. Det var inte riktigt så jag hade trott jag skulle må. Men det är positivt och visar att jag äntligen har fått mitt avslut med henne. Nu är jag fri som fågeln och kan engagera mig i vad jag vill och veta att jag kan vara helt sann och ärlig. Vilken lättnad.

Alla snuttefiltar är borta

Idag träffade jag äntligen mitt ex A, jag hade hållit på ett tag och nästan tjatat på henne för att få till en träff. Det kändes inte bra att vara som en stalker, men jag behövde verkligen få prata med henne för att kunna gå vidare med mitt liv, vilket jag förklarade för henne. Lyckligtvis är hon en snäll person så hon ställde upp på att träffas även om hon tyckte det kändes märkligt. Jag är tacksam hon gav mig den möjligheten. Hon hade ingen anledning att ställa upp eftersom hon inte är skyldig mig något.

Under min kurs i Stockholm, och även i min samtalsterapi med min coacher, hade det blivit uppenbart att det är A jag älskar och vill ha en relation med. Det är hon jag vill ska vara mamma till mina barn. Jag behövde därför möta henne och berätta det för henne. Det kändes pirrigt och nervöst, och galet. Det var trots allt 8 år sedan vi bröt upp. Problemet är att för egen del har jag inte berarbetat det och gått vidare. Det är som jag gått på en parallell väg ett längre tag och och nu tänkte ta klivet tillbaka till den stig jag trivdes på tidigare. Det är som om det inte har varit på riktigt för mig. Jag kan inte förklara det. Det känns jättemärkligt.

Mitt ex A har hanterat det helt annorlunda än jag men så var hon också den av oss som var trygg i sig själv. Det var inte hon som började med ett lögnaktigt flyktbeteende. Några av de egenskaper jag gillar bäst med henne är hennes ärlighet, mod och integritet. Att hon dessutom är trygg, mjuk, omtänksam och medmänsklig, och aldrig snackar skit om folk är bara en suverän bonus, liksom att hon är snygg och smal. Hon är måttstocken på en perfekt flickvän i mina ögon, och det är först nu jag har kommit till en punkt då det är möjligt att berätta det för henne då jag inte har något som ligger och skaver längre. Jag har gjort upp med mitt förflutna. Jag har önskat säga det till henne under så många år, men jag har inte vågat eller kunnat av olika anledningar. Det kändes inte rätt att säga det till henne tidigare när jag stod mitt i min livslögn för då kändes det inte särskilt trovärdigt utan mer som något jag skulle säga i desperation och hon skulle genomskåda det. Jag har dessutom varit fullt upptagen med mina destruktiva relationer i stället bara för att förtränga och glömma bort hela situtionen med  A som är det det värsta och mest korkade jag någonsin gjort alla kategorier. Trösten i allt elände är att det ändå känns tryggt att veta att hur idiotiskt jag än beter mig i framtiden så har jag redan gjort mitt livs största misstag, för det gjorde jag när jag gled ifrån A. Vi bröt aldrig upp med varandra ordentligt utan det var en väldigt utdragen och plågsam historia som bara rann ut i sanden till slut utan att vi agerade. Vi agerade åtminstone inte aktivt utan mer genom passiva val. Allt kring kring uppbrottet med A är oerhört smärtsamt och jag förstår inte hur jag någonsin på allvar ska kunna gå vidare och lämna det bakom mig. Jag skäms som en hund och ångrar mig innerligt. Dessvärre har jag ingen jag kan skylla på, inte ens mig själv. Vid tidpunkten hade jag inte verktygen för att hantera det som skedde i min tillvaro. Jag tog till primitiva överlevnadsstrategier för att uthärda.

Jag vet att varje gång jag träffat A genom åren så har jag alltid varit helt förstörd efteråt när jag mötte de tjejer jag umgåtts med för stunden, till exempel C och Miss Orange. Det är då jag har insett hur fel jag hamnat i sällskapet med dessa tjejer och bara önskat jag kunde få min A tillbaka. Det var det tydligaste tecknet på att något var helt tokigt i min tillvaro. Då har jag i min frustration betett mig illa och projicerat mitt dåliga mående på dem. Inte ett särskilt trevligt beteende från min sida men begripligt, lättare att skylla på andra än se sina egna fel och brister.

Det är först nu som det kändes som det var möjligt för mig att berätta för A om min kärlek för henne och få den att låta trovärdig. Tidigare var det för mycket som låg i vägen. Nu kunde jag för första gången sedan seperationen för 8 år sedan vara sann och ärlig mot mig själv och A. Vad som talade mot mig var att A har gått vidare, och har haft ett antal relationer sedan dess, och även varit sambo igen. Jag har på något sätt hamnat långt ner på listan. Dessutom så är A väldigt rak och bestämd, man får bara en chans med henne och den hade jag sumpat på ett riktigt illa sätt dessutom. Så mina förhoppningar var inte så stora men likväl hoppades jag att det kanske skulle finnas en mikroskopisk chans. Det finns trots allt folk som vinner på Lotto, Triss och andra spel. En av mina vänner blev ihop med en gammal flickvän efter 5-6 års uppbrott, och är numera gift och har barn. Jag hoppades hon skulle kunna se igenom mig och se att jag menade allvar.

Tyvärr hade jag inte samma tur som min vän, utan A var ärlig och rak som alltid, vilket jag gillar även om hennes budskap var sorgligt idag. Hon blev smickrad av det jag sa till henne men hon såg inte att det fanns någon chans för oss att bli ihop igen i framtiden. Hon är en annan person nu än när vi var ihop sa hon. Det instämmer jag till fullo i men hon har fortfarande samma egenskaper och har utvecklats till det bättre tycker jag. Förvisso ser jag ju bara snabba glimtar och är jag dessutom förblindad av henne, som jag är, så blir det förstås ingen objektiv bild, men jag gillar det jag ser. Hon är en enastående person och det gör enormt ont i mig att veta att det är kört med henne. Men jag behövde detta avslut för att kunna gå vidare. Nu efter 8 år har jag fått mitt avslut, bättre sent än aldrig. Hon har varit ett hinder för mig sedan vi separerade då hon hela tiden har funnits i mina tankar. Nu kanske det kan få ett slut med tiden. Det finns ingen ovisshet om att hon kanske vill ha mig, jag har frågat och svaret var nej.

Jag har skalat av mig lager efter lager och förhoppningvis nått ända ner till kärnan nu. A var den som låg mig närmast om hjärtat, vilket inte var särskilt överraskande, även om jag tidigare trodde jag var kär i Miss Orange. Det var jag säkert också även om det fanns en viss desperation också, jag ville vara kär. Men det var inte samma starka känslor som jag känner för A, för med Miss Orange fanns det alldeles för mycket problem och obehag på samma gång. Vad som gör ont i mig är att det är andra gången jag öppnar upp mig helt och blottar mig för en tjej och det är andra gången jag blir avvisad. Det känns inte bra. Jag är 0 av 2, det är en usel utdelning. Fast med Miss Orange är jag nöjd idag att hon avvisade mig. Mitt hjärta börjar bli vant att bli krossat och det känns inte bra. Jag måste vara rädd om mig själv så jag inte blir känslokall igen och inte vågar visa vad jag känner framöver. Det verkar som att det går bättre för mig när jag ljuger och är oärlig, och spelar spel. Det är dock inget jag kommer börja med igen, det tog för mycket energi och förstörde min självkänsla och tillvaro fullständigt. Jag får helt enkelt gilla läget och inse att jag är helt ensam nu. Det är en otäck känsla.

Paniktankarna jag haft idag är inte särskilt trevliga, skulle jag lyssna på dem kommer jag aldrig träffa någon. Tur som vet jag att det bara är tankar och inga faktiska sanningar. Jag försöker andas djupt och låta det passera. Det är mycket möjligt att jag kommer förbli ensam i mitt liv för jag tror och hoppas att jag inte blir så desperat framöver, att jag tar vem som helst för att slippa vara ensam. Som det känns nu är jag inte intresserad av att begå våld på mig själv, antingen ska det kännas helt rätt eller så får det vara. Jag önskar jag var modigare med tjejer och vågade ta för mig. Det hade gjort det avsevärt lättare för mig att träffa någon. Jag vill inte bara umgås med destruktiva tjejer, för det är såna jag har varit bra på att hitta. Tjejerna har matchat mig där jag befunnit mig för stunden, jag har fått vad jag har förtjänat. Nästa tjej ska vara en sund tjej som vågar vara sann och ärlig mot sig själv och sin omgivning, och som vågar och kan kommunicera sina behov. Hon ska vara smal och sexuellt frigjord. Blyga och pryda tjejer, liksom psykiskt labila och överviktiga, går helt bort. Det är inte min grej. Jag har provat och det fungerade inte, det lämnade mig bara med en dålig eftersmak.

Trots att jag känner mig helt nedstämd och missmodig nu så är jag ändå nöjd med mig själv. Jag var modig som tog samtalet med A, det är något jag skulle gjort för länge sedan. Jag är tacksam att jag inte har några snuttefiltar kvar, det innebär att jag inte kan trassla in mig i något dumt nu. Jag har ingen jag kan trösta mig hos. Nu får jag hantera smärtan helt själv. Det är tufft men nyttigt. Klarar jag det, så är det det yttersta beviset på att jag har kommit så långt som jag hoppas jag har gjort. Det får tiden utvisa.

Lite annorlunda after work

Ikväll var jag på after work med två vänner i Västra Hamnen. Jag hade förvisso inte jobbat men jag hade varit på en utbildning under större delen av dagen så det kändes ändå rättvist. Min ena vän hade mig sig sin flickvän, den andra hade med sig sin fru och två barn. Normalt sätt hade jag tyckt att det hade varit jobbigt att vara ensam med två par men idag fungerade det bra. Jag har lärt mig acceptera verkligheten. Jag försvann i väg mentalt vid några tillfällen då jag satt och tänkte på A, min gamla flickvän som är min stora kärlek och som jag saknar så det gör ont. Jag satt och funderade en del på mötet jag skulle ha med henne imorgon, en träff som på något sätt kommer avgöra mitt liv känns det som. Under såna omständigheter är det inte så märkligt att jag var lite frånvarande. Men när jag väl var i nuet och med mitt sällskap så var det behagligt, skönt och avslappnat.

Av någon anledning som jag inte kan förklara så tydde båda barnen sig till mig och skulle sitta i samma stol som jag. Jag verkar ha samma magnet med barn som med katter, som alltid ska stryka sig mot mig fastän jag är allergisk. Mot barn är jag däremot inte allergisk. Jag har däremot haft svårt att erkänna för mig själv att jag gillar barn även om jag har rätt lätt för att umgås med dem. I barns sällskap kan jag vara naturlig och behöver inte spela några spel. Kanske är det det som barnen känner av och därför gärna hamnar i min närvaro. Det är först nu när jag närmar mig 40 år som jag inser att jag verkligen vill ha egna barn. Det gör så ont i mig att jag nästan skulle tro att jag också har en biologisk klocka som tickar. Jag tror att nu när jag fått rensa i min ryggsäck så har jag möjlighet att bli en bra och trygg pappa. Det sorgliga är att nu när jag är i balans så kanske det är för sent i stället. Snacka om ödets ironi. Tidigare har jag inte velat ha barn för jag har inte velat att mina barn skulle växa upp i samma kaos som jag själv gjorde. Nu är jag redo men då har jag ingen flickvän istället.

Att sitta med två små barn i samma stol som jag gjorde ikväll var trångt men mysigt. En av mina vänner fick sträcka mig min öl då jag satt fast mellan barnen och var mer eller mindre orörlig. Trots att barnen är syskon så är de väldigt olika till sättet. Den lilla tjejen, S, är utåtagerande och söker uppmärksamhet, den några år äldre pojken, A, är mer fundersam och lugn, han är inte så grabbig utan mer en känslofull liten kille. Båda är charmiga och söta på sitt sätt. Pojken har varit med mig på min arbetsplats tidigare och var helt tagen efter besöket och pratar fortfarande ett år senare om det. Ikväll satt han mest och spelade Game Boy medan lillasystern sprang och hämtade brödbitar från ett bord där det stod diverse goda tilltugg.

Senare på kvällen när jag kommit hem fick jag ett sms från min vän där han berättade att när hans son hade borstat tänderna hade han berättat för sin mamma att han älskar mig. Det var ett skönt sms att få, det värmde i mitt hjärta samtidigt som jag blev väldigt ledsen inombords och helt tårögd. Det jobbiga med mitt nya liv är att jag är helt i kontakt med mina känslor och nu blev jag helt känslosam för att jag inte själv har några egna barn. Jag har istället under många års tid umgåtts med tjejer som antingen var klara med barnbiten sen tidigare eller som jag själv inte ville ha egna barn tillsammans med. Samtidigt kan jag inte ångra det som har varit för vid tidpunkten var jag ändå inte redo då jag inte hade fått ordning på mig själv. Jag hade bara dumpat över mina tillkommakortanden på eventuella barn och det hade inte fått mig att må bra. Då hade jag ätits upp av skuld och dåligt samvete.

Mp3-spelaren var urladdad

Idag när jag skulle ut och springa visade det sig att min mp3-spelare hade laddat ur. Första tanken var panik, hur ska jag kunna springa utan musik. Men några djupa andetag senare så insåg jag att jag faktiskt brukade springa utan musik en gång i tiden, alltså var det dags att prova igen.  Så jag snörde på mig skorna och gav mig ut i min tjusiga löparoutfit, ser nästan lite nördigt ut, men hellre anpassade kläder när det är trist väder ute.

Från första steget kändes det helt naturligt utan musik, jag var avslappnad och hade en bra och behaglig runda. Normalt sätt har jag 4-5 ställen där jag kollar hur jag ligger till tidsmässigt men idag släppte jag det helt. Jag sprang på känsla och välmående och det var en skön upplevelse. Det fanns inga måsten eller tvång, jag bara njöt av att känna kroppen arbeta. Jag kommer springa utan musik fler gånger. Det är möjligt att jag behöver musiken när det är tråkigt så till styrketräning får jag fortsätta med min musikspelare. Eller så får jag hitta en annan träningsform som ersätter styrketräningen för träning ska vara kul

Väl i mål visade sig min tid vara helt acceptabel med tanke på att det var ett bra tag sen jag sprang min runda och att jag inte kollade hur jag låg till. Det funkar att släppa kontrollen. Tidigare idag släppte jag så mycket på kontrollen att jag missade ett läkarbesök trots att jag gjort en tydlig anteckning i kalendern. Jag blev inte ens arg på mig själv, jag ser det som ett sundhetstecken att jag missar lite saker i min tillvaro och gör misstag. Jag behöver inte vara perfekt och överkontrollerande.

Ett musiktips jag hade klarat mig utan

Det är tur jag har gått min kurs i personlig utveckling så jag har möjlighet att stanna upp när det händer konstiga saker. Igår fick jag ett sms från Miss Orange, denna gång trodde jag faktiskt inte hon skulle höra av sig fler gånger till mig. Hon lät trött senast vi pratades vid i november så jag blev överraskad denna gång. Men nu har förvisso den vanliga tiden passerat och då är det dags igen uppenbarligen. Jag sa till henne tidigare att jag kunde se hur hon fungerade och agerade i intervaller om 2-2½ månader och det stämmer fortfarande. Senast vi hördes vid och även hade sex, var i början av november. Dessförinnan hörde hon av sig i aug/sep någon gång och innan dess träffades vi mitten av juni osv.

Hennes sms denna gång var lika meningslöst som alltid, det stod nåt i stil med.
”Hej, Jag vill bara tipsa om en grupp jag tror du skulle gilla: Syket”

Första fattade jag inte ens att hon hade skrivit en grupp utan trodde det skulle komma i nästa sms och att hon signerat sitt sms som psykot fast med nån konstig stavning. Hon brukade kunna skoja om sig själv ibland. Det är för övrigt så jag upplever henne, som ett psyko eller galning när hon beter sig så här. Visst är det harmlöst att bara skicka ett musiktips men eftersom jag bett henne så många gånger att aldrig höra av sig till mig så blir det respektöst istället. Hon har för övrigt aldrig under våra 4 år ihop tipsat mig om musik tidigare så lite märkligt att börja nu tycker jag. En del i att bryta upp är att man får dela vardagssaker med andra personer i sin omgivning istället. Hon har svårt att förstå och respektera dessa gränser.

Jag har en handlingsplan som jag förberett sen tidigare ifall hon hör av sig men jag behövde inte ta till den denna gång, däremot kollade jag den lite senare på kvällen för att checka av utifrån hur jag mådde. Jag blev illa till mods när jag såg hennes nummer på displayen, jag har ett sifferminne som är osannolikt på gott och ont, och det var mycket känslor som svallade upp direkt. Instinktivt dök det upp en massa svar jag ville skicka till henne på sms men jag tog några djupa andetag och börja använda verktygen jag fått under kursen. Jag måste ta ansvar för min del och det som händer i min kropp. Det är min konflikt och den får jag lösa själv.

Jag kan nu se tydligt hur hon försöker manipulera och projicera sitt mående på mig och visst skulle jag kunna skicka ett svar som direkt passar in i rollspelet som räddare, offer och förövare men det är inte värt det. Ingen av oss vinner något på det.

Jag skriver därför mitt svar så som jag lärt mig här istället och så nöjer jag mig med det.
”Jag förstår om du känner dig ensam och nedstämd en kväll, det är trist att känna så, men jag blir ledsen när du hör av dig till mig. Jag upplever det då som att du lägger över dina problem i mitt knä och så mår jag dåligt också. Det är inte ok att göra så.”

Jag kan gissa mig till ungefär vad hon skulle svara på det. Hon skulle säga att hon bara ville tipsa om en grupp och inget annat. Hon glömmer bort att hon lovat att inte höra av sig till mig mer och inget har förändrats sen senast mer än att jag inser att hon inte tillför något bra i min tillvaro mer än sexuellt och det är inte värt det på grund av allt obehag som medföljer. Det är ett steg i fel riktning mot mina mål. Det stärker inte min självkänsla.

Så hur sugen jag än är kan jag inte skicka något svar till henne för jag behöver fundera på vad som är viktigast för mig, att vara lycklig eller ha rätt? Jag kan inte vinna kampen mot henne och går jag in i sms-duell med henne så gör jag det för att ha rätt och då är vi mitt inne i ett rollspel där jag intar offerrollen och ser henne som en förövare. Det blir en kamp mellan våra egon som söker konfikt och bara vill ha mer och mer. Helt plötsligt känns allt bekant, då vi når en igenkänning av allt det gamla kaoset. Därefter backar vi ur igen. Kanske har hon kommit en bit på väg och jag kan tolka hennes sms som ett återfall i det gamla. Hon känner sig otrygg med sitt liv för att det som händer är nytt för henne. Ovissheten tär på henne. Hon vill därför in och rota i det gamla som känns tryggt och bekant även om det är destruktivt. Det där har jag provat själv många gånger men nu inser jag att det är ett beteende jag haft och ett som inte för mig framåt.

Det gäller för mig att se vem som äger konflikten. Miss Orange hör av sig till mig för att hon känner sig ensam och låg en kväll, kanske har hon problem med någon pågående relation eller så är hon ensam, men det har ingen betydelse. Just denna kväll förmår hon inte ta till verktygen som hon fått i sin terapi. I sin tanke är hon ensam och får obehagskänslor i kroppen, alltså utför hon en handling, allt enligt den kognitiva beteendetriangeln. Handlingen hon tar till påminner henne om hur hon gjorde förr för att lösa problem, det var att kontakta mig, så nu prövar hon det igen fastän hon nånstans i kroppen säkert känner ett motstånd, ungefär som jag kände med C häromdagen när jag gjorde sexanspelningar efter att ha haft dålig sex med H. Likväl kunde jag i stunden inte låta bli.

Konflikten tillhör Miss Orange från början, sen skickar hon över den till mig. Hon skickar iväg ett sms utan mening eller avsikt men ändå med en förhoppning att jag ska svara eller höra av mig på något sätt, hon söker någon slags bekräftelse. För hon har lärt sig att jag triggas av det beteendet och vet jag kommer svara ledsen eller i vredesmod. Mitt val är hur jag ska hantera det, om jag ska returnera det och starta spelet, eller hantera min del på egen hand. Jag väljer det sistnämnda utifrån vad jag lärt mig på kursen. Skulle jag skicka henne svar i stundens hetta skulle jag ångra det efteråt och jag skulle även skicka många goda råd, och det skulle bara göra mig till medberoende. En roll jag inte längre vill ha med henne. Jag tror inte hon vill ha det så här men hon kan inte hejda sig när hon får vissa känslor i kroppen och så skickar hon ett helt meningslöst sms bara för att få någon respons. Det är det beteendet jag brukade kalla ”röra runt i grytan”. Jag tror aldrig hon förstod vad jag menade.

Jag kan inte klandra Miss Orange, det är normalt att känna sig ensam. Vad hon inte tycks förstå är att det väcker mycket frustration och irritation hos mig, men även sorg, att hon måste in och rota i mitt liv. För jag tycker det är respektlöst och fegt. Förr betedde jag mig som hon men nu vågar jag säga vad jag vill och tycker, och går jag för långt så ber jag om ursäkt. Det är dock viktigt att jag inte ger mig in i spelet med henne utan väljer att kliva åt sidan. Med en annan person som är normalt fungerande kunde jag gjort en spegling och förklarat hur ledsen och frustrerad jag blir, som sms:et jag egentligen skulle vilja skicka, men i hennes fall är det meningslöst. Sist vi sågs kunde jag se att hon gjort stora framsteg på många plan, hon hade normala matrutiner, hon hade slutat röka och dricka kaffe, hennes växter var gröna och mådda bra, henne kylskåp var påfyllt och fullt av nyttiga saker. Kanske fick det mig att tro att allt var frid och fröjd i hennes liv och att jag än en gång missade hennes diagnoser. Jag har aldrig förstått vidden av dessa hur mycket jag än läst och fått förklarat för mig.  Men det kan vara att detta bara var ett återfall för henne. Jag är säker på att hon ångrar sitt sms idag. En ursäkt, liknande den jag skickade till C häromdagen, hade jag uppskattat. Nåt i stil med att hon förklarade att hon hade känt sig otrygg och ensam, och lade över det i mitt knä men att hon nu insåg att det inte var ok att göra så och bad om ursäkt. Det hade fått mig att förstå att hon jobbar med sig själv och hade lugnat mig för jag vet själv hur lätt det är att göra misstag.

Tack vare kursen har jag fått bättre förståelse för vad som pågår både inom mig och henne och kan nu nöja mig med att skriva om det här istället för att ge mig in i en tröstlös kamp som är nedbrytande för oss båda. Jag är tacksam att jag gav mig själv den kursen, den är värd varenda krona. Håll ut Miss Orange, det kommer bli bra för oss båda en dag. Men du får ta ansvar för din del, så sköter jag min. Det är otäckt där vi befinner oss på väg mot nya mål men så måste det få vara. Det som idag är otryggt kommer kännas tryggt med tiden.

Jag har en plan

Jag har nu gått klart min kurs i personlig utveckling i Stockholm och jag är helt överväldigad. Den har varit helt fantastisk och jag har mött underbara människor i gruppen, båda bland coacher och deltagare. Det är den bästa kurs jag någonsin gått och är värd varenda krona. Jag är nu sugen på att gå del två som är en fortsättning på denna kurs. Jag ska känna efter hur det känns ett tag framöver. Välmående är en färskvara och det finns risk att jag börjar tappa allt det bra jag lärt mig, att jag inte längre följer den plan som jag satt upp för mig själv under kursen. Det är lätt att bli bekväm och lat och låta sig styras av de babblande rösterna i huvudet och falla tillbaka i gamla mönster igen.

Under kursen har jag fått en hel del verktyg för att hantera jobbiga situationer men framför allt för att förstå vad som händer inom mig och även samspelet med andra personer. Jag står nu bättre rustad för att förstå mig själv och andra människor. Även om verktygen är diffusa i jämförelse med t.ex. en hammare eller skiftnyckel så är de användbara men svårare att beskriva och förklara. Jag kommer behöva påminna mig själv om dessa emellanåt. Jag kommer säkert ta hjälp av några av kursdeltagarna också.

Under kursen har min självkänsla ökat avsevärt och jag känner att utifrån hur jag öppnat upp och blottat mig inför övriga deltagare om mitt privatliv så finns det ingenting som skrämmer mig på den punkten framöver. Detta måste utan tvivel vara det mest skrämmande jag någonsin gjort men jag gjorde det och jag känner mig jävligt modig och stolt.

Denna helg pratade vi mycket om våra egon och vilka förtret de ställer till för oss, vi lärde oss även sätta upp tydliga gränser för vår framtid som vi bröt ner i små beståndsdelar. Vi testade även dessa gränsdragningar som övning genom att arbeta parvis. I mitt fall var en av mina gränser att försöka undvika snuttefiltar framöver så personen jag övade tillsammans med låtsades vara en av mina snuttefiltar och ville träffas. Det var för övrigt en tjej som var oerhört trevlig och vacker. Jag blev helt kall först men fick ta lite djupa andetag som vi lärt oss och så småningom lyckades jag svara henne på ett sätt att vi inte hamnde i några rollspel. För målet med min gränssättning är att jag ska kunna tacka nej till mina snuttefiltar utan att hamna i nedbrytande rollspel men det är svårt. Det är så lätt att halka in i det. Vi har tidigare lärt oss hur energislösande dessa rollspel är och som ingen kan vinna. För att kunna leva sant och äkta måste vi stå utanför dessa rollspel. Det kommer bli en hård nöt för mig att knäcka. Jag hann inte mer än hem från Stockholm så hamnade jag i ett med C. Klockan var mycket och jag borde inte ha svarat i telefon men det gjorde jag så klart. Bästa hade varit att inte svara och fundera på vad jag vill säga. Nu pratade vi om att se bio på onsdag och jag vet inte ens om jag vill det. Hon är lyckligtvis bortrest någon dag så jag får lite tid att fundera på hur jag ska lägga upp det. Det känns inte bra för mig att träffa henne. Hon fyller inte någon funktion i mitt liv längre. Det är precis som med Miss Orange. De ger mig bara obehag och olust.

Under kursen har jag insett att mina snuttefiltar hindrar mig från att nå mitt mål om att få en sund relation till mig själv och hitta en trygg och härlig tjej. Istället för att ta ett steg mot mina mål för det mig i motsatt riktning. Jag måste få kompletta avslut med alla störningsmoment för att kunna gå vidare. Jag har på senare tid fått flera signaler på att jag måste prata med A en gång till. Hon är fortfarande min kärlek, det är hon som får mig varm i kroppen. Hon är måttstocken på alla sätt och vis för hur jag vill en flickvän ska vara. Det är hon jag vill ska vara mamma till eventuella barn jag har i framtiden. Jag ska inför henne blottlägga mig helt och fråga om det finns någon chans i världen att hon skulle kunna tänka sig att ge mig en andra chans. Det kommer bli nervöst och pirrigt men det är min enda chans att komma någon vart i livet. Oavsett vad hon svarar så är det vad jag behöver göra.

Under kursen har jag gjort många jobbiga insikter men också fått klara tecken på att jag är på rätt väg och att jag har kommit en bra bit på väg med mig själv, vilket känns oerhört befriande. Jag insåg inte vidden av mitt medberoende. Det var för övrigt något så gott som alla i gruppen hade problem med. Men medberoende är ett väldigt vanligt problem bland folk. Det kan gestalta sig på så många sätt. Men det handlar om anpassning och jakt på kärlek och bekräftelse. Jag förstår nu att mycket av mitt beteende som jag gjort i välmening hade varit bättre om jag hade låtit bli med. Medberoende kan också övergå i beroende när kroppen blir helt slutkörd av sitt kontrollbehov, så för att släppa kontrollen hänger man sig åt ett beroende som kan vara droger, alkohol, mat, sex osv.

Vi var 8 deltagare totalt och alla står inför spännande utmaningar framöver. En person ska skilja sig och ytterligare två är på väg att separera från sina partners. Några ska byta jobb och ytterligare någon ska göra upp med några i sin familj. Redan från början sa våra coacher att det kommer påverka även vår omgivning när vi är klara med denna kurs och de hade rätt.

Jag har klippt banden med ett gäng snuttefiltar och har som mål att bli trygg själv innan jag försöker hitta en relation med en tjej. Det är först då jag kommer träffa en tjej som är bra för mig för då kommer min energi utstråla rätt signaler. Med tanke på hur jag mått innan är det inte konstigt att jag mött många märkliga människor på vägen, som t.ex. Miss Orange som var den i särklass mest extrema men det har varit många andra knepiga tjejer på vägen. Alla har haft någon issue som varit ganska uppenbar. Kaka söker maka, jag fick vad jag förtjänade inser jag nu.

Som avslutning fick vi veta att den fysiska kroppen kan protestera på något sätt för oss framöver, genom till exempel smärta, oroskänslor eller annat obehag. Det är kroppen sätt att reagera på att det är något nytt som pågår. Det nya är otryggt och skapar ovisshet. Men det är bara tillfälligt och kommer vara övergående.

Vi fick även höra att vi kommer alla falla tillbaka i det gamla men det är också helt naturligt men vi kommer ta oss ur det snabbt då vi känner igen kaosen i det gamla. Vi är vanemänniskor och söker oss till det som är bekant även om det är kaosbetonat i någon form. Vi söker igenkänning och finner det obekanta otryggt även om det är bra för oss, det är därför vi kommer göra återbesök i det gamla, men det är helt i sin ordning. Själv kan jag se att jag redan har gjort det med C och Miss Orange och det kom inget bra av det, allt det gamla kände alldeles för bekant och olustigt. Men jag måste vara ödmjuk inför framtiden och inse att jag kommer göra fler återblickar i det gamla livet innan jag till slut vågar överge det helt.

Ett misstag att låna ut sexleksaken

Jag gjorde ett riktigt dåligt val häromdagen när jag gjorde diverse sexanspelningar till C. Jag gick helt i baklås och fick för mig att sex med henne var en bra idé. Allt berodde på att jag hade haft sex dagen innan med H som var riktigt usel. Jag var låg och kände mig ensam. Vid 17-tiden ringde C mig på vägen hem från jobbet, då pratade vi lite och helt plötsligt från ingenstans föreslog jag att hon kunde låna min ”mikrofon”, det är en sexleksak som är hur effektiv som helst. Det är en sådan C vill jag ska följa med henne och köpa. Den kallas även magic wand eller passion pointer men då den ser ut som en gigantisk mikrofon brukar jag kalla den för det. Jag brukar skoja med tjejer och fråga om de vill vara med i Idol. Jag har aldrig sett den misslyckas med att tillfredsställa en tjej.

Hon svarade att hon skulle fundera på det och 5 min senare ringde det på hos mig. Hon ville låna ”mikrofonen”, vilket hon så klart fick. Jag gjorde lite närmanden men hon sa hon kände sig ofräsch och inte hade rakat sig på länge. Hon sa dock att hon kanske skulle återkomma lite senare på kvällen. Jag blev inte klok på om det var hem till mig eller på telefon. Några timmar senare ringde hon på telefon, då berättade hon att hon hade onanerat och nu satt och käkade choklad som hon fått av mig i födelsedagspresent. Jag blev frustrerad och gjorde lite fler anspelningar. Hon sa att hon tyckte det var kul att driva med mig. Senare på kvällen kände jag mig väldigt nöjd att jag inte hade spelat ut hela mitt register och att jag inte haft sex med henne. Jag ångrade däremot att jag lånat ut ”mikrofonen” för nu måste jag se till att få tillbaka den, vilket innebär att vi måste ha mer kontakt. Dagen efter, när jag satt på flygbussen på väg till Stockholm för att gå sista delen i min kurs i personlig utveckling, skickade jag henne ett sms:

Hej. Jag vill be om ursäkt för igår. Drömmen var sann o jag kände mig låg. Jag var sexuellt frustrerad oxå. Jag borde inte ha blandat in dig i det. När jag känner mig otrygg har sex fortfarande en märklig effekt på mig. Det var respektlöst o dumt att lägga över det på dig o jag är ledsen för det. Jag gick i baklås o tyckte sex med dig var en bra lösning. Jag tänkte nog att det skulle vara helt okomplicerat, men så är det ju inte. Jag vet inte hur jag tänkte kring ”micken” heller. Detta är en livslång process o vägen är hal. Kram

Lite senare kom svaret från henne:
Tack för ursäkten. Den mottar jag med glädje! Kram

Min ursäkt var ärligt menad och utan avsikter eller baktankar men jag trodde ändå att hon skulle be om ursäkt för sin egen del i det men icke. Hon ser inte att hennes beteende är lika dåligt som mitt. Nåväl, det spelar ingen roll. Det viktiga är att jag gör det som känns bra för mig. Jag ska bara sköta min del och inte bry mig om andras. Jag är nöjd att jag skickade min ursäkt.

Bokslut 2010

Nytt år och nya möjligheter som det så klyschigt brukar sägas. Jag kan göra mitt bokslut för 2010 och konstatera att det har varit ett minst sagt omtumlande år. En del har varit bra annat har varit mindre bra. Det beror på hur jag väljer att se det. Året har präglats av mycket tankar, funderingar och analyserande som har gett upphov till en massa känslor. När jag blickar tillbaka inser jag att det är mycket som har förändrats till det bättre även om det i dystra stunder inte  känns så. Jag är stolt över mig själv och den process jag genomgår. Jag tycker jag är modig som vågar göra det här jobbet utan att ha någon som håller mig i handen. Jag har blivit tvungen att lära känna och umgås med mig själv, vilket är helt nytt för mig.

2010 går till året som då jag bland annat:

• På allvar tog tag i mitt liv och försökte förbättra min tillvaro
• Erkände för mig själv och andra att mitt liv var en livslögn och vågade lyfta på locket
• Ifrågasatte mina sex- och relationsvanor på allvar
• Insåg att jag ofta använde sex som ångestdämpning, belöning och verklighetsflykt
• Gick till mina coacher ett 30-tal gånger
• Påbörjade en kurs i personlig utveckling
• Läste mycket självhjälps- och må-bra- litteratur
• Började blogga om den förändring som pågår i mitt liv
• Bestämde mig för att bli mentor till en tonåring
• Lärde mig att sätta gränser och stå upp för mig själv
• Insåg hur viktigt det är med skratt och glädje i tillvaron
• Vågade göra min röst hörd på jobbet och säga ifrån
• Har fikat och ätit middag med mig själv
• Avslutade två destruktiva relationer även om det var segt och uppslitande
• Klippte banden med ett antal snuttefiltar
• Började bearbeta min konstiga relation med min mamma
• Försonades med min pappa som dog för 10 år sedan, och känner numera kärlek och saknad
• Kom i kontakt med mitt inre barn
• Återupptog kontakten med en del gamla vänner på eget initiativ
• Började gilla mig själv en aning och inte bara sökte bekräftelse utifrån
• Har lärt mig lyssna på min kropp och börjat lita på det jag känner
• Lyckades gråta för första gången på flera år och kom mer i kontakt med mina känslor
• Vågade uttrycka att jag älskar en annan person och bli avvisad
• Blivit mer avslappnad och mår bättre inombords
• Fått höra från andra att jag verkar lugnare och mer i balans
• Kom närmare min syster och fick en djupare relation
• Förlorade min mormor
• Sprang två stycken halvmarathon, varav det ena var personbästa tidsmässigt
• Försökte vara mer snäll mot mig själv och inte döma så hårt
• Drog ner på mina måsten och lyssnade på vad jag ville
• Köpte mig en ny bil
• Gick på dejt med den sötaste tjejen någonsin
• Påbörjade en nybörjarkurs i tyska
• Försökte vara ärlig mot mig själv och min omgivning
• Öppnade upp mig mot min omgivning och fick mer tillbaka
• Insåg att jag inte har en aning om vem jag är och vad jag tycker är kul
• Provade meditation för första gången för att känna min kropp
• Lärde mig att inte agera på första tanken
• Började med att göra en självreflektion som avslutning på dagen
• Vågade släppa taget en del och släppa på min kontroll
• Provade att vara mig själv och inte bara bilden av den jag förväntades vara av andra
• Åkte på skidresa för första gången på flera år
• Besökte London och Barcelona
• Satt på Malmö Stadion och njöt när MFF vann SM-guld

2010 var också året då jag hade det tråkigaste sexlivet på väldigt länge men det är baksidan av den process jag genomgår. Det är trist men priset jag får betala. Det är där mitt problem ligger och därför är det nyttigt för mig att få perspektiv på min sexualitet.

Listan blev avsevärt längre än vad jag trodde den skulle bli. 2010 var inte ett händelsefattigt år, det inser jag nu. Där fanns både drama och skratt, sorg och glädje. Listan är bra ”cred” för mig själv.

Vad jag önskar av 2011 är att jag vågar fortsätta med det jobb jag påbörjat och ha tillförsikt att framtiden bär mig bara jag vågar ta för mig och inte styrs av mina rädslor. Jag vill fortsätta vara sann mot mig själv och min omgivning, och försöka genomskåda de spel som pågår som bara är energislösande. Jag vill våga släppa taget fullt ut. Jag önskar jag kunde träffa en bra tjej för jag skulle verkligen vilja ha en relation och prova mina nya färdigheter.

Jag vill ha en nödbroms

” När det blir jobbigt (otrygghet) i kroppen brukar vi i allmänhet, via våra olika roller, på ett narcissistiskt sätt försöka bli av med ”smärtan” snabbt. Lättast är att projicera ut det vi känner på någon annan via skrik, gråt, påståenden eller etiketteringar. Vi kan även nyttja någon form av drog eller medicin för att slippa känna och stänga av. Eller så fyller vi oss med något annat, till exempel mat och upplevelser. Eller ett beteende som till exempel rökning, träning eller sex. Alla lösningar av detta slag är verkningsfulla i stunden men har kortvarig effekt och ökar på sikt trycket i kroppen och därmed den dåliga känslan.”

Ovan är hämtat från en text jag fått i samband med min kurs i personlig utveckling. Jag vet allt detta och har läst om det på så många ställen men ändå går det inte att hejda sig ibland. Det är märkligt och också frustrerande hur jag fortfarande faller i gamla fällor. Det är så lätt hänt och sker nästan automatiskt utan att jag märker det. Men jag försöker att inta en förlåtande attityd till mig själv och inte döma mig för hårt. Jag gör så gott jag kan, oftast åtminstone, och ibland faller jag in i gamla mönster. Det är så det är och det får vara så. Jag kan tycka det är trist och onödigt, särskilt om det drabbar andra. Men jag tänker inte ta ansvar för andra, de är vuxna och får säga ifrån själva om mitt beteende stör dem.

Idag har jag känt mig olustig större delen dagen och det blev fel redan när jag vaknade med magont på grund av en sexdröm som handlade om C. Jag kunde låtit det stanna där men istället skickade jag ett sms om drömmen och hon nappade så klart. Hon vill så gärna höra att jag tänker på henne och nu fick hon den bekräftelsen även om det var sexuellt. Det gjorde henne förväntansfull men också besviken eftersom hon vill något annat än att bara ha sex med mig. Men vi kan våra roller alldeles för väl och vet varandras svagheter så C föreslog än en gång att jag skulle följa med henne och handla sexleksaker och var jag snäll kunde jag få titta på medan hon provade att de fungerade bra. Det hela fick mig bara att bli tokkåt men också att känna mig än mer olustig till mods. Jag vill inte dra igång något med C igen. Jag vill knulla henne nu, gärna snuskigt och porrigt, men det beror till stor del på att sexen med H igår inte gav mig något alls av det jag behöver sexuellt. I övrigt är jag rätt nöjd att inte ha så mycket kontakt med C. Sexkänslan är också övergående för när vi väl haft sex kommer jag ångra mig och inte tycka att det var värt det. Jag borde ha en nödbroms att rycka i när det går trögt för mig. Jag vill inte skapa oreda för någon av oss och minst av allt för mig själv. Jag har provat detta i så många år utan framgång. Det är dags att prova något nytt.

Tafatt sex är meningslös

Det har varit många turer med H. Jag tog kontakt med henne efter att vi bestämt oss för att det hade blivit för tokigt. Jag fick för mig att jag inte skulle avfärda sex med henne utan att faktiskt ha provat. Jag måste erkänna att jag blev lite kåt av några bilder hon skickat och tänkte det vore synd att missa den tajta kroppen. Jag ville också se om hon kunde förändra bilden av hur en blyg person för sig i sängen, för själv hade jag en ganska tydlig bild, vilket jag redogjort för i tidigare inlägg. Jag tänkte det kunde vara bra för mig att prova istället för att ha förutfattade meningar.

Så igår träffades vi hemma hos henne för att ha sex och jag kan inte påstå att det var en höjdare. Första gången är förvisso alltid svår då det blir en aning tafatt eftersom man inte känner varandra sexuellt. Men utifrån hur jag levt mitt liv, och tjejerna jag har mött, så har det varit enklare då vi pratat mycket sex innan vi träffas. Jag vet vad den andra gillar och jag vet spelreglerna. Med H var det inte möjligt eftersom hon tyckte det var svårt och pinsamt.

Igår kände jag mig avslappnad och roades av hennes blyghet men samtidigt gjorde det inte mig särskilt upphetsad. Jag tyckte mest det var hämmande. Det skulle vara släckt och hon vågade knappt visa sig naken. Hon hade komplex för sina kropp då hon fött två barn. Henne kropp såg bra ut av det jag kunde se, det var i så fall brösten som såg en aning medtagna ut men det är naturligt. Hur som helst hade jag svårt att behålla närvaron och mina tankar flög iväg till Miss Orange och den sex vi hade. Det blev inget bra att ligga och önska mig den sexen vi hade tillsammans när jag ligger vid sidan om en annan tjej. Det blir inte rätt mot någon. Det var däremot trevligt med lite kroppskontakt och att få ligga nära någon men själva sexbiten hade jag klarat mig utan. Förvisso provade vi andra ställningar än missionären och vi hade oralsex men det kändes ändå avslaget. Det var för tafatt och försiktigt för att vara i min smak. Jag lyckades inte ens komma, fast det kanske berodde på att vi använda kondom. Det var länge sen jag använde det senast. På kvällen när jag kom hem runkade jag istället, det fungerade däremot. Jag var tvungen för det värkte i underlivet.

Imorse vaknade jag av en dröm jag hade. Jag var i ett hus med H och hon var lika blyg i drömmen som annars. I ett sovrum hittade jag C och en väninna till henne. De satt eller snare låg vid sidan om varandra i en soffa och blev påsatta av varsin kille. De såg ut ha det skönt och stönade av vällust. Det såg snuskigt och porrigt ut. Avundsjukan eller svartsjukan av att jag inte hade det, utan bara blyga H vid min sida, gav mig sån värk att jag vaknade med magont. Helt galet.

Det är i stunder som denna som jag måste försöka vara sansad och inte låta tankarna skena iväg. Det är lätt att få katastroftankar som säger att jag aldrig kommer träffa någon och om jag mot förmodan träffar en tjej som är trevlig så kommer hon vara ointresserad av sex. Jag vet det bara är tankar men de är ändå otäcka. Det gäller att inte agera på dem och ta dåliga beslut som jag sedan ångrar. Jag har varit nära med C idag och gjort en del sexuella anspelningar. Det är respektlöst mot henne eftersom hon vill något annat med mig.

Min dagliga självreflektion

Sedan jag påbörjade min kurs i personlig utveckling så gör jag en självreflektion varje kväll, vilket innebär att jag svarar på ett antal frågor för att kolla av min dag. Jag fick en grundmall på kursen som jag sedan anpassat efter mina behov. Jag försöker fylla i forumläret varje kväll. Även om jag ska försöka undvika måsten och tvång så ser jag detta som en viktig del i att förbättra min tillvaro så därför försöker jag att inte fuska. Jag gör det för min egen skull och mitt välmående. Det ger mig också ett kvitto på att det går åt rätt håll. Det blir en bekräftelse för mig själv.

Reflektioner:                                                               Dag: xx/01-2011

Vad vill jag?

Vad har jag gjort som jag är nöjd med? Hur känns det?

 Vad har jag gjort som jag inte är nöjd med? Hur känns det?

Om det inträffar en annan gång, hur skall jag göra då?

Har jag upplevt glädje idag? Hur kändes det?

Hur är min självkänsla? Hur känns det att vara jag idag? (Skala 1-10)

Hur har samspelet hjärna -> hjärta och kropp varit?

Har jag gett mig själv tid till mitt inre barn?

Har jag upplevt närvaro idag?

Har jag deltagit i några rollspel idag? Hur kändes det?

Om det inträffar en annan gång, hur skall jag göra då?

Har jag upplevt projektion i någon form idag? Hur kändes det?

Om det inträffar en annan gång, hur skall jag göra då?

Har jag något som ligger och skaver tills imorgon? Är det dagtätt?

Vad är jag tacksam för!

Vad ska jag tänka på imorgon?

Det här är nyupptäckt för mig idag:

Onani vs blyga och pryda tjejer

Jag vet jag balanserar på en tunn linje på många sätt när det gäller sex. Jag har haft, och har förmodligen fortfarande, en lite annorlunda syn på sex. Jag har under de senaste 10 åren haft det som tidsfördriv och tagit till det som tröst, belöning, sysselsättning och verklighetsflykt. Likväl har jag aldrig gjort något jag inte vill och jag vet vad jag uppskattar och går igång på.

Sex är för mig något kul och spännande, där lekfullhet är en viktig ingrediens. Jag tycker sex ska göras med finess, som ett rollspel eller lek, där vi bevarar vårt barnasinne även om det är vuxenlekar. Att bara ligga och pumpa för att avla barn eller för att få det avklarat är inte min melodi. Jag triggas lika mycket av den mentala biten innan med sexsnack, sms, mail, bilder osv som själva sexakten. Jag gillar helhetskonceptet. Sex för mig handlar om att vara nyfiken och att våga ta för sig, att vilja kompetensutvecklas. För att det ska fungera krävs det att båda har samma tankesätt och vågar kommunicera sina behov, önskemål och fantasier, annars havererar det.

Nu har saker ställts på sin spets när jag möter en blyg och pryd tjej som H. Det blir en motpol till mig och min syn på sex. Jag har fördomar om blyga tjejer som personer som inte vågar ta för sig. Jag har bara erfarenhet av Viola som jag umgicks med för ett år sen. Hon var pryd kring sex och jag upplevde henne som sexuellt hämmad, vilket fick mig att känna mig som en pervers sexgalning. Hon kunde inte förstå poängen kring oralsex, varken ge eller få, och det blev för mycket för mig. Jag vågade knappt tänka på hur det skulle vara om hon inte ens sysslade med det. Trots att vi umgicks i 4-5 månader så hade vi bara sex två gånger, eller egentligen en gång, det var på kvällen och morgonen därpå när jag sov över där vid ett tillfälle. Eftersom jag hade andra tjejer på gång så hade jag sex med dessa istället eftersom jag hade mina aningar om att sex med Viola inte var en höjdare vilket också visade sig då det blev katastrofsex. Så min erfarenhet av blyga och pryda tjejer har inte fått mina fördomar att förändras.

Jag kan tänka mig att missionären i mörkret är deras största spänning. Jag är inte dummare än att jag förstår att så inte är fallet, men det är inget som lockar mig överhuvudtaget. Jag behöver en tjej som vågar ta för sig sexuellt och som är nyfiken och openminded. Annars kommer det bli väldigt komplicerat tillsammans med mig. Känner jag att tjejen är blyg och återhållsam kan jag inte slappna av och njuta. Istället blir jag jag osäker och känner mig hämmad och begränsad. Jag vet inte vad jag törs göra och jag blir passiv då jag inte vågar ta för mig. Jag blir rädd att jag ska få ett nej för någonting som jag uppfattar som självklart och skulle det inträffa dör allt bokstavligen, det skulle vara fullkomligt avtändande. Den typen av sex är helt komplett ointressant för mig. Det ger mig absolut ingenting. Så trots att jag är svältfödd med sex så avstår jag hellre. Onani känns som avsevärt mer upphetsande i jämförelse. Dessutom enklare och mer okomplicerat.

Jag borde kanske sätta på H för att se om hon kan förändra min bild av blyga tjejer men jag tvivlar hon är kapabel till det. Det har dessutom blivit alldeles för komplicerat innan vi ens har haft sex, att jag blivit helt matt och ointresserad. Jag vill inte ens knulla med henne för hennes blyghet är helt avtändande för mig. Som det är nu pressar jag henne en del men det är mest för att se om det finns någon lekfullhet hos henne. Men jag inser samtidigt att det blir inte bra att pressa henne. Tjafs kring sex är förödande. Vi har hamnat i ett sexuellt moment 22. Jag upplever det som att jag behöver en varudeklaration eller prestandalista för att veta vad hon gillar. Ungefär som en bilbroschyr. Då vet jag vad jag får och kan ta ställning utifrån det.

Jag tror inte det är många killar som skulle avstå sex så som jag gör i det här fallet men jag är uppenbarligen kräsen. Självklart har jag blivit bortskämd med tjejerna jag umgåtts med tidigare där vi utforskat sex på alla tänkbara sätt. För mig går det inte att backa tillbaka bandet och nöja mig med lite slentrianpumpande. Det är stunder som nu då jag vill ha sex, på mitt sätt bör tilläggas, och som jag inte har möjlighet till det, som Miss Orange blir intressant. Jag blir missmodig, får en klump i magen och får upp bilder på näthinnan vad vi brukade göra. Jag saknar vår sex. Men det är bara tankar, för jag glömmer bort allt det andra som väckte obehag med henne och bara ser det positiva.

Jag har en del att jobba på med min egen sexsyn men jag är helt säker på att det finns någon tjej som tänker likadant som jag och jag hoppas hitta henne en dag, och helst innan jag behöver äta Viagra för att fungera. Jag har väl några år på mig att leta.

Jag avstod sex frivilligt

Jag och min nya bekantskap H hade bestämt oss för att träffas igår hemma hos mig för en sexkväll. Vi hade sms:at och även skickat lite lättklädda bilder till varandra. Trots att hon är blyg så hade hon gjort en del framsteg och skickat en del snuskiga sms som gjorde att jag trodde allt var frid och fröjd. Igår under dagen skickade jag hennne ett snuskigt sms precis som hon hade önskat medan hon var på jobbet. Hon svarade och verkade nöjd med det. Därefter gick det några timmar medan jag väntade på att hon skulle höra av sig om vidare detaljer för kvällen. Först kring 17:30 hörde hon av sig men då kändes det som hon började komma med förhinder för då undrade hon om jag menade allvar med vissa saker jag skrivit. Jag svarade att det jag skrivit var sant och då började hon backa. Hon var för blyg för att göra det, skrev hon. Hon hade haft hur lång tid som helst på sig att ta reda på detta men gör det lagom tills vi ska träffas. Jag blir helt matt, vi är inga tafatta 15-åringar. För mig är sex något kul och okomplicerat. Nu kändes det helt plötsligt jobbigt och som att vi backade flera steg. Jag fick obehagskänslor och blev helt avtänd. Blyghet och osäkerhet kring sex gör mig handlingsförlamad och ointresserad.

Hon nämnde även något om att saker kanske hade förändrats under dagen. Jag fattade ingenting men det påminde mig om Miss Orange och hennes knepiga uppföranden där hon kunde skicka ett sms och säga att hon helt plötsligt inte ville träffas utan någon som helst förklaring och när jag sedan ringde för att få en förklaring svarade hon inte. Så det gav mig extra dåliga vibbar med H när det fick mig att känna igen olustiga känslor jag hade med Miss Orange. Det är mitt problem att jag inte kan hantera det, och inget jag kan lasta H för, men jag måste våga lyssna på det jag känner.
Istället för att sitta och skapa sig egna funderingar är det bättre de hör av sig så vi kan prata om det men icke. För mig hade inget förändrats under dagen, och skulle det ha gjort det hade jag hört av mig. Jag förmodar det handlar om osäkerhet och dålig självkänsla hos dem och att de behöver bekräftelse. Jag hade skickat sms under dagen till H som intygade att jag var intresserad av att träffa henne.

Jag triggades av den obeslutsamhet och velighet hon uppvisade, det är precis så jag agerat själv tidigare i mitt liv och det var det som fick mig frustrerad. Jag skrev att hon var välkommen hem till mig och att vi kunde göra något helt annat men att vi hoppade över sex. Jag ringde även upp henne på telefon då jag blev irriterad att hon inte vågade höra av sig till mig. Det kändes som vi kunde suttit och sms:at tills våra fingrar gick sönder av allt knappande. På telefon bestämde vi hon skulle komma hem till mig, men hon ville inte hitta på något annat sa hon.

När hon väl kom hem till mig, runt 21-tiden, hade jag fått efterlysa henne på telefon. Då hade jag ringt henne en andra gång eftersom hon aldrig dök upp fastän hon 20 min tidigare skickat ett sms att hon strax var framme. När jag fick tag i henne var hon ute och promenade runt mina kvarter för att hon kände sig för dum för att komma hem till mig. Hon hade tagit bussen till Malmö men inte vågat gå hem till mig men ville inte heller hoppa på vändande buss och åka hem. Istället var hon ute och gick planlöst i kylan. Jag häpnade men fick henne att komma hem till mig så vi kunde prata.

Vi satt och pratade i några timmar och jag gjorde inga närmanden då jag tyckte det kändes märkligt med tanke på allt tjafs och strul som varit. Hon frågade däremot om hon fick ta på mig och sedan satt vi och hånglade i en timma men jag gjorde inga försök till att få av henne kläderna. Hon tyckte jag var kontrollerad och att jag straffade henne. Jag förstår hennes synpunkt men för mig var det ingen hämnd, jag var ointresserad av sex. Det hade blivit för mycket nej innan vi ens hade börjat. Jag hade bestämt mig för att inte ha sex och det var kanske en aning barnsligt men jag får lita på min magkänsla som sa att allt kändes helt fel. När hon skulle gå erbjöd jag mig i ett svagt ögonblick att hon kunde få sova över men utan baktanke. Hon såg trött ut, det var sent och kallt ute. Hon undrade om hon skulle få sex och jag svarade nej, då ville hon hellre åka hem sa hon. Efter ytterligare en del turer så lämnade hon min lägenhet men en aning sent för att hinna med sin buss. Dock hade hon, och jag,  tur att bussen var försenad så jag fick ett sms när hon var på väg hem.

Efteråt kände jag mest en lättnad att hon hade åkt hem och att jag hade stått upp för mig själv och dragit gränser. Medan hon var hemma hos mig berättade jag precis vad som snurrade i min skalle så jag spelade inga spel utan var ytterst ärlig och rak. Jag hade sedan tidigare misstankar att det skulle kunna bli komplicerat med H på grund av hennes blyghet. Som privatperson är hon väldigt osäker. På jobbet har hon en chefsposition med stort ansvar och privat är hon mamma och dessa roller har hon inga problem att hantera säger hon men när det gäller nya bekantskaper, som mig, blir det svårt. Jag förstår att vi är två om detta och att jag sänder ut signaler som gör henne osäker men i detta fall har jag varit väldigt tydlig på alla plan. I mitt tidigare liv har jag full förståelse för om tjejer blev osäkra på mig då jag inte sa ett ljud om någonting utan bara gled med vinden. Nu försöker jag agera annorlunda.

Jag måste erkänna att jag är överraskad, jag trodde inte det skulle hända mig att jag nobbade sex. Jag passade på ett 100% säkert knull. Hon ville verkligen ha sex igår. Dessutom med en tjej som har en liten och nätt kropp med tajt röv, såna jag gillar. Jag skulle verkligen vilja sätta på henne men inte som det var igår. Jag vet inte hur jag ska tolka det, men jag antar det beror på jobbet jag gör med mig själv och att vara ärlig och sann mot mig själv. Det handlar också om att våga sätta gränser. Jag lyssnar på min kropp och signalerna jag fick kändes inte bra. Alltså avstod jag. Jag runkade inte ens på kvällen efter att hon hade åkt utan somnade med gott samvete.

När jag vaknade idag hade hon skickat ett sms där hon skrev att hon ville träffas igen för att det blivit så konstigt igår. Jag har nu svarat henne att hon får fundera på vad hon vill, för jag orkar inte med något som är komplicerat, då avstår jag hellre. Jag inser att jag pressar henne en del men det struntar jag i. Hon får ta ansvar för sin del och vad hon känner sig bekväm med, så tar jag ansvar för min del. Det viktiga är att båda ska tycka det är kul och skönt, och att båda är nöjda med situationen och känner sig avslappnade. Där är vi inte för tillfället.

Jag ville knulla lite, och trodde det var möjligt, men det visade sig bli väldigt svårt. Av mina senaste tjejer är C den som alltid varit enklast. Hon var med på allt och strulade aldrig, det var snarare jag som var problemet där eftersom jag inte attraherades av hennes kropp. Det var jag som drog mig ur. Miss Orange var också medgörlig men där fanns alltid obehag och ovisshet i bakgrunden som när som helst kunde brisera. Hon var som en tickande bomb. Det var för mycket olust kring allt med henne, från hennes bitade i mina läppar och axlar till att hon helt plötsligt inte ville göra något som hon alltid annars gjorde utan att ge minsta förklaring. Sånt beteende fick mig helt osäker och handlingsförlamad. Det gjorde att jag kände mig som en förövare och jag visste inte ens om det ingick i spelet och att hon egentligen ville jag skulle göra något med våld. Rak kommunikation underlättar men är svår av olika anledningar. Men jag försöker bli bättre på det. Jag kanske ska hitta en tjej som jag attraheras av och som är normalt fungerade och inte har en ryggsäck full av issues. Den problematiska sorten blir inte längre lika spännande som innan när jag själv försöker få ordning på min tillvaro, de blir snarare en belastning.