Det är tacken för allt…

”Det är tacken för allt så som jag ställt upp…” 
Så började samtalet när min mormor ringde mig. Inget, ”hej hur mår du”, eller annan hälsningsfras utan rakt på sak. Sån är min mormor. Anledningen till samtalet var att hon tyckte min mamma var elak och likaså jag eftersom jag inte sagt hejdå som avsked när jag hälsade på henne tidigare på dagen. Min mormor är expert på projicering och att försöka ge sin omgivning dåligt samvete. Numera lyckas hon inte längre men en gång i tiden kunde jag känna dåligt samvete. Eftersom jag sa hejdå, dessutom flera gånger, när jag gick tog jag inte åt mig men jag tappade ändå besinningen med henne. Det är lite olyckligt att vara otrevlig mot en gammal person men samtidigt vet jag att jag höll på gå under en gång i tiden när jag agerade hemhjälp åt henne och min morfar. Jag slog knut på mig själv och gjorde nödutryckningar alla tider på dygnet för de mest helt galna anledningarna. Det enda tecken på uppskattning jag fick för besväret var pengar men det fick mig mest att känna mig som en inhyrd privathjälp. På den tiden insåg jag inte det utan trodde det var min livsuppgift att vara henne till lags. Nu kan jag se hur galet allt var. Jag har mer än väl dragit mitt strå till stacken men det kom inte något gott av det. Nu har jag lagt den biten på hyllan helt. Hon är inte mitt ansvar. Jag gjorde vad jag kunde vid tidpunkten och det gick åt helvete för egen del. Hon var en av många jag fokuserade på när jag skulle lagt tiden på mig själv. Så man kan säga att hon är ytterligare ett skäl till min nuvarande situation, både på gott och ont.

Hon har under hela sitt liv ställt upp för andra personer, sin mor, sin bror, sin man osv. Hon och min morfar passade även mig en hel del när jag var liten och mina föräldrar var bortresta med jobbet. Hon har aldrig haft ett vanligt intresse. Jag har aldrig sett henne sitta ner i lugn och ro och bara koppla av. Det enda hon har gjort är att ha städat sitt hem och släktingars. Hon lekte aldrig med mig när jag var liten, däremot städade vi tillsammans medan morfar var på jobbet. Hon var hemmafru som så många kvinnor på den tiden och att sköta sitt hem var hennes livsuppgift. Det var genom att ha ett oklanderligt hem som hon fick sin bekräftelse. Ingen har någonsin bett henne städa men hon höll på med ett självutplånande martyrskap. Det var hennes sätt att få vara duktig och ha en uppgift i livet.

Anledningen till detta maniska städande och omhändertagande är så klart att hon inte velat ta itu med sina egna problem. Det har varit lättare att verklighetsfly genom att göra sig oumbärlig för andra. Förmodligen har hon sedan sin uppväxt fått höra hur hon ska hjälpa andra. Nu på ålderns höst när hon inte längre kan städa eller har någon att ta hand om, alla är döda och hon har inte ork att städa, så ska hon för första gången i sitt liv ta hand om sig själv. Det skrämmer livet ur henne då hon aldrig har umgåtts med sig själv, hon har ingen aning hur man gör. All bekräftelse hon någonsin fått, har hon fått från andra genom att vara duktig med sin städning.

Sedan 5-6 år tillbaka är min mormor ett nervvrak, hon klagar konstant på magont. Från början trodde vi att det var något fel på hennes mage, men efter många läkarundersökningar inser vi att det är ångest hon upplever. Jag kan relatera till hennes magsmärtor, jag vet precis hur ont det gör i magen när man har ångest. Hon har det konstant, hon har gjort det till sin enda vän. Hon är helt uppslukad kring detta. Det är trist att konstatera att min mormor upptäcker så sent i livet att hon inte är nöjd med sin tillvaro.

Jag har noterat hennes magont och oro en längre tid, och min mormor var faktiskt ett stort skäl till att jag själv tog tag i mitt liv nu. kag kände igen den oro hon upplever och jag insåg att jag har fortfarande gott om tid att styra upp mitt liv och ändra vanor och mönster. För min mormors del är det kört, hon förstår inte det som sker inom henne och kan inte förhålla sig till det. Hon är fullt frisk på alla sätt, inga krämpor eller demens, bara en ångest och oro som skär i hennes mage och som sakta men säkert äter upp henne. Medan detta pågår jagar hon livet ur mig och min mor och försöker ge oss dåligt samvete. Detta biter dock inte på någon av oss. Vi hjälper henne så gott vi kan men vi tänker inte gå under för hennes skull. Tyvärr slutar det ofta i att mycket onödiga saker sägs av mig eller min mor, dessutom i en tråkig ton. Vi ska så klart inte vara otrevliga mot en person som är över 90 år gammal men samtidigt måste min mormor inse att bara för att hon är gammal kan hon inte bete sig hur som helst. Det är trist att allt blir så ovärdigt, för min mormor förtjänar inte att bli behandlad illa, men där hon befinner sig så kan hon inte uppföra sig anständigt och allt urartar. Det ligger så mycket frustration och pyser i luften. Min mamma och mormor har aldrig haft en nära relation och även om min mormor varit snäll och tagit hand om mig som liten så har vi aldrig varit förtroliga. Det gör att det inte finns något överseende för min mormors övertramp varken hos mig eller min mamma. Man väljer inte sin släkt och i mitt fall är det tyvärr väldigt beklagligt. Jag ska återkomma till min mamma och pappa, det är två egna kapitel.

Mitt sexmissbruk

När det gäller att definiera sex- och relationsmissbruk så tror jag det finns lika många definitioner som det finns missbrukare. Det gestaltar sig olika för varje enskild individ. Det som avgör i slutändan är om personen ser det som ett problem och inte är nöjd med sin situation. Det går inte att bunta ihop oss eftersom vi triggas och missbrukar på olika sätt. Vi har alla fokus på olika saker, eftersom sex i sig är ett väldigt omfattande begrepp. En del anser att porr och onani är problemet, andra köper eller säljer sex, ytterligare några söker trygghet i relationer osv. Det finns hur många alternativ som helst. Däremot är säkert de bakomliggande faktorerna till missbruket till stor del gemensamma, dvs. att det på något sätt handlar om verklighetsflykt och ångestdämpning, att det finns ett grundläggande obehag att ta itu med sina egna problem och rädslor. Jag tror dålig självkänsla kombinerat med känslor av tomhet, ensamhet, rastlöshet är återkommande hos de flesta missbrukarna. Mycket av detta kan säkert härledas till upplevelser tidigare i våra liv. En del har säkert dessutom haft riktigt otäcka uppväxter med misshandel och sexuellt utnyttjande som inslag i tillvaron.

Som jag skrivit tidigare ligger mitt problem huvudsakligen kring relationer. Jag har sökt mig en trygghet och tillhörighet hos andra som varit omöjlig att hitta då jag inte varit vän med mig själv. Jag har fått sex och det har stillat en del omedelbara behov men det har egentligen inte varit det jag önskat. Jag har trasslat in mig själv i hopplösa situationer eftersom jag inte varit ärlig mot mig själv eller andra. Jag har sysslat med verklighetsflykt och ångestdämpning och inte varit redo att ta itu med mina egna problem. Rädslan att lära känna mig själv har varit för skräckinjagande.

Som person är jag dålig på att bekräfta mig själv, jag har ett högpresterande sätt på alla plan, vilket innebär att jag tar mycket för givet. Jag gläds inte över egna framgångar men slår däremot ner hårt på mig själv när saker inte går som jag förväntat mig. Under sådana förutsättningar där jag aldrig belönar mig själv eller kan se positiva saker jag gör, är det inte så märkligt att jag också använt sex som min belöningsmetod. Där har jag kunnat se effekterna av det jag gör och fått feedback omgående. Jag har aldrig gått igång på själva jakten. Jag har snarare triggats av uppmärksamheten och bekräftelsen, det har varit en trygghet för mig att känna mig uppskattad. Jag har känt att jag varit bra på det jag gör.

Jag tror min ”räddning” från att ha trampat ännu mer snett än vad jag redan gjort till stor del beror på mina krav på att ha ”bra” sex. Trots mitt missbruk har jag inte haft sex med en väldans massa tjejer genom åren utan jag har snarare satsat på kvalitet snarare än kvantitet. One night stands och krogragg har aldrig varit lockande för min del, även om jag har några enstaka på mitt samvete. Det är för osäkert rent sexuellt. Två berusade personer har vanligtvis inte bra sex, dessutom blir det för ofräscht. Jag lär knappast utföra oralsex på en tjej som varit ute en hel kväll, då får jag vara rejält packad och då är det ändå meningslöst. Då kan jag lika gott bara vara ute och ha kul istället. Jag har alltid velat njuta och känna så mycket som möjligt. Det känns lättare att göra det med en partner som jag känner och som jag vet gillar samma saker som jag. Då vet jag vad jag får. Eftersom jag är openminded och gärna tänjer på gränser, inom vad jag anser vara intressant och lockande, så ställer det en hel del krav på tjejen. Jag har vissa kriterier som måste vara uppfyllda annars tycker jag inte det är lönt. Jag är väldigt kräsen när det gäller sex och avstår hellre från sex än har dålig sådan. Att bara trycka in kuken för att tömma känns komplett ointressant. Då kan jag lika gott onanera. Av detta följer också att jag inte hamnat i det mörka träsket med prostituerade. Det hade annars varit lätt för mig då det inom mitt yrke inte är ovanligt med prostituerade kvinnor men jag är nöjd med att stå helt utanför den biten även om jag inte dömer vad andra gör.  Jag är inte i en position att jag kan leka moralpolis, det är inte heller något jag är intresserad av.

När det skrivs om sexmissbruk brukar det ofta nämnas hur personers sexvanor eskalerar och man söker sig till mer och mer avancerade saker för att stilla sina begär. Jag har aldrig upplevt det så, jag vet vad jag gillar och inte gillar. För mig är vissa gränser självklara och som jag aldrig skulle drömma om att överskrida, det gäller barn, djur, avföring, prostitution, fysisk och psykisk misshandel. Det är komplett ointressant för mig. På andra områden har jag däremot gått över gränser eller åtminstone varit och balanserat på dem, så på sätt och vis kan jag väl säga att det har trappats upp även för min del. Men det beror kanske inte främst på att jag blivit avtrubbad utan snarare har det berott på att jag har utvecklat min sexualitet tillsammans med andra personer. Ju bättre man lär känna en annan person, desto större är intresset att utforska vidare.

Även om jag inte anser mig ha problem med porr så kan jag på sätt och vis se att det inte hjälper min situation. Själv har jag tidigare huvudsakligen kollat på bdsm-relaterad porr och jag har använt det till att hitta uppslag och idéer till scenarion. Jag vet så klart att den bild som speglas inom porren inte är sann, eftersom den till stor del är gjord för män och det dessutom ingår betalning, men likväl är det oundvikligt att inte bli ”missnöjd” med sin egen situation om en tjej man träffar inte ställer upp på vissa saker som verkar som väldigt vanligt förekommande på film och i medier. Vi matas med så mycket dubbla budskap hela tiden. På ett sätt är sex tabubelagt men på ett annat säljer det extra lösnummer.

Hur som helst tror jag det skulle vara svårt för mig att vara ihop med en alltför pryd tjej i framtiden. Jag kan nog inte stänga av mig själv helt och det vill jag inte heller behöva göra, och då kommer jag svika henne för eller senare. Även om jag för tillfället är osäker på min sexualitet tror jag att det är svårt att stänga av eller förändra vissa av mina behov. Vissa saker jag har upplevt behöver jag inte göra fler gånger men jag vill ändå att det ska finnas en möjlighet. Därför skrämmer mig tanken att vara tillsammans med en tjej som har en diger lista med Nej tack. Då blir jag blockerad i tanken. Har jag en gång spelat i högsta ligan, är det svårt att backa hela vägen ner till lägsta divisionen i Korpen, för att göra en dålig fotbollsmetafor. Jag tror att porren kan sätta käppar i hjulet för mig på det viset.

Att hantera mina rädslor

Mycket av mina problem beror på mina rädslor som jag burit med mig från uppväxten. Tidigare har jag genom åren dämpat och flytt från dem på olika mindre konstruktiva sätt. Som liten försökte jag vara mina föräldrar till lags och formligen slog knut på mig själv, från tidiga tonåren fram till jag var närmare 30 år hade jag ett alkoholintag som var klart större än normalt. Jag drack inte dagligen, och höll inte på med återställare. Däremot drack jag 1-2 ggr i veckan och blev alltid fullast, jag hade inga spärrar och drack till det bittra slutet. Jag hade minnesluckor och vid något tillfälle pissade jag även på mig. Jag drack som ångestdämpning. När jag började närma mig 30 insåg jag att detta håller inte längre. Dock dröjde det innan jag hamnade i terapi. Så istället för att ta itu med mina problem, dvs. rädslorna, bytte jag från alkohol till sex. Missbruken är besläktade och det är lätt att skifta från ett till ett annat, precis som jag gjorde.

Jag anser mig dock aldrig ha haft problem med porr eller onani. Jag ser på porr och onanerar men inte i några avsevärda mängder, inte så att det kan anses som störande eller avvikande.  Jag kan vara utan det i perioder utan att det bekommer mig. Mitt problem har snarare hanterat om att jag haft sexchattande och sex som tidsfördriv och verklighetsflykt. Jag har även använt sex som belöning i en annars mörk tillvaro. Sex har varit mitt andningshål.

Jag har genom diverse relationer sökt en trygghet jag inte kunnat hitta eftersom jag varit tom på insidan och istället har jag nöjt mig med sex även om jag egentligen ville ha något mer. Jag har gillat uppmärksamheten och bekräftelsen jag har fått. Den har varit omgående och utan möjlighet att förneka. Jag har triggats av spänningen och fått mina kickar på detta sätt. Jag har haft flera kontakter på gång samtidigt, mest beroende på min oförmåga att klippa band som beror på diverse rädslor. Det har skapat väldigt komplicerade situationer.

Jag har så klart njutit av att vara eftertraktad av flera tjejer samtidigt och triggats av att både ha kakan och äta den, eftersom det inte ska vara möjligt. Jag kände en slags maktkänsla över att jag lyckades manipulera verkligheten.  Jag har ljugit och förundrats över att ingen kommit på mina lögner. Det har varit spännande på ett sätt men så klart sorgligt på ett annat. Jag har ibland formligen skrattat åt vissa galna saker jag gjort, det har varit som en slags berusning, och tänkt ”shit vad bra jag är på detta, jag kan få tjejer att göra i princip vad som helst”. Ibland har jag drivit saker till sin spets bara för att se om det var möjligt, och det var det allt som oftast.

Tjejerna jag har umgåtts med har alla säkert haft sina skäl till att ställa upp på det, en del i destruktiva syften, andra för att det passade för stunden. Jag vet bara mina egna motiv. Samtliga tjejer har så klart varit sexuellt flexibla och spelat efter mina spelregler, annars hade jag tappat intresset. Ingen av oss har kommit till skada fysiskt men däremot har nog de flesta av oss inte mått bra psykiskt. Det har varit många svek, lögner och brutna löften på vägen.

Jag har aldrig mått dåligt av det jag gjort vare sig före, under tiden eller direkt efter men när kicken lagt sig kommer känslorna krypande. Jag har känt mig mer och mer urholkad och tom. Jag sitter nu på ett digert sex-cv och jag har i princip ingen sexfantasi ogjord men det gör mig inte gladare idag. Jag har spelat ett spel med hög insats och tiden hann ikapp mig som den alltid gör hur väl man än försöker fly.

Igår i samband med en utvärdering av min samtalsterapi fick jag frågan om hur nöjd jag var med mitt sexliv för stunden på en skala från 1-10. Lustig fråga kan tyckas när mitt sexliv är obefintligt. Min första känsla var så klart en 1:a och totalt missnöjd eftersom jag saknar sex, men där jag befinner mig för stunden känslomässigt är sex inget alternativ, så jag skulle likväl kunna ge det en 10:a för mitt sexliv är perfekt utifrån min situation. Jag tror jag gav det en 4:a till slut. Jag tror jag skulle värdera det olika varje gång jag får frågan eftersom det skiftar så fort vad jag känner för tillfället.

Jag har tullat på så många gränser att jag just nu är väldigt osäker på min sexualitet. Jag kan inte riktigt avgöra vad jag gillar och vad jag har gjort för att få kickar. I grund och botten vill jag minnas att jag alltid varit openminded men frågan är i vilken utsträckning.

Nu försöker jag för första gången hantera mina rädslor och det handlar inte om att förtränga dem utan lära mig leva med dem och inse att det är ofarligt. Jag fick rådet att se rädslorna som riktigt goda vänner som berättar en sanning för mig om något jag själv kanske är omedveten om eller försöker förtränga. Även om sanningen är obehaglig så är den välmenad. Rädslor är trots allt indikationer på att någon inte stämmer och i varje rädsla döljs något positivt. Jag har nu kommit förbi värsta steget där jag bara drabbas av panik och/eller knappt kan andas. Så klart tycker jag inte det är kul och det gör fortfarande ofta ont, både fysiskt och psykiskt. Ibland känns det som ett stort jävla svart hål. Jag kan känna hur jag plötsligt blir helt varm och det sticker över brösten för att inte tala om den grävande känslan i magen men jag har lärt mig leva med det och mycket har trots allt blivit bättre på två månader. Mycket av det jag varit livrädd för tidigare, var trots allt inte så farligt. Bara för att jag klippte kontakten med en del snuttefiltar och inte har någon sex längre så har inte världen gått under. Jag har fortfarande kvar mitt jobb, ekonomi, lägenhet, hälsa, vänner osv. Däremot har mina vanor förändrats men inte nödvändigtvis till det sämre. I det stora hela är jag mer avslappnad och harmonisk även om jag pendlar en hel del. Det är tvära kast och det går snabbt, nästan så jag borde vara fastspänd och ha hjälm.

Jag vet att jag har stark drivkraft, målmedvetenhet och är hyggligt tävlingsinriktad, vilket gagnar mig från att falla tillbaka. Jag har gett mig fan på att inte vika ner mig eller för den delen svika mina vänner, familj eller socialrådgivarna som jag jobbar med i samtalsterapin. Tidigare när ingen visste något, då svek jag bara mig själv men nu är det så många fler inblandade. Det gör att jag känner större ansvar att kämpa på. Fast i slutändan handlar det så klart i första hand om mitt eget välmående. Jag är värd att må bra och min tidigare ”problemlösning” havererade fullständigt, alltså får jag prova nya metoder och se om det fungerar bättre.
Men som sagt, det går snabbt i tankarna och detta är vad jag känner nu. Sen helt plötsligt kanske jag sitter med skägget i brevlådan igen så det gäller att försöka vara ödmjuk. Jag hoppas jag kan fortsätta ha kraft att kämpa på. För det kommer vara tufft lång tid framöver. Men det är jag inställd på.

Radiointervju angående sexmissbruk

En av de två socialrådgivare som jag går i samtalsterapi hos, dök upp på radion i veckan och talade om sexmissbruk. Det var i programmet Lunchboxen i P4. Det var ett bra program som är väl värt att lyssna på. Hon har tidigare dykt upp i artiklar i Sydsvenskan om samma tema. Sexmissbruk tycks lyftas fram för tillfället, Tiger Woods har säkert en del i det.

Lunchboxen – Sexmissbruk

Tony Soprano & Martin Gore kramas

I höstas läste jag på en sajt om ett danskt band som heter Nephew. Bandets musik beskrevs bl.a. som influerat av tidig Depeche Mode. Några veckor senare lyssnade jag på dansk radio och hörde en grupp spela, instinktivt anade jag att det var Nephew jag lyssnade på, vilket senare bekäftades av programledaren när låten var slut. Därefter laddade jag hem allt jag kunde komma över med gruppen och senare har jag även köpt det.
Jag hade riktig tur, för bara några veckor senare spelade bandet på en så gott som utsåld konsert i Malmö. Att det var knökfullt berodde på att 80% av besökarna var danskar eftersom gruppens spelningar i Danmark var utsålda sedan länge. Hur som helst var konserten suverän och jag har sedan dess varit en ivrig förespråkare för gruppen. Nephew blandar danska och engelska i sina låttexter och det sker helt naturligt utan problem oavsett om det är mellan eller i låtarna.

Videon till låten Va Fangool! är en av de roligaste musikvideos jag har sett. Alltifrån hur Martin Gore pillar sig i nästan medan han kollar på striptease tills den blodiga avslutningen där alla dör  Håll tillgodo.

Rädslor och vad jag saknar

Rädslor
x  Ensamhet
x  Tomhet
x  Rastlöshet
x  Sysslolöshet
x  Tiden
x  ”Jag”. Att jag får återfall i gamla vanor. Jag kan vara väldigt destruktiv och skita i vad som är bäst för mig

Saknar
x  Någon att dela upplevelser med
x  Bekräftelse av min existens
x  Närhet med en person både fysiskt och psykiskt
x  Någon att sova med, kroppsvärme
x  Sex

Sedan jag började ta tag i min tillvaro är det en evig kamp med olika rädslor. Tidigare fick jag mycket roliga sms, mms, mail osv som bekräftelse. Nu är inflödet avsevärt tunnare. Mobilen är tyst och ibland undrar jag om den ens fungerar. Numera är inte mobilen livsviktig för mig utan jag har lärt mig att inte ha den med mig överallt. Det har faktiskt varit en befriande känsla att lämna den hemma. Eftersom jag inte har barn som behöver nå mig så är det inget som är så viktigt att det inte kan vänta. Jag inser att jag måste kunna bekräfta mig själv istället för att förlita mig på andra att göra det. Det skapar bara en falsk verklighet. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag saknar uppmärksamheten även om den huvudsakligen var snuskig och sexrelaterad.

Jag upplever en tomhet och ensamhet som är väldigt olustig men det har blivit bättre, jag får inga panikkänslor som jag fick för några år sen då jag blev helt förstörd om någon tjej försökte dra sig undan mig. Nu har jag själv klippt banden för att må bättre. Jag märker att mina rädslor inte är så farliga som jag först trodde men det är inte kul och jag har mycket att jobba med fortfarande.

Nästa steg på terapin är att diskutera den stress jag upplever. Jag känner mig stressad fastän jag inte har något att känna mig stressad över. Måste lära mig att bli avslappnad och lugn. Jag vet att jag känner mig jagad över det faktum att jag inte har familj och barn även om jag inte säkert vet om jag vill ha det. Jag saknar däremot en tjej som livskamrat. Men jag behöver bli bättre innan jag kan börja försöka hitta en sådan. Det är nog min främsta källa till stress, att hitta denna tjej. Det är så många faktorer som gör att jag inte tror jag lär hitta henne. Det gäller min ålder, mitt yrke, min sexuella läggning, mina brister och mina önskemål på en livskamrat. Känns som den tjejen redan är upptagen. Jag vill inte heller ha en tjej som är 10 år yngre än mig själv eller som har massa egna barn.

Ibland tror jag att jag är poly för det är så jag har levt mitt liv i många år även om det inte varit min läggning, avsikt eller något uttalat faktum. Vissa tjejer har jag använt för enbart sex, andra har gjort ”parsaker” ihop med mig. Jag har haft tjejerna till olika ändamål och tillsammans har dessa tjejer skapat den ”perfekta” livskamraten. Jag har tyckt om dem alla på olika sätt och samtliga har varit viktiga för mig. De har varit mina snuttefiltar, och skänkt mig en trygghet som dock är baserat på ett stort självbedrägeri.

Jag inser att många av punkterna som jag listar som rädslor eller vad jag saknar kommer gå upp i rök om jag blir snällare mot mig själv och lär mig gilla mig själv. Då kommer jag vara nöjd med mig själv och mitt eget sällskap och jag har hittat nya vanor som skänker mig glädje. Men just där jag befinner mig för stunden så saknar jag närheten av en annan person. På ett sätt vill jag bara knulla och få uppmärksamhet igen. Men det handlar lika mycket om verklighetsflykt för att slippa fokusera på mig själv och mina egna problem.  Fan vad allt känns snurrigt och komplicerat. Tur jag har min terapi om en timme igen. Det blir mitt 7:e besök. Jag märker åtminstone att mitt liv går åt rätt håll även om jag pendlar oerhört mycket i mina tankar.

Gammelsmurfen som andlig ledare

I många självhjälpsböcker talas det om att man ska utveckla sin andliga sida. Det gäller att ha tilltro till en högre makt. Jag är en regelbunden besökare på SLAA:s hemsida och särskilt då forumet. Jag har funderat på att besöka ett möte flera gånger men när jag läser om 12-stegsprogrammet och att gud nämns i var och varannan punkt blir jag tveksam. Jag överreagerar säkert på ordet gud men för mig medför det inget positivt. Jag blir per automatik fientligt inställd och gör mängder med associationer jag inte borde, typ hyckleri, krig, skam & skuld. Hur som helst, gud fungerar inte för mig, det gör mig bara knottrig och på dåligt humör.

Jag kommer aldrig glömma när jag var i USA under tonåren som utbytesstudent och min djupt religiösa värdfamilj låg och bad vid min sida att jag skulle bli frisk när jag hade åkt på en förkylning. Samma familj bad sedan gud om vägledning och ekonomisk välvilja när maken först hade gjort sin fru gravid och strax därefter miste sitt jobb pga försumlighet. Jag hade nog lagt ner mer energi på att uppdatera mitt CV och söka jobb än att ligga och be och hoppas pengar ska regna ner från himlen. Nog om gud och religion. Jag inser också att jag behöver andlig vägledning och tilltro till något som är större än mig själv för att kunna släppa taget om saker och även få harmoni i tillvaron.  Risken är annars att jag agerar med självrådighet och det har inte varit så lyckat än så länge.

Jag har därför kommit på vem som ska bli min andliga ledare nämligen Gammelsmurfen. Jag får ha överseende att han är lite präktig. Som liten samlade jag på smurfar och hade säkert närmare 200 st figurer, dessutom hus, böcker, skivor osv. Nu har jag kanske 15 st smurfar på en hylla i mitt hem, det är olika figurer som på nåt sätt gestaltar min personlighet, Gammelsmurfen saknas dock. Jag har därför bestämt mig för att åka hem till föräldrahemmet och leta upp en Gammelsmurf att ta hem så han kan övervaka mig. Han ska vara min kraftkälla och stöd när det går trögt. Jag kan ha honom i sängen när jag sover eller ha honom i byxfickan som en ständig påminnelse. Kan inte bli mer praktiskt än så.

En plötslig impuls

 Jag fick en impuls att kontakta den psykiskt labila tjejen, eller snarare lekte jag med tanken en kort stund. Anledningen var hennes senaste sms som var sexrelaterat. Jag kände en impuls av återfall och tänkte det skulle vara roligt med sex. Men den känslan varade inte länge. Även om jag skapade ett riktigt spännande scenario i mitt huvud för en minst sagt destruktiv men också upphetsande bdsm-session så kom jag inte längre än så. Jag vet hon hade kommit direkt om jag hade bjudit in henne. Men jag kände att det fanns ingen egen vinning i det. Listan med negativa punkter blev för omfattande. Scenariot var kallt, hänsynslöst och utan omtanke, precis som hon hade velat ha det för sina självdestruktiva syften. Däremot hade det varit bdsm-utövande på helt fel sätt enligt mig. Farligt helt enkelt.

Jag märker att jag börjar må bättre när jag kan göra en analys av situationen och inte ge efter för första bästa impuls när det gäller sex. Jag hade inte mått bra om jag hade valt att träffa henne. Jag hade snarare känt obehag och nervositet innan hon kom hem till mig och jag hade definitivt inte mått bra efteråt heller. Dessutom hade jag aldrig blivit av med henne om jag tog kontakt nu, då hade hon bara fortsatt höra av sig för att ha mer. Men jag ville inte trampa på min självkänsla. Ville inte heller riskera min sexualitet för vi hade gått över vissa gränser om vi hade träffats denna gång som hade varit oåterkalleligt. Det hade inte varit värt det helt enkelt. Jag vill kunna se mig själv i spegeln utan att skämmas. Sen tror jag inte heller jag hade lyckats ha sex med henne med allt som varit. Jag hade nog mest känt olust och varit besviken på mig själv att jag inte kunde stå emot. Ville inte heller utsätta henne för mer känslomässigt kaos för mitt scenario var mycket rått i sin enkelhet. Jag skulle bara utnyttjat henne så hon hade känt sig riktigt billig och skickat hem henne så fort jag var klar. Finns ingen mening med det heller.

Nu när magin är bruten hade det inte heller blivit som tidigare när vi verkligen kickade på att ha en session tillsammans. Den tiden är förbi och kommer aldrig tillbaka. Det är både skönt och sorgligt på samma gång.

Träning som terapi

Jag tillhör kategorin människor som tränar en hel del. Sedan jag var barn har jag alltid motionerat på ett eller annat sätt. När jag var liten kickade jag alltid boll eller nåt liknande, med åren har idrottsutövandet varierat. Numera är det mest löpning, spinning och gym som gäller. Men jag skulle verkligen vilja spela fotboll eller innebandy i Korpen igen. Träning är som terapi för mig, jag mår helt fenomenalt efteråt. Jag känner mig avslappnad, full av energi och hela kroppen genomsyras av positiva känslor där inget är omöjligt. Det är ofta under hårda konditionspass som jag har mina mest klarsynta stunder. Då inser jag vad jag borde och inte borde göra. Tränar jag inte på några dagar märker jag hur jag mår dåligt. Jag känner mig sunkig och det är som en nedåtgående spiral.

Träningen är en viktig del i min tillvaro, utan att jag för den skull är någon träningsnarkoman. Det är något jag försöker göra 2-3 ggr i veckan vanligtvis, målet är 12 ggr på en månad. Det får mig att må bra och håller mig i form. Jag är slank och kan unna mig en del gott utan att straffas. Jämför jag mig med andra i min ålder så är jag hyggligt fit. Jag har inga kärlekshandtag att greppa tag i och det är jag väldigt nöjd med. Träningen har även ett förebyggande syfte såtillvida att jag hoppas undvika framtida krämpor genom att stärka kroppen. Sen finns det alltid bonusen med träning, som är att sexakten blir mycket bättre. Men det är inget jag märker av nu när jag håller på med avhållsamhet.
Jag hoppas snön snart försvinner så jag kan börja löpträna på riktigt. Till sommaren är jag anmäld till två stycken halvmarathon. Det ska bli kul, det brukar bli folkfester.

Min målsättning för stunden är att..

 … vara snäll mot mig själv och ge mig själv bekräftelse
… belöna mig själv på ett sunt sätt
… inte stressa runt utan våga känna efter
… få en mer fungerande tillvaro där mobil och internet inte har så stor betydelse
… inte falla i gamla mönster i den mån det är möjligt.
… vara ärlig och inte ljuga, dock utan att såra
… försöka stå emot impulser
… arbeta vidare med min avhållsamhet
… lära mig hantera ensamhet och inte vara rädd för det
… förlåta mig själv så jag kan gå vidare och inte leva i det förflutna
… inte falla in i det skitsnack som är på jobbet
… inte starta några kontaktprofiler på överskådlig tid

Jag saknar min pryda Viola

Som månadsblomma symboliserar violen stillsamma egenskaper som anspråkslöshet och blyghet tillsammans med styrka under motgång.

I augusti, när jag var helt i obalans, mötte jag en tjej som jag ganska omgående valde att kalla Viola eftersom jag ansåg henne vara pryd. Hon var den första tjej som jag inte drog in i mitt sexträsk. Jag dejtade henne på ”rätt” sätt och gjorde i princip inga sexuella anspelningar alls. Vi gjorde vardagliga saker ihop och trivdes i varandras sällskap. Var gång det hettade till mellan oss var det alltid jag som drog mig ur. Till slut anade jag att hon skulle börja undra om jag tyckte hon var oattraktiv eftersom jag aldrig fullföljde. Men det var inte problemet, i mina ögon är hon söt, charmig och sexig. Jag ville bara inte hon skulle hamna mitt i min röra. Jag hade redan flera andra kontakter igång. Till slut hade vi sex och det var senaste gången jag hade det. Det var i december och det var som jag nämnt tidigare en katastrof. 
Innan har jag alltid förvissat mig om att tjejerna jag träffar uppfyller vissa kriterier sexuellt, annars har jag bara gått vidare. Med Viola hade jag inte kollat upp nåt alls men anade det inte skulle bli så lyckat eftersom jag tidigt insåg hon var en pryd viol även om hon själv ansåg sig vara motsatsen. Det var inte rättvist mot henne eftersom jag sexuellt befann mig på nivå 10 och hon på nivå 1. Det kan inte bli annat än olyckligt då. Jag blev minst sagt förvånad att en tjej inte var rakad eller gillade oralsex. Jag blev faktiskt stum av förvåning. Vissa saker som jag har på mitt sex-cv har jag inget behov av att upprepa, men vissa grundläggande kriterier måste dock uppfyllas. Jag inser jag måste backa avsevärt sexuellt men jag kan inte ställa mig på nivå 1 igen den dag jag ska ha sex igen. Då kommer allt urarta igen.

Hur som helst var det väldigt olyckligt att jag drog in Viola i min värld, för det var en riktigt bra tjej. Den bästa jag träffat på många år. Hon hade flickvänspotential på så många punkter. Hon är en helt normal trevlig självständig tjej med sunda värderingar och intressen, god smak i mitt tycke, bra jobb o utbildning, välordnat hem, och dessutom gillar hon mig. Det är en tjej som jag vet jag kan lita på i alla väder och som inte har behov av att röra runt i grytan, en perfekt tjej med tanke på mitt yrke. Det är en tjej som jag visat upp för familj och vänner eftersom jag vet hon kan uppföra sig och inte kommer skapa oreda där hon dyker upp. Men tyvärr avvecklade jag henne i januari för både hennes och min egen skull. Jag är alltför fördärvad i nuläget för att det ska vara möjligt att ha en fungerande relation med en tjej där jag befinner mig känslomässigt och sexuellt. Mitt tidigare liv har förstört väldigt mycket för mig när jag dumpar en fullt normal tjej som vill ha allt tillsammans med mig för att jag tror allt handlar om sex. Med den psykiskt labila tjejen var jag aldrig ute på stan, reste nånstans eller gjorde saker ihop. Vi såg på film, åt middag och knullade. Det är det vardagliga jag vill åt i grund och botten men ändå avstår jag det nu för jag tror sex är vad som får mig att må bra. Snacka om att jag levt i en livslögn.

Känslor jag upplever

Här är några av känslorna jag upplever sen jag började ta tag i mitt liv. Det är tvära kast ibland och kan skifta på några sekunder. Men jag ska inte klaga, det gör riktigt ont ibland men det är det värt om det finns minsta chans att jag kan få ordning på min tillvaro framöver igen.

x  Befrielse, en slags lättnad att jag vaknat upp
x  Ilska/bitterhet
x  Rädsla
x  Oro
x  Rastlöshet
x  Ångest/obehag
x  Ledsamhet
x  Illamående
x  Trötthet
x  Magont
x  Nervositet
x  Ensamhet

Dagboksanteckning från juni 2006

Läste för en tid sedan en gammal dagboksanteckning jag skrev den 16 juni 2006, ca 1-2 månader efter jag träffat den psykiskt labila tjejen. Tog mig sedan nästan ytterligare 3½ år innan jag vaknade upp ur min mardröm. Det är sorgligt hur jag agerat men en bra tankeställare. Jag reflekterade över min situation redan då men var tyvärr inte vid tidpunkten redo att möta mina rädslor.

Så var det dags igen, ganska exakt ett år sedan sist jag skrev sist. Då handlade det om L som jag var helt kär och förkrossad över. Vid tidpunkten hade jag inte insett att hon skulle göra mig helt förstörd även om jag misstänkte det. Hon finns fortfarande i mina tankar och spökar rätt rejält från och till. Fast just idag är det M som är på tapeten. Det är tjejen som jag haft väldigt lite kontakt med irl men som jag ändå lärt känna väldigt väl. Jag har på något sätt fäst mig vid henne trots att jag faktiskt hela tiden vetat att hon inte för nåt gott med sig. Jag har uppvisat ett väldigt destruktivt beteende men kan inte låta bli att falla tillbaka i det. Hon har alla världens problem men ändå dras jag till henne. Tror det är hennes bräckliga sätt i kombination med att hon inte hymlar med sina problem. Sen går det inte att komma ifrån att hon har en kropp som tilltalar mig. Idag träffade jag henne irl trots att jag hade bestämt vi inte skulle träffas mer häromdagen på msn och telefon. Jag kände dock jag ville träffa henne och få prata och förstå vad som händer. Hon har förutom sin borderline, problem med sin dotter och fd man. Jag har hamnat i en riktig pissig situation och jag hänger mig fast i en situation som är ohållbar och jag håller dessutom på att spricka av ångest och oro. Tror det även beror på dåligt samvete över C som jag fortfarande inte kan släppa greppet om. Nu är chansen när jag redan mår så dåligt, hade varit smartare att ta allt på en gång men jag är så rädd att bli helt ensam. Av nån anledning lever jag hellre i en livslögn än är helt ensam. Det är ensamheten som skrämmer mig.

Den självförnedring jag sysslar med är inte bra, jag tycks inte bry mig om att jag kör självkänslan i botten. Jag vet inte riktigt hur jag ska få någon fart på den. Jag fortsätter att göra saker jag inte vill och jag gör både mig själv och andra ledsna.

Kvinnor som älskar för mycket

Boken jag läser nu heter Kvinnor som älskar för mycket skriven av Robin Norwood. Det är en helt lysande självhjälpsbok. Boken är skriven för kvinnor i första hand men kan likaväl appliceras på män. Jag har nog aldrig fått så mycket aha-upplevelser av någon bok i den genren tidigare. Kanske läser jag boken med andra ögon nu när jag klivit ur min dimma men oavsett vilket är den högst läsvärd.

Boken visar tydligt hur ens mönster från uppväxten återspeglas i sina relationer med andra personer som vuxen. Hur vi försöker återskapa vår barndom genom att söka sig till partners som påminner om ens föräldrar till sättet och sedan försöka lösa problemen vi aldrig förmådde när vi var små. Det går inte särskilt bra som vuxen heller och man hamnar i hopplösa situationer hela tiden. Jag kan identifiera mig i hur mycket som helst. Jag växte upp i en förhållandevis dysfunktionell familj där det alltid grälades och de vanligaste samtalsämnena vid middagsbordet var otrohet och skillsmässa.

Vad som är lite anmärkningsvärt är att jag intagit båda rollerna som beskrivs i boken i mitt vuxna liv, dels har jag varit den som avvisar och ignorerar omsorg och är känslokall, dels har jag varit den vårdande som nästan kväver en annan person med min egen omtanke. I min samtalsterapi fick jag höra att det kan bero på att jag utökat min reportoar. När mitt första förhållningssätt inte fungerade, provade jag en annan infallsvinkel. Det låter rimligt i mina öron. Sista rollen jag spelade var att vårda och kontrollera, jag blev som jag nämnt tidigare medberoende i den psykiskt labila tjejens sjukdom. För mig som gillar att ha kontroll är det extra skönt att få en förklaring till mitt tidigare agerande, det gör det enklare att förlika sig med det och förlåta det.

Bomber och granater

Vilken härlig konsert med Rammstein. Det är ett helt underbart skådespel vi i publiken bjuds på. En manifestation i  pyroteknik ledd av den karismatiske domptören Till Lindemann. Scenshowen har allt man kan önska sig, ackompanjerat av tung, metallisk, industriell musik. Roligt också att kolla publiken, och jämföra den med dom som såg Depeche Mode för några veckor sedan. Denna gång var det mer knuttar, hillbillies och testesteronstinna personer. Variationen i ålder var dock likvärdig likaså antalet svartklädda personer även om utstyrseln skiljde sig åt.

Tyngsta låten enligt mig var Du Hast tätt följd av Links 234. Häftigaste upplevelsen var dock under låten Ich tu dir weh från senaste skivan. Där visade gruppen sin påhittighet med spektakulära sceneffekter. Sångaren är uppenbarligen inte höjdrädd.