Brev från ”fel” person

Idag när jag kollade min fb i förhoppningen att höra nåt från tjejen som ger mig tystnad fann jag istället ett annat meddelande. Det kom en aning oväntat men ändå inte överraskande. Det är från hon jag träffade dessförinnan. Tjejen vars ekonomi skrämde mig så mycket att jag inte kunde släppa in henne i mitt liv hur gärna jag än ville. Jag försökte förklara en miljon gånger att det skrämde mig, men hur skulle jag förklara utan att låta nedvärderande och såra henne. Jag gick som katten kring het gröt och fick fram det mesta av vad som oroade mig men hon tog inte det till sig. Ville inte lyssna eller förstå. Jag kan förstå det, hon hade hur mycket problem som helst, och hon hoppades få ro i kärleksbiten med mig så någon del i tillvaron fungerade.

Faktumet var att hon skilt sig inte så långt innan vi träffades, hennes företag hade konkat, hon bodde ensam kvar i ett radhus (i ett icke trivsamt område i Hbg) vars hyra var avsevärt högre än min 3:a i centrala Malmö i ett populärt område. Efter ett tag sa hon upp sin radhus för att flytta in till en vän, men när vännen i sista stund backade ur var hon plötsligt bostadslös också. Det var då hon ville bo hos mig veckorna utan barn. Hon frågade mig via sms när jag var i Asien om det gick bra. Vad fan skulle jag svara?! Då sa jag det gick bra, men så fort jag kom hem fick jag panik,  jag kände att det gick bara inte. Vi hade umgåtts i ett halvår och allt hade kretsat kring allt strul som omgärdade henne.

Hon hade 3 barn varannan vecka. Jag såg hur deras ekonomi var hopplös, det räckte att bara titta in i kylskåpet, och jag hade svårt att förhålla mig när jag hade ordnat för mig. Under tiden vi umgicks blev hennes bror inneboende. Hon fick både mobil och el avstängt om jag minns rätt. Hon hade jättesvårt att få hållbara jobb, och när hon hittade något dög det inte. I en sån situation får man nog bita i det sura äpplet särskilt när man flackat runt som henne och inte har något säkert kort att falla tillbaka på. Hon hade inte heller någon utbildning som kunde hjälpa till. Dessutom var hon stolt och ville inte ansöka om bostadsbidrag och socialbidrag. När hon väl började plocka i den biten var det långt gånget och olika instanser försökte matta ut henne med att hela tiden begära mer papper, vilket jag har förstått av andra inte är särskilt ovanligt. Skrämmande att man vill få folk som har det tufft att ge upp, typ sparka på någon som redan ligger.

Vi var i ofas ekonomiskt och det blev en väldig konstig balans. Jag bjöd henne på allt möjligt, förbehållslöst, men det kändes ändå märkligt för båda. Jag ville så gärna ha en relation med henne men hennes situation skrämde mig och därav blev det en distans. Jag ville, jag backade, jag ville, jag backade osv… Hon pratade alltid om min distans och den fanns där utan tvivel, det var som ett inre krig i mig. Jag ville men kunde inte.

Idag kan jag tycka delvis att mitt resonemang är märkligt utifrån att med min senaste tjej så var jag villig att hon skulle komma hit och bo med mig. Jag hade lätt fått försörja henne till 100% i 2-3 år innan hon lärt sig språket och översatt och kompletterat sin utbildning till svenska standards. Det var vad jag räknade med innan hon själv skulle kunna jobba och få egen lön. Hon var utbildad sjuksköterska.

Men med den svenska tjejen fick jag mest panik att jag skulle behöva försörja henne även om hon inte ens antydde det eller antagligen hade accepterat det. Hon är förvisso skyldig mig 15 000 kr som hon behövde när hon hittade nån stuga på landet och behövde deposition. Hon skulle börjat betala tillbaka för snart ett halvår sedan men inga återbetalningar än. I min värld är pengarna avskrivna men det har jag inte sagt till henne. Skulle jag mot förmodan få pengarna en dag i framtiden är det en bonus.

Detta är vad hon skrev, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hon har en stor plats i mitt hjärta, jag tycker hon är fin och modig. Hon är ärlig mot mig. Mycket är som jag vill det ska vara i en relation i samspelet mellan oss. Hon kompletterar mig bra då hon är en känslomänniska. Även om jag vill gå på känsla är jag styrd av tanke. Det gör mig ont att allt var så kaotiskt. Jag hade precis kravlat ur min egen röra och var livrädd att dras ner i hennes. Jag ville börja leva, och inte bara hamna i nya problem. Med min medberoende-personlighet hade det varit väldigt enkelt att falla tillbaka i gamla mönster. Jag kan känna mig egoistisk i mitt agerande men jag tror jag gjorde rätt. Jag hade lätt kunnat hamna tokigt igen.

”Det där glasberget… Det är för svårt för mig att klättra upp på. Jag vet det. Har vetat ett tag att jag inte kommer att släppa in dig, att jag inte vågar ha en relation med dig. Jag ser inte att den känslan hos mig kommer att förändras. Men jag ser också att jag (vi?) inte fått något avslut.
Jag tänker att det vore fint att få för att kunna gå vidare. Jag klarar, som du vet, inte av dörrar på glänt. Om vi stänger för en kanske öppnas en annan? Vänskap, tänker jag.

Jag hade så otroligt starka känslor för dig. Jag minns jag sa att det var först då jag träffade dig som jag släppte taget om min stora kärlek N.
Som ödets ironi dök han upp i mitt liv sent i vintras. Vi träffades intensivt några månader i våras. Inte som i en relation, utan med ändlösa samtal och något mer begränsat vindrickande. Att efter nästan 20 år träffas så där och vara precis de samma och ändå inte, är en skum känsla. Ganska trevlig.
Men jag försökte se något budskap i att han dök upp när du försvann,  han som jag släppte taget om när du kom in i mitt liv.
Det finns ingen dold mening med det. Det bara ÄR. Jag har överlag grunnat en hel del på både stort och smått.

Har jag kommit fram till nåt?
Inget särskilt.
Inte mer än att mitt liv är så jävla märkligt och ändå underbart. Att i kollektiv i ett kollektiv är minst sagt speciellt. Men för mig är det befriande att slå mig lös från normer om hur livet ska se ut. Barnen mår bra, är trygga och stabila. Vilken rikedom de får med sig! Förståelse för andra och sig själva.
Jag är en mycket stolt mamma även om andra delar i livet inte är på plats.

Vi skulle aldrig få ihop ett gemensamt liv, du och jag. Som jag älskade när vi skrattade tillsammans. Och som jag gick fullständigt sönder inombords när du gång på gång stängde mig ute.
Jag är helt säker på att det är okej att vara två, vara stark med någon annan. Din barriär är för svårforcerad för mig. Jag önskade du skulle förstå att du inte kan leva utan mig. Många dagar väntade jag. Tills det gått så lång tid att jag inte skulle tro dig längre om du nu fick för dig att säga det. ”Se bara!” skulle jag säga. ”Det går alldeles utmärkt att leva utan mig. Du GÖR det ju!”

Lika fysiskt som jag känner allt annat, lika fysiskt kände jag när jag gav upp min väntan. När det slog mig att inget du säger nu kan spela någon roll. Jag tror dig inte och jag vågar inte.

Som jag hoppas att du ska hitta den där underbara kvinnan som kan ge dig allt det där… Fast du inte resonerar som jag; Göra dig hel! Fylla tomrummet man omöjligt själv kan fylla eftersom det finns inuti en. Det blir lite som att försöka krypa in i sitt eget rövhål. Typ.

Jag vill gärna träffas. Och kramas och kunna vara vänner.
Finns inga undertoner eller förhoppningar i det. Bara så det är för mig.
Vet inte om du redan är iväg på nästa tur, tyckte jag räknade att det borde vara dags.

Största kramen!”

Streta emot

Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? Det är ett mantra jag bär med mig men tyvärr inte praktiserar i den utsträckning jag borde.

Jag vill så gärna skriva till min fd (?) flickvän och forcera fram ett budskap från henne, men då är frågan varför. För att få rätt? Jag vill vara lycklig men är allt annat än det för stunden. Jag blir inte lycklig oavsett vad jag gör. Prestige är inget som jag bryr mig om så visst kan jag bomba henne med meddelanden, men då försöker jag kontrollera och forcera situationen i min strävan att få rätt. I detta fall att man uppför sig respektfullt och avslutar en relation genom att säga ifrån. Det finns så mycket jag vill säga och fråga, och som jag behöver få ur mig för att inte bli knäpp, men hur gärna jag än vill skicka iväg det får jag nöja mig med att skriva det här. Jag vet det skulle bli bittra meddelanden och det vill jag inte bära med mig. Jag har ingen anledning att bete mig illa för att hon gör det. Hon har säkert sina anledningar. För nåt mystiskt och obegripligt pågår. Jag finns kvar på hennes facebook, likaså våra bilder ihop. Jag börjar undra om någon i hennes släkt förbjudit henne att ha kontakt med mig. Kanske tom tagit hennes telefon.

Ironin är att hon ville jag skulle vara lycklig skrev hon, och så gör hon mig mer illa än vad som behövs. Jag fattar verkligen ingenting alls. Hur man kan säga och skriva de saker hon gör vid vår sista kontakt och därefter fullständigt ignorera mig.  Jag trodde jag kände henne bättre än så. Jag blir besviken jag läste henne så fel. Jag tror dessvärre jag till viss del har mig själv att skylla. Jag skapade ”monstret” själv. Jag förespråkade alltid den svenska modellen att man delar allt i en relation, att det är jämlikt osv. Jag märkte hon var ovan vid detta tänk och nu har jag kanske fått det i retur. I vår del av världen värderas inte relationer högt utan vi konsumerar dessa precis som allt annat i vårt konsumtionssamhälle. Minsta lilla problem så separerar vi. Jag tror vi ger upp för lätt idag. Därmed inte sagt att jag vill ha det som på min morfars generation där man till varje pris höll ihop familjen. Jag tror dessa värderingar är mer typiska i Filippinerna idag men nu gör hon uppenbarligen undantag på detta.

Jag vet hon gjorde mig glad och fick mig att skratta, vilket är jätteviktigt för mig. Jag gillade hennes utseende och kropp, och även ålder. Hon var 10 år yngre än mig och ville ha barn då hon i sin värld ansågs vara gammal som inte hade några. I övrigt vet jag inte vad som gjorde henne bra. När vi reste runt på semester var jag alltsom oftast irriterad även om det var mer på hennes land än henne. Men tyvärr fick hon ta skiten, hon var så att säga budbäraren. Men vi klarade semestern i 3 veckor utan drama trots att vi levde så tätt ihop. Hon tog mig på ett bra sätt, och sa ifrån när jag gnällde för mycket. Det är en egenskap jag verkligen gillar när jag inte kan köra över någon. Jag vet jag retade mig på hennes självupptagenhet i olika sammanhang, hennes okunnighet om världen i allmänhet och att hon hon kunde vara ytlig. Men detta hade jag ändå överseende med. Vår brist på kommunikation får vi båda ta på oss. Den berodde dessutom antagligen även på såväl språkförbistringar som kulturskillnader. Jag vet inte om det är henne jag saknar eller relationen och sällskapet. Att jag hade någon att dela min tillvaro med. Kanske slog jag knut på mig själv med henne och idealiserade det vi hade. Men när jag ser på bilder från vår resa så ser vi väldigt kära ihop. Blickarna ljuger inte. Jag vet inte vad jag ska tro om nåt längre. Jag vet bara att tystnaden gör ont.

Minnesanteckning till mig själv

Jag blir förvånad vad snabbt det går att glömma bort bra strategier och verktyg som jag lärt mig de senaste åren genom terapi, kurser och böcker.

Då jag sitter i en rörig situation med tjejen på andra sidan jordklotet och inte är helt nöjd med mitt agerande i situationen så började jag läsa Hemligen – från ögonkast till varaktig relation igen. Har även läst en del gamla anteckningar från kurserna i personlig utveckling.

Det känns som att jag bör komma ihåg följande punkter:

• Kontrollera inte situation genom att agera på tankar. Försök släppa taget och inte manipulera.
• Lös min egen inre konflikt och kasta inte över den på någon annan.
• Iaktta den kognitiva triangeln inom mig. Sätt käppar för att undvika rundgång.
• Var vaksam på automatiska tankar, notera och låt dem passera. Lyssna inte på egot som bara vill bekräfta min rädsla och förstöra. Utmana och ifrågasätt istället.
• Gör tvärtom-metoden hur jobbigt det än känns för stunden
• Tänk på willingness-verktyget när jag är på väg att göra nåt för att lindra min smärta.
• Läsa min egen blogg för att påminna mig hur dåligt jag mått tidigare och att det kunde ha varit värre.

Kärlek – en liknelse jag gillade

Läser för tillfället en bok som är rena tegelstenen, över 900 sidor , som heter Shantaram och som utspelar sig till stor del i Indien, åtminstone än så länge för jag är långtifrån klar än.

I boken var det en beskrivning av kärlek som jag gillade och identifierade mig med. Förmodligen för att jag känner igen det som beskrivs så väldigt bra och det var en väldigt talande liknelse. Ofta är det jag som slår knut på mig själv för att bli gillad och uppskattad även om det vid några tillfällen har varit det omvända.

”Hon älskade killen. Hon gjorde det för hans skull. Hon skulle ha gjort vad som helst för honom. En del kvinnor är såna. En del kärlek är sån. Kärlek är för det mesta sån, så vitt jag kan se. Hjärtat börjar kännas som en överfull livbåt. Man kastar sin stolthet överbord för att hålla båten flytande, man kastar sin självkänsla och sitt oberoende. Efter ett tag börjar man kasta människor överbord – sina vänner, alla man känt. Livbåten sjunker i alla fall och man vet att man följer med ner. Jag har sett det hända massor av flickor här. Jag tror det är därför jag har fått nog av kärleken.”

Tydligen är en del män också så eftersom jag känner igen mig. Jag kanske inte har kommit till steget där jag gör mig av med vänner men däremot negligerar dom, typ säger att vi inte kan träffas. Då har jag inte ens en träff inbokad utan hoppas bara få kontakt med personen ifråga på nåt socialt nätverk eller över telefon. Besvikelsen när det sedan inte sker, att jag väntat på ingenting, är monumental. Jag blir så trött på mig själv att jag inte valde livet, dvs umgänget med en verklig vän, istället för någon som jag tror och hoppas ska gilla mig.

Det är aldrig roligt när man som jag är desperat efter att få närhet och kärlek. Det enda det resulterar i är att jag sitter och skär i mitt hjärta och blir än mer missmodig. Just nu är jag i en sådan situation med ”min” tjej som jag gör allt för att få det att fungera med trots att vi befinner oss på olika kontinenter. Ration på skickade mail är ca 5:1, dvs på 5 skickade meddelanden så får jag 1 tillbaka. Jag är inte blind, jag inser jag gör mig själv till åtlöje. Detta är med en tjej som jag inte ens träffat på de 3 senaste månaderna. Så jag förstår inte riktigt själv vad det är jag hoppas ska hända. Jag är fullständigt exkluderad från vad som händer i hennes liv. Just nu ägnar jag så oerhört mycket energi på att tänka och analysera saker som jag inte har en aning om. Jag behöver inse att detta är slöseri med tid så jag inte hamnar i liknande hopplösa situationer som tidigare där destruktiva relationer pågått i flera år.

Det enda positiva än är att trots att jag fått ok från två olika tjejer om avancerad sex så har jag backat och varit undvikande när det blivit aktuellt. Jag vill inte dämpa min nedstämdhet med några helt meningslösa sexuella möten med personer som varken attraherar eller intresserar mig. Tanken får mig inte ens kåt.

Berusande maktfullkomlighet

För några månader sen fick jag kontakt med en tjej på en mindre nogräknad kontaktsida. Vi bytte några mess och insåg vi delade en del sexuella intressen, främst kring dominans. Det rann lite ut i sanden och jag for jag iväg och jobbade och tiden gick. När jag kom hem igen sökte jag upp henne igen efter ett tag, och nyligen tog vi en spontanträff som slutade med hemgång till mig. Jag var dock på teasinghumör så hon satt mer eller mindre naken i min soffa och jag i princip påklädd. Hon var så kåt så hon höll på att gå upp i atomer. Någon dag senare möttes vi på allvar i ett planerat sexmöte. Hon uppfyllde alla sina uppdrag och hon visade sig vara bland det kåtaste jag någonsin stött på.

För omväxlingsskull är detta en tjej som inte har diagnoser, självdestruktiva beteenden eller andra brister utan hon är bara sexuellt openminded med förkärlek för allt som sticker ut. I nuläget kör vi kompetensutveckling inom bdsm. Som hon sa efteråt: ”Du har tagit en oskuld och det är ytterst ovanligt för att vara jag”.

Jag känner nu en nästan berusande maktfullkomlighet över vad jag lyckas få henne att göra. Hon är i princip gränslös i sitt beteende. Hon lever i en öppen relation och har samtidigt ett antal pågående sexrelationer. Vi har varit väldigt tydliga med att det enbart handlar om sex. Detta passar mig förträffligt, vi har inga åtaganden mot varandra alls, men funkar samtidigt väldigt bra ihop sexuellt. Vi lever i olika världar, där hon är en del i hbt- och queerrörelsen.

Hon ser bra ut även om hon i mina ögon är mer extrem än vad jag annars skulle tilltalas av, har ordnad tillvaro, är frisk och sund samt välutbildad och egenföretagare. Hon har inga självdestruktiva beteenden utan är snarare noga med personlig säkerhet, tillit och skydd, vilket jag uppskattar.
För tillfället vidareutbildar hon sig och hennes yrkesval är ytterst intressant utifrån hennes beteende.

Vi håller som bäst på och planerar för nästa möte och jag märker att jag blir helt uppslukad i detta och så klart blir jag lite fundersam med tanke på min bakgrund. Jag får en slags berusningskänsla i kroppen och triggas av vad jag kan få henne att göra. Även om jag inte behöver anstränga mig särskilt hårt för att hon ska genomföra saker häpnar jag likväl över vad hon är villig att ta sig för i sin kåthet. Hon är helt skamlös. Det känns verkligen som jag mött en likasinnad.

Tyvärr reser jag snart bort igen men jag hoppas kunna bibehålla kontakten med henne. Tänker att det är lättare när hon inte har fasta relationer. Då finns det utrymme att ta upp kontakten med mig igen. Jag har en känsla av att hon har ett intressant kontaktnät som gör att hon kanske kan hjälpa mig att bli av med några få oskulder som finns kvar om jag spelar mina kort rätt. För hon har nog redan noterat att jag inte är särskilt pryd eller återhållsam sexuellt. Så vi borde kunna ha nytta av varandra hoppas jag.

Tidigare ikväll sa jag till henne att gå ifrån sina studiekamrater och gå och onanera. Bilden på trosorna hon skickade var nog det blötaste jag har sett. Jag tycker detta är riktigt kul men jag känner att jag tappar fokus. Jag försöker känna efter vad mitt allmänna sinnestillstånd är, och det är nog neutralt. Jag känner mig förvisso en aning rastlös och understimulerad så det är inte konstigt jag triggas av uppmärksamheten.

Vilken kille tycker inte denna tjej är duktig?
”Imorgon kväll är jag endast till för ditt behag, Master. Ses vid 19 någonstans? Tänkte jobba till 17 ungefär, så har jag gott om tid att förbereda mig.”

”slynan vill först och främst behaga Master, men är ju synnerligen förtjust i att bli pullad hårt tills hon sprutar, med fördel strax efter att ha blivit fistad. Så om det är något Master uppskattar så är det ett välkommet inslag. Tror nog Master har rätt bra koll sen sist; gärna dubbelt och gärna munknull, till exempel. slynan har givetvis stort förtroende för Masters färdigheter och egna idéer och ser fram emot att vara utlämnad till Masters infall och vilja…”

”…och skulle Master tycka att slynan förtjänar en stunds onani även idag så kan han veta att hon är väldigt våt nu, och gärna smiter iväg från studiesällskapet ett par minuter… Och givetvis visar sin tacksamhet med bilder om det hjälper.”

”Telefonen dog inne på toan, så hann inte ta någon bild på när jag slickade i mig mina safter, men ska genast ta av mig trosorna och sen svara på ditt tidigare sms”

Mycket som snurrar

Det har gått en längre tid då jag inte kunnat samla mina tankar som jag vill. Jag har också återfått en del av den oro och nervositet jag kände tidigare men som försvann ju mer jag städade upp mitt liv. Det är först nu jag kan se att jag varit fri från detta obehag ett längre tag då det är nu jag blir uppmärksam på det. Under en kort men stressig period för någon vecka sen kom jag i otakt med min Voxra och funderade även på att sluta med det, den tanken har jag nu övergivit och är tillbaka i rätt vanor igen. Jag är inte mogen att sluta med det riktigt än. Att leka doktor och syssla med självmedicinering är något jag ska akta mig noga för, jag har erfarenheter av det sen tidigare från nära bekantskaper och det funkade inte bra för dem.

Jag tror mycket av min oro hänger nog ihop med den stress jag känt kring mitt jobb där jag hoppat in som vikarie på en massa olika platser, och inte fått den arbetsrytm jag annars är van vid. Allt prat om uppsägningar har inte heller bidragit till något positivt. Jag fick min uppsägning för dryga månaden sen och mitt sista datum var mitten av december men det är ointressant då jag redan skaffat nytt jobb. Jag går tillbaka till där jag jobbade dessförinnan. Jag får en bättre tjänst än tidigare och allt gick väldigt smidigt och enkelt. Jag blev uppsagd från det stället 2009 på grund av arbetsbrist, nu går jag tillbaka dit från att ha blivit uppsagd av samma anledning på stället jag hamnade då. Detta jobb kommer ta mer stryk socialt då jag blir borta under längre perioder men samtidigt får jag mer sammanhängande tid hemma, vilket ger mig möjlighet att utforska mitt intresse för coachning.

Ikväll var jag på en informationsträff hos dem som arrangerat kurserna i personlig utveckling jag gått tidigare i Stockholm. Dem verkar intresserade av att etablera sig i Malmö och jag hade bra samtal med ansvariga. Det var intresserade av att höra var jag befann mig och hur jag såg på eventuella möjligheter i framtiden. Det gjorde mig glad och upprymd då det är något jag är väldigt intresserad av att syssla med i framtiden. Jobbet jag har hoppat på nu känns huvudsakligen som en tillfällig lösning för att fundera vad jag vill göra framöver och även för att buffra pengar. Lönen är bra och jag stortrivdes förra gången jag var där men nu har mycket förändrats i min tillvaro och jag har andra förhoppningar och funderingar. Men som ett under-tiden-jobb är det lysande.

Jag tror jag har haft för mycket lösa trådar som inte fallit på plats som skapat oron jag känt. Innan hade jag inte så mycket hängande över mig eller om jag hade det, så hanterade jag det annorlunda. Jag har blivit lite lat, bekväm och även rädd. Jag har haft en tendens att sylta in mig i saker som inte varit helt genomtänkta och där jag fallit tillbaka i mitt ambivalenta och svävande sätt istället för att agera tydligt och klart. Jag vet i grund och botten vad jag behöver göra för att må bra i det stora hela, likväl är det svårt att genomföra det ibland. Jag motarbetar mig själv, vilket får anses som dumt och energikrävande. Jag har inte varit helt ärlig mot mig själv utan jag har försökt kompromissa om det som är viktigt för mig. Det blir aldrig bra.

 

 

Mind the gap

För en tid sedan var jag i London. Det var helt fantastiskt, som alltid. Jag gillar verkligen den staden. Denna gång hann jag med att gå på fotboll, se en musikal och shoppa en del. Jag har fortfarande inte fått se en vinst med Arsenal så jag får ta en resa till London till hösten igen. Tredje gången gillt hoppas jag. COYG!

Nu har jag sett de flesta sevärdheter i London som jag är intresserad av att se så det är skönt att bara strosa runt och kolla läget. Ta tunnelbanan till nån station och kliva upp och se hur det verkar där. Verkar det trist tar jag mig bara någon annanstans.

Denna gång bodde jag på samma hotell som när jag var där med C hösten 2010. Jag trodde det skulle kännas märkligt men det var inget som störde mig alls. Däremot tyckte jag det var trist att inte ha någon att dela upplevelsen med. Jag trivs bra i eget sällskap och få göra saker i eget tempo men visa saker, som att t.ex. äta och se en musikal är roligare om man är två tycker jag.

Jag skulle verkligen vilja träffa en tjej som jag kan dela saker med men tyvärr hittar jag inte den typen av tjejer. Jag hittar mest deprimerade och arbetslösa tjejer, som t.ex. borderlinetjejen och hon i Hbg. Då blir det svårt att göra saker tillsammans när man är i helt olika faser i livet. Jag har varken råd eller är intresserad av att betala för en annan människas liv och leverne. Jag kan gärna bjuda på fika eller middag ibland men inte hela tiden. Jag vill kunna unna mig annat för pengarna. Dessutom blir det ingen bra balans när bara en person har pengar. Jag skulle inte själv vilja att någon betalade allt för mig för jag skulle bara känna en jobbig tacksamhetsskuld, hur välmenat det än var.

Där jag befinner mig nu har jag inte tålamodet att vänta in en tjej så hon får ordning på sin tillvaro. Då får jag söka mig vidare istället. Någonstans måste det finnas en tjej som är stabil, har ordnad ekonomi och som är sexuellt openminded. Frågan är bara var jag ska hitta henne. Jag tycks hela tiden leta på fel ställen.

Dags igen

För en tid sen kunde jag inte låta bli att gå in på Miss Orange blogg, det var några dagar efter att hon skickat sitt senaste sms till mig. Hon hade raderat sina tidigare inlägg men börjat skriva på nytt i november. Det visade sig att det gick trögt för henne. Hon har varit inlagd och även fått ECT-behandling igen. Senast det hände var medan vi umgicks. Dessutom hade hon blivit av med sitt jobb men det hade jag anat utifrån att jag visste att företaget hon jobbade på gick i konkurs i slutet av förra året.

I sin blogg ondgjorde hon sig, precis som förr, om alla följder av behandlingen, främst då att hon tappar minne. Märkligt nog, eller snarare ironiskt, tycks hon inte glömma bort mig.

Det gjorde mig dock ont att se att hon var inne i en period där det var tufft för henne. Jag känner värme och kärlek för henne på mitt sätt. Jag minns hennes ord från förr då hon berättade hur ledsen hon kände sig när hon var inlagd tidigare och ingen hörde av sig. Jag funderade ett tag på om jag trots att skulle skicka ett sms till henne, nåt kort i stil med att jag hoppades det snart skulle vända för henne igen. Jag tänkte hur ensam och utlämnad jag skulle känt mig i en omvänd situation. Jag funderade kring vad mina motiv var och vad jag ville få ut av det. Jag insåg att det förmodligen var mitt medberoende som ville få komma till tals. Att jag ville in och fixa och hjälpa. Alltså fanns det ingen anledning för mig att höra av mig. Jag har inte lust att kliva in i det rollspelet igen. Det får räcka med att jag skänker henne en varm tanke här istället.

Jag blev en aning överraskad när jag såg hon ska vara ledare för en skrivkurs till sommaren. Jag vet skrivande är oerhört viktigt för henne och att hon är duktig med det skrivna ordet. Jag hoppas hon mår bättre till dess så hon kan hålla kursen.

Två gånger på kort tid har jag för övrigt sett hennes fd man, honom hon höll på att skilja sig ifrån när vi träffades. En gång på ett populärt uteställe kring Möllan och så på flygplanet häromdagen. Jag undrar om han känner igen mig, eller snarare vet vem jag är. Inte för att det har det minsta betydelse men jag har en tendens att se honom rätt ofta. Vi rör oss på samma ställen. Han får mig alltid att tänka på henne. Jag brukar fundera på vad han tycker och känner för henne. Dom har ett barn ihop med delad vårdnad, men där han ofta fått mertid då hon varit inlagd. Jag vet också han har hittat henne livlös vid något tillfälle då hon försökt ta livet av sig.

Häftig upplevelse

När jag loggade in på min blogg idag blev jag förvånad när jag såg att jag hade haft 149 besökare igår på min sida. Normalt brukar det ligga på 25-35 besökare om dagen och med någon enstaka topp kring 50. Undrar hur 149 personer kunde hitta hit igår. Kanske är det att Alla hjärtans dag närmar sig och det är många med dåligt samvete.

Var på kurs i förra veckan, en fortsättning på tidigare två jag har gått,  och kan nu kalla mig diplomerad coach. Det var intensivt, nervöst, lärorikt och mest av allt fantastiskt. Jag har fullständig tillit till kursledarna, vilket gör att jag vågar utmana mig själv även när jag känner oro och nervositet. Vi som deltog i kursen coachade varandra för att öva oss och sista dagen så coachade vi på riktigt på inbjudna personer som hade något de ville prata om. Det var pirrigt men gick väldigt bra kände jag. Personen jag fick som klient hade problem på så många fronter att jag häpnade. Jag kunde nästan ta på dennes oro och stress. Vi samtalade i 45 min och jag fick öva på det jag hade lärt mig. När vi var klara var det riktigt häftigt att se hur jag hade kunnat landa personen så denne gick iväg lugn och sansad, åtminstone för stunden. Snacka om omedelbar feedback.

Eftersom vi inte skulle träffas fler gånger var det inte läge att börja skapa strategier och lösningar för alla problem utan bara för mig att låta personen känna sig sedd och lyssnad på, och få ner denne i varv så det fanns möjlighet till mer rationellt tänkande.

Jag upplevde att min coachning gick bra och det stämde bra överens med den utvärdering som klienten hade fyllt i efteråt. Det kändes skönt att min känsla var rätt och gav mig självförtroende.

Nu får jag fundera lite hur jag går vidare med detta. Jag ska låta kursen landa i mig och känna efter. För stunden befinner jag mig fortfarande i ett lyckorus där jag svävar på moln. Tanken är att på något sätt försöka nå ut till så mycket bekanta som möjligt för att kunna fortsätta få erfarenhet med det jag har lärt mig.

Jag tycker det känns lite konstigt att sälja in mig själv till omgivningen men det är nåt jag får arbeta med. Jag vet inte riktigt vad det beror på men kanske är det för att jag kommer ta betalt för mina tjänster. Dock handlar det inte om full betalning utan nånstans mellan 250-300 kr för ett tillfälle. Jag tänkte först att första gången skulle vara gratis som ett prova-på-besök men fick under kursen reda på att det inte skulle generera fler klienter. Dessutom fick vi frågan om vi skulle jobba gratis första veckan på ett nytt jobb och tydligare kunde det inte bli. För det hade jag aldrig gjort.

Bokslut 2011

Ännu ett år har passerat och nya misstag men också lärdomar och erfarenheter har gjorts. Överlag har det varit ett bra år på många sätt även om jag inte alltid uppskattat det för stunden. Kanske har inte 2011 varit lika omvälvande för mig som 2010, mycket beroende på att jag lärt mig hantera tillvaron bättre men också att jag fått mer tid att bearbeta och lägga saker bakom mig. Det har inte behövts lika radikala åtgärder under 2011. Jag har lärt mig acceptera mig själv mer och även släppa kontrollen på en hel del saker.

2011 går till året som då jag bland annat:

• Fyllde 40 år
• Reste ensam på semester för första gången, var i London och såg en match med Arsenal
• För första gången fick vikariera som Öst på jobbet vid ett antal tillfällen
• Definitivt bröt upp med C efter 9 års holmgång, och utan tvivel och ånger i efterhand
• Började äta Voxra för att bli piggare
• Köpte mig en motorcykel
• Blev vuxenkompis till en tonåring
• Fortsatte med kurser i personlig utveckling
• På allvar började ifrågasätta mitt yrkesval och även fundera på karriärbyte
• Började träna box
• Vågade klippa band med några nyvunna kontakter som inte kändes bra
• Fortsatte gå i samtalsterapi
• Inte hade någon kontakt med Miss Orange
• Besökte Swing Inn för första gången och avskydde det
• Sprang två stycken halvmarathon
• I perioder var bekväm i arbetet med att jobba med mig själv
• Försökte använda mig av alla de verktyg jag fått i terapi och kurser med skiftande resultat
• Hittat en inre ro och acceptans
• Insett att jag har mycket kvar att jobba med även om det går åt rätt håll
• Hade sex med en tjej född på 80-talet
• Testade att ha sex med en bbw
• Köpte mig en så kallad smart phone trots stor motvilja
• Började ta tupplur i min soffa istället för sängen
• Vid flera tillfällen lämnade disk till morgondagen
• Gick en utbildning för att bli spinninginstruktör
• Hade 10 000 besökare på min blogg
• Var på språkresa i Berlin
• Provade bikramyoga för första gången
• Insåg att jag genom åren tappat bort mig själv och är osäker på vem jag är och vad jag vill
• Kunde acceptera min mamma lite bättre även om där finns mer att jobba på
• Återknöt kontakten med några gamla vänner
• Skaffade mig, om än motvilligt, facebook
• Dejtade samma tjej som en vän visade det sig, dock rann det ut i sanden för båda
• Insåg att de flesta människor är rädda och sällan vågar blotta sig och vara ärliga och nakna
• Inte har varit otrogen eller ljugit om relationer
• Vågade erkänna för mig själv att vad som verkligen fattas i mitt liv är en relation

Det finns fortfarande mycket att jobba med för min del under 2012. Främst gäller det att släppa mer på kontrollen men också våga kommunicera vad jag vill bättre. Jag hoppas kunna fortsätta att vara ärlig och sann mot mig själv och min närmaste omgivning. Jag hoppas att 2012 år ska bli året då jag äntligen hittar en trevlig och sund tjej att dela tillvaron med.

Vig som en dräktig elefant

När jag fyllde år fick jag ett 10 dagars prova-på-kort på Bikramyoga av min vän M. Hon har hållit på med detta ett tag och nästan tjatat på mig att jag borde pröva. Hon tror det är precis vad jag behöver. Efter nästan ett halvår tog mina ursäkter slut så förra veckan provade jag för första gången. Det var precis så tufft som jag hade hört det skulle vara. Ett pass pågår i 90 min. Under tiden står man i 40 graders värme och gör 26 olika övningar, där varje övning repeteras 2 gånger.

Jag visste att jag inte är särskilt vig och att min balans kunde vara bättre men det blev nästan lite komiskt första gången. Jag kände mig som en dräktig elefant när jag försökte mig på en del av övningarna. Vissa saker är nog bara inte menade för mig. Men övningarna ger ändå resultat och jag tror på konceptet. Med mitt prova-på-kort får jag köra hur många pass jag vill under tio dagar. Jag har även hunnit med ett andra pass och det var om möjligt ännu tuffare. Trots det kunde jag märka en del förbättringar. Jag tror det berodde på att jag kunde fokusera mer på övningarna denna gång. Jag hade större förståelse för vad det handlade om. Vid första tillfället var allt nytt och jag hade fullt upp att försöka se vad andra gjorde.

Jag ska försöka hinna med ett tredje pass innan mitt kort tar slut, sen får jag fundera på om jag ska gå vidare med detta. Som det känns nu lutar det åt att det blir så. Jag tänker att om jag försöker köra ett pass i veckan eller åtminstone varannan vecka så bygger jag upp en smidighet i kroppen med tiden. Men framför allt får jag det meditativa med andning och medveten närvaro, vilket är precis vad jag behöver. Under passen är jag där, tankarna svävar inte iväg. Efteråt är det en förlösande känsla, det känns nästan som efter sex. Yogan är helt säkert nyttig för mig och min kropp i många hänseenden. Jag kan inte se några nackdelar.

Sen är det lite bonus att alla deltagarna är minst sagt lättklädda under passen. Det räcker att ha ett par badshorts eller liknande på sig som kille. Vid första tillfället hade jag ett par tunna bomullsshorts på mig, det var en riktigt dålig idé. De var plaskblöta efteråt. Yogan kanske är ett bra dejtingställe, vem vet. Dock finns det inte utrymme för att spana tjejer  på passen då alla är helt uppslukade i sig själva. Men jag kan ju lära känna nån där som jag sedan möter ute på någon annan plats. Jag tänker att ju fler ställen jag exponerar mig på, desto större är mina chanser att träffa en tjej en dag. Hon lär inte knacka på min dörr från ingenstans, det är det enda som är säkert.

Intet nytt på dejtingfronten

Upptäckte för nån dag sedan att jag haft över 10 000 besökare på denna sida. Så klart är det inte 10 000 olika besökare utan en del har förmodligen återkommit ett antal gånger. Vet inte om det är mycket eller lite, och egentligen har det ingen betydelse eftersom jag inte eftersträvar att locka läsare. Jag har bloggen för att få saker som stör mig ur systemet, och även som en dagbok som jag kan blicka tillbaka till i framtiden. Här kan jag få gnälla och tycka synd om mig själv bäst jag vill utan att någon behöver lyssna.

Jag har inte delat med mig av adressen till min blogg till någon, inte ens mina närmaste vänner, så på sätt och vis är det ändå anmärkningsvärt att så pass många hittat hit. Jag förmodar det jag skriver om ligger i tiden. Många av oss tar till verklighetsflykt när tillvaron blir för jobbig, det är bara hur det gestaltar sig som skiljer oss åt.

Jag började skriva i februari 2010, jag kan tycka det är synd jag inte började direkt kring julen 2009. Hade varit intressant att läsa hur allt kändes då. Jag minns bara att jag hade fått nog av allt. Mycket har blivit bättre sedan dess, men relationer är fortfarande ett knepigt kapitel för mig fast numera på ett annat sätt. Då hade jag för många igång samtidigt, nu har jag ingen alls. Däremot har jag en innerlig önskan om en ärlig och ömsesidig relation med en bra och sund tjej. Jag kan ibland känna att jag har så mycket kärlek i kroppen som jag inte får dela med mig av och att den nästan kväver mig. Visst skulle jag kunna ge den till någon annan eller till mig själv men det är en typ av kärlek som kräver värme och närhet som par. Jag känner ett stort behov av att få vara betydelsefull för en annan person, någon som den personen längtar efter och litar på.

Jag har varit singel för länge nu. Det beror så klart på hur jag tänker. Själv anser jag det är sedan 2002 då jag bröt upp med A. Därefter har jag haft ett antal relationer men inga som jag ansett som seriösa. De har mest präglats av destruktiva beteenden i någon form. Skulle jag även räkna in dessa relationer så har jag varit singel sedan slutet av maj i år. Det är kanske bättre för mig och min självkänsla.

Jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer träffa någon där det klickar för båda, det är för mycket enkelriktat i nuläget. Det är alltid något som inte stämmer. Jag söker det ärliga och nakna mötet men det verkar vara svårt att finna. Jag är trött på ytliga och meningslösa spel. Det tar bara onödig energi att försöka lista ut vad som förväntas av mig. Visst kan jag bara låta det bero och agera fullständigt passivt, och se hur tjejen hanterar det, men då spelar jag ett spel istället. Jag tror att om båda vill samma sak så ska man kunna hoppa över dessa spel och visa ett ömsesidigt intresse för varandra där det leder någon vart. Jag förmodar det är rädslor som styr oss och att det är så att vi inte vågar visa upp vem vi verkligen är, utan gömmer oss bakom masker för att få folk att tycka om oss. Vi tror att ingen skulle kunna tycka om oss annars. Själv vet jag att jag gillar äkta människor som vågar visa sin sårbarhet. I mina ögon tyder det på mod.  Tyvärr har det sina nackdelar också. Några tjejer jag har mött har varit lite väl labila för att det ska bli bra.

För någon vecka sedan lyckades tre olika kandidater försvinna samtidigt, varav två var seriösa och en var ämnad för sex. Det komiska med det var att alla tre tjejerna hade småländskt påbrå, dessutom med förkärlek för Möllan. Tydligen ett dåligt landskap för mig. En av de som försvann var en tjej jag hade träffat tre gånger men där vår kontakt blev mer och mer sporadisk. Till slut frågade jag henne vad som pågick och fick till svar att hon var osäker på vad hon kände men att det inte betydde att hon inte ville träffas igen. Jag gjorde det lätt för henne och avslutade det. Är hon osäker lär det knappast bli bättre senare. Det var för övrigt samma tjej som en vän till mig dejtade i samma veva. Han kom inte heller någon vart. Jag skickade ett i mitt tycke schysst och ärligt sms där jag önskade henne lycka till och sa att det inte var nån större mening att vi träffades mer om hon kände som hon gjorde. Till det fick jag inget svar alls. Det kan jag tycka är dåligt när man träffats tre gånger. Jag hade förstått det om jag hade skrivit nåt opassande eller elakt, men det finns det ingen anledning till. Man kan inte rå för hur man känner.

I veckan har jag varit på ytterligare två dejter, där den ena var i sexsyfte. Träffen förlöpte väl och vi kommer ses framöver om jag inte ångrar mig, vilket förvisso inte är uteslutet. Det är egentligen inte det jag vill men samtidigt får jag roa mig med något. Tjejen såg trevlig ut och uppförde sig, men likväl är det något med henne som får mig tveksam. Hennes historia är en aning rörig. Den andra dejten var trevlig men vi klickade inte särskilt väl. Det var nog första gången jag dejtade en kvinnlig ingenjör. Det ska jag inte göra om.

Falsk bekvämlighet

Läste ett inlägg på en blogg jag följer som var intressant och en bra påminnelse för mig. Det handlade om att ta sig ur sin ”comfort zone”, att våga gå emot de hinder och begränsningar som vi själva sätter upp i vårt inre. Det är bara vårt ego som talar av rädsla för att göra det bekvämt för oss. Det är inga sanningar utan påhitt men följer vi denna röst händer inte mycket nytt i tillvaron. Vi trampar runt i samma gamla hjulspår och hämmar oss själva. Ska vi komma någon vart gäller det att våga göra det som känns lite obehagligt och utmana vår rädsla.

Själv kan jag se hur jag har gått och skjutit på tre saker av olika anledningar. Men i grund och botten handlar det om rädsla och obehag i olika former. Nu ska jag ta tag i dessa saker så det slipper ligga och skava mer, som det är nu tar det bara onödig energi och gör mig missmodig. Jag ska således börja bruka allvar med att lära mig tyska så jag kan nå fördelar på jobbet. Jag har mycket att vinna på det även om jag skulle byta företag eller sluta helt. Jag ska även kolla upp möjligheterna att bli spinninginstruktör efter att ha gått en utbildning i höstas. Det börjar bli tid att tag i detta innan nyvunna kunskaper faller i glömska. Jag ska även anmäla mig till den tredje och sista delen av kurserna jag gått i Stockholm. Den är en renodlad coachutbildning. Med det i åtanke ska jag bege mig till en syo-konsulent eller liknande och se vad för möjligheter jag har till omskolning eller vidareutbildning inom denna nisch. Det känns som jag har nått slutstationen med mitt nuvarande jobb eller snarare yrke. Nyligen vikarierade jag i en högre position igen men inte ens det gjorde att det kändes bättre.

Fjortisrock som fortfarande lever

Igår var jag på Debaser och såg Sator. Var ett tag inne på att se Sisters of Mercy i Lund på Mejeriet istället men valde snålvarianten i Malmö. Det var dessutom enklare då jag precis kommit hem från jobb och var väldigt trött. Senast jag såg Sisters var det en riktig besvikselse med uselt ljud och massa rökmaskiner där det knappt gick att se gruppen. Mina vänner som var på Mejeriet igår sa spelningen var en upprepning på den förra. Det verkar alltså som jag valde rätt, Sator var riktigt kul att se, precis som senast för två år sedan. De är ett riktigt bra liveband.

Jag och en vän konstaterade att första gången vi såg bandet var för 25 eller 26 år sedan i en tennishall i byn där vi växte upp, på en Valborgsspelning. Frågan är bara om vi såg bandet eller låg däckade utanför som alla andra fjortisar. Det kunde vi inte riktigt komma ihåg. Det kändes lite avslaget att veta att det var så länge sen vi såg bandet första gången, det fick oss inte att känna oss yngre. Men det kom vi snabbt över med hjälp av någon öl och bra musik. Dock fick inte min vän behålla humöret uppe hela natten då han på vägen hem på sin cykel missade en stoppskylt och fick betala två tusen kronor till två poliser. Han var ändå inte helt nedbruten, enligt egen utsago, tack vare att att det hade varit två söta kvinnliga poliser.

På konserten undrade min vän om han kunde fråga mig en sak som stört honom ett tag och som han var tvungen att få reda på. Jag trodde han skulle fråga nåt om C eftersom dom två var klasskamrater som unga men det visade sig vara något annat. Han ville veta om det var sant om jag hade mått dåligt när vi var på födelsedagsfest ute på landet några veckor tidigare eller om jag skulle träffa någon senare på kvällen. Vi skulle egentligen ha åkt ut tillsammans i bil den kvällen men jag sa jag ville köra själv då jag kanske skulle åka hem tidigare och inte mådde helt hundra. Min vän sa att han hade trott jag ljög om mitt mående och att jag skulle träffa någon eftersom jag verkade bli störd över den dåliga täckningen ute på landet. Han tyckte dessutom jag hade verkat en aning frånvarande.

Det verkar som jag är lätt att läsa eller så känner min vän mig bra, kanske en kombination av båda. Visst hade han rätt, jag skulle eventuellt få besök samma kväll av en tjej beroende på när hon kunde komma loss från det stället där hon hjälpte några vänner att servera. Hon hade pratat lite löst om det några veckor tidigare men jag trodde inte det skulle bli av eftersom vi inte hade haft någon kontakt mer än att hon skickat några onanifilmer till mig på mobilen. Jag trodde hon var mer snack än action, en teaser. Vi hade träffats för sex några gånger tidigare förvisso men efteråt blev hon alltid en aning avvaktande på ett sätt jag inte riktigt blev klok på. Ena stunden var hon väldigt på och driven, nästa blyg och trevande. Vi snackade mer än sexade på riktigt. Jag trodde inte vi skulle träffas mer utan att det gled ut i tomma intet.

Jag visste alltså inte riktigt vad jag skulle tro men jag körde likväl hem tidigare från festen då jag inte kände mig i form och dessutom kanske skulle få besök. Vid halv två tiden på natten skickade jag ett sms till tjejen och frågade om hon skulle komma eller om hon hade åkt hem. Fick till svar omgående att hon skulle dyka upp hos mig inom kort. Tio minuter senare ringde det på dörren och där stod hon i kappa och stövlar som med en snabb och enkel avklädning  förvandlades till body och stayups. Hon stannde fram till sex på morgonen då hon var tvungen att åka hem då hon skulle jobba klockan tio och hoppades hinna sova någon timme. Jag sa till henne att jag inte trodde hon skulle komma iväg till jobb och jag fick rätt visade det sig av det sms jag fick någon dag senare från henne.

”Som man bäddar får man ligga… men fastspänd lär du få nog få vänta på tills jag har råd att stanna hemma från jobbet igen. 😦  Säger bara fy fan vad jag har ont i ALLA muskler. Nästa gång får jag allt jobba på att ligga helt stilla för att behaga dig men jag måste få ta lite på mig själv oxå när du knullar mig så skönt bakifrån. Okeeej, ännu snuskigare?? Nu blev jag allt nyfiken. 🙂 Berätta! Tänker du först straffknulla mig i munnen innan du hårt o brutalt rövknullar mig ända in till roten? 🙂 Mmmm, blev så sjukt kåt när du slickade mig djupt i min längtansfulla röv… För att inte tala om när du knullade mig i båda hålen… Mmmm, riktigt najs. 🙂”

Jag förstår hon hade ont i sina muskler efteråt, har nog aldrig mött någon som sprattlat som henne tidigare mer än Miss Orange. Hon trodde nog verkligen hon skulle kunna ta sig loss. Jag är förundrad att mina grannar inte klagade för hon var dessutom väldigt högljudd, vilket jag förvisso visste om sen tidigare, men denna gång var det mer än tidigare. Tydligen är det inte så lyhört där jag bor. Hon är oerhört kåt och riktigt bra sex. Det är synd bara att våra personligheter inte matchar alls. Hon hann precis börja starta den del jag inte gillar med henne när hon skulle gå, men då kunde jag uthärda eftersom jag visste det skulle vara över om 5 minuter.

Just nu är jag sugen på riktigt snuskig sex och det får mig en aning distraherad känner jag. Tankarna svävar iväg och jag har svårt att fokusera. Bloggtjejen dyker upp på min näthinna och jag minns delar ur våra samtal som fick mig väldigt upphetsad. Hon var precis så snuskig som jag vill det ska vara. Just nu skulle jag verkligen gilla att ha henne väldigt lättklädd framför mig, och få testa de två ”skillz” hon sa hon ägde när det gällde oralsex. Jag skulle kunna tänka mig mycket annat därtill. Det är nåt med hela henne som lockar mig och gör mig nyfiken på henne, kanske är det för att hon är så otillgänglig för mig, vilket påminner mig om mycket annat.

Jag undrar vad det är som får mig sugen på sex som är utöver det vanliga och varför jag inte bara fantiserar om vanlig sex. För i grund och botten gillar jag öm och kärleksfull sex. Dock gärna gärna i kombination med vetskapen att rå och hämningslös sex kan förekomma med samma person. Jag tror det är dom tvära kasten som lockar mig, berg- och dalbanan. Känslor som svänger. Nåt som får mig att vakna upp i vardagen.

Jag funderar på att skapa en profil på Darkside trots alla mina farhågor kring denna sajt. Jag skulle verkligen vilja träffa någon som tänker sex som jag och som vill utveckla det tillsammans med mig, gärna i kombination med ett vardagligt liv, men fram tills dess att det händer får jag roa mig med sexbiten. Jag vill inte bara stänga ner min drift och låtsas som den inte existerar. Det är nu jag lever och har möjligheten. Däremot ska jag vara snäll mot mig själv och vara försiktig. Jag var nära att ta kontakt med en kvinna som jag lovat mig själv att inte träffa mer och jag lyckades sansa mig i sista stund, vilket kändes bra. Det är kvinnan som jag switchat med och jag kände det hade varit kul att ta den andra rollen, men insåg att det inte är värt det, jag skulle bara bli besviken på mig själv efteråt. Så viktigt är det inte.

I veckan fick jag ett sms från tjejen jag varit på dejt med tre gånger, det tog henne en vecka att svara på mitt senaste. Nu undrade hon om jag var hemma och så berättade hon lite vad hon sysslade med. Hon nämnde inget om att hon ville träffas men inte heller motsatsen. Jag börjar undra om det är hennes sätt att lägga över det på mig. Att hon tycker det är jobbigt att säga att hon inte vill träffas mer. Eller så har hon andra killar på gång och vill inte avskriva mig helt utan ha mig som en backup om inget bättre dyker upp. Den tanken känns inte så charmig och jag hoppas inte hon är så rädd och feg. Kanske har hon bara en otrygg undvikande anknytning som min vän soctanten skulle sagt. Dröjer nästa sms också en vecka kommer jag avveckla det så slipper hon, om det nu är där skon klämmer.

Ibland undrar jag hur tjejer och killar tänker och kommunicerar, jag förstår inte alla spel som pågår. Vem vinner på dessa? Varför talar vi inte klartext med varandra istället vad vi vill. Det hade varit så mycket enklare och mindre energikrävande. Jag undrar om vi är rädda för att hamna i situationer vi inte ska kunna ta oss ur. Jag tycker det är bättre att göra ett val, och sedan göra ett nytt om det första inte blir bra, istället för att inte göra något alls och bara låta saker glida en ur händerna. Jag har gjort tillräckligt med passiva val i mitt liv. Jag tror inte någon kommer till skada så länge man är ärlig och tar ansvar för sig själv. Jag tycker det är modigare att ha chansat och se vad som händer än att inte göra något alls.

Av och på

Mitt liv är väldigt mycket av och på, vilket till stor del beror på mitt jobb där jag jobbar intensivt i perioder för att sedan vara ledig en längre tid. När jag jobbar är mitt liv väldigt inrutat och klart. Jag vet vad jag ska göra och vad som förväntas av mig. Tiden går ofta fort men möjligheterna till social samvaro är begränsad även om det är möjligt. Det är oftast när jag jobbar som mitt liv är enklast. Jag tycker det är trist att det är så, särskilt med tanke på att jag inte är överväldigad över mitt jobb. Jag hamnade här som en del i ett flyktbeteende och jag känner att det här är nog inte rätt plats för mig över en längre tid. Fram till nu har det dugt bra på många sätt men jag känner att min talang, vad den än nu må vara för något, slösas bort på mitt jobb. Jag måste försöka ta reda på vad jag är bra på och verkligen tycker är kul. Detta tar mer energi än det ger.

När jag är ledig känner jag att det måste hända något, helst extra mycket, för att kompensera för tiden jag jobbade. Det funkar så klart inte i verkligheten att resonera på det viset så jag sätter onödig och orimlig press på mig själv. Jag kan se hur det återspeglar sig i mitt beteende. Även om jag själv inte tycker jag är för på och drivande så vill jag ändå att något ska hända och det är möjligt en del blir skrämda av det. Jag är ingen person som bombar folk med mail och sms men jag försöker initiera till möten på min lediga tid.

Eftersom jag ofta känner mig ensam på mitt jobb så försöker jag nog att undvika ensamheten i den mån det är möjligt på min fritid men det går så där. Det är mycket ledig tid som ska fyllas ut. Det funkade rätt bra när Miss Orange var sjukskriven, då kunde vi umgås en del men det betydde huvudsakligen sexlekar. Jag skulle vilja göra mer än så idag. Jag vill ha något att se fram emot och som skänker mig glädje. Jag måste försöka komma på några bra intressen som kan hålla mig sysselsatt. Jag vill helst undvika ett deltidsjobb på min lediga tid, jag jobbar redan mycket som det är när jag väl arbetar.

Just nu är min drivkraft på jobbet låg då det är turbulent i företaget med diverse omstruktureringar. Trots att vi kommer bli övertaliga inom kort så har jag ändå fått en förfrågan om diverse vikariat i en högre position den närmaste tiden. Uttråkad som jag är valde jag att tacka ja för att få lite nytt att göra. Så den närmaste tiden kommer bli lite annorlunda än jag är van vid såtillvida att arbetsperioderna kommer bli kortare men också ledigheterna. Jag får definitivt ha en kalender för att hålla rätt på var jag ska befinna mig framöver.

För tillfället känner jag mig en aning låg men det beror nog på flera saker, dels verkar jag på väg att bli sjuk som många av mina kollegor, dels är jag nog en aning nervös för det tillfälligt ”nya” jobbet. Jag tror även jag känner mig en aning medstämd för att jag inte har något direkt att se fram emot när jag kommer hem denna gång. En del saker jag sysslar med på min fritid är säsongsbetonade och nu är säsongen över. Alltså måste jag komma på nya saker att göra. Lättare sagt än gjort.

Jag hörde av mig i veckan till tjejen jag var på tre dejter med innan jag åkte iväg på jobb, hon och jag skulle kunna sköta vår korrenspondens via vanlig post, så sakta går det. Det känns som det håller på att rinna ut i sanden. Jag förstår dock inte varför hon inte bara säger det istället för att förhala det och hoppas det ska sopas under mattan. Jag lär inte bli arg eller besviken på henne. Jag vet inte ens själv vad jag vill med henne.

Fick däremot ett inlägg från tjejen som läser min blogg, det överraskade mig en aning men samtidigt blev jag glad. Jag är oftast den som tar initiativ till kontakt bortsett från när vi fick kontakt, då låg hon på mer. Jag blev förvånad att hon skrev ett inlägg istället för att skicka sms eller mail till mig men det kom fram ändå. Häromdagen läste jag vår första msn-konversation vi hade och då var allt nytt och spännande. Det fanns en nyfikenhet från båda sidor. Det gick sedan över till ett långt telesamtal. Vi hade bra flyt inledningsvis med ömsesidighet, och nu när jag läste det rycktes jag med i hur det kändes då. Det var spännande och lockande och hon gjorde mig nyfiken. Det gör hon fortfarande på många plan men mest känner jag att jag håller på och tappar minnet av henne. Jag kan inte riktigt minnas vem hon är. Skulle jag träffa henne igen känns det som vi skulle behöva börja om från början, vilket skulle bli en märklig upplevelse och antagligen inte lika stark denna gång. Jag tror bara man kan få ett sånt ögonblick som vi hade en gång men vi valde att inte ta det. Nu skulle det bli mer trevande och försiktigt tror jag, men vad vet jag, kanske skulle det istället bli mer naturligt och spännande just för att det har gått en del tid sen sist. Då är det inte nåt helt flyktigt.

Jag tror det jag saknar är känslan av det ärliga möte vi hade första gången, då möttes vi utan masker. Det var något nytt för mig efter kurserna jag gått Stockholm. Där möttes vi alla på ett helt annat plan än vad man annars gör. Jag trodde inte det var möjligt på samma sätt i vanliga livet men nu fick jag möjligheten med den här tjejen. Det var häftigt om än lite otäckt. Det är möjligt jag har idealiserat henne som jag ofta gör med tjejer men det kändes som att det inte bara var sexbiten som lockade med henne ut något mer. Det var något med hennes sätt som på ett sätt kändes bekant, men på ett annat helt nytt. Kanske var vi bara två vilsna och sårbara själar som möttes och fick ett tillfälligt andrum. Men visst har hon rätt som hon skrev i vår första msn-konversation att jag verkar ha en tendens att rusa in i sexsammanhang. Det var ju på något sätt där vi möttes även om det handlade om mer än bara sex. Vi gled in där oundvikligen med tanke på vårt gemesamma intresse för vissa saker men jag tror faktiskt det var hon som ledde samtalet i den riktningen först men jag var inte sen att haka på.

Det känns märkligt att skriva saker här om henne som om jag försöker tjata eller påverka saker, men det var precis det här som var risken med att röja min identitet. Jag är osäker på om det var särskilt genomtänkt av mig. Nåväl nu är det gjort så det är bara att gilla läget. Ibland kan jag känna att jag har svårt att formulera mina ord, det blir inte lika flytande som innan just för att jag vet att hon kanske läser det. Jag börjar fundera kring ordval och dess innebörd men även kring mitt syfte med att skriva vissa saker. Jag tror inte jag har nån hemlig agenda, hon vet redan hur jag tänker, men ändå kan tanken slå mig. Det stör mig. Jag vill inte påverka situationen utan bara ta det som det kommer, det blir bäst så. Jag lär få reda på det på ett eller annat sätt.

Jag får göra som jag lärde mig i Stockholm, dvs ta ansvar för min del och sluta fundera så mycket på hur andra tänker och upplever saker. Jag kan bara ta ansvar för mig själv så får hon och andra ta ansvar för sin del. Det är ärligast och mest schysst. Att oroa mig för hur andra eventuellt ska tolka eller hantera något är självupptaget och energikrävande, dessutom ett förminskade av personen ifråga.