Jag vågar inte ta för mig

För tillfället har jag hamnat i en period då jag styrs av mina rädslor, jag känner igen känslan från då jag var arbetslös en kort tid för dryga 10 år sedan. Då hade jag en märklig skyddsmekanism som verkade rimlig för mig själv, även om den på samma gång var helt idiotisk och barnslig. Jag sökte inte jobb i den utsträckning jag borde och skyllde på de mest fantastiska saker för att slippa möta ett eventuellt större nederlag. För så länge jag inte sökte jobb så kunde jag förklara och ursäkta mig själv varför jag inte hade ett jobb, jag hade helt inte försökt tillräckligt hårt. Det var för mig ett bättre argument än att verkligen försöka hitta ett jobb och ändå inte få något. Det ansåg jag vara fullständigt förödande och skrämde mig till vanvett. Jag var så rädd att det var det som skulle hända om jag försökte att tanken aldrig föresvävade mig att jag faktiskt skulle hitta ett jobb om jag ansträngde mig. Alltså kom jag med ursäkter för att inte söka jobb och gick omkring och mådde dåligt och förpestade tillvaron för min omgivning med mitt destruktiva beteende.

Nu är tankemönstret detsamma men nu gäller det dejting. Jag vill väldigt gärna hitta en sund relation och då skulle man kunna tycka att jag borde bredda mina möjligheter så mycket som möjligt och lägga ut lite trådar varstans på nätet i förhoppningen att hitta en flickvän, men icke. Rädslan att bli avvisad på flera olika håll är större än min önskan att hitta en tjej, jag kan inte tolka mitt beteende på något annat sätt, och det gör mig nedstämd. Det är en sån uppenbar tankefälla. Mitt försvar nu är att jag inte har försökt på allvar och då finns det en anledning till varför jag är singel. Då har jag en ursäkt för mig själv och andra och behöver inte ljuga. Det skulle vara avsevärt jobbigare att ha blivit avvisad överallt för då skulle jag verkligen få panikkänslor. Vad jag glömmer bort är att profiler kommer och går på alla kontaktsidor, inget är statiskt så förusättningarna förändras hela tiden, vilket talar till min fördel. Att jag ens skulle träffa någon i verkliga livet tycks inte ens existera i min sinnesbild. Förvisso träffar jag inte så mycket nytt folk men det är när man minst anar det som det händer. För även om jag inte anser det själv så rör jag mig på rätt mycket olika platser så helt omöjligt är det verkligen inte. Hade jag suttit inlåst i min lägenhet hela dagarna hade det varit desto svårare.

Igår stängde jag ner två profiler jag hade, en på en vanlig kontaktsida som är gratis, och en på en renodlad sexsida. Jag insåg att det förmodligen inte var de bästa ställena för mig att hitta den relation jag vill ha och skulle må bra av. Som vanligt är jag inte snäll mot mig själv. Jag borde istället ge mig själv bra förutsättningar för att lyckas nå mina mål och kanske prova lite andra kontaktsidor, några som är lite mer seriösa. Men jag är livrädd att misslyckas. Jag vågar inte tro jag ska hitta den tjej jag söker, en som kan fylla mina behov. En sajt skrämmer mig mer än någon annan och det är Darkside, där Miss Orange och jag träffades. Förvisso räknar jag inte sajten som seriös men tanken har ändå föresvävat mig att öppna en profil där. Jag är nog rädd att se henne vara inloggad även om jag inte skulle uppsöka hennes profil, men det skulle göra ont att se henne där likväl, för att inte tala om hur det skulle kännas om hon slumpade in på min profil. Dessutom är jag tveksam om jag ska försöka hitta en tjej utifrån hennes sexuella preferenser. Men som på andra sajter så är jag rädd att inte hitta det jag söker för då kommer jag bli desillusionerad och besviken. Dock oroar jag mig helt i onödan, det är inte svårare än att stänga ner profilen om jag märker att det medför negativa följder. 

Så lägessituationen är sådan att jag vill ha en relation men vågar inte öppna upp en massa profiler för att hitta en flickvän för jag är rädd att misslyckas och så sitter jag på två meningslösa sidor och blir nedstämd för att jag inte träffar någon. Snacka om att jag är expert på att kasta bort tid och att behandla mig själv dåligt. Jag behöver verkligen få rätt på såna här tankefällor för att få en dräglig tillvaro. Jag måste våga misslyckas, det är enda sättet att komma någon vart. Jag måste bli modig och vårda mig själv. Jag måste våga ta för mig och inte styras av rädslor. Jag måste släppa taget och kasta mig ut i det svarta otäcka och okända. Jag kommer överleva och jag kommer få det jag vill.

Äntligen vila men ändå snurrigt

Äntligen kan jag pusta ut lite grann men bäst av allt är att jag slipper gå upp riktigt tidigt framöver. Denna ledighet har jag haft lite väl mycket kurser men nu är såväl brand- som sjukvårdskurs avslutade. Det har varit lärorikt men samtidigt tröttsamt. Jag är ovan att sitta vid skolbänken numera. Under en mycket begränsad tid har jag provat på 8-5 vardag och det har inte tilltalat mig alls. Det får mig stressad och orkeslös. Jag är nöjd jag slipper det även om jag inte jublar över mitt nuvarande jobb.

Jag funderar på att söka nytt jobb men vet inte riktigt var jag ska söka mig. Jag känner mig rätt bekväm för tillfället och vill inte riktigt riskera det jag har. Jag är också tveksam till mina motiv som för tillfället mest verkar handla om att tjäna mer pengar och att fly för att jag behöver miljöombyte. Jag har redan en gång drabbats av dollartecken framför ögonen och vill inte göra det igen. Jag glömmer så lätt bort att jag får jobba hårt för pengarna och det är inte värt det i slutändan tror jag. Jag ska för övrigt byta avdelning på jobbet så det blir lite av en nystart.

Jag har även funderat på att omskola mig igen men jag känner att jag inte orkar att ta mig igenom ytterligare en utbildning. Dessutom är jag inte berättigad till studiemedel så det innebär att jag måste leva för sparade pengar och jag har inte lust att vända på varenda krona igen. Att leva stundetliv är en avklarad tid för mig. Jag tycker dessutom över 300 högskolepoäng räcker bra. Det skulle nästan bli komiskt med tre kompletta högskoleutbildningar. Men om jag hade fått backa klockan tills då jag var 25 år, och hade haft samma kunskap och erfarenhet om mig själv som idag så hade jag förmodligen sökt in till socionomprogrammet.

Jag nämnde mina studiefunderingar för min vän M, soctanten, igår när jag agerade moraliskt stöd när hon skulle handla på Bauhaus och Ikea. Hon lovade att hon skulle kolla upp lite alternativa möjligheter som skulle kunna leda mig en bit på väg i samma riktning. Jag inbillar mig att det skulle vara intressant att jobba med missbruk av någon sort, eller kanske ungdomar på glid. Jag känner jag skulle vilja ha en utmaning på jobbet, vilket jag saknar helt på nuvarande arbetsplats. Jag får pengar och mycket ledig tid men inte så mycket mer. Det saknas något känns det som. Jag får inte ut min fulla potential, jag är på fel plats och gör mig själv inte rättvisa. Jag saknar driv och engagemang.

Det är mycket möjligt att jag påverkas av min allmänna sinnesstämning som har pendlat en del på sistone. Jag känner mig rent generellt rätt missnöjd med tillvaron och vågar inte ta för mig utan gömmer mig bakom diverse dåliga skyddsmekanismer. Det tråkiga är att jag ser rädslorna och ursäkterna men gör likväl inget åt det. Istället syltar jag in mig i svåra situationer. Nu har jag börjat lyfta på locket med C igen. Jag undrar för mig själv vad jag tror jag ska hitta denna gång. Om jag gör som jag alltid gjort, kommer samma sak hända igen. Förstår inte varför det är så svårt för mig att förstå. Inget har förändrats mellan oss men jag känner mig låg och har fått för mig att jag saknar henne. Kanske är det så, eller så är jag bara ensam. En del beror nog också på att jag såg på hennes facebook profil att hon var med i nån grupp som jag tolkade som sexrelaterad även om det inte ens är säkert. Hur som helst fick jag för mig att hon hade haft sex på flera utan att jag var med och så blev jag svartsjuk, eller mest avundsjuk eftersom jag vill ha ett väl utvecklat sexliv. Jag förstår inte hur jag tänker och resonerar, för stunden har jag inget sexliv alls och istället för att försöka få igång det så springer jag händelserna i förväg och ska ha allt. Jag måste verkligen börja jobba med mitt tålamod mer.

På ett sätt tror jag inte jag kommer hitta en bättre tjej än C men samtidigt kan jag inte bli ihop med henne i brist på annat. Det kommer aldrig bli bra under såna förutsättningar. Jag kan inte säga att mina känslor för henne har förändrats. Jag är lika villrådig som alltid. Jag känner att hela situationen får mig obekväm och ängslig. Jag vill inte göra varken henne eller mig själv illa. Jag vill bara att mitt liv ska vara enkelt men istället blir det tvärtom, vilket är oerhört frustrerande.

Tur att jag ska träffa mina coacher imorgon, det känns som jag behöver få rätt på det som snurrar i skallen. Jag är inte så snäll mot mig själv som jag önskar. Jag behöver komma på bättre tankar och för tillfället behöver jag lite hjälp med det.

Det svänger snabbt

Det är märkligt hur ens humör kan skifta snabbt utan direkt synbar anledning. Det är nästan så jag blir åksjuk av svängningarna. Nu mår jag avsevärt bättre än tidigare även om jag fortfarande vill ha en relation och verkligen skulle behöva ha sex. Så klart lockas jag av tanken att ta kontakt med C eller Miss Orange men sansar mig. Jag har redan provat den varianten och det blev inget bra. Mest av allt skulle jag vilja träffa en tjej som tänker sex som jag. Jag har bara mött 4-5 st såna tjejer i mitt liv men det har varit kul. Kanske beror mitt mående på att jag varit fullt upptagen sista dagarna, fått miljöombyte, och även mött en hel del nya trevliga människor i olika sammanhang.

Min vän M, soctanten, berättade för mig att en av hennes väninnor som var med på festen som avslutades på Swing Inn i helgen tyckte jag var hur trevlig som helst och kunde inte förstå varför jag var singel. Hade inte hon varit gift och haft barn så hade hon varit intresserad själv sa hon. Själv tyckte jag tjejen ifråga var lite småsexig och rolig att prata med. Hon hade asiatisk ursprung, vilket jag normalt inte brukar lockas av. Jag har alltid av någon anledning varit svag för nordeuropeiska tjejer, nödvändigtvis inte blonda. Med ett tidigare jobb jag hade så hade jag alla möjligheter i världen att få asiatiska tjejer men jag var nog den enda av alla mina kollegor som hoppade över den biten. Men inget som stör mig idag även om det kunde varit kul att bocka av på checklistan. Jag tror att jag vid tillfället var för insyltad med tjejer på ”hemmaplan” att jag vilade ut och tog det lugnt när jag var iväg. Det var mitt andningshål från det kaos som pågick hemma.

För tillfället befinner jag mig i paradiset, då jag är på MAS om dagarna och gör praktik. Tidigare i veckan gick jag en sjukvårdskurs som nu följs upp av praktiska övningar. På kursen mötte jag både gamla kurskamrater och en del nya bekantskaper. Det var kul och gav mig en fingervisning att jag kan vara social när jag känner för det.

På sjukhuset vimlar det av söta tjejer i form av usk:or, ssk:or och läkare. Det finns ögongodis vart jag än vänder mig, det är som att vara i en godisbutik.  Jag borde omskola mig. Som alltid när jag är på MAS slås jag av hur välvilligt inställda alla är att visa, lära ut och hjälpa till trots att de arbetar under stor tidspress. Jag imponeras av dessa människor inom vården som verkligen är vardagshjältar. För mig är det ofattbart att dessa personer inte får mer betalt för sin gedigna insats när det finns en massa pappersvändare som är överbetalda och odugliga. Men vem har sagt att livet är rättvist.

För mig är praktiken oerhört nyttig, jag behöver se så mycket hemskheter som är möjligt, så jag är redo den dag det inträffar på min arbetsplats. Jag märker hur jag härdas snabbt och saker jag knappt skulle kunna se på tv, är nu vardagsmat för mig. På sjukvårdskursen fick vi öva på att sätta sprutor och venflon på varandra. Det kräver mycket mod från min sida som är stickrädd men det gick bra. Allt handlar om vana som med allt annat.

På ny okänd mark

Igår var jag på en fest som min vän M, soctanten, var delaktig i. Vi var tio personer, varav hälften var soctanter. De flesta var M:s vänner eller kollegor, jag hade bara mött tre av personerna tidigare. Temat för kvällen var att besöka Swing Inn, Malmös jaktställe för oss i gruppen 30+. Några i sällskapet var yngre än så, däremot var ingen naturliga SI-besökare, så mycket prat handlade om dresscoden på stället. För killar gäller att antingen ha skjorta eller kavaj för att bli insläppt. Så kvällen till äran hade vi killar på oss skjortor. Vi var alla motståndare till att behöva klä upp oss. Jag får inte komma in i en pikétröja för nästan en tusenlapp men jag kan handla en skjorta på HM för en hundring och då får jag komma in. Löjligt! Jag tycker det är viktigare att man kan uppföra sig än hur man ser ut. Kläderna gör inte personen, mer än möjligen ett första intryck, sen avslöjas sanningen när interaktion med en annan person uppstår. Jag känner mig avsevärt mer avslappnad på ett ställe om jag har kläder jag trivs med. Jag vill känna mig naturlig, inte utklädd. Då kan jag gå på maskerad istället.

Under festen hade vi kul, det var god mat och trevligt sällskap och alla lärde känna varandra. Det var en tjej jag tyckte var sexig, men hon hade redan man och barn så det blev mest att beskåda och fantsiera. Jag försökte dricka måttligt på festen för att det inte skulle bli problem när vi kom till nattklubben. Väl där kände jag mig rejält obekväm och inte blev det bättre av att jag inte ens hann till baren innan jag sprang in i den pryda tjejen, H, som jag hade sex med i januari. Hon såg ut som hon hade sett ett spöke när hon såg mig, så jag kände att det inte var läge att småprata utan jag klämde ur mig ett ”Hej” och ”Hur är läget?” och gled vidare. Ganska patetiskt och fegt men jag ville inte få oss mer obekväma. Sen sprang jag in i henne en gång till en halvtimme senare. Då möttes vi i en trapp och hennes enda kommentar var ”Av alla människor så möter jag dig här”.

Mötet med H gjorde inte min kväll bättre, jag kände mig redan stressad och illa till mods. Kanske för att jag hört så mycket om stället och hur lättfixat det är, att det ska vara en köttmarknad. Jag kunde se att ryktet stämde men för mig kändes det inte alls så, jag har aldrig gillat nattklubbar och detta var inget undantag. Kanske hade jag också lite premiärnerver men jag kände mig inte hemma där. Kanske blir det bättre om jag vågar ta mig dit igen. Jag förmodar mitt allmäntillstånd senaste tiden inte bidrog till att göra det bättre heller. Jag ska ge det fler chanser.

Jag vet inte vad jag ska säga om klientelet på stället men där fanns många risiga solariebrända tjejer som såg ut som ensamstående undersköterskor, men det baserar jag endast på personliga fördomar och generaliserngar. Men jag tyckte mig se många stereotyper på stället men det ser jag å andra sidan på alla ställen jag går på, det är bara att personligheten varierar beroende på var jag befinner mig. Vad jag mest la märke till var att det var väldigt mycket asiatiska tjejer där, förmodligen från Thailand och Filippinerna. Jag förmodar det går att få med sig dessa hem mot betalning. Men kanske är det bara fördomar igen baserade på mitt yrke.

Jag är en aning besviken jag inte kunde koppla av bättre på stället. Jag försökte men samtidigt kände jag att jag gått i baklås och ville inte riktigt släppa offerrollen. Men jag tror inte det påverkade övriga sällskapet så det är positivt åtminstone. Jag hade en dålig kväll helt enkelt, sånt händer. Min vän M fick napp med en kille från festen. Sin vana trogen fastnade hon så klart för den svåraste killen. Det är så det brukar bli, det är hennes svaghet. Men hon var nöjd med att ha fått lite uppmärksamhet och det är bra. Det behöver vi alla. Hon försökte pusha övriga i sällskapet att jag skulle få hångla så det var några som frågade mig med jämna mellanrum om jag fått hångla.

Vad jag insåg igår var att jag har ganska lätt för att vara social på en fest där det finns nya ansikten men att det inte funkar alls när jag är ute på krogen. På festen finns alltid en del gemensamma nämnare så där är risken att bli avvisad mindre. På krogen blir jag stressad av att det är så uppenbart vad jag vill. Jag kan inte riktigt förstå skillnaden själv men jag märker att jag agerar olika beronde på var jag befinner mig.

Jag behöver nog överlag slappna av mer och även bli mer tålmodig. Jag öppnar en profil på internet och blir missmodig om jag inte får träff direkt. Jag tror jag skulle må bra av att inse att saker tar sin tid, och ser jag det över till exempel en ett-års-period så kommer jag förmodligen ha träffat några tjejer, kanske ha en relation och säkert haft sex några gånger. Men ser jag det kortsiktigt som nu, får jag mest panik och tror att jag aldrig ska träffa någon. Jag saknar tålamod, distans och förhållningssätt. Jag behöver ändra på det för att göra min tillvaro trevligare och behagligare för mig själv.

Jag har kört fast

För tillfället mår jag riktigt dåligt och faller väldigt lätt i självömkan. Jag gillar det inte alls för det är destruktivt och ocharmigt. Jag försöker att ta mig ur det och inte fastna i det, men det är svårt. Viss självömkan anser jag är ok, livet är för jävligt ibland, och man ska få tycka synd om sig själv, men det får inte gå överstyr och blockera ens vardag. Det ska inte få äta upp mig som det gör nu. Igår var jag ute med en gammal vän och jag kände att det var lite väl mycket gnäll från min sida. Det känns så klart inte bra.

Så mörka som mina tankar är för tillfället har de inte varit på riktigt länge. Det skrämmer mig en aning. Men jag försöker att bara låta det passera så gott jag kan och inte lägga för mycket energi på det. Jag vet hur snabbt det går att falla neråt. Som det är nu ser jag ingen mening alls med min tillvaro och jag ser ingen större poäng med att leva. Jag känner mig jävligt ensam och saknar verkligen någon att dela min tillvaro med.  Tankarna säger mig att jag har redan upplevt det bästa i mitt liv och att jag aldrig kommer få det jag vill ha framöver. Jag hittar inte min plats i den här världen. Mycket handlar så klart om sex och att jag aldrig mer kommer uppleva den typ av sex jag hade med Miss Orange, och då är det skitsamma för vanlig meningslös sex klarar jag mig utan. Eftersom jag sitter på en del sajter jag inte borde göra blir jag så klart ännu mer nedstämd när jag ser tjejer och par som verkar ha precis det sexliv jag önskar. Jag försöker få kontakt med dessa personer, men blir avvisad eller ignorerad, och så blir jag än mer nedbruten. Jag kan se att allt är en tankefälla, men likväl kan jag inte hejda mig. Jag har ingen aning om dessa människor verkligen existerar eller om det är några jag skulle vilja ha kontakt med i verkliga livet, jag känner inte ens dem, men i stunden placerar jag dem på piedestal och gör det svårt för mig själv. De har något jag tror mig vilja ha.

Jag behöver inte sträcka mig längre än till hur jag resonerar kring Miss Orange. För tillfället saknar jag henne så det gör ont men när jag funderar på vad det är jag saknar så är det sällskapet, närheten, uppmärksamheten och sexbiten. Det finns så mycket annat med henne som jag glömmer bort när jag idealiserar henne. Jag glömmer till och med bort det obehag jag kände när vi senast hade sex senast. Jag är inte snäll mot mig själv för tillfället.

Jag  önskar jag kunde förknippa glädje och skoj med något annat än sex. Jag tror det skulle göra mitt liv avsevärt lättare. För jag är ganska övertygad att om jag skulle träffa en tjej jag verkligen älskar och tycker om så skulle mycket av mina sexknutar lösas upp. Då skulle sex få mindre betydelse. Men nu har jag gått i baklås fullständigt. När jag tänker mig en glädjefull tillvaro idag så handlar det bara om hur jag har ett avancerat sexliv med en tjej. Därför ser jag inte tjejer för sin helhet utan bara utifrån sin sexualitet. Det blir helt fel.

I min desperation jag känner, tullar jag på mina önskemål bara för att få lindring i det som händer inom mig då jag inte orkar smärtan längre. Helt plötsligt är det inte längre viktigt hur jag blir behandlad av en annan person. Jag struntar också i om tjejen är psykiskt labil, hur hon ser ut, om hon är överviktig och vilken ålder hon har. Jag bryr mig inte heller om ifall hon bor i närheten av mig eller hennes status med familj, barn och jobb osv. Allt är helt plötsligt oviktigt. Det är helt galet och så oerhört tramsigt i grund och botten. Jag vet ju vad jag vill ha och behöver för att må bra. Men för tillfället är jag livrädd att inte få det och då är jag villig att ta vad som helst. Det är ganska uppenbart att det inte kommer något gott av det men just nu har jag kört fast. Jag behöver hjälp för att ta mig loss känns det som. Eller bara vänta lite grann och se om förutsättningarna kan förändras för att ta mig loss på egen hand. Jag tror det är en stress inom som får mig att känna så här. Och just nu är jag inte i rätt nivå i stresskonen, utan långt ner och då blir det mycket kristankar då jag inte tänker klart. Det gäller att hålla sig lugn för tillfället så blir det bättre snart.

Förvirring utan publik

Just nu är det förvirring i min tillvaro. Jag vet inte riktigt vad jag känner och vad jag ska tro. Jag kom hem från jobbet i veckan och där hade en del orosmoment löst sig till det bättre. Det hade uppstått en minst sagt rörig situation som företaget dessutom var väldigt dålig att informera om. Men till slut fick vi svar på våra frågor och det blev en massa omplaceringar som lösning på problemen. Nu kommer jag få nya arbetskollegor och annan arbetsplats men det blir säkert bra i slutändan. Jag kände att jag inte orkade med en massa strul på jobbet utan det räcker med att privatlivet inte går som jag önskar. För det är när jag är hemma som problemen uppstår.

Jag var hos mina coacher igår, eller rättare sagt en av dem, då den andra var sjuk. Vi hade ett bra snack och det var skönt för mig att få ventilera lite funderingar och tankar då det går trögt för mig för tillfället. Jag känner fortfarande att mitt liv är väldigt tråkigt och trist och jag blir desillusionerad och nedstämd. Jag tycker att med all den tid och energi jag lagt på att förbättra min tillvaro så är jag värd en utdelning. Samtidigt har jag insett att jag förmodligen behöver mer tid för att komma till rätta med mig själv. Jag hamnar fortfarande i för mycket tankefällor.

Jag tycker min tillvaro är för grå och trist, det saknas glädje och skratt. Det hände mer tidigare. Innan var det toppar och dalar men då kunde jag känna saker, nu är det som en enda lång raksträcka. Problemet är nog att jag till stor del förknippar glädje och skratt med sex. Jag vet att jag har kul och trivs vid andra tillfällen som t.ex. vid konserter, idrottsevenemang och när jag umgås med vänner, men likväl så uppskattar jag det inte. Jag upplever det som ett tidsfördriv, eller bisyssla, till den dag jag träffar en tjej som det klickar med. Det medför att jag inte lever livet i nuet och är närvarande. Det gör mig ledsen att det är så. Det är inte alls så jag vill ha det.

Där jag befinner mig idag så handlar allt om sex och relationer, och då är det lätt att jag går i baklås. Särskilt som jag för tillfället uppfattar mig själv som väldigt tråkig, seriös och ordentlig. Jag vill saker för mycket. Jag skulle inte vilja möta mig själv. Tidigare var jag mer easygoing, jag kunde göra smågalna och knäppa saker och bjöd gärna på mig själv. Jag var en rolig person. Men den sidan är jag rädd att att visa upp då den inte enbart medförde positiva saker i min tillvaro. Jag är rädd att hamna i gamla mönster igen. Jag måste lära mig att allt är inte svart eller vitt, jag måste se nyanserna däremellan. Det finns mellanlägen. Jag är ofta för kategorisk och det stör mig. Jag stänger ute möjligheter på det viset. Jag förmodar det är en skyddsmekanism. Jag behöver komma ut och röra mig mer, få in mer glädje och skratt i tillvaron.

Mycket av samtalet med min coach handlade om det och där han  på ett begripligt sätt illustrerade för mig hur han ser på hur jag lever mitt liv. Jag är för mycket antingen eller. Jag har många olika egenskaper som alla utgör mig, coachen kallade det olika rum. Men vissa rum vågar jag inte beträda för att jag är rädd att hamna i gamla mönter igen. Ett av rummen är det som innehåller skratt och glädje. Jag befinner mig ofta i det trista och seriösa rummet, men sneglar mot det destruktiva men backar genast. Jag vet att det inte är bra för mig. Min coach menar att jag ska beträda alla rummen för numera har jag så mycket vetskap om mig själv att jag skulle märka av varningssignalerna om jag höll på att falla tillbaka. Det köper jag rakt av för lögner, oärlighet och dåligt uppförande vill jag inte gå tillbaka till, det tog för mycket energi och fick mig att må dåligt.

Som det är nu vet jag inte riktigt vad jag har att erbjuda en tjej för jag skulle inte själv lockas av en tjej som var som jag för stunden. Jag vet också att samtliga tjejer jag har umgåtts, oavsett om det varit C, A, Miss Orange, Viola eller någon annan, så har alla gillat mig för min småtokiga och knäppa sida. Jag har ofta fått höra att jag är galen och sjuk men på ett positivt sätt. Det är den bästa komplimang jag kan få, och som gör mig riktigt glad. För det är så jag vill vara. Men nu vågar jag inte längre för jag förknippar det med massa dåligt. Det gäller för mig att särskilja saker och inte välja svart eller vitt. Jag måste se nyanserna däremellan. För det är inget som säger att jag ska hamna i gamla mönster bara för att jag bjuder på mig själv och vågar vara jag. Däremot ökar förmodligen chanserna avsevärt att någon faktiskt tycker jag verkar vara en kul kille.

Det är som att jag behöver en publik för att fungera. Nu när jag inte har det så kan jag inte bjuda på mig själv och så blir jag nedstämd. På jobbet har jag lättare för att tönta mig och där har jag också en publik. Även om jag inte valt den själv så finns den där. Det verkar som jag behöver folk omkring mig för att fungera och må bra. På jobbet kan jag vara den person jag känner för att vara, när andan faller på, utan att hamna i sexuella beteenden, så rimligtvis borde jag kunna göra detsamma i privatlivet. Så jag vet inte riktigt vad jag är rädd för. Jag tror det till viss del handlar om rädslan att hamna i gamla mönster igen, men även att jag inte ska få napp även om jag beter mig på det sätt som verkligen är jag. Skulle det inträffa, så står jag helt tom och utblottad. Men det finns verkligen ingeting som talar för det, likväl hämmar det mig. Jag är rädd att misslyckas. Det gör mig så oerhört frustrerad för jag anser att det är oerhört mycket bättre att ha provat och misslyckats än att inte ens ha vågat prova.

När jag mår som jag gör nu så är det lätt att ta dåliga beslut. Jag tillbringar för mycket tid på internet som bara får mig mer nedstämd. För där blir jag mest besatt av tjejer som på något sätt är otillgängliga av olika anledningar och så känner jag mig avvisad utan att ens ha blivit det. Det är en märklig spiral som inte för mig åt rätt håll. Eftersom jag saknar glädje, och dessutom förknippar det med sex, så kretsar alldeles för mycket kring att få knulla. Då blir Miss Orange helt plötsligt mer intressant och det hjälper mig inte heller. Jag är inte snäll mot mig själv för tillf’ället.

Igår var jag på middag med C, vi hade inte träffats sen hon lånade min sexleksak. Det kändes konstigt och pirrigt att möta henne eftersom vår relation för tillfället är svårbegriplig för mig. Vi hörs sällan vid och det är svårt att veta om och när jag ska höra av mig. Särskilt när jag känner mig helt förvirrad och uppfuckad som nu. Jag vill inte dra igång något med henne men samtidigt vill jag ha närhet och sex. Igår var det uppenbart att C fortfarande vill ha mig. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte bjuda hem henne och göra sexuella anspelningar. För jag tror mina tankar om henne sen tidigare är sanna. Dock förändras allt när jag är i obalans. Jag vill inte göra henne och mig själv mer illa. Men visst kan jag känna att jag saknar henne, men det behöver inte betyda att jag vill ha henne tillbaka. Jag saknar uppmärksamheten och bekräftelsen hon gav mig. Hon var min publik. Jag vet inte vad jag ska tro, jag känner mig väldigt vilsen och förvirrad.

Jag vill ha helheten

När jag kollar på mitt liv nu och jämför det med tidigare så finns det en gemensam nämnare och det är att jag saknar helheten. Tidigare hade jag ett rikt och roligt sexliv, där jag fick fantastiska upplevelser och hade kul och skrattade ofta. Jag upplevde enormt starka kickar och berusningar i samband med mitt utövande.

Jag fick också mycket bekräftelse och uppmärksamhet från tjejer, och min mobil fylldes med roliga sms och mms som hade fått många människor att bli förskräckta och generade. Baksidan av detta liv var att jag mådde uselt. Jag bedrog, ljög och manipulerade min omgivning och mig själv. Ärlighet existerade inte. Jag gick med en konstant oroskänsla att något var oerhört fel i min tillvaro. Men sexbiten lindrade smärtan. Jag njöt av vetskapen vad jag sysslade med i samband med lättklädda aktiviteter och tänkte när jag träffade andra som ansåg mig vara ordentlig och trevlig, att de skulle bara veta vad jag sysslar med. Det var en kick att leva detta dubbelliv, det ska jag inte förneka. Jag har alltid gillat mottot: ”If you can’t convince people, confuse them”. Ibland nämnde jag detaljer ur mitt sexliv till min omgivning, vilket jag omedelbart följde upp med att säga att jag bara skojade. Folk visste inte vad de skulle tro om mig och det var så jag gillade det. Ovissheten var spännande och utmanande. Det fanns en slags osäkerhet kring mig.

 När jag hörde mina arbetskamrater prata om knulla, kuk och fitta tyckte jag bara det var patetiskt. Det var så torftigt och vulgärt på ett typiskt grabbigt sätt. Min arbetsplats är väldigt mansdominerad med en typisk machokultur, och det känns som att hela högen är en samling homofober som förmodligen i hemlighet vill bli påsatta. Eller så saknar de ens fantasi att komma på tanken, vilket är rätt troligt förvisso. Eftersom jag inte deltog i snacket kan jag tänka mig vad som sades bakom min rygg, men det bekom mig inte då jag själv visste vad jag sysslade med. På min arbetsplats sysslade jag inte med det aktivt, däremot så sköttes mycket planering där och likaså mobil- och mailkontakten med tjejerna.

Vad jag kanske inte fullt ut insåg var att jag saknade några grundläggande behov som absolut inte blev tillgodosedda under denna period, och det var mitt behov av närhet, omtanke, värme och kärlek. Så den tärande känslan i kroppen berodde till stor del på detta förmodar jag. Sexbiten blev ett substitut som gjorde det uthärdligt att leva utan det jag verkligen ville ha, men bara under en tid, sen hann tiden ikapp mig.

Idag har jag fått tillgång tillgång till mycket kring min egen person. Jag är balanserad och lider inte av oroskänslor på samma sätt som tidigare. Jag är mestadels lugn och avslappnad och försöker vara snäll mot mig själv. Jag jobbar hårt med min egen utveckling och jag är riktigt nöjd att jag har tillgång till mitt känsloregister och numera kan gråta och känna saker. Tidigare var jag väldigt avstängd emotionellt.

Dock saknar jag den riktiga glädjen i min tillvaro. Jag har fortfarande inte fått rätt på mina grundläggande behov kring närhet, omtanke, värme och kärlek men jag tror möjligheterna att få det idag är avsevärt större än innan. Vad jag kan sakna är sexbiten, och det är oerhört frustrerande. För det gör att när jag har dåliga stunder så tycker jag mitt tidigare liv var bättre än det jag har nu. Men jag antar det är reptilhjärnan som tänker åt mig. För innerst inne vet jag hur dåligt jag mådde. Vad jag tydligt kan märka är att mitt liv numera är mer neutralt, det är inte lika påtagliga toppar och dalar. Det är topparna jag saknar och det var lätt att tycka om dem, dalarna däremot har jag på något sätt förträngt. Kanske är det därför jag tycker min tillvaro är tråkigare nu, det är mer balanserat och det blir ingen känslomässig berg- och dalbana som tidigare. Det blir mer slätstruket om jag ska uttrycka mig negativt men jag kan också välja att se det som att tillvaron är mer nyanserad. Det är inte svart eller vitt. Det tar mycket energi att pendla mellan tillstånd som jag gjorde.

Jag hoppas verkligen att jag ska få uppleva helheten en dag, det vill säga när jag får alla mina behov tillgodosedda och inte bara delar av det. Jag upplevde det med mitt ex A, men jag minns knappt hur det var, jag tror inte heller jag vid tidpunkten förstod hur lyckligt lottad jag var.

Som det känns nu kan jag inte ens föreställa mig hur fantastiskt livet måste vara när man får närhet, omtanke, värme och kärlek i kombination med glädje och ett spännande sexliv tillsammans med en person som man verkligen avgudar. Det måste vara helt sensationellt. Jag vill så gärna få uppleva det en dag då jag är närvarande. Jag tror jag är på rätt väg.