Jag är en bitterkuk

Jag har alltid vetat att jag inte är världens mest positiva människa. Jag väljer ofta att se problemen snarare än möjligheterna. För mig är glaset halvtomt. Jag skulle kanske inte anse mig vara en bitter person, det är något jag oftar förknippar med en del äldre personer, men när jag läste min nuvarande ”bibel”, Rena Relationer av Lennart Matikainen så insåg jag att jag uppfyller samtliga kriterier han nämner som kännetecken. Jag är som en vandrande checklista, det kändes inte så charmigt. Jag vill inte framstå som en bitter person så det måste jag förändra.
Jag har hållit inne mina känslor, behov och vilja så länge att jag tappat greppet om tillvaron. Det i sin tur har genererat massa skuld som inte gagnat mig eller andra på något sätt. Jag kan inte skylla på andra att jag hamnat i denna situation även om det är lätt och bekvämt. Jag har gjort val, även passiva sådana, som tagit mig dit där jag befinner mig. Men att jag är medveten om det hoppas jag innebär något positivt.

Jag var på terapi igår och det kändes bra som alltid. Mina coacher fyller mig med positiv energi. Tyvärr tar jag slut på den alldeles för fort. Senaste gångerna har de haft en ny strategi där de sammanfattar det vi talat om med varandra som om jag inte var i rummet. Det kändes lite konstigt, som att bevittna ett skådespel där jag är huvudpersonen. Deras bild av mig är avsevärt mer positiv än den jag själv har.

Jag gör dock framsteg och jag gillar att jag försöker vara ärlig så gott det går. Det är otäckt och ovanligt men jag får bra feedback på mitt agerande. Skrev till en tjej jag haft en del kontakt med på nätet att hon inte var det jag sökte och hon uppskattade uppenbarligen det ärliga beskedet eftersom jag fick ett bra svar tillbaka. Det hade varit enklare för mig att bara sluta höra av mig.

Just nu funderar jag på att ta kontakt med Miss Orange, borderlinetjejen, för att ge henne en chans att ställa frågor och prata om det som hände tidigare. Att vi båda båda får en chans att försonas och avluta det så ingen behöver känna skuld. Men då under förutsättning att vi är ärliga och kommunicerar med varandra. Annars är det helt ointressant. Lögner, skuld och feghet är jag inte intresserad av. Vid tidpunkten agerade jag väldigt ovanligt för mig men jag står för mitt agerande och det jag skrev till henne. Det var min överlevnadsstrategi då. Nu känner jag dock att jag kan möta henne utan att ställa till det för mig. Anledningen att hon dykt upp i mina tankar är att hon skickade ett födelsedagskort när jag fyllde år för en tid sedan. Hon lovade att inte höra av sig mer till mig när hon ringde mig i mars och rev upp massa sår och med tanke på att hon redan förstört en julhelg och en födelsedag för mig tidigare hade jag hoppats hon skulle infria sitt löfte men icke. Jag anade dock att det skulle bli så här så jag var beredd. Hon är alldeles för självupptagen och egoistisk för att ge mig den ro jag önskar. Som alltid så missade hon vilken dag jag fyllde. Jag tror för övrigt hon är inlagd på psyket för kortet var mest kontaktsökande, då duger jag bra. Jag kollade därför hennes blogg och där var inga inlägg på flera veckor. Jag hoppas inte hon skickade kortet för att såra mig men jag kan inte avskriva tanken helt. Men jag tror mest hon mår dåligt och rör om i grytan och då passar jag fortfarande bra in i bilden.

I samtalet med mina coacher så diskuterade vi min känsla av att ha kört fast. Jag kommer inte vidare till nästa nivå fastän jag gärna vill. Jag har nyckeln men vågar inte använda den. Jag är en trygghetsnarkoman, jag stannar hellre fast vid något, även om det inte är bra, än utmanar mina rädslor för att se om det blir bättre. För att jag ska komma vidare måste jag ta ett beslut om mitt ex C. Antingen så satsar vi på riktigt för första gången någonsin eller så låter vi det rinna ut i sanden. Jag borde ta beslutet och därmed göra ett aktivt val istället för att vara passiv och låta henne göra valet åt mig. Men jag känner mig helt oförmögen. Jag jagas av mina rädslor och tror inte jag ska hitta någon som bättre lever upp till mina behov och önskemål än vad hon gör. Frågan är om gräset verkligen är grönare på andra sidan, jag tvivlar men jag borde kanske vara modig nog att åtminstone gå dit och kolla. Jag vill komma vidare och få uppleva lite harmoni i tillvaron igen, det var så länge sedan att jag knappt minns det. Jag är värd det.

Rena Relationer

Jag har plöjt igenom en hel del självshjälpslitteratur, eller må-bra-böcker som kanske låter mer positivt, genom åren. Många av dem har varit skrivna av kvinnor men de senaste två böckerna jag har läst ut är skriva av män. Jag har ingen aning om det är ren tillfällighet men det känns som om dessa böcker når bättre fram till mig än tidigare. Kanske beror det på att jag kommit längre i mitt uppvaknande och är mer mottaglig i allmänhet eller så är det så att dessa manliga författare når fram enklare till mig eftersom vi tänker likadant och jag därför har lättare att ta till mig budskapet, eller uppfatta det som trovärdigt utifrån min levnadssituation.

Böckerna som verkligen fått mig att vakna upp är Hemligheten: Från ögonkast till varaktig relation av Dan Josefsson och Egil Linge samt Rena relationer: Fri från rädsla och skuld av Lennart Matikainen. Båda böckerna är verkligen att rekommendera om du kört fast i tillvaron. Den förstnämnda boken handlar till stor del om problemen kring att hitta en fungerande relation och väcker många tankvärda funderingar. Den sistnämnda boken är den jag känner mest för och fokuserar mycket på skuld och dåligt samvete. Jag känner igen mig i hur mycket som helst av det som skrivs och jag får även riktigt bra verktyg att arbeta med.

Han skriver en intressant sak  som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till.
Det är snarare, som jag ser det, egoistiskt, att hela tiden ta hand om andra så att de blir ansvarsbefriade från sina egna liv och därmed passiva. De som servar andra på det sättet gör det ofta för att bli omtycka, för att ha kontroll eller känna sig behövda. Det föds ingen kärlek ur det spelet, bara passivitet, frustration och uppror. Skulden driver på så att alla känner sig otillräckliga och fastnar i ett energikrävande anpassningsbeteende.

Jag har aldrig sett mig själv som egoist men utifrån ovan resonemang köper jag det eftersom det är så jag agerat till stor del med några personer i min omgivning. Så klart är det inte så enkelt men jag är övertygad att om jag hade varit en ärligare person och kommunicerat mina behov så hade mitt liv varit enklare. Jag har sällan vågat vara öppen och tydlig kring mina behov. Utan att kommunicera vad jag vill så hamnar jag bara i ett mönster av dålig samvete och skuld både mot mig själv och andra personer. Det för mig inte framåt.

Kärlek handlar om att både visa sina känslor, lyssna och respektera andra, men också om att tydligt säga ifrån när något inte känns bra. Rättigheter och skyldigheter ska vara i balans. Att uttrycka sin vilja och samtidigt lyssna in andras är att möta sina medmänniskor i respekt. Ärlighet är inte sårande.

Jag gillar det och arbetar hårt för att kunna uppnå en sådan balans. Jag har börjat och det känns bra. Jag märker att jag mår bättre när jag inte bär på egna hemligheter utan förmedlar hur jag känner och upplever saker. Samtidigt är det så klart otäckt men det beror förmodligen på att det är något nytt för mig.

Vem är den flickan, var hör hon hemma?

Jag skulle verkligen vilja ha en flickvän, det är dryga åtta år sedan jag senast var sambo. Sedan dess har jag mest fladdrat runt som ett löv i vinden. Planlöst och utan mål. Mina rädslor har hämmat mig när jag har haft chansen. Jag har istället lyckats trassla till det för mig rejält. Nu håller jag på och försöker få rätsida på saker igen. Jag är både förväntansfull och rädd på samma gång. Jag börjar bli uppriktigt trött på ensamheten. Jag vill känna en tillhörighet och gemenskap baserad på värme och närhet. Jag vill få trygghet och harmoni i tillvaron.

Med vårkänslor i kroppen och förhoppningen om en ljuv sommar skulle jag vilja ha en flickvän att dela detta med. Ligga på stranden, ta kvällsdopp, åka på utflykter, äta glass, ligga på en filt och softa osv. Allt blir så mycket roligare om man är två. Jag saknar en livskamrat, någon att kyssa och krama, någon att somna och vakna tillsammans med. Tycker mycket om närheten och omtanken som finns när man är två, att få en annan person att känna sig älskad och behövd men också få uppleva det själv. För egen del har det tyvärr varit för mycket one way traffic, antingen har jag lagt för mycket fokus på en annan person och mina egna behov har åsidosatts eller så har jag inte haft förmåga att ta emot en annan persons kärlek och varit sparsam att dela med mig själv. Jag har precis börjat läsa boken Hemligheten – Från ögonkast till varaktig relation av Dan Josefsson och Egil Linge. Den ska förhoppningsvis hjälpa mig på traven att komma rätt.

Jag tycker inte själv jag ställer så höga krav på en framtida partner, känns allt bra kan jag blunda för mycket. Dock är det vissa saker som är svåra för mig att hantera, t.ex. övervikt och psykiska sjukdomar. Men jag tycker inte det är så petigt av mig. Jag ser helst att hon är välutbildad och delar huvudsakliga värderingar och intressen med mig. Vi behöver inte göra allt tillsammans men det är kul om man kan dela några saker ihop. Det kan handla om golf, skidåkning, mc-körning, dykning, resor, musik eller film t.ex.
Det är viktigt att hon kan få mig att skratta och tycker om mig för den jag är. Vidare uppskattar jag om hon har självdistans och självinsikt och är mån om sin kropp och själ. Hon bör nog inte vara för pryd för då finns det risk att jag faller tillbaka i gamla trista mönster och söker kickar. Det viktigaste är nog att hon är självständig och tuff samt har egna intressen och vänner. Att hon är ärlig, lojal och kan kommunicera sina behov är något jag tar för givet.

Jag kom och tänka på låten Vem är den flickan med Wilmer X som passar bra in i sammanhanget.

Jag springer ut i den kalla natten
jag söker hennes spår
men allt jag ser är ett fotavtryck
som sakta smälter bort
hon kom till min dröm
försvann lika fort
nu sänker sig mörkret
om allting jag gjort

Jag skulle vilja ha henne här
och hålla henne hårt
jag skulle kunna ge henne allt
som jag nå’nsin givit bort
min kärlek är gåvan
det enda jag har
den brinner i hjärtat
den bultar och slår

Vem är den flickan
var hör hon hemma
hon gav mej blicken
som jag väntat på
många nätter, många år

En dos självömkan

Har fastnat i självömkanträsket i helgen och har svårt att ta mig ur det. Det är väldigt ocharmigt. Jag får inte fart på något i min tillvaro, jag velar, är feg och obeslutsam. Jag har fortfarande en osund relation till mitt ex C, det känns som vi har varandra i ett osynligt koppel fastän vi inte är tillsammans. Hon vill bli ihop med mig påstår hon även om jag tror hon mest är förvirrad. Själv vill jag också ha en relation mer än något annat men inte med henne. Fast det förmår jag inte att säga till henne. Jag tycker jag har klippt tillräckligt med band senaste månaderna med tanke på att det var något helt nytt för mig. Nu lägger jag över det på henne och hoppas hon tar tag i det genom att agera fegt och passivt. Fast jag vet inte om det kommer hända, för idag tyckte hon det var hög tid att jag gör ett aktivt val. Hon sa hon inte tänkte hjälpa mig i att göra ett passivt val. Jag förmodar det innebär att hon har genomskådat mig och vill jag ska säga till henne att det är över. Jag förstår inte varför jag inte kan nöja mig med henne, hon uppfyller så mycket av det jag vill ha hos en tjej. Jag formligen slår knut på mig själv för att det ska fungera med henne men det går bara inte. Jag hittar alltid något fel. Det är väldigt märkligt att jag jagar fel hos andra när jag är långtifrån perfekt själv.  

Idag gjorde jag henne ledsen genom att vara helt självupptagen i min egen värld när hon hade köpt en ny bil. Hur svårt kan det vara för mig att visa lite glädje för någon annan? Mitt sura humör påverkar andra och det vill jag inte. Jag vet jag inte ska vara hård mot mig själv utan försöka vara snäll men det är svårt när jag blir så uppjagad på mitt eget agerande. När jag mår som jag gör nu är det väldigt nära att jag börjar starta kontaktprofiler på internet så jag kan verklighetsfly lite men jag försöker hålla emot. Det kommer inte leda till något vettigt ändå. Som grädde på moset saknar jag dessutom min borderlinetjej, Miss Orange, och vill ta kontakt med henne. Har dock inte en aning om vad jag saknar hos henne, kanske bara att jag vill må ännu sämre.

Läste en passande text i en självhjälpsbok som passar in perfekt på mig och min tillvaro. Det är taget från boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Jag läste boken för några år sedan, men har läst om den nyligen i förhoppningen att den skulle fastna bättre denna gång.

”Kanske känner du igen dig i upplevelsen av att ständigt jaga framåt och vilja vidare. Målet kan vara mycket diffust och otydligt eller kristallklart. Hur det än förhåller sig med tydligheten i vad du vill med ditt liv, dras du kanske med en gnagande tanke om att det du har och det du är just här och nu bara är en passage, en parantes inför något annat, något bättre, något mer eller mindre. Fyll själv i det som passar dig: bara jag har … så blir allt annorlunda. Tanken kanske driver dig till en frenetisk aktivitet. Eller till en synnerligen aktiv passivitet som inte leder dig i någon riktning alls, en uppgivenhet och handlingsförlamning som beror på att kraven är för höga.”

Jag passar enormt bra in på det sista, jag får inte tummen ur röven med något men har ändå en solklar bild vad jag vill och behöver. Men jag är så rädd och feg att jag inte får gjort någonting alls, och så klankar jag ner på mig själv. Inte särskilt konstruktivt. Att döma sig själv hårt är inte att vara snäll, vilket innebär att jag motarbetar mig själv.

Casanovas kvinna, en bra föreläsare

Häromdagen hade jag turen att ha blivit inbjuden till en föreläsning med Åsa Hellberg, hon som skrivit boken Casanovas kvinna, som handlar om sexmissbruk och att vara medberoende.  Hennes bok är den första i sitt slag och tar upp ett ämne som knappt ens är erkänt i samhället även om det är vanligt förekommande. Jag hade tidigare läst boken och den var helt ok men jag tyckte den var lite enkel. Jag hade förväntat mig mer tips och verktyg tror jag, jag tyckte inte den gick så djupt som jag hade önskat utan skrapade mest på ytan. Det gick förvisso inte att ta miste på att hon hade haft en förfärlig tillvaro och att hon insåg grunderna till hennes medberoende och hur hon skulle lösa det. Däremot blev boken lite för mycket ”feel good” på slutet. Inget fel i det, alltid trevligt att finna hopp i en svår tillvaro men det kändes lite märkligt med tanke på vilken kamp hon och hennes partner gick igenom. Det verkade för lätt.

Det var därför oerhört befriande att få höra henne prata själv under föreläsningen. Nu hade hon lite distans till boken och det hade gått ytterligare något år för att tillfriskna och landa. Det har förmodligen stärkt och gjort henne ännu starkare. Vi som åhörare fick dessutom lite personlig information som gav boken en helt ny dimension och som gjorde mig mer tillfredsställd.

Jag kunde identifiera mig i mycket av det hon pratade om i sin roll som medberoende men jag kunde så klart även känna igen mig i mycket av det hon berättade om sin partners missbruk även om hans och mina motiv har varit helt olika. Det var nyttigt för mig att höra Åsa berätta sin historia. Dessutom gav hon sin bok avsevärt mer rättvisa när jag fick höra henne prata irl. Hon var en rolig föreläsare som fick församlingens fulla uppmärksamhet. Hon berättade en ytterst sorglig historia med stor självdistans och humor utan att för den skull förlora i trovärdighet. Jag blev klart imponerad av henne. Har ni möjlighet att höra henne föreläsa så ta chansen, hon är intressant att lyssna på oavsett om ni är bekanta med problematiken kring medberoende och sexmissbruk eller ej.

Farliga relationer?

Hittade en intressant artikellänk om en kille som tillbringat många år ihop med en borderlinetjej. Nu mådde han allt annat än bra.  Även om jag inte råkat riktigt illa ut kan jag ändå känna igen mig i en hel del.  
Artikelpersonen hade även medverkat i en bok ägnad dem som vet hur det är att leva med personer som har borderline. Boken heter Farliga Relationer? Om Borderline och är ett kommande läsprojekt för mig när jag läst ut Casanovas Kvinna som handlar om medberoende. Jag behöver all kunskap och bekräftelse jag kan få för att inse att det jag upplevt med borderlinetjejen är sant. Det känns tryggt att höra av andra som upplevt liknande saker.

Jag känner mig helt urholkad, söndertuggad och utspottad efter mina 3½ år tillsammans med den pyskiskt labila tjejen. Jag är ett nervvrak. Hon har inte fört mycket gott med sig.

Jag har blivit ordentligt skadad av mitt destruktiva leverne de senaste 5-6 åren och i synnerhet tiden tillsammans med borderlinetjejen. Jag har sett liknande erfarenheter på anhörigas forum kring borderline. Många nämner att de har svårt att hitta normala relationer efteråt. Det gränslösa borderlinepersoner erbjuder är så oerhört spännande och triggande, trots att de kanske bara ger det 5% av tiden. Övrig tid är medioker och präglas av olust, obehag, röra, svek osv. Men ändå griper vi efter halmstrån och förförs av de där 5% för de är fantastiska, snudd på magiska.  Då är det på en nivå som är svår att förklara för en utomstående och som gör att man uthärdar övrig tid eller åtminstone ser fram emot nästa bra stund. Men den kan dröja.

Jag har en tjejkompis som säger precis samma sak. Hon var ihop med en kille som också var psykiskt labil och hade problem som kan liknas vid borderline. Hon upplever att hon blir uttråkad av normala killar, men hon vet också att problemet ligger hos henne. Hon söker sig till killar som får henne att känna något. Jag kan lätt identifiera mig med det påståendet för jag har aldrig känt så mycket i mitt liv som med borderlinetjejen och det var spännande. Tyvärr var det dock mest negativa känslor jag kände eftersom de skapar så mycket obehag omkring sig. I min relation med henne har jag återskapat min uppväxt. Jag lyckades aldrig få ordning på min familj som liten och det gick inte bättre att fixa borderlinetjejen som vuxen även om jag har fått uppleva samma olustkänslor. Jag har känt mig bekant med allt men tröttnade till slut.

Lyckligtvis för egen del har jag aldrig delat lägenhet med tjejen och vi har inte heller några barn eller annat som binder oss samman. Annars hade jag nog blivit galen. Jag inser dock att det kommer ta lång tid innan jag återhämtat mig. Jag blir fortfarande helt uppriven varje gång hon hör av sig.

Att må dåligt är en bra början

Snart dags för samtalsterpi igen, 8:e tillfället denna gång. Känner ett obehag och oro som jag inte riktigt kan identifiera . Jag är stressad utan att ha någon anledning. Jag tror det beror på att jag fortsätter sätta höga krav på själv och att jag har svårt att vara tålmodig. Jag vill vara ”frisk” nu. Så klart kan jag se att mycket har blivit avsevärt bättre sedan jag påbörjade arbetet med mig själv.
Jag klarar att vara ensam utan att bryta ihop. Jag har också blivit snällare mot mig själv och även börjat bekräfta mig själv. Yttre bekräftelse klarar jag mig utan och den har också upphört efter att jag klippt band med en del tjejer. Jag går ut och fikar och äter mat utan sällskap och det känns helt ok. Jag har fått ett mer avslappnat förhållninggsätt till min mobil och jag jobbar vidare på datoranvändandet. Det är svårare eftersom det inte bara handlar om internet utan så mycket mer. Jag har dock inga kontaktprofiler överhuvudtaget och surfar inte på sidor som kan skapa oreda för mig. Någon gång i veckan ger jag mig belöning att surfa lite porr men det är begränsat. Dessutom så har jag egentligen bara 4-5 sajter som är lockande så det går snabbt.

Jag läser mina självhjälpsböcker och det känns som de fastnar bättre denna gång än för några år sen. För tillfället läser jag en bok som heter Att må dåligt är en bra början – En bok om den obegränsade människan av Bengt Stern. Har läst en fjärdedel än så länge och boken är riktigt bra. Författaren skriver om jämförelsen mellan den begränsade och obegränsade människan där målet ska vara att bli obegränsad, det är först då vi kan må bra. För att det ska vara möjligt gäller det att gå bortom eller utanför vårt intellekt. Det kan man delvis göra genom förlåtelse och försoning.

Jag tror en del av min stress beror på att jag känner livet glider mig ur händerna. Det är så mycket jag vill göra men jag får inte tummen ur röven. Jag sitter hellre och konstaterar allt jag missat och vill göra, istället för att ta tag i det. Det finns inget som hindrar mig. Jag har ingen familj eller barn att ta hänsyn till och min ekonomi är oförskämt god, dessutom har jag mycket ledig tid med mitt jobb. Jag vet inte vad denna feghet eller ovilja att göra saker beror på. Kanske är det att jag tror jag missar något spännande som sker här hemma om jag är borta. Men det handlar inte bara om att jag vill resa runt i världen. Det gäller även vardagliga saker hemma. Högen med tidningar som jag borde kolla igenom växer, likaså den med böcker jag borde läsa, det är hela tiden småsaker att ta ställning till som ger mig dåligt samvete då jag lägger det åt sidan. Det känns som om tiden aldrig räcker till och det paradoxala är att jag har all tid i världen. Det känns som att jag inte gör någonting mer än att sova, äta, träna och småpyssla, vilket inte är sant men det är så jag upplever det. Jag måste komma ur det tänkandet för det hjälper mig inte.

Vad som ytterligare komplicerar min situation är att en av mina gamla tjejer, en som ”alltid” funnits vid min sida, fortfarande vill bli ihop med mig. För tillfället har vi ytterst liten kontakt men jag vet att vid minsta vink från min sida kommer hon tillbaka även fast hon har ny pojkvän. Jag vågar dock inget lova för jag har lurat henne så många gånger tidigare genom åren. Jag har sagt att jag behöver tid för att tänka igenom situationen men också ta hand om mig själv. Just tid är något hon inte har eftersom hennes biologiska klocka tickar, högt dessutom.

Detta är en tjej som i grund och botten har allt jag kan önska av en tjej, hon är välutbildad, har bra jobb och ekonomi, är självständig med egna vänner och intressen. Dessutom är hon söt och rolig och gillar mig. Hon delar dessutom mitt sexintresse och är mycket openminded. Hon och jag har provat det mesta. Trots detta är jag väldigt tveksam och har varit i många år. Det beror på att vi båda levt i livslögner tidigare. Jag har haft mina problem och hon har haft sina. Nu helt plötsligt jobbar vi båda med oss själva och då är frågan vad vi har tillsammans. Kanske blir vi främlingar för varandra. Jag vet att jag genom åren har försökt ändra henne lite grann, och det är helt fel väg att gå. Jag måste acceptera henne och även andra precis som de är. Dock vet jag inte om jag är villig att göra det. Det måste finnas ett skäl att jag aldrig flyttat ihop med denna tjej trots att vi umgåtts och varit ihop i perioder sedan 2002. Nu vet jag inte heller hur pass klarsynt jag kan vara när jag dels saknar sex och dessutom i grund och botten vill ha en relation. Kanske förblindar det mitt omdöme. Det känns inte som jag är i en position där jag kan göra ett genomtänkt val. Det är kanske inte så konstigt att jag känner obehag, oro och stress trots allt.