Brev från ”fel” person

Idag när jag kollade min fb i förhoppningen att höra nåt från tjejen som ger mig tystnad fann jag istället ett annat meddelande. Det kom en aning oväntat men ändå inte överraskande. Det är från hon jag träffade dessförinnan. Tjejen vars ekonomi skrämde mig så mycket att jag inte kunde släppa in henne i mitt liv hur gärna jag än ville. Jag försökte förklara en miljon gånger att det skrämde mig, men hur skulle jag förklara utan att låta nedvärderande och såra henne. Jag gick som katten kring het gröt och fick fram det mesta av vad som oroade mig men hon tog inte det till sig. Ville inte lyssna eller förstå. Jag kan förstå det, hon hade hur mycket problem som helst, och hon hoppades få ro i kärleksbiten med mig så någon del i tillvaron fungerade.

Faktumet var att hon skilt sig inte så långt innan vi träffades, hennes företag hade konkat, hon bodde ensam kvar i ett radhus (i ett icke trivsamt område i Hbg) vars hyra var avsevärt högre än min 3:a i centrala Malmö i ett populärt område. Efter ett tag sa hon upp sin radhus för att flytta in till en vän, men när vännen i sista stund backade ur var hon plötsligt bostadslös också. Det var då hon ville bo hos mig veckorna utan barn. Hon frågade mig via sms när jag var i Asien om det gick bra. Vad fan skulle jag svara?! Då sa jag det gick bra, men så fort jag kom hem fick jag panik,  jag kände att det gick bara inte. Vi hade umgåtts i ett halvår och allt hade kretsat kring allt strul som omgärdade henne.

Hon hade 3 barn varannan vecka. Jag såg hur deras ekonomi var hopplös, det räckte att bara titta in i kylskåpet, och jag hade svårt att förhålla mig när jag hade ordnat för mig. Under tiden vi umgicks blev hennes bror inneboende. Hon fick både mobil och el avstängt om jag minns rätt. Hon hade jättesvårt att få hållbara jobb, och när hon hittade något dög det inte. I en sån situation får man nog bita i det sura äpplet särskilt när man flackat runt som henne och inte har något säkert kort att falla tillbaka på. Hon hade inte heller någon utbildning som kunde hjälpa till. Dessutom var hon stolt och ville inte ansöka om bostadsbidrag och socialbidrag. När hon väl började plocka i den biten var det långt gånget och olika instanser försökte matta ut henne med att hela tiden begära mer papper, vilket jag har förstått av andra inte är särskilt ovanligt. Skrämmande att man vill få folk som har det tufft att ge upp, typ sparka på någon som redan ligger.

Vi var i ofas ekonomiskt och det blev en väldig konstig balans. Jag bjöd henne på allt möjligt, förbehållslöst, men det kändes ändå märkligt för båda. Jag ville så gärna ha en relation med henne men hennes situation skrämde mig och därav blev det en distans. Jag ville, jag backade, jag ville, jag backade osv… Hon pratade alltid om min distans och den fanns där utan tvivel, det var som ett inre krig i mig. Jag ville men kunde inte.

Idag kan jag tycka delvis att mitt resonemang är märkligt utifrån att med min senaste tjej så var jag villig att hon skulle komma hit och bo med mig. Jag hade lätt fått försörja henne till 100% i 2-3 år innan hon lärt sig språket och översatt och kompletterat sin utbildning till svenska standards. Det var vad jag räknade med innan hon själv skulle kunna jobba och få egen lön. Hon var utbildad sjuksköterska.

Men med den svenska tjejen fick jag mest panik att jag skulle behöva försörja henne även om hon inte ens antydde det eller antagligen hade accepterat det. Hon är förvisso skyldig mig 15 000 kr som hon behövde när hon hittade nån stuga på landet och behövde deposition. Hon skulle börjat betala tillbaka för snart ett halvår sedan men inga återbetalningar än. I min värld är pengarna avskrivna men det har jag inte sagt till henne. Skulle jag mot förmodan få pengarna en dag i framtiden är det en bonus.

Detta är vad hon skrev, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hon har en stor plats i mitt hjärta, jag tycker hon är fin och modig. Hon är ärlig mot mig. Mycket är som jag vill det ska vara i en relation i samspelet mellan oss. Hon kompletterar mig bra då hon är en känslomänniska. Även om jag vill gå på känsla är jag styrd av tanke. Det gör mig ont att allt var så kaotiskt. Jag hade precis kravlat ur min egen röra och var livrädd att dras ner i hennes. Jag ville börja leva, och inte bara hamna i nya problem. Med min medberoende-personlighet hade det varit väldigt enkelt att falla tillbaka i gamla mönster. Jag kan känna mig egoistisk i mitt agerande men jag tror jag gjorde rätt. Jag hade lätt kunnat hamna tokigt igen.

”Det där glasberget… Det är för svårt för mig att klättra upp på. Jag vet det. Har vetat ett tag att jag inte kommer att släppa in dig, att jag inte vågar ha en relation med dig. Jag ser inte att den känslan hos mig kommer att förändras. Men jag ser också att jag (vi?) inte fått något avslut.
Jag tänker att det vore fint att få för att kunna gå vidare. Jag klarar, som du vet, inte av dörrar på glänt. Om vi stänger för en kanske öppnas en annan? Vänskap, tänker jag.

Jag hade så otroligt starka känslor för dig. Jag minns jag sa att det var först då jag träffade dig som jag släppte taget om min stora kärlek N.
Som ödets ironi dök han upp i mitt liv sent i vintras. Vi träffades intensivt några månader i våras. Inte som i en relation, utan med ändlösa samtal och något mer begränsat vindrickande. Att efter nästan 20 år träffas så där och vara precis de samma och ändå inte, är en skum känsla. Ganska trevlig.
Men jag försökte se något budskap i att han dök upp när du försvann,  han som jag släppte taget om när du kom in i mitt liv.
Det finns ingen dold mening med det. Det bara ÄR. Jag har överlag grunnat en hel del på både stort och smått.

Har jag kommit fram till nåt?
Inget särskilt.
Inte mer än att mitt liv är så jävla märkligt och ändå underbart. Att i kollektiv i ett kollektiv är minst sagt speciellt. Men för mig är det befriande att slå mig lös från normer om hur livet ska se ut. Barnen mår bra, är trygga och stabila. Vilken rikedom de får med sig! Förståelse för andra och sig själva.
Jag är en mycket stolt mamma även om andra delar i livet inte är på plats.

Vi skulle aldrig få ihop ett gemensamt liv, du och jag. Som jag älskade när vi skrattade tillsammans. Och som jag gick fullständigt sönder inombords när du gång på gång stängde mig ute.
Jag är helt säker på att det är okej att vara två, vara stark med någon annan. Din barriär är för svårforcerad för mig. Jag önskade du skulle förstå att du inte kan leva utan mig. Många dagar väntade jag. Tills det gått så lång tid att jag inte skulle tro dig längre om du nu fick för dig att säga det. ”Se bara!” skulle jag säga. ”Det går alldeles utmärkt att leva utan mig. Du GÖR det ju!”

Lika fysiskt som jag känner allt annat, lika fysiskt kände jag när jag gav upp min väntan. När det slog mig att inget du säger nu kan spela någon roll. Jag tror dig inte och jag vågar inte.

Som jag hoppas att du ska hitta den där underbara kvinnan som kan ge dig allt det där… Fast du inte resonerar som jag; Göra dig hel! Fylla tomrummet man omöjligt själv kan fylla eftersom det finns inuti en. Det blir lite som att försöka krypa in i sitt eget rövhål. Typ.

Jag vill gärna träffas. Och kramas och kunna vara vänner.
Finns inga undertoner eller förhoppningar i det. Bara så det är för mig.
Vet inte om du redan är iväg på nästa tur, tyckte jag räknade att det borde vara dags.

Största kramen!”

Mer tystnad

För mig är det helt obegripligt att hon inte svarar efter sista brevet som jag skickade. Hon har nu läst det och tystnaden är lika kompakt som tidigare. Jag undrar verkligen vad som fått henne att gå så i baklås. Nu får jag känslan att hon hatar mig eftersom hon inte bara kan skicka ett sms där det står att det är slut. Hon verkar av någon anledning vilja göra mig illa. Det frustrerande är att jag inte kan komma på en enda rimlig anledning. Det finns inget giltigt skäl alls. Hon måste bara ha bestämt sig att aldrig mer kontakta mig och att jag är nåt hon måste offra för att bli lycklig i USA. Jag hade inte blivit glad av att höra det då jag har en infekterad syn på ”The great land of freedom and opportunities” men jag hade ändå fått gilla läget. Då hade jag åtminstone vetat och fått mitt avslut. Nu är det svårt att gå vidare. Jag kommer säkerligen be nån jobbkollega kolla med henne vad som hänt även om det är helt galet att jag ska behöva göra det. Jag skulle kunna skapa en hel del obehag för henne om jag vill. Jag väljer dock att inte sjunka till hennes nivå.

Får jag ingen respons på mitt brev närmaste dagarna så är det slut, det är bara att inse hur ont det än kommer göra. Då måste jag ge upp och intala mig själv att det är viktigare för mig att försöka vara lycklig än att få rätt. Detta är en kamp jag inte kan vinna, och det finns inte heller någon belöning att erhålla. Det är inte läge för envishet och prestige utan jag får svälja stoltheten. Jag måste då radera henne från alla sociala forum och ta bort meddelanden. Annars kommer jag sitta och läsa dessa, och försöka hitta saker som inte finns. Det kommer bara få mig knäpp. Samtidigt vet jag hur jobbigt det kommer bli att radera. En del kan jag spara ner i dokumentform och lägga på ett usb-minne som en slags trygghet som jag sen kan kasta nån gång i framtiden då jag läkt. Vissa konversationer går dock inte att spara och dessa kommer bli svårast att radera.

Tyvärr kommer det här ta lång tid att läka känns det som eftersom jag var riktigt förtjust i henne. Så mycket framtid som vi pratade har jag inte gjort med någon tjej på väldigt länge. Detta kommer svida på många sätt, inte bara hur hon slutade höra av sig. Det är det sämsta ”avslut” jag någonsin fått. Så dåligt som jag mått de senaste tre veckorna kan jag inte minnas när jag gjorde sist. Det som är värst är att jag gick all-in, blottade mig, var ärlig och öppnade mitt hjärta och som tack blev jag helt mörbultad, förödmjukad och behandlad som skit. Jag vet inte om jag vågar och kan mer. Jag är så oerhört trött och besviken att jag inte kan få den relation alla i min omgivning har. Jag vill inget hellre än att ha en relation, en livskamrat att dela tillvaron med.  Jag vill få mening i mitt liv och inte bara leva i tomhet och tystnad. Jag har i princip inga singelvänner. Alla har familj och barn. Det är bara min vän, soctanten, som oxå har det motigt. Jag hade hoppats att jag skulle få utdelning på att spela med öppna kort och vara ärlig, men det slutade katastrofalt och i ännu en besvikelse. Det uppmuntrar mig inte till nya försök. Jag har redan kastat bort så mycket tid och nu försvinner mer dyrbar tid på att bearbeta detta. Fan!

Kunde inte låta bli

Var ute med några vänner och hade trevligt. Vi hade ätit och hade tagit oss till ett ställe för att spela shuffle board. Plötsligt var jag tvungen att plocka fram mobilen för att kolla om hon läst mitt sista mess, där jag frågade varför hon inte pratade med mig, vilket jag kunde notera att hon gjort utan respons än en gång. Jag deppade ihop fullständigt och blev helt frånvarande. Synd eftersom det var en del nya människor jag träffade. Jag kände mig helt uppgiven och tyvärr återspeglades det i mitt beteende. Jag har aldrig varit bra på att låtsas som ingenting.

Förvisso hade jag bara druckit 3 öl men jag lackade ur fullständigt och skickade meddelandet jag filat på i en vecka. Jag borde sansat mig ett tag till men samtidigt så har jag funderat på det länge nog. Nog är nog.

Hi sweetie, 

I honestly don’t understand what is going on n what the purpose of ur silence is. I actually expected some kind of response to my last letter, either that u r thinking or it is over. Whatever u know about our relation I would appreciate if u could share it with me as well. We r two persons in this relation. 

This silence treatment is very strange n unpleasant, n most of all very unlike u. I can’t find any reason for it. I don’t deserve to be treated this way. No one deserves it actually. Does ur family get the same treatment or is it only me? Have something happened to u? Have somebody taken charge of ur phone n accounts so u can’t contact me?

 

If u need time to think n breath it is a lot easier n more polite just telling me instead of ignoring me. I know u told me u do crazy things when u r stressed. If that is the situation now I would understand if u only told me, so I know. I am not good at mind reading. I can wait for u, I have told u many times, but I need to know what u r thinking n what ur future dreams r. If u wanna break up, just tell me. Since we can’t meet irl u just have to text or mail me if u don’t want to do it on Skype. It is easy. U don’t even have to face me when doing it if u feel shy.

 

I don’t know if u can imagine my position n how bad this silence n ignoring makes me feel right now. I can’t get hold of u n u r not answering my msgs, only ignoring me. I am asking for ur understanding to tell me what u r thinking. After all the time we spent close onboard n travelling u owe me an explanation what is happening. We r adults, not small children. We face the problems, not run away. We have to take responsibilty for our actions, now it is time for u to sort out what u have started with the silence treatment. U know it, I know it. I doubt this is the way u really want to behave sweetie. Would u like it if somebody u loved just started ignoring u without any reason n heads up? It is very selfish, cold n rude. Maybe u r stressed or maybe somebody is forcing u to ignore me. 

 

I don’t know what is going on, if u r ok, if something has happened, if I have done something to hurt u etc. There is a million thoughts going thru my head n I have a hard time focusing on other things. I need answers, I need to know to go on with my life. I don’t even know if we r together anymore but in my opinion we r since none of us have broken up this relation. Silence treatment is NOT breaking up for me, it is only a disrespectful, spineless, heartless n coward way of treating people. It only leaves bad scares. Why do u want to hurt me? I can take the truth. I prefer people being honest n respectful. 

 

U wrote u want me to be happy, n that u love me n r serious about us. This is a very strange way of showing that sweetie. This is the opposite. Do u really think I am happy now when I have no clue what is going on n u refuse to tell me although I am asking/begging u? All I get is silence. How can I go on when I don’t even now if I am in a relation or not? I don’t know if I am to mourn n then try to heel, first I need to know if our relation is over. This process can not start until I know. It is ur responsibilty to tell  me if u care for me. But it seems u hate me for some reason considering ur behaviour. I have no idea what I have done to be treated this way. 

 

If this silence treatment is ur plan to make me angry n hate u it is not working, u r only making me sad n worried. I have no reason to hate u even though u r behaving really poor. I don’t want to be full of hate, that will not make me happy. I find it heartbreaking that u act like this, since I care about u n always tried to treat u good. A problem is not going away by ignoring it, u have to deal with it. Maybe it is some test on ur behalf to see how much I love n care  for u? By now u should know that I love u n there is no reason to doubt that what so ever.  

Nwei, how much I would ever dislike or hate a person I would never treat them the way u r treating me now. I really hope u never have to experience the same. It is humiliation n psychological terror u r doing n it is tearing me down. I have no energy left. I don’t want to go to work feeling the way I do now. 

 

Soon I will sign on n when people will ask about u I don’t know what to say. I guess I have to say something like ”She has been ignoring me for some weeks now n I don’t know what is going on. I don’t even know if we r together or not”. Maybe u have told ur friends already, then I will only look like a complete fool since I am the last one to know. It is better that u tell me what is going on rather than I have to ask all ur friends onboard to ask u if they don’t know already. 

 

Last time we spoke on Skype (about 3 weeks ago) it felt like u really cared for me. Ur eyes n smile don’t lie. It felt like u were about to cry when I said I would cry. Few days earlier u sent me naughty pictures. The last text u sent me, u wrote u loved me n were serious about us n that u wanted us to talk on Skype. What happened only few hours later which suddenly made u change ur mind n decide to just start ignoring me? What r u afraid of sweetie? Please share with me, u can always talk to me. If u don’t love me anymore or honestly think I cannot make u happy, just break up with me. No need to treat me bad. If u don’t know what u want, also just tell me. Communication is the key, we have talked about it several times. 

 

From day one u have always been the one worrying if I was serious about us because u didn’t want to get hurt u said. I don’t think u would have liked it if I only ignored u. I hope u understand u r hurting me now with this silence. It seems u r the one not serious about our relation, not me. 

 

For some sad reason it seems u only see problems for our future n since u don’t discuss it with the person it concerns, me, u will not get any feedback n possible solutions. I know ur family will never support my case, u told me urself. It feels u have given up hope n u have excluded me without seriously talking to me. That makes me sad. I really thought we were compatible n would talk to each other if we had problems. We even made a promise about it. 

I want u to know that we have a lot of different options n possibilities if WE want this relation to work but then u have to start talking to me. I don’t want to give up. Do u?

 

I don’t understand anything. I care for u n love u. I actually thought the feeling was mutual. I don’t think I have read/judged u that wrong. I am normally good with peoples character. Is this the way u treat people close to u? R u happy n proud about urself now? Do u think u r handling this situation good n respectful? I would really feel bad about myself if I treated people like u do. 

 

Have somebody forbidden u to talk to me? Does ur family not approve me? Ask urself in that case what they know about me? Do they know me as a person, who I am? Do they know my economy (if money is the problem)? Is it fair what they r saying? Have they been here? Do they know how it works n looks here? Do they know about the social welfare system which is quite unique in the world with all benefits. Do they have any facts n what r they based on? I think of u as a smart n tough girl who makes own decisions. It’s time to grow up otherwise. 

 

If u wanna break up just tell me. Of course I will be very sad since I love u n really hope we will have a future together. But I will be even more sad if u just continue to ignore me. Then I am stuck here hoping that u maybe one day will talk to me. There is no need to hurt me more than necessary sweetie. I gave u my heart, just return it in one piece if u don’t want it anymore. No need to step on it n destroy it. I want to be able to love again someday n give it to a person who will treat it with love n care. Most of all I want that person to be u. 

I still love u sweetie, no matter what, but this silence makes me sad n crazy.  Please tell me what is going on. I deserve to know. I will not give up on u until u tell me to. U r the one I want. This stubborn little girl. Always fighting on her own. 

Muuah

What goes around comes around

Tystnaden fortsätter med min flickvän (?) på andra sidan jordklotet. Ibland är jag riktigt bitter och förbannad och vill bara skriva en massa dumma saker som mest innefattar dvs könsord och svordomar. Dock sansar jag mig för det vill jag inte leva med i efterhand, det skulle bara ligga och skava efteråt. Jag behöver inte bete mig dumt för att hon gör det. Uppenbarligen är hon inte den person jag trodde hon var. Självklart känner jag mig lurad eftersom jag ödslat både tid och pengar på henne. Pengarna spelar mindre roll men tiden får jag inte tillbaka.

Hon gör sig påmind lite varstans på stan även om vi aldrig tillbringat tid här. Det är personer på stan som på något sätt påminner om henne med kläder, utseende, smycken, gång, hår osv. Varje gång går det ett sting av smärta genom mig.

Jag skickade ett kort meddelande igår på alla forum jag kan nå henne på, Viber, Facebook, Skype och mail. Jag skrev ”Sweetie. We both know it is time to talk n sort things out. Silence treatment n ignoring me is not the proper way. Now it is time to act like adults. Talk to me. Muuaah”

Än en gång ser jag att hon läst det och mer tystnad. Det börjar bli komiskt. Jag har faktiskt skrattat åt det någon gång och inte bara varit arg. Dock upptar hela grejen i sig alldeles för mycket tid av min tillvaro. Jag är låg på energi och mår uselt. Svarar hon inte nu, skickar jag ett brev som jag har funderat på i över en vecka nu. I nuläget är det som ett levande dokument som jag fyller på allt eftersom. Det finns inga bitterheter i det, däremot förklarar jag hur ledsen och besviken jag är på henne över hennes agerande. Jag måste skicka det för att på något sätt kunde gå vidare med detta. Annars kommer det ligga och tära hos mig en lång tid.

Idag såg jag hon var inloggad på Facebook så då skrev jag bara ”Sweetie, why don’t u talk to me?”. Det blev inte läst innan hon visade sig vara utloggad.

Ironin i detta är att saker alltid slår tillbaka till en till slut. Jag har aldrig behandlat något med fullständig tystnad och ignorans som hon gör med mig, men under den värsta tiden i mitt liv med lögner och dubbelspel var det ändå mycket tystnad från mig. Då jag inte orkade med allt som hände. Men jag försvann aldrig helt som hon har gjort i detta fall. Jag kanske var tyst någon dag oavsett telefonsamtal, sms och mail. Nu får jag igen, tiden hann ikapp mig också. Synd att det kommer när jag försöker uppföra mig och är uppriktigt ärlig med min avsikter. Tajmingen i livet är märklig. Jag tycks aldrig hitta någon som befinner sig på samma plats i tillvaron som jag. Hon här skulle t.ex flytta utomlands, även om jag förvisso hade chansen att stoppa det. Med tanke på hur hon hanterar vår situation så var det nog bra att jag inte stoppade henne. Hon är inte en person jag vill ha till livskamrat.

Hon skrev ofta att hon ville jag skulle vara lycklig. Undrar om hon på fullaste allvar tror detta gör mig lycklig. Hon har säkert nån förvriden tanke att om jag hatar henne blir jag glad. Vad hon missar är att jag orkar inte gå omkring och hata människor. Det blir inget liv av det.

Streta emot

Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? Det är ett mantra jag bär med mig men tyvärr inte praktiserar i den utsträckning jag borde.

Jag vill så gärna skriva till min fd (?) flickvän och forcera fram ett budskap från henne, men då är frågan varför. För att få rätt? Jag vill vara lycklig men är allt annat än det för stunden. Jag blir inte lycklig oavsett vad jag gör. Prestige är inget som jag bryr mig om så visst kan jag bomba henne med meddelanden, men då försöker jag kontrollera och forcera situationen i min strävan att få rätt. I detta fall att man uppför sig respektfullt och avslutar en relation genom att säga ifrån. Det finns så mycket jag vill säga och fråga, och som jag behöver få ur mig för att inte bli knäpp, men hur gärna jag än vill skicka iväg det får jag nöja mig med att skriva det här. Jag vet det skulle bli bittra meddelanden och det vill jag inte bära med mig. Jag har ingen anledning att bete mig illa för att hon gör det. Hon har säkert sina anledningar. För nåt mystiskt och obegripligt pågår. Jag finns kvar på hennes facebook, likaså våra bilder ihop. Jag börjar undra om någon i hennes släkt förbjudit henne att ha kontakt med mig. Kanske tom tagit hennes telefon.

Ironin är att hon ville jag skulle vara lycklig skrev hon, och så gör hon mig mer illa än vad som behövs. Jag fattar verkligen ingenting alls. Hur man kan säga och skriva de saker hon gör vid vår sista kontakt och därefter fullständigt ignorera mig.  Jag trodde jag kände henne bättre än så. Jag blir besviken jag läste henne så fel. Jag tror dessvärre jag till viss del har mig själv att skylla. Jag skapade ”monstret” själv. Jag förespråkade alltid den svenska modellen att man delar allt i en relation, att det är jämlikt osv. Jag märkte hon var ovan vid detta tänk och nu har jag kanske fått det i retur. I vår del av världen värderas inte relationer högt utan vi konsumerar dessa precis som allt annat i vårt konsumtionssamhälle. Minsta lilla problem så separerar vi. Jag tror vi ger upp för lätt idag. Därmed inte sagt att jag vill ha det som på min morfars generation där man till varje pris höll ihop familjen. Jag tror dessa värderingar är mer typiska i Filippinerna idag men nu gör hon uppenbarligen undantag på detta.

Jag vet hon gjorde mig glad och fick mig att skratta, vilket är jätteviktigt för mig. Jag gillade hennes utseende och kropp, och även ålder. Hon var 10 år yngre än mig och ville ha barn då hon i sin värld ansågs vara gammal som inte hade några. I övrigt vet jag inte vad som gjorde henne bra. När vi reste runt på semester var jag alltsom oftast irriterad även om det var mer på hennes land än henne. Men tyvärr fick hon ta skiten, hon var så att säga budbäraren. Men vi klarade semestern i 3 veckor utan drama trots att vi levde så tätt ihop. Hon tog mig på ett bra sätt, och sa ifrån när jag gnällde för mycket. Det är en egenskap jag verkligen gillar när jag inte kan köra över någon. Jag vet jag retade mig på hennes självupptagenhet i olika sammanhang, hennes okunnighet om världen i allmänhet och att hon hon kunde vara ytlig. Men detta hade jag ändå överseende med. Vår brist på kommunikation får vi båda ta på oss. Den berodde dessutom antagligen även på såväl språkförbistringar som kulturskillnader. Jag vet inte om det är henne jag saknar eller relationen och sällskapet. Att jag hade någon att dela min tillvaro med. Kanske slog jag knut på mig själv med henne och idealiserade det vi hade. Men när jag ser på bilder från vår resa så ser vi väldigt kära ihop. Blickarna ljuger inte. Jag vet inte vad jag ska tro om nåt längre. Jag vet bara att tystnaden gör ont.

Tystnad

Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.

Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.

För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.

Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.

Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.

Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.

Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.

Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.

Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.

Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.

Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.

Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.

Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.

Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.