En magkänsla som stämde

Ikväll fick jag en magkänsla att något inte stämde angående mitt ex C som jag har träffat en del på sistone. Det hade varit väldigt tyst från henne under dagen. Hon skrev ett sms kring lunch att hon var på besök hos familjen och skulle stanna där över natten. Inget konstigt med tanke på att hennes bror och hans barn är på besök, vilka hon inte träffar särskilt ofta då han bor utomlands. Men det var något med tystnaden som inte stämde. Jag kände på mig att hon inte var ärlig så jag satte mig i bilen och körde till hennes ex M. Mycket riktigt stod hennes bil parkerad utanför, det var tydligen en stor fest i villan. Olyckligtvis för egen del så kom C ut precis för att följa några till en väntade taxi när jag gick förbi så jag var tvungen att antingen gömma mig i glesa buskar eller vända om och hoppas att hon inte skulle se mig i mörkret. Jag valde det senare för stå i buskar och trycka kändes fattigt. Tyvärr funkade inte min plan för när jag körde iväg med min bil kom hon fram till mig och hoppade in i bilen. Vi satt och pratade en stund, jag ställde inte till med någon scen, kändes meningslöst eftersom hon var rejält berusad. Hon satt mest och intygade hur mycket hon älskade mig och att hon kunde åka hem direkt med mig fastän hennes bil stod utanför. Hon sa så klart att det bara var mig hon hade sex med men jag vet inte vad jag ska tro. Jag får vänta tills imorgon och ta diskussionen kring ärlighet och tillit.

Just nu känns det inte bra alls och jag tror inte det finns någon framtid för oss. Bara för att jag varit lögnaktig tidigare så är jag inte intresserad av att ha det så för all framtid. Jag vill kunna lita på en annan person. Jag inser att det är helt sjukt och att något inte stämmer när jag sätter mig i en bil för att åka och kolla var C gör men samtidigt går det inte att förneka det faktum att min magkänsla var rätt. Tidigare har jag inte lyssnat eller ens förstått att kroppen sa ifrån men nu följde jag en instinkt och fick rätt. Det är beklämmande att jag som aldrig tidigare har kontrollerat en person nu gör det för andra gången på kort tid och har fått rätt båda gångerna. Just nu vet jag faktiskt inte hur jag ska agera eller förhålla mig till något. Jag känner mig inte svartsjuk men visar ändå upp ett sånt beteende, det skrämmer mig för det är något jag aldrig råkat ut för tidigare.  Jag är mest sugen på att skicka ett sms till hennes ex och via honom hälsa henne att vi inte längre ska fortsätta träffas. Dock känns det väldigt impulsivt och ogenomtänkt så förmodligen kommer jag sansa mig. Jag får sova på saken. Det är lite dålig tajming på hela situationen men en olycka kommer sällan ensam.

Knepiga situationer och svåra beslut

Min tillvaro har varit förhållandesvis stabil ett längre tag nu. Det går upp och ner men det är inga enorma svängningar, vilket är skönt. Jag känner mig förhållandevis avslappnad och jagas inte av för mycket oro. Det är fortfarande en del pusselbitar som fattas. En del saker tycks gå igen hela tiden. Mitt liv är avsevärt tråkigare än för ett år sedan men samtidigt mår jag bättre. Så klart saknar jag mycket av sexlivet jag hade men priset var för högt.

Det tog mig dryga tre veckor att återhämta mig från att Miss Orange hade hört av sig senast. Sedan dess har det varit helt tyst från henne, kanske fick hon aldrig mina mail eller så valde hon att respektera min önskan. Hon fyllde år för inte så länge sedan men jag valde att inte höra av mig. Jag funderade ett tag på hur jag skulle göra men kom fram till att att det var bäst för min egen skull om jag lät det bero. Visst kan det uppfattas som barnsligt och ogint av mig att inte skicka en enkel födelsdagshälsning till en person jag umgåtts med i nästan fyra år men situationen med Miss Orange var aldrig normal. Hade jag hört av mig hade hon trott att allt var frid och fröjd och så hade allt börjat om igen. Men det orkar jag inte, jag måste lägga energin på något mer konstruktivt. Jag tror mitt budskap nådde fram till henne. Vi kommer inte ha mer kontakt där vi befinner oss för tillfället. Det är omöjligt och skulle göra för ont.

Jag har umgåtts en hel del med mitt ex C och nu när jag inte längre bär på massa lögner utan alla kort ligger på borden fungerar vår relation riktigt bra. Vi trivs i varandras sällskap och har roligt när vi träffas. Vår attraktion finns kvar och vi tänder varandra sexuellt på några sekunder så vårt sexliv är väl fungerande. Vi hade en rolig upplevelse förra helgen då vi var ute och åt på kvällen där hon hade beordrat mig att ta med mig vissa saker till restaurangen. Dessa saker fick jag sedan gå in på toaletten och sätta på mig innan vi åkte hem för fortsatta äventyr. Det var riktigt snuskigt och upphetsande.

Trots att allt fungerar bra mellan C och mig för stunden så kan jag inte helt släppa mitt förra liv. Det är något som stör mig med C trots att jag vet hon skulle vara en mycket bra livskamrat för mig. Att hon är något överviktig är ett stort problem för mig hur jag än försöker bortse från det och bara försöker vara accepterande. Hon håller på halvhjärtat med sin bantning och träning och det retar mig. Jag tar det personligt av någon anledning. Själv håller jag mig i trim och gör vad jag kan för att kroppen ska vara fit. Främst gör jag det för min egen skull men så klart vill jag hålla mig i form för en partner också.

Jag har därför haft kontakt med några andra tjejer på nätet. Jag har dock inte träffat dessa och även kommit med lama ursäkter när dejter kommit på tal. Jag känner att jag inte vill hamna i samma gamla dubbelspel som tidigare. Det gav mig ingenting mer än dåliga erfarenheter. Jag vill varken såra mig själv eller andra. Jag har provat gräset på andra sidan tidigare och det var varken godare eller grönare.  Hade även en märklig msn-konversation med en tjejkompis igår kväll, där det visade sig att hon hade en profil på samma icke-seriösa sajt som jag själv. Vi har haft sex tidigare för några år sen men sedan dess är vi bara vänner men nu kom vi in i en diskussion som gjorde att sex blev aktuellt igen. Jag är verkligen sugen på att ha sex med henne men samtidigt så vet jag att jag inte är intresserad av en relation med henne och vi vill båda ha relationer. Hon är några år äldre än mig och vill inte ha fler barn än vad hon redan har. Själv vill jag inte utesluta möjligheten till egna barn riktigt än. Därför är det inte rätt mot någon av oss att involvera sex igen, det enda som kommer hända är förmodligen att vi förstör vår vänskap. För tillfället bor hon ute på landet men snart kommer hon bo väldigt nära mig. Skulle vara behändigt för lite trevliga kvällsaktiviteter. Köttets lustar är svaga men jag ska försöka att inte ställa till det för oss. Får se hur jag lyckas med den målsättningen.

Jag är inplanerad för en kurs i september som handlar om att hitta sig själv och sitt inre för att vara bättre förberedd att en dag hitta kärleken och en sund relation. Det låter som en passande kurs för mig. Tidigare kändes den självklar för mig att gå och även om jag redan har såväl flygbiljett och hotellrum bokat så känner jag mig en aning tveksam. Kanske är det för att det är en dålig tidpunkt att åka då det hänt en tråkig sak inom familjen eller så är det bara egna rädslor som spökar. Jag önskar dock kursen hade legat lite längre fram då det är rätt hetiskt för tillfället. Jag har i alla fall mer än en vecka på mig att samla mod.

Ett laddat möte

Igår fikade jag med mitt ex A, enda tjejen jag varit sambo med. Jag hade funderat en längre tid på om jag skulle ta kontakt och be att få prata med henne. För mig kändes det viktigt att få träffa henne och förklara varför jag agerade som jag gjorde mot henne en gång i tiden och berätta hur ledsen jag är för det. Samtidigt ville jag inte riva upp eventuella sår hos henne. Men hon hade tidigare förklarat i mail till mig att hon hade gått vidare sedan länge och att det var ok för hennes del att träffa mig. Hon har hunnit vara sambo efter vår tid ihop och har andra killar som förmodligen finns närmare hennes hjärta än jag. Det var trots allt nästan 10 år sedan vi separerade. Jag är lite sen i mitt agerande skulle jag våga påstå.

Som alltid när jag träffar henne blir jag helt förundrad över hur jag lyckades hitta en sån tjej och än mer hur jag kunde vara så dum att jag dribblade bort henne. Men jag kan inte sitta och ångra mig resten av livet medan tiden glider mig ur händerna. Hon är fantastisk på alla sätt och bedårande vacker. Jag gjorde många misstag vid tidpunkten och hade tyvärr inte redskapen för att hantera situationen, istället sårade jag och gjorde henne illa. Det var därför befriande för mig att höra att hon trots mitt agerande inte har blivit en svartsjuk person. Hon har fortfarande tillit till personer och litar på det de säger. Förra killen hon hade reste mycket i sitt jobb men hon oroade sig aldrig om vad han gjorde på sina resor. Hon verkar väldigt trygg i sig själv och det gläder mig.

Jag blir glad av att träffa henne och det kändes skönt att få be om ursäkt och förklara mitt agerande och även berätta om min pågående storstädning. Det verkar som hon faktiskt märkte att jag håller på med en förändring på allvar. Det känns bra för jag vill inte hon ska ha en bild av mig som ett svin och en komplett idiot. Jag behövde ett avslut med henne för att kunna gå vidare. För hur mycket jag än gärna i mina drömmar hoppas hon ska bli intresserad av mig igen inser jag det inte kommer ske. Hon har för mycket integritet, hon ger personer ett visst antal chanser, därefter är det kört. Jag har tyvärr förbrukat mina chanser. Helvetet kommer frysa till is och grisar flyga innan hon skulle bli intresserad av mig

Jag låter A sitta kvar på sin piedestal för hon är verkligen perfekt för mig med sitt sätt att vara, hennes smak, sina intressen, sitt utseende, sin personlighet. Jag tror inte det finns något hos henne som jag ogillar. Igår ville jag knappt lämna hennes lägenhet, den var så fin och trivsam att jag ville flytta in. Men jag måste gå vidare och försöka skapa mig mitt eget liv. Hon vill inte vara en del av mitt, vilket jag förstår. Det är ett avslutat kapitel för hennes del. Förhoppningsvis hjälpte mig mötet med A att ta ett första steg i riktningen mot mitt framtida liv även om det var smärtsamt. Jag har nu fått ett riktigt avslut även om jag på sätt och vis fått det sedan länge. Men denna gång var det den riktiga mig hon fick träffa, inte en person som drevs av skuld, rädslor, dåligt samvete och lögner som när vi bröt upp. Det kändes bra att vi kunde mötas under ärliga förutsättningar. Jag är tacksam att hon var villig att ställa upp på det med tanke på hur jag har sårat henne.

Jag frågade A om hur hon såg på sin tillvaro nu och hon verkade väldigt förnöjsam och hade inga problem att hantera sin ensamhet, hon är singel för närvaranade och dejtar ingen. Jag frågade om hon inte kände någon stress med familj och eventuella barn men hon sa hon hade en plan hur hon skulle lösa det. Jag frågade aldrig men jag förmodar det innebär att hon inte är främmande för ett besök i Köpenhamn i framtiden. Hon funderade mest på om hon kanske skulle skaffa sig en katt eller hund. Hon var också nöjd med att hon passade sina systerbarn en hel del. Jag önskar jag hade samma inre trygghet som hon har. Hon har alltid varit ärlig och rak och då växer man som person tror jag.

När jag träffar A får jag också perspektiv på Miss Orange. Hon känns inte särskilt lockande i jämförelse med A, då framstår hon mer i sin rätta natur som gör det klart för mig att jag mådde riktigt dåligt när jag träffade henne för annars skulle jag aldrig hamnat i den situationen. A står för allt det jag vill en flickvän ska ha.

Igår under fikan tog vi även en sväng om A:s föräldrar som bor i närheten. Jag gillar hennes föräldrar mycket, för mig var de familjen jag aldrig fick själv. Jag har alltid trivits att umgås med dem. Hennes föräldrar verkade uppriktigt glada att träffa mig vilket så klart värmde. Jag vet fortfarande inte hur mycket A har berättat för sina föräldrar om vårt uppbrott me,n jag tror åtminstone hennes mamma vet det mesta.

Trots att mötet med A gick bra så känner jag mig alltid vemodig efteråt. Det är väl saknaden av henne samt min egen situation som gör sig påmind. Jag vill komma någon vart i mitt liv men kanske är jag inte redo fastän jag avskyr min ensamhet. Det känns som jag kastar bort min tid, jag tar mig inte för särskilt mycket utan sitter mest på min kammare och låter livet glida iväg. Jag vill hitta på saker men tycker det mesta är trist att göra ensam så då sitter jag hemma och gör ingenting. Det blir inte något positivt av det. Jag skulle vilja känna samma ro för tillvaron som A har. Men jag bara stressar runt och blir missmodig.

Jag har egentligen två dejter jag skulle kunna gå på men jag förhalar det för stunden så gott jag kan. Det är säkert två trevliga tjejer men jag vill inte träffa någon och gå bakom ryggen på C igen. Samtidigt så mörkar hon saker för mig men där jag befinner mig nu så är det viktigt för mig att vara ärlig så då avstår jag. Jag behöver inte agera som hon gör. Det har jag gjort tillräckligt sedan innan. Jag vet inte om det är rätt eller fel att göra som jag gör, på ett sätt känner jag mig passiv,  men jag vill inte hamna i fler spel och kanske jag börjar inbilla mig att gräset är grönare på andra sidan. Då börjas allt om igen.