Tystnad

Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.

Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.

För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.

Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.

Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.

Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.

Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.

Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.

Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.

Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.

Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.

Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.

Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.

Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.

Kärlek – en liknelse jag gillade

Läser för tillfället en bok som är rena tegelstenen, över 900 sidor , som heter Shantaram och som utspelar sig till stor del i Indien, åtminstone än så länge för jag är långtifrån klar än.

I boken var det en beskrivning av kärlek som jag gillade och identifierade mig med. Förmodligen för att jag känner igen det som beskrivs så väldigt bra och det var en väldigt talande liknelse. Ofta är det jag som slår knut på mig själv för att bli gillad och uppskattad även om det vid några tillfällen har varit det omvända.

”Hon älskade killen. Hon gjorde det för hans skull. Hon skulle ha gjort vad som helst för honom. En del kvinnor är såna. En del kärlek är sån. Kärlek är för det mesta sån, så vitt jag kan se. Hjärtat börjar kännas som en överfull livbåt. Man kastar sin stolthet överbord för att hålla båten flytande, man kastar sin självkänsla och sitt oberoende. Efter ett tag börjar man kasta människor överbord – sina vänner, alla man känt. Livbåten sjunker i alla fall och man vet att man följer med ner. Jag har sett det hända massor av flickor här. Jag tror det är därför jag har fått nog av kärleken.”

Tydligen är en del män också så eftersom jag känner igen mig. Jag kanske inte har kommit till steget där jag gör mig av med vänner men däremot negligerar dom, typ säger att vi inte kan träffas. Då har jag inte ens en träff inbokad utan hoppas bara få kontakt med personen ifråga på nåt socialt nätverk eller över telefon. Besvikelsen när det sedan inte sker, att jag väntat på ingenting, är monumental. Jag blir så trött på mig själv att jag inte valde livet, dvs umgänget med en verklig vän, istället för någon som jag tror och hoppas ska gilla mig.

Det är aldrig roligt när man som jag är desperat efter att få närhet och kärlek. Det enda det resulterar i är att jag sitter och skär i mitt hjärta och blir än mer missmodig. Just nu är jag i en sådan situation med ”min” tjej som jag gör allt för att få det att fungera med trots att vi befinner oss på olika kontinenter. Ration på skickade mail är ca 5:1, dvs på 5 skickade meddelanden så får jag 1 tillbaka. Jag är inte blind, jag inser jag gör mig själv till åtlöje. Detta är med en tjej som jag inte ens träffat på de 3 senaste månaderna. Så jag förstår inte riktigt själv vad det är jag hoppas ska hända. Jag är fullständigt exkluderad från vad som händer i hennes liv. Just nu ägnar jag så oerhört mycket energi på att tänka och analysera saker som jag inte har en aning om. Jag behöver inse att detta är slöseri med tid så jag inte hamnar i liknande hopplösa situationer som tidigare där destruktiva relationer pågått i flera år.

Det enda positiva än är att trots att jag fått ok från två olika tjejer om avancerad sex så har jag backat och varit undvikande när det blivit aktuellt. Jag vill inte dämpa min nedstämdhet med några helt meningslösa sexuella möten med personer som varken attraherar eller intresserar mig. Tanken får mig inte ens kåt.

Brustet hjärta igen

Hur ska jag någonsin våga öppna mitt hjärta igen efter att ha fått det krossat än en gång? Jag visste innerst inne att ett långdistansförhållande var dömt att misslyckas men jag sköt problemet framför mig. Jag ville inte ta tag i det för jag visste inte konsekvenserna om jag skulle försökt stoppa henne från att åka och prova sina vingar på hennes livs möjlighet här i livet.

Nu kan jag på ett sätt tycka jag borde ha tagit tag i det på något sätt. Kanske hade relation levt eller så hade jag kommit längre i läkningsprocessen nu.

I natt var jag tvungen att börja rodda. Vi hade pratat på Skype för några dagar sedan och haft ett bra samtal där vi avslutade med att båda gråta och vara ledsna. Därefter hörde jag inte av henne så mycket. Jag vet att hon har fullt upp i USA och att saker inte är som hon tänkt sig. Jag vet också att det är tufft för henne att acklimatisera men likväl blir jag besviken av utebliven uppmärksamhet.

Jag antar min självkänsla är låg och behöver henne till att bekräfta mig. Det är sorgligt att det är så. Jag trodde jag kommit längre. Först var jag undvikande i vår relation sen nu när hon blivit det så blir jag så klart helt ”needy”, något jag inte alls uppskattar med mig själv. Eftersom vi huvudsakligen har kontakt via Viber och Facebook blir kommunikationen därefter, särskilt som hon skriver från sin mobil med litet tangentbord. Dessutom skriver vi på engelska vilket inte är moderspråk för någon av oss. När det gäller känslor och liknande är det lättare att skriva på sitt hemspråk tycker jag. Det är så mycket nyansskillnader jag inte behärskar i engelska. Som exempel ordet älska som för mig är mycket starkare på svenska än love på engelska.

Hade jag haft is i magen så hade relationen levt vidare men det var nåt som inte fick mig att må bra. Det mesta låg hos mig, jag kände mig bortglömd, övergiven och lågprioriterad. Ungefär som jag kände mig med M, borderlinetjejen. Kanske är det kvarlevor av den relationen som förstärker min upplevelse nu, allt känns liksom igen. Kanske är jag också mindre intresserad av att slå knut på mig själv och vågar ifrågasätta om något inte känns bra. Detta kändes inte bra, och har inte gjort på länge även om vi haft några bra samtal på vägen.

Jag vill ha en kärleksfull relation där man umgås och gör saker tillsammans. Jag vill inte göra allt på egen hand längre och det är precis vad som händer när man är involverad i ett långdistansförhållande. Inte blir det bättre av att sakna datum då man planerat att träffas. Jag har försökt insistera på att komma och hälsa på henne även om jag inte är ett stort fan av USA men hon har varit avvaktande. Hon vill ”landa” först säger hon och det förstår jag. Men jag tänkte vi kunde planera för en månad framåt eller nåt. Nu uppstår istället, en för mig synnerligen obehaglig ovisshet där jag inte vet när, eller ens om, vi kommer träffas igen. Jag kan inte leva på hoppet och satsa på något som är ytterst tveksamt.

Under vår tid tillsammans har vi nog båda misslyckats med att kommunicera med varandra fullt ut. Kanske beroende på rädslor, språkförbistringar men främst tror jag det beror på kulturella skillnader. Jag har betonat att vi skulle lyfta upp problem som kunde relateras till olikheter för att inte förstora upp något utan lösa det direkt men det har vi nog misslyckats med.

Jag fick innan hon reste till USA frågan om vad jag ville, men jag kunde inte svara bra på det. Jag ville inte vara självisk och säga att jag ville hon skulle vara med mig. Nu får jag det i nacken lite grann. Dessutom säger hon att i hennes kultur är det mannen som bestämmer riktningen. För mig är det helt snurrigt och verklighetsfrämmande, vilket jag försökt förklara utan framgång.

Jag ansträngde mig hårt innan hon for att få henne att komma och hälsa på i Sverige innan för att få en bättre uppfattning om mig och se hur jag lever. Jag tänkte det skulle gynna vår relation. Tyvärr blev det aldrig av och det gör mig ledsen och bitter. Hon menar att hon inte kunde skjuta på sin resa men det beror också på kulturskillnader. I hennes värld säger man inte nej till ett jobb. Hon hade kunnat förklara att hon blev en månad sen och antagligen hade det inte blivit några problem men istället blev det som en kil mellan oss som bara har tilltagit.

Nu står vi på varsin världsdel och tjafsar och är olyckliga båda två. Ja jösses, att jag hela tiden lyckas hamna i dessa situationer. Jag tror inte det är tillfälligheter.

Eftersom jag mår kasst börjar jag så klart försöka hitta sexkontakter för att råda bot på min ångest och få smärtlindring. Jag vet om det, men är i nuläget oförmögen att göra något åt det. Dock har jag inte hamnat i något konstigt än. Jag vet inte om jag är stark nog att dra mig ur om jag får chansen. Samtidigt vill jag inte hamna i en situation där jag är otrogen, även om vår relation förmodligen är över för gott.

Intet nytt på dejtingfronten

Upptäckte för nån dag sedan att jag haft över 10 000 besökare på denna sida. Så klart är det inte 10 000 olika besökare utan en del har förmodligen återkommit ett antal gånger. Vet inte om det är mycket eller lite, och egentligen har det ingen betydelse eftersom jag inte eftersträvar att locka läsare. Jag har bloggen för att få saker som stör mig ur systemet, och även som en dagbok som jag kan blicka tillbaka till i framtiden. Här kan jag få gnälla och tycka synd om mig själv bäst jag vill utan att någon behöver lyssna.

Jag har inte delat med mig av adressen till min blogg till någon, inte ens mina närmaste vänner, så på sätt och vis är det ändå anmärkningsvärt att så pass många hittat hit. Jag förmodar det jag skriver om ligger i tiden. Många av oss tar till verklighetsflykt när tillvaron blir för jobbig, det är bara hur det gestaltar sig som skiljer oss åt.

Jag började skriva i februari 2010, jag kan tycka det är synd jag inte började direkt kring julen 2009. Hade varit intressant att läsa hur allt kändes då. Jag minns bara att jag hade fått nog av allt. Mycket har blivit bättre sedan dess, men relationer är fortfarande ett knepigt kapitel för mig fast numera på ett annat sätt. Då hade jag för många igång samtidigt, nu har jag ingen alls. Däremot har jag en innerlig önskan om en ärlig och ömsesidig relation med en bra och sund tjej. Jag kan ibland känna att jag har så mycket kärlek i kroppen som jag inte får dela med mig av och att den nästan kväver mig. Visst skulle jag kunna ge den till någon annan eller till mig själv men det är en typ av kärlek som kräver värme och närhet som par. Jag känner ett stort behov av att få vara betydelsefull för en annan person, någon som den personen längtar efter och litar på.

Jag har varit singel för länge nu. Det beror så klart på hur jag tänker. Själv anser jag det är sedan 2002 då jag bröt upp med A. Därefter har jag haft ett antal relationer men inga som jag ansett som seriösa. De har mest präglats av destruktiva beteenden i någon form. Skulle jag även räkna in dessa relationer så har jag varit singel sedan slutet av maj i år. Det är kanske bättre för mig och min självkänsla.

Jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer träffa någon där det klickar för båda, det är för mycket enkelriktat i nuläget. Det är alltid något som inte stämmer. Jag söker det ärliga och nakna mötet men det verkar vara svårt att finna. Jag är trött på ytliga och meningslösa spel. Det tar bara onödig energi att försöka lista ut vad som förväntas av mig. Visst kan jag bara låta det bero och agera fullständigt passivt, och se hur tjejen hanterar det, men då spelar jag ett spel istället. Jag tror att om båda vill samma sak så ska man kunna hoppa över dessa spel och visa ett ömsesidigt intresse för varandra där det leder någon vart. Jag förmodar det är rädslor som styr oss och att det är så att vi inte vågar visa upp vem vi verkligen är, utan gömmer oss bakom masker för att få folk att tycka om oss. Vi tror att ingen skulle kunna tycka om oss annars. Själv vet jag att jag gillar äkta människor som vågar visa sin sårbarhet. I mina ögon tyder det på mod.  Tyvärr har det sina nackdelar också. Några tjejer jag har mött har varit lite väl labila för att det ska bli bra.

För någon vecka sedan lyckades tre olika kandidater försvinna samtidigt, varav två var seriösa och en var ämnad för sex. Det komiska med det var att alla tre tjejerna hade småländskt påbrå, dessutom med förkärlek för Möllan. Tydligen ett dåligt landskap för mig. En av de som försvann var en tjej jag hade träffat tre gånger men där vår kontakt blev mer och mer sporadisk. Till slut frågade jag henne vad som pågick och fick till svar att hon var osäker på vad hon kände men att det inte betydde att hon inte ville träffas igen. Jag gjorde det lätt för henne och avslutade det. Är hon osäker lär det knappast bli bättre senare. Det var för övrigt samma tjej som en vän till mig dejtade i samma veva. Han kom inte heller någon vart. Jag skickade ett i mitt tycke schysst och ärligt sms där jag önskade henne lycka till och sa att det inte var nån större mening att vi träffades mer om hon kände som hon gjorde. Till det fick jag inget svar alls. Det kan jag tycka är dåligt när man träffats tre gånger. Jag hade förstått det om jag hade skrivit nåt opassande eller elakt, men det finns det ingen anledning till. Man kan inte rå för hur man känner.

I veckan har jag varit på ytterligare två dejter, där den ena var i sexsyfte. Träffen förlöpte väl och vi kommer ses framöver om jag inte ångrar mig, vilket förvisso inte är uteslutet. Det är egentligen inte det jag vill men samtidigt får jag roa mig med något. Tjejen såg trevlig ut och uppförde sig, men likväl är det något med henne som får mig tveksam. Hennes historia är en aning rörig. Den andra dejten var trevlig men vi klickade inte särskilt väl. Det var nog första gången jag dejtade en kvinnlig ingenjör. Det ska jag inte göra om.

Ännu en återvändsgränd

Det blev som jag misstänkte med bloggtjejen, det rann ut i sanden. På ett sätt gör det ont, men mest känner jag lättnad att det är över. Vi hade två msn-konversationer och ett möte i verkligheten som funkade riktigt bra, därefter var det som om något förändrades. Jag märkte det redan dagen efter att jag sovit över hos henne att hon hade en helt annan inställning till mig än tidigare. Jag försökte förstå vad som pågick, om det berodde på att hon mådde dåligt eller om hon blev besviken på vem jag var. Ibland ville hon ha sex med mig, ibland inte sa hon. För mig låter det väldigt ambivalent, och inte något jag kan förstå. Själv vet jag direkt om tjejen jag möter är en person jag vill ha sex med eller inte. Men eftersom hon inte visste så förstod jag att det inte var till min fördel.

Vår kontakt blev mer och mer sporadisk och ensidig. Det var på hennes villkor. Jag hörde inte av mig särskilt ofta men ändå så kände jag det som att jag låg på och var krävande. En sån situation blir aldrig bra, när det saknas ömsesidighet. Ikväll fann jag henne på msn, jag blev överraskad för jag trodde hon hade blockerat mig då jag inte sett henne där sedan dagen efter vi träffades. Den gången var hon väldigt låg och inte alls som innan vi möttes.

Jag tog kontakt med henne på msn, jag kände att det gällde att passa på då hon hade slutat att svara på sms, och vårt flyt från tidigare var som bortblåst. Jag frågade om vi kunde prata på telefon men det ville hon inte. Jag hade föredragit det eftersom jag anade det skulle bli vårt sista samtal. Det visade sig att hon råkat ut för en obehaglig sexuell upplevelse med nån kille hon träffat på Darkside. Det hade hänt nyligen även om de hade haft kontakt ett längre tag, men det var första gången de träffades om jag förstod det rätt. Det hade urarat och hon mådde så klart inte bra. Jag blev ledsen och illa till mods av det inträffade eftersom jag visste hon inte mådde bra sedan tidigare och jag gillade henne.

Jag kände också en ilska mot killen. Jag blir alltid arg när jag hör om killar som missbrukat tjejers förtroende och i samband med bdsm är det extra viktigt med tillit och respekt. Det lämnar sår och kanske förstör lusten att våga prova igen. Jag ska inte förneka att jag blev ledsen inte bara för hennes skull utan även av egoistiska skäl för jag förstod att mina eventuella chanser med henne definitivt försvann av bara farten också.

Av nån konstig anledning kände jag mig också stött. Jag tror det berodde på att trots att hon hade träffat mig och dessutom fått hela mitt inre via min blogg, och vad jag även berättat på telefon och i vårt möte om mig själv, så ansåg hon sig inte vara trygg med mig, men däremot gick det bra att träffa den här killen för bdsm. Jag trodde hon var en bättre människokännare, jag hade fått intrycket att hon var lyhörd och inkännande. Det gjorde mig besviken, jag kände mig lurad. Jag hade blottat mig helt för henne och varit ärlig om mig själv, och hennes respons på det är att träffa den här killen istället samtidigt som hon säger att hon funderar på om vi ska ha sex ihop. För mig känns hennes beteende destruktivt, oärligt och chansartat. Extra konstigt blev det när hon sa att hon egentligen ville ha en relation och det var därför hon var tveksam med mig eftersom vårt sällskap enbart skulle baseras på sex. Det var för energikrävande tyckte hon. Jag antar hon ville ha en relation med den här killen eftersom hon gick med på en bdsm-session med honom.

Nu skulle hon omvärdera sitt liv sa hon. Jag frågade om hon ville vår kontakt skulle upphöra och det ville hon. Jag blev inte det minsta överraskad, jag hade bara väntat på att hon skulle säga det långt tidigare, vilket hon inte hade gjort. Istället försökte hon med tysta leken. Jag hade sagt till henne flera gånger tidigare att det var bättre att hon sa ifrån än att bara försvinna och det lovade hon att hon skulle göra men ändå behövde jag lägga orden i munnen på henne för att hon skulle klara av det. Jag tycker dock det är trist att det behövde vara en så omtumlande och hemsk situation som skulle ligga till grund för att hon skulle förmå sig att göra det. För mig är det också en gåta varför hon inte polisanmäler en sån sak, för övergrepp är aldrig ok oavsett anledning eller hur snacket låtit innan. Bdsm har inget med våldtäkt och övergrepp att göra.

Nu kan jag känna att det trots all känns rätt bra för egen del, en slags lättnad. Det var för mycket med henne som påminde om Miss Orange, det var egentligen bara ärren på armar och ben som saknades i övrigt fanns det för mycket gemensamma nämnare. Bloggtjejen var bara en mycket yngre kopia av Miss Orange. Hon saknade två barn men hade två katter istället. Jag hade berättat om bloggtjejen för min vän M och hon sa jag skulle vara försiktig. Hon gillade inte det hon hörde sa hon. Jag nämnde det även för min ena terapeut senast och han menade på att jag numera var medveten om det, vilket var ett fall framåt mot tidigare. Trots det, anser jag det vara en rejäl käftsmäll och ett stort steg bakåt, när jag återigen attraheras av en tjej som inte mår bra. Jag låter sexbiten få överhand och tappar helt omdömet. Vissa saker hon berättade om sitt sexliv hade fått en normal kille att backa alla dagar i veckan, jag däremot blir helt knäsvag och tycker hon är spännande och lockande. Jag trodde jag hade kommit längre. Säger en tjej rätt saker sexuellt till mig spelar det ingen roll vilka problem hon har, jag lyssnar inte. Jag vill inte höra. Jag trampar bara rätt in. Det är något jag måste jobba med framöver.

Idag blev jag nästan kär i en tjejs profil jag såg på nätet. Jag har sett hennes profil på olika forum genom åren och varje gång jag stöter på henne märker jag hur hela kroppen blir helt varm och konstig. Jag gillar allt med henne, hennes sätt att formulera sig, hennes kropp men mest av allt hennes sätt att tänka sex. Vi verkar vara soulmates sexuellt. Att hon bor i en annan del av skåne och har funnits ute på kontaktsidor i flera år är inget jag reflekterar över. Jag blir bara besviken att jag inte passar in i det hon söker, vilket får mig nedstämd. Jag vill inte in i dessa återvändsgräner igen, det ger mig inte den sunda relation jag vill ha till mig själv och en framtida partner. Det stjäl bara onödig energi då jag skapar mig själv falska förhoppningar som inte är sanna.

Jag fick hur tydliga signaler som helst med bloggtjejen efter vårt första möte där jag sov över, att något inte stämde. Allt kändes bekant på ett märkligt sätt, till och med hennes hem. Jag fick samma obehagskänslor som med Miss Orange, men det var samtidigt det som var triggande tror jag. Hon var lika moody, ombytlig och otillgänglig. Hon blev ett yngre substitut. Kroppen visste medvetet eller omedvetet att här skulle jag kunna erbjudas samma berg- och dalabana som den jag fick med Miss Orange och det gjorde att jag försökte få det jag behövde. Ungefär som en knarkare som söker sin fix. Tur som lyckades jag inte denna gång. Det hade inte kommit nåt gott av det mer än att jag hade bockat av ytterligare några saker på mitt sex-cv som kändes lockande och spännande. Det känns en aning trist att jag går miste om det. När jag tänker på det undrar jag om det är något fel med mig. Grov porrfilmssex är det som tänder mig, typ örfilar, spott, dra i håret, munknulla tjejen så hon nästan kvävs, analsex och så köra in kuken i munnen efteråt, pisk, smärta och grova tilltag. Varför är förnedringssex så spännande för folk som inte mår bra. Jag kan förstå det utifrån den som blir utsatt för det men inte från mitt perspektiv som tänder på att utföra det. Jag gillar tjejer, tror på jämlikhet och lika värde, och skulle inte drömma om att behandla en tjej illa i vardagen. Jag lider inte av några hämndbegär mot kvinnor som jag känner till. Kan det vara så enkelt att det får mig att känna något för omväxlingsskull i mitt annars ganska känslolösa liv. I så fall borde jag omgående hitta något annat som kan få mig att vakna upp. Nåt som är positivt och som inte skadar mig eller någon annan.

Jag börjar mer och mer fundera på om det finns någon frisk människa som sysslar med avancerad sex eller om det bara är personer som är i obalans av olika anledningar som lockas av detta. Än så länge har jag inte mött någon som sysslar med bdsm som mår bra, mig själv inräknad. Det är ingen bra statistik. Så klart kan man ställa sig frågan vem som är frisk och hur en person som mår bra definieras. Men personer med depressioner, flyktbeteenden, diagnoser, självskadebeteenden, bokstavskombinationer, låg självkänsla och självförakt passar dåligt in för att klassas som en person som mår bra och är i balans enligt mig. Dock tycks dessa kategorier vara överrepresenterade inom bdsm-världen. Go figure.

Fjortisrock som fortfarande lever

Igår var jag på Debaser och såg Sator. Var ett tag inne på att se Sisters of Mercy i Lund på Mejeriet istället men valde snålvarianten i Malmö. Det var dessutom enklare då jag precis kommit hem från jobb och var väldigt trött. Senast jag såg Sisters var det en riktig besvikselse med uselt ljud och massa rökmaskiner där det knappt gick att se gruppen. Mina vänner som var på Mejeriet igår sa spelningen var en upprepning på den förra. Det verkar alltså som jag valde rätt, Sator var riktigt kul att se, precis som senast för två år sedan. De är ett riktigt bra liveband.

Jag och en vän konstaterade att första gången vi såg bandet var för 25 eller 26 år sedan i en tennishall i byn där vi växte upp, på en Valborgsspelning. Frågan är bara om vi såg bandet eller låg däckade utanför som alla andra fjortisar. Det kunde vi inte riktigt komma ihåg. Det kändes lite avslaget att veta att det var så länge sen vi såg bandet första gången, det fick oss inte att känna oss yngre. Men det kom vi snabbt över med hjälp av någon öl och bra musik. Dock fick inte min vän behålla humöret uppe hela natten då han på vägen hem på sin cykel missade en stoppskylt och fick betala två tusen kronor till två poliser. Han var ändå inte helt nedbruten, enligt egen utsago, tack vare att att det hade varit två söta kvinnliga poliser.

På konserten undrade min vän om han kunde fråga mig en sak som stört honom ett tag och som han var tvungen att få reda på. Jag trodde han skulle fråga nåt om C eftersom dom två var klasskamrater som unga men det visade sig vara något annat. Han ville veta om det var sant om jag hade mått dåligt när vi var på födelsedagsfest ute på landet några veckor tidigare eller om jag skulle träffa någon senare på kvällen. Vi skulle egentligen ha åkt ut tillsammans i bil den kvällen men jag sa jag ville köra själv då jag kanske skulle åka hem tidigare och inte mådde helt hundra. Min vän sa att han hade trott jag ljög om mitt mående och att jag skulle träffa någon eftersom jag verkade bli störd över den dåliga täckningen ute på landet. Han tyckte dessutom jag hade verkat en aning frånvarande.

Det verkar som jag är lätt att läsa eller så känner min vän mig bra, kanske en kombination av båda. Visst hade han rätt, jag skulle eventuellt få besök samma kväll av en tjej beroende på när hon kunde komma loss från det stället där hon hjälpte några vänner att servera. Hon hade pratat lite löst om det några veckor tidigare men jag trodde inte det skulle bli av eftersom vi inte hade haft någon kontakt mer än att hon skickat några onanifilmer till mig på mobilen. Jag trodde hon var mer snack än action, en teaser. Vi hade träffats för sex några gånger tidigare förvisso men efteråt blev hon alltid en aning avvaktande på ett sätt jag inte riktigt blev klok på. Ena stunden var hon väldigt på och driven, nästa blyg och trevande. Vi snackade mer än sexade på riktigt. Jag trodde inte vi skulle träffas mer utan att det gled ut i tomma intet.

Jag visste alltså inte riktigt vad jag skulle tro men jag körde likväl hem tidigare från festen då jag inte kände mig i form och dessutom kanske skulle få besök. Vid halv två tiden på natten skickade jag ett sms till tjejen och frågade om hon skulle komma eller om hon hade åkt hem. Fick till svar omgående att hon skulle dyka upp hos mig inom kort. Tio minuter senare ringde det på dörren och där stod hon i kappa och stövlar som med en snabb och enkel avklädning  förvandlades till body och stayups. Hon stannde fram till sex på morgonen då hon var tvungen att åka hem då hon skulle jobba klockan tio och hoppades hinna sova någon timme. Jag sa till henne att jag inte trodde hon skulle komma iväg till jobb och jag fick rätt visade det sig av det sms jag fick någon dag senare från henne.

”Som man bäddar får man ligga… men fastspänd lär du få nog få vänta på tills jag har råd att stanna hemma från jobbet igen. 😦  Säger bara fy fan vad jag har ont i ALLA muskler. Nästa gång får jag allt jobba på att ligga helt stilla för att behaga dig men jag måste få ta lite på mig själv oxå när du knullar mig så skönt bakifrån. Okeeej, ännu snuskigare?? Nu blev jag allt nyfiken. 🙂 Berätta! Tänker du först straffknulla mig i munnen innan du hårt o brutalt rövknullar mig ända in till roten? 🙂 Mmmm, blev så sjukt kåt när du slickade mig djupt i min längtansfulla röv… För att inte tala om när du knullade mig i båda hålen… Mmmm, riktigt najs. 🙂”

Jag förstår hon hade ont i sina muskler efteråt, har nog aldrig mött någon som sprattlat som henne tidigare mer än Miss Orange. Hon trodde nog verkligen hon skulle kunna ta sig loss. Jag är förundrad att mina grannar inte klagade för hon var dessutom väldigt högljudd, vilket jag förvisso visste om sen tidigare, men denna gång var det mer än tidigare. Tydligen är det inte så lyhört där jag bor. Hon är oerhört kåt och riktigt bra sex. Det är synd bara att våra personligheter inte matchar alls. Hon hann precis börja starta den del jag inte gillar med henne när hon skulle gå, men då kunde jag uthärda eftersom jag visste det skulle vara över om 5 minuter.

Just nu är jag sugen på riktigt snuskig sex och det får mig en aning distraherad känner jag. Tankarna svävar iväg och jag har svårt att fokusera. Bloggtjejen dyker upp på min näthinna och jag minns delar ur våra samtal som fick mig väldigt upphetsad. Hon var precis så snuskig som jag vill det ska vara. Just nu skulle jag verkligen gilla att ha henne väldigt lättklädd framför mig, och få testa de två ”skillz” hon sa hon ägde när det gällde oralsex. Jag skulle kunna tänka mig mycket annat därtill. Det är nåt med hela henne som lockar mig och gör mig nyfiken på henne, kanske är det för att hon är så otillgänglig för mig, vilket påminner mig om mycket annat.

Jag undrar vad det är som får mig sugen på sex som är utöver det vanliga och varför jag inte bara fantiserar om vanlig sex. För i grund och botten gillar jag öm och kärleksfull sex. Dock gärna gärna i kombination med vetskapen att rå och hämningslös sex kan förekomma med samma person. Jag tror det är dom tvära kasten som lockar mig, berg- och dalbanan. Känslor som svänger. Nåt som får mig att vakna upp i vardagen.

Jag funderar på att skapa en profil på Darkside trots alla mina farhågor kring denna sajt. Jag skulle verkligen vilja träffa någon som tänker sex som jag och som vill utveckla det tillsammans med mig, gärna i kombination med ett vardagligt liv, men fram tills dess att det händer får jag roa mig med sexbiten. Jag vill inte bara stänga ner min drift och låtsas som den inte existerar. Det är nu jag lever och har möjligheten. Däremot ska jag vara snäll mot mig själv och vara försiktig. Jag var nära att ta kontakt med en kvinna som jag lovat mig själv att inte träffa mer och jag lyckades sansa mig i sista stund, vilket kändes bra. Det är kvinnan som jag switchat med och jag kände det hade varit kul att ta den andra rollen, men insåg att det inte är värt det, jag skulle bara bli besviken på mig själv efteråt. Så viktigt är det inte.

I veckan fick jag ett sms från tjejen jag varit på dejt med tre gånger, det tog henne en vecka att svara på mitt senaste. Nu undrade hon om jag var hemma och så berättade hon lite vad hon sysslade med. Hon nämnde inget om att hon ville träffas men inte heller motsatsen. Jag börjar undra om det är hennes sätt att lägga över det på mig. Att hon tycker det är jobbigt att säga att hon inte vill träffas mer. Eller så har hon andra killar på gång och vill inte avskriva mig helt utan ha mig som en backup om inget bättre dyker upp. Den tanken känns inte så charmig och jag hoppas inte hon är så rädd och feg. Kanske har hon bara en otrygg undvikande anknytning som min vän soctanten skulle sagt. Dröjer nästa sms också en vecka kommer jag avveckla det så slipper hon, om det nu är där skon klämmer.

Ibland undrar jag hur tjejer och killar tänker och kommunicerar, jag förstår inte alla spel som pågår. Vem vinner på dessa? Varför talar vi inte klartext med varandra istället vad vi vill. Det hade varit så mycket enklare och mindre energikrävande. Jag undrar om vi är rädda för att hamna i situationer vi inte ska kunna ta oss ur. Jag tycker det är bättre att göra ett val, och sedan göra ett nytt om det första inte blir bra, istället för att inte göra något alls och bara låta saker glida en ur händerna. Jag har gjort tillräckligt med passiva val i mitt liv. Jag tror inte någon kommer till skada så länge man är ärlig och tar ansvar för sig själv. Jag tycker det är modigare att ha chansat och se vad som händer än att inte göra något alls.

Dålig krishantering

Jag är på kurs denna vecka. Jag var inte överlycklig att behöva åka iväg, särskilt som jag redan hade gått den tidigare. Dock har jag omvärderat situationen nu och är riktigt glad att jag får gå den. Den passar precis in där jag befinner mig. Kursen handlar huvudsakligen om hur folk beter sig i stress- och krissituationer. Det är nyttigt att repetera och denna gång har jag avsevärt större förståelse för vad som sägs än senast för fem år sen då jag var mitt uppe i mitt kaos. Jag tror inte ens jag hade nått bearbetningsfasen i en krishantering vid den tidpunkten. Jag låg nog nånstans kring reaktionsfasen och den tedde sig i verklighetsflykt.

Vid stress, särskilt om det pågår under längre tid, utvecklas det tydligen lätt en depression och jag skulle vilja påstå att jag var stressad från 1996 fram till runt 2001, därefter hamnade jag i ett stillestånd eller vaccum där jag var oförmögen till något konstruktivt överhuvdtaget. Jag befann mig mitt i en livskris. Det var fly eller slåss som gällde för mig, dvs människans överlevnadsinstinkt slog till. Jag valde att fly. Jag fick ibland kroppsliga signaler att nåt var fel, t.ex. svimmade jag vid ett antal tillfällen då allt bara blev snurrigt för mig och jag föll ihop. Läkarna sa att det var några kristaller som var i obalans men jag minns de ställde frågor kring stress då. Jag uppfattade inte själv jag var stressad utan trodde nog livet skulle se ut som det gjorde. Jag visste inget annat.

Jag hade varit ofrivillig hemhjälp till min mormor och morfar under några år, vilket sög musten ur mig. Jag tappade helt greppet om vad som var rimligt och jag var oförmögen att säga nej. Som liten hade dom passat mig mycket så jag kände att jag ville eller skulle betala tillbaka. Jag minns jag kände mig mer som en vaktmästare/hemhjälp än ett barnbarn, särskilt som de envisades med att sticka till mig pengar varje gång jag var där. Pengar jag inte ville ha för dom kändes bara olustiga att ta emot även om jag idag kan se att det inte var någon muta utan i all välmening, men så uppfattade jag inte det då. Min mamma gjorde inga större ansatser att avlasta mig utan tyckte situationen var rätt bekväm. Jag vet detta gjorde mig väldigt arg men det behöll jag inom mig även om det så klart sken igenom ibland, mest då på närstående som jag tyckte borde förstå min situation. Men tankeläsning funkade lika dåligt då som idag. Hur som helst låtsades min mamma ovetande om varför jag betedde mig illa eller så trodde hon verkligen på fullaste allvar att jag bara var allmänt otrevlig.

Medan jag höll på som hemhjälp försökte jag även slutföra en utbildning som jag redan 1-2 år innan examen anade inte skulle leda någon vart. Jag kände att jag inte var i en position att byta då jag redan hoppat av två tidigare utbildningar och denna gång tog jag dessutom studielån. Vid sidan om detta tog jag även extrakurser både på högskola och komvux samtidigt som jag jobbade extra på helger. Jag försökte även upprätthålla en relation med min sambo. Tyvärr var det hon som fick ta mest stryk. Idag kan jag lätt se att mitt fokus borde ha varit på oss två och vår relation, det övriga hade fått lösa sig på annat sätt. Och det hade det alldeles säkert gjort också. Men jag var van att anpassa mig och ställa upp för andra så jag klev in i rollen utan betänkligheter, det gick per automatik.

När jag väl tog examen besannades tyvärr mina farhågor om jobb och jag fick ströjobb som bröt ner mig. Jag tyckte kraven som fanns på jobben var för låga i förhållning till min kompetens och jag blev missmodig. Det var ströjobb som vem som helst kunde få. Det var också samma jobb som jag hade varit synnerligen nöjd med så länge det var extraknäck medan jag studerade, men när det plötsligt var på riktigt passade det inte. Då ansåg jag mig vara värd nåt bättre. Jag var på en del intervjuer men mitt självförtroende och självkänsla var helt i botten och sånt ser en normalbegåvad rekryterare direkt.

Medan detta pågick dog min pappa och morfar inom loppet av en månad. Det tog mig hårt, särskilt morfar då han var min förebild. Min pappa och jag hade en ansträngd relation vilket inte hjälpte, dessutom var det så mycket elände kring hans död att det bara blev ilska och frustration. Helt plötsligt stod jag som ensam man i familjen inför mamma, mormor, lillasyster och flickvän. Jag upplevde det som att jag nu skulle vara den starka beskyddande mannen när allt jag bara ville göra var att lägga mig ner och gråta. Jag kände att det var vad som förväntades av mig även om ingen sa det, men min mamma och mormor agerade därefter. Det gjorde däremot inte min flickvän eller lillasyster men jag tog på mig den rollen även för dem. Jag klev alltså rätt in i en roll jag varken ville ha eller behärskade, och som egentligen ingen bett mig om. Jag kände att det inte fanns tid för mig att vara svag och be om hjälp, jag var tvungen att vara stark och hålla ihop familjen. Alltså bet jag ihop som jag hört man skulle göra. Jag vet inte vem jag försökte lura, ingen blev åtminstone lurad, allra minst jag själv.

Jag mådde allt sämre, mina dryckesvanor var usla och som grädde på mosen hade min lillasysters mamma fått vittring på pengar så vi hamnade i en minst sagt snaskig arvstvist dessutom. Jag ville bara gå upp i atomer. Nånstans i denna veva, insåg jag att dricka inte var lösningen på mina problem, sex blev helt plötsligt mer intressant, särskilt lite avvikande sådan. Mitt intresse för sex i olika former hade funnits sen långt tidigare, och under normala omständigheter, men nu ville jag bara prova nya saker hela tiden. Jag pressade min flickvän och ville närmast ha ett nej från henne för att det skulle bevisa för mig att inte ens hon ville mig väl. Så snurrigt hade allt blivit för mig. Jag vet hon gick över sina gränser för att göra mig glad men jag var likgiltig. Det gör mig riktigt ont idag att tänka tillbaka på det. Till slut var jag otrogen med en tjej och sen började det gå utför på riktigt för mig. Jag hade hur mycket obearbetade händelser som helst som jag gick och bar på, dessutom hade jag gamla saker som på något sätt låg vilande under ytan från min uppväxt. Jag hade lyckats gömma undan dessa under ett antal år tillsammans med min sambo där jag med tiden fann en trygghet. Dock hann tiden ikapp mig också, som den gör med oss alla, och när allt rasade för mig så kom det gamla också som ett brev på posten för att förstärka eländet.

Med tanke på de symptom som uppvisas under depression och stress är det fortfarande för mig en gåta hur jag lyckades ta mig igenom ytterligare en högskoleutbildning. Dock är det mycket svarta hål för mig under denna tid. Men nånstans uppstod med tiden en bearbetningsfas, dock lyckades jag inte ta mig hela vägen upp utan rasade hela tiden ner igen. Jag gick hos en samtalsterapeut och sedan en psykolog men vi avbröt behandlingen för tidigt kan jag förstå idag. Det är först sedan julen 2009 som bearbetningsfasen har påbörjats på riktigt, så klart har jag halkat en del gånger men jag börjar närma mig nyorienteringsstadiet där jag faktiskt ligger en nivå högre än när allt utlöstes. Där jag står bättre rustad än tidigare. Mycket har berott på min vilja att förändra min livssituation, vilket gestaltat sig i samtalsterapi och kurser i personligutveckling som exempel. Plötsligt har intresset för mig själv, och mitt välmående blivit viktigt. Idag har jag ett värde, åtminstone oftast. Jag har lärt mig att våga säga nej och kan även stå upp för mig själv bättre än tidigare även om det finns mer att arbeta med på denna punkt. Jag har fått tillbaka mitt känsloregister till stor del, vilket gör mig mer mänsklig. Jag kan också känna glädje. Jag har också börjat ifrågasätta saker runtomkring mig på ett annat sätt, vilket är vanligt i denna fas. Jag funderar till exempel mycket på att byta jobb och göra något helt annat som passar mig som person bättre. Jag kan ibland undra var jag hittade min plötsliga kraft till förändring men det har ingen betydelse egentligen. Det viktiga är att jag gör det. Förmodligen fanns det en mening med allt som hände för att jag skulle ta mig dit där jag är idag. Känslan över att det behövde ta så lång tid kan dock göra mig lite ledsen ibland.

Eftersom jag under så lång tid levt ensam åtminstone på mitt eget sätt att se det, för det har funnits folk runt mig hela tiden, så är det kanske därför jag har en så stark längtan till att få tillhöra ett sammanhang. Att känna att jag passar in och får vara med. Kanske beror det på min rädsla för att bli övergiven, vilket till stor del härstammar från min tidiga uppväxt där jag bodde hos olika familjemedlemmar till stor del. Jag var för liten för att förstå vad som pågick.

Under min kris fick jag för mig att jag var en osocial person men det har jag insett är helt fel, jag gillar att ha folk runtomkring mig. Att jag drog mig undan folk när jag mådde som sämst, är helt naturligt, det är så vi brukar agera. Jag orkade inte svara på frågor, ljuga om hur jag mådde och så skämdes jag över mig själv. Inte som upplagt för att vara social när jag är dränerad på energi, glädje och självkänsla. Det var enklare att isolera mig och skapa ett utanförskap.

I min iver att hitta rätt blir det ibland fel. Ibland väljer jag fel dörrar som jag borde ha låtit vara stängda och ibland blir jag för avvaktande. Det är kanske inte i första hand en relation jag behöver, även om jag tror det skulle kunna hjälpa mig en bit på vägen i min önskan om ett sammanhang. Men jag måste kanske prova nya vägar för att hitta dit, vara modig och nytänkande och undvika gamla spår som bara är återvändsgränder. Våga ifrågasätta mer runtomkring mig.

Idag fick jag höra några minst sagt gripande berättelser av den psykolog som är föreläsare på kursen. Det var så sorgligt att jag kände tårarna i ögonen. Det fick mig att inse att det finns folk som har det riktigt illa. Ibland kan det vara bra att påminnas om det för att få lite styrka.

Under kursen fick vi också se en videoupptagning som spelades in under gårdagen då vi gruppvis genomförde ett katastrofskådespel i en simulator. Vi hade olika befattningar i en krissituation som vi skulle hantera, och hela tiden dök det upp nya problem och förutsättningar, allt för att sätta oss under stor press och öka stressen. När det var klart fördes vi omedelbart in i ett rum som var riggat som en presskonferens. Det momentet kom väldigt oväntat för oss. Där fick vi sedan besvara en massa frågor från låtsasjournalister om vad som hade hänt och varför vi agerat som vi gjort. Det var kul att se videoupptagningen och hur vi alla betedde oss i denna nervösa situation, främst då genom kroppsspråk. Övningen hade många syften men bland annat att förstå hur vi beter oss i en stressad situation, och även hur vi ska hantera medier i en eventuell krissituation även om så klart vi aldrig skulle behöva gå direkt till en presskonferens efter en olycka. Det var en mycket rolig och intressant övning.

På slutet av dagen fyllde vi i ett personlighetstest. Jag blev en aning överraskad, till min fördel, av en del av svaren. Områden som jag själv upplever som svaga var varken höga eller låga utan snarare medel. Jag passar alltså in i landet lagom. Får se vad som väntar morgondagen, ska bli spännande.

Ett tag sen sist

Det är väldigt lätt att lura sig själv och börja fuska med sitt mående. Jag kan se hur jag blir mer tillåtande med saker jag inte borde syssla med, och att jag kommer bort från saker som får mig att må bra, och som är viktiga för min utveckling och välmående. Tidigare skrev jag en del i min blogg när jag inte mådde bra, nu har jag till viss del slutat med det. Jag har blivit lite lat och bekväm, sen är det nog så att tillvaron inte har varit för komplicerad eller så hanterar jag den en aning bättre numera när jag har en hel del verktyg att använda.

På jobbet har det varit rörigt, där det pågår en omorganisering, bara någon månad efter den senaste. Vi återgår nu till hur det var tidigare då den nya organisationen var helt misslyckad. Den har kostat företaget många miljoner och framför allt har det inneburit förlorat förtroende hos såväl kunder som anställda.

På dejtingfronten är det status quo. Jag möter inga bra tjejer. Jag har varit på en del dejter men det finns inget samspel, det uppstår ingen kemi. Jag har träffat en tjej som är helt normal, har bra jobb och ordnat liv men det finns ingen som helst dynamik mellan oss. Det är trist, för jag vill så gärna ha en relation. Detta blev extra påtagligt igår när jag var på kräftskiva hos en vän. Så gott som samtliga där var par och jag blev avundsjuk på alla som hade någon tjej att krama och kyssa. Min vän som hade festen har precis träffat en tjej och de var nykära, vilket var så uppenbary. Ögonen glittrade och de kunde intehålla sig ifrån varandra. Det var kul att se, för han unnar jag verkligen att träffa en tjej, men likväl så är det klart jag vill ha samma sak och det gör ont i mig att inte ha det.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det så svårt för mig att träffa rätt. Jag tror det beror delvis på att jag inte bara ”nöjer” mig med en tjej utan jag vill också att vi ska fungera ihop och känna att det känns rätt. Jag kan knappt minnas hur det känns men jag tror och hoppas jag ska känna igen känslan. Sen är det hela min sexuella läggning som är ett problem. Jag lägger väldigt stor vikt på sexbiten hos en tjej. Jag borde bli mer ödmjuk och tålmodig där, inte så att jag ska avstå saker utan mer ge tjejer lite tid att bli nyfikna. Nu dissar jag dem omgående om jag uppfattar minsta lilla tecken på prydhet. Jag tror inte heller att jag är helt klart känslomässigt med Miss Orange och så länge jag känner så är det inte möjligt att träffa någon tror jag.

Jag fick nyligen kontakt med en tjej som visade sig vara lika problematisk som Miss Orange även om hon inte hade några diagnoser. Hon omgärdades av mängder med problem. Hon hade blivit misshandlad av sitt ex, låg i vårdnadstvist, hade kollapsat och var sjukskriven, blivit antastad på jobbet osv.

På vägen hade hon raderat bort sig själv helt, och levde och identifierade sig själv genom sitt barn, sitt ex, sin familj och sitt jobb. Vi fick snabbt kontakt via nätet och pratades vid i telefon nästan omgående. Första gångerna pratade vi i flera timmar. Hon pratade säkert 90% av tiden och då huvudsakligen om sitt ex och om sig själv. Jag insåg att hon hade mycket att jobba med och mina varningsklockor ringde för fullt. Till slut fick jag nog och sa som det var, att jag ansåg hon hade mycket att jobba med och att jag inte var intresserad. För mycket av det hon hade framför sig hade jag genomgått tidigare och att jag inte önskade vara närvarande. Det skulle inte vara bra för mig.

Nån dag senare kom ett blomsterbud hem till mig med en ros från tjejen. Det fick mig att tänka att jag åtminstone skulle ta en fika med tjejen. Jag var nyfiken på att se vad det var för en märklig människa jag stött på. Jag tyckte att det minsta vi kunde göra var att träffas efter att ha tillbringat mängder med timmar i telefon. Så en kväll kom hon hem till mig och det slutatade med att vi hade sex. Hon var duktig på sex märkte jag och det fanns potential att utveckla henne på ett sätt jag finner tilltalande. Dock kände jag precis som innan att hon inte var en person jag ville ha en relation med. Vi lever helt i olika världar och jag är inte det minsta intresserad av hennes. Hon har så mycket i sitt bagage att jag blir helt matt. Hon har åtminstone börjat plocka i sitt liv och går i terapi men det känns som att jag har kommit avsevärt längre än henne.

I förrgår träffades vi en andra gång och då var det för att ha sex. Hon är helt omättlig och sanslöst kåt. Det är precis sånt som triggar mig. Hon har skickat minst sagt vågade bilder och videor till mig och sånt gillar jag. Vi är sexuellt kompatibla verkar det som. Nu hoppas jag kunna träna upp henne lite men samtidigt är jag lite rädd för vad jag sysslar med. Men jag måste våga och pröva mig fram. Känns det inte bra får jag helt enkelt säga ifrån. Jag tror inte hon ska hindra mig från att hålla ögonen öppna för den tjej jag verkligen vill träffa, då jag inte har några känslor för henne.

Jag vet inte riktigt vad hon tror och hoppas på men det känns som vi båda är överens om att det bara handlar om sex. Jag märker dock att hon skiftar en aning i humör, ena stunden vill hon en massa saker, nästa stund blir hon tveksam och avvaktande. Jag föredrar när det är raka besked och tydlig kommunikation. Velande får mig bara irriterad och frustrerad. Jag tycker hon är rolig att ha sex med men i övrigt har jag inget intresse av att lära känna henne. Hon skulle inte tillföra någon positiv energi i min tillvaro, snarare tvärtom. Jag vågar inte riskera att hamna i något energikrävande, jag vet hur lätt jag har att trampa fel.

Nya kunskaper och färdigheter

Har tillbringat helgen i Stockholm med sista delen i moment 2 av personlig utveckling. Det har som alltid varit givande men också tufft och gett mig en hel del tankeställare. Än en gång åkte jag på en ”snyting” av en av mina coacher, en välbehövlig sådan. Jag trodde jag hade kommit längre med mitt bearbetande av mina föräldrar och framför allt då min mamma. Men min coach menade att jag behövde göra en storstädning eller sorgbearbetning av henne, annars skulle jag aldrig kunna bli fri. Som det är nu anser hon att jag bara snurrar runt i en torktumlare. Det är varmt, det gör ont men allt är bekant.

Jag kan se att jag har gjort framsteg med min mamma om jag jämför med hur vi hade det för något år sedan innan jag började storstädningen av mitt liv, men det finns fortfarande mycket anklagan och bitterhet kvar hos mig upptäckte jag under några av helgens övningar. Några av övningarna var oerhört intressant och tankeväckande. En gick ut på att identifiera saker som mina föräldrar inte sagt eller gjort när jag var liten som jag idag tänker eller känner hade varit bra. Jag hittade massor med saker som jag skrev ner och dessa låg sedan till grunden för det som jag saknar inom mig och som jag därför söker hos andra för att fylla tomrummet. Det gestaltar sig i ett medberoende. Det var en rejäl väckarklocka. Jag trodde jag hade bättre koll men jag kände mig inte särskilt nedslagen av detta ett längre tag utan såg det snarare som en möjlighet att kunna jobba vidare med och vara medveten om problematiken. För nu vet jag vad mina fällor är och vad det beror på. Det känns som en lättnad.

Vi fick också göra upp en handlingsplan som vi ska ha med oss framöver. Jag spaltade upp 3 punkter som är det som står närmast på tur att ta itu med. Först på listan hamnade att göra någon slags städning eller sorgbearbetning för att gå vidare med en del tråkiga saker som hänt i min tillvar och som jag fortfarande inte lagt bakom mig. Det börjar bli hög tid nu kan jag tycka. Jag ska se om jag kan hitta en kurs som går i Malmöområdet, det känns enklare än att behöva ta sig till Stockholm, dessutom är det billigare. Det börjar bli en hel del pengar jag har lagt ner på mig själv, men jag kan inte klaga, det är en investering i mitt liv, och lyckligtvis har jag lyckats lägga undan en del pengar genom åren.

Jag känner mig modig och duktig som utmanar mig själv hela tiden och provar nya saker för att må bra. Det tyder på att jag värdesätter mig själv. Jag kunde bara lagt mig raklång på soffan och varit passiv och gjort mig själv till offer.

Förvirring och nedstämdhet på tapeten

Jag är överraskad över min reaktion kring C men ändå inte. Utifrån tidigare erfarenhet så visste jag att jag skulle sakna henne, och känna mig tom och ensam. Jag visste också att jag skulle börja fundera på om jag har gjort rätt och även ångra mig. Så har det varit varje gång vi glidit ifrån varandra, och så även denna gång. Inget nytt på den fronten. Sen har jag fångat in henne i mitt nät igen, och åter tröttnat. Men nu så agerar jag på ett annat sätt. Jag känner mig nedstämd och missmodig men väljer att inte ta kontakt med henne. Jag behåller konflikten inom mig istället för att bolla över den till henne. Jag känner på det som sker. Det är bra för det är precis vad jag lärt mig på kurserna i Stockholm, att äga sin egen konflikt. Men denna gång försöker jag nog nysta upp lite mer i detalj vad det är som händer inom mig angående C och jag har svårt att separera saker märker jag. Jag kan inte riktigt känna om det är henne jag saknar eller om det är ett sällskap i allmänhet. Men jag känner oro och nedstämdhet, så mycket vet jag. Så för tillfället tycker jag mig inte märka av något positivt kring Voxran som jag ätit i lite mer än två veckor. Men detta är så klart en situation utöver det vanliga, kanske hade jag mått ännu sämre utan den.

Jag vet vad jag gillade med C och vad som störde mig. Summerar jag ihop dessa delar så var det nog bra vad som hände men detta är rent förnuftigt och logiskt tänkande. Känslomässigt kan jag inte riktigt känna något alls. Eller jag kan inte tyda det klart. Så klart händer det mycket inom kroppen, men ofta föregås det av tankar som inte är så positiva. Jag undrar hur jag skulle resonera kring C om jag mötte en tjej som jag verkligen föll för. Skulle hon falla i gömska omgående?

Vad jag vet är att jag saknar sällskapet och att det känns tomt utan henne. Jag vet jag vill ha en tillhörighet någonstans där jag trivs och känner mig hemma. Av någon anledning gjorde jag inte det med C, kanske för att jag inte tillät det själv. Oftast kände jag mig ensam i hennes sällskap för jag upplevde det som att det alltid fanns en distans mellan oss, ett oförstående. Båda hade del i att det var så.

Jag har jagats av så mycket skuld och dåligt samvete genom åren och C har fått ta mycket av det då hon var mitt första vänsterprassel, som sedan låg till grunden för att jag separerade med A. Jag har aldrig gett C en ärlig chans. Det gnager en aning känner jag. Men samtidigt kan jag undra, med tanke på hur jag mådde när vi träffades, om hon är rätt person för mig. Law of attraction, man får det man utstrålar, talar inte precis till vår fördel.

På ett sätt kan jag tycka att det är trist att jag aldrig vågat släppa in henne fullt ut i mitt liv, såtillvida att vi inte bott ihop, för i övrigt har jag delat med mig av i princip allt till henne. Kanske inte just när det hände men åtminstone efteråt. Men det finns så klart skäl till varför jag inte ville flytta ihop med henne. Förmodligen var det en känsla att nåt inte stämde. Jag får tro på att det var så. Det är inte heller något jag egentligen borde ägna tid åt att spekulera i då det inte lär få mig på bättre humör, snarare tvärtom.

Jag tror jag är avundsjuk på henne, vilket påverkar mig mycket för tillfället. Hon får nu det jag så gärna vill ha, dvs en relation och förmodligen snart en familj. För hon kommer vilja bli gravid omedelbart, det är hennes största önskan, och eftersom dom har en historia ihop så behöver dom inte tid till att lära känna varandra. Hon får en tillhörighet och ett sammanhang. Det kunde ha varit jag som hon fått det tillsammans med. Vad jag glömmer bort är att jag gång efter annan har valt bort detta med henne. Jag glömmer också bort att dom två tillsammans förmodligen har en hel del problem framför sig med tanke på hur deras relation har sett ut. Jag hoppas allt blir frid och fröjd för dom men jag tror det är svårt. Tiden kommer hinna ikapp dom också förr eller senare. Men det är inte mitt problem även om jag kan tänka mig att jag skulle finna en småaktig glädje i det, men jag hoppas jag kan vara större än så.

Jag vet inte fullt ut men jag tror det är saknaden av en tillhörighet och sammanhang som är det som tynger mig mest och mina tankar kring att jag inte kommer kunna hitta en relation som jag trivs i. Jag ser för många problem med mig själv. Jag saknar fortfarande tillit till mig själv. Jag anser mig vara för gammal. Mitt jobb hjälper mig inte och definitivt inte min sexuella läggning heller. Sen är det min längd som jag nog ser som det största problemet. Mitt intryck är att tjejer vill ha långa män för det är ett tecken på manlighet. Jag vet inte om längden påverkar manligheten, däremot vet jag att jag inte är lång och då blir jag per automatik bortvald. Det gör mig ledsen. Men ibland väljer jag bort mig själv hos tjejer. Det är smartare om jag låter dom göra valet själva istället för att dissa mig själv. Kanske gör jag det för att slippa bli avvisad. Jag intar en offerroll inser jag. Och det är en av sakerna jag retat mig mycket på med C, att hon ofta anser sig vara ett offer. Så inte så konstigt att jag har retat mig på det, när det är en projicering.

Vad jag vet är att om jag gör som alltid gjort så kommer det bli som det alltid blivit. Jag måste förändra saker och det skrämmer mig. Jag saknar också energi. Jag känner mig handlingsförlamad och har en tanke om att jag behöver en partner för att orka ta tag i mycket av det jag borde göra. På så vis händer ingenting utan jag sitter fast i moment 22. Jag måste nog börja göra saker lite tvärtom mot vad jag vanligtvis gör, bara för att bryta mönster men tanken gör mig rädd och nervös, vilket jag också inser är ett tankefel. Usch, vad detta känns deppigt. Jag är så trött på att försöka fylla ut min tid. Jag har för mycket ledig tid. Den tiden hade jag gärna ägnat åt samma saker som mina vänner, dvs familj och aktiviteter ihop. Då hade jag fått känna mig betydelsefull och uppleva tillhörighet, för det är min högsta önskan och mål för tillfället.

En veckas reflektion

Svensk nationaldag och en vecka har gått sedan jag och C gick skilda vägar. Det har gått över förväntan för mig även om jag ibland tänker på henne och undrar om jag gjort fel som släppte taget om henne. Största skillnaden från tidigare är nog tystnaden på mina telefoner men jag vänjer mig förmodar jag.

Idag är en sån dag då jag funderar mycket men det finns sina anledningar. Jag är tokförkyld och känner mig hängig i allmänhet, och så har jag varit på ännu en misslyckad dejt. Det är när sånt händer som jag får tankar om att jag aldrig kommer träffa någon jag trivs med och att jag kunde försökt gilla läget med C. Men jag hör samtidigt hur skevt det låter. Det går inte att ”nöja” sig, det är inte rättvist mot varken henne eller mig. Jag har en del vänner som har gjort så och jag tror tiden kommer hinna i kapp dom. Men vad vet jag.

Jag vet det finns egenskaper hos C jag saknar, och sex är en av dem. Detta blir extra påtagligt nu när det är sommar och folk är lättklädda på stan. Jag tänker mig roliga aktiviteter man kan göra på stränder som hon garanterat hade varit med på och som nu hennes nya kille får göra i stället. Det svider.

Jag har lätt för att idealisera personer och nu ser jag mest det positiva med C, men det fanns också mycket saker som jag inte kunde hantera. Det var därför hon aldrig nådde ända fram till mitt hjärta. Hennes bekvämlighet och lathet gjorde mig irriterad, likaså hennes förmåga att oftast inta offerrollen. Det var henne det var synd om och hon hade sällan någon del i att problem uppstod. C påminde alltför mycket om min mamma till sättet och hon är också en person jag har svårt att hantera. Men min mamma behöver jag inte leva ihop med.

Denna vecka har jag gått på två dejter och ingen har lett mig vidare. Första dejten var med en trevlig tjej som jag gärna hade träffat igen men dessvärre var det inte ömsesidigt. Den andra tjejen var rolig, men inte en person jag skulle vilja ha en relation med. Det kändes som det fanns många problem i hennes bagage och sånt orkar jag inte engagera mig i längre. Been there, done that. Jag känner mig missmodig och jag vill så gärna ha en relation med en tjej och även få barn tillsammans. Det känns som det aldrig kommer hända och det gör att det mesta känns ganska meningslöst för tillfället. Jag tycker det är tröstlöst att försöka fylla ut min vardag med saker som inte är det jag vill göra, åtminstone inte ensam hela tiden. Det är inte samma sak att dela vissa upplevelser med en vän som det är att göra det med en flickvän. Jag vet vad jag vill och behöver men jag lyckas inte få ordning på det. Antingen träffar jag tjejer som är intresserade av mig men då är inte jag intresserad eller så är det tvärtom att jag är intresserad men då är inte tjejen det. Nyss fick jag ett mess från en tjej på en kontaktsida, och det hjälpte inte mig att bli gladare när jag såg hennes bild och profil. Jag anser mig inte vara utseendefixerad men det måste ju finnas en yttre attaktion, den som gör mig lockad av henne och som även gör mig sexuellt attraherad. Finns inte en sådan så spelar det ingen roll hur vacker personen är på insidan. Det blir inget bra.

En god vän till mig berättade att hans tjej är gravid och han är en av de sista av mina vänner som inte har barn. Jag är så klart jätteglad för hans skull men det fanns ändå en viss avundsjuka hos mig och så vill jag inte det ska vara. Jag vill inte vara missunsam på en av mina bästa vänner. Fan att allt ska vara så svårt för mig hela tiden. Varför kan inte jag göra som andra och bara ”nöja” mig och gilla läget? Det känns som tillvaron hade varit så mycket enklare.

Jag är bitter för tillfället

För tillfället får jag uppbåda all min kraft till att hålla mig lugn och inte ta några impulsiva beslut som jag sedan ångrar. Jag är riktigt arg men också väldigt besviken och sårad. Jag kan inte riktigt förstå dessa känslor fullt ut. Jag har sagt till C flera gånger senaste året att det är svårt för mig att förhålla mig till henne då jag inte känner någon tillit till henne. Hon har blivit som jag. Jag har känt att hon inte har haft några betänkligheter i vems säng hon ligger. Det var inte länge sedan hon låg i min. Jag kan inte klandra henne, det var så jag levde mitt liv innan men det är inte så jag vill ha det nu. Jag känner att hon helt tappat omdömet men säger jag det låter det bara bittert. Jag har upplevt det som att hon kan ställa sig på alla fyra och det spelar ingen roll vem av oss som blir pappa. Det har inte känts bra för mig. Jag vet inte om hennes ex vet vad hon sysslat med men det tror jag för han är inte dum. Jag undrar hur han tänker som är villig att ta tillbaka henne för typ 10:e gången efter att hon tidigare varit hos mig. Självrespekten lyser uppenbarligen med sin frånvaro på flera håll.

I stunder känner jag mig riktigt omogen och vill verkligen förstöra för henne, vilket jag lätt skulle kunna göra genom att kontakta hennes svartsjuka ex och förmodligen blivande kille igen, men det är då det är oerhört viktigt att jag tillämpar alla de verktyg jag fått under mina kurser och visar att jag förstår hur de ska användas. Jag vill inte sjunka till hennes nivå, det vet jag, men när egot får för mycket utrymme så kan vad som helst hända. Så jag måste försöka var fokuserad på vad som händer inom mig och inte agera på första impuls. Jag måste behålla min konflikt för mig själv så får hon ansvara för sin. Jag ska inte lägga över min ilska och besvikelse på henne. Jag får lösa min del på egen hand. Det skulle dessutom framstå som en aning dubbelmoral med tanke på hur jag behandlat henne genom åren.

Det känns så klart kasst att jag inte kan använda ord som respektlös, svekfull och lögnaktig till henne. Det skulle klinga så oerhört illa och falskt i min mun. Så jag får tiga istället och smaka egen medicin. Men jag kan agera annorlunda än henne efteråt. Jag kan visa för mig själv att jag är mer i balans än henne. Vid ett tillfälle när jag inte ens hade bedragit henne så önskade hon att jag skulle dö och liknande. Jag fick aldrig ens ett förlåt efteråt.

Idag har jag inte hört ett ljud från henne efter att jag skickat mitt sms igår kväll. Jag vet inte om hon skäms eller om hon förväntar sig att jag ska höra av mig. Jag var och la hennes nycklar i brevinkastet tidigare idag så egentligen behöver jag inte ha något mer med henne att göra. Jag tycker hon är oerhört feg som inte vågar ta kontakt med mig men det förvånar mig inte. Det var likadant senast hon blev ertappad med handen i kakburken. Jag tycker det är märkligt hon inte lär sig, jag har kommit på henne några gånger och likaså hennes ex. Men det verkar inte ringa några väckarklockor alls hos henne. Men det säger så klart en del om mig och den andra killen som tillåter det att hända. Detta är en sån otrolig soppa att det inte är klokt. Det är snudd på komiskt med alla turer som varit.

Så klart känns det trist att det ska behöva ta slut så här men kanske är det nödvändigt för att vi båda ska gå vidare. Vad som stör mig är att jag blir avundsjuk på henne för att hon får en relation och sexliv. Det är helt galet, för det kunde jag haft med henne om jag velat men jag har hela tiden stört mig på så många saker med henne. Hennes övervikt, gnällighet, oreda, vekhet, egoism men mest av allt hennes bekvämlighet. Inga charmiga egenskaper så jag förstår varför jag passat fastän jag haft chansen.

Jag är bitter av att ha blivit avvisad, för det är så jag upplever det just nu även om det är jag som har skapat denna situation. Men det är viktigt att jag behåller bitterheten här på min blogg och försöker uppföra mig väl i verkliga livet. Ingen vinner något på pajkastning. Det slösar bara energi som jag kan ha till något bättre. Hon är inte värd det.

Golfrundan idag gick inte bra men det var ganska väntat med tanke på att jag inte var särskilt avslappnad. Nåväl, jag spelade ensam och fick njuta av värmen och solen.

Jag kämpar vidare

Hemkommen från min kurs i Stockholm och full av nya insikter. Det var en lärorik helg för att inte tala om utmanande och tuff. Jag har verkligen varit modig och blottat mig, och det har även övriga gruppen. Det är kul att se hur alla jobbar och blir mer klara över vad som behövs för framtiden. Vi har jobbet mycket med framtida mål, det som vi kallade önskvärt läge. Vi har även arbetat mycket med intern kommunikation, vilket var intressant och nyttigt. Roligast av allt var dock att coacha varandra. Det var nervöst till en början men samtidigt också oerhört lärorikt. I den situationen lärde jag mig mycket om att vara i stunden och enbart lyssna på den andra personen. Det är dock väldigt svårt att inte ställa frågor som kan tolkas som råd. Vi hade dock observatörer (vi turades om att vara det) som gick runt för att kolla hur samtalen flöt på och som direkt kunde bryta om de ansåg att det inte handlade om coaching.

Jag har ofta nämnt på kursen att det är glädje och mening med livet jag söker. En av coacherna tyckte det var för diffust som mål och bad mig precisera och med lite hjälp insåg jag att målet var att jag vill ha en relation med en schysst tjej. Så jag arbetade med att skapa en drömbild av en tjej och hur vårt liv såg ut tillsammans. Jag berättade även om mina problem med internetdejting och att jag känner mig desperat som vill ha en relation. Jag nämnde även att jag tycker det känns futtigt, gnälligt och patetiskt att stanna upp hela min tillvaro och inte ta för mig av livet, bara för att jag saknar en relation. Dessa negativa ord vände vi till några mer positiva som kändes bättre; betydelsefull, förnöjsam och verklig. Det är ok för mig att vilja ha en relation och hitta ett sammanhang. Jag vill känna kärlek och närhet. Det är många fler än jag som vill det. Alla vill vi ha en tillhörighet. Det lutar åt att jag kommer skaffa mig en sida på en betal-kontaktsida. En av tjejerna på kursen tyckte jag skulle göra det, hon hade träffas sin kille på en sådan.

Det har varit tufft att inför tjejer förklara mitt nuvarande läge och än mer mitt tidigare liv, men jag gör det ärligt och öppet, och får på likvärdigt sätt tillbaka deras bakgrund och framtidsmål. Det är stort. Vi spelar verkligen med öppna kort. Det är som vi har vår egen frizon, vi kursdeltagare och coacherna, där vi alla förstår varandra och vill samma sak. Här pågår inga spel, det är bara respekt och tillit till varandra, eller vördnad och varande som var ledorden i helgen.

En hälsning jag gärna hade sluppit

Hade hoppats jag skulle slippa en födelsedagshälsning från Miss Orange i år och var nöjd när så inte blev fallet. Tänkte inte så mycket på det men kunde likväl inte släppa tanken helt. Men jag borde ha kommit ihåg att hon sällan kom ihåg rätt datum. Så en dag sent kom en oskyldig hälsning. ”Grattis på födelsedagen i efterskott! Hoppas du har det bra.”. Direkt när jag ser hennes nummer i displayen på min telefon känner jag ett omedelbart obehag. Jag blir helt kall.

Vet inte varför hon hör av sig men antagligen kände hon sig ensam på kvällen och ville kolla om hon kunde få någon reaktion från mig. Se om jag levde som hon brukade säga. Men för mig är det inte värt det. Jag blir bara trött och besviken. Hon har fortfarande stor påverkan på mig. Jag förstår inte hur hon kan komma på tanken att höra av sig överhuvudtaget när jag bett henne flera gånger att låta mig vara ifred. Dessutom med en hälsning som är en dag sen. Jag tycker bara det är fullständigt respektlöst. Då borde hon ha insett, när hon satt ensam på sin kammare, att hon inte behövde skicka nån hälsning alls. Det hade jag uppskattat avsevärt mer. Det hade varit en bra gåva från henne till mig. Bättre än nåt konstigt påslakan jag fick vid ett tillfälle. Minns jag tyckte det var bortkastade pengar då jag aldrig skulle använda det och hon inte hade några pengar. Jag lyckades få henne att ge mig kvittot och så fikade vi för pengarna istället.

Det handlar inte om att hon är sen att gratulera, hade det varit en vän hade jag inte brytt mig alls, men med henne är det speciellt och väcker mycket olustiga minnen. Dessutom har vi ingen relation numera, vi är ingenting för varandra, varken vänner eller ovänner. Vi är historia, det som tillhör det förflutna.

Under våra år tillsammans träffade hon sällan rätt på min födelesdag, antingen var det för sent eller för tidigt. Utom vid ett tillfälle, då var vi ute och åt en födelsedagsmiddag. Som avslutning på middagen, fick jag en annorlunda dessert, hon ville göra slut. Förvisso är det en födelsedag jag inte kommer glömma men av helt fel skäl. Hon var då inne i en av sina perioder när hon var väldigt provocerande och skulle ifrågasätta allt. Jag tyckte hon blev väldigt obehaglig när hon var på det humöret. Antagligen berodde det på stort bekräftelsebehov. Jag minns hur ledsen jag blev. Idag förstår jag inte hur jag stod ut med mycket av det som hände. Idag hade jag inte accepterat det. Det går framåt för mig trots allt. Jag ser att mitt värde och självkänsla har ökat.

Första dagen i mitt nya liv

Livet börjar vid 40 sägs det. Vilken floskel skulle jag sagt innan men nu är det ett faktum. Fyllde 40 år för några dagar sen. Får försöka bruka allvar med att få det liv jag önskar och anser mig förtjäna. Jag har inte nått dit riktigt än.

Jag fick i alla fall en bra födelsedag. Spelade först en runda golf med en vän i underbart väder, och senare på kvällen möttes vi upp för att äta på Debaser. Då dök ytterligare några vänner upp som en överraskning. Jag blev riktigt glad, det värmde. Jag bjöds på god mat, svalkande dryck och trevligt sällskap. Kan inte bli bättre än så.

Jag anser ha gett mig själv bra förutsättnignar för att få en bra tillvaro framöver. Jag går fortfarande  i terapi och deltar även i en kurs i personlig utveckling som jag hoppas ska generera mycket gott för mig gällande välmående, trivsel och glädje, men också förhoppningvis för framtida yrkesval. Från och med idag har jag även börjat äta medicinen Voxra. Jag fick den utskriven till mig i torsdags men har väntat fram till idag då jag inte ville störa mina förberedelser för Göteborgsvarvet som jag deltog i igår. Ville inte heller börja äta den på min 40-års dag, det kändes på något sätt deprimerande.

När en av mina coacher först föreslog ”lyckopiller” kände jag mig instinktivt förolämpad. Det skedde under kursen i Stockholm. Jag kände mig som en 40-årig loser som behöver äta tabletter för att må bra. Jag kan tycka att jag skulle gjort det för länge sedan i så fall och inte nu när saker mer börja falla på plats. Men samtidigt kan jag se hur jag ofta känner mig låg på energi och saknar glädje och mening. Men sen insåg jag att det kanske är så att den kemiska balansen i min hjärna inte är som den ska och då kanske detta hjälper. Förhoppningsvis får jag lite hjälp på traven i min strävan att få ett behagligt liv. Jag behöver fylla på mina depåer och inte arbeta i uppförsbacke som en av mina coacher sa.

Jag pratade med några av kursarna om det och det visade sig att det var fler som åt liknande mediciner och alla var nöjda med resultatet. Jag har alltid hyst lite agg mot medicin oavsett vad det gällt, men det är nog mer pålagor jag fått under min uppväxt än mina egna åsikter. Varför ha ont om det går att lösa? Jag har inte löst så många problem på egen hand än så länge. Bättre att ta hjälp om det finns. Jag har varit villig att gå i terapi och även kurser i självhjälp för att må bra så varför inte prova detta tänkte jag. Jag har inget att förlora, medicinen är inte beroende framkallande och skulle det bli konstiga biverkningar får jag helt enkelt sluta. Jag har svårt att se några negativa konsekvenser. Jag vill vara modig och prova.

Jag nämnde en del av mina farhågor för en läkare jag pratade med men blev trygg i det han sa. Jag nämnde även Miss Orange och alla hennes tabletter som hon åt. Hon hade en hel lite låda full av tabletter. Dessa mixade hon dessutom efter egen förmåga när hon fick sina perioder och ansåg sig veta bättre än läkarna. Läkaren konstaterade torrt att jag inte kan jämföra mig själv med en borderlineperson med diagnoser. Dessutom ska inte jag äta den typen av preparat och jag ska inte ha en massa olika sorter utan en enda.

Jag kan se att jag är lyckligt lottad som hela tiden får möjligheter till lösningar, både terapi och kurser, och nu medicin. Jag vågar be om hjälp och är villig att ta emot den som ges. Självklart är jag tacksam att jag har de ekonomiska resurser som ibland krävs men det har jag skapat själv genom mina jobb. Nu provar jag något nytt, kanske kan det skänka mig den glädje och mening jag saknar. Kanske behöver det bara ske lite justeringar i min hjärna för i grund och botten går det verkligen ingen nöd på mig men jag har osedvanligt svårt att uppskatta det jag har. Jag tar det mesta för givet istället för att stanna upp och njuta och det är synd. Något som ger mig glädje är åtminstone min motorcykel. Jag skrattar fortfarande varje gång jag sätter mig på den. Känslan är fortfarande att det är helt galet. Nytt hastighetsrekord är 174 km/h, då pumpade adrenalinet.