Tystnad

Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.

Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.

För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.

Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.

Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.

Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.

Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.

Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.

Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.

Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.

Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.

Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.

Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.

Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.

Minnesanteckning till mig själv

Jag blir förvånad vad snabbt det går att glömma bort bra strategier och verktyg som jag lärt mig de senaste åren genom terapi, kurser och böcker.

Då jag sitter i en rörig situation med tjejen på andra sidan jordklotet och inte är helt nöjd med mitt agerande i situationen så började jag läsa Hemligen – från ögonkast till varaktig relation igen. Har även läst en del gamla anteckningar från kurserna i personlig utveckling.

Det känns som att jag bör komma ihåg följande punkter:

• Kontrollera inte situation genom att agera på tankar. Försök släppa taget och inte manipulera.
• Lös min egen inre konflikt och kasta inte över den på någon annan.
• Iaktta den kognitiva triangeln inom mig. Sätt käppar för att undvika rundgång.
• Var vaksam på automatiska tankar, notera och låt dem passera. Lyssna inte på egot som bara vill bekräfta min rädsla och förstöra. Utmana och ifrågasätt istället.
• Gör tvärtom-metoden hur jobbigt det än känns för stunden
• Tänk på willingness-verktyget när jag är på väg att göra nåt för att lindra min smärta.
• Läsa min egen blogg för att påminna mig hur dåligt jag mått tidigare och att det kunde ha varit värre.

Mycket som snurrar

Det har gått en längre tid då jag inte kunnat samla mina tankar som jag vill. Jag har också återfått en del av den oro och nervositet jag kände tidigare men som försvann ju mer jag städade upp mitt liv. Det är först nu jag kan se att jag varit fri från detta obehag ett längre tag då det är nu jag blir uppmärksam på det. Under en kort men stressig period för någon vecka sen kom jag i otakt med min Voxra och funderade även på att sluta med det, den tanken har jag nu övergivit och är tillbaka i rätt vanor igen. Jag är inte mogen att sluta med det riktigt än. Att leka doktor och syssla med självmedicinering är något jag ska akta mig noga för, jag har erfarenheter av det sen tidigare från nära bekantskaper och det funkade inte bra för dem.

Jag tror mycket av min oro hänger nog ihop med den stress jag känt kring mitt jobb där jag hoppat in som vikarie på en massa olika platser, och inte fått den arbetsrytm jag annars är van vid. Allt prat om uppsägningar har inte heller bidragit till något positivt. Jag fick min uppsägning för dryga månaden sen och mitt sista datum var mitten av december men det är ointressant då jag redan skaffat nytt jobb. Jag går tillbaka till där jag jobbade dessförinnan. Jag får en bättre tjänst än tidigare och allt gick väldigt smidigt och enkelt. Jag blev uppsagd från det stället 2009 på grund av arbetsbrist, nu går jag tillbaka dit från att ha blivit uppsagd av samma anledning på stället jag hamnade då. Detta jobb kommer ta mer stryk socialt då jag blir borta under längre perioder men samtidigt får jag mer sammanhängande tid hemma, vilket ger mig möjlighet att utforska mitt intresse för coachning.

Ikväll var jag på en informationsträff hos dem som arrangerat kurserna i personlig utveckling jag gått tidigare i Stockholm. Dem verkar intresserade av att etablera sig i Malmö och jag hade bra samtal med ansvariga. Det var intresserade av att höra var jag befann mig och hur jag såg på eventuella möjligheter i framtiden. Det gjorde mig glad och upprymd då det är något jag är väldigt intresserad av att syssla med i framtiden. Jobbet jag har hoppat på nu känns huvudsakligen som en tillfällig lösning för att fundera vad jag vill göra framöver och även för att buffra pengar. Lönen är bra och jag stortrivdes förra gången jag var där men nu har mycket förändrats i min tillvaro och jag har andra förhoppningar och funderingar. Men som ett under-tiden-jobb är det lysande.

Jag tror jag har haft för mycket lösa trådar som inte fallit på plats som skapat oron jag känt. Innan hade jag inte så mycket hängande över mig eller om jag hade det, så hanterade jag det annorlunda. Jag har blivit lite lat, bekväm och även rädd. Jag har haft en tendens att sylta in mig i saker som inte varit helt genomtänkta och där jag fallit tillbaka i mitt ambivalenta och svävande sätt istället för att agera tydligt och klart. Jag vet i grund och botten vad jag behöver göra för att må bra i det stora hela, likväl är det svårt att genomföra det ibland. Jag motarbetar mig själv, vilket får anses som dumt och energikrävande. Jag har inte varit helt ärlig mot mig själv utan jag har försökt kompromissa om det som är viktigt för mig. Det blir aldrig bra.

 

 

Häftig upplevelse

När jag loggade in på min blogg idag blev jag förvånad när jag såg att jag hade haft 149 besökare igår på min sida. Normalt brukar det ligga på 25-35 besökare om dagen och med någon enstaka topp kring 50. Undrar hur 149 personer kunde hitta hit igår. Kanske är det att Alla hjärtans dag närmar sig och det är många med dåligt samvete.

Var på kurs i förra veckan, en fortsättning på tidigare två jag har gått,  och kan nu kalla mig diplomerad coach. Det var intensivt, nervöst, lärorikt och mest av allt fantastiskt. Jag har fullständig tillit till kursledarna, vilket gör att jag vågar utmana mig själv även när jag känner oro och nervositet. Vi som deltog i kursen coachade varandra för att öva oss och sista dagen så coachade vi på riktigt på inbjudna personer som hade något de ville prata om. Det var pirrigt men gick väldigt bra kände jag. Personen jag fick som klient hade problem på så många fronter att jag häpnade. Jag kunde nästan ta på dennes oro och stress. Vi samtalade i 45 min och jag fick öva på det jag hade lärt mig. När vi var klara var det riktigt häftigt att se hur jag hade kunnat landa personen så denne gick iväg lugn och sansad, åtminstone för stunden. Snacka om omedelbar feedback.

Eftersom vi inte skulle träffas fler gånger var det inte läge att börja skapa strategier och lösningar för alla problem utan bara för mig att låta personen känna sig sedd och lyssnad på, och få ner denne i varv så det fanns möjlighet till mer rationellt tänkande.

Jag upplevde att min coachning gick bra och det stämde bra överens med den utvärdering som klienten hade fyllt i efteråt. Det kändes skönt att min känsla var rätt och gav mig självförtroende.

Nu får jag fundera lite hur jag går vidare med detta. Jag ska låta kursen landa i mig och känna efter. För stunden befinner jag mig fortfarande i ett lyckorus där jag svävar på moln. Tanken är att på något sätt försöka nå ut till så mycket bekanta som möjligt för att kunna fortsätta få erfarenhet med det jag har lärt mig.

Jag tycker det känns lite konstigt att sälja in mig själv till omgivningen men det är nåt jag får arbeta med. Jag vet inte riktigt vad det beror på men kanske är det för att jag kommer ta betalt för mina tjänster. Dock handlar det inte om full betalning utan nånstans mellan 250-300 kr för ett tillfälle. Jag tänkte först att första gången skulle vara gratis som ett prova-på-besök men fick under kursen reda på att det inte skulle generera fler klienter. Dessutom fick vi frågan om vi skulle jobba gratis första veckan på ett nytt jobb och tydligare kunde det inte bli. För det hade jag aldrig gjort.

Bokslut 2011

Ännu ett år har passerat och nya misstag men också lärdomar och erfarenheter har gjorts. Överlag har det varit ett bra år på många sätt även om jag inte alltid uppskattat det för stunden. Kanske har inte 2011 varit lika omvälvande för mig som 2010, mycket beroende på att jag lärt mig hantera tillvaron bättre men också att jag fått mer tid att bearbeta och lägga saker bakom mig. Det har inte behövts lika radikala åtgärder under 2011. Jag har lärt mig acceptera mig själv mer och även släppa kontrollen på en hel del saker.

2011 går till året som då jag bland annat:

• Fyllde 40 år
• Reste ensam på semester för första gången, var i London och såg en match med Arsenal
• För första gången fick vikariera som Öst på jobbet vid ett antal tillfällen
• Definitivt bröt upp med C efter 9 års holmgång, och utan tvivel och ånger i efterhand
• Började äta Voxra för att bli piggare
• Köpte mig en motorcykel
• Blev vuxenkompis till en tonåring
• Fortsatte med kurser i personlig utveckling
• På allvar började ifrågasätta mitt yrkesval och även fundera på karriärbyte
• Började träna box
• Vågade klippa band med några nyvunna kontakter som inte kändes bra
• Fortsatte gå i samtalsterapi
• Inte hade någon kontakt med Miss Orange
• Besökte Swing Inn för första gången och avskydde det
• Sprang två stycken halvmarathon
• I perioder var bekväm i arbetet med att jobba med mig själv
• Försökte använda mig av alla de verktyg jag fått i terapi och kurser med skiftande resultat
• Hittat en inre ro och acceptans
• Insett att jag har mycket kvar att jobba med även om det går åt rätt håll
• Hade sex med en tjej född på 80-talet
• Testade att ha sex med en bbw
• Köpte mig en så kallad smart phone trots stor motvilja
• Började ta tupplur i min soffa istället för sängen
• Vid flera tillfällen lämnade disk till morgondagen
• Gick en utbildning för att bli spinninginstruktör
• Hade 10 000 besökare på min blogg
• Var på språkresa i Berlin
• Provade bikramyoga för första gången
• Insåg att jag genom åren tappat bort mig själv och är osäker på vem jag är och vad jag vill
• Kunde acceptera min mamma lite bättre även om där finns mer att jobba på
• Återknöt kontakten med några gamla vänner
• Skaffade mig, om än motvilligt, facebook
• Dejtade samma tjej som en vän visade det sig, dock rann det ut i sanden för båda
• Insåg att de flesta människor är rädda och sällan vågar blotta sig och vara ärliga och nakna
• Inte har varit otrogen eller ljugit om relationer
• Vågade erkänna för mig själv att vad som verkligen fattas i mitt liv är en relation

Det finns fortfarande mycket att jobba med för min del under 2012. Främst gäller det att släppa mer på kontrollen men också våga kommunicera vad jag vill bättre. Jag hoppas kunna fortsätta att vara ärlig och sann mot mig själv och min närmaste omgivning. Jag hoppas att 2012 år ska bli året då jag äntligen hittar en trevlig och sund tjej att dela tillvaron med.

Ännu en återvändsgränd

Det blev som jag misstänkte med bloggtjejen, det rann ut i sanden. På ett sätt gör det ont, men mest känner jag lättnad att det är över. Vi hade två msn-konversationer och ett möte i verkligheten som funkade riktigt bra, därefter var det som om något förändrades. Jag märkte det redan dagen efter att jag sovit över hos henne att hon hade en helt annan inställning till mig än tidigare. Jag försökte förstå vad som pågick, om det berodde på att hon mådde dåligt eller om hon blev besviken på vem jag var. Ibland ville hon ha sex med mig, ibland inte sa hon. För mig låter det väldigt ambivalent, och inte något jag kan förstå. Själv vet jag direkt om tjejen jag möter är en person jag vill ha sex med eller inte. Men eftersom hon inte visste så förstod jag att det inte var till min fördel.

Vår kontakt blev mer och mer sporadisk och ensidig. Det var på hennes villkor. Jag hörde inte av mig särskilt ofta men ändå så kände jag det som att jag låg på och var krävande. En sån situation blir aldrig bra, när det saknas ömsesidighet. Ikväll fann jag henne på msn, jag blev överraskad för jag trodde hon hade blockerat mig då jag inte sett henne där sedan dagen efter vi träffades. Den gången var hon väldigt låg och inte alls som innan vi möttes.

Jag tog kontakt med henne på msn, jag kände att det gällde att passa på då hon hade slutat att svara på sms, och vårt flyt från tidigare var som bortblåst. Jag frågade om vi kunde prata på telefon men det ville hon inte. Jag hade föredragit det eftersom jag anade det skulle bli vårt sista samtal. Det visade sig att hon råkat ut för en obehaglig sexuell upplevelse med nån kille hon träffat på Darkside. Det hade hänt nyligen även om de hade haft kontakt ett längre tag, men det var första gången de träffades om jag förstod det rätt. Det hade urarat och hon mådde så klart inte bra. Jag blev ledsen och illa till mods av det inträffade eftersom jag visste hon inte mådde bra sedan tidigare och jag gillade henne.

Jag kände också en ilska mot killen. Jag blir alltid arg när jag hör om killar som missbrukat tjejers förtroende och i samband med bdsm är det extra viktigt med tillit och respekt. Det lämnar sår och kanske förstör lusten att våga prova igen. Jag ska inte förneka att jag blev ledsen inte bara för hennes skull utan även av egoistiska skäl för jag förstod att mina eventuella chanser med henne definitivt försvann av bara farten också.

Av nån konstig anledning kände jag mig också stött. Jag tror det berodde på att trots att hon hade träffat mig och dessutom fått hela mitt inre via min blogg, och vad jag även berättat på telefon och i vårt möte om mig själv, så ansåg hon sig inte vara trygg med mig, men däremot gick det bra att träffa den här killen för bdsm. Jag trodde hon var en bättre människokännare, jag hade fått intrycket att hon var lyhörd och inkännande. Det gjorde mig besviken, jag kände mig lurad. Jag hade blottat mig helt för henne och varit ärlig om mig själv, och hennes respons på det är att träffa den här killen istället samtidigt som hon säger att hon funderar på om vi ska ha sex ihop. För mig känns hennes beteende destruktivt, oärligt och chansartat. Extra konstigt blev det när hon sa att hon egentligen ville ha en relation och det var därför hon var tveksam med mig eftersom vårt sällskap enbart skulle baseras på sex. Det var för energikrävande tyckte hon. Jag antar hon ville ha en relation med den här killen eftersom hon gick med på en bdsm-session med honom.

Nu skulle hon omvärdera sitt liv sa hon. Jag frågade om hon ville vår kontakt skulle upphöra och det ville hon. Jag blev inte det minsta överraskad, jag hade bara väntat på att hon skulle säga det långt tidigare, vilket hon inte hade gjort. Istället försökte hon med tysta leken. Jag hade sagt till henne flera gånger tidigare att det var bättre att hon sa ifrån än att bara försvinna och det lovade hon att hon skulle göra men ändå behövde jag lägga orden i munnen på henne för att hon skulle klara av det. Jag tycker dock det är trist att det behövde vara en så omtumlande och hemsk situation som skulle ligga till grund för att hon skulle förmå sig att göra det. För mig är det också en gåta varför hon inte polisanmäler en sån sak, för övergrepp är aldrig ok oavsett anledning eller hur snacket låtit innan. Bdsm har inget med våldtäkt och övergrepp att göra.

Nu kan jag känna att det trots all känns rätt bra för egen del, en slags lättnad. Det var för mycket med henne som påminde om Miss Orange, det var egentligen bara ärren på armar och ben som saknades i övrigt fanns det för mycket gemensamma nämnare. Bloggtjejen var bara en mycket yngre kopia av Miss Orange. Hon saknade två barn men hade två katter istället. Jag hade berättat om bloggtjejen för min vän M och hon sa jag skulle vara försiktig. Hon gillade inte det hon hörde sa hon. Jag nämnde det även för min ena terapeut senast och han menade på att jag numera var medveten om det, vilket var ett fall framåt mot tidigare. Trots det, anser jag det vara en rejäl käftsmäll och ett stort steg bakåt, när jag återigen attraheras av en tjej som inte mår bra. Jag låter sexbiten få överhand och tappar helt omdömet. Vissa saker hon berättade om sitt sexliv hade fått en normal kille att backa alla dagar i veckan, jag däremot blir helt knäsvag och tycker hon är spännande och lockande. Jag trodde jag hade kommit längre. Säger en tjej rätt saker sexuellt till mig spelar det ingen roll vilka problem hon har, jag lyssnar inte. Jag vill inte höra. Jag trampar bara rätt in. Det är något jag måste jobba med framöver.

Idag blev jag nästan kär i en tjejs profil jag såg på nätet. Jag har sett hennes profil på olika forum genom åren och varje gång jag stöter på henne märker jag hur hela kroppen blir helt varm och konstig. Jag gillar allt med henne, hennes sätt att formulera sig, hennes kropp men mest av allt hennes sätt att tänka sex. Vi verkar vara soulmates sexuellt. Att hon bor i en annan del av skåne och har funnits ute på kontaktsidor i flera år är inget jag reflekterar över. Jag blir bara besviken att jag inte passar in i det hon söker, vilket får mig nedstämd. Jag vill inte in i dessa återvändsgräner igen, det ger mig inte den sunda relation jag vill ha till mig själv och en framtida partner. Det stjäl bara onödig energi då jag skapar mig själv falska förhoppningar som inte är sanna.

Jag fick hur tydliga signaler som helst med bloggtjejen efter vårt första möte där jag sov över, att något inte stämde. Allt kändes bekant på ett märkligt sätt, till och med hennes hem. Jag fick samma obehagskänslor som med Miss Orange, men det var samtidigt det som var triggande tror jag. Hon var lika moody, ombytlig och otillgänglig. Hon blev ett yngre substitut. Kroppen visste medvetet eller omedvetet att här skulle jag kunna erbjudas samma berg- och dalabana som den jag fick med Miss Orange och det gjorde att jag försökte få det jag behövde. Ungefär som en knarkare som söker sin fix. Tur som lyckades jag inte denna gång. Det hade inte kommit nåt gott av det mer än att jag hade bockat av ytterligare några saker på mitt sex-cv som kändes lockande och spännande. Det känns en aning trist att jag går miste om det. När jag tänker på det undrar jag om det är något fel med mig. Grov porrfilmssex är det som tänder mig, typ örfilar, spott, dra i håret, munknulla tjejen så hon nästan kvävs, analsex och så köra in kuken i munnen efteråt, pisk, smärta och grova tilltag. Varför är förnedringssex så spännande för folk som inte mår bra. Jag kan förstå det utifrån den som blir utsatt för det men inte från mitt perspektiv som tänder på att utföra det. Jag gillar tjejer, tror på jämlikhet och lika värde, och skulle inte drömma om att behandla en tjej illa i vardagen. Jag lider inte av några hämndbegär mot kvinnor som jag känner till. Kan det vara så enkelt att det får mig att känna något för omväxlingsskull i mitt annars ganska känslolösa liv. I så fall borde jag omgående hitta något annat som kan få mig att vakna upp. Nåt som är positivt och som inte skadar mig eller någon annan.

Jag börjar mer och mer fundera på om det finns någon frisk människa som sysslar med avancerad sex eller om det bara är personer som är i obalans av olika anledningar som lockas av detta. Än så länge har jag inte mött någon som sysslar med bdsm som mår bra, mig själv inräknad. Det är ingen bra statistik. Så klart kan man ställa sig frågan vem som är frisk och hur en person som mår bra definieras. Men personer med depressioner, flyktbeteenden, diagnoser, självskadebeteenden, bokstavskombinationer, låg självkänsla och självförakt passar dåligt in för att klassas som en person som mår bra och är i balans enligt mig. Dock tycks dessa kategorier vara överrepresenterade inom bdsm-världen. Go figure.

Släppa kontroll

Jag pratade med min vän M igår på tele och vi pratade om kontroll, och hon ansåg att jag skulle må bra av att släppa efter mer. Jag instämmer till fullo. Det var också ett stort tema under självutvecklingskurserna jag gått i år, att våga släppa kontrollen och lita på att livet bär ändå. M kunde inte utveckla vad hon menade exakt och vad jag skulle släppa efter på, men det var en känsla hon hade sa hon. Hon tyckte jag skulle följa med henne på yoga, något hon har försökt få mig till i över ett halvår. Jag tror jag ska följa med henne och äntligen öppna upp det prova-på-kort jag fick av henne tidigare. Hon säger att det är ett mycket bra sätt att öva på att släppa kontrollen. Jag körde lite mediationsskivor tidigare men har tyvärr blivit lite lat med att upprätthålla det jag lärt mig på kurserna. Det är så lätt att låta egot intala sig att jag har koll på läget och så blir jag bekväm och fuskar och innan jag vet vad som hänt går det åt fel håll.

Jag har alltid önskat ha kontroll över skeenden, antar det har med min uppväxt att göra, och även om jag släppt efter en hel del märker jag att jag har en hel del kvar att jobba med. Jag försöker styra skeenden jag inte kan påverka och den enda som förlorar på det är jag. Jag gör mig själv en björntjänst och blir missmodig på kuppen.

Idag var jag och samtalade med mina coacher, fast just idag var det bara en av dem som jobbade. Det var länge sen sist, för länge. Som sagt, jag har blivit bekväm. Har dock känt att det går åt fel håll och kände att jag behövde prata med dem och tanka lite energi. Jag vet det hjälper då jag har stort förtroende för dem. Vi pratade mycket om mina senaste veckor som inte varit särskilt lyckade i mina ögon. Jag har inte ställt till det för mig men jag är inte nöjd hur jag agerat och använt min tid på sistone. Jag har inte varit snäll mot mig själv. Vad jag i grund och botten vill ha är en relation där både det vanliga livet och sexbiten fungerar, men nu har jag mest fokuserat kring sex och valt bort helheten. Tjejerna jag har kommit i kontakt med har triggat mig, men har också fått mig från mitt mål. Coachen menade på att det ändå var ett framsteg utifrån hur det hade varit för några år sen då jag hade trasslat in mig värre, nu har jag huvudsakligen backat och dragit mig undan med några få undantag. Jag mötte en oerhört destruktiv tjej men henne avvecklade jag ganska omgående, sen för en tid sen var jag tvungen att dra det ett andra varv då vi slumpmässigt möttes på en annan kontaktsida än tidigare. Jag har dock avvecklat det en andra gång trots att hon verkar intresserad av att träffas. Jag märker att hennes personlighet irriterar mig, även om jag inte kan komma på varför. Det är också något som får mig obekväm och illa till mods. Jag skulle vilja ha riktigt brutal sex med henne en enda gång och sen tacka för mig. Men det är inte värt det, förr hade det varit annorlunda. Jag vet att hon inte är vad jag söker och inte heller någon som skulle få mig glad. Onödigt att involvera sig då.

Vi pratade mycket om fokus idag och hur jag tappat det helt. Jag har svårt att ta mig för saker och prioriterar fel. Jag försökter påverka min situation för mycket. Jag känner att jag kan inte bara sitta passiv och vänta på att livet ska komma till mig, alltså försöker jag forcera det till mig istället. Vi pratade om att det kanske beror på mitt jobb som gör att min tillvaro blir mycket av och på, att när jag väl är ledig så försöker jag att skynda på saker. Kanske finns det mellanlägen, där jag på något sätt släpper jagandet men ändå agerar aktivt. Det skulle vara att till exempel söka mig till nya miljöer som i sin tur leder till att jag träffar nya människor. Nånstans sedan i dessa kretsar kanske jag kan träffa den tjej jag längtar efter. Tanken att stänga ner alla sidor och bara ägna mig åt andra saker gör mig rädd för då tänker jag att jag aldrig kommer träffa någon, men kanske är det just när jag gör något nytt och annorlunda som det lossnar. Jag har nu provat detta sätt ett bra tag och inget gott har kommit ut av det.

Jag vill ha ärliga och raka möten. Där man kommunicerar och uttrycker sina behov och där det finns ett naturligt samspel och ömsesidighet. Där man visar intresse och lär känna vararandra. Jag vill inte behöva spela spel. Tyvärr har det blivit fel med de tjejer jag har kommit i kontakt med på sistone. Vi har hamnat i konstiga spel. Jag är inte så bra på att kallprata om ingenting, därför kom jag inte heller någon vart med hon som blev min boxvän. Mötet med tjejen som läste min blogg var speciellt såtillvida att vi möttes väldigt naket och ärligt men sen var det som att vi kommit varandra för nära. Hon drog sig undan och jag kände mig en aning dum att jag röjt min identitet.  Hon sa att hon inte visste om hon ville ha sex med mig längre även om hon ville det ibland. Jag ville att det skulle uppstå en trygghet och tillit mellan oss för att vi skulle kunna roa oss med det vi pratat om inledningsvis men nu känns det som att vi har glidit isär istället, vilket jag tycker är trist. Hon har samtidigt nämnt att hon inte är helt i balans för tillfället vilket gör att den typen av sex vi främst skulle utöva inte känns passande ändå. Jag har redan mer än väl uppfyllt min kvot av destruktiv sex, både för egen del och som medhjälpare. Nu vill jag det ska göras av rätt skäl.
Det fanns något hos henne som lockade mig och gjorde mig nyfiken att vilja träffa henne mer. Jag tror jag kände igen en massa drag från Miss Orange, vilket väckte gamla minnen till liv. Sen var hon väldigt öppen med sin sexualitet och hade preferenser som stämde bra överens med mina egna. Vi hade förmodligen haft det lustfyllt och avancerat ihop. Det triggade mig så pass att jag kanske inte tänkte igenom det som jag annars skulle ha gjort, men samtidigt gillade jag att jag vågade vara spontan och impulsiv. Jag vill inte tänka sönder saker utan bara agera ibland. Blir det fel är det bara att göra ett nytt val. Våga vara modig. Jag behöver gå nya vägar, tyvärr vet jag inte riktigt var.

Jag anser inte att man behöver vara djup och svår men om det blir för opersonligt och ytligt tappar jag intresset. Jag gillar nog en mix och att jag känner att vi kommer någon vart. Nu blir det mest osäkerhet och ovisshet som ligger och skaver. Att stryka som katten kring het gröt är jag för gammal för. Jag har ibland undrat om det är en mognadsgrej, men idag när jag klippte mig hos min polares flickvän så insåg jag att det handlar nog mer om personlighet. Hon är 25 år gammal och hennes kille är jämngammal med mig och det funkar bra för dem. Hon förstod precis vad jag menade när vi snackade idag. Hon och jag har fått bra kontakt och hon ger mig bra input emellanåt som jag uppskattar. Hon sa för övrigt att jag kan vara kryptiskt och otillgänglig ibland vilket stämmer bra överens med vad jag hört av några andra personer på senare tid. Förmodligen är det så jag agerar tills jag känner att det finns ett ömsesidigt förtroende. Då släpper jag in folk och vågar öppna upp mig. Jag vet att desto mer jag själv bjuder på, desto mer brukar vanligtvis andra också öppna upp sig.

Hon lyckades dessutom få mig generad då hon frågade vad jag sökte och jag hasplade ur mig att jag tänkte mig en akademikertjej. Jag hann inte längre innan jag kände att jag blev obekväm då jag insåg att hon inte är högskoleutbildad. Jag började genast ursäkta mig med att jag inte tror någon är smartare för det. Längre hann jag inte innan hon sa att jag inte behövde be om ursäkt för det. Jag sa att jag hade svårt att se mig tillsammans med en kassörska på Netto. Hon förstod vad jag menade och sa att den jag sökte behövde ha ambitioner och driv och det är ju precis det jag tänker att någon som har valt att vidareutbilda sig har. Hon fick mig att inse att det faktiskt är egenskaperna som jag söker mest och inte själva utbildningen. Det var en nyttig lärdom då jag lätt låser mig vid fel saker. Det är inte första gången jag gör bort mig med henne, tidigare har jag antytt något om Arlöv vid ett tillfälle, det var innan jag visste att hon var uppväxt där. Jag och alla mina fördomar.

Igår var jag och käkade brunch med min mamma och hon frågade om jag hade hört något från C, vilket jag inte har gjort. Vi pratade en stund om det och jag märkte att C bekommer inte mig särskilt mycket, jag önskar mest hon ska vara lycklig. Strax innan vi skulle gå fick jag mig en överraskning jag hade klarat mig utan, in klev Miss Orange fd man och hennes son. Jag kände igen sonen och jag märkte att han kände igen mig även om han undvek min blick. En kort stund var jag iskall och trodde Miss Orange också skulle dyka upp, vilket hon till min lättnad inte gjorde. Dock kunde jag inte släppa hennes son med blicken, det var som att jag ville han skulle söka ögonkontakt med mig. Min mamma märkte jag blev distraherad och jag förklarade för henne vad som hade hänt. Eftersom vi var på väg att gå bad jag henne gå ut och vänta medan jag stannade kvar och stirrade. Det måste sett galet ut. Av nån oförklarlig anledning ville jag gå fram till sonen men eftersom pappan var med så avstod jag, men helt plötsligt fick han ett samtal och gick ut. Då gick jag fram och sa ”Tjena F, hälsa din mamma”, efteråt fattade jag ingenting. Jag svarar inte när hon hör av sig, men helt plötsligt ber jag hennes son hälsa till henne. Jag önskar nu i efterhand att jag bara hade gått ut och inte sagt något alls. Det var ändå två år sedan vi sågs senast så han hade nog inte brytt sig. Kanske berodde det på att jag känt mig missmodig ett tag och då ville rota runt lite i grytan och inte kunde lösa det inom mig själv dumt nog. Jag undrar om det omedvetet handlade om att jag vill hon ska höra av sig till mig för att jag ska få bekräftelse att jag fortfarande finns i hennes tankar. Det har nu gått mer än de 2-3 månders intervaller som hon brukar höra av sig på även om det är på gränsen i dagsläget. Nu idag känns det hela mest onödigt men jag får också vara snäll mot själv och konstatera att jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat tro att jag skulle springa in i hennes son som inte ens bor i Malmö. Så inte konstigt jag blev paff och agerade lite irrationellt och ogenomtänkt. Förhoppningsvis är jag bättre rustad om något liknande händer igen.

Dålig krishantering

Jag är på kurs denna vecka. Jag var inte överlycklig att behöva åka iväg, särskilt som jag redan hade gått den tidigare. Dock har jag omvärderat situationen nu och är riktigt glad att jag får gå den. Den passar precis in där jag befinner mig. Kursen handlar huvudsakligen om hur folk beter sig i stress- och krissituationer. Det är nyttigt att repetera och denna gång har jag avsevärt större förståelse för vad som sägs än senast för fem år sen då jag var mitt uppe i mitt kaos. Jag tror inte ens jag hade nått bearbetningsfasen i en krishantering vid den tidpunkten. Jag låg nog nånstans kring reaktionsfasen och den tedde sig i verklighetsflykt.

Vid stress, särskilt om det pågår under längre tid, utvecklas det tydligen lätt en depression och jag skulle vilja påstå att jag var stressad från 1996 fram till runt 2001, därefter hamnade jag i ett stillestånd eller vaccum där jag var oförmögen till något konstruktivt överhuvdtaget. Jag befann mig mitt i en livskris. Det var fly eller slåss som gällde för mig, dvs människans överlevnadsinstinkt slog till. Jag valde att fly. Jag fick ibland kroppsliga signaler att nåt var fel, t.ex. svimmade jag vid ett antal tillfällen då allt bara blev snurrigt för mig och jag föll ihop. Läkarna sa att det var några kristaller som var i obalans men jag minns de ställde frågor kring stress då. Jag uppfattade inte själv jag var stressad utan trodde nog livet skulle se ut som det gjorde. Jag visste inget annat.

Jag hade varit ofrivillig hemhjälp till min mormor och morfar under några år, vilket sög musten ur mig. Jag tappade helt greppet om vad som var rimligt och jag var oförmögen att säga nej. Som liten hade dom passat mig mycket så jag kände att jag ville eller skulle betala tillbaka. Jag minns jag kände mig mer som en vaktmästare/hemhjälp än ett barnbarn, särskilt som de envisades med att sticka till mig pengar varje gång jag var där. Pengar jag inte ville ha för dom kändes bara olustiga att ta emot även om jag idag kan se att det inte var någon muta utan i all välmening, men så uppfattade jag inte det då. Min mamma gjorde inga större ansatser att avlasta mig utan tyckte situationen var rätt bekväm. Jag vet detta gjorde mig väldigt arg men det behöll jag inom mig även om det så klart sken igenom ibland, mest då på närstående som jag tyckte borde förstå min situation. Men tankeläsning funkade lika dåligt då som idag. Hur som helst låtsades min mamma ovetande om varför jag betedde mig illa eller så trodde hon verkligen på fullaste allvar att jag bara var allmänt otrevlig.

Medan jag höll på som hemhjälp försökte jag även slutföra en utbildning som jag redan 1-2 år innan examen anade inte skulle leda någon vart. Jag kände att jag inte var i en position att byta då jag redan hoppat av två tidigare utbildningar och denna gång tog jag dessutom studielån. Vid sidan om detta tog jag även extrakurser både på högskola och komvux samtidigt som jag jobbade extra på helger. Jag försökte även upprätthålla en relation med min sambo. Tyvärr var det hon som fick ta mest stryk. Idag kan jag lätt se att mitt fokus borde ha varit på oss två och vår relation, det övriga hade fått lösa sig på annat sätt. Och det hade det alldeles säkert gjort också. Men jag var van att anpassa mig och ställa upp för andra så jag klev in i rollen utan betänkligheter, det gick per automatik.

När jag väl tog examen besannades tyvärr mina farhågor om jobb och jag fick ströjobb som bröt ner mig. Jag tyckte kraven som fanns på jobben var för låga i förhållning till min kompetens och jag blev missmodig. Det var ströjobb som vem som helst kunde få. Det var också samma jobb som jag hade varit synnerligen nöjd med så länge det var extraknäck medan jag studerade, men när det plötsligt var på riktigt passade det inte. Då ansåg jag mig vara värd nåt bättre. Jag var på en del intervjuer men mitt självförtroende och självkänsla var helt i botten och sånt ser en normalbegåvad rekryterare direkt.

Medan detta pågick dog min pappa och morfar inom loppet av en månad. Det tog mig hårt, särskilt morfar då han var min förebild. Min pappa och jag hade en ansträngd relation vilket inte hjälpte, dessutom var det så mycket elände kring hans död att det bara blev ilska och frustration. Helt plötsligt stod jag som ensam man i familjen inför mamma, mormor, lillasyster och flickvän. Jag upplevde det som att jag nu skulle vara den starka beskyddande mannen när allt jag bara ville göra var att lägga mig ner och gråta. Jag kände att det var vad som förväntades av mig även om ingen sa det, men min mamma och mormor agerade därefter. Det gjorde däremot inte min flickvän eller lillasyster men jag tog på mig den rollen även för dem. Jag klev alltså rätt in i en roll jag varken ville ha eller behärskade, och som egentligen ingen bett mig om. Jag kände att det inte fanns tid för mig att vara svag och be om hjälp, jag var tvungen att vara stark och hålla ihop familjen. Alltså bet jag ihop som jag hört man skulle göra. Jag vet inte vem jag försökte lura, ingen blev åtminstone lurad, allra minst jag själv.

Jag mådde allt sämre, mina dryckesvanor var usla och som grädde på mosen hade min lillasysters mamma fått vittring på pengar så vi hamnade i en minst sagt snaskig arvstvist dessutom. Jag ville bara gå upp i atomer. Nånstans i denna veva, insåg jag att dricka inte var lösningen på mina problem, sex blev helt plötsligt mer intressant, särskilt lite avvikande sådan. Mitt intresse för sex i olika former hade funnits sen långt tidigare, och under normala omständigheter, men nu ville jag bara prova nya saker hela tiden. Jag pressade min flickvän och ville närmast ha ett nej från henne för att det skulle bevisa för mig att inte ens hon ville mig väl. Så snurrigt hade allt blivit för mig. Jag vet hon gick över sina gränser för att göra mig glad men jag var likgiltig. Det gör mig riktigt ont idag att tänka tillbaka på det. Till slut var jag otrogen med en tjej och sen började det gå utför på riktigt för mig. Jag hade hur mycket obearbetade händelser som helst som jag gick och bar på, dessutom hade jag gamla saker som på något sätt låg vilande under ytan från min uppväxt. Jag hade lyckats gömma undan dessa under ett antal år tillsammans med min sambo där jag med tiden fann en trygghet. Dock hann tiden ikapp mig också, som den gör med oss alla, och när allt rasade för mig så kom det gamla också som ett brev på posten för att förstärka eländet.

Med tanke på de symptom som uppvisas under depression och stress är det fortfarande för mig en gåta hur jag lyckades ta mig igenom ytterligare en högskoleutbildning. Dock är det mycket svarta hål för mig under denna tid. Men nånstans uppstod med tiden en bearbetningsfas, dock lyckades jag inte ta mig hela vägen upp utan rasade hela tiden ner igen. Jag gick hos en samtalsterapeut och sedan en psykolog men vi avbröt behandlingen för tidigt kan jag förstå idag. Det är först sedan julen 2009 som bearbetningsfasen har påbörjats på riktigt, så klart har jag halkat en del gånger men jag börjar närma mig nyorienteringsstadiet där jag faktiskt ligger en nivå högre än när allt utlöstes. Där jag står bättre rustad än tidigare. Mycket har berott på min vilja att förändra min livssituation, vilket gestaltat sig i samtalsterapi och kurser i personligutveckling som exempel. Plötsligt har intresset för mig själv, och mitt välmående blivit viktigt. Idag har jag ett värde, åtminstone oftast. Jag har lärt mig att våga säga nej och kan även stå upp för mig själv bättre än tidigare även om det finns mer att arbeta med på denna punkt. Jag har fått tillbaka mitt känsloregister till stor del, vilket gör mig mer mänsklig. Jag kan också känna glädje. Jag har också börjat ifrågasätta saker runtomkring mig på ett annat sätt, vilket är vanligt i denna fas. Jag funderar till exempel mycket på att byta jobb och göra något helt annat som passar mig som person bättre. Jag kan ibland undra var jag hittade min plötsliga kraft till förändring men det har ingen betydelse egentligen. Det viktiga är att jag gör det. Förmodligen fanns det en mening med allt som hände för att jag skulle ta mig dit där jag är idag. Känslan över att det behövde ta så lång tid kan dock göra mig lite ledsen ibland.

Eftersom jag under så lång tid levt ensam åtminstone på mitt eget sätt att se det, för det har funnits folk runt mig hela tiden, så är det kanske därför jag har en så stark längtan till att få tillhöra ett sammanhang. Att känna att jag passar in och får vara med. Kanske beror det på min rädsla för att bli övergiven, vilket till stor del härstammar från min tidiga uppväxt där jag bodde hos olika familjemedlemmar till stor del. Jag var för liten för att förstå vad som pågick.

Under min kris fick jag för mig att jag var en osocial person men det har jag insett är helt fel, jag gillar att ha folk runtomkring mig. Att jag drog mig undan folk när jag mådde som sämst, är helt naturligt, det är så vi brukar agera. Jag orkade inte svara på frågor, ljuga om hur jag mådde och så skämdes jag över mig själv. Inte som upplagt för att vara social när jag är dränerad på energi, glädje och självkänsla. Det var enklare att isolera mig och skapa ett utanförskap.

I min iver att hitta rätt blir det ibland fel. Ibland väljer jag fel dörrar som jag borde ha låtit vara stängda och ibland blir jag för avvaktande. Det är kanske inte i första hand en relation jag behöver, även om jag tror det skulle kunna hjälpa mig en bit på vägen i min önskan om ett sammanhang. Men jag måste kanske prova nya vägar för att hitta dit, vara modig och nytänkande och undvika gamla spår som bara är återvändsgränder. Våga ifrågasätta mer runtomkring mig.

Idag fick jag höra några minst sagt gripande berättelser av den psykolog som är föreläsare på kursen. Det var så sorgligt att jag kände tårarna i ögonen. Det fick mig att inse att det finns folk som har det riktigt illa. Ibland kan det vara bra att påminnas om det för att få lite styrka.

Under kursen fick vi också se en videoupptagning som spelades in under gårdagen då vi gruppvis genomförde ett katastrofskådespel i en simulator. Vi hade olika befattningar i en krissituation som vi skulle hantera, och hela tiden dök det upp nya problem och förutsättningar, allt för att sätta oss under stor press och öka stressen. När det var klart fördes vi omedelbart in i ett rum som var riggat som en presskonferens. Det momentet kom väldigt oväntat för oss. Där fick vi sedan besvara en massa frågor från låtsasjournalister om vad som hade hänt och varför vi agerat som vi gjort. Det var kul att se videoupptagningen och hur vi alla betedde oss i denna nervösa situation, främst då genom kroppsspråk. Övningen hade många syften men bland annat att förstå hur vi beter oss i en stressad situation, och även hur vi ska hantera medier i en eventuell krissituation även om så klart vi aldrig skulle behöva gå direkt till en presskonferens efter en olycka. Det var en mycket rolig och intressant övning.

På slutet av dagen fyllde vi i ett personlighetstest. Jag blev en aning överraskad, till min fördel, av en del av svaren. Områden som jag själv upplever som svaga var varken höga eller låga utan snarare medel. Jag passar alltså in i landet lagom. Får se vad som väntar morgondagen, ska bli spännande.

Ett tag sen sist

Det är väldigt lätt att lura sig själv och börja fuska med sitt mående. Jag kan se hur jag blir mer tillåtande med saker jag inte borde syssla med, och att jag kommer bort från saker som får mig att må bra, och som är viktiga för min utveckling och välmående. Tidigare skrev jag en del i min blogg när jag inte mådde bra, nu har jag till viss del slutat med det. Jag har blivit lite lat och bekväm, sen är det nog så att tillvaron inte har varit för komplicerad eller så hanterar jag den en aning bättre numera när jag har en hel del verktyg att använda.

På jobbet har det varit rörigt, där det pågår en omorganisering, bara någon månad efter den senaste. Vi återgår nu till hur det var tidigare då den nya organisationen var helt misslyckad. Den har kostat företaget många miljoner och framför allt har det inneburit förlorat förtroende hos såväl kunder som anställda.

På dejtingfronten är det status quo. Jag möter inga bra tjejer. Jag har varit på en del dejter men det finns inget samspel, det uppstår ingen kemi. Jag har träffat en tjej som är helt normal, har bra jobb och ordnat liv men det finns ingen som helst dynamik mellan oss. Det är trist, för jag vill så gärna ha en relation. Detta blev extra påtagligt igår när jag var på kräftskiva hos en vän. Så gott som samtliga där var par och jag blev avundsjuk på alla som hade någon tjej att krama och kyssa. Min vän som hade festen har precis träffat en tjej och de var nykära, vilket var så uppenbary. Ögonen glittrade och de kunde intehålla sig ifrån varandra. Det var kul att se, för han unnar jag verkligen att träffa en tjej, men likväl så är det klart jag vill ha samma sak och det gör ont i mig att inte ha det.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det så svårt för mig att träffa rätt. Jag tror det beror delvis på att jag inte bara ”nöjer” mig med en tjej utan jag vill också att vi ska fungera ihop och känna att det känns rätt. Jag kan knappt minnas hur det känns men jag tror och hoppas jag ska känna igen känslan. Sen är det hela min sexuella läggning som är ett problem. Jag lägger väldigt stor vikt på sexbiten hos en tjej. Jag borde bli mer ödmjuk och tålmodig där, inte så att jag ska avstå saker utan mer ge tjejer lite tid att bli nyfikna. Nu dissar jag dem omgående om jag uppfattar minsta lilla tecken på prydhet. Jag tror inte heller att jag är helt klart känslomässigt med Miss Orange och så länge jag känner så är det inte möjligt att träffa någon tror jag.

Jag fick nyligen kontakt med en tjej som visade sig vara lika problematisk som Miss Orange även om hon inte hade några diagnoser. Hon omgärdades av mängder med problem. Hon hade blivit misshandlad av sitt ex, låg i vårdnadstvist, hade kollapsat och var sjukskriven, blivit antastad på jobbet osv.

På vägen hade hon raderat bort sig själv helt, och levde och identifierade sig själv genom sitt barn, sitt ex, sin familj och sitt jobb. Vi fick snabbt kontakt via nätet och pratades vid i telefon nästan omgående. Första gångerna pratade vi i flera timmar. Hon pratade säkert 90% av tiden och då huvudsakligen om sitt ex och om sig själv. Jag insåg att hon hade mycket att jobba med och mina varningsklockor ringde för fullt. Till slut fick jag nog och sa som det var, att jag ansåg hon hade mycket att jobba med och att jag inte var intresserad. För mycket av det hon hade framför sig hade jag genomgått tidigare och att jag inte önskade vara närvarande. Det skulle inte vara bra för mig.

Nån dag senare kom ett blomsterbud hem till mig med en ros från tjejen. Det fick mig att tänka att jag åtminstone skulle ta en fika med tjejen. Jag var nyfiken på att se vad det var för en märklig människa jag stött på. Jag tyckte att det minsta vi kunde göra var att träffas efter att ha tillbringat mängder med timmar i telefon. Så en kväll kom hon hem till mig och det slutatade med att vi hade sex. Hon var duktig på sex märkte jag och det fanns potential att utveckla henne på ett sätt jag finner tilltalande. Dock kände jag precis som innan att hon inte var en person jag ville ha en relation med. Vi lever helt i olika världar och jag är inte det minsta intresserad av hennes. Hon har så mycket i sitt bagage att jag blir helt matt. Hon har åtminstone börjat plocka i sitt liv och går i terapi men det känns som att jag har kommit avsevärt längre än henne.

I förrgår träffades vi en andra gång och då var det för att ha sex. Hon är helt omättlig och sanslöst kåt. Det är precis sånt som triggar mig. Hon har skickat minst sagt vågade bilder och videor till mig och sånt gillar jag. Vi är sexuellt kompatibla verkar det som. Nu hoppas jag kunna träna upp henne lite men samtidigt är jag lite rädd för vad jag sysslar med. Men jag måste våga och pröva mig fram. Känns det inte bra får jag helt enkelt säga ifrån. Jag tror inte hon ska hindra mig från att hålla ögonen öppna för den tjej jag verkligen vill träffa, då jag inte har några känslor för henne.

Jag vet inte riktigt vad hon tror och hoppas på men det känns som vi båda är överens om att det bara handlar om sex. Jag märker dock att hon skiftar en aning i humör, ena stunden vill hon en massa saker, nästa stund blir hon tveksam och avvaktande. Jag föredrar när det är raka besked och tydlig kommunikation. Velande får mig bara irriterad och frustrerad. Jag tycker hon är rolig att ha sex med men i övrigt har jag inget intresse av att lära känna henne. Hon skulle inte tillföra någon positiv energi i min tillvaro, snarare tvärtom. Jag vågar inte riskera att hamna i något energikrävande, jag vet hur lätt jag har att trampa fel.

Det har blivit bättre

Idag deltog jag i en studie eller utvärdering av mina coacher i Malmö, eller kanske snarare deras enhet. Det var andra gången jag intervjuades och det var en uppföljning av första mötet som skedde för mer än ett år sen.

Studien är beställd av regeringen, och utförs av Lunds Universitet, och ligger till grund för att ta reda på om institutioner likande den i Malmö fyller någon funktion för sina klienter. Därför gjorde man en intervju med personer som nyligen påbörjat sina samtal för att sedan följa upp det när mötena är avslutade eller börjar närma sig slutet. Allt för att se om någon förändring skett.

Inför intervjun var jag lite nervös eftersom det var viktigt för mig att ge en positiv bild av den hjälp jag fått och jag inser att mycket står på spel för enheten. Jag tror och kände att jag gav sanningsenliga svar idag även om jag vid några tillfällen fick stanna upp och känna efter om det var sant. Det gällde främst frågor kring mitt mående. Jag visste mina svar skulle jämföras med tidigare svar. Men jag var ärlig och gav svar som speglade mitt mående. Jag behövde inte ljuga för jag kände att mycket har blivit bättre och jag kunde därför fylla i med gott samvete.

Det vara samma frågor, både i intervjuform som i frågeformulär, som sist om jag minns rätt. En del frågor hade tillkommit som gällde hur nöjd jag var med samtalen och om det hade hjälpt mig att besöka coacherna. Alla frågor som handlade om det gav jag högsta betyg. För jag är oerhört nöjd med mina coacher och hade inte alls kommit så här långt utan deras hjälp. Frågan är om jag hade kommit någon vart alls men det tror jag ändå jag hade gjort. De har stöttat mig, lyssnat och bekräftat mig och aldrig dömt mig. De har hjälpt mig att finns svaren som jag gått och burit på men som jag inte lyckats få fram själv. De har gjort sitt jobb på ett mycket bra sätt. Jag har alltid känt mig full av energi efter våra samtal.  Dessutom är det en bonus att det är två mycket trevliga personer. Kanske är det anledningen till att jag vågat öppna upp mig helt för dem och inte mörka något alls. Jag har kört med öppna kort för att få maximal nytta av mina samtal.

Vad som var intressant med frågorna var att jag insåg att jag hade kommit en lång väg sedan jag var där senast. Även om jag inte fick se hur jag hade fyllt i svarsalternativen då så är jag helt säker på att det såg annorlunda ut idag. Det kändes skönt och positivt att inse det. Jag gick därifrån med en bra känsla.

Nya kunskaper och färdigheter

Har tillbringat helgen i Stockholm med sista delen i moment 2 av personlig utveckling. Det har som alltid varit givande men också tufft och gett mig en hel del tankeställare. Än en gång åkte jag på en ”snyting” av en av mina coacher, en välbehövlig sådan. Jag trodde jag hade kommit längre med mitt bearbetande av mina föräldrar och framför allt då min mamma. Men min coach menade att jag behövde göra en storstädning eller sorgbearbetning av henne, annars skulle jag aldrig kunna bli fri. Som det är nu anser hon att jag bara snurrar runt i en torktumlare. Det är varmt, det gör ont men allt är bekant.

Jag kan se att jag har gjort framsteg med min mamma om jag jämför med hur vi hade det för något år sedan innan jag började storstädningen av mitt liv, men det finns fortfarande mycket anklagan och bitterhet kvar hos mig upptäckte jag under några av helgens övningar. Några av övningarna var oerhört intressant och tankeväckande. En gick ut på att identifiera saker som mina föräldrar inte sagt eller gjort när jag var liten som jag idag tänker eller känner hade varit bra. Jag hittade massor med saker som jag skrev ner och dessa låg sedan till grunden för det som jag saknar inom mig och som jag därför söker hos andra för att fylla tomrummet. Det gestaltar sig i ett medberoende. Det var en rejäl väckarklocka. Jag trodde jag hade bättre koll men jag kände mig inte särskilt nedslagen av detta ett längre tag utan såg det snarare som en möjlighet att kunna jobba vidare med och vara medveten om problematiken. För nu vet jag vad mina fällor är och vad det beror på. Det känns som en lättnad.

Vi fick också göra upp en handlingsplan som vi ska ha med oss framöver. Jag spaltade upp 3 punkter som är det som står närmast på tur att ta itu med. Först på listan hamnade att göra någon slags städning eller sorgbearbetning för att gå vidare med en del tråkiga saker som hänt i min tillvar och som jag fortfarande inte lagt bakom mig. Det börjar bli hög tid nu kan jag tycka. Jag ska se om jag kan hitta en kurs som går i Malmöområdet, det känns enklare än att behöva ta sig till Stockholm, dessutom är det billigare. Det börjar bli en hel del pengar jag har lagt ner på mig själv, men jag kan inte klaga, det är en investering i mitt liv, och lyckligtvis har jag lyckats lägga undan en del pengar genom åren.

Jag känner mig modig och duktig som utmanar mig själv hela tiden och provar nya saker för att må bra. Det tyder på att jag värdesätter mig själv. Jag kunde bara lagt mig raklång på soffan och varit passiv och gjort mig själv till offer.

Söndagsångest

Idag är en riktigt deppig dag. Vet inte riktigt vad som föranleder det. Men jag känner mig tom och helt ensam, vilket jag också är. Jag blir så trött på att vakna ensam, äta frukost ensam, och sen försöka hitta på saker att göra under dagen som också sker på egen hand. Jag försöker fylla ut min vardag med aktiviteter men det är inte kul att göra det själv. Jag vill ha sällskap, jag behöver social input. Jag är ingen enstöring.

Jag var på 40-års fest igår hos en av mina vänner och i princip alla där hade barn och familj. Var jag än befinner mig sticker jag ut, åtminstone i mina egna ögon, för det ligger så klart hos mig. Jag vill vara som alla andra, få känna en tillhörighet och ett sammanhang. Det värker så det gör ont i mig.

Nu har jag precis varit och spelat golf, eller snarare stått på driving rangen och slagit. Det gick så där. Inte så konstigt när mitt humör är uselt. Allt känns bara som en meningslös utfyllnad i mitt liv. Jag skulle byta bort allt jag har mot en flickvän och en tillhörighet. För som det är nu har jag ändå ingen glädje av sakerna då jag inte uppskattar det.

Jag skulle så gärna vilja ligga på stranden eller i en park och bara kramas och mysa med en tjej. Ligga och sniffa och utforska hennes kropp och utbyta tramsigheter. Jag blir avundsjuk på mina vänner och även C som har allt det jag saknar. Jag inser att jag inte saknar C men jag saknar det hon hade kunnat ge mig. För hon var en aktiv person när det gällde att hitta på saker. Jag vill komma ut och uppleva saker och jag vill göra det i sällskap med någon som jag tycker om.

Imorgon ska jag ut och jobba i några dagar, jag ska lära mig ett annat jobb som jag senare ska ha som vikariat så jag måste gå bredvid för att lära mig. Jag är inte det minsta sugen. Jag börjar mer och mer inse att jag är helt felplacerad med mitt jobb. Min talang, vad den än må vara, kastas bort där jag befinner mig. Samtidigt känner jag ett motstånd, kanske rädslor, för att börja om från början igen. Jag vill inte sitta vid skolbänken och jag vet faktiskt inte hur det ska lösas ekonomiskt. Men jag kan inte jobba kvar med det jobb jag har. Det är för mycket fritid och jag klarar inte av att fylla ut den med saker som känns meningsfulla och värdefulla. Det är möjligt jag hade resonerat annorlunda om jag haft familj och barn, för då hade tiden kommit mer till nytta men som det är nu är jobbet mest ett hinder både för mitt välmående och mina möjligheter att träffa en tjej.

För tillfället känns det inte som det är något som går som det ska för mig. Jag har ”lagt” min mc två gånger och fått skrapmärken, bara för att jag är för kort och inte når ner helt ordentligt. Jag har förvisso beställt en sänkning men hojen är redan skrapad. Golfen går inte bra trots lektioner och jag verkar ha noll fallenhet för sporten trots att jag sysslat med bollsporter tidigare. Dejting och relationer är en katastrof och således även mitt kärleksliv. Jag har varit förkyld en längre tid och det har fått min träning att bli lidande. Allt känns som en nedåtgående spiral. Jag trodde det skulle bli bättre med Voxran.

Jag önskar jag hade kunnat haft en 40-års fest men det känns helt meningslöst. Jag vet inte var jag ska ha festen och vem som ska hjälpa mig med mat osv. Jag klarar inte av allt det på egen hand. Allt gör mig bara jävligt missmodig och nedstämd. Jag har faktiskt svårt att förstå varför jag ska leva vidare. Jag tycker mitt liv är piss. Så klart utstrålar jag säkert dessa vibbar och det gör inte mig särskilt het bland tjejer. Jag är så trött på min självömkan. Jag tycker på fullt allvar att jag är värd något riktigt bra. Jag läser alla solskenshistorier om folk som har fått ordning på sina liv efter diverse problem, missbruk, olyckor eller vad det nu må vara. Jag har jobbat stenhårt i 1½ år med mig själv, jag har klippt bort en massa onödiga element i mitt liv, jag går hos coacher, jag deltar i kurser i personlig utveckling, jag läser självhjälpslitteratur, jag har förändrat vissa beteenden till det bättre, men likförbannat så vänder ingenting för mig. Jag försöker vara ärlig och sann mig själv och tror jag ska få någon slags vändpunkt eller belöning för det jag har gjort men inte. Det är samma jävla skitliv som innan, men då kunde jag åtminstone döva ensamheten och smärtan med sex. Nu har jag inte ens det längre.

Nytankad med energi igen

Var hos mina coacher idag och fick spy av mig lite självömkan. Det kändes bra även om det inte var så farligt egentligen. Vi hade ett schysst samtal. Jag blir lika överraskad varje gång, på ett positivt sätt, hur de kan fylla mig med energi. Jag berättade om situationen med C och det var inga höjda ögonbryn från dem. Jag nämnde mina tankar om att jag ångrar mig och även lite funderingar kring anknytningsteorier. De sa jag tänkte för mycket och bad mig känna efter i kroppen vad jag kände. Jag satt en stund och blev frustrerad då det var helt tomt. Jag sa det var tomt, att jag inte kände något och det var tydligen precis det svaret de hade förväntat sig. Jag blir ledsen av tanken att jag inte känner något alls för henne. Det är sorgligt att vi har umgåtts i 9 år. Tänk vad mycket chanser och möjligheter vi har kastat bort. Men jag får se det som att det var den tid jag behövde för att ta mig dit där jag är idag. Det är dock ingen plats jag trivs på då det är mycket rädslor som pågår, då jag står helt på egna ben, vilket är förbannat otäckt. I stunder kan jag dock känna en viss spänning och att det finns oanade möjligheter, bara jag vågar ta för mig. Jag kan lätt bli lamslagen vad jag ska välja. Det är som att stå i en godisbutik och få reda på att jag bara få välja ett fåtal bitar och dessutom på tid. Såna tankar måste jag acceptera inte är annat än egot som försöker sätta käppar i hjulet för mig. Men det kan vara nog så svårt.

Vi pratade en hel del om detta, att jag måste gå utanför boxen, prova nya saker. Ena coachen blev en aning irriterad på mig när jag sa att jag var blyg, vilket hon inte alls höll med om. Hon menade att det var en tankeloop. När jag sitter med mina coacher låter och verkar allt så lätt. Det blir en helt annan sak när jag sitter ensam i min kammare. Då är jag inte lika stursk längre. Jag inser dock att min bild av mig själv är en helt annan än vad de har av mig. Deras är mycket positivare.

Jag har nu mitt mål klart framför mig, jag vill ha en flickvän och familj. Nu gäller det att hitta rätt väg för att nå dit. För jag vill verkligen komma i mål som alla andra. De föreslog att jag skulle låtsas eller fejka för mig själv att jag har allt det jag önskar redan. Då utstrålar jag också något mer positivt vilket attraherar andra personer. Det gör mig lockande.

Jag ska försöka våga använda mig av tvärtomstrategin som går ut på, som det låter, att göra tvärtom. För mig innebär det nog att inte ragga på internet på ett tag eftersom jag har en dålig känsla kring det. Tanken skrämmer mig så klart för då kommer fåniga tankar upp som t.ex. ”hur ska du då någonsin träffa någon?”. Men genom att våga exponera mig ute i verkliga livet mer och även försöka jobba med mina tankefel så hoppas jag ändå nå resultat. Jag måste också försöka avdramtisera situationen och inte se varenda tjej som en potentiell flickvän utan mer som en person som jag är nyfiken på att prata med. Kan jag klara det så blir det inte lika laddat för mig att gå fram till en tjej tror jag. Då behöver jag inte fundera ut massa bra saker att säga i förväg utan kan snarare uppträda avslappnat och naturligt.

För tillfället stör inte C mig nämnvärt och det är jag tacksam för. Det kan svida till ibland om sextankar jag har om henne, men det släpper snabbt. Jag känner mig nästan lite skamsen att jag inte saknar henne mer än jag gjort. Det är nästan som att jag vill sörja mer och få vara ledsen. Få vältra mig i misären en stund. Det är så sorgligt att jag efter så lång tid tillsammans inte ens har gråtit. Med Miss Orange var jag helt förkrossad förra sommaren. Nu gör hon inte sig påmind särskilt mycket längre om dagarna och det är jag glad för. Jag har lagt alldeles för mycket tid på både henne och C. Det är tid jag borde ägnat åt mig själv istället. Det har varit smartare och framförallt mer värdefullt.

Dagen efter

Sov en aning bättre i natt men vaknade ändå nån gång med viss oro. Jag känner mig fortfarande en aning avvisad fastän det är jag som varit frånvarande. Men det är väl att hon tog beslutet, och dessutom gick bakom ryggen på mig, som stör mig. Så klart snurrar tankarna om att jag gör fel som släpper taget om henne. Jag märkte så väl hur hon vacklade igår och ville höra mig säga nåt som skulle få henne att ändra sig. Men jag förmådde mig inte fullt ut. Jag vill försöka komma därifrån även om det kommer bli än mer tyst och trist i mitt liv, men så får det vara. Kanske gör det att jag försöker få saker att hända. Jag hoppas det är så.

Jag läser åter igen boken Hemligheten – Från ögonkast till varaktig relation och läser om anknytningsteorier och annat. Jag börjar fundera om det är så att jag inte kan tillåta mig att bli älskad av andra utan drar mig undan då. Det är åtminstone så jag har gjort med C. Jag har inte kunnat ta emot hennes kärlek men jag tror det har berott på att den i mitt tycke har känts påklistrad och villkorad. Hennes kärlek har inte varit kravlös i mina ögon. Jag har inte känt mig bekväm. Jag tror också att ju mer avståndstagande jag har varit desto hårdare har hon försökt. Det har blivit ett olyckligt katt- och råttaspel. Med Miss Orange fick jag aldrig någon kärlek tillbaka, och jag gjorde allt i min makt för att få det. Jag slog nästan knut på mig själv för att lyckas. Situationen var omvänd. Så jag är lite orolig nu att jag inte kan ta emot kärlek och att om jag bara hade löst den problematiken så hade situationen med C blivit en helt annan. Kanske är det så men jag vet samtidigt att jag kände mig speciell tillsammans med mitt ex A. Där trivdes jag och ville vara nära henne. Hennes kärlek och omsorg uppskattade jag.

Spelade golf med en god vän idag och vi pratade mycket om relationer, han är gift och har två barn. Han fick stå ut med en del gnäll från min sida, men framför allt riktigt dåligt spel från min sida. Jag exploderade några gånger och det var länge sen jag gjorde det. På ett sätt tänker jag att det är frustration över allt som pågår i mitt liv nu men samtidigt kände jag ett uns tacksamhet att jag vågade visa lite av den gamla jag. Jag måste våga visa känslor, även negativa, och inte bara gå omkring som om jag är helt likgiltig. Däremot vill jag inte ha såna ”bryt” som jag fick för några år sen. Jag skäms fortfarande över en runda som jag spelade med C:s pappa. Då var jag helt i obalans och hade dessutom tokont i ryggen. Jag borde inte spelat den säsongen alls men ville så gärna göra nåt för att distrahera mig själv.

Min vän hade inga synpunkter på mitt uppträdande och menade att lite jävlaranamma ska man visa. Han såg rätt missnöjd ut vid några tillfällen även om han överlag hade en hyfsad dag. Jag är tacksam jag har mina vänner att ta stöd av. Nu ska jag strax åka ut till min vän M, soctanten, och grilla. Det blir en bra mc-tur.

Första dagen i mitt nya liv

Livet börjar vid 40 sägs det. Vilken floskel skulle jag sagt innan men nu är det ett faktum. Fyllde 40 år för några dagar sen. Får försöka bruka allvar med att få det liv jag önskar och anser mig förtjäna. Jag har inte nått dit riktigt än.

Jag fick i alla fall en bra födelsedag. Spelade först en runda golf med en vän i underbart väder, och senare på kvällen möttes vi upp för att äta på Debaser. Då dök ytterligare några vänner upp som en överraskning. Jag blev riktigt glad, det värmde. Jag bjöds på god mat, svalkande dryck och trevligt sällskap. Kan inte bli bättre än så.

Jag anser ha gett mig själv bra förutsättnignar för att få en bra tillvaro framöver. Jag går fortfarande  i terapi och deltar även i en kurs i personlig utveckling som jag hoppas ska generera mycket gott för mig gällande välmående, trivsel och glädje, men också förhoppningvis för framtida yrkesval. Från och med idag har jag även börjat äta medicinen Voxra. Jag fick den utskriven till mig i torsdags men har väntat fram till idag då jag inte ville störa mina förberedelser för Göteborgsvarvet som jag deltog i igår. Ville inte heller börja äta den på min 40-års dag, det kändes på något sätt deprimerande.

När en av mina coacher först föreslog ”lyckopiller” kände jag mig instinktivt förolämpad. Det skedde under kursen i Stockholm. Jag kände mig som en 40-årig loser som behöver äta tabletter för att må bra. Jag kan tycka att jag skulle gjort det för länge sedan i så fall och inte nu när saker mer börja falla på plats. Men samtidigt kan jag se hur jag ofta känner mig låg på energi och saknar glädje och mening. Men sen insåg jag att det kanske är så att den kemiska balansen i min hjärna inte är som den ska och då kanske detta hjälper. Förhoppningsvis får jag lite hjälp på traven i min strävan att få ett behagligt liv. Jag behöver fylla på mina depåer och inte arbeta i uppförsbacke som en av mina coacher sa.

Jag pratade med några av kursarna om det och det visade sig att det var fler som åt liknande mediciner och alla var nöjda med resultatet. Jag har alltid hyst lite agg mot medicin oavsett vad det gällt, men det är nog mer pålagor jag fått under min uppväxt än mina egna åsikter. Varför ha ont om det går att lösa? Jag har inte löst så många problem på egen hand än så länge. Bättre att ta hjälp om det finns. Jag har varit villig att gå i terapi och även kurser i självhjälp för att må bra så varför inte prova detta tänkte jag. Jag har inget att förlora, medicinen är inte beroende framkallande och skulle det bli konstiga biverkningar får jag helt enkelt sluta. Jag har svårt att se några negativa konsekvenser. Jag vill vara modig och prova.

Jag nämnde en del av mina farhågor för en läkare jag pratade med men blev trygg i det han sa. Jag nämnde även Miss Orange och alla hennes tabletter som hon åt. Hon hade en hel lite låda full av tabletter. Dessa mixade hon dessutom efter egen förmåga när hon fick sina perioder och ansåg sig veta bättre än läkarna. Läkaren konstaterade torrt att jag inte kan jämföra mig själv med en borderlineperson med diagnoser. Dessutom ska inte jag äta den typen av preparat och jag ska inte ha en massa olika sorter utan en enda.

Jag kan se att jag är lyckligt lottad som hela tiden får möjligheter till lösningar, både terapi och kurser, och nu medicin. Jag vågar be om hjälp och är villig att ta emot den som ges. Självklart är jag tacksam att jag har de ekonomiska resurser som ibland krävs men det har jag skapat själv genom mina jobb. Nu provar jag något nytt, kanske kan det skänka mig den glädje och mening jag saknar. Kanske behöver det bara ske lite justeringar i min hjärna för i grund och botten går det verkligen ingen nöd på mig men jag har osedvanligt svårt att uppskatta det jag har. Jag tar det mesta för givet istället för att stanna upp och njuta och det är synd. Något som ger mig glädje är åtminstone min motorcykel. Jag skrattar fortfarande varje gång jag sätter mig på den. Känslan är fortfarande att det är helt galet. Nytt hastighetsrekord är 174 km/h, då pumpade adrenalinet.