Arkiv
Att leva rätt är att vara energisnål
Hemkommen från mitt 19:e besök hos mina coacher. Full av energi som vanligt trots att det har varit mycket tuffa insikter på senare tid. De gör ett fantastiskt jobb tillsammans med mig även om det är jag som gör grovjobbet. Jag känner jag vill bjuda dem på en middag, får se om jag kan hitta ett passande presentkort. Kanske till Carib Kréol, kan de dricka en paraplydrink och äta något gott.
Igår hade jag en grävande känsla i magen och var stressad, rastlös och nervös efter att ha konstaterat att jag förlorat kontrollen över Miss Orange med sex. Det var en riktig käftsmäll, tidigare upplevde jag det som mitt trumfkort även när hon sa hon inte ville ha en relation med mig. Idag är min magvärk lindrigare, kanske behöver jag inte så lång bearbetning över saker som jag tror. Tänk om det vore så bra att det jag är rädd för trots allt inte är så skrämmande och dramatiskt som jag föreställer mig hela tiden. Jag har utmanat många rädslor sedan jul och jag är fortfarande vid liv och gott mod. Kanske har rädslor blivit mindre laddade allt eftersom jag vågar mer och utmanar mig själv. Jag känner att jag är på rätt väg och det är en befriande känsla. Men det har varit otroligt tufft och motigt och det är det fortfarande vissa dagar men jag känner mig avsevärt mer harmonisk idag än i julas när jag började nysta i min livslögn. Jag känner mig mer avslappnad.
Relationen med Miss Orange är död, jag måste våga släppa taget helt. Med henne fortsätter jag av någon anledning att försöka vinna kriget istället för att vara lycklig. Det är svårt att ge upp när jag älskar henne, i synnerhet som jag är envis och tävlingsinrikad. Det blir extra svårt när hon säger att hon tycker om mig och det faktiskt verkar som hon gör det. Hon sänder så motstridiga signaler, kanske har det delvis med hennes diagnoser att göra men också att hon tvekar fram och tillbaka precis som jag gjort med C. Jag gav mig aldrig chansen att känna efter med C då jag styrdes helt av mina rädslor. Kanske är det precis så det är för Miss Orange, allt annat är så likt i vårt beteende så det är nog högst troligt att det gäller även detta.
Jag måste nog också erkänna att jag är egoistisk eftersom jag inte lyssnar på vad hon säger. Det är inte särskilt respektfullt. En relation ska vara ömsesidig, annars är det mission impossible. Jag vill så gärna visa henne att den bild av relationer hon har är så fel och skev men det kan jag aldrig visa henne om hon inte själv vill. Hon har redan sin bild klar och är fullt fokuserad på att hitta problemen och då faller det på sin egen orimlighet. Jag måste inse att där hon och jag befinner oss kan vi aldrig nå något annat än att jag försöker upprepa min uppväxt genom att kopiera det mina föräldrar sysslade med. Det ledde inte till något bra, det har jag upplevt med egna ögon på nära håll. Min envishet med Miss Orange innebär bara att jag kommer göra mig själv illa och hon kommer förakta mig och sig själv för att hon beter sig illa mot mig. Jag måste ge upp för bådas skull. Det skulle vara att agera vuxet och moget. Det är något nytt för mig. Jag vill trots all ha en sund relation till både mig själv och min omgivning.
Hon är inte redo för en relation, hennes argument är barnsliga, envisa, fega och räddhågsna men det måste jag acceptera. Hon påminner om mina föräldrar med deras envishet och barnslighet. Miss Orange har haft en överjävlig uppväxt, med fosterhem osv., och den har hon inte förlikats med ännu, därför föredrar hon destruktiva relationer där ingen kommer henne nära. Jag måste inse att jag inte kan få annat än en destruktiv relation med henne i nuläget. Vad som händer i framtiden är ett oskrivet blad men troligtvis hittar hon en annan kille den dag hon är redo. Då kommer jag inte passa in i bilden. Jag behöver inte gå längre än till mig själv och relationen med mitt ex C.
Vänder jag på myntet så inser jag att Miss Orange inte kan ta mig trots all den kärlek jag visar henne, på samma sätt som jag inte kunnat ta emot den kärlek C har försökt ge mig. Det har bara runnit av mig eftersom jag inte varit redo och upplevt allt som förljuget på grund av hur jag har levt mitt liv. Jag har hämmtas av skuldkänslor, dåligt samvete, feghet och diverse rädslor. Nu känner jag mest en lättnad över att C inte finns i min tillvaro, antagligen skulle Miss Orange känna så över mig också, där vi befinner oss.
Precis som jag har sugit in C i mitt nät med jämna mellanrum när hon försökt lämna mig, har Miss Orange sugit in mig, och jag även henne ibland. Sexbiten har varit vår drivkraft. Men efter att jag har upptäckt att jag inte har sexmakten över henne längre så var det som att klippa bandet definitivt tror jag. Det brast på kondomen, som i förlängningen handlade om tillit. För mig är tillit en grundfaktor i såväl en relation som en bdsm-session, och jag känner ingen tillit till henne alls eftersom jag vet hur destruktiv, eller snarare omogen och rädd, hon är i sitt agerande. Uppenbarligen kände hon ingen tillit till mig heller, och tydligare än så kan jag inte få det serverat. Jag fick det på silverfat, nu måste jag bara låta det sjunka ner hela vägen och det är svårsmält. Så klart känns det fruktansvärt att inte få den sexen igen, särskilt som jag identifierat mitt sexbehov igen, men det är inte värt det. Det skulle blir för mycket skador på vägen, som inte skulle gagna någon. Jag anser oss båda vara värda något bättre. Jag vill få ge hela mig själv till en annan person och på samma sätt få ta emot en fullständig person och inte bara en kropp.
Jag hoppas jag kan hålla fast vid denna sanning även när det stormar på havet. Jag måste ge upp denna kamp, särskilt nu som jag lagt mina föräldrar på hyllan och ska prova att stå på egna ben och pröva nya mönster och beteenden. Jag älskar Miss Orange för stunden men mina motiv är fortfarande oklara, jag får gå vidare.
Mina coacher undrade hur jag samlar min energi för de menade att jag slåss på många fronter och gör ett tungt arbete och måste återhämta mig ibland. Jag funderade en stund och kunde sen konstatera att jag inte gör så mycket annorlunda än tidigare så jag sa att med mitt tidigare liv kanske jag förbrukade mer energi med alla lögner, dubbelspel, skuldkänslor osv. Nu när jag är ärlig och mer avslappnad är jag mer energisnål. Innan kanske jag var som en bil som drog 1,0 liter/milen, nu räcker det med 0,3 liter/milen. Jag kan inte riktigt se att jag sitter och tankar energi på något särskilt ställe, men däremot har mitt nya liv gjort det enklare att inte bli dränerad på energi. Jag tillförs kanske också energi genom att se de positiva effekterna av min nya tillvaro. Jag väljer att tro det är så.
Som en konsekven av ovan resonemang tror jag också att framöver när jag tränar så kommer jag få mer utdelning, när träningen blir mer lustfylld då jag är mindre spänd. Tidigare har det varit en hel del tvång kring den, och där har jag varit hård mot mig själv och haft en tuff disciplin. Nu har jag släppt lite på det och varit snällare mot mig själv under senaste halvåret, men framöver tror jag att det kommer bli mer positivt. På samma sätt tror jag även att mitt ex C kommer göra ett viktras framöver, hon har försökt hur många metoder som helst, mest halvhjärtat, medan vi har umgåtts men jag tror det till viss del har varit en mental blockering. Det har varit hennes kropp att signalera att något är helt fel även om hon inte själv har insett det. Hon är bekväm och tar gärna genvägar och visst har hon problem med sin köldskörtel men jag tror inte det är hela sanningen. Hon har inte lyssnat på sin kropp, precis som jag. Jag tycker det är beklämmande när en tjej på 37 år funderar på fettsugning när hon har kanske 10-15 kilos övervikt. Det självklara är ju att se över träning och matvanor. Fettsugning är bara en tillfällig lösning som sedan måste upprepas igen senare om inga andra åtgärder vidtas. Kortsiktiga lösningar har jag aldrig imponerats av.
Det sprack på kondomen
Jag och Miss Orange skulle ha haft sex idag men det blev inte så av olika anledningar. Hon skickade ett sms till mig att jag skulle höra av mig om jag ville ha sex. Jag funderade fram och tillbaka och vägde alternativen. Jag insåg att trots att jag älskar henne och säkert skulle göra mig illa på kuppen så ville jag ha sex med henne. Det var för att se hur det skulle kännas när jag vågat erkänna för både henne och mig själv att jag älskar henne. Det skulle vara något nytt för mig och samtidigt att utmana en rädsla för att se hur det kändes. Så jag kan lita på det jag känner i samspelet mellan känsla och förnuft i framtiden. Jag hörde av mig och vi hamnde i en konstig duell om att någon av oss inte vågade. Jag sa att även om jag gav henne en inbjudan skulle hon nobba i sista stund, hon hävdade att så inte skulle ske. Hon visste hon skulle komma sa hon, hon vet alltid hur något ska sluta. Det är en av hennes svagheter och ofta gäller det något som kommer sluta dåligt eller negativt enligt henne. Hon är oförmögen att se andra sidan av myntet. Har hon en mörk bild så är det självklart så att det blir en självuppfyllande profetia, det är ju det hon strävar efter för att uppfylla sin del. Vi höll på så ett tag fram och tillbaka och jag ville nog mest bevisa hur barnslig hon var i ett annat hänseende men där jag använde samma barnslighet som hon gör, vilket jag påpekade. Vi är båda envisa som åsnor. Jag ville nog bevisa att hon har inte alltid rätt även om hon själv anser det. Samtidigt begick jag ett kardinalfel eftersom det för mig var viktigare att ha rätt än att vara lycklig. I slutändan blev vi båda förlorare. Hon fick fel eftersom vi faktiskt inte träffades idag trots en inbjudan. Men jag är inte lycklig för att jag fick rätt.
Hur som helst sa jag till henne att jag skulle höra av mig på kvällen och att om hon kunde sälja in sig med sexargument om vad hon kunde göra för mig så skulle jag bjuda in henne. Hon skulle marknadsföra sig sexuellt för mig. Min avsikt även om jag var nervös inför hela spektaklet var att ge henne en inbjudan men att hon fick kämpa lite för det och inte få allt på hennes villkor. På ett sätt kändes det som allt skulle börjas om igen men med skillnaden att jag numera vågar stå upp för mig själv. Jag hade inte tillåtit mig att falla hela vägen tillbaka. Vi hann aldrig till samtalet förrän det havererade på ett tekniskt problem, en kondom. Eftersom vi skulle ha en bdsm-session sa jag till henne att jag inte tänkte använda kondom eftersom det blir för stökigt att ta på och av den hela tiden när vi håller på i flera timmar. Det kunde hon inte acceptera utifrån vad jag berättat om mina andra tjejer. Jag förstod henne men sa att sedan vi hade sex i december så har jag haft sex med två andra tjejer och dessutom kollat mig så inget hade förändrats sedan sist. Men hon sa hon inte kunde lita på mig. Det låter rimligt. Jag vet ju inte om hon skyddat sig med sina killar för den delen. I alla fall sa jag då att om hon inte litar på mig så kan vi inte ha en bdsm-session eftersom en sådan för mig förutsätter tillit, respekt, ärlighet och förståelse. Nu fallerade det på tilliten och då blir det helt fel. Jag kan se felen i mitt eget resonemang, så klart borde jag skydda mig själv men i detta läge valde jag att lita på henne och själv visste jag att jag var grön. Oavsett vilket tycker jag det är märkligt att hon är villig att ta sig hem till mig och tillåta mig att göra i princip vad jag vill med henne men inte just hoppa över kondomen. Det är en tillit jag inte förstår.
Jag skulle vilja påstå att diskussionen om kondomen symboliserade något större, dvs. tilliten. En kondom kan alltid fixas men inte tillit. Det är möjligt vi pratade sönder sexbiten och att magin mellan oss nu är bruten. Idag föreslog jag vanlig sex med kondom som en kompromiss men hon ville ändå inte och det respekterar jag. Jag har ett sexbehov det känner jag, men jag har också ett kärleksbehov. Jag behöver kanske inte avstå båda men det är förmodligen dumt att tillfredsställa mitt sexbehov hos den jag älskar när jag ändå inte kan få mitt kärleksbehov tillfredsställt där. Det är att ge sig in i ett moment 22. Jag sa dessa saker till henne och då sa hon att hon inte ville vara en testdocka och det kan jag förstå men samtidigt förväntar hon sig att jag bara ska ge min kropp till henne när jag vill hon ska ta hela mig och jag få hela henne. Vi är båda lika envisa och dumma.
Jag vet inte men jag tror magin mellan oss nu är bruten, jag inser att jag inte kan kontrollera henne med sex längre som jag kunnat tidigare och det är skrämmande och otäckt. Tidigare har sex varit mitt trumfkort med Miss Orange. Attraktionen mellan oss finns säkert kvar men något har förändrast på grund av diskussionen kring användandet av en kondom. Just nu har jag faktiskt inga snuttefiltar och ingen jag kan få sex hos. Så har jag aldrig haft det tidigare. Det är en utmaning som heter duga. Scary shit. Men det kan ändras över en dag, kanske Miss Orange kommer på andra tankar som hon brukar göra även om det inte är något jag hoppas eller tror på. Det är som det är. Jaja, onani får duga tillsvidare. Jag behöver nog mest fundera lite, eller snarare försöka känna efter, hur jag hanterar mina olika behov och hur dom kan tillfredsställas och på vilket sätt utan att det blir rörigt för mig och andra. Jag har som sagt en hel del kvar att jobba på. Tiden måste få ha sin gång men ibland blir jag otålig och stressad.
Att bryta uppväxtmönster
När jag tittar på hur jag betett mig de senaste tio åren så är det rätt otäcka insikter jag gör. Som ung lovade jag mig att aldrig vara otrogen och att inte bete mig som mina föräldrar. Nu vid nästan 40 års ålder kan jag blicka tillbakåt och inse att jag under 10 års tid kopierat i princip alla deras misstag. Jag har varit fast i ett upprepningsmönster och det sträcker sig ändå till min uppväxt.
I min relation med C har jag agerat precis som min pappa gjorde med min mamma. Jag satt och gjorde listor, allt enligt anvisningar i min må-bra litteratur, över saker jag retade mig på med min pappa, mamma och C och såg likheterna. Det var som en knytnäve i magen. Mitt ex C och min mamma är väldigt lika i sitt beteende så inte konstigt jag triggats och haft en märklig relation med henne. Nu har jag börjat plocka i min relation med min mor. I februari skrev jag ett långt brev till henne där jag bjöd in henne i mitt liv. Nu har jag återupptagit den tråden eftersom hon varit helt tyst. Men för första gången har jag gjort ett litet genombrott, jag kan ha orsakat en spricka i hennes betongmur, jag hoppas det. Jag var ute och hälsade på henne och vi hade en trevlig stund och ett bra prat. Jag har sagt till min mamma att jag vill att hon och jag ska en ärlig relation mellan son och mamma. Tidigare har jag agerat som pappa gentemot henne. Jag sa till henne att jag var trött på den rollen och att den inte fungerade. Allt är helt nytt för henne och jag får gå varsamt fram för detta är en relation jag inte vill klippa. Men jag vill vår relation ska förändras, tidigare sög den energi från mig. Men jag kan bara förändra min del och visa hur jag vill vi ska agera. Sen får vi se om hon vill dansa tango med mig.
På nåt sätt tror jag att jag har förlikats med min mamma genom att bryta upp med C. Det känns så. Vad som är lite otäckt är att jag känner absolut ingenting när det gäller C. Ingen saknad, ingenting, trots att vi umgåtts så länge och så intensivt. Så klart lider jag att hon mår dåligt och att jag lurat henne. Men det som stör mig mest är att jag ingenting känner. Kanske förtrycker jag det och det är ett lock jag kommer lyfta på snart men just nu verkar det inte så. Jag tycker hon är en fin och varm människa och har goda minnen av henne men det är allt för stunden. Jämför jag med Miss Orange så hände det saker inom mig när vi bröt upp kring jul och även nu när vi gjort det igen. Men med C är det helt tomt på den fronten. Skumt och otäckt.
När det gäller Miss Orange så kan jag se att hon har egenskaper som jag gillar som jag har saknat i min uppväxt, hon är t.ex. väldigt validerande och närvarande med sitt yngsta barn. Jag har också insett att jag är kär i henne men kanske är det för att hon är så otillgänglig och avvisande. Att jag försöker återskapa min uppväxt och tro att jag ska kunna fixa den som vuxen. Ett klassiskt misstag. Jag är inte helt säker på hur jag skulle agera om hon sa hon ville ha mig. Så även om jag gillar många saker hos henne och kan se hennes starka sidor, fastän hon är väldigt snål med de mot mig, så tror jag största problemet är att jag inte har någon tillit till henne. Att bygga en relation där det saknas tillit är dömt på förhand, det blir inget stabilt bygge. Miss Oranges agerande påmminer om min uppväxt med två barnsliga och egoistiska vuxna personer som betedde sig som barnrumpor. Det är precis så Miss Orange agerar nu och jag spelar med. Mina föräldrar var hur envisa som helst och ingen gav sig, det blev en prestigekamp ingen kunde vinna och alla var förlorare. Största förloraren blev jag eftersom ingen förklarade för mig att det som pågick inte var mitt fel. Mina föräldrar tog ut sin frustration över varandra på mig, på så vis att det var jag som hamnade i kläm. Jag tog på mig allt och lärde mig även genom att iaktta mina föräldrar hur de hanterade sina problem. Jag fick dåliga verktyg från början kan jag lugna påstå. Vid vårt middagsbord har det diskuterats skilsmässor och otrohet. Jag har fått ljuga för respektive förälder på varsitt håll för att få dem sams. Jag har slagit knut på mig själv för att få lugn i min uppväxt. Så i mitt beteendemönster har jag fått lära mig att anpassa mig, medla och ta till lögner. Det är inga bra medel att använda sig av när det är motigt. Just detta med lögner är någon som har förpestat min uppväxt och sedan mitt vuxna liv.
Jag tror den jag har försonats bäst med är min pappa, och det har jag gjort genom att hitta mig själv och mina motiv. Jag inser att vi levt i samma livslögn, mötts av samma problematik och hanterat det likvärdigt. Det är ingen rolig upptäckt men som jag sagt innan, han dog i sin livslögn. Jag håller på att ta mig ur min. Där finns en stor skillnad till min fördel. Nu när jag kan se min egen smärta och mina fel och brister förstår jag hans ageranden. Det är solklart faktiskt, som en uppenbarelse. Det känns bra att känna honom även om han är död. Jag inser nu att han sträckte ut en hand till mig när jag var tonåring men jag var då fortfarande arg och bitter och avvisade hans försoning. Det kan göra mig lite ledsen idag men vid tidpunkten var jag inte redo och därefter blev det aldrig av och sen dog han. Han ringde ofta till mig och ville prata och hör hur jag hade det, ibland flera gånger om dagen. Ju mer avvisande jag var, desto mer påträngande blev han. Mönstret går igen. Men jag kan nu se att det var hans sätt att räcka ut en hand, han ville nog att vi skulle hålla varandra i handen men det blev inte så. Hur som helst känns det bra att ha identifierat min pappa och även försonats med honom. Jag förstår honom och kan nu se båda hans goda och dåliga sidor mer nyanserat. Jag har fått en förståelse för honom som är lättare för mig att bära. Nu kanske jag inte behöver leva i hans fotspår längre utan frigöra mig och prova mina egna vingar. Lära mig av hans och mina misstag.
Med min mamma har vi tillsammans en del jobb att göra men där har jag chansen att få en mamma åtminstone och det får jag vara nöjd med. Det är också spännande att lära känna varandra. Jag har länge levt som jag var utan föräldrar. Nu tänker jag försöka vara son till min mamma. Jag tror min pappa var en lättare person att hantera utifrån hur jag är men nu ska jag prova nya metoder med min mamma.
Det känns konstigt, att jag ska behöva göra ett bokslut med mina föräldrar. Men jag läser i min litteratur att det är vanligt. Att man ska klippa banden med sin uppväxt och stå på egna ben. Tidigare förstod jag inte att jag var fast i ett uppväxtmönster eftersom jag såg mig själv som självständig sedan unga år och knappt hade någon vettig kontakt med mina föräldrar men nu ser jag att jag inte såg hela bilden. För trots min avvisande attityd hade jag inte klippt banden då jag har gått i deras fotspår och upprepat alla deras misstag. Det är först idag jag kan säga att jag står på egna ben, om än ostadigt. Det är otäckt men en rädsla jag också måste våga utmana. Det kan inte bli sämre än innan, det är en skön tröst att ha med sig när det stormar.
Samla energi
Det är en spännande resa jag gör även om den är smärtsam. Men den är nödvändig. Min tillvaro har varit komplett förljugen under lång tid och en del har blivit rejält sårade på vägen, vilket är trist att behöva inse. Mest har jag nog sårat mig själv iofs. Det var inte riktigt så jag ville leva mitt liv.
Jag kan ibland tycka att det är synd att jag behövde tio år för att vakna upp men bättre det än tjugo eller trettio år. Jag får acceptera det var så lång tid jag behövde för att inse allvaret i min tillvaro. Min pappa dog mitt i sin livslögn vid sidan om en prostituerad, det är ett klart sämre läge än mitt.
Genom åren har jag som sagt läst mycket må-bra-litteratur och jag har tyckt att mycket av den har varit bra och jag har känt igen mig i mycket men av någon anledning hade jag inte energi och motivation att förändra något vid tidpunkten utan nöjde mig med att identifiera mina problem. Men det anser jag ändå vara bättre än att inte ens inse att där existerar ett problem. Jag var medveten men oförmögen att ta itu med det.
Jag var nära ett sexuellt möte med Miss Orange imorgon, jag valde att våga utmana mina rädslor, men det föll på att hon saknade tillit för mig. Det var hon som ville ha sex, eller mer specifikt en bdsm-session, hon har skickat sexinviter ett tag. Dock brast det på en teknisk detalj kan vi säga, när vi pratade om upplägget. Jag vet i nuläget inte om det var bra eller dåligt, kanske hade jag behövt ha sex med henne när jag erkänt för både mig själv och henne att jag älskar henne. Det hade varit spännande att prova under nya förutsättningar men samtidigt hade jag nog förmodligen gjort mig illa på kuppen. Dock tror jag inte att jag hade tullat på min självkänsla. Jag har kommit för långt nu för att backa tillbaka. Det hade också gett mig en chans att lära mig lita på mina magkänslor. För tanken av sex väckte både kåthet men också en obehagskänsla. Kanske hade jag kunnat avdramtisera mina tankar om sex med henne. För jag tycker hennes sexualitet är unik och jag tror den blir svår att överträffa i framtiden men jag hoppas hitta en tjej som kan fylla andra funktioner och behov. Jag kommer nog alltid jämföra andra tjejer med henne när det gäller sex så sexbiten får jag försöka tona ner för min egen skull. Det kan dock bli svårt att avstå när jag fått smak på det.
Om ett halvår är jag förhoppningvis redo att kanske börja leta efter en partner igen. Det är för rörigt och omtumlande än. Det har varit och är till viss del fortfarande kaos men jag ser att det går klart framåt för mig och jag har hitttat en hel del i mitt känsloregister som varit helt bortglömt och förträngt. Jag kan t.ex. gråta igen så det är bra. Jag börjar samla energi och känner mig inte bara tom och dränerad. Men jag litar inte helt på mig själv än, det är fortfarande en aning förvirrat med samspelet känslor/förnuft. Jag gör nya upptäckter varje dag på alla plan. Det är lite hallelujah-stämpel på det. Jag analyserar mycket och ibland blir det för mycket av det goda. Ibland måste jag nog bara släppa taget om vissa saker och låta det bero.
Men om ett halvår ska jag börja öppna upp ögonen för att den hitta relation jag behöver för att må bra för det är en riktig relation jag saknar, en som är baserad på ömsesidighet på alla plan. När jag mår bra och litar på mig själv kommer jag förhoppningsvis också hitta en sund och balanserad tjej. Det måste jag våga tro på.
Att fixa vs Att vara ett stöd
Jag har genom åren haft en tendens att vara klok åt andra och komma med goda råd. Med Miss Orange blev det extra galet av olika anledningar. Jag kan nu i efterhand se att jag försökte lite väl mycket fatta beslut och övertala henne om en del saker. Det har legat i mitt fixarbeteende. Jag har själv haft en del att fixa inom mig själv och då är det lättare att fokusera på någon annan. Det har varit en del i problemet. Jag har flytt från min egen oreda.
Det är ingen charmig egenskap när det slår över, även om det mesta varit välmenat från början. Jag har bara inte kunnat acceptera ett nej, när jag tycker mig veta bäst. Det blir inte bra med en sån infallsvinkel. Jag kan omöjligtvis veta bäst åt någon annan, än mig själv. Jag är ingen besserwisser utan vill hjälpa till när jag ser någon som har det svårt men jag kan inte fixa någon annans problem. Vad jag däremot kan vara är ett stöd. Jag går ibland över gränserna i min iver att stötta. Jag har inte hittat balansen än. Jag måste lära mig inse skillnaden, för den är betydande och avgörande. Den ena förminskar personen, den andra får personen att våga och växa. Med Miss Orange fanns det så mycket att ordna upp att jag blev helt till mig.
Enklast hade varit att vända på myntet och se vad jag själv hade uppskattat men det glömmer jag lätt bort. Jag har själv avvisat mycket hjälp genom åren, men ändå hittat rätt till slut även om vägen varit krokig. Det är en del av livet. Förmodligen behövdes det för att få mig att växa. Fast ibland hade jag nog mått bra av ett sundare förhållningssätt till skuld, att det är ok att be om hjälp. Inte vara så envis, skuldbelagd och stolt. Fast ber jag om hjälp så är det inte att fixa från den andra personen, den personen stöttar i så fall.
Det är väldigt lätt att gå fel där, när jag tycker mig se lösningar åt andra. Dessa lösningar kanske personerna själv inser tids nog eller så hittar de helt andra lösningar som fungerar ännu bättre eller sämre. Jag tror mig ha en genväg åt dem och blir frustrerad när de inte tar den men genvägar leder sällan rätt när det handlar om personlig utveckling. Det är en annan sak att gena genom ett buskage för att vinna nån minut till bussen, då är det harmlöst även om det kan bli fel ändå. Det jag ser är egentligen bästa lösningen för mig själv utifrån den andra personens situation. Jag är ju trots allt mig själv närmast. Men det innebär ju inte att den är bäst för någon annan. Jag kan aldrig bli den andra personen och se den personens helhet. Svårt som sagt. Jag är inte gud även om det hade varit coolt. Det måste jag jobba vidare med.
Lika lite som någon kan förändra mig, kan jag förändra andra. Jag har haft svårt att se det. Jag skulle inte uppskatta om någon försöker förändra mig. Med Miss Orange glömde jag bort en viktig detalj, hon och hennes vilja. Då blir det rörigt.
Jag vet mitt ex C har försökt hjälpa mig genom åren och jag kan se hur hon säkert upplevt det som jag ropat efter hjälp i mitt beteende men någonstans har jag haft svårt att ta emot den hjälpen. Dessutom så behöver jag åtgärda problemen själv för att kunna växa. Som med den process jag håller på med nu. Till slut tröttnade jag på min destruktiva tillvaro och insåg jag behövde rycka upp mig. Det var jag som tog det beslutet och det är jag som kommer få skörda frukterna av detta mödosamma arbete en dag.
Fransmän i ett nötskal
Jag hittade en kommentar jag verkligen gillade.
Att ta människor för idioter kan vara underhållande, men man måste veta när man ska stoppa. Att provocera är en subtil konstart och utan tvekan ett tecken på intelligens, men bara om det inte är befläckat av högmod och arrogans.
Citatet är hämtat från L’Equipe och var en sammanfattning gällande debaclet med det franska landslaget, Les Bleus, i fotboll under pågående fotbolls-VM, där laget har skämt ut sig helt både för sig själva och omvärlden.
Jag tycker det är helt underbart uttryckt och så sant oavsett sammanhang. Sen blir det så klart roligare när det spär på fördomar. För mig låter det som fransmän i ett nötskal.
På en ny resa
I förrgår under min terapi var jag barnslig, bitter och i självömkan. Det var fullt naturligt utifrån den upprivande helgen med Miss Orange och även det som pågår med mitt ex C. Ju mer jag tänker på det så har min rädsla att förlora C varit minst sagt överdriven och obefogad. Det är iaf så det känns nu. Jag tror inte jag förtränger något, det känns inte så iaf. Jag är förvånansvärt neutral och inte ens min mage protesterar. Det är en trist upptäckt för mig själv och även att inse utifrån hennes perspektiv. Jag skulle släppt henne för länge sen. Men kanske är det så att det är först nu jag vågar känna så. Tidigare var det kanske inte möjligt. Jag väljer att tro att det var så, jag behöver inte förstå allting.
Det var skönt att få visa upp min omogna sida under terapin, det är också en del av mig och är ett sundstecken även om det kanske inte är så charmigt för stunden. Men sker det bara under en kort period är det ok. Det gäller att inte fastna i det. Jag känner att jag äntligen börja nå alla mina register även om jag inte litar på mig själv fullt ut än. Men jag är en bra bit på väg. Jag behöver fortfarande guidning från mina coacher. Jag ser dem som två bogserbåtar som assisterar ett stort fartyg med dåliga manöveregenskaper. Fartyget är jag. Men kommer jag bara ut på öppet hav och förbi hamninloppet så kommer jag klara mig själv. Jag tror jag kan nå dit snart, om ett halvår är jag förhoppningsvis hemma med lite tur. Eller jag borde kanske snarare säga med fortsatt ihärdigt kämpande och jobb med mig själv, för så värst mycket tur handlar det inte om. Jag gör ett ansträngande och minst sagt tufft jobb som jag känner mig stolt och modig över. Jag gör grovjobbet under inflytande av mina coacher. Jag får bevis hela tiden på att jag är på rätt väg och det känns fantastiskt. Jag är öppnare, avsevärt mer avslappnad och börjar tom känna någon slags inre ro även om jag inte är helt hemma där än. Jag är inte längre ett nervknippe som kan explodera när som helst. Min blick har blivit stadigare och jag är mer rakryggad på alla sätt. Bäst av allt är att jag har gråtit ett antal gånger nu och det var något jag var helt oförmögen till under många år. Jag har många rädslor kvar att utmana men förhoppningvis vågar jag ta mig an dessa framöver ju mer modig och stark jag blir.
Medveten närvaro sexuellt
Under min senaste terapi diskuterade jag och mina coacher min tomhet och rastlöshet som jag har upplevt och till viss del fortfarande upplever och de frågade när jag brukar vara helt närvarande och jag svarade att jag inte visste, att jag inte kunde minnas.
Jag sa att även om jag har många intressen så som golf, skidåkning, se på fotboll, konserter osv så är jag ändå nån annanstans i tanken emellanåt, typ funderingar som flyger iväg eller att kolla mobilen, är det någon som ringt eller skickat sms osv. Att tillbringa tid framför datorn räknar jag inte riktigt eftersom det för min del har varit lite av verklighetsflykt tidigare. Efter en stunds funderade kom jag till slut på en sak som jag sa till dem, att jag faktiskt hade varit helt närvarande under min sex tillsammans med Miss Orange. Då var jag där 100% och det var på den tiden sexen kändes äkta för mig. När jag funderar på det och vad jag sagt tidigare om min sexualitet upplever jag det numera som att hon och jag har haft två liv ihop, sexlivet och jag & Miss Orange. Sexlivet var äkta, jag & Miss Orange var inte äkta för mig eftersom jag visste vad som jagade mig med dåligt samvete osv. Jag var inte närvarande när det gällde jag & Miss Orange, där kände jag mest ett odefinierat obehag där mitt förnuft gick på högvarv och försökte varna mig. Det var enklare för mig att vara i sexlivet, då försvann obehaget. Jag kan se detta som en förklaring till mitt smutskastande av vår sex ihop i efterhand. Jag har inte insett förrän nu att jag har sett det som två separata liv. Jag försökte projicera det jag upplevde som oäkta i jag & Miss Orange på sexbiten också och det var kanske inte helt rättvist. Men jag har som sagt mest förtryckt alltihop, det är först när jag vågar känna och nysta i det jag ser hur det ligger det till. Då jag inte kände att jag & Miss Orange inte var äkta då jag älskade henne och inte kunde/vågade uttrycka det, och dessutom hade dåligt samvete, la jag (kanske medvetet, vet inte) över det på sexbiten också och då försvann min närvaro där också. För som jag sagt tidigare, jag tyckte vår sex blev konstigt med tiden och det var så jag kände då. Det var inte äkta för mig uitfrån den bild jag hade. Men jag förstår nu att det var så jag upplevde det utifrån ovan resonemang, jag kan därför se att hon har en annan bild. Hon har blivit väldigt provocerad när jag har kallat det vi hade sexmissbruk och jag försökte lägga över det jag kände på henne. Hon har hela tiden haft en annan bild som jag ville förändra för den passade inte min.
Det har varit svårt för mig att inse, jag har därför istället valt att bara smutskasta allt och beskylla det för sexmissbruk, det var mycket enklare så. Det var onödigt men eftersom jag gillar jag att förstå saker och få en förklaring, var det naturligt för mig att göra så. På ungefär samma sätt har Miss Orange gjort med sina diagnoser, där hon sökt all information som finns, det ger en inre trygghet att få en förklaring till ett beteende. Man skapar sig en ursäkt att hänga fast vid som blir en sanning för sig själv. Det gäller dock att våga utmana den sanningen.
Sexmissbruk var min förklaring vid tidpunkten, jag kan nu se det var avsevärt mer komplicerat än så även om jag fortfarande vidhåller att jag haft en osund syn på sex och relationer, och att hon mer ger med sin kropp än av övriga sig. Men det har inte med missbruk att göra utan mer med snedvridna mönster och rädslor som sitter i ryggmärgen. Numera efter att ha träffat Miss Orange igen vet jag att jag känner äkta kåthet på henne och det känns bra att veta för egen del med min sexualitet, för nånstans efter jul såg jag min sexualitet som smutsig, som jag hade en könssjukdom eller nåt. Sexualiteten verkar fungera trots allt men den har så klart vant sig vid vissa saker som blir svåra att vara utan. Det är helt kasst och oerhört smärtsamt att jag inte får agera ut det när kroppen skriker efter det och verkligen skulle vilja göra allt det vi gjorde ihop. För det är med henne jag vill göra det eftersom hon är mer än en kropp för mig. Dock är det inte värt det. Det kan inte bli äkta för mig då jag bara får sexlivet och inte jag & Miss Orange också. Det blir ingen medveten närvaro.
Nu måste jag jobba vidare på att försöka vara medveten i nuet och inte fladdra iväg i tanken hela tiden. Jag tror att en bra början för att nå dit är att få ett sundare förhållningssätt till dator och mobil, men mest av allt att få en inre ro, då faller sig allt mer naturligt. Då kan jag delta i det jag gör på ett avslappnat sätt. Jag är en bra bit på väg.
Pricken över i
Följetongen med mitt ex C fortsätter. Det har urartat helt idag och är nu fullständigt smaklöst. Men jag kan inte annat än att skratta åt det. Jag måste kunna skratta i all misär som pågår. Jag blev tvungen att prata med en av mina coacher på telefon idag vid två olika tillfällen. Jag behövde ta reda på vilka gränser jag kan sätta utan att framstå som egoist.
Jag kan inte ta mig på all hennes ilska även om jag är grunden till den. Jag har provat det tidigare med mitt ex A och det gick åt helvete, det var startskottet till den livslögn jag levt i under snart 10 års tid. För stunden är jag skör och försöker bygga nytt på ömtålig mark. Jag vågar inte rasera något även jag kan se hur det svider i C:s ögon. Jag kan inte ta hennes ilska ifrån henne och jag vill inte heller agera sophink åt henne. Jag måste tänka på mig själv i första hand denna gång.
Både igår och idag har jag fått långa tröstlösa samtal av C där hon skriker, skäller och är helt förblindad i sitt hat mot mig. Det är en mur av hat jag inte kan tränga igenom. Hon är helt irrationell och jag förstår henne. Jag försöker vara resonlig, förklara, be om ursäkt, lyssna och inte fly från hennes ilska. Jag lyssnar men jag tar inte åt mig av allt, hon har själv haft val. Jag varken kan eller vill ta på mig allt. Snart kommer jag säga till henne att hon får ta sitt hat med någon annan, det gagnar ingen av oss. Hon kommer få dåligt samvete till slut. Själv vill jag inte tulla på den självkänsla som jag har börjat bygga upp. Jag gav mig själv 4/5 på en 10-gradig skala igår på terapin. Jag faller inte heller i självömkan över hennes hat. Min röst på axeln säger att jag är ok. Jag är medveten om att jag betett mig som ett ärkesvin mot henne genom åren men jag har till stor del försonats med det med mig själv och sökt och även funnit mina motiv, mönster och förklaringar. Men framför allt har jag bett henne om ursäkt och förklarat. Mer kan jag inte göra.
Jag kan känna att just nu har jag kommit avsevärt längre än henne, men hon kommer så klart jobba sig framåt men det är lång väg dit. Nu är hon på steg 1, då blir det så här. Det smärtar mig att se var hon befinner sig eftersom jag vet hur tuff vägen är att gå. Jag måste dock dra en gräns på vad som är ok för mig att lyssna på för att ta in hennes smärta och när hon går över den. För jag vill inte fly från hennes smärta, jag har orsakat en stor del av den, men jag vill inte heller hamna i någon skuldfälla. Svårt läge. Jag hamnade i en hopplös ”test” från hennes sida tidigare idag som urartade helt, bara för att jag var ärlig och hon full av hat.
Hon ringde mig först på förmiddagen och bara lät sitt hat forsa över mig. Sedan ringde hon mig strax efter lunch igen och bad mig göra henne en tjänst på eftermiddagen som jag så klart tackade ja till pga skuld. Hon ville jag skulle köra hem hennes bil och parkera den medan hon klippte sig. Det var för dyrt utanför hårsalongen sa hon. Hennes klippning är väldigt dyr så jag tänkte att har hon råd med den så har hon råd att parkera bilen också.
När jag mötte upp henne frågade jag varför hon bad mig om en tjänst när hon ringt tidigare och hatat mig. Jag sa också till henne att hon hade råd att parkera bilen där den stod. Jag frågade om hennes motiv och sa att jag mådde dåligt av att betala av hennes smärta genom att ställa upp på en tjänst. Att det var ett gammalt mönster för mig. Så trots att jag gått dit och tänkte göra det hon bad om, sa hon till mig att sticka och att hon aldrig skulle be mig om en tjänst igen. Jag sa då vi var i ett läge då det inte gick att kommunicera eller hjälpa varandra. Hon sa till mig att sticka igen så till slut gick jag utan att vara elak på något sätt, gjorde bara som hon ville. Efteråt ringer hon och skriker på mig för att hon fått 1000 kr i p-bot. Bilen stod fel trots att hon lagt i pengar. Denna gång hatade hon mig ännu mer och önskade mig död, hon skulle göra allt för att förstöra mitt liv osv. Jag känner mig rätt lättad över det faktum att hon inte har några nycklar hem till mig längre. Hon tyckte även att jag och Miss Orange skulle begå kollektivt självmord tillsammans, typ kasta oss framför ett tåg. Hon sa även att hon ångrade att hon hade skickat Kentlåten till mig och att jag skulle bortse från det. Jag fick inte heller gå och se Kent i augusti för det skulle hon se. Sen fortsatte hon med att önska livet ur mig och så där höll hon på ett tag tills jag tröttnade och bad henne ringa sin syster varpå jag la på. Därefter fick jag några bittra sms som jag svarade lugnt och sansat på. Hon hatade mig och sa mina coacher gjorde ett uselt jobb. Att mitt sätt att sätta gränser var fegt. Just nu går det inte att resonera med henne och för stunden tror jag inte ens jag vill ha henne som vän i framtiden. Oavsett vilket kommer jag minnas henne som en varm och fin människa. Det är bara trist att det har urartat så nu.
Två timmar skäll
Jag undrar hur mycket bitterhet och skäll det är ok för mig att lyssna på innan jag får sätta ner foten utan att verka helt känslokall?Jag flyr inte, jag lägger inte på luren. Jag försöker vara saklig, förklara, be om ursäkt, jag gör allt som står i min makt, men jag känner att jag bara möts av en enorm mur av ilska. Jag beskylls för att vara sönderterapeutad osv. Jag försöker att inte bli provocerad men det är svårt.
Naken och avvisad
Att bli avvisad när jag blottat mig helt för dig är så oerhört mycket mer smärtsamt än när jag blivit avvisad tidigare när jag gömt bakom masker. Jag vågade ta bort maskerna för dig. Men nu gör det ont. Jag måste fortsätta våga i framtiden även om det är som ett knytnävsslag i magen nu. Jag måste acceptera att du inte var redo.
Snälla hjälp mig
Det enda jag vill är att du ska krama om mig hårt och säga att allt kommer ordna sig. Att du älskar mig. Jag vill få känna mig svag. Jag orkar inte försöka vara stark hela tiden. Det är en tröstlös kamp jag utkämpat alldeles för länge. Jag är helt matt nu. Jag går på knäna.
Utan dina andetag
Fick ett kortfattat sms igår från mitt ex C, mitt under pågående mailkrig med Miss Orange, borderlinetjejen. Det stod bara Utan dina andetag m Kent. Jag svarade först Va? innan polletten trillade ner. Även om jag gillar Kent så är jag ingen fanatiker och har dålig koll på låttetexter men jag kollade så klart upp låten. Det var en smärtsam text hon hade skickat mig som fick mig att börja gråta. Jag vet dock inte om det var på grund av Miss Orange eller mitt ex C. Så fucked up är min tillvaro för stunden. Härligt, jag som planerar för en uppgörelse med mitt ex A också. Jag kommer snart avlida av ångest och smärta om det fortsätter så här. Men jag tror verkligen att jag kommer gynnas av det i slutändan även om det suger något enormt nu.
Utan dina andetag
Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu
Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag
Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit
Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag
Vad vore jag
Utan dina andetag
Ett moget beslut
Jag var sugen på att skicka ett bittert svarsmail vid ett tillfälle till Miss Orange men valde istället ett ordspråk som jag fått från mina coacher. Till det slängde jag även in ett klassiskt ordspråk som brukar användas i t.ex. missbrukarsammanhang. Men jag kan i godan ro förmedla det bittra här så det får sväva fritt i cyberrymden och inte förträngas inom mig. Det har sina fördelar att ha sin privata gnällplats på internet. Jag känner mig nöjd att jag tog ett vuxet beslut att inte skicka det. Slipper det ligga och skava. Jag har redan så mycket sånt ändå.
Jag ska respektera dig men du ska inte respektera mig, härlig logik. Särskilt när du är feg och inte ens vågar säga det till mig. Du är så rädd att det är sorgligt. Fundera på sms, mail, samtal och vykort du skickat till mig innan. Det var verkligen tecken på respekt då jag bad om att få vara i fred. Absolut har jag gjort många fel med dig och fortsätter göra det. Jag anser inte att ge oss en ärlig chans för att jag älskar dig är att fixa men om du ser det som förminskande från min sida att jag vill ge oss möjligheten till att kanske hitta det vi söker, ber jag så klart om ursäkt. Jag tolkade dig fel. Utifrån att du hade sagt att du ville ha någon som kunde hålla dig kvar fastän du sa tvärtom så trodde jag i min enfald att dina ord än en gång kom ut fel. Det var det jag försökte men jag gjorde fel. Du har inte en aning om vad som är rätt för mig och du ska definitivt inte bestämma det åt mig. Du är inte gud.
Allt är förstört, du kastade bort mig precis som du gör med alla andra du möter. Så du slipper bli avvisad själv. Du går inte fri från ansvar för att du varnar folk för att komma i kontakt med dig. Det innebär inte att du kan uppföra dig hur du vill oavsett hur fri en relation är. Du har ett stort eget ansvar. Ett förnuft kan kanske förstå och relatera till en varning men känslor gör det inte och jag älskar dig, därför lyssnade jag inte på din varning. Självklart är det mitt fel och jag får stå för det. Jag har gjort många andra misstag också, jag har erkänt de jag kommit på för dig.
Att du gör dig själv illa på kuppen är en sak men det ger dig ingen rätt att göra andra illa. Hur vill du själv bli bemött? Tycker du att du uppför dig på ett moget och vuxet sätt? Allt ska förlåtas för att du ger oss din kropp?
Fortsätt du med ditt räddhågsna liv på Darkside. Där får du dina spännande och givande möten. Det verkar ju fungera bra, där kommer du säkert få rätt på ditt liv utan någon egen insats.
Låt mig nu vara ifred. Jag vill ha mitt hjärta ifred, jag vill minnas dig med värme.
Ett krossat hjärta – fortsättning följer
From: miss orange
To: mig
Sent: Mon, June 21, 2010 05:193:45 PM
Subject: RE: gamla inlägg huller om buller
Exakt, det är bättre att vara lycklig.
Ta hand om dej.
Date: Sun, 20 Jun 2010 11:32 PM
From: mig
Subject: Re: gamla inlägg huller om buller
To: miss orange
From: miss orange
To: mig
Sent: Sun, June 20, 2010 10:53:33 PM
Subject: RE: gamla inlägg huller om buller
Ja, det var respektlöst men det var inte alls ett hån mot allt jag tidigare sagt. Jag bara bad dej att snälla inte försöka övertala mej. Att respektera att det är detta jag VILL. Och att inte försöka få mig att tvivla, utan låta det vara. Det handlar också om förminskande: om jag säger att jag är vankelmodig och lätt kan fås att ändra uppfattning och därför ber dej att inte försöka, och så gör du det… så gör du precis det som du sagt att du inte längre vill: försöker fixa. Rätta till, övertala mej till något som du säger är rätt. Det är inte rätt, säger jag, och då får du lita på att jag känner så.
Jag blev desperat över att du ändå måste försöka, fast jag försökte förmedla att du skulle låta bli.
Sluta nu innan allt förstörs.
Date: Sun, 20 Jun 2010 05:51:26 PM
From: mig
Subject: Re: gamla inlägg huller om buller
To: miss orange
Date: Sun, 20 Jun 2010 02:47:36 PM
From: mig
Subject: Re: gamla inlägg huller om buller
To: miss orange
Tack, då vet jag. Jag hade verkligen önskat att få göra det, det var en del jag verkligen ville få göra bland så många andra. Jag har känt uppriktig och brinnade kåthet senaste gångerna när vi blottat oss för varandra. Kramarna har varit som eld.
Men när du säger det så här så blir jag ledsen och känner att du bara gör det för att såra, för att jag ska bli bitter och tycka illa om dig. Jag kommer aldrig förstå varför du är så pigg på att jag ska hata dig. Jag förstår inte hur det gör det lättare för dig. Du kan inte bestämma vad jag ska tycka om dig. Jag väljer att acceptera att jag älskar dig. Du får döva ditt dåliga samvete på egen hand.
From: miss orange
To: mig
Sent: Sun, June 20, 2010 2:26:47 PM
Subject: RE: gamla inlägg huller om buller
men vill du lägga mej över ditt knä vet du var jag finns
Date: Sun, 20 Jun 2010 02:16:56 PM
From: mig
Subject: Re: gamla inlägg huller om buller
To: miss orange
Jag blir ledsen när jag läser det för än en gång gör du val åt mig, du bestämmer vad som är rätt för mig osv. Jag blir också osäker på om det är detta du verkligen vill eftersom du inte törs säga det till mig ansikte mot ansikte. Jag vill inte lämna med den känslan, särkskilt nu när du berättat för mig, hur du ville jag skulle ta tag i dig när du gick hemifrån mig. Nu gömmer dig bakom ord igen.
Jag kan dock inte slåss mot dig eller tvinga dig på mig men du kan inte veta vad som är rätt och bra för mig, det kan bara jag veta. Jag älskar dig, det gör att förnuftet kanske inte får komma till tals helt men jag hade ändå vågat chansa, för jag ser dina goda kvaliteter. Dina rädslor hade jag velat möta tillsammans med mina egna. Men är du inte villig att ta dig ur din situation ännu så måste jag acceptera det även om det kommer att skava och göra ont hos mig.
Mitt hjärta är hos dig och det är inte kul att bli avvisad som jag blir nu men det är en konsekvens av det jag går igenom. Jag är glad att jag vågat visa dig mitt rätta jag, jag hade gärna fortsatt med det för jag tycker du är värd det.
Istället för att våga greppa tag i något, som du säger att du verkligen gillar och får dig att må bra, väljer du att inte ge det en chans och enbart fokusera på alla problem. Sedan bloggar du om alla misstag du gjort efteråt, saker du ville säga, förklara osv. Då blottar du dig helt när det är för sent. Det är inte att ge sig själv en ärlig chans, det är inte en önskan att förändra sin situation utan snarare att cementera den för all framtid. Det är en bekväm och feg offerroll som du försöker intellektualisera med ord och komplicerade funderingar. Jag vill så gärna förstå din rädsla och visa dig en annan syn på det hela men jag kan inte tvinga dig hur gärna jag än vill. Jag kan inte förändra dig. Det kan du bara göra själv.
Du är duktig på att blotta dig i det skrivna ordet men när det kommer till mötet med en annan person blir det så mycket mer komplicerat. Du skriker mellan raderna att du vill ha hjälp men säg det nu istället när du erbjudits en chans, berätta om dina rädslor, vad du vill, vad du hoppas och vad du behöver hjälp med. Ta en chans och våga. Prova något nytt för en gångs skull, det gamla har inte fungerat så bra än. Vad kan möjligtvis hända? Att du förlorar någon du tycker om? Det lyckas du ju med ändå genom att vara otillgänglig och veta bäst.
Vi hade kunnat hjälpa varandra för att komma en bit på vägen. Det är inte bara du som är rädd, det är jag också. Men jag vill dela min rädsla med dig, att vi hjälper varandra.
När jag möter dig, pratar med dig och kramar dig så finns det en person som så gärna vill tro på det jag säger, sen hinner du inte mer än hem i din trygghet förrän allt slår om igen och du har din mur omkring dig igen. Det gör mig ledsen och det gör ont att bli utestängd igen. Jag är inte intresserad av att ha det spel vi hade tidigare där ovissheten förstörde alltihop. Vi hade varit tvungna att kommunicera med varandra och inte tiga eller tro att den andre är tankeläsare. Det har vi provat redan och det har vi fått svar på senaste tiden hur det gick, vi gjorde tvärtom mest hela tiden. Jag tycker vi båda hade varit värda en ärlig chans för att i framtiden, om det ändå inte gick, kunna konstatera att vi faktiskt försökte allt vi kunde men det fungerade likväl inte. Då finns det inget att gräma sig över. Smärtan hade blivit mer hanterbar. Som det är nu har vi inte gett oss den chansen än och då kommer alltid den funderingen ligga och skava.
Jag har sagt jag älskar dig och jag menar det, det innebär att jag finns här för dig på alla sätt. Men det måste vara ömsesidigt. Det går inte att en bara en försöker. Du har sagt nu att du inte vill ge det en ärlig chans. Det smärtar något helt fantastiskt men jag tänker inte bli bitter utan bara acceptera att det gör ont utan att dämpa det med något som gör mig illa.
Jag önskar med hela mitt hjärta att du snart vågar ta tag i en av dina sista pusselbitar så du får det du behöver på den fronten. Det är där vi båda är torra för tillfället. Men du måste våga satsa något själv. Göra någon uppoffring. Det kommer inte lösa sig av sig självt, det kan jag säga utifrån egen erfarenhet. Det krävs tungt och motigt arbete. Och jag är långtifrån hemma än. Men jag har en vilja, en drivkraft att det kan bli bättre.
Ta hand om dig
Jag älskar dig
kram
Muppcentralen's bekännelser 