Märkliga människor och märkliga situationer

Jag tycker ibland märkliga saker händer mig som inte tycks hända andra. Åtminstone är det inget som mina vänner delger mig.
Jag umgicks ju för några år sedan med en tjej, A, vars livssituation blev för mycket för mig till slut. Jag har nämnt henne i tidigare inlägg. Jag tyckte hon var oansvarig med tanke på hur hon levde sitt liv, och att hon hade delad vårdnad om tre barn. Jag ska inte döma då jag inte har egna barn men jag är övertygad om att jag i i en omvänd situation hade bitit ihop och tagit det jobb som hade behövts för att kunna försörja mig själv och min familj. Jag hade inte försökt leva som en 25-åring när jag är 40.

Eftersom vi befann oss i olika skeenden av livet så bröt jag upp med henne. Men innan det var gjort hade jag lånat ut totalt 15 000 kr till henne i 2 omgångar. Det var pengar hon skulle ha till förskott för hyror etc. när hon skulle vara inneboende hos folk. Vi skrev ordentliga lånekontrakt som sig bör, allt på mitt initiativ. Jag hade dock inte i verkligheten några förhoppningar om att få tillbaka dessa pengar utan det var en dåligt-samvete-gåva vilket jag dock inte ansåg hon behövde veta. Men i min värld har dessa pengar varit avskrivna sedan dag 1, vilket jag också nämnt för min omgivning dock ej för henne. Utgångstiden för återbetalning har passerat sedan länge och jag ar inte gjort några påminnelser eller antydningar, dock har hon vid något tillfälle nämnt att hon ej glömt bort det.

Hur som helst, för några månader sedan fick jag ett mycket konstigt meddelande på Facebook. Efter att ha läst några rader insåg jag det var A’s nya pojkvän som skrev till mig.

Denna konversation är helt galen och sånt som bara tycks hända mig.

”Hej där. Jag håller i en grupp på FB där syftet är att samla medel till fest och present till A som nu i april fyller 40 som du kanske vet. Någon ”present” kommer det inte bli för det hon mest behöver är pengar rent krasst. Så av det som samlas in kommer överskottet att vara presenten i sig, så illa är det. Nåväl, till mitt ärende… Jag håller fortfarande på att harva genom hennes bekantskapskrets med förfrågningar om de kan bidra med antingen praktisk hjälp till festen eller bara vill lämna ett ekonomiskt bidrag till ”present” så där kommer min fråga till dig om du skulle vilja bidra? Förstår att det skulle kännas hur konstigt som helst för dig att komma till firning så där slipper du MEN du kanske ändå vill bidra till insamlingen? Detta blir en ”gemensam” gåva från hennes vänner så ingen nämnd, ingen glömd. Allt hålles ju såklart hemligt för A så din tystnad skulle uppskattas, för annars blir det ju inte mycket till överraskning… (Om man ska nämna en siffra som skulle behövas alldeles precis i skrivandets stund så är 18000 en lagom rund siffra som hon behöver. Detta för att hon inte ska förlora sitt nuvarande boende och detta inom de närmaste 10 dagarna)”

Jag blev helt paff och tänkte först jag skulle skriva nåt dumt och försmädligt men sansade mig och skrev ett i mitt tycke vänligt svar.

”Tjena R, Trevligt initiativ av dig även om mitt intryck av A är att hon är oerhört stolt person som kanske skulle känna detta som förnedrande. Hon vägrade gå till soc tidigare.

Jag fattar inte hur du fick mitt namn då hon och jag inte är vänner på fb.

Hur som helst har A redan en skuld till mig på 15 000 som skulle varit återbetald. Det var för att få ett tidigare boende. Detta är dock inget jag överhuvudtaget nämnt för henne då jag vet hon har det fortsatt körigt och inte vill stressa henne. Hennes livssituation är oerhört komplicerad, och det var oxå den som gjorde att jag inte orkade. Det blev för rörigt och obalansen mellan oss kändes jävligt konstig. Jag har hennes bankkontonr, så om jag önskar bidra så vet jag nu vad som gäller.

Tack för info, och lycka till. Jag hoppas du ror det i hamn, det är en fin och omtänksam tanke av dig.”

Jag trodde killen skulle släppa det men icke utan han fortsatte skicka meddelanden till mig. Jag har dock valt att inte besvara dessa då jag får en allmänt olustig känsla kring honom. Jag skulle aldrig kunna ”vinna” en ordduell utan han är typen som måste ha sista ordet och han verkar minst sagt ha stort kontrollbehov.

”Hej där, och tack för svar. Jo ”komplicerad” var ordet med underdrift. Än mer komplicerat blir det ju när dendäringa stoltheten kommer i vägen. Tja, tanken kanske är fin men det känns som en tiggarrunda jag är ute på men ärligt så tycker jag folk hellre ska vara medvetna om hennes faktiska behov av pengar hellre än att de går och köper någon jävla vas eller krimskrams hon inte har den minsta användning för. Främst därför jag försöker sprida budskapet. Ge henne vad hon behöver mao. Well förnedrande skulle jag nog inte tro hon skulle känna om det kommer i en sådan ”förpackning” dvs en insamling till ett födelsedagsfirande där överskott får bli en present vald efter eget tycke… (då tänkt i mitt sinne att betala av lite av sina skulder) Åter igen Tack. Ha D.”

”PS… Det verkar lite av att kunna vända för henne såhär i ”elfte timmen”. Hon har ett ”anpassat” jobb som hon ska börja, satt till primärt ett halvår med möjlighet till förlängning vilket kommer att ge henne en stadig inkomst. ÄNTLIGEN kan man ju faktiskt utbrista men det är på håret att vara lite för sent för boendets skull… /R”

Sen efter nån vecka dök det upp nytt meddelande igen… Nu ville han överbevisa mig att jag hade fel kring A och att han kände henne bättre än mig.

”FYI saxad kommentar från A på FB: ”Det enda någon kan göra för mig ekonomiskt nu är att SKÄNKA mig pengar. Jag kan inte låna privat eftersom soc aldrig skulle ge mig några pengar alls om jag löser skulderna själv. En hyresskuld är okej, en privat skuld skiter de blankt i. Då skuldsätter jag mig mer som jag inte kan betala. Så det är på det viset ett ruttet läget. Ett läge där jag inte kan göra mer än att vänta på att andra (soc och hyresvärd) styr riktningen här. Vedervärdig känsla.

Jag vill inte hänga nån särskild (eller sticka en pinne i röven på nån). I så fall skulle det vara någon väl vald högt styrande politiker. Det stör mig enormt bara att det är så jävla fyrkantigt att det inte går att få lite aktion när det handlar om så lite. Kolla igenom ansökan idag, inte om tre dagar. Om tre dagar kan jag stå med tre månader kvar att bo här. Då har soc mer bekymmer med mig kan jag lova. Då kommer jag att lida mer, kosta dem mer…

(Och nej, jag är fortfarande inte ett dugg imponerad av stat, landsting och kommun. Det är enbart privatpersoner och ideella föreningar som gör att det här landet fortfarande står på två ben.)”

Sen efter ytterligare nån vecka kom ännu ett meddelande som fick mig att verkligen ta till alla hjälpmedel jag lärt mig för att hålla mig lugn och inte gå i polemik med honom.

”Ett sista meddelande från mig med en hint, om tanken inte redan slagit dig..

A visade mig kontraktet på lånet av pengar från dig.

Då det faktiskt är olustigt att ge pengar i present till någon som redan är skyldig dig pengar så slog mig denna tanke. Även om det är ofantligt fantasilöst att göra det så kan man ju som present faktiskt skriva ner/skriva av lånebeloppet.

Som det ser ut idag så kommer hon ju inte på överskådlig tid att kunna ta sig an avbetalningar på personliga lån. Rent krasst så kommer sådana lån längst ner på prioriteringslistan. Där står många legitima inkassokrav före i kön att få sin del innan man kan komma på tanken att betala sådana skulder.

Det kommer i alla fall ta en hiskelig tid innan du ser skymten av några pengar du lånat ut, så illa är det om det inte framgått tidigare.

Som en fin gest kan du ju istället, för att lätta hennes samvetsbörda, skriva ner beloppet eller kanske helt enkelt skriva av allt på ett bräde. Bara en tanke från min sida…

Jag tror att detta kan vara en fin present nog.

/Ha ett bra liv
mvh R”

Vad den här killen inte tycks fatta är att hans beteende får omvänd effekt hos mig. Nu blir jag som en 3-åring och vill inte efterskänka något alls. Att ha fräckheten att berätta för mig om vad jag ska göra och inte göra när jag är 40+ är magstarkt. Han har dessutom ingen aning om huruvida jag är i akut behov av 15 papp eller inte.

Ett tag var jag sugen på att skicka hela konversationen till A, och be henne hålla efter sin nya pojkvän. Sen sansade jag mig och tänkte jag kunde skicka det efter hennes födelsedag så inte överraskningen skulle förstöras. Men vid det laget hade jag lugnat mig.

Han pratar om vad som vore en fin gest av mig, jag vet vad jag tycker vore en fin gest av denna idiot, och det hade varit att be om mitt kontonummer och så hade han satt in 15 papp och övertagit skulden men det var tydligen inte aktuellt. Det hade varit anständigt av honom men istället håller han på och gör bort sig fullständigt.

Bäst av allt i denna soppa, när jag visade min mamma killens mess så sa hon att hon visste vem han var. Killen har lite ovanligt namn och dom var tydligen jobbkollegor innan min mamma pensionerade sig. Vad är chanserna på detta? Helt säkert vet han om släktskapet mellan mig och min mamma, då mitt efternamn inte är jättevanligt. Jag fick reda på att han jobbade som konsult så rimligtvis kan han ju lösa ut A’s skulder.

Nåväl, får se om han återkommer i framtiden. Jag skulle inte bli det minsta överraskad. Det enda jag noterade genom att kolla hans fb-sida var att han var besatt av A, och då hade dom varit ihop i kanske 2-3 månader max. Hur fan man kan sitta och skriva såna mess som han då gör är fullständigt bortom min fattningsförmåga.

Brev från ”fel” person

Idag när jag kollade min fb i förhoppningen att höra nåt från tjejen som ger mig tystnad fann jag istället ett annat meddelande. Det kom en aning oväntat men ändå inte överraskande. Det är från hon jag träffade dessförinnan. Tjejen vars ekonomi skrämde mig så mycket att jag inte kunde släppa in henne i mitt liv hur gärna jag än ville. Jag försökte förklara en miljon gånger att det skrämde mig, men hur skulle jag förklara utan att låta nedvärderande och såra henne. Jag gick som katten kring het gröt och fick fram det mesta av vad som oroade mig men hon tog inte det till sig. Ville inte lyssna eller förstå. Jag kan förstå det, hon hade hur mycket problem som helst, och hon hoppades få ro i kärleksbiten med mig så någon del i tillvaron fungerade.

Faktumet var att hon skilt sig inte så långt innan vi träffades, hennes företag hade konkat, hon bodde ensam kvar i ett radhus (i ett icke trivsamt område i Hbg) vars hyra var avsevärt högre än min 3:a i centrala Malmö i ett populärt område. Efter ett tag sa hon upp sin radhus för att flytta in till en vän, men när vännen i sista stund backade ur var hon plötsligt bostadslös också. Det var då hon ville bo hos mig veckorna utan barn. Hon frågade mig via sms när jag var i Asien om det gick bra. Vad fan skulle jag svara?! Då sa jag det gick bra, men så fort jag kom hem fick jag panik,  jag kände att det gick bara inte. Vi hade umgåtts i ett halvår och allt hade kretsat kring allt strul som omgärdade henne.

Hon hade 3 barn varannan vecka. Jag såg hur deras ekonomi var hopplös, det räckte att bara titta in i kylskåpet, och jag hade svårt att förhålla mig när jag hade ordnat för mig. Under tiden vi umgicks blev hennes bror inneboende. Hon fick både mobil och el avstängt om jag minns rätt. Hon hade jättesvårt att få hållbara jobb, och när hon hittade något dög det inte. I en sån situation får man nog bita i det sura äpplet särskilt när man flackat runt som henne och inte har något säkert kort att falla tillbaka på. Hon hade inte heller någon utbildning som kunde hjälpa till. Dessutom var hon stolt och ville inte ansöka om bostadsbidrag och socialbidrag. När hon väl började plocka i den biten var det långt gånget och olika instanser försökte matta ut henne med att hela tiden begära mer papper, vilket jag har förstått av andra inte är särskilt ovanligt. Skrämmande att man vill få folk som har det tufft att ge upp, typ sparka på någon som redan ligger.

Vi var i ofas ekonomiskt och det blev en väldig konstig balans. Jag bjöd henne på allt möjligt, förbehållslöst, men det kändes ändå märkligt för båda. Jag ville så gärna ha en relation med henne men hennes situation skrämde mig och därav blev det en distans. Jag ville, jag backade, jag ville, jag backade osv… Hon pratade alltid om min distans och den fanns där utan tvivel, det var som ett inre krig i mig. Jag ville men kunde inte.

Idag kan jag tycka delvis att mitt resonemang är märkligt utifrån att med min senaste tjej så var jag villig att hon skulle komma hit och bo med mig. Jag hade lätt fått försörja henne till 100% i 2-3 år innan hon lärt sig språket och översatt och kompletterat sin utbildning till svenska standards. Det var vad jag räknade med innan hon själv skulle kunna jobba och få egen lön. Hon var utbildad sjuksköterska.

Men med den svenska tjejen fick jag mest panik att jag skulle behöva försörja henne även om hon inte ens antydde det eller antagligen hade accepterat det. Hon är förvisso skyldig mig 15 000 kr som hon behövde när hon hittade nån stuga på landet och behövde deposition. Hon skulle börjat betala tillbaka för snart ett halvår sedan men inga återbetalningar än. I min värld är pengarna avskrivna men det har jag inte sagt till henne. Skulle jag mot förmodan få pengarna en dag i framtiden är det en bonus.

Detta är vad hon skrev, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hon har en stor plats i mitt hjärta, jag tycker hon är fin och modig. Hon är ärlig mot mig. Mycket är som jag vill det ska vara i en relation i samspelet mellan oss. Hon kompletterar mig bra då hon är en känslomänniska. Även om jag vill gå på känsla är jag styrd av tanke. Det gör mig ont att allt var så kaotiskt. Jag hade precis kravlat ur min egen röra och var livrädd att dras ner i hennes. Jag ville börja leva, och inte bara hamna i nya problem. Med min medberoende-personlighet hade det varit väldigt enkelt att falla tillbaka i gamla mönster. Jag kan känna mig egoistisk i mitt agerande men jag tror jag gjorde rätt. Jag hade lätt kunnat hamna tokigt igen.

”Det där glasberget… Det är för svårt för mig att klättra upp på. Jag vet det. Har vetat ett tag att jag inte kommer att släppa in dig, att jag inte vågar ha en relation med dig. Jag ser inte att den känslan hos mig kommer att förändras. Men jag ser också att jag (vi?) inte fått något avslut.
Jag tänker att det vore fint att få för att kunna gå vidare. Jag klarar, som du vet, inte av dörrar på glänt. Om vi stänger för en kanske öppnas en annan? Vänskap, tänker jag.

Jag hade så otroligt starka känslor för dig. Jag minns jag sa att det var först då jag träffade dig som jag släppte taget om min stora kärlek N.
Som ödets ironi dök han upp i mitt liv sent i vintras. Vi träffades intensivt några månader i våras. Inte som i en relation, utan med ändlösa samtal och något mer begränsat vindrickande. Att efter nästan 20 år träffas så där och vara precis de samma och ändå inte, är en skum känsla. Ganska trevlig.
Men jag försökte se något budskap i att han dök upp när du försvann,  han som jag släppte taget om när du kom in i mitt liv.
Det finns ingen dold mening med det. Det bara ÄR. Jag har överlag grunnat en hel del på både stort och smått.

Har jag kommit fram till nåt?
Inget särskilt.
Inte mer än att mitt liv är så jävla märkligt och ändå underbart. Att i kollektiv i ett kollektiv är minst sagt speciellt. Men för mig är det befriande att slå mig lös från normer om hur livet ska se ut. Barnen mår bra, är trygga och stabila. Vilken rikedom de får med sig! Förståelse för andra och sig själva.
Jag är en mycket stolt mamma även om andra delar i livet inte är på plats.

Vi skulle aldrig få ihop ett gemensamt liv, du och jag. Som jag älskade när vi skrattade tillsammans. Och som jag gick fullständigt sönder inombords när du gång på gång stängde mig ute.
Jag är helt säker på att det är okej att vara två, vara stark med någon annan. Din barriär är för svårforcerad för mig. Jag önskade du skulle förstå att du inte kan leva utan mig. Många dagar väntade jag. Tills det gått så lång tid att jag inte skulle tro dig längre om du nu fick för dig att säga det. ”Se bara!” skulle jag säga. ”Det går alldeles utmärkt att leva utan mig. Du GÖR det ju!”

Lika fysiskt som jag känner allt annat, lika fysiskt kände jag när jag gav upp min väntan. När det slog mig att inget du säger nu kan spela någon roll. Jag tror dig inte och jag vågar inte.

Som jag hoppas att du ska hitta den där underbara kvinnan som kan ge dig allt det där… Fast du inte resonerar som jag; Göra dig hel! Fylla tomrummet man omöjligt själv kan fylla eftersom det finns inuti en. Det blir lite som att försöka krypa in i sitt eget rövhål. Typ.

Jag vill gärna träffas. Och kramas och kunna vara vänner.
Finns inga undertoner eller förhoppningar i det. Bara så det är för mig.
Vet inte om du redan är iväg på nästa tur, tyckte jag räknade att det borde vara dags.

Största kramen!”

Mer tystnad

För mig är det helt obegripligt att hon inte svarar efter sista brevet som jag skickade. Hon har nu läst det och tystnaden är lika kompakt som tidigare. Jag undrar verkligen vad som fått henne att gå så i baklås. Nu får jag känslan att hon hatar mig eftersom hon inte bara kan skicka ett sms där det står att det är slut. Hon verkar av någon anledning vilja göra mig illa. Det frustrerande är att jag inte kan komma på en enda rimlig anledning. Det finns inget giltigt skäl alls. Hon måste bara ha bestämt sig att aldrig mer kontakta mig och att jag är nåt hon måste offra för att bli lycklig i USA. Jag hade inte blivit glad av att höra det då jag har en infekterad syn på ”The great land of freedom and opportunities” men jag hade ändå fått gilla läget. Då hade jag åtminstone vetat och fått mitt avslut. Nu är det svårt att gå vidare. Jag kommer säkerligen be nån jobbkollega kolla med henne vad som hänt även om det är helt galet att jag ska behöva göra det. Jag skulle kunna skapa en hel del obehag för henne om jag vill. Jag väljer dock att inte sjunka till hennes nivå.

Får jag ingen respons på mitt brev närmaste dagarna så är det slut, det är bara att inse hur ont det än kommer göra. Då måste jag ge upp och intala mig själv att det är viktigare för mig att försöka vara lycklig än att få rätt. Detta är en kamp jag inte kan vinna, och det finns inte heller någon belöning att erhålla. Det är inte läge för envishet och prestige utan jag får svälja stoltheten. Jag måste då radera henne från alla sociala forum och ta bort meddelanden. Annars kommer jag sitta och läsa dessa, och försöka hitta saker som inte finns. Det kommer bara få mig knäpp. Samtidigt vet jag hur jobbigt det kommer bli att radera. En del kan jag spara ner i dokumentform och lägga på ett usb-minne som en slags trygghet som jag sen kan kasta nån gång i framtiden då jag läkt. Vissa konversationer går dock inte att spara och dessa kommer bli svårast att radera.

Tyvärr kommer det här ta lång tid att läka känns det som eftersom jag var riktigt förtjust i henne. Så mycket framtid som vi pratade har jag inte gjort med någon tjej på väldigt länge. Detta kommer svida på många sätt, inte bara hur hon slutade höra av sig. Det är det sämsta ”avslut” jag någonsin fått. Så dåligt som jag mått de senaste tre veckorna kan jag inte minnas när jag gjorde sist. Det som är värst är att jag gick all-in, blottade mig, var ärlig och öppnade mitt hjärta och som tack blev jag helt mörbultad, förödmjukad och behandlad som skit. Jag vet inte om jag vågar och kan mer. Jag är så oerhört trött och besviken att jag inte kan få den relation alla i min omgivning har. Jag vill inget hellre än att ha en relation, en livskamrat att dela tillvaron med.  Jag vill få mening i mitt liv och inte bara leva i tomhet och tystnad. Jag har i princip inga singelvänner. Alla har familj och barn. Det är bara min vän, soctanten, som oxå har det motigt. Jag hade hoppats att jag skulle få utdelning på att spela med öppna kort och vara ärlig, men det slutade katastrofalt och i ännu en besvikelse. Det uppmuntrar mig inte till nya försök. Jag har redan kastat bort så mycket tid och nu försvinner mer dyrbar tid på att bearbeta detta. Fan!

Tystnad

Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.

Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.

För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.

Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.

Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.

Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.

Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.

Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.

Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.

Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.

Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.

Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.

Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.

Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.

Kärlek – en liknelse jag gillade

Läser för tillfället en bok som är rena tegelstenen, över 900 sidor , som heter Shantaram och som utspelar sig till stor del i Indien, åtminstone än så länge för jag är långtifrån klar än.

I boken var det en beskrivning av kärlek som jag gillade och identifierade mig med. Förmodligen för att jag känner igen det som beskrivs så väldigt bra och det var en väldigt talande liknelse. Ofta är det jag som slår knut på mig själv för att bli gillad och uppskattad även om det vid några tillfällen har varit det omvända.

”Hon älskade killen. Hon gjorde det för hans skull. Hon skulle ha gjort vad som helst för honom. En del kvinnor är såna. En del kärlek är sån. Kärlek är för det mesta sån, så vitt jag kan se. Hjärtat börjar kännas som en överfull livbåt. Man kastar sin stolthet överbord för att hålla båten flytande, man kastar sin självkänsla och sitt oberoende. Efter ett tag börjar man kasta människor överbord – sina vänner, alla man känt. Livbåten sjunker i alla fall och man vet att man följer med ner. Jag har sett det hända massor av flickor här. Jag tror det är därför jag har fått nog av kärleken.”

Tydligen är en del män också så eftersom jag känner igen mig. Jag kanske inte har kommit till steget där jag gör mig av med vänner men däremot negligerar dom, typ säger att vi inte kan träffas. Då har jag inte ens en träff inbokad utan hoppas bara få kontakt med personen ifråga på nåt socialt nätverk eller över telefon. Besvikelsen när det sedan inte sker, att jag väntat på ingenting, är monumental. Jag blir så trött på mig själv att jag inte valde livet, dvs umgänget med en verklig vän, istället för någon som jag tror och hoppas ska gilla mig.

Det är aldrig roligt när man som jag är desperat efter att få närhet och kärlek. Det enda det resulterar i är att jag sitter och skär i mitt hjärta och blir än mer missmodig. Just nu är jag i en sådan situation med ”min” tjej som jag gör allt för att få det att fungera med trots att vi befinner oss på olika kontinenter. Ration på skickade mail är ca 5:1, dvs på 5 skickade meddelanden så får jag 1 tillbaka. Jag är inte blind, jag inser jag gör mig själv till åtlöje. Detta är med en tjej som jag inte ens träffat på de 3 senaste månaderna. Så jag förstår inte riktigt själv vad det är jag hoppas ska hända. Jag är fullständigt exkluderad från vad som händer i hennes liv. Just nu ägnar jag så oerhört mycket energi på att tänka och analysera saker som jag inte har en aning om. Jag behöver inse att detta är slöseri med tid så jag inte hamnar i liknande hopplösa situationer som tidigare där destruktiva relationer pågått i flera år.

Det enda positiva än är att trots att jag fått ok från två olika tjejer om avancerad sex så har jag backat och varit undvikande när det blivit aktuellt. Jag vill inte dämpa min nedstämdhet med några helt meningslösa sexuella möten med personer som varken attraherar eller intresserar mig. Tanken får mig inte ens kåt.

Brustet hjärta igen

Hur ska jag någonsin våga öppna mitt hjärta igen efter att ha fått det krossat än en gång? Jag visste innerst inne att ett långdistansförhållande var dömt att misslyckas men jag sköt problemet framför mig. Jag ville inte ta tag i det för jag visste inte konsekvenserna om jag skulle försökt stoppa henne från att åka och prova sina vingar på hennes livs möjlighet här i livet.

Nu kan jag på ett sätt tycka jag borde ha tagit tag i det på något sätt. Kanske hade relation levt eller så hade jag kommit längre i läkningsprocessen nu.

I natt var jag tvungen att börja rodda. Vi hade pratat på Skype för några dagar sedan och haft ett bra samtal där vi avslutade med att båda gråta och vara ledsna. Därefter hörde jag inte av henne så mycket. Jag vet att hon har fullt upp i USA och att saker inte är som hon tänkt sig. Jag vet också att det är tufft för henne att acklimatisera men likväl blir jag besviken av utebliven uppmärksamhet.

Jag antar min självkänsla är låg och behöver henne till att bekräfta mig. Det är sorgligt att det är så. Jag trodde jag kommit längre. Först var jag undvikande i vår relation sen nu när hon blivit det så blir jag så klart helt ”needy”, något jag inte alls uppskattar med mig själv. Eftersom vi huvudsakligen har kontakt via Viber och Facebook blir kommunikationen därefter, särskilt som hon skriver från sin mobil med litet tangentbord. Dessutom skriver vi på engelska vilket inte är moderspråk för någon av oss. När det gäller känslor och liknande är det lättare att skriva på sitt hemspråk tycker jag. Det är så mycket nyansskillnader jag inte behärskar i engelska. Som exempel ordet älska som för mig är mycket starkare på svenska än love på engelska.

Hade jag haft is i magen så hade relationen levt vidare men det var nåt som inte fick mig att må bra. Det mesta låg hos mig, jag kände mig bortglömd, övergiven och lågprioriterad. Ungefär som jag kände mig med M, borderlinetjejen. Kanske är det kvarlevor av den relationen som förstärker min upplevelse nu, allt känns liksom igen. Kanske är jag också mindre intresserad av att slå knut på mig själv och vågar ifrågasätta om något inte känns bra. Detta kändes inte bra, och har inte gjort på länge även om vi haft några bra samtal på vägen.

Jag vill ha en kärleksfull relation där man umgås och gör saker tillsammans. Jag vill inte göra allt på egen hand längre och det är precis vad som händer när man är involverad i ett långdistansförhållande. Inte blir det bättre av att sakna datum då man planerat att träffas. Jag har försökt insistera på att komma och hälsa på henne även om jag inte är ett stort fan av USA men hon har varit avvaktande. Hon vill ”landa” först säger hon och det förstår jag. Men jag tänkte vi kunde planera för en månad framåt eller nåt. Nu uppstår istället, en för mig synnerligen obehaglig ovisshet där jag inte vet när, eller ens om, vi kommer träffas igen. Jag kan inte leva på hoppet och satsa på något som är ytterst tveksamt.

Under vår tid tillsammans har vi nog båda misslyckats med att kommunicera med varandra fullt ut. Kanske beroende på rädslor, språkförbistringar men främst tror jag det beror på kulturella skillnader. Jag har betonat att vi skulle lyfta upp problem som kunde relateras till olikheter för att inte förstora upp något utan lösa det direkt men det har vi nog misslyckats med.

Jag fick innan hon reste till USA frågan om vad jag ville, men jag kunde inte svara bra på det. Jag ville inte vara självisk och säga att jag ville hon skulle vara med mig. Nu får jag det i nacken lite grann. Dessutom säger hon att i hennes kultur är det mannen som bestämmer riktningen. För mig är det helt snurrigt och verklighetsfrämmande, vilket jag försökt förklara utan framgång.

Jag ansträngde mig hårt innan hon for att få henne att komma och hälsa på i Sverige innan för att få en bättre uppfattning om mig och se hur jag lever. Jag tänkte det skulle gynna vår relation. Tyvärr blev det aldrig av och det gör mig ledsen och bitter. Hon menar att hon inte kunde skjuta på sin resa men det beror också på kulturskillnader. I hennes värld säger man inte nej till ett jobb. Hon hade kunnat förklara att hon blev en månad sen och antagligen hade det inte blivit några problem men istället blev det som en kil mellan oss som bara har tilltagit.

Nu står vi på varsin världsdel och tjafsar och är olyckliga båda två. Ja jösses, att jag hela tiden lyckas hamna i dessa situationer. Jag tror inte det är tillfälligheter.

Eftersom jag mår kasst börjar jag så klart försöka hitta sexkontakter för att råda bot på min ångest och få smärtlindring. Jag vet om det, men är i nuläget oförmögen att göra något åt det. Dock har jag inte hamnat i något konstigt än. Jag vet inte om jag är stark nog att dra mig ur om jag får chansen. Samtidigt vill jag inte hamna i en situation där jag är otrogen, även om vår relation förmodligen är över för gott.

Röda dagar är jobbiga

Av nån anledning blir alltid ensamheten mer påtaglig när det är helger, som nu påsk. De flesta har familjer och barn, och umgås med nära och kära. De har iaf någon att umgås med även om det kanske ibland är påtvingade sammankomster. Jag har ingen att träffa mer än min mamma och det känns inte heller så upplyftande. Vår relation är fortfarande komplicerad även om jag kan se att hon faktiskt försöker förbättra sin tillvaro på många sätt. Hon har till och med lyckats hitta två väninnor att umgås med.

Jag träffade en tjej strax innan nyår 2012, vi umgicks och var ett par, fram till oktober 2012 då vår situation blev ohållbar. Hennes tillvaro var för rörig för mitt välmående. Alla kan vi drabbas av tråkiga händelser men utifrån hur min tillvaro sett ut tidigare behöver jag stabilitet kring mig. Vi har fortfarande lite kontakt, hon mailar mig långa brev som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Jag blir mest matt och vet inte vad jag ska svara. Ibland är det som hon inte själv ser problemen även fast hon i andra lägen själv konstaterar det. Jag har lånat henne en del pengar till viss del på grund av dåligt samvete men så klart också för att jag tycker om henne och vill henne väl. Just nu är pengar inget problem för min del så jag hjälper gärna till. Hon vill fortfarande att vi ska bli ihop. Även om jag tycker om henne så är det inte möjligt så länge hennes livssituation är som den är. Jag befinner mig i ett läge där jag helt plötsligt har möjlighet att göra saker, då vill jag passa på att kunna göra det, och inte känna mig ekonomisk pressad för att hon inte har samma förutsättningar. Hon sa till mig nyligen att jag sällan berättar saker om mig själv. Det är nog sant, men jag tycker det känns jobbigt att t.ex. prata om att jag var på semester i 3 veckor och hade det jätteskönt. För övrigt dök jag för första gången på nästan 20 år. Jag fick blodad tand och ska försöka göra det lite oftare…

Det känns som ekonomin sätter käppar i hjulet för vår relation. Det blir en obalans som gnager och skapar distans. Jag har bjudit henne på hur mycket som helst och det är inga problem för min del, men det är inte hållbart i längden. Hon kräver inget av mig, utan vill snarare klara sig själv, men det blir svårt att ha en fungerande relation under såna omständigheter.

Inte blir det bättre av att jag sedan september har träffat en tjej på jobbet som jag tycker mycket om. Men än en gång, jag kan själv se mönstret, så är det en slags omöjlig relation. Hon bor på andra sidan jordklotet, så våra möjligheter att träffas är högst begränsade. Hon ska förvisso flytta till USA men det underlättar inte särskilt mycket. Vi håller kontakten via Skype och Viber men det ger inte samma glädje och värme som att ha en person nära sig. Jag är fortfarande lika ensam i min tillvaro. Vi kan inte dela vardagsupplevelser tillsammans.

Just detta att jag alltid försätter mig i omöjliga relationer är jobbigt. Det är ju knappast en slump utan det är någon slags skum trygghet förmodar jag. Jag vet ju att det inte kommer att hålla i längden och då blir det nog mer ofarligt för min del. Efter att vi tillbringat över 3 veckor tillsammans på semester så var jag riktigt ledsen när jag åkte hem. Jag grät och kände en slags uppgivenhet. Jag visste inte när, eller ens om, jag kommer se henne igen. Där och då, sa jag orden som är så svåra för mig, att jag älskade henne. Det är oftast något jag säger när det redan är slut. Då har orden ingen betydelse längre. Att jag nu dessutom fick säga det på engelska gjorde säkert det mindre dramatiskt för mig. Jag kunde se på henne att hon också var ledsen. Det var jobbigt att se hur hon ansträngde sig för att inte börja gråta. Det formligen värkte i mig.

Nu när vi pratas vid frågar hon mig om hon ska strunta i USA, men hur skulle jag ens kunna tänka tanken att säga att jag vill det. Att hon nu har den möjligheten vill jag verkligen inte sätta stopp för. Det är ett enormt äventyr och en chans hon bara får en gång. Nu verkar det som, jag vet förvisso inte om hon skämtar med mig, att hon inte tror jag vill träffa henne mer bara för att jag säger att hon ska ta den möjlighet som dykt upp. Kanske är det en kulturell skillnad. För henne är det kanske inte en uppoffring att avstå. Även om jag så klart helst hade sett att hon skippade USA så vet jag att det är en avsevärt bättre tillvaro hon erbjuds än vad hon har idag. Därför kan jag inte vara egoistisk. Det handlar nog också om att jag inte i ett senare skede vill klandras för saker hon avstått för min skull. Jag antar det betyder att jag utgår från att vi inte har en framtid ihop. Vilket känns högst rimligt med tanke på förutsättningarna. Jag borde avsluta det nu men hon är så söt och bra att jag smälter bara jag tänker på henne.

Mind the gap

För en tid sedan var jag i London. Det var helt fantastiskt, som alltid. Jag gillar verkligen den staden. Denna gång hann jag med att gå på fotboll, se en musikal och shoppa en del. Jag har fortfarande inte fått se en vinst med Arsenal så jag får ta en resa till London till hösten igen. Tredje gången gillt hoppas jag. COYG!

Nu har jag sett de flesta sevärdheter i London som jag är intresserad av att se så det är skönt att bara strosa runt och kolla läget. Ta tunnelbanan till nån station och kliva upp och se hur det verkar där. Verkar det trist tar jag mig bara någon annanstans.

Denna gång bodde jag på samma hotell som när jag var där med C hösten 2010. Jag trodde det skulle kännas märkligt men det var inget som störde mig alls. Däremot tyckte jag det var trist att inte ha någon att dela upplevelsen med. Jag trivs bra i eget sällskap och få göra saker i eget tempo men visa saker, som att t.ex. äta och se en musikal är roligare om man är två tycker jag.

Jag skulle verkligen vilja träffa en tjej som jag kan dela saker med men tyvärr hittar jag inte den typen av tjejer. Jag hittar mest deprimerade och arbetslösa tjejer, som t.ex. borderlinetjejen och hon i Hbg. Då blir det svårt att göra saker tillsammans när man är i helt olika faser i livet. Jag har varken råd eller är intresserad av att betala för en annan människas liv och leverne. Jag kan gärna bjuda på fika eller middag ibland men inte hela tiden. Jag vill kunna unna mig annat för pengarna. Dessutom blir det ingen bra balans när bara en person har pengar. Jag skulle inte själv vilja att någon betalade allt för mig för jag skulle bara känna en jobbig tacksamhetsskuld, hur välmenat det än var.

Där jag befinner mig nu har jag inte tålamodet att vänta in en tjej så hon får ordning på sin tillvaro. Då får jag söka mig vidare istället. Någonstans måste det finnas en tjej som är stabil, har ordnad ekonomi och som är sexuellt openminded. Frågan är bara var jag ska hitta henne. Jag tycks hela tiden leta på fel ställen.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Förra helgen försökte jag avsluta det med tjejen i Helsingborg. Det gick inget vidare. Jag avskyr när människor som jag tycker om blir ledsna och jag har en tendens att då försöka få folk glada igen. Det är ett beteende sedan min uppväxt som jag är väl medveten om. I ett fall som detta faller det på sin egen orimlighet att jag ska kunna göra henne glad när jag vill avsluta vår relation. Men likväl föll jag i fällan. Jag insåg också att jag tycker om den här tjejen mer än jag anade först även om det är några saker som stör mig och får mig orolig för en eventuell framtid tillsammans.

Jag förklarade för henne att jag ansåg att avstånden var jobbiga och att jag inte var intresserad av en framtida särborelation. Jag nämnde även att hennes situation för tillfället med akuta pengaproblem och inget fast jobb stör mig. Det sistnämnda var väldigt svårt att ta upp men samtidigt vill jag inte hitta på svepskäl. Där jag befinner mig i livet har jag det gott ställt ekonomiskt, även om jag vet sånt kan ändras över en dag. Jag vill kunna resa och göra saker tillsammans med en partner och med henne känns det svårt för tillfället. Jag bjuder gärna på olika saker men jag är inte intresserad av att bli försörjare åt någon annan, jag har tillräckligt med egna intressen jag vill kunna bibehålla och underhålla.

Som alltid i en krissituation försökte hon komma på lösningar och på något sätt valde jag att lyssna på hennes argument. De lät rimliga. Hon ser möjligheter där jag ser problem. Jag vet om att jag tänker för mycket, hon går mer på känsla. Även om jag anat att hon är förtjust i mig så hade jag nog inte riktigt förstått hur mycket. Det är så klart smickrande, det vore lögn att påstå nåt annat. Hon visade mig en blogg där hon skrivit dikter som handlar om mig och hon sa även ordet som jag själv inte använt sedan jag bodde ihop med min fd sambo A, det som börjar på Ä. Detta sa hon dessutom tidigare så det var inte i panik över att saker höll på att ta slut. Det är svårt att bryta upp när jag får höra hur mycket hon tycker om mig. Jag är för svag i sådana situationer. Jag blir obeslutsam och vacklar.

Likväl är jag inte nöjd med saker och hur det utvecklade sig. Nu åker jag iväg och jobbar och ska ta mig en rejäl funderare under tiden. Hon är en mycket bra tjej som jag gillar men är det möjligt för mig att helt släppa det runtomkring henne? Gillar jag henne så mycket? Kan jag släppa in henne i mitt liv?

Som det är nu kommer jag fortfarande med för mycket oklara besked och har en tendens att börja prata om annat eller helt enkelt inte svara på frågor som jag tycker är jobbiga för mig. Hon märker och påtalar det. Jag känner mig elak och oärlig, för jag vill ju ha rak och ärlig kommunikation. Men nu skrämmer det mig. Det är inte så här jag vill ha det.

Hon vill jag ska träffa hennes barn, och de i sin tur har uttryckt en önskan att träffa mig. Jag har dock lyckats förhala det så pass många gånger nu att jag börjar få ont i magen. Det känns inte bra. Så klart undrar barnen varför jag inte dyker upp när hon pratar om mig, och dessutom så måste hon förklara för dem varför jag inte kommer, och jag ger bara dåliga undanflykter. Skulle jag känna att jag vill satsa på den här relationen så kommer jag så klart träffa barnen omgående men tills dess skulle jag känna mig helt oärlig om jag träffade dem med tanke på vad som rör sig i mitt huvud.

Kategori obehagliga sms

”Nu ska jag förstöra stämningen igen, men jag är faktiskt skitnojjig att jag är med barn. Flera välkända symptom. Får spader snart. Kan ju för fan inte vara möjligt. Blä!”

Detta sms trillade in till mig under dagen och det var inte precis något som fick mig att skrika av glädje men det verkade även avsändaren hålla med om. Hon har barn sedan tidigare så hon borde rimligtvis veta hur det känns. En hel del katastrof tankar dök upp i huvudet men inget jag agerade på. Jag tog några djupa andetag, kände hur stressen avtog varpå jag landade i mig själv. Det kändes inte som en bra idé att hamna i en diskussion kring detta ämne utan att det var ett bekräftat faktum.

Det visade sig vara ett klokt beslut för en stund senare fick jag ett nytt sms som meddelade att två graviditetstester visat att hon bara var skendräktig för att använda hennes eget uttryck. Jag drog en lättnadens suck och saken var utagerad. Jag kom undan med blotta förskräckelsen. Jag vill inte ens tänka på konsekvenserna med tanke på att hon och jag inte ska dela någon framtid tillsammans.

Ombytta roller

En skum och annorlunda känsla har infunnit sig hos mig en tid. Vanligtvis har jag en tendens att döma ut tjejer som pryda och försiktiga, varpå jag tappar intresset för personen ifråga. Denna gång är det jag själv som blivit pryd, eller kanske snarare försiktig och återhållsam.

Strax efter jul fick jag kontakt med en tjej på internet, A, vi messade en del fram och tillbaka, och det flöt på bra. Efter nån dag frågade hon vad jag gjorde på nyårsafton, jag trodde hon mer konverserade i allmänhet än bjöd in mig till något, men det visade sig vara en inbjudan. Jag blev lite paff eftersom vi inte ens hade träffats, vilket jag också sa till henne. Dessutom visade sig festen vara i Landskrona, vilket inte kändes lockande av flera skäl. Jag gav inga raka besked utan lät det ligga flytande. Nån dag innan nyår fick jag plötsligt ett meddelande på facebook från en okänd person som visade sig vara hennes väninna som arrangerade festen. Hon undrade om jag hade några matallergier. Jag skrev till A att jag inte hade tackat ja och hon svarade att det var hennes väninna som var på påflugen. På morgonen den 30:e kom jag hem från jobbet, då pratade jag på telefon med A för första gången. Jag sa att jag inte kände mig tillräckligt modig att möta både henne och hennes vänner på en fest långt bort där jag inte kände en enda person mer än A. Vi visste ju inte ens om vi skulle trivas ihop då vi aldrig hade träffats. Hon förstod vad jag menade och vi konstaterade att enda sättet att lösa nyårsfrågan var genom att träffas omgående. Dock var det inte helt lätt då hon bor i Helsingborg. Eftersom jag hade saker inbokade under dagen så bestämde vi att hon skulle komma ner vid 22-tiden och att hon skulle sova över hos mig. Jag tyckte det lät konstigt, det är inte så ofta en tjej föreslår det på en första träff. Jag kände samtidigt att det fanns gott om plats i min lägenhet för henne att sova så jag hade inga sexuella förväntningar.

Under kvällen var jag på yoga med min tjejkompis M, därefter gick vi och åt pizza. Mot slutet av måltiden dök A upp. Jag tyckte hon var modig som kom ner och inte bara träffade mig utan även en vän till mig, och att hon dessutom hade för avsikt att sova över hos mig. Vi satt och pratade en kort stund varpå M sedan åkte hem till sig. Jag och A fortsatte till en närliggande pub där vi tog en dryck. Därefter gick vi hem till mig. Det tog inte lång stund innan vi satt och hånglade. Det gjorde vi i flera timmar innan vi utmattade hamnade i min säng. Dagen därpå gick vi runt på stan och sedan åkte vi på nyårsfesten. Vi sov över på stället och på nyårsdagen körde jag henne hem. Jag nämnde för henne att det var min längsta första dejt någonsin, den hade varit i ca 41 timmar när jag åkte hem. På vägen hem fick jag ett sms där hon konstaterade att det var första gången hon hade haft sex i tre olika städer på en dejt. Jag gillade henne sätt att tänka, det var faktiskt nåt jag inte hade tänkt på.

Sedan dess har vi umgåtts en del och hon har bott hos mig i några dagar vid några tillfällen men vi får inte till det sexuellt riktigt. Hon har förklarat att hon vill ha det lite mer avancerat men kan inte riktigt förklara hur. Hon är dock tydlig i sin kommunikation men likväl känner jag mig hämmad och återhållsam. Jag tar inte för mig som jag brukar. Det är något som får mig att backa och bli oerhört försiktig. Det känns som jag utnyttjar henne. Jag har märkt att hon är väldigt förtjust i mig och jag vet inte riktigt vad jag känner för henne och då känns det fel för mig att ge sig in i rollspel. Jag vill inte hon ska göra det för min skull, vilket jag fått för mig att så är fallet nu. Tjejerna jag träffar annars gör det för sin egen skull och det handlar om ett sexuellt utbyte.

Hon och jag är duktiga på att hångla, ligga tätt omslingrade och ge varandra närhet, men i övrigt är vi inte bra på så mycket tillsammans. Den sex vi har är mjuk och öm och behaglig, men samtidigt märks det att något saknas. Även om vi inte känt varandra länge har hon redan hunnit säga till mig ett antal gånger att hon inte går sönder, och tycker jag ska ta i hårdare och ta för mig. Jag blir nästan ännu mer handfallen då. Hon har även skickat sms och mail i stil med:

”Jag vill att du binder mig. Hur vet bara du.
Du gör vad du vill, jag är din.
Och så en liten fråga: hur säger man ”röd” men munnen full av kuk?”

Det kan nog inte bli så mycket tydligare egentligen men likväl så nappar jag inte. Det känns som vi inte synkar sexuellt, vi får inte till nåt sexsnack som gör mig upphetsad utan har en tendens att hamna i konstiga och avtändande konversationer istället.

Allt känns mycket märkligt och ovant för mig och jag får ta mig en funderare på vad som verkligen är problemet. Kanske beror det på att jag mött en tjej som är nyfiken på mer än min sexualitet, nån som vill lära känna hela mig. Jag är mest van vid sexuella relationer. Senast jag hade en fungerande relation var för 9 år sedan, inte konstigt jag är ringrostig. A är väldigt lyhörd och mottaglig på sitt sätt, hon har redan konstaterat att jag har en tendens att skydda mig bakom sex och det har hon rätt i. Jag behöver nog på allvar känna efter vad jag känner för A och när jag fått svar på det så löser sig nog det övriga av bara farten, precis som med nyårsfesten. Jag har nog låst mig lite på problemen för tillfället.

Intet nytt på dejtingfronten

Upptäckte för nån dag sedan att jag haft över 10 000 besökare på denna sida. Så klart är det inte 10 000 olika besökare utan en del har förmodligen återkommit ett antal gånger. Vet inte om det är mycket eller lite, och egentligen har det ingen betydelse eftersom jag inte eftersträvar att locka läsare. Jag har bloggen för att få saker som stör mig ur systemet, och även som en dagbok som jag kan blicka tillbaka till i framtiden. Här kan jag få gnälla och tycka synd om mig själv bäst jag vill utan att någon behöver lyssna.

Jag har inte delat med mig av adressen till min blogg till någon, inte ens mina närmaste vänner, så på sätt och vis är det ändå anmärkningsvärt att så pass många hittat hit. Jag förmodar det jag skriver om ligger i tiden. Många av oss tar till verklighetsflykt när tillvaron blir för jobbig, det är bara hur det gestaltar sig som skiljer oss åt.

Jag började skriva i februari 2010, jag kan tycka det är synd jag inte började direkt kring julen 2009. Hade varit intressant att läsa hur allt kändes då. Jag minns bara att jag hade fått nog av allt. Mycket har blivit bättre sedan dess, men relationer är fortfarande ett knepigt kapitel för mig fast numera på ett annat sätt. Då hade jag för många igång samtidigt, nu har jag ingen alls. Däremot har jag en innerlig önskan om en ärlig och ömsesidig relation med en bra och sund tjej. Jag kan ibland känna att jag har så mycket kärlek i kroppen som jag inte får dela med mig av och att den nästan kväver mig. Visst skulle jag kunna ge den till någon annan eller till mig själv men det är en typ av kärlek som kräver värme och närhet som par. Jag känner ett stort behov av att få vara betydelsefull för en annan person, någon som den personen längtar efter och litar på.

Jag har varit singel för länge nu. Det beror så klart på hur jag tänker. Själv anser jag det är sedan 2002 då jag bröt upp med A. Därefter har jag haft ett antal relationer men inga som jag ansett som seriösa. De har mest präglats av destruktiva beteenden i någon form. Skulle jag även räkna in dessa relationer så har jag varit singel sedan slutet av maj i år. Det är kanske bättre för mig och min självkänsla.

Jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer träffa någon där det klickar för båda, det är för mycket enkelriktat i nuläget. Det är alltid något som inte stämmer. Jag söker det ärliga och nakna mötet men det verkar vara svårt att finna. Jag är trött på ytliga och meningslösa spel. Det tar bara onödig energi att försöka lista ut vad som förväntas av mig. Visst kan jag bara låta det bero och agera fullständigt passivt, och se hur tjejen hanterar det, men då spelar jag ett spel istället. Jag tror att om båda vill samma sak så ska man kunna hoppa över dessa spel och visa ett ömsesidigt intresse för varandra där det leder någon vart. Jag förmodar det är rädslor som styr oss och att det är så att vi inte vågar visa upp vem vi verkligen är, utan gömmer oss bakom masker för att få folk att tycka om oss. Vi tror att ingen skulle kunna tycka om oss annars. Själv vet jag att jag gillar äkta människor som vågar visa sin sårbarhet. I mina ögon tyder det på mod.  Tyvärr har det sina nackdelar också. Några tjejer jag har mött har varit lite väl labila för att det ska bli bra.

För någon vecka sedan lyckades tre olika kandidater försvinna samtidigt, varav två var seriösa och en var ämnad för sex. Det komiska med det var att alla tre tjejerna hade småländskt påbrå, dessutom med förkärlek för Möllan. Tydligen ett dåligt landskap för mig. En av de som försvann var en tjej jag hade träffat tre gånger men där vår kontakt blev mer och mer sporadisk. Till slut frågade jag henne vad som pågick och fick till svar att hon var osäker på vad hon kände men att det inte betydde att hon inte ville träffas igen. Jag gjorde det lätt för henne och avslutade det. Är hon osäker lär det knappast bli bättre senare. Det var för övrigt samma tjej som en vän till mig dejtade i samma veva. Han kom inte heller någon vart. Jag skickade ett i mitt tycke schysst och ärligt sms där jag önskade henne lycka till och sa att det inte var nån större mening att vi träffades mer om hon kände som hon gjorde. Till det fick jag inget svar alls. Det kan jag tycka är dåligt när man träffats tre gånger. Jag hade förstått det om jag hade skrivit nåt opassande eller elakt, men det finns det ingen anledning till. Man kan inte rå för hur man känner.

I veckan har jag varit på ytterligare två dejter, där den ena var i sexsyfte. Träffen förlöpte väl och vi kommer ses framöver om jag inte ångrar mig, vilket förvisso inte är uteslutet. Det är egentligen inte det jag vill men samtidigt får jag roa mig med något. Tjejen såg trevlig ut och uppförde sig, men likväl är det något med henne som får mig tveksam. Hennes historia är en aning rörig. Den andra dejten var trevlig men vi klickade inte särskilt väl. Det var nog första gången jag dejtade en kvinnlig ingenjör. Det ska jag inte göra om.

Fjortisrock som fortfarande lever

Igår var jag på Debaser och såg Sator. Var ett tag inne på att se Sisters of Mercy i Lund på Mejeriet istället men valde snålvarianten i Malmö. Det var dessutom enklare då jag precis kommit hem från jobb och var väldigt trött. Senast jag såg Sisters var det en riktig besvikselse med uselt ljud och massa rökmaskiner där det knappt gick att se gruppen. Mina vänner som var på Mejeriet igår sa spelningen var en upprepning på den förra. Det verkar alltså som jag valde rätt, Sator var riktigt kul att se, precis som senast för två år sedan. De är ett riktigt bra liveband.

Jag och en vän konstaterade att första gången vi såg bandet var för 25 eller 26 år sedan i en tennishall i byn där vi växte upp, på en Valborgsspelning. Frågan är bara om vi såg bandet eller låg däckade utanför som alla andra fjortisar. Det kunde vi inte riktigt komma ihåg. Det kändes lite avslaget att veta att det var så länge sen vi såg bandet första gången, det fick oss inte att känna oss yngre. Men det kom vi snabbt över med hjälp av någon öl och bra musik. Dock fick inte min vän behålla humöret uppe hela natten då han på vägen hem på sin cykel missade en stoppskylt och fick betala två tusen kronor till två poliser. Han var ändå inte helt nedbruten, enligt egen utsago, tack vare att att det hade varit två söta kvinnliga poliser.

På konserten undrade min vän om han kunde fråga mig en sak som stört honom ett tag och som han var tvungen att få reda på. Jag trodde han skulle fråga nåt om C eftersom dom två var klasskamrater som unga men det visade sig vara något annat. Han ville veta om det var sant om jag hade mått dåligt när vi var på födelsedagsfest ute på landet några veckor tidigare eller om jag skulle träffa någon senare på kvällen. Vi skulle egentligen ha åkt ut tillsammans i bil den kvällen men jag sa jag ville köra själv då jag kanske skulle åka hem tidigare och inte mådde helt hundra. Min vän sa att han hade trott jag ljög om mitt mående och att jag skulle träffa någon eftersom jag verkade bli störd över den dåliga täckningen ute på landet. Han tyckte dessutom jag hade verkat en aning frånvarande.

Det verkar som jag är lätt att läsa eller så känner min vän mig bra, kanske en kombination av båda. Visst hade han rätt, jag skulle eventuellt få besök samma kväll av en tjej beroende på när hon kunde komma loss från det stället där hon hjälpte några vänner att servera. Hon hade pratat lite löst om det några veckor tidigare men jag trodde inte det skulle bli av eftersom vi inte hade haft någon kontakt mer än att hon skickat några onanifilmer till mig på mobilen. Jag trodde hon var mer snack än action, en teaser. Vi hade träffats för sex några gånger tidigare förvisso men efteråt blev hon alltid en aning avvaktande på ett sätt jag inte riktigt blev klok på. Ena stunden var hon väldigt på och driven, nästa blyg och trevande. Vi snackade mer än sexade på riktigt. Jag trodde inte vi skulle träffas mer utan att det gled ut i tomma intet.

Jag visste alltså inte riktigt vad jag skulle tro men jag körde likväl hem tidigare från festen då jag inte kände mig i form och dessutom kanske skulle få besök. Vid halv två tiden på natten skickade jag ett sms till tjejen och frågade om hon skulle komma eller om hon hade åkt hem. Fick till svar omgående att hon skulle dyka upp hos mig inom kort. Tio minuter senare ringde det på dörren och där stod hon i kappa och stövlar som med en snabb och enkel avklädning  förvandlades till body och stayups. Hon stannde fram till sex på morgonen då hon var tvungen att åka hem då hon skulle jobba klockan tio och hoppades hinna sova någon timme. Jag sa till henne att jag inte trodde hon skulle komma iväg till jobb och jag fick rätt visade det sig av det sms jag fick någon dag senare från henne.

”Som man bäddar får man ligga… men fastspänd lär du få nog få vänta på tills jag har råd att stanna hemma från jobbet igen. 😦  Säger bara fy fan vad jag har ont i ALLA muskler. Nästa gång får jag allt jobba på att ligga helt stilla för att behaga dig men jag måste få ta lite på mig själv oxå när du knullar mig så skönt bakifrån. Okeeej, ännu snuskigare?? Nu blev jag allt nyfiken. 🙂 Berätta! Tänker du först straffknulla mig i munnen innan du hårt o brutalt rövknullar mig ända in till roten? 🙂 Mmmm, blev så sjukt kåt när du slickade mig djupt i min längtansfulla röv… För att inte tala om när du knullade mig i båda hålen… Mmmm, riktigt najs. 🙂”

Jag förstår hon hade ont i sina muskler efteråt, har nog aldrig mött någon som sprattlat som henne tidigare mer än Miss Orange. Hon trodde nog verkligen hon skulle kunna ta sig loss. Jag är förundrad att mina grannar inte klagade för hon var dessutom väldigt högljudd, vilket jag förvisso visste om sen tidigare, men denna gång var det mer än tidigare. Tydligen är det inte så lyhört där jag bor. Hon är oerhört kåt och riktigt bra sex. Det är synd bara att våra personligheter inte matchar alls. Hon hann precis börja starta den del jag inte gillar med henne när hon skulle gå, men då kunde jag uthärda eftersom jag visste det skulle vara över om 5 minuter.

Just nu är jag sugen på riktigt snuskig sex och det får mig en aning distraherad känner jag. Tankarna svävar iväg och jag har svårt att fokusera. Bloggtjejen dyker upp på min näthinna och jag minns delar ur våra samtal som fick mig väldigt upphetsad. Hon var precis så snuskig som jag vill det ska vara. Just nu skulle jag verkligen gilla att ha henne väldigt lättklädd framför mig, och få testa de två ”skillz” hon sa hon ägde när det gällde oralsex. Jag skulle kunna tänka mig mycket annat därtill. Det är nåt med hela henne som lockar mig och gör mig nyfiken på henne, kanske är det för att hon är så otillgänglig för mig, vilket påminner mig om mycket annat.

Jag undrar vad det är som får mig sugen på sex som är utöver det vanliga och varför jag inte bara fantiserar om vanlig sex. För i grund och botten gillar jag öm och kärleksfull sex. Dock gärna gärna i kombination med vetskapen att rå och hämningslös sex kan förekomma med samma person. Jag tror det är dom tvära kasten som lockar mig, berg- och dalbanan. Känslor som svänger. Nåt som får mig att vakna upp i vardagen.

Jag funderar på att skapa en profil på Darkside trots alla mina farhågor kring denna sajt. Jag skulle verkligen vilja träffa någon som tänker sex som jag och som vill utveckla det tillsammans med mig, gärna i kombination med ett vardagligt liv, men fram tills dess att det händer får jag roa mig med sexbiten. Jag vill inte bara stänga ner min drift och låtsas som den inte existerar. Det är nu jag lever och har möjligheten. Däremot ska jag vara snäll mot mig själv och vara försiktig. Jag var nära att ta kontakt med en kvinna som jag lovat mig själv att inte träffa mer och jag lyckades sansa mig i sista stund, vilket kändes bra. Det är kvinnan som jag switchat med och jag kände det hade varit kul att ta den andra rollen, men insåg att det inte är värt det, jag skulle bara bli besviken på mig själv efteråt. Så viktigt är det inte.

I veckan fick jag ett sms från tjejen jag varit på dejt med tre gånger, det tog henne en vecka att svara på mitt senaste. Nu undrade hon om jag var hemma och så berättade hon lite vad hon sysslade med. Hon nämnde inget om att hon ville träffas men inte heller motsatsen. Jag börjar undra om det är hennes sätt att lägga över det på mig. Att hon tycker det är jobbigt att säga att hon inte vill träffas mer. Eller så har hon andra killar på gång och vill inte avskriva mig helt utan ha mig som en backup om inget bättre dyker upp. Den tanken känns inte så charmig och jag hoppas inte hon är så rädd och feg. Kanske har hon bara en otrygg undvikande anknytning som min vän soctanten skulle sagt. Dröjer nästa sms också en vecka kommer jag avveckla det så slipper hon, om det nu är där skon klämmer.

Ibland undrar jag hur tjejer och killar tänker och kommunicerar, jag förstår inte alla spel som pågår. Vem vinner på dessa? Varför talar vi inte klartext med varandra istället vad vi vill. Det hade varit så mycket enklare och mindre energikrävande. Jag undrar om vi är rädda för att hamna i situationer vi inte ska kunna ta oss ur. Jag tycker det är bättre att göra ett val, och sedan göra ett nytt om det första inte blir bra, istället för att inte göra något alls och bara låta saker glida en ur händerna. Jag har gjort tillräckligt med passiva val i mitt liv. Jag tror inte någon kommer till skada så länge man är ärlig och tar ansvar för sig själv. Jag tycker det är modigare att ha chansat och se vad som händer än att inte göra något alls.

En önskan om närhet

Ibland sitter jag och läser gamla inlägg för att blicka tillbaka och även se hur det går för mig idag. Om jag kan se några förändringar i mitt tänkande eller agerande. Idag läste läste jag ett gammalt inlägg där jag skrev om mitt behov av närhet och hur jag förhöll mig till det. Det var intressant läsning såtillvida att jag kan se att mycket av det beteendet kvarstår inom mig. Känner jag att en person är intresserad av mig men inte omvänt och vi trots det har hamnat i ett sexuellt sammanhang, så har jag svårt att både ta och ge närhet efteråt. Jag skräms av tanken att tjejen tror jag är intresserad om jag blir för närgången. Jag tror det hade varit lättare för mig att ha ett förhållningssätt om jag hade känt till hennes förväntningar. Alltså låter jag bli, hur gärna jag än skulle vilja ha den närhet och intimitet som erbjuds. Så skulle det bli fråga om övernattning är jag inte särskilt tillgänglig mer än för sex, men helst ser jag att det inte ens blir fråga om övernattning. Jag tänker att min otillgänglighet signalerar mitt ointresse så jag slipper formulera det rakt ut i ord. För det är mer skrämmande för mig. Jag gillar inte att göra någon ledsen eller besviken även om jag tycks vara expert på det, åtminstone tidigare.

Hade jag varit ärlig från början och sagt att jag nöjer mig med sex, och inte vill mer, så kanske närhetsfrågan hade löst sig lättare. Men då tänker jag att tjejen kanske inte ens ställer upp på sex så det är lite av ett anpassningsspel från min sida. Man kan säga att det inte är helt ärligt då jag inte vågar kommunicera hur jag känner. Jag antar det handlar mycket om vilka förväntningar man har på varandra.

Jag kan se att det beteendet stämmer bra med hur jag har agerat med de jag har haft sex med på senare tid. Jag har på olika sätt försökt göra mig otillgänglig för att undvika vad jag anser jobbiga situationer där jag eventuellt behöver förklara att jag inte är intresserad. Men samtidigt kanske tjejen tänker precis likadant, hon nöjer sig med sex och närhet, och att det är jag som har för höga tankar om mig själv som tror att de vill mer med mig än bara ligga. Fast samtidigt kan jag ju oftast märka om en person är intresserad och numera kan jag även lita till stor del på min magkänsla. Men det är ju inte omöjligt att tjejen agerar precis som jag och då hade vi båda hjälpts av att kommunicera det och då hade vi båda fått sex och närhet.

På samma sätt är jag avsevärt mer tillgänglig för närhet med en tjej då jag tror mig veta att det bara är en tillfällig händelse eller att hon inte är intresserad av mig mer än för att ha sex. Eftersom hela situationen blir mindre hotfull för mig då så blir jag avslappnad och vågar både ta emot och ge närhet. Jag kan dock inte göra det med en tjej som jag inte finner tilltalande hur ointresserad hon är av mig, exempelvis den gifta kvinnan jag träffade tidigare. Jag måste känna att det är något som lockar med tjejen, vad det sedan är kan variera.

När jag sov över hos tjejen jag träffade för någon dag sen gillade jag verkligen den närhet vi hade. Jag hade inga problem att ligga inslingrad med henne. Kanske tog jag mer än vad som var rimligt med tanke på att vi precis träffats men jag kände mig nog i behov av närhet och var avslappnad i hennes närvaro. Jag tror det till stor berodde på att det fanns så mycket skillnader mellan oss, som vi båda var väldigt medvetna om, att jag instinktivt utgick från att det inte skulle bli fråga om mer än möjligtvis sex och vänskap i framtiden. Det verkade inte finnas några förväntningar mellan oss. Hade inte skillnaderna funnits där så är det inte säkert jag hade vågat vara lika närgången. Då hade jag kanske funderat på om hon var intresserad av mig och vad jag själv kände på ett helt annat sätt än nu, och sen hade jag säkert blivit mycket mer försiktig för att inte sända ut några signaler åt något håll.

Men nu när vi hade en större åldersskillnad mellan oss, och även andra olikheter så vågade jag ta för mig på ett annat sätt. Det fanns så klart egenskaper hos henne som gjorde att jag trivdes och kunde agera som jag gjorde. Hon kändes bra. Jag upplevde det som att vi hade ett ärligt möte där jag inte behövde spela några spel för henne eftersom vi hade mötts på ett ganska sårbart sätt från början. Allt blev mer naturligt. Jag kände det som att vi var två personer i behov av närhet men som kanske normalt sätt skulle valt sexbiten och inget mer. Nu blev det helt omvänt. Vi fick närhet men ingen sex. Det var en annorlunda upplevelse för mig men inte alls dum. Jag gillade det. Med tanke på hur fort vi möttes så hade sex direkt blivit för mycket och hade känts desperat och destruktivt. Nu finns det istället en spänning kvar mellan oss. Vi har öppnat upp oss mycket för varandra på kort tid men vi har hela sexbiten intakt, den som i grund och botten gjorde att vi fick kontakt med varandra. Det känns spännande då jag dessutom har fått kika in i hennes lite mer personliga liv. Det är en intressant kombination som jag hoppas få utforska tillsammans med henne.

Jag tror behovet av kroppskontakt är underskattat. Själv skulle jag nog inte våga be någon krama mig hur gärna jag än skulle behöva det. Jag tror mina vänner skulle bli rätt paffa, och mest av allt handfallna. Möjligtvis skulle jag kunna fråga min vän M, soctanten, men jag hade nog avstått trots att hon vet allt om mig. Kanske för att vi för länge sedan låg med varandra några gånger. Den enda jag skulle kunna känna mig bekväm att fråga är min homovän, inte för hans läggnings skull, utan för att han är den enda som skulle förstå och inte lägga några värderingar. Fan, det var kanske dumt jag aldrig mötte upp med honom igår som vi lite löst hade planerat.

Jag röjde min identitet

I söndagskväll fick jag ett inlägg att moderera från en tjej som gjort ett tidigare inlägg. Det hon skrev första gången gjorde mig så pass nyfiken på henne att jag föreslog att vi kunde diskutera det över mail. Den e-mail hon hade angett då var fejk så det gick inte att kontakta henne mer än genom att svara på hennes inlägg, vilket jag gjorde. Hon hörde dock inte av sig så det föll i glömska fram till i söndags. Då tyckte hon att jag skulle adda henne på msn i ett nytt inlägg. Efter en stunds övervägande la jag till henne, jag hade trots allt föreslagit att vi skulle prata tidigare.

Jag är inte säker på vad mitt motiv var fullt ut men jag var nog intresserad av hennes resonemang då hon i mina ögon framstod som en aning sårbar och dessutom verkade kunna identifiera sig väl med min situation även om hon inte delade mina åsikter. Jag förstod också att hon hade ett intresse för bdsm, vilket så klart också var ett skäl till att jag ville prata med henne. Att påstå något annat vore lögn. Jag hade dock inte en aning var i landet hon bodde, hur gammal hon var eller om hon ens existerade. Men nånstans hade en nyfikenhet väckts. Varför inte prova lite nytänkande.

När jag addade henne på msn visade hon sig vara inloggad. Vi satt och messade i ett antal timmar och det visade sig att hon bodde i Malmö. Jag var en aning förvirrad kring mina motiv och även kring min blogg vars adress jag inte har delat med mig av till någon överhuvudtaget. Jag slogs alltså med tanken att eventuellt behöva röja min identitet. Alltså svarade jag inte på frågor om namn, bostad och yrke, vilket kändes trist men nödvändigt tills jag visste bättre. Jag frågade inte heller henne om såna saker då jag visste hon läst ett inlägg där jag skrivit hur bra jag är på att snoka. Jag ville inte hon skulle känna sig obekväm med mig. Jag nämnde det för henne men hon sa det var fritt fram att snoka. Hon var väldigt öppen och ärlig om sig själv och sin bakgrund, så det tog inte lång stund innan jag visste vem hon var och hur hon såg ut. Först trodde hon inte mig men när hon förstod det var sant sa hon att jag var vass på att snoka. Tjejen var väldigt lätt att messa med och tiden bara rann iväg. Jag tyckte hon var intressant, reflekterande och intelligent, och dessutom modig som tagit kontakt med mig. Som en bonus var hon dessutom söt.

Efter några timmar på msn som flöt på hur bra som helst föreslog hon att vi skulle pratas vid över telefon. Sagt och gjort så ringde jag upp henne, då var klockan framåt småtimmarna. Vårt samtal på telefon flöt på minst lika bra och vi utbytte såväl seriösa funderingar kring sexualitet i allmänhet, men också mer specifik snusk i form av preferenser. Så klart pratade vi även om oss själva i allmänhet även om jag var en aning reserverad om mig själv. Jag gillade det hon sa och jag blev så klart än mer nyfiken på henne. Hon visade sig vara väldigt representativ för en stadsdel i Malmö, som jag förknippar med vänster, miljö, feminism osv. Alltså något jag kanske inte i första hand skulle associera med avancerad sex, ännu en av mina töntiga fördomar. Det kändes som att möta henne skulle vidga mina vyer.

Under samtalet blev jag upphetsad av mycket av det hon sa då vi verkade tänka sex förhållandevis snarlikt och jag kände att jag ville ligga med henne. Det var en helt galen natt och vi satt och pratade till strax efter sex på morgonen. Det var som om ingen av oss ville lägga på trots att vi båda behövde gå upp på morgonen. Vi skulle båda börja kl. 10 hade vi konstaterat.

Det blev en tuff måndag morgon för mig och jag var inte särskilt närvarande på kursen jag skulle gå. Första tanken när klockan ringde var så klart att sjuka mig, dock kom jag ändå iväg, vilket jag i slutändan var nöjd med.

På eftermiddagen kopplade jag upp mig på datorn i förhoppningen att hitta henne på msn. Hon visade sig vara inloggad från jobbet. Vi började prata igen och intresset från natten kvarstod även fast hon inte visste så mycket om vem jag var eller hur jag såg ut. Hon sa hon ville träffa mig snart, helst omgående. Jag sa att jag inte visste men var ändå sugen, vilket hon så klart kunde märka på min tvekan och sa till mig. Vi bestämde vi skulle höras några timmar senare så skulle jag fundera på saken. Jag gav henne även numret till min fejkmobil. Jag gick och la mig och sov i några timmar. Därefter ringde jag min vän, soctanten för att få stöd i min tankeprocess. Hon brukar vara bra på att coacha mig.

Jag förklarade mitt dilemma kring bloggen och hur jag vill vara hemlig och kunna skriva vad jag vill utan hänsyn till någon annan. Ingen vet vem jag är och jag gillar min anonymitet. Nu kände jag att det kunde uppstå en situation då jag skulle känna mig hämmad i mitt skrivande om hon visste vem jag var om vi träffades. Visst skulle jag kunna fortsätta med mitt hemlighetsmakeri vid ett möte men det var inte aktuellt för min del. Bestämde jag mig för att träffa henne, var det allt eller inget. Alltså tänkte jag att det skulle kunna bli konstigt att skriva inlägg efter att vi träffats. Att jag skulle behöva fundera på vad jag kunde skriva och hur hon eventuellt skulle tolka nåt jag skrev, eller för den delen inte skrev. Jag kände att jag kanske skulle anpassa mig i mitt skrivande med vetskapen att hon eventuellt läste det. Ytterligare en sak som kändes märkligt var tanken att det var min blogg som förde oss samman, men samtidigt är det kanske en bra grej då folk som hamnar här kanske kan identifiera sig med mig eller delar intressen och då har vi något gemensamt direkt. 

Min vän M och jag pratade en stund och kom fram till att jag skulle gå på impuls och vara spontan, och framför allt inte oroa mig om bloggen. Det skulle vara tjejens val om hon fortsatte läsa bloggen, och inte mitt problem. Jag visste ju inte ens om hon följde den längre efter att ha fått kontakt med mig. Jag vet dock själv hur nyfikenhet kan vara ett problem ibland och hur jag till en början hade svårt att hålla mig undan Miss Orange blogg.

Efter samtalet med M ringde jag upp tjejen och sa att jag gärna träffades senare på kvällen. Vi bestämde att vi skulle mötas på en av krogarna vid Möllan. Jag skulle ta kontakt med henne eftersom hon inte visste vem jag var. Det kändes en aning nervöst när jag cyklade dit och det tog en stund innan jag träffade henne då vi väntade på olika platser. Till en början kändes det en aning trevande men med lite alkohol i kroppen släppte nervositeten och det blev mer flyt i vår konversation. Hon nämnde att det hade känts konstigt att bestämma möte med en person hon inte visste namn eller utseende på, vilket jag lätt kunde förstå. Jag gav henne nästan omgående de uppgifter hon saknade om mig, dvs namn, bostad, jobb osv. Jag hade röjt min identitet. Kvällen rann iväg ganska snabbt och vid ett tillfälle tog hon min hand i sin, jag blev rätt överraskad trots att vi hade ett bra samtal, och det syntes nog på mig så hon tog tillbaka sina händer. Jag tänkte sedan jag skulle göra samma sak men tordes inte riktigt. Jag ville inte verka för på. Jag kände mig blyg på nåt konstigt sätt. Vi satt och pratade fram tills vi i princip blev utstädade från stället, därefter följde jag henne hem utan några direkta avsikter i huvudet även om jag var väldigt nyfiken på henne, och dessutom fortfarande ville ligga med henne. Jag tänkte att det ger sig självt och jag ville inte heller sabba något genom att rusa fram.

Väl utanför hennes dörr så började vi kramas, vilket jag gillade. Det kändes bra med kroppskontakt. Jag behövde det kände jag. Vi stod där ett tag och kramades, och till slut vågade jag fråga om jag fick följa med in. Hon undrade om jag skulle sköta mig och jag lovade att vara anständig, vilket var min avsikt. Väl uppe i hennes lägenhet så fortsatte vi prata en stund fast då huvudsakligen i hennes säng. Vi kramades lite mer men skötte oss bra. Till slut gick vi och la oss, då hade vi hånglat lite grann, där jag nog var den som var mest på. Hon hade även bett mig dra henne i håret samt prova att ta ett grepp om hennes hals. Det var nästan som vi provade oss fram för eventuella framtida lekar. Till slut somnade vi tätt inslingrade i varandra som två personer i behov av närhet och värme, men påklädda till stor del, jag för att visa att jag menade vad jag sagt om att sköta mig, hon för att hon frös då det var nåt problem med värmen i lägenheten. Jag ville hon skulle kunna lita på mig och känna sig trygg i mitt sällskap. Det underlättar om vi träffas i framtiden för oanständiga aktiviteter. 

Jag hade svårt att sova då jag var ovan vid en hel del ljud i hennes lägenhet, hon verkade dock sova någorlunda gott, så väl man nu kan sova med en främmande människa vid sin sida som inte kan sova så bra. Vid ett tillfälle vaknade hon upp på morgonen och berättade att hon var kåt. Jag visste inte riktigt om hon ville jag skulle försöka åtgärda det åt henne eller om det kanske till och med var för att testa mig. Jag tänkte föreslå att hon kunde åtgärda det själv med mitt intima övervakande men jag avstod. Kanske är jag för principfast men jag tyckte det var dumt att bryta mitt löfte som jag hade gett henne. Jag ville dessutom inte göra något förhastat då jag inte har någon brådska. Det var trots allt första gången vi träffades.

På morgon var vi båda rätt trötta och även om vi hade haft en bra kväll upplevde jag stämningen en aning avvaktande som den kan bli efter en natt tillsammans även om den varit oskyldig till stor del. Vi hann dock kramas lite till innan jag gick. Vi sa vi skulle höras framöver. Det verkade ändå som vi båda ville träffas igen även om allt kändes en aning vagt. Vi pratade lite om att träffas hos mig nästa gång och kolla vad vi skulle kunna roa oss med där. Bland det sista jag gjorde innan jag lämnade hennes lägenhet var att ge henne mitt riktiga mobilnummer.

Senare på kvällen skickade jag ett delvis kontaktsökande sms, där jag nog sökte lite bekräftelse på att vi skulle träffas igen. Hon svarade dock inte och när jag senare loggade in på msn var hon uppkopplad. Vi pratade lite men hade inte samma flyt som tidigare. Jag upplevde henne som frånvarande och frågade om det berodde på mig, och om hon hade ångrat sig. Hon sa hon var trött och kände sig låg i allmänhet. Jag kände mig korkad över mitt sms som jag skickat. Att få ett sms med sexanspelningar när man är deppig är kanske inte precis det man vill ha. Hon sa det inte spelade någon roll, och att hon ville vi skulle leka framöver. Jag kände att jag inte ville tränga mig på så därefter avslutade vi vår konversation och jag loggade ut. Vi får se vad som händer, jag hoppas vi hörs igen. Hon har gjort mig nyfiken på många sätt kring hennes person. Det är sårbarheten och modet att blotta sig, åldersskillnaden, likheterna mellan oss men framför allt olikheterna som är avsevärt fler och större. Jag vet att jag är sugen på att testa hennes talanger i samband med sex. Helheten gör att det känns som det skulle kunna bli en spännande och intensiv upplevelse. Denna gång har jag som omväxling inte enbart stirrat mig blind på en tjejs sexualitet.  Samtidigt har jag en känsla i kroppen som jag inte riktigt vet vad den beror på. Något känns bekant men ändå odefinierat. Det klarnar helt säkert med tiden.

Jag har funderat en del på hur det känns nu efteråt när jag röjt min identitet, och det känns ok. Mitt val att våga möta tjejen gav mig en ny intressant bekantskap som dessutom lyckades knäcka några fördomar hos mig. Hon vidgade mina vyer. Det är bra, mer sånt behövs.

Det var så klart en märklig känsla att träffas med tanke på att det var min blogg som förde oss samman och jag inte visste hur mycket hon hade läst i den. Jag tänker att det inte finns så mycket skrivet som är till min fördel precis. Nu möttes vi istället på ett mer blottande plan och utbytte förtroligheter med varandra. Hon delade med sig av svåra saker hon gott igenom och fick i sin tur höra jobbiga saker jag erfarit. Vi hade ett ärligt och naket möte. Det är lite annorlunda än att mötas på en dejtingsajt och konstatera att båda gillar att plocka jordgubbar och ta promenader vid havet.

Jag har varit lite väl paranoid i mitt säkerhetstänkande överlag, mycket beroende på hur jag levde mitt liv innan då det var aktuellt att vara försiktig. Jag har inte lyckats anpassa mig helt till mig nya liv där jag kan jag göra helt som jag vill. Kanske är det också en kvarleva av den skrämselpropaganda från förr som uppmanade till försiktighet på nätet. Nu finns det så mycket sociala forum att folk inte bryr sig. Jag får släppa taget lite.