Brev från ”fel” person

Idag när jag kollade min fb i förhoppningen att höra nåt från tjejen som ger mig tystnad fann jag istället ett annat meddelande. Det kom en aning oväntat men ändå inte överraskande. Det är från hon jag träffade dessförinnan. Tjejen vars ekonomi skrämde mig så mycket att jag inte kunde släppa in henne i mitt liv hur gärna jag än ville. Jag försökte förklara en miljon gånger att det skrämde mig, men hur skulle jag förklara utan att låta nedvärderande och såra henne. Jag gick som katten kring het gröt och fick fram det mesta av vad som oroade mig men hon tog inte det till sig. Ville inte lyssna eller förstå. Jag kan förstå det, hon hade hur mycket problem som helst, och hon hoppades få ro i kärleksbiten med mig så någon del i tillvaron fungerade.

Faktumet var att hon skilt sig inte så långt innan vi träffades, hennes företag hade konkat, hon bodde ensam kvar i ett radhus (i ett icke trivsamt område i Hbg) vars hyra var avsevärt högre än min 3:a i centrala Malmö i ett populärt område. Efter ett tag sa hon upp sin radhus för att flytta in till en vän, men när vännen i sista stund backade ur var hon plötsligt bostadslös också. Det var då hon ville bo hos mig veckorna utan barn. Hon frågade mig via sms när jag var i Asien om det gick bra. Vad fan skulle jag svara?! Då sa jag det gick bra, men så fort jag kom hem fick jag panik,  jag kände att det gick bara inte. Vi hade umgåtts i ett halvår och allt hade kretsat kring allt strul som omgärdade henne.

Hon hade 3 barn varannan vecka. Jag såg hur deras ekonomi var hopplös, det räckte att bara titta in i kylskåpet, och jag hade svårt att förhålla mig när jag hade ordnat för mig. Under tiden vi umgicks blev hennes bror inneboende. Hon fick både mobil och el avstängt om jag minns rätt. Hon hade jättesvårt att få hållbara jobb, och när hon hittade något dög det inte. I en sån situation får man nog bita i det sura äpplet särskilt när man flackat runt som henne och inte har något säkert kort att falla tillbaka på. Hon hade inte heller någon utbildning som kunde hjälpa till. Dessutom var hon stolt och ville inte ansöka om bostadsbidrag och socialbidrag. När hon väl började plocka i den biten var det långt gånget och olika instanser försökte matta ut henne med att hela tiden begära mer papper, vilket jag har förstått av andra inte är särskilt ovanligt. Skrämmande att man vill få folk som har det tufft att ge upp, typ sparka på någon som redan ligger.

Vi var i ofas ekonomiskt och det blev en väldig konstig balans. Jag bjöd henne på allt möjligt, förbehållslöst, men det kändes ändå märkligt för båda. Jag ville så gärna ha en relation med henne men hennes situation skrämde mig och därav blev det en distans. Jag ville, jag backade, jag ville, jag backade osv… Hon pratade alltid om min distans och den fanns där utan tvivel, det var som ett inre krig i mig. Jag ville men kunde inte.

Idag kan jag tycka delvis att mitt resonemang är märkligt utifrån att med min senaste tjej så var jag villig att hon skulle komma hit och bo med mig. Jag hade lätt fått försörja henne till 100% i 2-3 år innan hon lärt sig språket och översatt och kompletterat sin utbildning till svenska standards. Det var vad jag räknade med innan hon själv skulle kunna jobba och få egen lön. Hon var utbildad sjuksköterska.

Men med den svenska tjejen fick jag mest panik att jag skulle behöva försörja henne även om hon inte ens antydde det eller antagligen hade accepterat det. Hon är förvisso skyldig mig 15 000 kr som hon behövde när hon hittade nån stuga på landet och behövde deposition. Hon skulle börjat betala tillbaka för snart ett halvår sedan men inga återbetalningar än. I min värld är pengarna avskrivna men det har jag inte sagt till henne. Skulle jag mot förmodan få pengarna en dag i framtiden är det en bonus.

Detta är vad hon skrev, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hon har en stor plats i mitt hjärta, jag tycker hon är fin och modig. Hon är ärlig mot mig. Mycket är som jag vill det ska vara i en relation i samspelet mellan oss. Hon kompletterar mig bra då hon är en känslomänniska. Även om jag vill gå på känsla är jag styrd av tanke. Det gör mig ont att allt var så kaotiskt. Jag hade precis kravlat ur min egen röra och var livrädd att dras ner i hennes. Jag ville börja leva, och inte bara hamna i nya problem. Med min medberoende-personlighet hade det varit väldigt enkelt att falla tillbaka i gamla mönster. Jag kan känna mig egoistisk i mitt agerande men jag tror jag gjorde rätt. Jag hade lätt kunnat hamna tokigt igen.

”Det där glasberget… Det är för svårt för mig att klättra upp på. Jag vet det. Har vetat ett tag att jag inte kommer att släppa in dig, att jag inte vågar ha en relation med dig. Jag ser inte att den känslan hos mig kommer att förändras. Men jag ser också att jag (vi?) inte fått något avslut.
Jag tänker att det vore fint att få för att kunna gå vidare. Jag klarar, som du vet, inte av dörrar på glänt. Om vi stänger för en kanske öppnas en annan? Vänskap, tänker jag.

Jag hade så otroligt starka känslor för dig. Jag minns jag sa att det var först då jag träffade dig som jag släppte taget om min stora kärlek N.
Som ödets ironi dök han upp i mitt liv sent i vintras. Vi träffades intensivt några månader i våras. Inte som i en relation, utan med ändlösa samtal och något mer begränsat vindrickande. Att efter nästan 20 år träffas så där och vara precis de samma och ändå inte, är en skum känsla. Ganska trevlig.
Men jag försökte se något budskap i att han dök upp när du försvann,  han som jag släppte taget om när du kom in i mitt liv.
Det finns ingen dold mening med det. Det bara ÄR. Jag har överlag grunnat en hel del på både stort och smått.

Har jag kommit fram till nåt?
Inget särskilt.
Inte mer än att mitt liv är så jävla märkligt och ändå underbart. Att i kollektiv i ett kollektiv är minst sagt speciellt. Men för mig är det befriande att slå mig lös från normer om hur livet ska se ut. Barnen mår bra, är trygga och stabila. Vilken rikedom de får med sig! Förståelse för andra och sig själva.
Jag är en mycket stolt mamma även om andra delar i livet inte är på plats.

Vi skulle aldrig få ihop ett gemensamt liv, du och jag. Som jag älskade när vi skrattade tillsammans. Och som jag gick fullständigt sönder inombords när du gång på gång stängde mig ute.
Jag är helt säker på att det är okej att vara två, vara stark med någon annan. Din barriär är för svårforcerad för mig. Jag önskade du skulle förstå att du inte kan leva utan mig. Många dagar väntade jag. Tills det gått så lång tid att jag inte skulle tro dig längre om du nu fick för dig att säga det. ”Se bara!” skulle jag säga. ”Det går alldeles utmärkt att leva utan mig. Du GÖR det ju!”

Lika fysiskt som jag känner allt annat, lika fysiskt kände jag när jag gav upp min väntan. När det slog mig att inget du säger nu kan spela någon roll. Jag tror dig inte och jag vågar inte.

Som jag hoppas att du ska hitta den där underbara kvinnan som kan ge dig allt det där… Fast du inte resonerar som jag; Göra dig hel! Fylla tomrummet man omöjligt själv kan fylla eftersom det finns inuti en. Det blir lite som att försöka krypa in i sitt eget rövhål. Typ.

Jag vill gärna träffas. Och kramas och kunna vara vänner.
Finns inga undertoner eller förhoppningar i det. Bara så det är för mig.
Vet inte om du redan är iväg på nästa tur, tyckte jag räknade att det borde vara dags.

Största kramen!”

Ett oväntat och olustigt erkännande

Igår fick jag ett sms från Miss Orange. Det var det vanliga intervallet på 2-3 månader. Hade hoppats hon skulle låta mig vara i fred sedan senast hon hörde av sig. Denna gång var det ett mer fylligt och innehållsrikt meddelande än tidigare men det förändrade inte det faktum att jag blev illa till mods och fick ont i magen. Jag blev frånvarande som jag alltid blir när hon hör av sig och jag gillar inte att hon ska påverka mitt liv när jag bett henne låta mig vara ifred.

”Jag har nyss läst dina brev. Jag reagerar annorlunda på dem nu än när jag fick dem för 2,5 år sedan. Jag är nog lite närmare den process du då befann dig i.

Allt är ju annorlunda eftersom jag har mina andra grundproblem, men mycket är likt. Så som vi var, så som jag fortfarande tyvärr är. Jag har kört några varv till i sex-relations-bekräftelsesnurran, men nu är det svårt, jag är för trött på det och har genomskådat för mycket och för mycket har nästan identiskt upprepat sig.
Det känns som om hela allt med det förlorat sin dragningskraft. Så starkt och ursprungligt behov att det förmodligen tar tid. Men. Jag är lugn och fridfull i att vara ointresserad. Uppdaterar inte min profil, söker inget nytt, tänker inte på potentiellt ”nytt” med pirr. Inte intresserad av bdsm eller relationer alls . Vill vara ensam och lägga tid på saker som för mig framåt.
Nå. Ville bara säga det. Att du hade poänger och identifierade saker jag inte ville ta till mig då, men nu. Med smärta.
Jag hoppas din resa varit läkande och att du mår bättre än då. Önskar dig allt gott.
/M ”

Jag känner ingen glädje eller tillfredsställelse över hennes nyvunna insikter och jag känner inte att det kommer förändras oavsett vad hon skriver. Så länge hon har en profil på DS så kommer hon aldrig kunna förändras, så väl känner jag henne.

Jag förstår som vanligt inte hur jag blir involverad i hennes liv när jag inte önskar någon delaktighet. Jag får allvarligt överväga att byta telefonnummer igen trots allt.

Det finns 3 punkter jag tycker hon borde fundera på angående mig:

• Varför hon alltid hör av sig till mig i intervaller om 2-3 månader.
• Varför hon fortsätter höra av sig när jag bett henne att inte göra det och jag dessutom aldrig svarar på det hon skickar.
• Är det så att jag betyder mer för henne än vad hon vill inse och det är därför hon inte släpper taget om mig.

Kategori obehagliga sms

”Nu ska jag förstöra stämningen igen, men jag är faktiskt skitnojjig att jag är med barn. Flera välkända symptom. Får spader snart. Kan ju för fan inte vara möjligt. Blä!”

Detta sms trillade in till mig under dagen och det var inte precis något som fick mig att skrika av glädje men det verkade även avsändaren hålla med om. Hon har barn sedan tidigare så hon borde rimligtvis veta hur det känns. En hel del katastrof tankar dök upp i huvudet men inget jag agerade på. Jag tog några djupa andetag, kände hur stressen avtog varpå jag landade i mig själv. Det kändes inte som en bra idé att hamna i en diskussion kring detta ämne utan att det var ett bekräftat faktum.

Det visade sig vara ett klokt beslut för en stund senare fick jag ett nytt sms som meddelade att två graviditetstester visat att hon bara var skendräktig för att använda hennes eget uttryck. Jag drog en lättnadens suck och saken var utagerad. Jag kom undan med blotta förskräckelsen. Jag vill inte ens tänka på konsekvenserna med tanke på att hon och jag inte ska dela någon framtid tillsammans.

Äntligen vila men ändå snurrigt

Äntligen kan jag pusta ut lite grann men bäst av allt är att jag slipper gå upp riktigt tidigt framöver. Denna ledighet har jag haft lite väl mycket kurser men nu är såväl brand- som sjukvårdskurs avslutade. Det har varit lärorikt men samtidigt tröttsamt. Jag är ovan att sitta vid skolbänken numera. Under en mycket begränsad tid har jag provat på 8-5 vardag och det har inte tilltalat mig alls. Det får mig stressad och orkeslös. Jag är nöjd jag slipper det även om jag inte jublar över mitt nuvarande jobb.

Jag funderar på att söka nytt jobb men vet inte riktigt var jag ska söka mig. Jag känner mig rätt bekväm för tillfället och vill inte riktigt riskera det jag har. Jag är också tveksam till mina motiv som för tillfället mest verkar handla om att tjäna mer pengar och att fly för att jag behöver miljöombyte. Jag har redan en gång drabbats av dollartecken framför ögonen och vill inte göra det igen. Jag glömmer så lätt bort att jag får jobba hårt för pengarna och det är inte värt det i slutändan tror jag. Jag ska för övrigt byta avdelning på jobbet så det blir lite av en nystart.

Jag har även funderat på att omskola mig igen men jag känner att jag inte orkar att ta mig igenom ytterligare en utbildning. Dessutom är jag inte berättigad till studiemedel så det innebär att jag måste leva för sparade pengar och jag har inte lust att vända på varenda krona igen. Att leva stundetliv är en avklarad tid för mig. Jag tycker dessutom över 300 högskolepoäng räcker bra. Det skulle nästan bli komiskt med tre kompletta högskoleutbildningar. Men om jag hade fått backa klockan tills då jag var 25 år, och hade haft samma kunskap och erfarenhet om mig själv som idag så hade jag förmodligen sökt in till socionomprogrammet.

Jag nämnde mina studiefunderingar för min vän M, soctanten, igår när jag agerade moraliskt stöd när hon skulle handla på Bauhaus och Ikea. Hon lovade att hon skulle kolla upp lite alternativa möjligheter som skulle kunna leda mig en bit på väg i samma riktning. Jag inbillar mig att det skulle vara intressant att jobba med missbruk av någon sort, eller kanske ungdomar på glid. Jag känner jag skulle vilja ha en utmaning på jobbet, vilket jag saknar helt på nuvarande arbetsplats. Jag får pengar och mycket ledig tid men inte så mycket mer. Det saknas något känns det som. Jag får inte ut min fulla potential, jag är på fel plats och gör mig själv inte rättvisa. Jag saknar driv och engagemang.

Det är mycket möjligt att jag påverkas av min allmänna sinnesstämning som har pendlat en del på sistone. Jag känner mig rent generellt rätt missnöjd med tillvaron och vågar inte ta för mig utan gömmer mig bakom diverse dåliga skyddsmekanismer. Det tråkiga är att jag ser rädslorna och ursäkterna men gör likväl inget åt det. Istället syltar jag in mig i svåra situationer. Nu har jag börjat lyfta på locket med C igen. Jag undrar för mig själv vad jag tror jag ska hitta denna gång. Om jag gör som jag alltid gjort, kommer samma sak hända igen. Förstår inte varför det är så svårt för mig att förstå. Inget har förändrats mellan oss men jag känner mig låg och har fått för mig att jag saknar henne. Kanske är det så, eller så är jag bara ensam. En del beror nog också på att jag såg på hennes facebook profil att hon var med i nån grupp som jag tolkade som sexrelaterad även om det inte ens är säkert. Hur som helst fick jag för mig att hon hade haft sex på flera utan att jag var med och så blev jag svartsjuk, eller mest avundsjuk eftersom jag vill ha ett väl utvecklat sexliv. Jag förstår inte hur jag tänker och resonerar, för stunden har jag inget sexliv alls och istället för att försöka få igång det så springer jag händelserna i förväg och ska ha allt. Jag måste verkligen börja jobba med mitt tålamod mer.

På ett sätt tror jag inte jag kommer hitta en bättre tjej än C men samtidigt kan jag inte bli ihop med henne i brist på annat. Det kommer aldrig bli bra under såna förutsättningar. Jag kan inte säga att mina känslor för henne har förändrats. Jag är lika villrådig som alltid. Jag känner att hela situationen får mig obekväm och ängslig. Jag vill inte göra varken henne eller mig själv illa. Jag vill bara att mitt liv ska vara enkelt men istället blir det tvärtom, vilket är oerhört frustrerande.

Tur att jag ska träffa mina coacher imorgon, det känns som jag behöver få rätt på det som snurrar i skallen. Jag är inte så snäll mot mig själv som jag önskar. Jag behöver komma på bättre tankar och för tillfället behöver jag lite hjälp med det.

Min mamma suger musten ur mig

Jag har en nöt kvar att knäcka, och det gäller min mamma. Fast jag får nog formulera det annorlunda för det är inte meningen att jag ska fixa eller ändra på någon annan. Jag måste ändra förhållningssätt låter mer passande. Med henne hamnar jag fortfarande i konstiga rollspel och jag tar åt mig vad hon säger fastän jag försöker låta bli. Hon ger mig dåligt samvete, ångest och skuldkänslor. Efter att jag har pratat med henne känner jag mest ett obehag i hela kroppen. Jag blir en person jag inte vill vara när jag har kontakt med henne. Jag blir otrevlig, sarkastisk och bitsk. Jag känner ingen glädje. Tidigare är det bara C som har lockat fram samma egenskaper hos mig. Jag upplever det som att det inte finns något samspel eller samförstånd mellan oss. Jag skulle lika väl kunna kommunicera med en vägg eller mugg. Enligt mitt sätt att se det så lever hon i en bubbla av förnekelse och ingen kan tränga igenom hennes mur.

Jag har många besvikelser som jag bär på gällande mina föräldrar men jag tycker jag har accepterat och förlikats med det mesta. Jag saknar min pappa och känner kärlek till honom. Jag kan till och med bli ledsen när jag tänker på honom. Med min mamma känner jag mest ilska, frustration och uppgivenhet. Jag vet min pappa kände samma sak och hans ord till henne ekar fortfarande i mitt huvud; ”Hur ska jag nå fram till dig!?” 

Det är precis så jag också känner med henne, min pappa och jag är oerhört lika varandra, vilket jag äntligen har insett. Trots att jag blir irriterad på mycket med min mamma så har jag gått vidare med många problem och inser att vissa saker får helt enkelt bero eller så får jag bearbeta det utan hennes hjälp.Det handlar kanske inte om att jag ska nå fram till min mamma. Hon får fortsätta med sitt agerande som hon alltid gjort, kanske är hon nöjd där hon befinner sig. Bara för att jag tycker att hon lever i en livslögn och borde göra en massa annorlunda så är det kanske inte så hon uppfattar sin tillvaro. Hon har sin bild av situationen och jag har min. Jag kan inte förändra hennes sanning. Det är hon som ska leva sitt liv, inte jag. Däremot måste jag säga ifrån när hennes sätt att vara påverkar mitt liv. Det handlar om att sätta gränser. Jag varken kan eller vill förändra henne. Det ligger helt på hennes ansvar hur hon vill ha sitt liv. Jag kan bara låta henne göra det hon behöver för att må bra. Jag behöver därför förändra mitt förhållningssätt till henne. Bara låta henne vara och när hon skickar över nåt till mig som inte känns bra så får jag säga ifrån.

Under kursen jag gick i personlig utveckling så fick vi arbeta med ett verktyg som hette The Work, där en av frågorna var: ”Hur skulle du känna dig utan den känslan?” Applicerar jag det angående min så är svaret att jag skulle känna mig väldigt avslappnad och fri om jag slapp ha med henne att göra. Så frågan är om jag ska klippa bandet med henne också. För som det är nu så tillför hon ingenting positivt i min tillvaro, det är bara negativa känslor jag förknippar med henne. Det blir svårt för mig att motivera mitt umgånge med henne. Jag märker att hon känner sig enormt hotad av mig och har ett väldigt bitter uppträdande gentemot mig. Om det är så att hon är missnöjd med sin tillvaro så får hon lösa det på något annat sätt än att lägga över det på mig. Det främjar inte vår relation.

Det känns som att min mamma och jag inte har klippt navelsträngen riktigt, hon har svårt att acceptera att jag är gammal nog att sköta mig själv, och att jag inte behöver henne längre. Jag förstår det är tufft för henne att vara helt ensam men det måste hon hantera själv. Hon har ansvar för sitt eget liv och de val hon gör. Dessvärre gör hon sällan några val alls, hon är minst sagt handlingsförlamad och har en tendens att skylla på andra. Det är bekvämt för henne för då slipper hon se sin egen del.

Som det är nu så finns det bara en anledning att jag inte klipper bandet och det är för att jag känner dåligt samvete, vilket är rätt ironiskt, för det är den känslan jag vill slippa men som jag hela tiden upplever med henne hur jag än gör. Att hon har en del pengar jag en dag kan ärva känns helt ointressant, jag får skapa min egen lycka och ekonomi. Jag tycker det är sorgligt med tanke på att vi är en liten familj men kanske att jag måste låta henne vara för sig själv. Kanske är det först då vi kan nå fram till varandra. För tillfället suger hon bara energi från mig och jag blir missmodig.

Jag tillägnar min mamma en passande låt, Mother av Glenn Danzig. I denna korta version kommenteras den av två av mina ungdomshjältar Beavis and Butthead.

Skenet bedrar

Jag kan inte minnas att jag någonsin har känt trygghet, jag har nog alltid haft dåligt självkänsla, varit orolig och nevös. Känslan av övergivenhet och att jag känner mig ensam har alltid funnits där. Jag har alltid haft svårt att stå upp för mig själv och sätta gränser, berätta vad jag vill och tycker. När jag tänker på det är det helt naturligt utifrån min uppväxt där jag hela tiden fick nya personer att anpassa mig till. Mina föräldrar jobbade på båt och medan de var iväg och arbetade bodde jag antingen hos mina mor- eller farföräldrar. Ibland följde jag även med mina föräldrar och då fick jag anpassa mig till den miljön. Jag har blivit en anpassningsexpert där mina behov aldrig har fått komma till tals. Istället har jag varit mån om att passa in för att inte sticka ut och blivit påverkad av min omgivning.

Som liten var jag alltid kortast i klassen och hade konstigt efternamn, det var som upplagt för att bli mobbad. Dock klarade jag mig alltid undan, min räddning var att jag var duktig på bollsporter och det var viktigt på den tiden. Jag hade dessutom några äldre beskyddare i form av grannbarn. För att klara mig undan elakheter tillhörde jag snarare de som mobbade andra än blev mobbad själv, men jag höll låg huvudsakligen låg profil på den punkten.

Jag dömer inte mig själv för hur jag hanterade min uppväxt, det var min överlevnadsstrategi och jag var ingen elak person. Men det var viktigt för mig att ha en tillhörighet. Jag tillhörde så klart gruppen som började dricka tidigt och jag var oftast en av dem som var fullast av alla. Det var förmodligen mitt sätt att dämpa ångesten från att inte ha fått tillräckligt utrymme som barn. Mina föräldrar var så upptagna med att bråka att jag glömdes bort.

Jag växte upp i en småborgerlig förort där allt på ytan var väldigt fint. Men nu när jag blickar tillbaka fanns det många trasiga själar bakom de polerade fasaderna. I min familj var det ytan utåt som var viktigt, vad skulle grannarna annars säga? Men jag tror nog alla förstod ungefär vad som pågick, mina föräldrar var aldrig blyga eller diskreta när de bråkade. Vid middagsbordet var skilsmässa och otrohet vanliga förekommande samtalsämnen. Jag fick ofta höra att så fort jag fyllde 18 år så skulle mina föräldrar skiljas. Kanske inte den bästa uppväxten för trygghet och harmoni. Jag är besviken på mycket med mina föräldrar men det kunde varit värre. Jag hade rena kläder, tak över huvudet och mat på bordet. Mina föräldrar slogs inte, hade inga drog- eller alkoholproblem utan var i grund och botten ganska normala. Det gick ingen nöd på mig ekonomiskt, det var så mina föräldrar kompenserade sitt dåliga samvete. Mina föräldrar var inga elaka människor däremot skulle de aldrig ha mötts, och än mindre ha skaffat barn. De hade en förmåga att plocka fram det absolut sämsta hos varandra och den som kom i kläm var jag. Att jag som barn skulle stå och medla mellan två vuxna personer är helt galet. De var båda fega på sitt sätt och stannade kvar i relationen på grund av sina rädslor. Det var bekvämt för båda att ha en relation även om den inte fungerade. En dålig relation var bättre än ensamhet och skammen över att ha misslyckats.

Min mamma var den känslokalla medan min far nog egentligen ville prata mer men jagades av sitt dåliga samvete. Han och jag påmminer väldigt mycket om varandra. Idag grät jag när jag kollade på gamla bilder från min uppväxt. Anledningen att jag kollade gamla bilder var att min uppgift till en kurs jag går i personlig utveckling är att ta med några bilder från min uppväxt till nästa möte. På bilderna är det oftast min pappa och jag som sitter tillsammans eller gör något ihop. Det är han som ger mig tryggheten och närheten. På samma fotosekvenser men där mina föräldrar har bytt plats bakom kameran så ser min mamma mest besvärad ut när jag är i närheten. Det gör ont i mig att se det eftersom jag har skyllt mycket av mina föräldrars bråk på min pappa. Det var enklare att skylla på honom för när han var borta var det lugn och ro därhemma men när han kom hem var det alltid bråk. Jag har inte sett och förstått min mammas del förrän på senare år. Det gör ont i mig att jag inte kan få prata med min pappa om det här. Med min mamma försöker jag pratat om det och har även skickat henne långa brev där jag berättar hur jag känner och upplever det. Men hon helt avskärmad från sina känslor och har kört huvudet så långt ner i marken att hon inte är kontaktbar. Det gör mig oerhört frustrerad när jag inte når fram. Jag vet min pappa upplevde samma frustration och han kunde inte hantera det särskilt bra.

Allt har ett slut

Följde upp mitt impulsiva och lite barnsliga beslut häromdagen med att skicka ett sms till Miss Orange under kvällen där jag bjöd in henne till en perverterad sexakt. Jag tyckte själv mitt sms var grovt men skickade det ändå, kan väl inte påstå att jag brydde mig särskilt mycket om hur hon skulle uppfatta det. Jag var både arg och ledsen över att hon inte hört av sig ett dugg efter att vi hade haft sex häromdagen eftersom ovissheten gnagde i mig. Min tanke var att det skulle bli vår sista träff om hon tackade ja. Jag hade velat fram och tillbaka under hela dagen innan jag skickade mitt sms. Dock avböjde hon med motiveringen att hon var oerhört lockad men att det skulle vara av fel skäl, däremot ville hon gärna träffas och prata. Jag har inget intresse av att ha henne som vän så att träffas och prata är otänkbart.

Efter sms-utbytet pratades vi vid under kvällen i gott samförstånd. Hon berättade att hon inte ville ha en sexuell relation med mig, hon tyckte vår sex häromdagen hade varit annorlunda för henne än tidigare. Hon hade inte känt värme, kärlek och närvaro. No shit, Sherlock, vi har inte haft sex på nästan ett år och däremellan har hon gått igenom ett antal killar så det vore ytterst anmärkningsvärt om allt hade känts bekant och tryggt direkt. Hon hade samma argument när vi umgicks tidigare, varje gång jag kom hem efter att ha varit bortrest med jobbet ett längre tag. Hon motsäger sig själv hela tiden men det verkade åtminstone som hon förstod att hon inte kan hålla på som hon gör och att hon skapar förvirring med sitt agerande. Både för mig och sig själv.

Hon lovade att aldrig mer höra av sig till mig, även om hon skulle känna sig ensam och sentimental, och att hon skulle radera mig på alla tänkbara sätt i sin mobil. Jag hoppas innerligt hon gör det denna gång. Hon lätt matt och ledsen, jag förmodar detta tär lika mycket på henne som på mig, så därför tror jag hon gör det denna gång. Jag känner så klart ett stort vemod över detta beslut men samtidigt också en stor lättnad. Uppbrott är aldrig kul och detta har varit en ytterst speciell relation som jag aldrig varit maken om tidigare. Men så har också alla tjejer jag umgåtts med tidigare varit friska. Jag har tappat räkningen på våra uppbrott genom åren och det känns väldigt tjatigt med detta ständiga upprepande av att få henne ur systemet. Det tar så mycket tid och energi i anspråk som jag behöver till bättre saker. Denna gång har jag dock mig själv att skylla. Jag hade kunnat ignorera hennes kontaktförsök när jag var i London. Dock var skadan redan skedd eftersom hon har mig i ett järngrepp och jag blir alldeles uppriven när hon hör av sig.

Hon har inte för något gott med sig och jag har skapat mig en felaktig bild av henne där jag idealiserat en person som inte har gett mig mycket glädje men däremot mycket obehag och olust. Jag har låst mig vid vissa egenskaper hos henne, en del som jag knappt har fått ta del av men som jag ändå tillskrivit stor betydelse.  Det får jag försöka arbeta med så jag får en mer nyanserad och riktig bild av henne. Det skulle underlätta tillvaron avsevärt för mig. Dock kommer hon finnas i mina tankar och jag kommer förmodligen alltid jämföra andra tjejer sexuellt med henne. Jag måste dock komma ihåg att hon inte var frisk utan hade ett självskadebeteende  med sina diagnoser och använde sex som flykt för att slippa jobbiga tankar och tillvaro. Men det är svårt att backa när man fått uppleva vissa extrema saker. Det är lätt att tro att alla tjejer har samma sexuella syn som Miss Orange och sedan bli besviken när så inte är fallet. Men det ligger på mig att påminna mig själv, främst då när det går trögt för mig,  för det är då behovet av det extrema är som störst.

Allt kött blir hö, för att använda ett av Miss Oranges favorituttryck. Nu är det verkligen slut hoppas jag. Fridens

Förlåt Anna Wokpanna, försoning del 3

Detta är ett brev jag funderat på att skriva hur länge som helst men jag har inte kommit mig för av olika anledningar. Förmodligen för att du är den svåraste att skriva till eftersom du är den som betytt mest för mig. Det är saker jag velat säga och får ur mig men jag har inte vetat hur och på vilket sätt. Jag är medveten om att vi bröt upp för väldigt länge sen och för dig är allt utagerat sedan länge. Du har gått vidare sedan lång tid säger du. Det har jag också på ett sätt men på ett annat plan har jag det inte alls. Det är mycket jag inte minns från vår sista tid ihop och efter att vi bröt upp. Allt är som ett stort svart hål. Jag vet mest att jag behandlade dig väldigt dåligt. Det jagar mig ofta och jag får minnesbilder på min näthinna som får mig att skämmas som en hund. Jag minns hur jag försökte få dig att ställa upp på alltmer avancerade sexlekar, mest bara för att locka fram ett nej från dig, för i min förvirrade värld var det ett bevis på att du inte ville mig väl och det berättigade min otrohet. Jag minns också med stor olust hur du hade förberett dig sexuellt för mig vid nåt tillfälle när jag kom hem på lunchen från mitt jobb och jag bara tittade på dig föraktfullt och lät det bero. Du hade verkligen ansträngt dig men fick ingen uppskattning alls. Jag kan inte ens föreställa mig hur förnedrad du måste ha känt dig. Jag är så ledsen. Jag var så självupptagen att det var skrämmande.

För mig går det knappt en dag utan att jag tänker på dig och det är vissa saker jag vill du ska veta och det är därför jag skriver. Nånstans i mitt inre hoppas jag nog också att du ska se att jag är en annan person nu som blivit mer stabil och fått bättre självkänsla även om det är en ständigt pågående process som måste underhållas så jag inte faller tillbaka i gamla spår.

Under vår tid tillsammans var jag till stor del lycklig och aldrig otrogen mot dig förrän allt rasade för mig. Det finns ingen som jag respekterat, älskat och tyckt om som person som du. Sen att jag handlade fullständigt respektlöst mot dig är en annan sak. Jag förstår du har svårt att tro det och förmodligen bara minns sista tiden vi hade tillsammans där jag var en totalt deprimerad, mörk, självupptagen, gnällig pessimist som försökte trycka ner andra, och främst då dig tyvärr, och få alla att må lika dåligt som jag. Jag kände mig som en tickande bomb och var helt uppslukad av självmordstankar och andra destruktiva funderingar.

Nånstans på vägen tappade jag greppet om allt i min tillvaro med dödsfall, krävande släktingar, arvstvister, misslyckade utbildningar, arbetslöshet etc. Jag trodde jag kunde reda ut saker på egen hand utan hjälp men fokuserade helt fel och gick komplett vilse. Min självkänsla var i botten och jag började bete mig illa framför allt mot dig. Det var aldrig min avsikt att såra dig och bete mig som en idiot, tyvärr kan jag inte ha det ogjort. Jag kan bara se till att aldrig göra om det. Jag hade så mycket märkliga uppväxtmönster i mitt bagage som hindrade mig att agera på ett schysst sätt mot dig. Jag vet du sträckte ut din hand för att hjälpa mig men jag kunde inte ta emot din hjälp. Eftersom jag i min uppväxt fostrats med att det alltid fanns förväntningar på hjälpen så trodde jag att du resonerade likadant. Att du förväntade dig något av mig i gengäld. Jag förstod inte att du gjorde det av kärlek till mig. Jag var så tömd på energi att jag inte kunde ta emot din hjälp eftersom jag i min snedvridna värld trodde du ville ha något tillbaka och då var det lättare för mig att avstå din hjälp. Sen tror jag det även handlade om en slags stolthet att jag inte kunde förmå mig att be om hjälp. Jag har aldrig sett någon i min familj be om hjälp kravlöst.

Den enda personen jag strulade med under tiden med dig var C och jag fastnade i så mycket lögner att jag visste varken in eller ut till slut. Jag drevs av ett enormt dåligt samvete för vad jag hade gjort mot dig men kunde inte bara ta in din smärta och ilska utan försökte i stället fixa din tillvaro. Något som du verkligen aldrig hade bett mig göra. Jag försökte betala av min skuld till dig genom att finnas till hands och även flytta ut ur vår lägenhet och ta reservmöbler. Det var mitt sjuka sätt att visa att jag var ledsen, genom att lida materiellt. Jag förstår att du bara blev förvirrad. Som jag skrev innan är det en period i min tid som är som ett stort svart hål. Jag var totalt förvirrad och mitt inre var ett kaos utan like. Tyvärr hade C inte begrepp eller styrka att hålla sig undan mig för då kanske du och jag hade kunnat få rätt på det. När du och jag gick i parterapi så låg hon hela tiden och störde. Det blev inte ett ärligt försök från min sida. Jag var vid den tiden oerhört manipulativ och kunde säga vad som helst för att få uppmärksamhet. C försökte fly från mig flera gånger men jag håvade in henne i mitt nät igen. Dessutom behövde jag professionell hjälp vilket dröjde innan jag fick eller snarare förmådde mig att inse att jag behövde för att få rätsida på min tillvaro. Jag kunde inte ta mig ur det på egen hand.

Det enda jag sökte var någon att hålla tag i för stunden som kunde hjälpa mig till nästa dag. Det kändes som jag hoppade från ett isflak till ett annat där jag förtvivlat försökte hålla mig flytande innan det smälte.

Mitt destruktiva beteende pågick långt efter att du träffade A och mina lögner fortsatte med C. Det snarare blev än värre. Jag skulle faktiskt kunna säga att det urartade helt. Så även om du inte har något till övers för C, med all rätt, så kan jag säga att hon drabbades om möjligt ännu värre. Jag försökte även håva in dig i mitt nät men tur som träffade du A och tröttnade på mig. Annars hade eländet mellan oss kunnat fortgå än längre.

Jag har sedan dess ”fladdrat” runt väldigt länge och sökt ”kickar” på alla möjliga håll för att på något sätt bedöva mig själv. Det har varit en slags ångestdämpning för att slippa ta tag i min tillvaro. Kanske var det också ett behov jag hade att tillfredsställa eftersom jag varit involverad i två längre relationer sedan jag var 21 år. Jag träffade dig ganska omgående efter att det tagit slut med E. Jag tror jag kände mig låst i mitt liv på nåt märkligt sätt som jag inte riktigt kan förklara, att jag behövde mer tid för mig själv och även träffa andra tjejer för att lära mig att uppskatta det jag hade. Hur som helst så har det varit som en slags drog men som inte gett mig skrumplever eller förstörda lungor. Däremot får man brustet hjärta, blir känslokall och tappar självrespekt. Jag säger inte att allt är frid och fröjd i min tillvaro nu heller men jag vet vilka problem jag hade och det som återstår vet jag hur jag ska tygla. Jag vet också vad jag behöver och inte behöver i min tillvaro. Jag har lyckats få rätsida på mina prioriteringar helt enkelt och vad jag uppskattar.

Min självkänsla har ökat sen jag numera kan försörja mig själv och även insett vad det var som skedde tidigare. Jag har klippt banden med min uppväxt och försonats med det som har varit. Jag vet också vilka varningssignaler som jag eventuellt ska lyssna till i framtiden och då vet jag också var jag kan få hjälp. Nånstans i mitt förvirrade tillstånd trodde jag hela tiden att gräset var grönare på andra sidan. Numera vet jag att det inte är bättre eller roligare på andra sidan gräset, det är bara nyansskillnader och tillfälliga sådana. Det handlar mest om från vilket håll jag tittar. Jag vet du har sagt till mig när vi träffats efter vårt uppbrott att jag inte borde lägga så stor vikt på sex och du har haft rätt. Det har förstört mycket för mig men sex var min drog för att uthärda tillvaron. Jag lyckades ibland lura mig själv att jag var lycklig eftersom jag hade ett avsevärt mer avancerat sexliv än min omgivning. Men det var självbedrägeri på hög nivå eftersom jag inte mådde bra i grund och botten. Något var allvarligt fel.

Där jag befinner mig nu så finns det inget jag längtar efter mer än att kunna bilda en familj. Jag vill inte längre vara ensam och jag har fått så pass mycket rätsida på mig själv och mitt tidigare destruktiva mönster att jag vill gå vidare till nästa fas. Jag vill ha trygghet, harmoni och ha en person att dela tillvaron med. Att få och ge omtanke och kärlek. Jag vet också vem jag helst av allt skulle vilja ha vid min sida, nämligen du. Jag vet du skulle bli en fantastisk mamma och ingen hade blivit gladare än jag om du blev det tillsammans med mig.

Det är inte så att jag på fullt allvar har trott att vi ska bli ihop igen men jag ska inte förneka att jag åtminstone har funderat eller tom hoppats att tanken/möjligheten fanns där. Annat vore märkligt eftersom personer som du inte växer på träd. Hade jag mått bra hade jag aldrig någonsin släppt taget om dig.

För mig är du en speciell person, jag har aldrig träffat någon som du som kan visa så mycket kärlek och omtanke för omgivningen och som är så full av integritet. Jag har inga minnen av att jag någonsin hörde dig gnälla eller baktala folk. Däremot har du kanske haft synpunkter men befogade sådana i så fall. Jag har aldrig träffat en ärligare person än du och därför känns det så oerhört trist att veta hur jag behandlade dig. Du var min ögonsten och jag var alltid förundrad att du ville vara ihop med mig. I ditt sällskap kunde jag slappna av och må bra, så länge jag mådde bra. Jag trivdes i ditt sällskap eftersom du var en tuff och självständig tjej som dessutom delade många av mina intressen. Jag tyckte vår tillvaro var behaglig på grund av ditt jobb där veckodagarna aldrig såg likadana ut. Vi fastnade inte i det klassiska mån-fre tänkandet. Du är den enda person jag verkligen älskat och som fått mig att känna mig uppskattad tillbaka och det är nog därför jag aldrig kan sluta tänka på dig, jämföra dig med andra, eller för den delen prata om dig med andra. Jag har blivit lite som R med sin M.

Nånstans har jag hoppats att tiden ska ha läkt alla sår och att du skulle känna förtroende för mig igen eller åtminstone lite nyfikenhet men jag förstår nu att det inte är möjligt. Jag har innerst inne hoppats att vi skulle kunna göra en repris på B och P som fick ihop det igen efter lång frånvaro från varandra och nu har barn ihop och en stabil relation. Dock hade dom inte förstört allt innan så som jag gjorde. Men mest vill jag som sagt att du ska veta att det jag gjorde mot dig var aldrig något personligt utan jag tappade helt kontrollen över tillvaron. Jag säger inte det som en ursäkt för så klart ska jag ta ansvar för mina handlingar men det kunde jag inte vid tidpunkten. Jag brukar anse att vissa personer förtjänar den behandling dom får utifrån hur dom själva agerar men i ditt fall så är du en person som absolut inte skulle råka ut för det jag gjorde mot dig. Jag kan inte föreställa mig hur ledsen, oförstående och besviken du måste ha varit på mig utifrån hur du alltid hade funnits för mig och ställt upp för mig. Det var inget fel på dig, du kom bara i kläm. Tyvärr var du den som fick lida mest och det är jag väldigt ledsen för och önskar jag kunde ha ogjort. Men det kan jag inte, jag kan bara leva med det och framför allt se till att historien aldrig upprepar sig. Du har en väldigt stor plats i mitt hjärta och där kommer du alltid att finnas oavsett vad som händer. Jag kan bara säga förlåt och be om ursäkt.
Kram

Förvirrade själar

Fick alldeles nyss ett samtal från mitt ex C som gör mig både ledsen, irriterad och förvirrad men också glad på ett konstigt sätt. Sedan nyår så har vi en mer ärlig och uppriktig kommunikation med varandra på gott och ont. Idag meddelade hon att hon ska på bio med sitt ex M, killen som ringde mig hem för nån månad sedan när hon var hos mig. Senaste gången C var ute med honom fastnade jag lite i gamla vanor och började med mitt destruktiva beteende att ta kontakt med någon sexkontakt. Dock fullföljde jag det aldrig. Nu blir jag helt konstig i kroppen men det gäller att bara vara i det och inte agera. Känna att det är ok och ofarligt. Annars kan det bli en dum konsekvens av någon sort. 

Jag vet C pressas av åldern och vill ha barn omgående men att välja som hon gör känns destruktivt och påminner om hur jag levde mitt liv innan. Ena dagen med en tjej, nästa dag med en annan. Även om jag och mitt ex är uppriktiga med varandra så tvivlar jag på att hon är lika uppriktig mot honom och berättar att han är hennes andrahandsval. Tror inte heller att hon berättar för honom att vi har sex emellanåt. Han är nämligen galet svartsjuk. Mitt ex väljer för tillfället mellan vad hon anser är två bra killar men som jag själv skulle definiera som två killar med problem. Jag går igenom en storstädning i mitt liv och den andra killen är väldigt svartsjuk, vilket innebär att han också jagas av något som han förr eller senare måste ta itu med.

Jag varken kan eller vill lova C hur vår eventuella framtid ihop ser ut. Men just nu skulle jag kunna lova henne en hel del men samtidigt vet jag att jag då gör det i affekt. Det blir en panikartad reaktion i fel syfte. Jag vill inte såra eller göra henne illa fler gånger, därför måste jag bita ihop nu. Tur jag ska iväg och hälsa på min syster i helgen, då blir jag lite upptagen.

Dejtingproblematiken

Idag var jag på dejt för första gången på väldigt länge. Kan knappt ens minnas när det var senast, kanske augusti förra året. Då var det med tjejen jag valde att kalla Viola. Jag har varit återhållsam ett längre tag eftersom jag går igenom en rejäl storstädning i mitt liv. Därför har det på flera plan varit helt fel att involvera tjejer i mitt liv även om jag inte lyckats helt.

Dagens dejt har jag som alltid hittat via en kontaktsida, dock en rumsren sådan. Vi har haft mycket kontakt via sms och mail, hon mailar gärna via sin favoritleksak, Iphonen. Vi hade nu kommit till den punkten att det var dags att träffas irl om det inte skulle rinna ut i sanden. Själva beslutet att träffas tog vi väldigt spontant, hon cyklade nämligen förbi där jag bodde medan hon skickade ett sms. Fem minuter senare träffades vi för att äta.  Jag hannn därför aldrig bli nervös. Vi cyklade till ett ställe nära mig och hade en trevlig kväll tillsammans. Vi skrattade och pratade otvunget och tyckte nog båda två att det kändes naturligt och bra.

Hon framstod som en aktiv och självständig person med sunda värderingar och intressen. Dessutom ser hon bra ut och har ett smittande skratt. Att hon arbetar som läkare får anses som ett bra kap förmodar jag. Likväl känner jag att vi inte kommer träffas mer. Jag var nog inte hennes typ, hon var lite ”svårare” än jag. För övrigt vet jag inte hur min typ av tjej ser ut men jag har en svag känsla av att denna tjej är pryd, precis som Viola. Jag vet ingenting säkert, vi har inte ens kommit i närheten av ämnet än men det är förmodligen det som gör mig skeptisk. Jag har faktiskt inte en aning hur jag skulle kunna lyckas med ett närmande med denna tjej om hon inte klädde av sig naken och satte sig i knäet på mig. Men jag tvivlar starkt på att det skulle hända. Hon framstår inte som typen som har sex som en viktig del i sitt liv. Tror inte hon har tid för det för hon har hur många järn i elden som helst. Men vad vet jag egentligen. Jag försöker bara hitta problem och brister istället för att bara gilla läget och se vad som händer. Jag kan dock inte förneka att min sexsyn förstör mycket för mig. Vi får se om någon av oss tar kontakt med varandra framöver, fram till idag har vi haft daglig kontakt.

Jag tror jag måste fördjupa mig vidare i böckerna jag läser för tillfället och även kolla in en rolig blogg jag hittat som handlar om en nätdejtande kille. Han har mycket tips. Nåväl, fortsättning följer alldeles säkert…

En dos självömkan

Har fastnat i självömkanträsket i helgen och har svårt att ta mig ur det. Det är väldigt ocharmigt. Jag får inte fart på något i min tillvaro, jag velar, är feg och obeslutsam. Jag har fortfarande en osund relation till mitt ex C, det känns som vi har varandra i ett osynligt koppel fastän vi inte är tillsammans. Hon vill bli ihop med mig påstår hon även om jag tror hon mest är förvirrad. Själv vill jag också ha en relation mer än något annat men inte med henne. Fast det förmår jag inte att säga till henne. Jag tycker jag har klippt tillräckligt med band senaste månaderna med tanke på att det var något helt nytt för mig. Nu lägger jag över det på henne och hoppas hon tar tag i det genom att agera fegt och passivt. Fast jag vet inte om det kommer hända, för idag tyckte hon det var hög tid att jag gör ett aktivt val. Hon sa hon inte tänkte hjälpa mig i att göra ett passivt val. Jag förmodar det innebär att hon har genomskådat mig och vill jag ska säga till henne att det är över. Jag förstår inte varför jag inte kan nöja mig med henne, hon uppfyller så mycket av det jag vill ha hos en tjej. Jag formligen slår knut på mig själv för att det ska fungera med henne men det går bara inte. Jag hittar alltid något fel. Det är väldigt märkligt att jag jagar fel hos andra när jag är långtifrån perfekt själv.  

Idag gjorde jag henne ledsen genom att vara helt självupptagen i min egen värld när hon hade köpt en ny bil. Hur svårt kan det vara för mig att visa lite glädje för någon annan? Mitt sura humör påverkar andra och det vill jag inte. Jag vet jag inte ska vara hård mot mig själv utan försöka vara snäll men det är svårt när jag blir så uppjagad på mitt eget agerande. När jag mår som jag gör nu är det väldigt nära att jag börjar starta kontaktprofiler på internet så jag kan verklighetsfly lite men jag försöker hålla emot. Det kommer inte leda till något vettigt ändå. Som grädde på moset saknar jag dessutom min borderlinetjej, Miss Orange, och vill ta kontakt med henne. Har dock inte en aning om vad jag saknar hos henne, kanske bara att jag vill må ännu sämre.

Läste en passande text i en självhjälpsbok som passar in perfekt på mig och min tillvaro. Det är taget från boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Jag läste boken för några år sedan, men har läst om den nyligen i förhoppningen att den skulle fastna bättre denna gång.

”Kanske känner du igen dig i upplevelsen av att ständigt jaga framåt och vilja vidare. Målet kan vara mycket diffust och otydligt eller kristallklart. Hur det än förhåller sig med tydligheten i vad du vill med ditt liv, dras du kanske med en gnagande tanke om att det du har och det du är just här och nu bara är en passage, en parantes inför något annat, något bättre, något mer eller mindre. Fyll själv i det som passar dig: bara jag har … så blir allt annorlunda. Tanken kanske driver dig till en frenetisk aktivitet. Eller till en synnerligen aktiv passivitet som inte leder dig i någon riktning alls, en uppgivenhet och handlingsförlamning som beror på att kraven är för höga.”

Jag passar enormt bra in på det sista, jag får inte tummen ur röven med något men har ändå en solklar bild vad jag vill och behöver. Men jag är så rädd och feg att jag inte får gjort någonting alls, och så klankar jag ner på mig själv. Inte särskilt konstruktivt. Att döma sig själv hårt är inte att vara snäll, vilket innebär att jag motarbetar mig själv.

Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig?

En bra fråga som du kan ha med dig när du står inför svåra val som dessa är: Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? Det var svaret jag fick från en av mina samtalsterapeuter efter att jag mailat henne om mitt dåliga beslut att ge mig in i borderlinekriget.

Jag har funderat en del på det och jag kan se hur jag alltid väljer att ha rätt. Jag inser också att det inte tagit mig särskilt långt i vissa avseenden. Jag är ingen besserwisser, men däremot är jag väldigt kompromisslös och kontrollerande såtillvida att jag föredrar att saker görs på mitt sätt så jag kan ha kontroll över skeendet. Jag kan ha svårt att lämna över kontrollen till andra personer men det beror sig på situtionen för ibland gör jag det mer än gärna. Men så klart bottnar det i en osäkerhet inom mig. Att jag sedan dessutom är väldigt envis och tävlingsinriktad förbättrar inte saker när det gäller att tänka på den bästa lösningen för stunden.

Ibland hade det varit enklare för mig att rycka på axlarna och gå därifrån med ett leende på läpparna men jag har en osviklig förmåga att ihärdigt kämpa på för min sak. I min kamp med borderlinetjejen har jag fokuserat helt fel, vilket har tagit mycket värdefull energi i anspråk som jag kunde använt till bättre saker. Jag funderade ganska tidigt efter vår separation på att byta mobilnummer, blockera mailadresser osv. men jag ansåg att det skulle jag inte behöva göra för vi var två vuxna personer som kunde uppföra oss anständigt. Hade jag inte varit så envis och följt min första tanke så hade jag besparats många upprivande situationer. Nu har jag sedan några dagar äntligen gjort det, och det visade sig vara precis så enkelt som jag hade tagit reda på att det skulle vara, så jag förstår inte varför jag inte bara gjorde det direkt. Vissa av mina personliga egenskaper har en tendens att stjälpa mig, snarare än att hjälpa mig.

Jag har aldrig behövt vidta så drastiska åtgärder tidigare i mitt liv med någon människa som jag har behövt göra med borderlinetjejen. Med tidigare tjejer har jag t.o.m. kunnat var vän med många efteråt men i detta fall vill jag rensa ut allt som påminner om henne. Jag förvånas över mitt eget agerande för det är så olikt mig. Hon kom mig innanför skinnet, eller snarare jag tillät henne,  på ett sätt jag inte kan förklara för någon som inte varit anhörig till en borderlineperson. Jag vet att de enda gångerna jag verkligen kunnat få hennes närhet och värme, vid sidan om sex, var när hon sov. Då hade hon tryckt i sig en massa tabletter och sov tungt. Då brukade jag gilla att ligga nära henne och hålla om henne krampaktigt ungefär som att hon inte skulle smita iväg. För i verkliga livet kändes det alltid som hon skulle ge sig av från mig. Hon var som en hal ål. På sätt och vis var hon en bra övning på att släppa kontrollen eftersom hon var så oberäknelig pga. sin sjukdom men jag föredrar nog att träna på att släppa kontrollen under mer friska förutsättningar som inte innebär så mycket smärta.

Jag ska snart jobba och där har jag perfekta möjligheter att öva på att släppa kontrollen. Kan bli intressant och se hur det känns för mig. Jag inser också att det är bättre att vara lycklig än att ha rätt, för saker ordnar sig alltid till slut oavsett vem som utför det och på vilket sätt. Jag ska bara ta till mig det och praktisera det så det blir en vana att agera så. Det gör mig nog till en mer balanserad person.

Farliga relationer?

Hittade en intressant artikellänk om en kille som tillbringat många år ihop med en borderlinetjej. Nu mådde han allt annat än bra.  Även om jag inte råkat riktigt illa ut kan jag ändå känna igen mig i en hel del.  
Artikelpersonen hade även medverkat i en bok ägnad dem som vet hur det är att leva med personer som har borderline. Boken heter Farliga Relationer? Om Borderline och är ett kommande läsprojekt för mig när jag läst ut Casanovas Kvinna som handlar om medberoende. Jag behöver all kunskap och bekräftelse jag kan få för att inse att det jag upplevt med borderlinetjejen är sant. Det känns tryggt att höra av andra som upplevt liknande saker.

Jag känner mig helt urholkad, söndertuggad och utspottad efter mina 3½ år tillsammans med den pyskiskt labila tjejen. Jag är ett nervvrak. Hon har inte fört mycket gott med sig.

Jag har blivit ordentligt skadad av mitt destruktiva leverne de senaste 5-6 åren och i synnerhet tiden tillsammans med borderlinetjejen. Jag har sett liknande erfarenheter på anhörigas forum kring borderline. Många nämner att de har svårt att hitta normala relationer efteråt. Det gränslösa borderlinepersoner erbjuder är så oerhört spännande och triggande, trots att de kanske bara ger det 5% av tiden. Övrig tid är medioker och präglas av olust, obehag, röra, svek osv. Men ändå griper vi efter halmstrån och förförs av de där 5% för de är fantastiska, snudd på magiska.  Då är det på en nivå som är svår att förklara för en utomstående och som gör att man uthärdar övrig tid eller åtminstone ser fram emot nästa bra stund. Men den kan dröja.

Jag har en tjejkompis som säger precis samma sak. Hon var ihop med en kille som också var psykiskt labil och hade problem som kan liknas vid borderline. Hon upplever att hon blir uttråkad av normala killar, men hon vet också att problemet ligger hos henne. Hon söker sig till killar som får henne att känna något. Jag kan lätt identifiera mig med det påståendet för jag har aldrig känt så mycket i mitt liv som med borderlinetjejen och det var spännande. Tyvärr var det dock mest negativa känslor jag kände eftersom de skapar så mycket obehag omkring sig. I min relation med henne har jag återskapat min uppväxt. Jag lyckades aldrig få ordning på min familj som liten och det gick inte bättre att fixa borderlinetjejen som vuxen även om jag har fått uppleva samma olustkänslor. Jag har känt mig bekant med allt men tröttnade till slut.

Lyckligtvis för egen del har jag aldrig delat lägenhet med tjejen och vi har inte heller några barn eller annat som binder oss samman. Annars hade jag nog blivit galen. Jag inser dock att det kommer ta lång tid innan jag återhämtat mig. Jag blir fortfarande helt uppriven varje gång hon hör av sig.

12 tecken på mitt sexmissbruk

Det tog mig lång tid att inse att jag hade problem eller jag borde snarare säga att det tog lång tid innan jag valde att ta itu med det. För det faktum att jag hade problem hade jag varit medveten om länge. Jag hade varit inne och kollat på sidor om sex- och relationsmissbruk i många år innan jag till slut tog mig mod. Det var mycket tack vare en tjejkompis som jobbar som soctant, som rekommenderade mig att ta kontakt med socialrådgivarna jag nu går i samtalsterapi hos. Hon gav mig namn, telefonnummer, e-mailadresser osv. Allt var serverat på silverfat. Det blev svårt att ignorera det.

Jag hittade många olika sidor där jag kunde ”testa” mig själv och se om jag var sexmissbrukare. De flesta av dessa tester påminner om varandra. Den som verkligen fick mig att vakna upp var följande:

12 tecken på att du missbrukar sex: Länk

1. SEX MED OKÄNDA
Du har sexuella relationer med människor du inte känner.
Kommentar: Vid några tillfällen bjöd jag in tjejer för anonymsex. Det var ett rollspel där vi inte sågs utan träffades i mörkret. Kunde vara en tjej som kom över iförd bara kappa, stövlar och stayups.

2. ISOLERING
Du är rädd att bli ensam och stannar kvar i destruktiva relationer. Kanske isolerar du dig både från dina vänner och din familj.
Kommentar: Borderlinetjejen säger det mesta på denna punkt. Jag trodde hon skulle lämna mig om jag inte var henne till lags även om jag nu vet att det aldrig hade hänt, hon släpper fortfarande inte taget. Jag mörkade att jag träffade henne för mina vänner och familj då jag inte kunde stå för det.

3. TVÅNGSMÄSSIG JAKT
Du jagar tvångsmässigt från den ena relationen till den andra.
Kommentar: I min strävan efter att få trygghet och harmoni gick jag från relation till relation utan att klippa tidigare band. Upplagt för kaos och lögner.

4. FLERA PARTNERS
Ofta har du mer än en sexuell eller känslomässig relation.
Kommentar: No shit Sherlock, se punkt 3.

5. KÄNSLOFÖRVÄXLING
Du blandar ihop kärlek med attraktion och med medömkan.
Kommentar: Jag trodde det var kärlek jag kände med borderlinetjejen men det var medömkan då jag tyckte synd om henne.  Jag blev lurad av de starka känslorna och förväxlade dem.

6. ENSAMHET = TOMHET
Du känner dig tom och ofullständig när du är ensam. Även om du är rädd för närhet och engagemang söker du hela tiden relationer och sexuella kontakter.
Kommentar: Jag i ett nötskal. Därför jag sökt mig från relation till relation i tron att jag skulle finna ro. Men det jag inte har inom mig lär jag inte hitta hos andra.

7. MANIPULERAR ANDRA
Du använder sex och känslor för att manipulera och styra andra.
Kommentar: Jag har manipulerat med både sex och känslor. Med borderlinetjejen visste jag att jag hade något hon behövde. Med andra tjejer har det handlat mycket om att säga rätt saker.

8. FANTASIN TAR ÖVER
Du blir handlingsförlamad eller allvarligt distraherad av romantiska eller sexuella fantasier.
Kommentar: En hel del tid har gått åt för att skapa scenarion för sexupplevelser i olika former.

9. UNDVIKER ANSVAR
Du undviker att ta ansvar genom att binda dig vid människor som inte är känslomässigt tillgängliga.
Kommentar: Borderlinetjejen än en gång. Hon sa hela tiden att hon inte ville ha en relation men likväl kunde hon inte hålla sig borta från mig. Jag trodde på fullt allvar jag ville dela tillvaro med en psykiskt labil person som lever i kaos.

10. FÖRSLAVNING
Du förblir slav under ditt känslomässiga beroende, romantiska intrigerande eller dina tvångsmässiga sexuella aktiviteter.
Kommentar: Jag kunde inte ta mig ur mitt beteende fastän jag visste det var självdestruktivt. Gamla dagboksanteckningar är en sorglig påminnelse om detta.

11. UNDVIKER INTIMITET
För att undvika att känna dig sårbar drar du dig undan alla intima kontakter.
Kommentar: Mitt ständiga fladdrande från relation till relation är bevis nog.

12. IDEALISERAR ANDRA
Du tillskriver andra människor magiska egenskaper och idealiserar dem. När de inte kan uppfylla dina fantasier eller förväntningar klandrar du dem.
Kommentar: Jag idealiserade borderlinetjejen emellanåt. Vi hade ju magisk sex ihop så jag tänkte att om hon bara fixade till lite småsaker skulle allt bli bra. Vilket skämt.

Till ovan 12 punkter kunde jag själv addera ytterligare tecken på att något inte stämde i min tillvaro. Alldeles för mycket tid överlag gick till sex i någon form, antingen i tanke eller utövande. Dessutom hade jag sexleksaker för en väldans massa pengar och jag fortsatte köpa nya saker utan minsta tanke på kostnad. Jag ansåg det vara viktigt för att kunna förverkliga någon sexfantasi. Men framför allt var jag inte nöjd med min tillvaro överlag, jag blev inte gladare utan snarare kände jag mig mer och mer urholkad, tom och känslomässigt förstörd.

För att ytterligare övertyga mig själv om mitt problem provade jag även följande test med samma mediokra resultat:  10 tecken på sexmissbruk

Även SLAA, Anonyma sex- och kärleksberoende, har ett bra test som gav mig liknande resultat. Det är lite mer omfattande. SLAA självtest

Att hantera mina rädslor

Mycket av mina problem beror på mina rädslor som jag burit med mig från uppväxten. Tidigare har jag genom åren dämpat och flytt från dem på olika mindre konstruktiva sätt. Som liten försökte jag vara mina föräldrar till lags och formligen slog knut på mig själv, från tidiga tonåren fram till jag var närmare 30 år hade jag ett alkoholintag som var klart större än normalt. Jag drack inte dagligen, och höll inte på med återställare. Däremot drack jag 1-2 ggr i veckan och blev alltid fullast, jag hade inga spärrar och drack till det bittra slutet. Jag hade minnesluckor och vid något tillfälle pissade jag även på mig. Jag drack som ångestdämpning. När jag började närma mig 30 insåg jag att detta håller inte längre. Dock dröjde det innan jag hamnade i terapi. Så istället för att ta itu med mina problem, dvs. rädslorna, bytte jag från alkohol till sex. Missbruken är besläktade och det är lätt att skifta från ett till ett annat, precis som jag gjorde.

Jag anser mig dock aldrig ha haft problem med porr eller onani. Jag ser på porr och onanerar men inte i några avsevärda mängder, inte så att det kan anses som störande eller avvikande.  Jag kan vara utan det i perioder utan att det bekommer mig. Mitt problem har snarare hanterat om att jag haft sexchattande och sex som tidsfördriv och verklighetsflykt. Jag har även använt sex som belöning i en annars mörk tillvaro. Sex har varit mitt andningshål.

Jag har genom diverse relationer sökt en trygghet jag inte kunnat hitta eftersom jag varit tom på insidan och istället har jag nöjt mig med sex även om jag egentligen ville ha något mer. Jag har gillat uppmärksamheten och bekräftelsen jag har fått. Den har varit omgående och utan möjlighet att förneka. Jag har triggats av spänningen och fått mina kickar på detta sätt. Jag har haft flera kontakter på gång samtidigt, mest beroende på min oförmåga att klippa band som beror på diverse rädslor. Det har skapat väldigt komplicerade situationer.

Jag har så klart njutit av att vara eftertraktad av flera tjejer samtidigt och triggats av att både ha kakan och äta den, eftersom det inte ska vara möjligt. Jag kände en slags maktkänsla över att jag lyckades manipulera verkligheten.  Jag har ljugit och förundrats över att ingen kommit på mina lögner. Det har varit spännande på ett sätt men så klart sorgligt på ett annat. Jag har ibland formligen skrattat åt vissa galna saker jag gjort, det har varit som en slags berusning, och tänkt ”shit vad bra jag är på detta, jag kan få tjejer att göra i princip vad som helst”. Ibland har jag drivit saker till sin spets bara för att se om det var möjligt, och det var det allt som oftast.

Tjejerna jag har umgåtts med har alla säkert haft sina skäl till att ställa upp på det, en del i destruktiva syften, andra för att det passade för stunden. Jag vet bara mina egna motiv. Samtliga tjejer har så klart varit sexuellt flexibla och spelat efter mina spelregler, annars hade jag tappat intresset. Ingen av oss har kommit till skada fysiskt men däremot har nog de flesta av oss inte mått bra psykiskt. Det har varit många svek, lögner och brutna löften på vägen.

Jag har aldrig mått dåligt av det jag gjort vare sig före, under tiden eller direkt efter men när kicken lagt sig kommer känslorna krypande. Jag har känt mig mer och mer urholkad och tom. Jag sitter nu på ett digert sex-cv och jag har i princip ingen sexfantasi ogjord men det gör mig inte gladare idag. Jag har spelat ett spel med hög insats och tiden hann ikapp mig som den alltid gör hur väl man än försöker fly.

Igår i samband med en utvärdering av min samtalsterapi fick jag frågan om hur nöjd jag var med mitt sexliv för stunden på en skala från 1-10. Lustig fråga kan tyckas när mitt sexliv är obefintligt. Min första känsla var så klart en 1:a och totalt missnöjd eftersom jag saknar sex, men där jag befinner mig för stunden känslomässigt är sex inget alternativ, så jag skulle likväl kunna ge det en 10:a för mitt sexliv är perfekt utifrån min situation. Jag tror jag gav det en 4:a till slut. Jag tror jag skulle värdera det olika varje gång jag får frågan eftersom det skiftar så fort vad jag känner för tillfället.

Jag har tullat på så många gränser att jag just nu är väldigt osäker på min sexualitet. Jag kan inte riktigt avgöra vad jag gillar och vad jag har gjort för att få kickar. I grund och botten vill jag minnas att jag alltid varit openminded men frågan är i vilken utsträckning.

Nu försöker jag för första gången hantera mina rädslor och det handlar inte om att förtränga dem utan lära mig leva med dem och inse att det är ofarligt. Jag fick rådet att se rädslorna som riktigt goda vänner som berättar en sanning för mig om något jag själv kanske är omedveten om eller försöker förtränga. Även om sanningen är obehaglig så är den välmenad. Rädslor är trots allt indikationer på att någon inte stämmer och i varje rädsla döljs något positivt. Jag har nu kommit förbi värsta steget där jag bara drabbas av panik och/eller knappt kan andas. Så klart tycker jag inte det är kul och det gör fortfarande ofta ont, både fysiskt och psykiskt. Ibland känns det som ett stort jävla svart hål. Jag kan känna hur jag plötsligt blir helt varm och det sticker över brösten för att inte tala om den grävande känslan i magen men jag har lärt mig leva med det och mycket har trots allt blivit bättre på två månader. Mycket av det jag varit livrädd för tidigare, var trots allt inte så farligt. Bara för att jag klippte kontakten med en del snuttefiltar och inte har någon sex längre så har inte världen gått under. Jag har fortfarande kvar mitt jobb, ekonomi, lägenhet, hälsa, vänner osv. Däremot har mina vanor förändrats men inte nödvändigtvis till det sämre. I det stora hela är jag mer avslappnad och harmonisk även om jag pendlar en hel del. Det är tvära kast och det går snabbt, nästan så jag borde vara fastspänd och ha hjälm.

Jag vet att jag har stark drivkraft, målmedvetenhet och är hyggligt tävlingsinriktad, vilket gagnar mig från att falla tillbaka. Jag har gett mig fan på att inte vika ner mig eller för den delen svika mina vänner, familj eller socialrådgivarna som jag jobbar med i samtalsterapin. Tidigare när ingen visste något, då svek jag bara mig själv men nu är det så många fler inblandade. Det gör att jag känner större ansvar att kämpa på. Fast i slutändan handlar det så klart i första hand om mitt eget välmående. Jag är värd att må bra och min tidigare ”problemlösning” havererade fullständigt, alltså får jag prova nya metoder och se om det fungerar bättre.
Men som sagt, det går snabbt i tankarna och detta är vad jag känner nu. Sen helt plötsligt kanske jag sitter med skägget i brevlådan igen så det gäller att försöka vara ödmjuk. Jag hoppas jag kan fortsätta ha kraft att kämpa på. För det kommer vara tufft lång tid framöver. Men det är jag inställd på.