Minnesanteckning till mig själv

Jag blir förvånad vad snabbt det går att glömma bort bra strategier och verktyg som jag lärt mig de senaste åren genom terapi, kurser och böcker.

Då jag sitter i en rörig situation med tjejen på andra sidan jordklotet och inte är helt nöjd med mitt agerande i situationen så började jag läsa Hemligen – från ögonkast till varaktig relation igen. Har även läst en del gamla anteckningar från kurserna i personlig utveckling.

Det känns som att jag bör komma ihåg följande punkter:

• Kontrollera inte situation genom att agera på tankar. Försök släppa taget och inte manipulera.
• Lös min egen inre konflikt och kasta inte över den på någon annan.
• Iaktta den kognitiva triangeln inom mig. Sätt käppar för att undvika rundgång.
• Var vaksam på automatiska tankar, notera och låt dem passera. Lyssna inte på egot som bara vill bekräfta min rädsla och förstöra. Utmana och ifrågasätt istället.
• Gör tvärtom-metoden hur jobbigt det än känns för stunden
• Tänk på willingness-verktyget när jag är på väg att göra nåt för att lindra min smärta.
• Läsa min egen blogg för att påminna mig hur dåligt jag mått tidigare och att det kunde ha varit värre.

Dålig krishantering

Jag är på kurs denna vecka. Jag var inte överlycklig att behöva åka iväg, särskilt som jag redan hade gått den tidigare. Dock har jag omvärderat situationen nu och är riktigt glad att jag får gå den. Den passar precis in där jag befinner mig. Kursen handlar huvudsakligen om hur folk beter sig i stress- och krissituationer. Det är nyttigt att repetera och denna gång har jag avsevärt större förståelse för vad som sägs än senast för fem år sen då jag var mitt uppe i mitt kaos. Jag tror inte ens jag hade nått bearbetningsfasen i en krishantering vid den tidpunkten. Jag låg nog nånstans kring reaktionsfasen och den tedde sig i verklighetsflykt.

Vid stress, särskilt om det pågår under längre tid, utvecklas det tydligen lätt en depression och jag skulle vilja påstå att jag var stressad från 1996 fram till runt 2001, därefter hamnade jag i ett stillestånd eller vaccum där jag var oförmögen till något konstruktivt överhuvdtaget. Jag befann mig mitt i en livskris. Det var fly eller slåss som gällde för mig, dvs människans överlevnadsinstinkt slog till. Jag valde att fly. Jag fick ibland kroppsliga signaler att nåt var fel, t.ex. svimmade jag vid ett antal tillfällen då allt bara blev snurrigt för mig och jag föll ihop. Läkarna sa att det var några kristaller som var i obalans men jag minns de ställde frågor kring stress då. Jag uppfattade inte själv jag var stressad utan trodde nog livet skulle se ut som det gjorde. Jag visste inget annat.

Jag hade varit ofrivillig hemhjälp till min mormor och morfar under några år, vilket sög musten ur mig. Jag tappade helt greppet om vad som var rimligt och jag var oförmögen att säga nej. Som liten hade dom passat mig mycket så jag kände att jag ville eller skulle betala tillbaka. Jag minns jag kände mig mer som en vaktmästare/hemhjälp än ett barnbarn, särskilt som de envisades med att sticka till mig pengar varje gång jag var där. Pengar jag inte ville ha för dom kändes bara olustiga att ta emot även om jag idag kan se att det inte var någon muta utan i all välmening, men så uppfattade jag inte det då. Min mamma gjorde inga större ansatser att avlasta mig utan tyckte situationen var rätt bekväm. Jag vet detta gjorde mig väldigt arg men det behöll jag inom mig även om det så klart sken igenom ibland, mest då på närstående som jag tyckte borde förstå min situation. Men tankeläsning funkade lika dåligt då som idag. Hur som helst låtsades min mamma ovetande om varför jag betedde mig illa eller så trodde hon verkligen på fullaste allvar att jag bara var allmänt otrevlig.

Medan jag höll på som hemhjälp försökte jag även slutföra en utbildning som jag redan 1-2 år innan examen anade inte skulle leda någon vart. Jag kände att jag inte var i en position att byta då jag redan hoppat av två tidigare utbildningar och denna gång tog jag dessutom studielån. Vid sidan om detta tog jag även extrakurser både på högskola och komvux samtidigt som jag jobbade extra på helger. Jag försökte även upprätthålla en relation med min sambo. Tyvärr var det hon som fick ta mest stryk. Idag kan jag lätt se att mitt fokus borde ha varit på oss två och vår relation, det övriga hade fått lösa sig på annat sätt. Och det hade det alldeles säkert gjort också. Men jag var van att anpassa mig och ställa upp för andra så jag klev in i rollen utan betänkligheter, det gick per automatik.

När jag väl tog examen besannades tyvärr mina farhågor om jobb och jag fick ströjobb som bröt ner mig. Jag tyckte kraven som fanns på jobben var för låga i förhållning till min kompetens och jag blev missmodig. Det var ströjobb som vem som helst kunde få. Det var också samma jobb som jag hade varit synnerligen nöjd med så länge det var extraknäck medan jag studerade, men när det plötsligt var på riktigt passade det inte. Då ansåg jag mig vara värd nåt bättre. Jag var på en del intervjuer men mitt självförtroende och självkänsla var helt i botten och sånt ser en normalbegåvad rekryterare direkt.

Medan detta pågick dog min pappa och morfar inom loppet av en månad. Det tog mig hårt, särskilt morfar då han var min förebild. Min pappa och jag hade en ansträngd relation vilket inte hjälpte, dessutom var det så mycket elände kring hans död att det bara blev ilska och frustration. Helt plötsligt stod jag som ensam man i familjen inför mamma, mormor, lillasyster och flickvän. Jag upplevde det som att jag nu skulle vara den starka beskyddande mannen när allt jag bara ville göra var att lägga mig ner och gråta. Jag kände att det var vad som förväntades av mig även om ingen sa det, men min mamma och mormor agerade därefter. Det gjorde däremot inte min flickvän eller lillasyster men jag tog på mig den rollen även för dem. Jag klev alltså rätt in i en roll jag varken ville ha eller behärskade, och som egentligen ingen bett mig om. Jag kände att det inte fanns tid för mig att vara svag och be om hjälp, jag var tvungen att vara stark och hålla ihop familjen. Alltså bet jag ihop som jag hört man skulle göra. Jag vet inte vem jag försökte lura, ingen blev åtminstone lurad, allra minst jag själv.

Jag mådde allt sämre, mina dryckesvanor var usla och som grädde på mosen hade min lillasysters mamma fått vittring på pengar så vi hamnade i en minst sagt snaskig arvstvist dessutom. Jag ville bara gå upp i atomer. Nånstans i denna veva, insåg jag att dricka inte var lösningen på mina problem, sex blev helt plötsligt mer intressant, särskilt lite avvikande sådan. Mitt intresse för sex i olika former hade funnits sen långt tidigare, och under normala omständigheter, men nu ville jag bara prova nya saker hela tiden. Jag pressade min flickvän och ville närmast ha ett nej från henne för att det skulle bevisa för mig att inte ens hon ville mig väl. Så snurrigt hade allt blivit för mig. Jag vet hon gick över sina gränser för att göra mig glad men jag var likgiltig. Det gör mig riktigt ont idag att tänka tillbaka på det. Till slut var jag otrogen med en tjej och sen började det gå utför på riktigt för mig. Jag hade hur mycket obearbetade händelser som helst som jag gick och bar på, dessutom hade jag gamla saker som på något sätt låg vilande under ytan från min uppväxt. Jag hade lyckats gömma undan dessa under ett antal år tillsammans med min sambo där jag med tiden fann en trygghet. Dock hann tiden ikapp mig också, som den gör med oss alla, och när allt rasade för mig så kom det gamla också som ett brev på posten för att förstärka eländet.

Med tanke på de symptom som uppvisas under depression och stress är det fortfarande för mig en gåta hur jag lyckades ta mig igenom ytterligare en högskoleutbildning. Dock är det mycket svarta hål för mig under denna tid. Men nånstans uppstod med tiden en bearbetningsfas, dock lyckades jag inte ta mig hela vägen upp utan rasade hela tiden ner igen. Jag gick hos en samtalsterapeut och sedan en psykolog men vi avbröt behandlingen för tidigt kan jag förstå idag. Det är först sedan julen 2009 som bearbetningsfasen har påbörjats på riktigt, så klart har jag halkat en del gånger men jag börjar närma mig nyorienteringsstadiet där jag faktiskt ligger en nivå högre än när allt utlöstes. Där jag står bättre rustad än tidigare. Mycket har berott på min vilja att förändra min livssituation, vilket gestaltat sig i samtalsterapi och kurser i personligutveckling som exempel. Plötsligt har intresset för mig själv, och mitt välmående blivit viktigt. Idag har jag ett värde, åtminstone oftast. Jag har lärt mig att våga säga nej och kan även stå upp för mig själv bättre än tidigare även om det finns mer att arbeta med på denna punkt. Jag har fått tillbaka mitt känsloregister till stor del, vilket gör mig mer mänsklig. Jag kan också känna glädje. Jag har också börjat ifrågasätta saker runtomkring mig på ett annat sätt, vilket är vanligt i denna fas. Jag funderar till exempel mycket på att byta jobb och göra något helt annat som passar mig som person bättre. Jag kan ibland undra var jag hittade min plötsliga kraft till förändring men det har ingen betydelse egentligen. Det viktiga är att jag gör det. Förmodligen fanns det en mening med allt som hände för att jag skulle ta mig dit där jag är idag. Känslan över att det behövde ta så lång tid kan dock göra mig lite ledsen ibland.

Eftersom jag under så lång tid levt ensam åtminstone på mitt eget sätt att se det, för det har funnits folk runt mig hela tiden, så är det kanske därför jag har en så stark längtan till att få tillhöra ett sammanhang. Att känna att jag passar in och får vara med. Kanske beror det på min rädsla för att bli övergiven, vilket till stor del härstammar från min tidiga uppväxt där jag bodde hos olika familjemedlemmar till stor del. Jag var för liten för att förstå vad som pågick.

Under min kris fick jag för mig att jag var en osocial person men det har jag insett är helt fel, jag gillar att ha folk runtomkring mig. Att jag drog mig undan folk när jag mådde som sämst, är helt naturligt, det är så vi brukar agera. Jag orkade inte svara på frågor, ljuga om hur jag mådde och så skämdes jag över mig själv. Inte som upplagt för att vara social när jag är dränerad på energi, glädje och självkänsla. Det var enklare att isolera mig och skapa ett utanförskap.

I min iver att hitta rätt blir det ibland fel. Ibland väljer jag fel dörrar som jag borde ha låtit vara stängda och ibland blir jag för avvaktande. Det är kanske inte i första hand en relation jag behöver, även om jag tror det skulle kunna hjälpa mig en bit på vägen i min önskan om ett sammanhang. Men jag måste kanske prova nya vägar för att hitta dit, vara modig och nytänkande och undvika gamla spår som bara är återvändsgränder. Våga ifrågasätta mer runtomkring mig.

Idag fick jag höra några minst sagt gripande berättelser av den psykolog som är föreläsare på kursen. Det var så sorgligt att jag kände tårarna i ögonen. Det fick mig att inse att det finns folk som har det riktigt illa. Ibland kan det vara bra att påminnas om det för att få lite styrka.

Under kursen fick vi också se en videoupptagning som spelades in under gårdagen då vi gruppvis genomförde ett katastrofskådespel i en simulator. Vi hade olika befattningar i en krissituation som vi skulle hantera, och hela tiden dök det upp nya problem och förutsättningar, allt för att sätta oss under stor press och öka stressen. När det var klart fördes vi omedelbart in i ett rum som var riggat som en presskonferens. Det momentet kom väldigt oväntat för oss. Där fick vi sedan besvara en massa frågor från låtsasjournalister om vad som hade hänt och varför vi agerat som vi gjort. Det var kul att se videoupptagningen och hur vi alla betedde oss i denna nervösa situation, främst då genom kroppsspråk. Övningen hade många syften men bland annat att förstå hur vi beter oss i en stressad situation, och även hur vi ska hantera medier i en eventuell krissituation även om så klart vi aldrig skulle behöva gå direkt till en presskonferens efter en olycka. Det var en mycket rolig och intressant övning.

På slutet av dagen fyllde vi i ett personlighetstest. Jag blev en aning överraskad, till min fördel, av en del av svaren. Områden som jag själv upplever som svaga var varken höga eller låga utan snarare medel. Jag passar alltså in i landet lagom. Får se vad som väntar morgondagen, ska bli spännande.

Ett tag sen sist

Det är väldigt lätt att lura sig själv och börja fuska med sitt mående. Jag kan se hur jag blir mer tillåtande med saker jag inte borde syssla med, och att jag kommer bort från saker som får mig att må bra, och som är viktiga för min utveckling och välmående. Tidigare skrev jag en del i min blogg när jag inte mådde bra, nu har jag till viss del slutat med det. Jag har blivit lite lat och bekväm, sen är det nog så att tillvaron inte har varit för komplicerad eller så hanterar jag den en aning bättre numera när jag har en hel del verktyg att använda.

På jobbet har det varit rörigt, där det pågår en omorganisering, bara någon månad efter den senaste. Vi återgår nu till hur det var tidigare då den nya organisationen var helt misslyckad. Den har kostat företaget många miljoner och framför allt har det inneburit förlorat förtroende hos såväl kunder som anställda.

På dejtingfronten är det status quo. Jag möter inga bra tjejer. Jag har varit på en del dejter men det finns inget samspel, det uppstår ingen kemi. Jag har träffat en tjej som är helt normal, har bra jobb och ordnat liv men det finns ingen som helst dynamik mellan oss. Det är trist, för jag vill så gärna ha en relation. Detta blev extra påtagligt igår när jag var på kräftskiva hos en vän. Så gott som samtliga där var par och jag blev avundsjuk på alla som hade någon tjej att krama och kyssa. Min vän som hade festen har precis träffat en tjej och de var nykära, vilket var så uppenbary. Ögonen glittrade och de kunde intehålla sig ifrån varandra. Det var kul att se, för han unnar jag verkligen att träffa en tjej, men likväl så är det klart jag vill ha samma sak och det gör ont i mig att inte ha det.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det så svårt för mig att träffa rätt. Jag tror det beror delvis på att jag inte bara ”nöjer” mig med en tjej utan jag vill också att vi ska fungera ihop och känna att det känns rätt. Jag kan knappt minnas hur det känns men jag tror och hoppas jag ska känna igen känslan. Sen är det hela min sexuella läggning som är ett problem. Jag lägger väldigt stor vikt på sexbiten hos en tjej. Jag borde bli mer ödmjuk och tålmodig där, inte så att jag ska avstå saker utan mer ge tjejer lite tid att bli nyfikna. Nu dissar jag dem omgående om jag uppfattar minsta lilla tecken på prydhet. Jag tror inte heller att jag är helt klart känslomässigt med Miss Orange och så länge jag känner så är det inte möjligt att träffa någon tror jag.

Jag fick nyligen kontakt med en tjej som visade sig vara lika problematisk som Miss Orange även om hon inte hade några diagnoser. Hon omgärdades av mängder med problem. Hon hade blivit misshandlad av sitt ex, låg i vårdnadstvist, hade kollapsat och var sjukskriven, blivit antastad på jobbet osv.

På vägen hade hon raderat bort sig själv helt, och levde och identifierade sig själv genom sitt barn, sitt ex, sin familj och sitt jobb. Vi fick snabbt kontakt via nätet och pratades vid i telefon nästan omgående. Första gångerna pratade vi i flera timmar. Hon pratade säkert 90% av tiden och då huvudsakligen om sitt ex och om sig själv. Jag insåg att hon hade mycket att jobba med och mina varningsklockor ringde för fullt. Till slut fick jag nog och sa som det var, att jag ansåg hon hade mycket att jobba med och att jag inte var intresserad. För mycket av det hon hade framför sig hade jag genomgått tidigare och att jag inte önskade vara närvarande. Det skulle inte vara bra för mig.

Nån dag senare kom ett blomsterbud hem till mig med en ros från tjejen. Det fick mig att tänka att jag åtminstone skulle ta en fika med tjejen. Jag var nyfiken på att se vad det var för en märklig människa jag stött på. Jag tyckte att det minsta vi kunde göra var att träffas efter att ha tillbringat mängder med timmar i telefon. Så en kväll kom hon hem till mig och det slutatade med att vi hade sex. Hon var duktig på sex märkte jag och det fanns potential att utveckla henne på ett sätt jag finner tilltalande. Dock kände jag precis som innan att hon inte var en person jag ville ha en relation med. Vi lever helt i olika världar och jag är inte det minsta intresserad av hennes. Hon har så mycket i sitt bagage att jag blir helt matt. Hon har åtminstone börjat plocka i sitt liv och går i terapi men det känns som att jag har kommit avsevärt längre än henne.

I förrgår träffades vi en andra gång och då var det för att ha sex. Hon är helt omättlig och sanslöst kåt. Det är precis sånt som triggar mig. Hon har skickat minst sagt vågade bilder och videor till mig och sånt gillar jag. Vi är sexuellt kompatibla verkar det som. Nu hoppas jag kunna träna upp henne lite men samtidigt är jag lite rädd för vad jag sysslar med. Men jag måste våga och pröva mig fram. Känns det inte bra får jag helt enkelt säga ifrån. Jag tror inte hon ska hindra mig från att hålla ögonen öppna för den tjej jag verkligen vill träffa, då jag inte har några känslor för henne.

Jag vet inte riktigt vad hon tror och hoppas på men det känns som vi båda är överens om att det bara handlar om sex. Jag märker dock att hon skiftar en aning i humör, ena stunden vill hon en massa saker, nästa stund blir hon tveksam och avvaktande. Jag föredrar när det är raka besked och tydlig kommunikation. Velande får mig bara irriterad och frustrerad. Jag tycker hon är rolig att ha sex med men i övrigt har jag inget intresse av att lära känna henne. Hon skulle inte tillföra någon positiv energi i min tillvaro, snarare tvärtom. Jag vågar inte riskera att hamna i något energikrävande, jag vet hur lätt jag har att trampa fel.

Nya kunskaper och färdigheter

Har tillbringat helgen i Stockholm med sista delen i moment 2 av personlig utveckling. Det har som alltid varit givande men också tufft och gett mig en hel del tankeställare. Än en gång åkte jag på en ”snyting” av en av mina coacher, en välbehövlig sådan. Jag trodde jag hade kommit längre med mitt bearbetande av mina föräldrar och framför allt då min mamma. Men min coach menade att jag behövde göra en storstädning eller sorgbearbetning av henne, annars skulle jag aldrig kunna bli fri. Som det är nu anser hon att jag bara snurrar runt i en torktumlare. Det är varmt, det gör ont men allt är bekant.

Jag kan se att jag har gjort framsteg med min mamma om jag jämför med hur vi hade det för något år sedan innan jag började storstädningen av mitt liv, men det finns fortfarande mycket anklagan och bitterhet kvar hos mig upptäckte jag under några av helgens övningar. Några av övningarna var oerhört intressant och tankeväckande. En gick ut på att identifiera saker som mina föräldrar inte sagt eller gjort när jag var liten som jag idag tänker eller känner hade varit bra. Jag hittade massor med saker som jag skrev ner och dessa låg sedan till grunden för det som jag saknar inom mig och som jag därför söker hos andra för att fylla tomrummet. Det gestaltar sig i ett medberoende. Det var en rejäl väckarklocka. Jag trodde jag hade bättre koll men jag kände mig inte särskilt nedslagen av detta ett längre tag utan såg det snarare som en möjlighet att kunna jobba vidare med och vara medveten om problematiken. För nu vet jag vad mina fällor är och vad det beror på. Det känns som en lättnad.

Vi fick också göra upp en handlingsplan som vi ska ha med oss framöver. Jag spaltade upp 3 punkter som är det som står närmast på tur att ta itu med. Först på listan hamnade att göra någon slags städning eller sorgbearbetning för att gå vidare med en del tråkiga saker som hänt i min tillvar och som jag fortfarande inte lagt bakom mig. Det börjar bli hög tid nu kan jag tycka. Jag ska se om jag kan hitta en kurs som går i Malmöområdet, det känns enklare än att behöva ta sig till Stockholm, dessutom är det billigare. Det börjar bli en hel del pengar jag har lagt ner på mig själv, men jag kan inte klaga, det är en investering i mitt liv, och lyckligtvis har jag lyckats lägga undan en del pengar genom åren.

Jag känner mig modig och duktig som utmanar mig själv hela tiden och provar nya saker för att må bra. Det tyder på att jag värdesätter mig själv. Jag kunde bara lagt mig raklång på soffan och varit passiv och gjort mig själv till offer.

Första dagen i mitt nya liv

Livet börjar vid 40 sägs det. Vilken floskel skulle jag sagt innan men nu är det ett faktum. Fyllde 40 år för några dagar sen. Får försöka bruka allvar med att få det liv jag önskar och anser mig förtjäna. Jag har inte nått dit riktigt än.

Jag fick i alla fall en bra födelsedag. Spelade först en runda golf med en vän i underbart väder, och senare på kvällen möttes vi upp för att äta på Debaser. Då dök ytterligare några vänner upp som en överraskning. Jag blev riktigt glad, det värmde. Jag bjöds på god mat, svalkande dryck och trevligt sällskap. Kan inte bli bättre än så.

Jag anser ha gett mig själv bra förutsättnignar för att få en bra tillvaro framöver. Jag går fortfarande  i terapi och deltar även i en kurs i personlig utveckling som jag hoppas ska generera mycket gott för mig gällande välmående, trivsel och glädje, men också förhoppningvis för framtida yrkesval. Från och med idag har jag även börjat äta medicinen Voxra. Jag fick den utskriven till mig i torsdags men har väntat fram till idag då jag inte ville störa mina förberedelser för Göteborgsvarvet som jag deltog i igår. Ville inte heller börja äta den på min 40-års dag, det kändes på något sätt deprimerande.

När en av mina coacher först föreslog ”lyckopiller” kände jag mig instinktivt förolämpad. Det skedde under kursen i Stockholm. Jag kände mig som en 40-årig loser som behöver äta tabletter för att må bra. Jag kan tycka att jag skulle gjort det för länge sedan i så fall och inte nu när saker mer börja falla på plats. Men samtidigt kan jag se hur jag ofta känner mig låg på energi och saknar glädje och mening. Men sen insåg jag att det kanske är så att den kemiska balansen i min hjärna inte är som den ska och då kanske detta hjälper. Förhoppningsvis får jag lite hjälp på traven i min strävan att få ett behagligt liv. Jag behöver fylla på mina depåer och inte arbeta i uppförsbacke som en av mina coacher sa.

Jag pratade med några av kursarna om det och det visade sig att det var fler som åt liknande mediciner och alla var nöjda med resultatet. Jag har alltid hyst lite agg mot medicin oavsett vad det gällt, men det är nog mer pålagor jag fått under min uppväxt än mina egna åsikter. Varför ha ont om det går att lösa? Jag har inte löst så många problem på egen hand än så länge. Bättre att ta hjälp om det finns. Jag har varit villig att gå i terapi och även kurser i självhjälp för att må bra så varför inte prova detta tänkte jag. Jag har inget att förlora, medicinen är inte beroende framkallande och skulle det bli konstiga biverkningar får jag helt enkelt sluta. Jag har svårt att se några negativa konsekvenser. Jag vill vara modig och prova.

Jag nämnde en del av mina farhågor för en läkare jag pratade med men blev trygg i det han sa. Jag nämnde även Miss Orange och alla hennes tabletter som hon åt. Hon hade en hel lite låda full av tabletter. Dessa mixade hon dessutom efter egen förmåga när hon fick sina perioder och ansåg sig veta bättre än läkarna. Läkaren konstaterade torrt att jag inte kan jämföra mig själv med en borderlineperson med diagnoser. Dessutom ska inte jag äta den typen av preparat och jag ska inte ha en massa olika sorter utan en enda.

Jag kan se att jag är lyckligt lottad som hela tiden får möjligheter till lösningar, både terapi och kurser, och nu medicin. Jag vågar be om hjälp och är villig att ta emot den som ges. Självklart är jag tacksam att jag har de ekonomiska resurser som ibland krävs men det har jag skapat själv genom mina jobb. Nu provar jag något nytt, kanske kan det skänka mig den glädje och mening jag saknar. Kanske behöver det bara ske lite justeringar i min hjärna för i grund och botten går det verkligen ingen nöd på mig men jag har osedvanligt svårt att uppskatta det jag har. Jag tar det mesta för givet istället för att stanna upp och njuta och det är synd. Något som ger mig glädje är åtminstone min motorcykel. Jag skrattar fortfarande varje gång jag sätter mig på den. Känslan är fortfarande att det är helt galet. Nytt hastighetsrekord är 174 km/h, då pumpade adrenalinet.

Sommarlust

Jag är osäker på hur jag mår. Det verkar som jag är nära ett genombrott för att må bra. Dock känns det väldigt osäkert, precis som att gå på tunn is. Det kan sluta hur som helst. Det går så snabbt att sänka mig själv.

Kanske är det solen och värmen som får mig på gott humör. Dock har jag en del som får mig att bli nedstämd. Hela mitt förhållningssätt till C är komplicerat och energislösande. Vi hamnar i gamla roller omedelbart och det är enbart destruktivt. När vi försöker prata om det så blir det konstiga diskussioner som jag inte förstår. Så klart är jag partisk och bara ser till mig själv men jag upplever det som att hon saknar självinsikt och är helt ovillig till egen förändring. Det mesta verkar vara mitt fel när jag hör henne argumentera. Jag tror det bästa är om vi helt säger upp kontakten med varandra under en period för att sedan se vad som händer. Kanske är det möjligt för oss att vara vänner i framtiden men jag är osäker på om det är intressant. Det får tiden utvisa i så fall.

Jag tror värmen har väckt mina lustar till liv så nu vill jag verkligen ha en sommarromans med allt som hör till med hångel, bad & strand, nakenbad, utflykter, uteserveringar, picknickar osv. Tyvärr har jag inte vågat exponera mig på nätet i den utsträckning jag hade önskat så jag sitter kvar på samma gamla sajt som gjort mig desillusionerad. Jag har förvisso fått kontakt med en jättesöt tjej där som verkar väldigt trevlig men det är en lång väg att vandra. Jag har en tendens att bli missmodig och inte tro på mina möjligheter på grund av saker jag fått för mig i mitt huvud.  Inte blir det bättre av att jag är så trött på alla spel och koder på nätet, det vore bättre om folk var ärliga och berättade vad dom önskade. Nu blir det någon slags ovisshet där ingen vågar vara sig själv upplever jag det som. Förmodligen i rädsla för att inte duga.

Detta har gjort att jag har känt mig deppig och uppgiven, vilket i sin tur har resulterat i att jag har upplevt en oerhört sexuell frustration. Som en konsekvens har jag gjort en del sexanspelningar till C som jag tycker var väldigt onödiga. Jag har gjort henne några tjänster som i mitt tycke har varit på gränsen att begära lite väl mycket med tanke på vad hon själv skulle erbjuda sig att göra för någon annan. Jag har därför antytt att hon kan tacka mig genom att betala i natura, vilket hon inte varit sen att acceptera. Dock har vi inte kommit så långt och jag ska försöka att inte fastna i det uttjatade spåret. Jag hade även en sexdejt inbokad med en gift kvinna jag träffat tidigare men den rann ut i sanden. Jag var villig att prova det mest för att testa mig själv och se hur jag skulle reagera, men att det inte blev av var nog trots all det bästa som kunde hända för mig. Tanken var att vi skulle haft en minst sagt perverterad tillställning, scenarion och spelregler var redan klara. Det hade utökat mitt sexuella CV men det känns bra ändå.

Jag behöver få in mer glädje i min tillvaro, jag känner att jag skrattar för lite. Jag har lyckats lite grann genom att bli vuxenkompis åt en 14-årig kille som bor i ett av Malmös ytterområden. Han är svår att ha att göra med men det är ändå kul och givande. Han får mig att se nya saker och tänka utanför boxen. Det är bra för mig. Vi har bara träffats ett par gånger än så länge men förhoppningsvis kan vi växa oss starka tillsammans.

Till helgen börjar en fortsättning på den kurs i personlig utveckling som jag gick i vintras. Jag ser fram emot att gå den. Den kan nog vända rätt på en del tankefel jag gör för tillfället. Jag har tyvärr varit bekväm en längre tid med att jobba med mig själv i den utsträckning som behövs för att gå vidare. Jag har inte heller besökt mina coacher i Malmö på ett bra tag. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla mönster så fort jag känner mig ledsen. Jag saknar modet att sträva mot det nya eller kanske att jag inte vågar släppa taget om det gamla. Hur som helst tröstar jag mig med fel saker, sötsaker och porr/onani.

Jag måste ta itu med båda, jag känner framför allt att jag tappat i kondition och hållning, vilket har fått mig än mer nedstämd, och så är den nedåtgående spiralen i full gång. Porr och onani går i perioder men det vore bra att komma från den biten också. Den får mig bara att fokusera på sex, när det egentligen är närhet, värme och kärlek jag behöver. Jag behöver självklart sex också men inte enbart, jag vill uppleva helheten.

Jag behöver ha tålamod med mig själv

Fortfarande saknar jag en grundtrygghet i mig själv, det var det problem jag identifierade under kursen i personlig utveckling som jag deltog i. Jag litar inte på mig själv. Jag känner inte efter vad jag själv vill, möjligtvis för att jag inte vågar jag eller vet hur jag gör. Det är tomt. Jag har under alltför lång tid anpassat mig efter vad andra vill. Mina val har ofta gjorts utifrån vad andra önskat eller själva valt. Det frånsäger inte mig ansvar på något sätt eftersom det är jag som har låtit detta ske. Jag tycker bara det är oerhört sorgligt att det har blivit så. Jag har anpassat mig så mycket att jag lyckats radera ut mig själv. Helt plötsligt ska jag nu göra saker jag vill och som får mig att må bra. Det är uppenbart att det blir komplicerat när jag inte har en aning om vem jag är. Det jag tror jag behöver är nog mer förnimmelser eller falska bilder som skapats i mörka perioder. Igår skrev jag att jag saknar Miss Orange och det stämmer men det är huvudsakligen sex jag saknar och någon att få bry mig om. Hon gav mig sex som fick mig lugn och att må bra. Så mycket mer positivt fanns det inte. Hon fick mycket av det jag ville ha av mig, men tyvärr var det inte ömsesidigt. Det var till stor del enkelriktat. Men det är inte enbart hennes fel, jag vågade och kunde inte kommunicera mina behov. Det hade varit skönt att få skylla allt på henne men jag måste våga se min egen del. Jag var feg och rädd av så många olika anledningar. Rädd att bli avvisad, rätt vad andra skulle tro och tycka, rädd att jag skulle ångra mig. Ständigt dessa rädslor.

Jag famlar i mörkret vad jag behöver för att känna att jag lever och mår bra. Jag tror jag anstränger mig för hårt och jag leder mig själv i fel riktning genom att hela tiden hänga upp allt kring sex. Livet handlar om så mycket annat än bara det. Jag behöver få in avsevärt mer glädje i min tillvaro. Jag vill stråla och bli varm i kroppen. Jag behöver lära mig att vårda och belöna mig själv på bra sätt. För tillfället så belönar jag mig själv genom att äta lite väl mycket godis och sötsaker och det handlar snarare om tröst för att jag tycker synd om mig själv. Det blir bara en dålig och ohälsomsam tröst, precis som onani , som är ett annat tröst- och belöningsmedel jag använder mig av. Godis och sex har följt med mig länge och jag vill så gärna hitta andra vägar att gå. Något som kan tolkas positivt. Sex behöver inte vara negativt men för mig med min bakgrund blir det komplicerat. Tills jag får rätsida på den delen behöver jag andra sätt för att må bra.

Tyvärr omger jag mig för mycket med negativa element som snarare trycker ner mig och gör att jag går tillbaka till gamla beteenden. Tillsammans med min mamma finns ingen glädje. Jag känner hur energin flödar ur mig och hur hennes negativa flöde griper tag i mig. Jag tror inte min mamma är likadan på jobbet men tillsammans med mig är våra roller så väl inkörda att vi direkt kopplar in autopilot. Tyvärr känns det som kursen är dåligt inställd för den leder oss fel. Vi är inte bra för varandra. Jag träffar inte henne för att jag vill utan för att jag måste. Eller kanske snarare för att jag känner dåligt samvete om jag inte gör det. Redan där är ett grundläggande problem. Att träffa folk på grund av tvång blir sällan lyckat och trivsamt.

C nämnde det för mig igår när vi satt och pratade i bilen på väg hem efter att ha lämnat min mamma. Att jag blir helt annorlunda och att både jag och min mamma utttrycker oss i negativa termer hela tiden. Hon har helt säkert rätt. Hon som utomstående ser det mycket tydligare än jag som är mitt i spelet. Jag tror jag blir likadan tillsammans med C. För jag känner mig svart och missmodig i tanken. Jag måste våga frigöra mig från det som inte får mig att må bra och samtidigt ändra tankemönster och förhållningssätt med mig själv så jag orkar med att vara jag.

I perioder under våren har jag känt tillförsikt och kärlek för tillvaron och mig själv men så ändras det snabbt och jag faller hårt igen. Jag måste våga resa mig varje gång jag trillar och inte bara tillåta mig själv att ligga kvar och låta livet passera förbi. Det är fegt, destruktivt, ansvarlöst och mest av allt ocharmigt. Jag vill inte vara ett offer men likväl är det så jag beter mig med mitt agerande.

Jag och min egoblogg

Jag startade den här bloggen i februari 2010 och jag kan se hur jag har varit mer aktiv i perioder. Jag upplever det som att jag skriver mer när tankarna snurrar för mycket, då behöver jag få ut det ur mig, och det har visat sig fungera bra att skriva för att få lugn. Det har gett mig viss ro efteråt att ha fått formulera ner mina tankar och funderingar kring det som händer. Här får jag ventilera det jag behöver utan eftertanke och kan gömma mig i anonymiteten.

Det är synd jag inte började skriva direkt från den dag jag bestämde mig att jag fått nog av min tillvaro, det gick nästan två månader innan jag öppnade min privata soptipp i cyberrymden. Jag hade gärna velat läsa mina tankar från första tiden som jag vet var väldigt jobbig och upprivande. Det hade varit intressant att jämföra med hur jag känner och mår idag.

För nån månad sedan fick jag statistik utskickad angående min blogg, den sa inte mig så mycket, men det är uppenbart att jag haft ett antal läsare sedan starten. De flesta som hittar till min blogg har sökt sig hit via sökningar kring sex och missbruk, vilket inte är särskilt förvånande eftersom det är det jag skriver om mest. Numera har jag i snitt cirka 30 läsare om dagen.

Det har aldrig varit mitt mål att samla läsare till min blogg för i så fall hade jag marknadsfört den genom att ge länken till min omgivning, och även varit aktiv i andras bloggar. Som det är nu kan jag skriva precis vad jag vill utan att ta hänsyn till att någon jag känner läser den. Jag kan vara sann och ärlig i det jag skriver. Det är så jag vill ha det, annars tappar den poäng. Visst kan någon bekant hitta hit av en slump men chanserna är minst sagt små och skulle så ske så är det inget nytt för dem vad som pågår i mitt liv.

Miss Orange hade en blogg som hon frikostigt delade med sig adressen till, jag och alla i hennes nära omgivning fick länken. Detta ledde senare till ett missnöje då hon gnällde att hon inte kunde skriva vad hon ville för hon visste ju vilka som läste den. Jag vet att jag störde mig på en del av det hon skrev, men samtidigt fick jag reda på saker hon annars inte hade berättat för mig. Det gjorde att bloggen blev som en kil mellan oss. Jag blev besviken på att jag aldrig omnämndes i den oavsett vad vi gjorde tillsammans. Det fick mig att känna mig väldigt oviktig i hennes tillvaro. En, eller möjligtvis två gånger, refererade hon till mig som en god vän men det var allt. Hennes blogg tappade poäng för henne tror jag, då hon inte kunde skriva fritt, och hon började skriva om sina funderingar på Darkside istället. Där fick hon vara anonym utom för de som blev hennes älskare och sen började problemen igen då killarna kände sig svikna av det hon skrev. Hon hade ett behov av bekräftelse och uppmärksamhet som gjorde att hon inte kunde vara anonym. Även om hon sa hon inte ville någon skulle läsa hennes blogg så var ju budskapet motsatsen när hon delade med sig av adressen. Även jag kan notera att jag tycker det är kul om någon kommenterar det jag skrivit oavsett om det är positivt eller negativt. Vi gillar alla uppmärksamhet. Bloggen är skriven i eget syfte men om någon annan ha glädje av det jag skriver är det en positiv bieffekt. Jag diskuterar gärna med folk. Det breddar förhoppningsvis mina vyer. Idag fick jag en fin hälsning från en person jag mailat lite grann med. Hennes ord tar jag med mig på vägen som en bra påminnelse. 
Lycka du till med allt. Snälla se till att du får det du önskar i din partner MEN glöm inte att vi är bara  människor och vi kan aldrig få helt fullt ut det vi önskar.

Ibland har jag, även om jag skriver för mig själv, känt en slags press att jag måste leverera något, och det har inte känts bra. Jag har då försökt slappna av och låta det bero. Poängen med bloggen är inte att leverera något utan bara skriva om saker som händer i min tillvaro som jag behöver ventilera på ett eller annat sätt för att må bättre. Jag tror det är mina höga prestationskrav som slagit till ibland. Det är då viktigt att jag märker av det och ignorerar behovet av att leverera för sakens skull. Jag har inga åtaganden mot någon mer än mig själv. Bloggen är ingen tävling om att jag måste skriva en massa bra saker. Den är till för att jag ska få skriva om det som pågår inom så jag inte äts upp av det.

Lite av prestationskraven och tävlingsinstinkten märks ändå av då jag alltid försöker hitta en bild som jag på ett eller annat sätt tycker passar. Ibland har jag nästan gått i baklås på bilden och så klart blivit frustrerad över det. Men jag försöker bli bättre på det och en dag kanske jag vågar lägga ut en text utan bild om jag märker att det blir svårt att hitta något passande. Men samtidigt tycker jag det är lite kul att jaga bilderna då det är lite av en utmaning.

Bokslut 2010

Nytt år och nya möjligheter som det så klyschigt brukar sägas. Jag kan göra mitt bokslut för 2010 och konstatera att det har varit ett minst sagt omtumlande år. En del har varit bra annat har varit mindre bra. Det beror på hur jag väljer att se det. Året har präglats av mycket tankar, funderingar och analyserande som har gett upphov till en massa känslor. När jag blickar tillbaka inser jag att det är mycket som har förändrats till det bättre även om det i dystra stunder inte  känns så. Jag är stolt över mig själv och den process jag genomgår. Jag tycker jag är modig som vågar göra det här jobbet utan att ha någon som håller mig i handen. Jag har blivit tvungen att lära känna och umgås med mig själv, vilket är helt nytt för mig.

2010 går till året som då jag bland annat:

• På allvar tog tag i mitt liv och försökte förbättra min tillvaro
• Erkände för mig själv och andra att mitt liv var en livslögn och vågade lyfta på locket
• Ifrågasatte mina sex- och relationsvanor på allvar
• Insåg att jag ofta använde sex som ångestdämpning, belöning och verklighetsflykt
• Gick till mina coacher ett 30-tal gånger
• Påbörjade en kurs i personlig utveckling
• Läste mycket självhjälps- och må-bra- litteratur
• Började blogga om den förändring som pågår i mitt liv
• Bestämde mig för att bli mentor till en tonåring
• Lärde mig att sätta gränser och stå upp för mig själv
• Insåg hur viktigt det är med skratt och glädje i tillvaron
• Vågade göra min röst hörd på jobbet och säga ifrån
• Har fikat och ätit middag med mig själv
• Avslutade två destruktiva relationer även om det var segt och uppslitande
• Klippte banden med ett antal snuttefiltar
• Började bearbeta min konstiga relation med min mamma
• Försonades med min pappa som dog för 10 år sedan, och känner numera kärlek och saknad
• Kom i kontakt med mitt inre barn
• Återupptog kontakten med en del gamla vänner på eget initiativ
• Började gilla mig själv en aning och inte bara sökte bekräftelse utifrån
• Har lärt mig lyssna på min kropp och börjat lita på det jag känner
• Lyckades gråta för första gången på flera år och kom mer i kontakt med mina känslor
• Vågade uttrycka att jag älskar en annan person och bli avvisad
• Blivit mer avslappnad och mår bättre inombords
• Fått höra från andra att jag verkar lugnare och mer i balans
• Kom närmare min syster och fick en djupare relation
• Förlorade min mormor
• Sprang två stycken halvmarathon, varav det ena var personbästa tidsmässigt
• Försökte vara mer snäll mot mig själv och inte döma så hårt
• Drog ner på mina måsten och lyssnade på vad jag ville
• Köpte mig en ny bil
• Gick på dejt med den sötaste tjejen någonsin
• Påbörjade en nybörjarkurs i tyska
• Försökte vara ärlig mot mig själv och min omgivning
• Öppnade upp mig mot min omgivning och fick mer tillbaka
• Insåg att jag inte har en aning om vem jag är och vad jag tycker är kul
• Provade meditation för första gången för att känna min kropp
• Lärde mig att inte agera på första tanken
• Började med att göra en självreflektion som avslutning på dagen
• Vågade släppa taget en del och släppa på min kontroll
• Provade att vara mig själv och inte bara bilden av den jag förväntades vara av andra
• Åkte på skidresa för första gången på flera år
• Besökte London och Barcelona
• Satt på Malmö Stadion och njöt när MFF vann SM-guld

2010 var också året då jag hade det tråkigaste sexlivet på väldigt länge men det är baksidan av den process jag genomgår. Det är trist men priset jag får betala. Det är där mitt problem ligger och därför är det nyttigt för mig att få perspektiv på min sexualitet.

Listan blev avsevärt längre än vad jag trodde den skulle bli. 2010 var inte ett händelsefattigt år, det inser jag nu. Där fanns både drama och skratt, sorg och glädje. Listan är bra ”cred” för mig själv.

Vad jag önskar av 2011 är att jag vågar fortsätta med det jobb jag påbörjat och ha tillförsikt att framtiden bär mig bara jag vågar ta för mig och inte styrs av mina rädslor. Jag vill fortsätta vara sann mot mig själv och min omgivning, och försöka genomskåda de spel som pågår som bara är energislösande. Jag vill våga släppa taget fullt ut. Jag önskar jag kunde träffa en bra tjej för jag skulle verkligen vilja ha en relation och prova mina nya färdigheter.

Hjärnan lurar mig

Det är frustrerande hur hjärnan och dess tankar hela tiden försöker ställa till det för mig. Så fort jag jag får en känsla av obehag i kroppen, så sänds tanken att jag behöver trösta mig och då är sex lösningen på problemet. Nu när jag inte har en partner så är alternativen onani eller att surfa lite porr. Det sistnämnda leder ofta till det förstnämnda. Jag kan även söka bekräftelse på någon kontaktsida men får jag inte den uppmärksamhet jag behöver så är jag tillbaka på noll igen. Då blir jag nedstämd och så växer obehaget och behovet av tröst blir än större, som en ond cirkel.

Detta är är bara självbedrägeri, jag lurar mig själv. Det är mina försvarsmekanismer som talar. För det enda som händer när jag använder mina quick fixes är att jag skjuter på problemet och ger mig själv tillfälligt andrum. Problemet av obehag i kroppen finns fortfarande kvar, om än för stunden nedtonat, och är desto starkare efteråt för då har det förstärkts av den skuld som jag adderar som en konsekvens av att ha tagit till mina snuttefiltar och tröstverktyg fastän jag vet det inte leder mig framåt.

Då uppstår ett nytt problem, hur ska jag förhålla mig till detta? Dömer jag mig själv hårt och är anklagande så är jag inte snäll mot mig själv. Det förbättrar inte min självkänsla, jag har redan trampat på mig själv tillräckligt. Försöker jag istället vara accepterande så är jag snäll mot mig själv men då är jag rädd att jag blir slapphänt och tillåter det att hända fler gånger. Sen är jag fast i tanken. Allt handlar om snedvridna tankar där jag ska hitta lösningar. Jag grubblar och funderar för mycket istället för att bara vara. Det är då det gäller att plocka fram de verktyg jag fått av mina coacher och på kursen i Stockholm. Genom att inte agera på första tanken utan styra den och sedan försöka stanna kvar i obehaget jag upplever, så tar jag itu med det svåra, och märker efter ett tag hur det ebbar ut och blir hanterligt. Då accepterar jag det som händer inom. Jag säger att det är ok att känna så här, jag bekräftar mig själv. Det ger mig också tillförsikt till nästa gång jag upplever ett obehag i kroppen. Då vet jag att om jag använder mina verktyg så kommer det bli bättre för det har det blivit tidigare. Det gäller för mig att våga släppa taget och inte försöka kontrollera allt, vilket jag är expert på. Jag har ett stort behov av att ha fullständig kontroll och situationen är sådan att det är omöjligt och då blir jag helt förvirrad. Det är där nånstans jag trampar snett. Men jag tror det är ett stort steg framåt att jag ser händelseförloppet och även vet vilka verktyg som fungerar. Att ha insikt är ett steg i rätt riktning.

Medveten närvaro sexuellt

Under min senaste terapi diskuterade jag och mina coacher min tomhet och rastlöshet som jag har upplevt och till viss del fortfarande upplever och de frågade när jag brukar vara helt närvarande och jag svarade att jag inte visste, att jag inte kunde minnas.

Jag sa att även om jag har många intressen så som golf, skidåkning, se på fotboll, konserter osv så är jag ändå nån annanstans i tanken emellanåt, typ funderingar som flyger iväg eller att kolla mobilen, är det någon som ringt eller skickat sms osv. Att tillbringa tid framför datorn räknar jag inte riktigt eftersom det för min del har varit lite av  verklighetsflykt tidigare. Efter en stunds funderade kom jag till slut på en sak som jag sa till dem, att jag faktiskt hade varit helt närvarande under min sex tillsammans med Miss Orange. Då var jag där 100% och det var på den tiden sexen kändes äkta för mig. När jag funderar på det och vad jag sagt tidigare om min sexualitet upplever jag det numera som att hon och jag har haft två liv ihop, sexlivet och jag & Miss Orange. Sexlivet var äkta, jag & Miss Orange var inte äkta för mig eftersom jag visste vad som jagade mig med dåligt samvete osv. Jag var inte närvarande när det gällde jag & Miss Orange, där kände jag mest ett odefinierat obehag där mitt förnuft gick på högvarv och försökte varna mig. Det var enklare för mig att vara i sexlivet, då försvann obehaget. Jag kan se detta som en förklaring till mitt smutskastande av vår sex ihop i efterhand. Jag har inte insett förrän nu att jag har sett det som två separata liv. Jag försökte projicera det jag upplevde som oäkta i jag & Miss Orange på sexbiten också och det var kanske inte helt rättvist. Men jag har som sagt mest förtryckt alltihop, det är först när jag vågar känna och nysta i det jag ser hur det ligger det till. Då jag inte kände att jag & Miss Orange inte var äkta då jag älskade henne och inte kunde/vågade uttrycka det, och dessutom hade dåligt samvete, la jag (kanske medvetet, vet inte) över det på sexbiten också och då försvann min närvaro där också. För som jag sagt tidigare, jag tyckte vår sex blev konstigt med tiden och det var så jag kände då. Det var inte äkta för mig uitfrån den bild jag hade. Men jag förstår nu att det var så jag upplevde det utifrån ovan resonemang, jag kan därför se att hon har en annan bild. Hon har blivit väldigt provocerad när jag har kallat det vi hade sexmissbruk och jag försökte lägga över det jag kände på henne. Hon har hela tiden haft en annan bild som jag ville förändra för den passade inte min.

Det har varit svårt för mig att inse, jag har därför istället valt att bara smutskasta allt och beskylla det för sexmissbruk, det var mycket enklare så. Det var onödigt men eftersom jag gillar jag att förstå saker och få en förklaring, var det naturligt för mig att göra så. På ungefär samma sätt har Miss Orange gjort med sina diagnoser, där hon sökt all information som finns,  det ger en inre trygghet att få en förklaring till ett beteende. Man skapar sig en ursäkt att hänga fast vid som blir en sanning för sig själv. Det gäller dock att våga utmana den sanningen.

Sexmissbruk var min förklaring vid tidpunkten, jag kan nu se det var avsevärt mer komplicerat än så även om jag fortfarande vidhåller att jag haft en osund syn på sex och relationer, och att hon mer ger med sin kropp än av övriga sig. Men det har inte med missbruk att göra utan mer med snedvridna mönster och rädslor som sitter i ryggmärgen. Numera efter att ha träffat Miss Orange igen vet jag att jag känner äkta kåthet på henne och det känns bra att veta för egen del med min sexualitet, för nånstans efter jul såg jag min sexualitet som smutsig, som jag hade en könssjukdom eller nåt. Sexualiteten verkar fungera trots allt men den har så klart vant sig vid vissa saker som blir svåra att vara utan. Det är helt kasst och oerhört smärtsamt att jag inte får agera ut det när kroppen skriker efter det och verkligen skulle vilja göra allt det vi gjorde ihop. För det är med henne jag vill göra det eftersom hon är mer än en kropp för mig. Dock är det inte värt det. Det kan inte bli äkta för mig då jag bara får sexlivet och inte jag & Miss Orange också. Det blir ingen medveten närvaro.

Nu måste jag jobba vidare på att försöka vara medveten i nuet och inte fladdra iväg i tanken hela  tiden. Jag tror att en bra början för att nå dit är att få ett sundare förhållningssätt till dator och mobil, men mest av allt att få en inre ro, då faller sig allt mer naturligt. Då kan jag delta i det jag gör på ett avslappnat sätt. Jag är en bra bit på väg.

Jag är en bitterkuk

Jag har alltid vetat att jag inte är världens mest positiva människa. Jag väljer ofta att se problemen snarare än möjligheterna. För mig är glaset halvtomt. Jag skulle kanske inte anse mig vara en bitter person, det är något jag oftar förknippar med en del äldre personer, men när jag läste min nuvarande ”bibel”, Rena Relationer av Lennart Matikainen så insåg jag att jag uppfyller samtliga kriterier han nämner som kännetecken. Jag är som en vandrande checklista, det kändes inte så charmigt. Jag vill inte framstå som en bitter person så det måste jag förändra.
Jag har hållit inne mina känslor, behov och vilja så länge att jag tappat greppet om tillvaron. Det i sin tur har genererat massa skuld som inte gagnat mig eller andra på något sätt. Jag kan inte skylla på andra att jag hamnat i denna situation även om det är lätt och bekvämt. Jag har gjort val, även passiva sådana, som tagit mig dit där jag befinner mig. Men att jag är medveten om det hoppas jag innebär något positivt.

Jag var på terapi igår och det kändes bra som alltid. Mina coacher fyller mig med positiv energi. Tyvärr tar jag slut på den alldeles för fort. Senaste gångerna har de haft en ny strategi där de sammanfattar det vi talat om med varandra som om jag inte var i rummet. Det kändes lite konstigt, som att bevittna ett skådespel där jag är huvudpersonen. Deras bild av mig är avsevärt mer positiv än den jag själv har.

Jag gör dock framsteg och jag gillar att jag försöker vara ärlig så gott det går. Det är otäckt och ovanligt men jag får bra feedback på mitt agerande. Skrev till en tjej jag haft en del kontakt med på nätet att hon inte var det jag sökte och hon uppskattade uppenbarligen det ärliga beskedet eftersom jag fick ett bra svar tillbaka. Det hade varit enklare för mig att bara sluta höra av mig.

Just nu funderar jag på att ta kontakt med Miss Orange, borderlinetjejen, för att ge henne en chans att ställa frågor och prata om det som hände tidigare. Att vi båda båda får en chans att försonas och avluta det så ingen behöver känna skuld. Men då under förutsättning att vi är ärliga och kommunicerar med varandra. Annars är det helt ointressant. Lögner, skuld och feghet är jag inte intresserad av. Vid tidpunkten agerade jag väldigt ovanligt för mig men jag står för mitt agerande och det jag skrev till henne. Det var min överlevnadsstrategi då. Nu känner jag dock att jag kan möta henne utan att ställa till det för mig. Anledningen att hon dykt upp i mina tankar är att hon skickade ett födelsedagskort när jag fyllde år för en tid sedan. Hon lovade att inte höra av sig mer till mig när hon ringde mig i mars och rev upp massa sår och med tanke på att hon redan förstört en julhelg och en födelsedag för mig tidigare hade jag hoppats hon skulle infria sitt löfte men icke. Jag anade dock att det skulle bli så här så jag var beredd. Hon är alldeles för självupptagen och egoistisk för att ge mig den ro jag önskar. Som alltid så missade hon vilken dag jag fyllde. Jag tror för övrigt hon är inlagd på psyket för kortet var mest kontaktsökande, då duger jag bra. Jag kollade därför hennes blogg och där var inga inlägg på flera veckor. Jag hoppas inte hon skickade kortet för att såra mig men jag kan inte avskriva tanken helt. Men jag tror mest hon mår dåligt och rör om i grytan och då passar jag fortfarande bra in i bilden.

I samtalet med mina coacher så diskuterade vi min känsla av att ha kört fast. Jag kommer inte vidare till nästa nivå fastän jag gärna vill. Jag har nyckeln men vågar inte använda den. Jag är en trygghetsnarkoman, jag stannar hellre fast vid något, även om det inte är bra, än utmanar mina rädslor för att se om det blir bättre. För att jag ska komma vidare måste jag ta ett beslut om mitt ex C. Antingen så satsar vi på riktigt för första gången någonsin eller så låter vi det rinna ut i sanden. Jag borde ta beslutet och därmed göra ett aktivt val istället för att vara passiv och låta henne göra valet åt mig. Men jag känner mig helt oförmögen. Jag jagas av mina rädslor och tror inte jag ska hitta någon som bättre lever upp till mina behov och önskemål än vad hon gör. Frågan är om gräset verkligen är grönare på andra sidan, jag tvivlar men jag borde kanske vara modig nog att åtminstone gå dit och kolla. Jag vill komma vidare och få uppleva lite harmoni i tillvaron igen, det var så länge sedan att jag knappt minns det. Jag är värd det.

Rena Relationer

Jag har plöjt igenom en hel del självshjälpslitteratur, eller må-bra-böcker som kanske låter mer positivt, genom åren. Många av dem har varit skrivna av kvinnor men de senaste två böckerna jag har läst ut är skriva av män. Jag har ingen aning om det är ren tillfällighet men det känns som om dessa böcker når bättre fram till mig än tidigare. Kanske beror det på att jag kommit längre i mitt uppvaknande och är mer mottaglig i allmänhet eller så är det så att dessa manliga författare når fram enklare till mig eftersom vi tänker likadant och jag därför har lättare att ta till mig budskapet, eller uppfatta det som trovärdigt utifrån min levnadssituation.

Böckerna som verkligen fått mig att vakna upp är Hemligheten: Från ögonkast till varaktig relation av Dan Josefsson och Egil Linge samt Rena relationer: Fri från rädsla och skuld av Lennart Matikainen. Båda böckerna är verkligen att rekommendera om du kört fast i tillvaron. Den förstnämnda boken handlar till stor del om problemen kring att hitta en fungerande relation och väcker många tankvärda funderingar. Den sistnämnda boken är den jag känner mest för och fokuserar mycket på skuld och dåligt samvete. Jag känner igen mig i hur mycket som helst av det som skrivs och jag får även riktigt bra verktyg att arbeta med.

Han skriver en intressant sak  som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till.
Det är snarare, som jag ser det, egoistiskt, att hela tiden ta hand om andra så att de blir ansvarsbefriade från sina egna liv och därmed passiva. De som servar andra på det sättet gör det ofta för att bli omtycka, för att ha kontroll eller känna sig behövda. Det föds ingen kärlek ur det spelet, bara passivitet, frustration och uppror. Skulden driver på så att alla känner sig otillräckliga och fastnar i ett energikrävande anpassningsbeteende.

Jag har aldrig sett mig själv som egoist men utifrån ovan resonemang köper jag det eftersom det är så jag agerat till stor del med några personer i min omgivning. Så klart är det inte så enkelt men jag är övertygad att om jag hade varit en ärligare person och kommunicerat mina behov så hade mitt liv varit enklare. Jag har sällan vågat vara öppen och tydlig kring mina behov. Utan att kommunicera vad jag vill så hamnar jag bara i ett mönster av dålig samvete och skuld både mot mig själv och andra personer. Det för mig inte framåt.

Kärlek handlar om att både visa sina känslor, lyssna och respektera andra, men också om att tydligt säga ifrån när något inte känns bra. Rättigheter och skyldigheter ska vara i balans. Att uttrycka sin vilja och samtidigt lyssna in andras är att möta sina medmänniskor i respekt. Ärlighet är inte sårande.

Jag gillar det och arbetar hårt för att kunna uppnå en sådan balans. Jag har börjat och det känns bra. Jag märker att jag mår bättre när jag inte bär på egna hemligheter utan förmedlar hur jag känner och upplever saker. Samtidigt är det så klart otäckt men det beror förmodligen på att det är något nytt för mig.

Vi sitter inte i samma båt

Läste en bra och tänkvärd liknelse om medberoende i ett inlägg på forumet på SLAA som jag kopierar och lägger upp här.

”Man kan likna ett förhållande vid att man sitter i varsin båt. När den enes båt (missbrukarens) börjar svaja ostadigt och guppa så hoppar den medberonde över från sin båt och sätter sig i missbrukarens båt och lägger all sin tid och ork på att få denna att sluta gunga. Under tiden så ligger den medberoendes egen båt där och guppar utan någon i som styr, helt vind för våg. Till slut slår den runt eller går under helt. ”

I ett förhållande gäller det att sitta kvar i sin egen båt hela tiden. Ibland seglar den ena lite före, ibland den andre. Ibland guppar det lite väl mycket i den enes båt. Man kan då segla upp jämsides med den andre och stötta på det sättet. Men, lämna ALDRIG ALDRIG din egen båt.”

Utifrån detta kan man säga att man nödvändigtvis inte behöver sitter i samma båt när man lever i ett förhållande tillsammans även om många säkert tror det.

Casanovas kvinna, en bra föreläsare

Häromdagen hade jag turen att ha blivit inbjuden till en föreläsning med Åsa Hellberg, hon som skrivit boken Casanovas kvinna, som handlar om sexmissbruk och att vara medberoende.  Hennes bok är den första i sitt slag och tar upp ett ämne som knappt ens är erkänt i samhället även om det är vanligt förekommande. Jag hade tidigare läst boken och den var helt ok men jag tyckte den var lite enkel. Jag hade förväntat mig mer tips och verktyg tror jag, jag tyckte inte den gick så djupt som jag hade önskat utan skrapade mest på ytan. Det gick förvisso inte att ta miste på att hon hade haft en förfärlig tillvaro och att hon insåg grunderna till hennes medberoende och hur hon skulle lösa det. Däremot blev boken lite för mycket ”feel good” på slutet. Inget fel i det, alltid trevligt att finna hopp i en svår tillvaro men det kändes lite märkligt med tanke på vilken kamp hon och hennes partner gick igenom. Det verkade för lätt.

Det var därför oerhört befriande att få höra henne prata själv under föreläsningen. Nu hade hon lite distans till boken och det hade gått ytterligare något år för att tillfriskna och landa. Det har förmodligen stärkt och gjort henne ännu starkare. Vi som åhörare fick dessutom lite personlig information som gav boken en helt ny dimension och som gjorde mig mer tillfredsställd.

Jag kunde identifiera mig i mycket av det hon pratade om i sin roll som medberoende men jag kunde så klart även känna igen mig i mycket av det hon berättade om sin partners missbruk även om hans och mina motiv har varit helt olika. Det var nyttigt för mig att höra Åsa berätta sin historia. Dessutom gav hon sin bok avsevärt mer rättvisa när jag fick höra henne prata irl. Hon var en rolig föreläsare som fick församlingens fulla uppmärksamhet. Hon berättade en ytterst sorglig historia med stor självdistans och humor utan att för den skull förlora i trovärdighet. Jag blev klart imponerad av henne. Har ni möjlighet att höra henne föreläsa så ta chansen, hon är intressant att lyssna på oavsett om ni är bekanta med problematiken kring medberoende och sexmissbruk eller ej.