What goes around comes around

Tystnaden fortsätter med min flickvän (?) på andra sidan jordklotet. Ibland är jag riktigt bitter och förbannad och vill bara skriva en massa dumma saker som mest innefattar dvs könsord och svordomar. Dock sansar jag mig för det vill jag inte leva med i efterhand, det skulle bara ligga och skava efteråt. Jag behöver inte bete mig dumt för att hon gör det. Uppenbarligen är hon inte den person jag trodde hon var. Självklart känner jag mig lurad eftersom jag ödslat både tid och pengar på henne. Pengarna spelar mindre roll men tiden får jag inte tillbaka.

Hon gör sig påmind lite varstans på stan även om vi aldrig tillbringat tid här. Det är personer på stan som på något sätt påminner om henne med kläder, utseende, smycken, gång, hår osv. Varje gång går det ett sting av smärta genom mig.

Jag skickade ett kort meddelande igår på alla forum jag kan nå henne på, Viber, Facebook, Skype och mail. Jag skrev ”Sweetie. We both know it is time to talk n sort things out. Silence treatment n ignoring me is not the proper way. Now it is time to act like adults. Talk to me. Muuaah”

Än en gång ser jag att hon läst det och mer tystnad. Det börjar bli komiskt. Jag har faktiskt skrattat åt det någon gång och inte bara varit arg. Dock upptar hela grejen i sig alldeles för mycket tid av min tillvaro. Jag är låg på energi och mår uselt. Svarar hon inte nu, skickar jag ett brev som jag har funderat på i över en vecka nu. I nuläget är det som ett levande dokument som jag fyller på allt eftersom. Det finns inga bitterheter i det, däremot förklarar jag hur ledsen och besviken jag är på henne över hennes agerande. Jag måste skicka det för att på något sätt kunde gå vidare med detta. Annars kommer det ligga och tära hos mig en lång tid.

Idag såg jag hon var inloggad på Facebook så då skrev jag bara ”Sweetie, why don’t u talk to me?”. Det blev inte läst innan hon visade sig vara utloggad.

Ironin i detta är att saker alltid slår tillbaka till en till slut. Jag har aldrig behandlat något med fullständig tystnad och ignorans som hon gör med mig, men under den värsta tiden i mitt liv med lögner och dubbelspel var det ändå mycket tystnad från mig. Då jag inte orkade med allt som hände. Men jag försvann aldrig helt som hon har gjort i detta fall. Jag kanske var tyst någon dag oavsett telefonsamtal, sms och mail. Nu får jag igen, tiden hann ikapp mig också. Synd att det kommer när jag försöker uppföra mig och är uppriktigt ärlig med min avsikter. Tajmingen i livet är märklig. Jag tycks aldrig hitta någon som befinner sig på samma plats i tillvaron som jag. Hon här skulle t.ex flytta utomlands, även om jag förvisso hade chansen att stoppa det. Med tanke på hur hon hanterar vår situation så var det nog bra att jag inte stoppade henne. Hon är inte en person jag vill ha till livskamrat.

Hon skrev ofta att hon ville jag skulle vara lycklig. Undrar om hon på fullaste allvar tror detta gör mig lycklig. Hon har säkert nån förvriden tanke att om jag hatar henne blir jag glad. Vad hon missar är att jag orkar inte gå omkring och hata människor. Det blir inget liv av det.

Minnesanteckning till mig själv

Jag blir förvånad vad snabbt det går att glömma bort bra strategier och verktyg som jag lärt mig de senaste åren genom terapi, kurser och böcker.

Då jag sitter i en rörig situation med tjejen på andra sidan jordklotet och inte är helt nöjd med mitt agerande i situationen så började jag läsa Hemligen – från ögonkast till varaktig relation igen. Har även läst en del gamla anteckningar från kurserna i personlig utveckling.

Det känns som att jag bör komma ihåg följande punkter:

• Kontrollera inte situation genom att agera på tankar. Försök släppa taget och inte manipulera.
• Lös min egen inre konflikt och kasta inte över den på någon annan.
• Iaktta den kognitiva triangeln inom mig. Sätt käppar för att undvika rundgång.
• Var vaksam på automatiska tankar, notera och låt dem passera. Lyssna inte på egot som bara vill bekräfta min rädsla och förstöra. Utmana och ifrågasätt istället.
• Gör tvärtom-metoden hur jobbigt det än känns för stunden
• Tänk på willingness-verktyget när jag är på väg att göra nåt för att lindra min smärta.
• Läsa min egen blogg för att påminna mig hur dåligt jag mått tidigare och att det kunde ha varit värre.

Vig som en dräktig elefant

När jag fyllde år fick jag ett 10 dagars prova-på-kort på Bikramyoga av min vän M. Hon har hållit på med detta ett tag och nästan tjatat på mig att jag borde pröva. Hon tror det är precis vad jag behöver. Efter nästan ett halvår tog mina ursäkter slut så förra veckan provade jag för första gången. Det var precis så tufft som jag hade hört det skulle vara. Ett pass pågår i 90 min. Under tiden står man i 40 graders värme och gör 26 olika övningar, där varje övning repeteras 2 gånger.

Jag visste att jag inte är särskilt vig och att min balans kunde vara bättre men det blev nästan lite komiskt första gången. Jag kände mig som en dräktig elefant när jag försökte mig på en del av övningarna. Vissa saker är nog bara inte menade för mig. Men övningarna ger ändå resultat och jag tror på konceptet. Med mitt prova-på-kort får jag köra hur många pass jag vill under tio dagar. Jag har även hunnit med ett andra pass och det var om möjligt ännu tuffare. Trots det kunde jag märka en del förbättringar. Jag tror det berodde på att jag kunde fokusera mer på övningarna denna gång. Jag hade större förståelse för vad det handlade om. Vid första tillfället var allt nytt och jag hade fullt upp att försöka se vad andra gjorde.

Jag ska försöka hinna med ett tredje pass innan mitt kort tar slut, sen får jag fundera på om jag ska gå vidare med detta. Som det känns nu lutar det åt att det blir så. Jag tänker att om jag försöker köra ett pass i veckan eller åtminstone varannan vecka så bygger jag upp en smidighet i kroppen med tiden. Men framför allt får jag det meditativa med andning och medveten närvaro, vilket är precis vad jag behöver. Under passen är jag där, tankarna svävar inte iväg. Efteråt är det en förlösande känsla, det känns nästan som efter sex. Yogan är helt säkert nyttig för mig och min kropp i många hänseenden. Jag kan inte se några nackdelar.

Sen är det lite bonus att alla deltagarna är minst sagt lättklädda under passen. Det räcker att ha ett par badshorts eller liknande på sig som kille. Vid första tillfället hade jag ett par tunna bomullsshorts på mig, det var en riktigt dålig idé. De var plaskblöta efteråt. Yogan kanske är ett bra dejtingställe, vem vet. Dock finns det inte utrymme för att spana tjejer  på passen då alla är helt uppslukade i sig själva. Men jag kan ju lära känna nån där som jag sedan möter ute på någon annan plats. Jag tänker att ju fler ställen jag exponerar mig på, desto större är mina chanser att träffa en tjej en dag. Hon lär inte knacka på min dörr från ingenstans, det är det enda som är säkert.

Jag är frisk

Det var en plötslig nervositet som uppstod när jag i min mobil hade fått ett sms från avsändaren MVK där det kort stod: 

Du har fått ett svar i Mina vårdkontakter.
Logga in på https://kontakt.vardguiden.se
Obs! Det här är ett automatiskt meddelande som inte går att besvara. För att svara på ett ärende måste du logga in i Mina vårdkontakter.

Jag förstod det var mitt klamydiatest som jag skickade iväg i måndags som jag fått svar på. Snacka om snabba ryck. Jag blev kall av att läsa det. Jag kände hur pulsen steg direkt, händerna kändes kalla men svettiga, munnen blev torr och det pirrade i magen. Det kändes som när jag studerade och precis skulle få svaret på en tenta där jag var osäker på om jag hade godkänt eller ej.

Jag fick till min lättnad läsa följande efter att jag hade loggat in på angiven sida:

2011-11-04 08:45
Svar från mottagningen:
Ditt prov påvisade inte förekomst av klamydia.
Det utesluter inte annan könssjukdom. Om du har besvär eller är orolig för att du har någon könssjukdom bör du kontakta läkare.

Xxxxxx Xxxxxxxxx, specialistläkare,
ansvarig läkare för hemtestet
Skånes universitetssjukhus, Centrum för sexuell hälsa i Malmö

Även om det var detta jag förväntade mig var det goda nyheter. Så oförsiktig är jag inte och även om det finns andra sjukdomar så är klamydia ändå den vanligaste. Jag ligger inte direkt i riskgrupper för några andra och jag tar även blodprov regelbundet.
Anyone för sex? I’m clean.

Dålig krishantering

Jag är på kurs denna vecka. Jag var inte överlycklig att behöva åka iväg, särskilt som jag redan hade gått den tidigare. Dock har jag omvärderat situationen nu och är riktigt glad att jag får gå den. Den passar precis in där jag befinner mig. Kursen handlar huvudsakligen om hur folk beter sig i stress- och krissituationer. Det är nyttigt att repetera och denna gång har jag avsevärt större förståelse för vad som sägs än senast för fem år sen då jag var mitt uppe i mitt kaos. Jag tror inte ens jag hade nått bearbetningsfasen i en krishantering vid den tidpunkten. Jag låg nog nånstans kring reaktionsfasen och den tedde sig i verklighetsflykt.

Vid stress, särskilt om det pågår under längre tid, utvecklas det tydligen lätt en depression och jag skulle vilja påstå att jag var stressad från 1996 fram till runt 2001, därefter hamnade jag i ett stillestånd eller vaccum där jag var oförmögen till något konstruktivt överhuvdtaget. Jag befann mig mitt i en livskris. Det var fly eller slåss som gällde för mig, dvs människans överlevnadsinstinkt slog till. Jag valde att fly. Jag fick ibland kroppsliga signaler att nåt var fel, t.ex. svimmade jag vid ett antal tillfällen då allt bara blev snurrigt för mig och jag föll ihop. Läkarna sa att det var några kristaller som var i obalans men jag minns de ställde frågor kring stress då. Jag uppfattade inte själv jag var stressad utan trodde nog livet skulle se ut som det gjorde. Jag visste inget annat.

Jag hade varit ofrivillig hemhjälp till min mormor och morfar under några år, vilket sög musten ur mig. Jag tappade helt greppet om vad som var rimligt och jag var oförmögen att säga nej. Som liten hade dom passat mig mycket så jag kände att jag ville eller skulle betala tillbaka. Jag minns jag kände mig mer som en vaktmästare/hemhjälp än ett barnbarn, särskilt som de envisades med att sticka till mig pengar varje gång jag var där. Pengar jag inte ville ha för dom kändes bara olustiga att ta emot även om jag idag kan se att det inte var någon muta utan i all välmening, men så uppfattade jag inte det då. Min mamma gjorde inga större ansatser att avlasta mig utan tyckte situationen var rätt bekväm. Jag vet detta gjorde mig väldigt arg men det behöll jag inom mig även om det så klart sken igenom ibland, mest då på närstående som jag tyckte borde förstå min situation. Men tankeläsning funkade lika dåligt då som idag. Hur som helst låtsades min mamma ovetande om varför jag betedde mig illa eller så trodde hon verkligen på fullaste allvar att jag bara var allmänt otrevlig.

Medan jag höll på som hemhjälp försökte jag även slutföra en utbildning som jag redan 1-2 år innan examen anade inte skulle leda någon vart. Jag kände att jag inte var i en position att byta då jag redan hoppat av två tidigare utbildningar och denna gång tog jag dessutom studielån. Vid sidan om detta tog jag även extrakurser både på högskola och komvux samtidigt som jag jobbade extra på helger. Jag försökte även upprätthålla en relation med min sambo. Tyvärr var det hon som fick ta mest stryk. Idag kan jag lätt se att mitt fokus borde ha varit på oss två och vår relation, det övriga hade fått lösa sig på annat sätt. Och det hade det alldeles säkert gjort också. Men jag var van att anpassa mig och ställa upp för andra så jag klev in i rollen utan betänkligheter, det gick per automatik.

När jag väl tog examen besannades tyvärr mina farhågor om jobb och jag fick ströjobb som bröt ner mig. Jag tyckte kraven som fanns på jobben var för låga i förhållning till min kompetens och jag blev missmodig. Det var ströjobb som vem som helst kunde få. Det var också samma jobb som jag hade varit synnerligen nöjd med så länge det var extraknäck medan jag studerade, men när det plötsligt var på riktigt passade det inte. Då ansåg jag mig vara värd nåt bättre. Jag var på en del intervjuer men mitt självförtroende och självkänsla var helt i botten och sånt ser en normalbegåvad rekryterare direkt.

Medan detta pågick dog min pappa och morfar inom loppet av en månad. Det tog mig hårt, särskilt morfar då han var min förebild. Min pappa och jag hade en ansträngd relation vilket inte hjälpte, dessutom var det så mycket elände kring hans död att det bara blev ilska och frustration. Helt plötsligt stod jag som ensam man i familjen inför mamma, mormor, lillasyster och flickvän. Jag upplevde det som att jag nu skulle vara den starka beskyddande mannen när allt jag bara ville göra var att lägga mig ner och gråta. Jag kände att det var vad som förväntades av mig även om ingen sa det, men min mamma och mormor agerade därefter. Det gjorde däremot inte min flickvän eller lillasyster men jag tog på mig den rollen även för dem. Jag klev alltså rätt in i en roll jag varken ville ha eller behärskade, och som egentligen ingen bett mig om. Jag kände att det inte fanns tid för mig att vara svag och be om hjälp, jag var tvungen att vara stark och hålla ihop familjen. Alltså bet jag ihop som jag hört man skulle göra. Jag vet inte vem jag försökte lura, ingen blev åtminstone lurad, allra minst jag själv.

Jag mådde allt sämre, mina dryckesvanor var usla och som grädde på mosen hade min lillasysters mamma fått vittring på pengar så vi hamnade i en minst sagt snaskig arvstvist dessutom. Jag ville bara gå upp i atomer. Nånstans i denna veva, insåg jag att dricka inte var lösningen på mina problem, sex blev helt plötsligt mer intressant, särskilt lite avvikande sådan. Mitt intresse för sex i olika former hade funnits sen långt tidigare, och under normala omständigheter, men nu ville jag bara prova nya saker hela tiden. Jag pressade min flickvän och ville närmast ha ett nej från henne för att det skulle bevisa för mig att inte ens hon ville mig väl. Så snurrigt hade allt blivit för mig. Jag vet hon gick över sina gränser för att göra mig glad men jag var likgiltig. Det gör mig riktigt ont idag att tänka tillbaka på det. Till slut var jag otrogen med en tjej och sen började det gå utför på riktigt för mig. Jag hade hur mycket obearbetade händelser som helst som jag gick och bar på, dessutom hade jag gamla saker som på något sätt låg vilande under ytan från min uppväxt. Jag hade lyckats gömma undan dessa under ett antal år tillsammans med min sambo där jag med tiden fann en trygghet. Dock hann tiden ikapp mig också, som den gör med oss alla, och när allt rasade för mig så kom det gamla också som ett brev på posten för att förstärka eländet.

Med tanke på de symptom som uppvisas under depression och stress är det fortfarande för mig en gåta hur jag lyckades ta mig igenom ytterligare en högskoleutbildning. Dock är det mycket svarta hål för mig under denna tid. Men nånstans uppstod med tiden en bearbetningsfas, dock lyckades jag inte ta mig hela vägen upp utan rasade hela tiden ner igen. Jag gick hos en samtalsterapeut och sedan en psykolog men vi avbröt behandlingen för tidigt kan jag förstå idag. Det är först sedan julen 2009 som bearbetningsfasen har påbörjats på riktigt, så klart har jag halkat en del gånger men jag börjar närma mig nyorienteringsstadiet där jag faktiskt ligger en nivå högre än när allt utlöstes. Där jag står bättre rustad än tidigare. Mycket har berott på min vilja att förändra min livssituation, vilket gestaltat sig i samtalsterapi och kurser i personligutveckling som exempel. Plötsligt har intresset för mig själv, och mitt välmående blivit viktigt. Idag har jag ett värde, åtminstone oftast. Jag har lärt mig att våga säga nej och kan även stå upp för mig själv bättre än tidigare även om det finns mer att arbeta med på denna punkt. Jag har fått tillbaka mitt känsloregister till stor del, vilket gör mig mer mänsklig. Jag kan också känna glädje. Jag har också börjat ifrågasätta saker runtomkring mig på ett annat sätt, vilket är vanligt i denna fas. Jag funderar till exempel mycket på att byta jobb och göra något helt annat som passar mig som person bättre. Jag kan ibland undra var jag hittade min plötsliga kraft till förändring men det har ingen betydelse egentligen. Det viktiga är att jag gör det. Förmodligen fanns det en mening med allt som hände för att jag skulle ta mig dit där jag är idag. Känslan över att det behövde ta så lång tid kan dock göra mig lite ledsen ibland.

Eftersom jag under så lång tid levt ensam åtminstone på mitt eget sätt att se det, för det har funnits folk runt mig hela tiden, så är det kanske därför jag har en så stark längtan till att få tillhöra ett sammanhang. Att känna att jag passar in och får vara med. Kanske beror det på min rädsla för att bli övergiven, vilket till stor del härstammar från min tidiga uppväxt där jag bodde hos olika familjemedlemmar till stor del. Jag var för liten för att förstå vad som pågick.

Under min kris fick jag för mig att jag var en osocial person men det har jag insett är helt fel, jag gillar att ha folk runtomkring mig. Att jag drog mig undan folk när jag mådde som sämst, är helt naturligt, det är så vi brukar agera. Jag orkade inte svara på frågor, ljuga om hur jag mådde och så skämdes jag över mig själv. Inte som upplagt för att vara social när jag är dränerad på energi, glädje och självkänsla. Det var enklare att isolera mig och skapa ett utanförskap.

I min iver att hitta rätt blir det ibland fel. Ibland väljer jag fel dörrar som jag borde ha låtit vara stängda och ibland blir jag för avvaktande. Det är kanske inte i första hand en relation jag behöver, även om jag tror det skulle kunna hjälpa mig en bit på vägen i min önskan om ett sammanhang. Men jag måste kanske prova nya vägar för att hitta dit, vara modig och nytänkande och undvika gamla spår som bara är återvändsgränder. Våga ifrågasätta mer runtomkring mig.

Idag fick jag höra några minst sagt gripande berättelser av den psykolog som är föreläsare på kursen. Det var så sorgligt att jag kände tårarna i ögonen. Det fick mig att inse att det finns folk som har det riktigt illa. Ibland kan det vara bra att påminnas om det för att få lite styrka.

Under kursen fick vi också se en videoupptagning som spelades in under gårdagen då vi gruppvis genomförde ett katastrofskådespel i en simulator. Vi hade olika befattningar i en krissituation som vi skulle hantera, och hela tiden dök det upp nya problem och förutsättningar, allt för att sätta oss under stor press och öka stressen. När det var klart fördes vi omedelbart in i ett rum som var riggat som en presskonferens. Det momentet kom väldigt oväntat för oss. Där fick vi sedan besvara en massa frågor från låtsasjournalister om vad som hade hänt och varför vi agerat som vi gjort. Det var kul att se videoupptagningen och hur vi alla betedde oss i denna nervösa situation, främst då genom kroppsspråk. Övningen hade många syften men bland annat att förstå hur vi beter oss i en stressad situation, och även hur vi ska hantera medier i en eventuell krissituation även om så klart vi aldrig skulle behöva gå direkt till en presskonferens efter en olycka. Det var en mycket rolig och intressant övning.

På slutet av dagen fyllde vi i ett personlighetstest. Jag blev en aning överraskad, till min fördel, av en del av svaren. Områden som jag själv upplever som svaga var varken höga eller låga utan snarare medel. Jag passar alltså in i landet lagom. Får se vad som väntar morgondagen, ska bli spännande.

Teknikens under

Idag fick jag mitt testkit för klamydia i brevlådan. Jag visste möjligheten fanns sen tidigare men hade ändå inte riktigt kollat upp det. Det var avsevärt enklare än vad jag trodde. Snacka om att tekniken underlättar för oss ibland. Jag behövde bara logga in på en sida med mitt bank-id och vips var en försändelse på väg hem till mig. Riktigt smidigt.

Nu slipper jag boka tid och även undvika den pinsamhet som kan uppstå genom att behöva dra ner byxorna framför nån sköterska. Nästan undantagslöst har det alltid varit nån kvinnlig praktikant på plats också. Det är nåt med den kliniska känslan i kombination med situationen i sig som gör att allt bara känns väldigt olustigt. Känns också lite jobbigt att behöva svara på frågor om mina sexvanor som om jag inte var införstådd med riskerna överhuvudtaget.

I kuvertet som jag fick hemskickat fanns det utöver provrör och instruktioner även en kondom. Jag förmodar det ska understryka sista delen i det bifogade informationsbladet där det står att läsa: Tänk på att kondom skyddar. Använd kondom!

Jag är nog inte världens bästa kondomanvändare, ibland har det berott på slarv/dumhet och ibland på praktiska skäl. När det gäller användandet av kondom i samband med lite mer avancerade tillställningar upplever jag att kondom är väldigt störande. Det skulle dessutom bli en rejäl åtgång av kondomer. Ett rollspel kan vara i flera timmar och eftersom det inte bara handlar om att ligga och pumpa utan det är många aktiviteter som sker, så är inte kondom aktuellt hela tiden. Det skulle bli för mycket av och på. Det är helt enkelt lättare utan. Lite av grejen vid ett rollspel är dessutom att det ska vara kladdigt och snuskigt och då fallerar det med kondom.

Vid vanlig sex försöker jag vara bättre på att använda kondom men det beror också på om det är en återkommande partner eller en som jag förmodligen inte kommer träffa mer.

Om en vecka vet jag om jag har skött mig tillräckligt bra. Jag hoppas det.

Box äger

För en vecka sedan provade jag gruppträningen box för första gången. Det var en av mina värsta upplevelser någonsin efteråt träningsmässigt sett. Jag trodde jag skulle svimma, spy och avlida om vartannat. Det var grymt tufft men riktigt skoj. Jag märkte att trots att jag har god kondition så blev jag helt utmattad. Jag jobbade med helt andra kroppsdelar och muskler än vad jag är van vid. Jag behöver lite variation i min träning, det är lätt att stagnera om man gör samma sak hela tiden. Nu har jag fått en ny utmaning och hittat en riktigt rolig träningsform som jag tror min kropp behöver.

Jag boxades med en tjej jag träffat på en kontaktsida. Vi har träffats och fikat några gånger tidigare. Hon var grymt målmedveten på träningen och hennes blick var minsta sagt fokuserad och sammanbiten. Hon formligen mosade mig. Hon hade kört box innan men jag tror mer det är hennes inställning och driv som gör henne till en ”maskin”. Det här är en tjej jag inte blir riktigt klok på, hur jag än försöker, kommer jag henne inte in på livet. Jag har försökt göra en del sexuella anspelningar men hon nappar inte, men likväl fortsätter hon ha kontakt med mig. Jag har fått intrycket att vad hon än tar sig för så går hon ”all in”, oavsett om det är träning eller jobb. Jag undrar så klart om det även är så sexuellt.

Efter passet gick vi och fikade. Det gick så där när mina armar skakade som asplöv. Det var kanske inte helt genomtänkt att fika direkt efter träning även om kroppen fortfarande är i en förbränningsfas. Det såg nog kul ut hur jag krampaktigt höll min kopp för att inte spilla och hur jag fumlade med skeden när jag försökte äta min kakbit.

Igår frågade jag henne om hennes aggression i samband med boxen berodde på någon typ av frustration men fick bara ett skratt till svar. Vi sms:ade lite inför vårt andra pass ihop och hon hade skrivit att hon var minst lika taggad som senast. Andra passet med box var annorlunda då det var en annan instruktör denna gång. Han körde mer kombinationer än tjejen senast. Det gjorde det en aning svårare för mig som är helt ny. Jag ägnade nog minst lika mycket energi åt att få rätt på slagen/sparkarna som att ha kraft i dem. Jag har nog inte världens bästa koordinationsförmåga. Detta pass var tuffare men jag blev inte lika utmattad som första gången, vilket antagligen berodde på att det blev för mycket för mig att tänka på. Dock var jag helt mör när det var slut även om det inte var som förra gången.

Denna gång gick vi inte och fikade efteråt utan gick hem var för sig. Jag skickade ett sms där jag tyckte hon skulle ge mig massage som plåster på såren att hon mörbultat mig, men fick inget napp denna gång heller. Jag tror det är omöjligt att få ligga med henne, eller snarare jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Dessutom är jag en aning orolig att om vi skulle ha sex nu så blir det som sagt mer seriöst och det vet jag inte om jag är intresserad av då jag inte känner henne närmare. Hon verkar ha svårt att öppna upp sig, åtminstone för mig. Det får bli som det blir på den punkten. Vad som är bra är att vi har bestämt att vi ska fortsätta boxas, det är roligare om man är två som går tillsammans så nu har jag åtminstone hittat mig en sparringpartner. Sen får vi se om vi kommer skuggboxas nakna framöver.

Nåväl, jag kanske får sex imorgon då en annan tjej jag träffat på en kontaktsida kommer hem till mig för att käka middag. Våra konversationer har till 60% handlat om sex. Det bådar gott. Dessutom är hon riktigt kul att prata med, hon får mig att skratta. Baksidan är att jag tror hon är rätt stor, frågan är bara hur stor. Hon har skickat en del bilder, samtliga i princip lättklädda, men det är svårt att avgöra hennes storlek utifrån bilderna. Jag vet egentligen inte om det är att någon är tjock som stör mig eller om det är när jag kan greppa tag om kroppsdelar som inte borde gå att greppa. Jag tycker det är oerhört osexigt med valkar och liknande. Det funkar inte för mig.

En gåva till mig själv

Igår var jag på ansiktsbehandling. Det är lite vardagslyx och ett sätt att vara snäll mot mig själv. Jag tycker det är suveränt skönt och dessutom är min hy väldigt torr ibland på grund av mitt jobb. Varje jul brukar jag köpa ett presentkort till någon jag känner som gåva. Jag ger då bort den lyxiga 90 min varianten och så får jag en 60 min behandling själv. Det är så ställets julpaket utformas varje år och jag hoppas det ser likdant ut i år. Det var förra årets bonuspresentkort jag nyttjade denna gång.

Innan behandlingen var jag på dejt. Hon hade föreslagit lunch och fika men jag hade sagt till henne att bara fika passade bättre då jag hade en tid att passa. Jag förmådde mig inte att berätta vad jag skulle göra, åtminstone inte innan vi hade träffats. Jag tänkte att hon kanske får fel uppfattning om mig utan att ens ha träffat mig.

Tjejen var trevlig och vi hade ett bra snack så därför berättade jag vad det var jag skulle göra. Hon skrattade lite grann men inte mer. Jag skäms inte för mina ansiktsbehandlingar men det är inte särskilt vanligt, åtminstone inte i min bekantskapskrets, att killar går på behandling. Jag brukar nämna att jag går men det är få av mina vänner som tycks ha samma intresse trots mina rekommendationer. Det brukar alltid vara söta unga flickor som jobbar så lite ögongodis får man på köpet.

Idag blev det en lite märklig situation medan jag fick min behandling. Tjejen som tog hand om mig öppnade upp sig för mig och började prata om sina bekymmer hemma. Jag blev lite överraskad att jag fick agera ”psykolog” medan jag fick min behandling, annars brukar det vara omvänt att den yrkeskategori hon representerar, precis som hårfrisörer, är de som får lyssna på folks problem. Tydligen framstod jag som en god lyssnare i hennes ögon. Jag är rätt bra på att lyssna på folk och ställa frågor. Till viss del beror det på att jag inte gillar att prata om mig själv och då vänder jag samtalet så det handlar om den andra personen istället. Sen har det nog blivit en vana på grund av dejtandet. Jag har nog också lärt mig ställa frågor på ett annorlunda sätt tack vare kurserna jag gått i personlig utveckling. Jag framstår nog som väldigt deltagande.

Som vanligt efter avslutad behandling försöker tjejerna sälja in sina produkter men jag är van vid det numera. Tydligen finns jag i deras kundregister så de vet när jag fått mina behandlingar och även vilka krämer jag har blivit rekommenaderad att använda utifrån min hy. Det är bra förmodar jag om jag en dag ska in och köpa någon produkt, för då får jag precis den jag ska ha. Än så länge är jag för snål kring dessa krämer och nöjer mig med Apotekets. Jag tycker det räcker med att jag har peelingkräm, ansiktsrengöring och mjukgörande krämer, det behöver inte vara exklusiva dito.

Förvirring och nedstämdhet på tapeten

Jag är överraskad över min reaktion kring C men ändå inte. Utifrån tidigare erfarenhet så visste jag att jag skulle sakna henne, och känna mig tom och ensam. Jag visste också att jag skulle börja fundera på om jag har gjort rätt och även ångra mig. Så har det varit varje gång vi glidit ifrån varandra, och så även denna gång. Inget nytt på den fronten. Sen har jag fångat in henne i mitt nät igen, och åter tröttnat. Men nu så agerar jag på ett annat sätt. Jag känner mig nedstämd och missmodig men väljer att inte ta kontakt med henne. Jag behåller konflikten inom mig istället för att bolla över den till henne. Jag känner på det som sker. Det är bra för det är precis vad jag lärt mig på kurserna i Stockholm, att äga sin egen konflikt. Men denna gång försöker jag nog nysta upp lite mer i detalj vad det är som händer inom mig angående C och jag har svårt att separera saker märker jag. Jag kan inte riktigt känna om det är henne jag saknar eller om det är ett sällskap i allmänhet. Men jag känner oro och nedstämdhet, så mycket vet jag. Så för tillfället tycker jag mig inte märka av något positivt kring Voxran som jag ätit i lite mer än två veckor. Men detta är så klart en situation utöver det vanliga, kanske hade jag mått ännu sämre utan den.

Jag vet vad jag gillade med C och vad som störde mig. Summerar jag ihop dessa delar så var det nog bra vad som hände men detta är rent förnuftigt och logiskt tänkande. Känslomässigt kan jag inte riktigt känna något alls. Eller jag kan inte tyda det klart. Så klart händer det mycket inom kroppen, men ofta föregås det av tankar som inte är så positiva. Jag undrar hur jag skulle resonera kring C om jag mötte en tjej som jag verkligen föll för. Skulle hon falla i gömska omgående?

Vad jag vet är att jag saknar sällskapet och att det känns tomt utan henne. Jag vet jag vill ha en tillhörighet någonstans där jag trivs och känner mig hemma. Av någon anledning gjorde jag inte det med C, kanske för att jag inte tillät det själv. Oftast kände jag mig ensam i hennes sällskap för jag upplevde det som att det alltid fanns en distans mellan oss, ett oförstående. Båda hade del i att det var så.

Jag har jagats av så mycket skuld och dåligt samvete genom åren och C har fått ta mycket av det då hon var mitt första vänsterprassel, som sedan låg till grunden för att jag separerade med A. Jag har aldrig gett C en ärlig chans. Det gnager en aning känner jag. Men samtidigt kan jag undra, med tanke på hur jag mådde när vi träffades, om hon är rätt person för mig. Law of attraction, man får det man utstrålar, talar inte precis till vår fördel.

På ett sätt kan jag tycka att det är trist att jag aldrig vågat släppa in henne fullt ut i mitt liv, såtillvida att vi inte bott ihop, för i övrigt har jag delat med mig av i princip allt till henne. Kanske inte just när det hände men åtminstone efteråt. Men det finns så klart skäl till varför jag inte ville flytta ihop med henne. Förmodligen var det en känsla att nåt inte stämde. Jag får tro på att det var så. Det är inte heller något jag egentligen borde ägna tid åt att spekulera i då det inte lär få mig på bättre humör, snarare tvärtom.

Jag tror jag är avundsjuk på henne, vilket påverkar mig mycket för tillfället. Hon får nu det jag så gärna vill ha, dvs en relation och förmodligen snart en familj. För hon kommer vilja bli gravid omedelbart, det är hennes största önskan, och eftersom dom har en historia ihop så behöver dom inte tid till att lära känna varandra. Hon får en tillhörighet och ett sammanhang. Det kunde ha varit jag som hon fått det tillsammans med. Vad jag glömmer bort är att jag gång efter annan har valt bort detta med henne. Jag glömmer också bort att dom två tillsammans förmodligen har en hel del problem framför sig med tanke på hur deras relation har sett ut. Jag hoppas allt blir frid och fröjd för dom men jag tror det är svårt. Tiden kommer hinna ikapp dom också förr eller senare. Men det är inte mitt problem även om jag kan tänka mig att jag skulle finna en småaktig glädje i det, men jag hoppas jag kan vara större än så.

Jag vet inte fullt ut men jag tror det är saknaden av en tillhörighet och sammanhang som är det som tynger mig mest och mina tankar kring att jag inte kommer kunna hitta en relation som jag trivs i. Jag ser för många problem med mig själv. Jag saknar fortfarande tillit till mig själv. Jag anser mig vara för gammal. Mitt jobb hjälper mig inte och definitivt inte min sexuella läggning heller. Sen är det min längd som jag nog ser som det största problemet. Mitt intryck är att tjejer vill ha långa män för det är ett tecken på manlighet. Jag vet inte om längden påverkar manligheten, däremot vet jag att jag inte är lång och då blir jag per automatik bortvald. Det gör mig ledsen. Men ibland väljer jag bort mig själv hos tjejer. Det är smartare om jag låter dom göra valet själva istället för att dissa mig själv. Kanske gör jag det för att slippa bli avvisad. Jag intar en offerroll inser jag. Och det är en av sakerna jag retat mig mycket på med C, att hon ofta anser sig vara ett offer. Så inte så konstigt att jag har retat mig på det, när det är en projicering.

Vad jag vet är att om jag gör som alltid gjort så kommer det bli som det alltid blivit. Jag måste förändra saker och det skrämmer mig. Jag saknar också energi. Jag känner mig handlingsförlamad och har en tanke om att jag behöver en partner för att orka ta tag i mycket av det jag borde göra. På så vis händer ingenting utan jag sitter fast i moment 22. Jag måste nog börja göra saker lite tvärtom mot vad jag vanligtvis gör, bara för att bryta mönster men tanken gör mig rädd och nervös, vilket jag också inser är ett tankefel. Usch, vad detta känns deppigt. Jag är så trött på att försöka fylla ut min tid. Jag har för mycket ledig tid. Den tiden hade jag gärna ägnat åt samma saker som mina vänner, dvs familj och aktiviteter ihop. Då hade jag fått känna mig betydelsefull och uppleva tillhörighet, för det är min högsta önskan och mål för tillfället.

Näsan rinner

Jag har varit riktigt förkyld senaste dagarna, vilket har skapat en del problem för mig. I lördags var jag ute på en helt fantastisk mc-tur som gick kustvägen runt södra och östra Skåne. Vi körde på vägar jag aldrig åkt på förr och som var suveräna för att köra mc. Jag blev imponerad av vyerna jag såg och insåg att jag har dålig koll på mitt eget landskap. Dock var det ingen höjdare att köra tokförkyld. Varje gång jag skulle nysa fick jag fälla upp visiret och vid varje stopp vi gjorde stod jag i princip bara och snöt mig. Det formligen rann ur näsan som en kran.

Samma sak var det i söndags när jag skulle spela golf. Näsan rann och jag hade dessutom feber men envis som jag är, och kanske rädsla av att vara ensam, gjorde att jag begav mig ut med några vänner. Jag tror jag använde ett 20-tal näsdukar under den 9-hålsrunda vi spelade. Min golf gick så klart därefter. På vägen hem fick jag stanna till på en mack och köpa nåt svalkande att dricka för jag var helt snurrig i skallen. När jag kom hem sov jag i nån timme och ställde även in den grillning jag var inbjuden till på kvällen.

Idag tröttnade jag på allt snytande och googlade därför på snor och fick reda på att det kan produceras upp till en halv liter snor om dagen. Utifrån hur mina dagar har varit tror jag min produktion är än större. Det är en aldrig sinande källa. Min näsa är helt rödsvullen inte bara av sol utan av allt snytande.

Jag stod emot länge men gav vika till slut

Sov väldigt oroligt i natt, kanske berodde det på att jag kom i säng om möjligt senare än vanligt. Släckte nog inte lampan förrän 04:00. Hade lovat C att hon kunde ringa mig på morgonen om hon behövde skjuts till tåget, hon skulle vidare till Kastrup och sedan Madrid. Så det var kanske vetskapen att hon kunde ringa mig som delvis störde, jag hade även lagt in telefonerna i sovrummet för att höra det i så fall. Jag vaknade till av ett sms på morgonen från C, där hon skrev att hon var på väg. Det var dessutom städdag på gatan utanför så där väsnades det friskt medan det borstades rent och snyggt. Jag vaknade helt genomsvettig, så det faktiskt var äckligt. Kanske är det slutfasen på en infektion jag nog har gått och burit på eller så är det Voxran som gör sig påmind. På spinningen idag kändes det för första gången på väldigt länge som att jag hade mer att ge. Det är ett bra tecken, då våren har varit enorm tung träningsmässigt. Kanske att det har vänt nu.

Har haft en obestämd klump i magen större delen av dagen och har tänkt att det beror på att antingen att a) Voxran börjar kicka in och jag upplever något nytt som känns obekant och får mig att bli rädd eller b) att den facebook profil jag skapade igår inte var så lyckad trots allt. Jag har varit emot fb hela tiden men största anledningen har varit att det inte kändes rimligt att ha en profil utifrån hur jag levde tidigare med mina lögner. Det hade blivit för mycket frågor hur jag än hade gjort. Det blev också en principsak att stå emot. Jag har tidigare haft mycket konstiga principsaker för mig men har nu försökt att tona ner det så gott det går.

Nu sitter jag på fb och försöker hitta runt så gott det går. Jag kollar på folks bilder och alla ser så glada och lyckliga ut och det får mig att känna mig avundsjuk. Samtidigt inser jag att alla lägger in glada bilder i sina album, det är ju självklart, och att det även finns baksidor, men att dessa inte redovisas i några album. Tanken med fb för min del nu är att utöka mitt sociala nätverk men jag känner samtidigt inget behov av att bli vänner med folk som jag inte bryr mig särskilt mycket om. Men det är kanske där jag måste ändra mig, det är kanske där jag möter det otippade och nya, som jag så väl behöver. Jag får dock erkänna att jag blev glad när jag såg aktiviteten på min sida men det är en fåfäng bekräftelse som dessutom kommer avta när det blir en vardag. Då kommer jag antagligen bli besviken när uppmärksamheten försvinner.

Imorgon ska jag gå delmoment 2 i kursen i personlig utveckling i Stockholm, och tills dess hade jag som ”hemläxa” lovat att skapa mig ett fb-konto. Det hann jag alltså precis. Jag var ute i sista stund som jag ofta är. Men en del andra saker jag också lovade har inte skett till hundra procent men jag har ändå skött mig bra. De två största punkterna var att skapa ett fb-konto samt att börja med medicinering för att få mina kemiska balanser i ordning och det har jag tagit tag i även om effekterna av Voxran nog lär dröja.

Jag känner en viss oro att det ska blir rörigt med C på fb, jag vet inte om det är så smart att vi blir vänner, för jag tror inte jag vill se hennes framtida uppdateringar när vi går skilda vägar. Det blir för jobbigt och påminner mig om vad jag kunde haft.

Dessutom förmodar jag att när jag minst anar det, så kommer Miss Orange helt plötsligt stirra på mig med sin bild när jag kollar någons vänner-lista. Jag har åtminstone så mycket självbevarelsedrift, åtminstone än så länge, att jag inte beger mig till hennes sida och stalkar. Det skulle göra för ont. Det är i alla fall det jag är rädd för. Jag blir helt konstig bara jag ser någon på stan som påminner om henne på något sätt. Jag gillar inte det. Känns som jag är i en känslig fas där jag vill ha närhet, och jag vet att jag älskade att få ligga nära henne, gärna sked, och bara vara nära. Då var vi så inslingrade i varandra att det var som ett garnnystan. Jag saknar det. Så det gör ont. Jag känner mig så sanslöst ensam och jag tror fb kommer få den känslan att öka snarare än att avta. För jag pumpas bara med lyckliga parbilder. Det påminner mig för mycket om min egen situation. Men nu är jag med tillsvidare.

Andra dagen med Voxra

Andra dagen med Voxra och jag kan inte påstå att jag märker några större skillnader men det står också att det kommer att dröja.  Har googlat en hel del i olika forum och kanske har jag omedvetet börjat känna diverse biverkningar efter att ha läst inläggen. Men rent generellt tycker jag mig märka en viss pigghet på kvällen/natten när jag ska lägga mig. Känns lite som att jag har hög puls. Jag har även vaknat tidigare på morgonen än jag är van vid, men det kan bero på helt andra faktorer. Tycker mig även märka en viss oro i kroppen, en slags lätt ångest. Men om det beror på medicinen eller på vad jag läst på diverse forum är svårt att säga. Jag får helt enkelt slappna av och sluta känna efter så mycket. Effekterna kommer tids nog, likaså eventuella biverkningar.

Tydligen ska Voxra också medföra dämpad sexuell lust, jag läste något som beskrevs som sexuell dysfunktion. Det kan bli intressant att se hur det påverkar mig. Förvisso är mitt sexliv obefintligt men rimligtvis borde jag märka någon slags skillnad. Jag hade nog mått bra av att inte tro att sex är lösningen på mina problem.

Oavsett vad som händer framöver är jag glad att jag vågar prova, det vore toppen om Voxra kunde ge mig lite gratisskjuts på vägen. Finns ingen anledning att göra tillvaron onödigt komplicerad. Än så länge har jag bara delat med mig till några få utvalda att jag äter medicinen men jag tror inte det beror så mycket på skam utan att jag mer vill se hur det går. Får jag positiva effekter kommer jag säkert dela med mig.

Tungt Göteborgsvarv men kul ändå

Sprang Göteborgsvarvet denna helg för tredje gången. Så idag är jag stel värre i benen. Att ta sig för massa aktiviteter är inte aktuellt när man går som man har skitit på sig så det gäller att inte ge sig ut på för mycket äventyr. Vetskapen att det kommer vara än värre imorgon skänker klen tröst. Av egen erfarenhet vet jag att träningsvärken alltid är värst dag två. Men det är det värt för som alltid var det en kul upplevelse att springa loppet, det är en riktig folkfest. Jag imponeras av alla funktionärer som hjälper till och hur smidigt all logistik fungerar. I år var det runt 58 000 deltagare. Det är helt galet. Det är folk i alla åldrar som deltar. Halva nöjet är att titta på allt folk. Det finns många kämpar. Dessutom är det många som klär ut sig i festliga utstyrslar. Jag såg tre brandmän som sprang i dräkter och tuber. Det kallar jag järngossar. Sen är kul med allt folk som följer loppet längs med banan och hejar på, samt banden som står och spelar. Det ger alltid extra energi. I år hade arrangörerna dessutom utökat antalet vatten- och energidryckdepåer tror jag, det kändes som de kom väldigt tätt åtminstone. Kanske en lärdom från förra året i så fall då många kollapsade av värmen.

Sedan jag sprang Gbg-varvet och Broloppet förra året har jag haft en del problem med benhinnorna och jag har besökt en sjukgymnast. Min löpträning har så klart blivit lidande av detta. Men sedan årsskiftet har jag börjat träna mer normalt igen och jag har hela tiden kört konditionsträning i form av spinning under tiden. Dock har jag hela tiden tyckt att det har känts trögt för mig. Min vanliga löprunda som är på cirka 12 km har gått långsammare än vanligt. Det känns som min kropp inte riktigt orkar. Det har känts frustrerande och jag har även kunnat notera en liten viktuppgång hos mig som inte berott på ökad muskelmassa. Snarare har jag tryckt i mig för mycket sötsaker. Tror det har varit lite av en tröst nu när jag inte längre tröstar mig med sex och andra beteenden. Jag har alltid varit en godisråtta men tidigare har det bara gått rakt igenom kroppen men nu med ökad ålder har det börjat fastna. Det känns som jag måste styra upp detta en aning för jag blir inte glad av det jag börjar se i spegeln. Samtidigt vill jag inte vara för hård mot mig själv då detta samtidigt är en del i att åldras men jag vill inte heller skylla på det. Jag vill vara rädd om min kropp, både för mig själv och även en framtida partner. Jag vill ha en attraktiv kropp. Den ska bära mig länge till och då vill jag inte den ska belastas i onödan av skräpsaker.

Uppladdningen inför årets lopp hade alltså kunnat vara avsevärt bättre särskilt som jag fick en lättare förkylning/infektion  förra helgen och som förmodligen inte är helt ur kroppen än. Efter 11km var min energi helt slut och jag hade dessutom riktigt ont i baksidan av ett lår som också spökat tidigare under våren. Tankar kring att bryta fanns men jag bet ihop, ville inte ge upp. Jag tror inte jag hade blivit gladare av att kliva av. Men det var tufft att springa en mil när kroppen inte samarbetar. Eftersom jag fick en bra tid förra året hade jag placerats i en tidig startgrupp men i år blev det en mental nackdel då alla sprang om mig. Det var åtminstone så det kändes. Det är alltid mer positivt när jag känner att jag springer om andra.

Vanligtvis när jag springer har jag 5 delmål enligt följande:
1. Att överleva
2. Att ta mig runt utan att stanna eller gå
3. Ta mig under 2 timmar
4. Ta mig under 1.50 timmar
5. Ta mig under 1.45 timmar

Jag har klarat alla delmålen vid två tillfällen och vanligtvis brukar jag klara 1-4. I år fick jag min sämsta tid någonsin som landade på 1.57. I tokvärmen förra året fick  jag 1.49 och Broloppet en månad senare sprang jag på 1.44. Fast det är ett annat lopp förstås. Jag blev besviken över min tid men samtidigt är tiden helt i paritet med min löpning detta år, det vill säga segt och tungt. Tiden återspeglar verkligheten, det måste jag inse. Jag är dock stolt att jag tog mig runt och ska nu försöka bygga vidare på detta så jag kan nå ner till ”vanliga” resultat igen. För jag tvivlar starkt på att det skulle bero på ålder. Jag tror det är mina vanor som behöver ses över. Det var lite av en prestigeförlust initialt att få sämre tid än en vän som jag åkte upp med men sen insåg jag att det var tramsigt. Jag slog några andra vänner med god marginal ändå. Samtidigt är jag glad att tävlingsinstinkten ändå finns hos mig så jag inte blir helt menlös och beige, och nöjer mig med vad som helst.

Som tröst idag unnade jag mig med en brunch på Metro där jag satt och svullade i mig massa gott i sällskap med en bakfull vän. Vi hade olika motiv till att dynga i oss maten. Jag tror min ömma och värkande kropp uppskattade det.

Första dagen i mitt nya liv

Livet börjar vid 40 sägs det. Vilken floskel skulle jag sagt innan men nu är det ett faktum. Fyllde 40 år för några dagar sen. Får försöka bruka allvar med att få det liv jag önskar och anser mig förtjäna. Jag har inte nått dit riktigt än.

Jag fick i alla fall en bra födelsedag. Spelade först en runda golf med en vän i underbart väder, och senare på kvällen möttes vi upp för att äta på Debaser. Då dök ytterligare några vänner upp som en överraskning. Jag blev riktigt glad, det värmde. Jag bjöds på god mat, svalkande dryck och trevligt sällskap. Kan inte bli bättre än så.

Jag anser ha gett mig själv bra förutsättnignar för att få en bra tillvaro framöver. Jag går fortfarande  i terapi och deltar även i en kurs i personlig utveckling som jag hoppas ska generera mycket gott för mig gällande välmående, trivsel och glädje, men också förhoppningvis för framtida yrkesval. Från och med idag har jag även börjat äta medicinen Voxra. Jag fick den utskriven till mig i torsdags men har väntat fram till idag då jag inte ville störa mina förberedelser för Göteborgsvarvet som jag deltog i igår. Ville inte heller börja äta den på min 40-års dag, det kändes på något sätt deprimerande.

När en av mina coacher först föreslog ”lyckopiller” kände jag mig instinktivt förolämpad. Det skedde under kursen i Stockholm. Jag kände mig som en 40-årig loser som behöver äta tabletter för att må bra. Jag kan tycka att jag skulle gjort det för länge sedan i så fall och inte nu när saker mer börja falla på plats. Men samtidigt kan jag se hur jag ofta känner mig låg på energi och saknar glädje och mening. Men sen insåg jag att det kanske är så att den kemiska balansen i min hjärna inte är som den ska och då kanske detta hjälper. Förhoppningsvis får jag lite hjälp på traven i min strävan att få ett behagligt liv. Jag behöver fylla på mina depåer och inte arbeta i uppförsbacke som en av mina coacher sa.

Jag pratade med några av kursarna om det och det visade sig att det var fler som åt liknande mediciner och alla var nöjda med resultatet. Jag har alltid hyst lite agg mot medicin oavsett vad det gällt, men det är nog mer pålagor jag fått under min uppväxt än mina egna åsikter. Varför ha ont om det går att lösa? Jag har inte löst så många problem på egen hand än så länge. Bättre att ta hjälp om det finns. Jag har varit villig att gå i terapi och även kurser i självhjälp för att må bra så varför inte prova detta tänkte jag. Jag har inget att förlora, medicinen är inte beroende framkallande och skulle det bli konstiga biverkningar får jag helt enkelt sluta. Jag har svårt att se några negativa konsekvenser. Jag vill vara modig och prova.

Jag nämnde en del av mina farhågor för en läkare jag pratade med men blev trygg i det han sa. Jag nämnde även Miss Orange och alla hennes tabletter som hon åt. Hon hade en hel lite låda full av tabletter. Dessa mixade hon dessutom efter egen förmåga när hon fick sina perioder och ansåg sig veta bättre än läkarna. Läkaren konstaterade torrt att jag inte kan jämföra mig själv med en borderlineperson med diagnoser. Dessutom ska inte jag äta den typen av preparat och jag ska inte ha en massa olika sorter utan en enda.

Jag kan se att jag är lyckligt lottad som hela tiden får möjligheter till lösningar, både terapi och kurser, och nu medicin. Jag vågar be om hjälp och är villig att ta emot den som ges. Självklart är jag tacksam att jag har de ekonomiska resurser som ibland krävs men det har jag skapat själv genom mina jobb. Nu provar jag något nytt, kanske kan det skänka mig den glädje och mening jag saknar. Kanske behöver det bara ske lite justeringar i min hjärna för i grund och botten går det verkligen ingen nöd på mig men jag har osedvanligt svårt att uppskatta det jag har. Jag tar det mesta för givet istället för att stanna upp och njuta och det är synd. Något som ger mig glädje är åtminstone min motorcykel. Jag skrattar fortfarande varje gång jag sätter mig på den. Känslan är fortfarande att det är helt galet. Nytt hastighetsrekord är 174 km/h, då pumpade adrenalinet.

Följetongen fortsätter

Det känns som jag börjar återgå till det normala igen. Jag är glad att jag inte tagit några dåliga beslut även om tankarna har funnits där. Jag har känt mig låg och ensam, och i behov av sällskap. Jag har haft möjligheten att träffa vänner varje dag i olika sammanhang och det har varit trevligt. Det har gett mig lite nödvändig distraktion. Men jag har även haft tid för mig själv att känna efter, vilket är viktigt för mig så det inte känns som jag sysslar med ett flyktbeteende.

Jag har fikat med några vänner och vi har haft riktigt bra samtal. Det är spännade att märka hur vänner bjuder mer på sig själva efter att jag öppnat upp mig för dem. Två av vännerna jag har träffat har i princip samma funderingar som jag själv, och det är både sorgligt men samtidigit skönt att se att vi alla är väldigt lika när vi känner oss ensamma och otrygga. Jag kan inte påstå att jag är avundsjuk på mina vänners situationer, allt känns väldigt bekant. Been there, done that. Det gäller för mig att bara lyssna som vän och inte ge massa råd. Ibland är det svårt eftersom jag känner att jag har facit åt dem men det är hur det hade varit utifrån min situation. Mina vänner är inte jag, utan egna individer som tar egna beslut. Jag tror det kommer bli bra för dem i slutändan, det hoppas jag med hela mitt hjärta. Jag märker att mina vänner gillar att prata om det som händer och att de känner tillit till mig med tanke på det jag får höra. Det känns bra och värmer mig för jag vill vara en god vän. Nu har jag inte ältat min sitution utan mest lyssnat och deltagit i deras liv. Det är befriande för mig att höra att det inte bara är jag som går i baklås, det visar att vi alla kan hamna i märkliga situationer.

C hörde av sig för någon dag sedan, innan dess hade vi inte hörts vid på nästan två veckor. Det blev nästan som en tävling vem som inte skulle höra av sig. Jag vet jag tänkte jag skulle höra av mig men tanken gjorde mig nervös då jag inte visste vad jag skulle säga. Det känns som vi inte har så mycket att tillföra varandra där vi befinner oss. Jag har en känsla av att vi inte kan vara enbart vänner där vi befinner oss utan att hamna i konstiga spel där vi projicerar på varandra. Därför drog jag mig för att höra av mig.

Mina farhågor besannades till stor del under samtalet men C verkar tyvärr inte se det. Hon hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen där hon lät väldigt pigg och glad. När jag ringer en halvtimme senare så blir hon trött efter några minuter och vill lägga på. Förvisso var det inte så konstigt för hon hade åkt på kondylom och var jätteledsen och kände sig smutsig och äcklig enligt egen utsago. Men även utifrån det vi pratade om i övrigt kändes det mest som energin sögs ur oss båda två. Jag kände att vi kan inte prata om något utan att våra besvikelser på ett eller annat sätt ventileras och hamnar som en skugga mellan oss. Jag tycker det är jättejobbigt. Jag har dessutom en känsla av att hon börjat träffa sitt ex M igen för vilken gång i ordningen det nu är. Det var han som ringde på hos mig för snart ett år sedan och skulle ha tag i C. Han blir dumpad med jämna mellanrum av henne när jag fiskar in C i mitt nät. Jag blir helt matt över hennes beteende även om jag inte kan döma utifrån hur jag själv agerat med henne och Miss Orange genom åren. Skillnaden är dock att jag inte vill delta i något sådan längre utan ser bara det destruktiva dem sysslar med. Det är en självförnedring jag klarar mig bra utan. Jag vill slippa att se eländet. Det är för beklämmande och väcker bara ett obehag hos mig.

Jag försökte säga till C att vi båda blir tomma på energi när vi talar med varandra men hon delade inte min uppfattning utan sa att för hennes del berodde det på beskedet om könssjukdomen. Jag får lita på det hon säger. Jag tror hon är för insyltad och inte tänker klart.

Allt som har med mig och C att göra är en soppa som överträffar dikten på alla sätt, det har varit en helt galen följetong. Jag skrattade mest för mig själv åt beskedet om kondylomen, inte av skadegläjde utan för att det var helt i paritet med allt annat som varit. Jag utgår från att jag också har det, eller att hon fått det från mig. Det innebär i sin tur att Miss Orange förmodligen också har det. Jag får ringa och kolla en sexualrådgivare vad som gäller, för jag har inte märkt av några symptom. Jag blir inte heller riktigt klok på hur jag ska agera utifrån den information jag hittat på internet.