Tystnad

Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.

Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.

För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.

Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.

Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.

Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.

Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.

Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.

Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.

Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.

Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.

Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.

Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.

Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.

Mycket som snurrar

Det har gått en längre tid då jag inte kunnat samla mina tankar som jag vill. Jag har också återfått en del av den oro och nervositet jag kände tidigare men som försvann ju mer jag städade upp mitt liv. Det är först nu jag kan se att jag varit fri från detta obehag ett längre tag då det är nu jag blir uppmärksam på det. Under en kort men stressig period för någon vecka sen kom jag i otakt med min Voxra och funderade även på att sluta med det, den tanken har jag nu övergivit och är tillbaka i rätt vanor igen. Jag är inte mogen att sluta med det riktigt än. Att leka doktor och syssla med självmedicinering är något jag ska akta mig noga för, jag har erfarenheter av det sen tidigare från nära bekantskaper och det funkade inte bra för dem.

Jag tror mycket av min oro hänger nog ihop med den stress jag känt kring mitt jobb där jag hoppat in som vikarie på en massa olika platser, och inte fått den arbetsrytm jag annars är van vid. Allt prat om uppsägningar har inte heller bidragit till något positivt. Jag fick min uppsägning för dryga månaden sen och mitt sista datum var mitten av december men det är ointressant då jag redan skaffat nytt jobb. Jag går tillbaka till där jag jobbade dessförinnan. Jag får en bättre tjänst än tidigare och allt gick väldigt smidigt och enkelt. Jag blev uppsagd från det stället 2009 på grund av arbetsbrist, nu går jag tillbaka dit från att ha blivit uppsagd av samma anledning på stället jag hamnade då. Detta jobb kommer ta mer stryk socialt då jag blir borta under längre perioder men samtidigt får jag mer sammanhängande tid hemma, vilket ger mig möjlighet att utforska mitt intresse för coachning.

Ikväll var jag på en informationsträff hos dem som arrangerat kurserna i personlig utveckling jag gått tidigare i Stockholm. Dem verkar intresserade av att etablera sig i Malmö och jag hade bra samtal med ansvariga. Det var intresserade av att höra var jag befann mig och hur jag såg på eventuella möjligheter i framtiden. Det gjorde mig glad och upprymd då det är något jag är väldigt intresserad av att syssla med i framtiden. Jobbet jag har hoppat på nu känns huvudsakligen som en tillfällig lösning för att fundera vad jag vill göra framöver och även för att buffra pengar. Lönen är bra och jag stortrivdes förra gången jag var där men nu har mycket förändrats i min tillvaro och jag har andra förhoppningar och funderingar. Men som ett under-tiden-jobb är det lysande.

Jag tror jag har haft för mycket lösa trådar som inte fallit på plats som skapat oron jag känt. Innan hade jag inte så mycket hängande över mig eller om jag hade det, så hanterade jag det annorlunda. Jag har blivit lite lat, bekväm och även rädd. Jag har haft en tendens att sylta in mig i saker som inte varit helt genomtänkta och där jag fallit tillbaka i mitt ambivalenta och svävande sätt istället för att agera tydligt och klart. Jag vet i grund och botten vad jag behöver göra för att må bra i det stora hela, likväl är det svårt att genomföra det ibland. Jag motarbetar mig själv, vilket får anses som dumt och energikrävande. Jag har inte varit helt ärlig mot mig själv utan jag har försökt kompromissa om det som är viktigt för mig. Det blir aldrig bra.

 

 

Häftig upplevelse

När jag loggade in på min blogg idag blev jag förvånad när jag såg att jag hade haft 149 besökare igår på min sida. Normalt brukar det ligga på 25-35 besökare om dagen och med någon enstaka topp kring 50. Undrar hur 149 personer kunde hitta hit igår. Kanske är det att Alla hjärtans dag närmar sig och det är många med dåligt samvete.

Var på kurs i förra veckan, en fortsättning på tidigare två jag har gått,  och kan nu kalla mig diplomerad coach. Det var intensivt, nervöst, lärorikt och mest av allt fantastiskt. Jag har fullständig tillit till kursledarna, vilket gör att jag vågar utmana mig själv även när jag känner oro och nervositet. Vi som deltog i kursen coachade varandra för att öva oss och sista dagen så coachade vi på riktigt på inbjudna personer som hade något de ville prata om. Det var pirrigt men gick väldigt bra kände jag. Personen jag fick som klient hade problem på så många fronter att jag häpnade. Jag kunde nästan ta på dennes oro och stress. Vi samtalade i 45 min och jag fick öva på det jag hade lärt mig. När vi var klara var det riktigt häftigt att se hur jag hade kunnat landa personen så denne gick iväg lugn och sansad, åtminstone för stunden. Snacka om omedelbar feedback.

Eftersom vi inte skulle träffas fler gånger var det inte läge att börja skapa strategier och lösningar för alla problem utan bara för mig att låta personen känna sig sedd och lyssnad på, och få ner denne i varv så det fanns möjlighet till mer rationellt tänkande.

Jag upplevde att min coachning gick bra och det stämde bra överens med den utvärdering som klienten hade fyllt i efteråt. Det kändes skönt att min känsla var rätt och gav mig självförtroende.

Nu får jag fundera lite hur jag går vidare med detta. Jag ska låta kursen landa i mig och känna efter. För stunden befinner jag mig fortfarande i ett lyckorus där jag svävar på moln. Tanken är att på något sätt försöka nå ut till så mycket bekanta som möjligt för att kunna fortsätta få erfarenhet med det jag har lärt mig.

Jag tycker det känns lite konstigt att sälja in mig själv till omgivningen men det är nåt jag får arbeta med. Jag vet inte riktigt vad det beror på men kanske är det för att jag kommer ta betalt för mina tjänster. Dock handlar det inte om full betalning utan nånstans mellan 250-300 kr för ett tillfälle. Jag tänkte först att första gången skulle vara gratis som ett prova-på-besök men fick under kursen reda på att det inte skulle generera fler klienter. Dessutom fick vi frågan om vi skulle jobba gratis första veckan på ett nytt jobb och tydligare kunde det inte bli. För det hade jag aldrig gjort.

Kalle Anka utan barn

Det var en märklig jul jag firade härförleden. Julen har ofta varit en svår och mörk period i mitt liv. Jag kan inte minnas hur många jular som har urartat på grund av att mina föräldrar inte kunde hålla sams. Inget var heligt för dem, inte ens julafton. Tyvärr blir det minnena av dessa jular som styr vad jag tycker om jag julfirandet. Jag vet samtidigt att jag firade några underbara julaftonar tillsammans med mitt ex A och hennes familj. Där var det lugnt och sansat och ingen julhysteri. Jag skulle vilja påstå att deras sätt att fira jul är så det är tänkt det ska vara. Det var i princip bara närmaste familjen men alla var där och bara umgicks. Mycket trevligt och prestigelöst. Så skulle jag vilja ha mina jular i framtiden om det är möjligt.

Denna jul firade jag på mitt jobb tillsammans med ytterligare ett 30-tal vuxna. Det hade ordnats ett jättefint julbord och de ansvariga hade verkligen tänkt till, men likväl gick det inte att komma ifrån det faktum att det kändes väldigt konstlat och märkligt. Som mest tydligt blev det när Kalle Anka sändes på tv och jag tittade mig runtomkring i restaurangen. Det saknades något trots att allt fanns där i form av tilltugg och dryck. Det var barnen och glädjen som hade behövts för att den rätta känslan skulle infinna sig. Ett antal vuxna som sitter och tittar på ett program som mest förknippas med barn blir väldigt sorgligt. Jag tyckte man nästan kunde ta på känslan av hur frånvarande alla var när de satt framför tv:n. Alla var i tanken med nära och kära där hemma. Själv tyckte jag det kändes så pass olustigt att jag avvek ganska omgående men samtidigt vet jag att det inte hade varit ett dugg bättre hemma. Då hade jag tillbringat julen med min mamma i tvåsamhet och det är något som kan få mig oerhört låg och nedstämd. Där jag befinner mig i livet för tillfället så är julen tyvärr något som bara får mig ledsen och att må dåligt. Jag skulle verkligen vilja fira en trivsam jul i ett sällskap där jag känner mig trygg och trivs.

Falsk bekvämlighet

Läste ett inlägg på en blogg jag följer som var intressant och en bra påminnelse för mig. Det handlade om att ta sig ur sin ”comfort zone”, att våga gå emot de hinder och begränsningar som vi själva sätter upp i vårt inre. Det är bara vårt ego som talar av rädsla för att göra det bekvämt för oss. Det är inga sanningar utan påhitt men följer vi denna röst händer inte mycket nytt i tillvaron. Vi trampar runt i samma gamla hjulspår och hämmar oss själva. Ska vi komma någon vart gäller det att våga göra det som känns lite obehagligt och utmana vår rädsla.

Själv kan jag se hur jag har gått och skjutit på tre saker av olika anledningar. Men i grund och botten handlar det om rädsla och obehag i olika former. Nu ska jag ta tag i dessa saker så det slipper ligga och skava mer, som det är nu tar det bara onödig energi och gör mig missmodig. Jag ska således börja bruka allvar med att lära mig tyska så jag kan nå fördelar på jobbet. Jag har mycket att vinna på det även om jag skulle byta företag eller sluta helt. Jag ska även kolla upp möjligheterna att bli spinninginstruktör efter att ha gått en utbildning i höstas. Det börjar bli tid att tag i detta innan nyvunna kunskaper faller i glömska. Jag ska även anmäla mig till den tredje och sista delen av kurserna jag gått i Stockholm. Den är en renodlad coachutbildning. Med det i åtanke ska jag bege mig till en syo-konsulent eller liknande och se vad för möjligheter jag har till omskolning eller vidareutbildning inom denna nisch. Det känns som jag har nått slutstationen med mitt nuvarande jobb eller snarare yrke. Nyligen vikarierade jag i en högre position igen men inte ens det gjorde att det kändes bättre.

Äntligen vila men ändå snurrigt

Äntligen kan jag pusta ut lite grann men bäst av allt är att jag slipper gå upp riktigt tidigt framöver. Denna ledighet har jag haft lite väl mycket kurser men nu är såväl brand- som sjukvårdskurs avslutade. Det har varit lärorikt men samtidigt tröttsamt. Jag är ovan att sitta vid skolbänken numera. Under en mycket begränsad tid har jag provat på 8-5 vardag och det har inte tilltalat mig alls. Det får mig stressad och orkeslös. Jag är nöjd jag slipper det även om jag inte jublar över mitt nuvarande jobb.

Jag funderar på att söka nytt jobb men vet inte riktigt var jag ska söka mig. Jag känner mig rätt bekväm för tillfället och vill inte riktigt riskera det jag har. Jag är också tveksam till mina motiv som för tillfället mest verkar handla om att tjäna mer pengar och att fly för att jag behöver miljöombyte. Jag har redan en gång drabbats av dollartecken framför ögonen och vill inte göra det igen. Jag glömmer så lätt bort att jag får jobba hårt för pengarna och det är inte värt det i slutändan tror jag. Jag ska för övrigt byta avdelning på jobbet så det blir lite av en nystart.

Jag har även funderat på att omskola mig igen men jag känner att jag inte orkar att ta mig igenom ytterligare en utbildning. Dessutom är jag inte berättigad till studiemedel så det innebär att jag måste leva för sparade pengar och jag har inte lust att vända på varenda krona igen. Att leva stundetliv är en avklarad tid för mig. Jag tycker dessutom över 300 högskolepoäng räcker bra. Det skulle nästan bli komiskt med tre kompletta högskoleutbildningar. Men om jag hade fått backa klockan tills då jag var 25 år, och hade haft samma kunskap och erfarenhet om mig själv som idag så hade jag förmodligen sökt in till socionomprogrammet.

Jag nämnde mina studiefunderingar för min vän M, soctanten, igår när jag agerade moraliskt stöd när hon skulle handla på Bauhaus och Ikea. Hon lovade att hon skulle kolla upp lite alternativa möjligheter som skulle kunna leda mig en bit på väg i samma riktning. Jag inbillar mig att det skulle vara intressant att jobba med missbruk av någon sort, eller kanske ungdomar på glid. Jag känner jag skulle vilja ha en utmaning på jobbet, vilket jag saknar helt på nuvarande arbetsplats. Jag får pengar och mycket ledig tid men inte så mycket mer. Det saknas något känns det som. Jag får inte ut min fulla potential, jag är på fel plats och gör mig själv inte rättvisa. Jag saknar driv och engagemang.

Det är mycket möjligt att jag påverkas av min allmänna sinnesstämning som har pendlat en del på sistone. Jag känner mig rent generellt rätt missnöjd med tillvaron och vågar inte ta för mig utan gömmer mig bakom diverse dåliga skyddsmekanismer. Det tråkiga är att jag ser rädslorna och ursäkterna men gör likväl inget åt det. Istället syltar jag in mig i svåra situationer. Nu har jag börjat lyfta på locket med C igen. Jag undrar för mig själv vad jag tror jag ska hitta denna gång. Om jag gör som jag alltid gjort, kommer samma sak hända igen. Förstår inte varför det är så svårt för mig att förstå. Inget har förändrats mellan oss men jag känner mig låg och har fått för mig att jag saknar henne. Kanske är det så, eller så är jag bara ensam. En del beror nog också på att jag såg på hennes facebook profil att hon var med i nån grupp som jag tolkade som sexrelaterad även om det inte ens är säkert. Hur som helst fick jag för mig att hon hade haft sex på flera utan att jag var med och så blev jag svartsjuk, eller mest avundsjuk eftersom jag vill ha ett väl utvecklat sexliv. Jag förstår inte hur jag tänker och resonerar, för stunden har jag inget sexliv alls och istället för att försöka få igång det så springer jag händelserna i förväg och ska ha allt. Jag måste verkligen börja jobba med mitt tålamod mer.

På ett sätt tror jag inte jag kommer hitta en bättre tjej än C men samtidigt kan jag inte bli ihop med henne i brist på annat. Det kommer aldrig bli bra under såna förutsättningar. Jag kan inte säga att mina känslor för henne har förändrats. Jag är lika villrådig som alltid. Jag känner att hela situationen får mig obekväm och ängslig. Jag vill inte göra varken henne eller mig själv illa. Jag vill bara att mitt liv ska vara enkelt men istället blir det tvärtom, vilket är oerhört frustrerande.

Tur att jag ska träffa mina coacher imorgon, det känns som jag behöver få rätt på det som snurrar i skallen. Jag är inte så snäll mot mig själv som jag önskar. Jag behöver komma på bättre tankar och för tillfället behöver jag lite hjälp med det.

Det saknas pusselbitar

Jag har länge funderat på att hitta en sysselsättning på min fritid som ger mig en inre mening, en slags stimulans för själen. Tankarna har snurrat i många år men jag har inte kommit någon vart. Kanske har energin saknats eller så har jag varit feg och inte vågat ta tag i det. Orsaken har egentligen ingen betydelse. Det viktiga är nu att jag tar tag i det framöver.

Jag har funderat på ideellt arbete, kanske med hemlösa eller utslagna på något sätt. Jag har även funderat på att bli knattetränare i någon bollsport där det inte behövs någon tränarlicens. Tankar om att bli instruktör på ett gym har också föresvävat mig. Nu på senare tid har jag mer börjat fundera kring att bli personlig coach. Jag inser att jag besitter en hel del kunskap utifrån vad jag har gått igenom och mänskliga värderingar har alltid intresserat mig. Jag gillar att lyssna och samtala med personer. Jag är nog en person som mer attraheras av mjuka värden än hårda även om jag har råkat hamna i en yrkesvärld som är hård och mansdominerad. Det yrkesvalet skedde dock i en period när jag saknade tålamod. Till mitt försvar bör dock sägas att jag hade tänkt att börja utbildningen till mitt yrke många gånger innan jag slutligen valde att göra det. Men när det väl skedde så var det lite av en panikåtgärd, så ärlig måste jag vara mot mig själv.

Jag har kollat runt en del bland coachingkurser och hittat några intressanta alternativ så det lutar åt att jag åtminstone kommer gå en kurs i personlig utveckling för att se vart det leder och om det är något som passar mig. Om så är fallet fall tar jag säkert fortsättningskurser också. En kurs är dyr och kostar närmare 20 000 kr men jag ser det som en investering i mig själv. Dessutom så är den terapi jag går i för tillfället gratis och jag resonerar som så att där har jag nu gått över 20 gånger och om jag hade betalt 800 kr varje gång, vilket är ungefär vad samtalsterapi brukar kosta, så hade jag snart varit uppe i beloppet för vad en kurs kostar. När det gäller personlig utveckling går det inte att snåla.

Jag får det mesta på mitt jobb utom själslig utveckling och det måste jag söka på annat håll för att få helheten. På mitt jobb sköter jag mig själv till stor del, jag får mycket ledighet och får hyggligt betalt. Jag saknar däremot att få någon feedback på det jag gör och därför funderar jag på allvar på att ta tag i det här med att jobba ideellt på något sätt för att få det inre behovet tillfredsställt också. Sen om det är att hjälpa någon med läxor, vara knattetränare, jobba med hemlösa på något sätt, att vara spinning instruktör eller personlig coach eller något helt annat är mindre viktigt tror jag. Men jag behöver den delen för att få en helhet. Jag behöver någon slags återknytning utifrån att ge, en slags positiv bekräftelse. Jag gillar tanken av att se andra personer växa och må bra utifrån något jag gör. Att se folk glada. På mitt jobb får jag inget tillbaka av det jag ger mer än pengar och ledighet. Det räcker inte för mig. Det är möjligt att om jag får familj och barn att det behovet minskar, det kan jag inte uttala mig om men jag saknar en bit nu känner jag. Jag tror också att med mitt jobb så kommer jag alltid ha så mycket tid att det finns tid för både något ideellt, familj och mig själv.

Samtal med chefen

För en vecka sedan tog jag efter att ha gått och funderat länge beslutet att tala med min chef om att jag inte trivs på jobbet. Min chef är i prinicip det enda som jag faktiskt trivs med, det övriga fungerar för dåligt för att jag vill bli kvar. Det är för motsträvigt, omständigt och negativt, det finns några bakåtsträvande personer som gör livet surt för oss övriga. Det har även blivit för mycket slentrian och det har gjort mig trött och ofokuserad.  Jag har trots detta bitit ihop närmare ett år av olika anledningar. Jag vill inte göra något förhastat men vill inte heller bli en person som bara sitter och gnäller på min arbetsplats utan att ta tag i situationen. Det finns redan så många i den kategorin. Jag tror min privata situation har påverkat mig också, jag orkar helt enkelt inte slåss på för många fronter samtidigt. Nu känner jag dock att jag behöver lite ny frisk energi och input och kanske ett miljlöombyte kan bidra med det.

Sedan jag pratade med min chef har jag även hunnit med att prata med personalchefen och hon ska ha mig i åtanke om ett likvärdigt jobb dyker upp. Min förhoppning är en omplacering inom bolaget. Det skulle kunna räcka för stunden. Bara jag får lite nytt omkring mig så blir det bättre.

Jag har även börjat fundera på ett karriärsbyte men det får ligga på is tillsvidare. Känner inte att jag är riktigt mogen för det. Har inte för avsikt att omskola mig igen, det har jag redan gjort en gång och jag har inte lust att samla på mig mer studielån. Däremot skulle jag vilja hitta en sysselsättning som ger mig lite mer i utbyte. Något jag kan parallellköra med nuvarande jobb för i grund och botten trivs jag med det.

Jag är nöjd att jag vågar ta itu med jobbiga saker och att ta ett samtal med chefen som jag gjorde, visar att jag vuxit som person och nu fokuserar på mitt eget välbefinnande och vad som är viktigt för mig. Jag bryr mig om mig själv helt enkelt och vågar dessutom säga ifrån när jag inte trivs. Det känns bra för min självkänsla.