Märkliga människor och märkliga situationer

Jag tycker ibland märkliga saker händer mig som inte tycks hända andra. Åtminstone är det inget som mina vänner delger mig.
Jag umgicks ju för några år sedan med en tjej, A, vars livssituation blev för mycket för mig till slut. Jag har nämnt henne i tidigare inlägg. Jag tyckte hon var oansvarig med tanke på hur hon levde sitt liv, och att hon hade delad vårdnad om tre barn. Jag ska inte döma då jag inte har egna barn men jag är övertygad om att jag i i en omvänd situation hade bitit ihop och tagit det jobb som hade behövts för att kunna försörja mig själv och min familj. Jag hade inte försökt leva som en 25-åring när jag är 40.

Eftersom vi befann oss i olika skeenden av livet så bröt jag upp med henne. Men innan det var gjort hade jag lånat ut totalt 15 000 kr till henne i 2 omgångar. Det var pengar hon skulle ha till förskott för hyror etc. när hon skulle vara inneboende hos folk. Vi skrev ordentliga lånekontrakt som sig bör, allt på mitt initiativ. Jag hade dock inte i verkligheten några förhoppningar om att få tillbaka dessa pengar utan det var en dåligt-samvete-gåva vilket jag dock inte ansåg hon behövde veta. Men i min värld har dessa pengar varit avskrivna sedan dag 1, vilket jag också nämnt för min omgivning dock ej för henne. Utgångstiden för återbetalning har passerat sedan länge och jag ar inte gjort några påminnelser eller antydningar, dock har hon vid något tillfälle nämnt att hon ej glömt bort det.

Hur som helst, för några månader sedan fick jag ett mycket konstigt meddelande på Facebook. Efter att ha läst några rader insåg jag det var A’s nya pojkvän som skrev till mig.

Denna konversation är helt galen och sånt som bara tycks hända mig.

”Hej där. Jag håller i en grupp på FB där syftet är att samla medel till fest och present till A som nu i april fyller 40 som du kanske vet. Någon ”present” kommer det inte bli för det hon mest behöver är pengar rent krasst. Så av det som samlas in kommer överskottet att vara presenten i sig, så illa är det. Nåväl, till mitt ärende… Jag håller fortfarande på att harva genom hennes bekantskapskrets med förfrågningar om de kan bidra med antingen praktisk hjälp till festen eller bara vill lämna ett ekonomiskt bidrag till ”present” så där kommer min fråga till dig om du skulle vilja bidra? Förstår att det skulle kännas hur konstigt som helst för dig att komma till firning så där slipper du MEN du kanske ändå vill bidra till insamlingen? Detta blir en ”gemensam” gåva från hennes vänner så ingen nämnd, ingen glömd. Allt hålles ju såklart hemligt för A så din tystnad skulle uppskattas, för annars blir det ju inte mycket till överraskning… (Om man ska nämna en siffra som skulle behövas alldeles precis i skrivandets stund så är 18000 en lagom rund siffra som hon behöver. Detta för att hon inte ska förlora sitt nuvarande boende och detta inom de närmaste 10 dagarna)”

Jag blev helt paff och tänkte först jag skulle skriva nåt dumt och försmädligt men sansade mig och skrev ett i mitt tycke vänligt svar.

”Tjena R, Trevligt initiativ av dig även om mitt intryck av A är att hon är oerhört stolt person som kanske skulle känna detta som förnedrande. Hon vägrade gå till soc tidigare.

Jag fattar inte hur du fick mitt namn då hon och jag inte är vänner på fb.

Hur som helst har A redan en skuld till mig på 15 000 som skulle varit återbetald. Det var för att få ett tidigare boende. Detta är dock inget jag överhuvudtaget nämnt för henne då jag vet hon har det fortsatt körigt och inte vill stressa henne. Hennes livssituation är oerhört komplicerad, och det var oxå den som gjorde att jag inte orkade. Det blev för rörigt och obalansen mellan oss kändes jävligt konstig. Jag har hennes bankkontonr, så om jag önskar bidra så vet jag nu vad som gäller.

Tack för info, och lycka till. Jag hoppas du ror det i hamn, det är en fin och omtänksam tanke av dig.”

Jag trodde killen skulle släppa det men icke utan han fortsatte skicka meddelanden till mig. Jag har dock valt att inte besvara dessa då jag får en allmänt olustig känsla kring honom. Jag skulle aldrig kunna ”vinna” en ordduell utan han är typen som måste ha sista ordet och han verkar minst sagt ha stort kontrollbehov.

”Hej där, och tack för svar. Jo ”komplicerad” var ordet med underdrift. Än mer komplicerat blir det ju när dendäringa stoltheten kommer i vägen. Tja, tanken kanske är fin men det känns som en tiggarrunda jag är ute på men ärligt så tycker jag folk hellre ska vara medvetna om hennes faktiska behov av pengar hellre än att de går och köper någon jävla vas eller krimskrams hon inte har den minsta användning för. Främst därför jag försöker sprida budskapet. Ge henne vad hon behöver mao. Well förnedrande skulle jag nog inte tro hon skulle känna om det kommer i en sådan ”förpackning” dvs en insamling till ett födelsedagsfirande där överskott får bli en present vald efter eget tycke… (då tänkt i mitt sinne att betala av lite av sina skulder) Åter igen Tack. Ha D.”

”PS… Det verkar lite av att kunna vända för henne såhär i ”elfte timmen”. Hon har ett ”anpassat” jobb som hon ska börja, satt till primärt ett halvår med möjlighet till förlängning vilket kommer att ge henne en stadig inkomst. ÄNTLIGEN kan man ju faktiskt utbrista men det är på håret att vara lite för sent för boendets skull… /R”

Sen efter nån vecka dök det upp nytt meddelande igen… Nu ville han överbevisa mig att jag hade fel kring A och att han kände henne bättre än mig.

”FYI saxad kommentar från A på FB: ”Det enda någon kan göra för mig ekonomiskt nu är att SKÄNKA mig pengar. Jag kan inte låna privat eftersom soc aldrig skulle ge mig några pengar alls om jag löser skulderna själv. En hyresskuld är okej, en privat skuld skiter de blankt i. Då skuldsätter jag mig mer som jag inte kan betala. Så det är på det viset ett ruttet läget. Ett läge där jag inte kan göra mer än att vänta på att andra (soc och hyresvärd) styr riktningen här. Vedervärdig känsla.

Jag vill inte hänga nån särskild (eller sticka en pinne i röven på nån). I så fall skulle det vara någon väl vald högt styrande politiker. Det stör mig enormt bara att det är så jävla fyrkantigt att det inte går att få lite aktion när det handlar om så lite. Kolla igenom ansökan idag, inte om tre dagar. Om tre dagar kan jag stå med tre månader kvar att bo här. Då har soc mer bekymmer med mig kan jag lova. Då kommer jag att lida mer, kosta dem mer…

(Och nej, jag är fortfarande inte ett dugg imponerad av stat, landsting och kommun. Det är enbart privatpersoner och ideella föreningar som gör att det här landet fortfarande står på två ben.)”

Sen efter ytterligare nån vecka kom ännu ett meddelande som fick mig att verkligen ta till alla hjälpmedel jag lärt mig för att hålla mig lugn och inte gå i polemik med honom.

”Ett sista meddelande från mig med en hint, om tanken inte redan slagit dig..

A visade mig kontraktet på lånet av pengar från dig.

Då det faktiskt är olustigt att ge pengar i present till någon som redan är skyldig dig pengar så slog mig denna tanke. Även om det är ofantligt fantasilöst att göra det så kan man ju som present faktiskt skriva ner/skriva av lånebeloppet.

Som det ser ut idag så kommer hon ju inte på överskådlig tid att kunna ta sig an avbetalningar på personliga lån. Rent krasst så kommer sådana lån längst ner på prioriteringslistan. Där står många legitima inkassokrav före i kön att få sin del innan man kan komma på tanken att betala sådana skulder.

Det kommer i alla fall ta en hiskelig tid innan du ser skymten av några pengar du lånat ut, så illa är det om det inte framgått tidigare.

Som en fin gest kan du ju istället, för att lätta hennes samvetsbörda, skriva ner beloppet eller kanske helt enkelt skriva av allt på ett bräde. Bara en tanke från min sida…

Jag tror att detta kan vara en fin present nog.

/Ha ett bra liv
mvh R”

Vad den här killen inte tycks fatta är att hans beteende får omvänd effekt hos mig. Nu blir jag som en 3-åring och vill inte efterskänka något alls. Att ha fräckheten att berätta för mig om vad jag ska göra och inte göra när jag är 40+ är magstarkt. Han har dessutom ingen aning om huruvida jag är i akut behov av 15 papp eller inte.

Ett tag var jag sugen på att skicka hela konversationen till A, och be henne hålla efter sin nya pojkvän. Sen sansade jag mig och tänkte jag kunde skicka det efter hennes födelsedag så inte överraskningen skulle förstöras. Men vid det laget hade jag lugnat mig.

Han pratar om vad som vore en fin gest av mig, jag vet vad jag tycker vore en fin gest av denna idiot, och det hade varit att be om mitt kontonummer och så hade han satt in 15 papp och övertagit skulden men det var tydligen inte aktuellt. Det hade varit anständigt av honom men istället håller han på och gör bort sig fullständigt.

Bäst av allt i denna soppa, när jag visade min mamma killens mess så sa hon att hon visste vem han var. Killen har lite ovanligt namn och dom var tydligen jobbkollegor innan min mamma pensionerade sig. Vad är chanserna på detta? Helt säkert vet han om släktskapet mellan mig och min mamma, då mitt efternamn inte är jättevanligt. Jag fick reda på att han jobbade som konsult så rimligtvis kan han ju lösa ut A’s skulder.

Nåväl, får se om han återkommer i framtiden. Jag skulle inte bli det minsta överraskad. Det enda jag noterade genom att kolla hans fb-sida var att han var besatt av A, och då hade dom varit ihop i kanske 2-3 månader max. Hur fan man kan sitta och skriva såna mess som han då gör är fullständigt bortom min fattningsförmåga.

Tystnad

Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.

Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.

För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.

Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.

Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.

Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.

Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.

Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.

Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.

Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.

Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.

Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.

Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.

Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.

Det går att köpa glädje

Jag brukar säga att det inte går att köpa glädje för pengar, däremot underlättar pengar tillvaron. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig längre till det efter att jag har köpt en mc. Det känns helt overkligt och är sanslöst kul. Det är lite 40-års-kris varning på köpet men till mitt försvar får sägas att jag tog mitt mc-kort för 7 år sedan. Det tog bara lång tid innan jag fick tummen ur. Märkligt nog tajmande det med stundande födelsedag.

Det var trevande och nervöst i början, men också mycket kul. Det var första gången jag körde sen jag tog mitt körkort. Mest av allt känns det helt galet, men på ett positivt sätt. Jag kollar bilder på mig själv och bågen varje dag, likaså går jag ut och beundrar den och tänker ”shit, det är min hoj, detta är helt galet” och så skrattar jag för mig själv.

Åtminstone tillfälligt gick det att köpa glädje för pengarna. Bäst av allt var också att jag fått börja fundera lite kring mitt resonemang kring pengar. Jag har ofta snålat med pengar och ansett att det är viktigt med en buffert. Det anser jag fortfarande men jag måste också leva och unna mig upplevelser. Vad har det för betydelse om jag har en massa pengar på hög om jag plötsligt skulle dö imorgon. Det är bättre om jag lever livet medan det fortfarande pågår och jag kan ta för mig saker. Framtiden är ett senare problem att oroa sig för. Det löser sig då.

Skulle jag plötsligt ångra mitt köp, eller få akuta pengaproblem av någon anledning, så har jag inte bränt mer pengar än själva värdeminskningen, det är ju inte hela beloppet som hojen kostade som går upp i rök. Jag har nu tydliggjort den skillnaden för mig själv. Således har jag fortfarande en del pengar buffrade inte bara på konton och fonder, utan även i bil och mc, då jag betalat dessa kontant. Pengarna går tillbaka till mig om det kniper.

Så klart haltar mitt resonemang en del eftersom jag är lyckligt lottad att ha ett hyfsat bra betalt jobb och dessutom kunnat lägga undan lite pengar genom åren. Jag har dessutom haft en generös omgivning. För en person som inte har pengar och/eller jobb blir verkligheten helt annorlunda. Då har man helt andra värderingar och förhållningssätt till pengar.

Pengar har underlättat min tillvaro denna gång då jag kunde köpa mig en mc, och den får mig att känna glädje och skratta. Nu gäller det bara att jag är försiktig när jag är ute och kör i trafiken så inte skrattet fastnar i halsen.

Årets deklarationsångest avklarad

Jag satt till klockan 03:30 med årets inkomstdeklaration men nu är den äntligen avklarad. Jag gick så klart tväremot  råden hur man ska agera med obehagliga saker enligt självhjälpsböcker och diverse må-bra-experter, dvs. jag sköt upp det gång på gång och fick en massa ångest på kuppen. Bättre att ta itu med tråkiga saker omgående så man slipper gå omkring med dåligt samvete.

Nu är jag äntligen klar och det känns suveränt. Anledningen att jag segade på min deklaration var att jag under 2009 sålde min aktieportfölj och nu skulle reda ut massa gamla aktieaffärer. Det är emissioner, splittar, uppskov av reavinst, inlösen osv. att ta hänsyn till och jag avskyr verkligen blankett K4. Vi är inte vänner. Lyckligtvis har jag bra ordning på mina papper så det gick över förväntan. Jag hade inte räknat med att det skulle gå så pass smidigt så det visade sig att jag hade oroat mig en del i onödan.

Utöver försäljningen av min aktieportfölj hade jag även en skattesmäll på närmare 30 000 kr att ta hänsyn till. Men om jag ska tro beskeden jag fick efter att ha fyllt i min deklaration elektroniskt och gjort alla beräkningar ska jag helt plötsligt få över 5000 kr tillbaka.  Det passar mig bättre.

Vid sidan om den svenska deklarationen hade jag även fått en från Norge då jag jobbade där för några år sedan. I Norge ligger de ett år bakåt i tiden, dvs jag redovisar för 2008 nu. Norska skattemyndigheten ville ha närmare 15 000 kr av mig. Det lyckades jag inte krångla mig undan utan det har jag betalat sedan tidigare. Det var väntat att det skulle bli så.

Hur som helst fick jag inte lika mycket magont i år som förra året, för då fick jag mig en chock när jag öppnade beskeden från Sverige och Norge. Svenska skattemyndigheten ville ha över 70 000 kr och Norska dito närmare 30 000 kr. Jag trodde inte mina ögon. Fast i slutändan lyckades jag vända rätt på det. Det visade sig att Norska skattesystemet fungerar lite annorlunda än hemma så pengarna jag hade betalat i skatt hade hamnat i fel kommun. När väl dessa pengar kom rätt så avskrevs skulden lyckligtvis. Jag lyckades även få rätt på den svenska deklarationen så jag till slut fick ut närmare 10 000 kr. Det är nästan som trolleri. Mycket har dock  handlat om att jag har varit skattebefriad och när jag kunnat bevisa det så har skatteskulderna gått upp i rök men innan jag fått det slutgiltiga beskedet är jag alltid nervös.

Nu kan jag lägga årets deklaration åt handlingarna och det är skönt. Nu kan jag lägga energin på nästa ångestprojekt, vilket är att köpa en bil. Det kan säkert bli en följetong, jag känner mig själv rätt bra.

Pensionsstress

Igår var jag på möte med min ”bankkille”, vi träffas årligen för att diskutera igenom mina besparingar. Jag upplever det som ett lika stort skämt varje gång. Jag har alla mina papper i ordning, men jösses vad jag tycker det är ointressant. Jag försöker vara duktig och pensionsspara men jag har egentligen inte en aning om vad han pratar om och föreslår. Hela pensionssystemet är en härva, åtminstone för mig som provat att jobba i en del olika branscher. Jag får papper från PPM, Fora, AMF, Collectum, SPP och ytterligare några bolag jag glömt namnet på. Alla förväntar sig att jag ska göra aktiva val så jag blir en rik pensionär, om jag nu inte blir överkörd av en buss imorgon. Ordet pensionsspara kan få mig matt. Jag har fondsparande, kapitalförsäkringar, allförsäkring och aktier och bankkillen kan säga vad han vill, jag får förlita mig på honom.

Jag loggar in på diverse sidor i intervaller för att visa mig intresserad och kolla hur mina pengar förvaltar sig men hur ska jag kunna göra vettiga val som baseras på utvecklingen i Kina, Östeuropa, Indien och Sydamerika. Jag är nöjd jag kan hålla rätt på alla lösenord och säkerhetsdosor som behövs för att ta sig in på sidorna. Det känns som besluten ligger avsevärt ovanför min nivå. Det enda jag inser när jag försöker ta till mig all denna information är att jag kan inte ha pengarna på ett sparkonto. Jag vet räntorna är usla på sparkonton men jag trodde i min enfald jag skulle kunna betala stora delar av årets golfavgift med räntan från ett av mina konton där det fanns ett tilltaget 6-siffrigt belopp men icke. Räntepengarna räcker knappt till ett 6-pack golfbollar. Jag måste alltså göra nåt med dessa sparpengar snarast men huruvida jag ska välja aktieindexobligationer eller ytterligare kapitalförsäkringar vet jag inte. Bankkillen informerar om diverse avdrag jag kan göra om jag väljer på ett sätt och om hur jag ska jag skatta för vissa saker men slipper med andra om jag väljer på ett annat sätt. Jag fattar inte hur jag en gång i tiden på fullt allvar trodde jag ville jobba med ekonomi. Jag läste två år på ett ekonomprogram innan jag hoppade av och insåg mina begränsningar. Nu har jag varit på två besök på kort tid hos bankkillen men jag är inte ett dugg klokare men likväl ska jag fatta ett beslut. Det kan få mig stressad. Jag vill ha en tryggad ålderdom ekonomiskt, det är viktigt har jag hört.

Flest sexleksaker när han/hon dör vinner

Idag tog jag ett stort steg i mitt liv. Jag städade undan mycket av mina sexleksaker som stått och stirrat på mig varje gång jag öppnat garderoben. I mina gömmor har jag säkert sexprylar för över 10 000 kr, förmodligen långt mer. Det är helt skadat och inte en av mina bästa placeringar. Men jag har gjort sämre, en del av mina aktieaffärer från slutet av 90-talet var verkligen inget att stoltsera med.

Jag har inte blinkat över priset när jag köpt nya sexleksaker, jag såg det som ett behov, något som var viktigt för mig att äga . Men jag har gjort detta av ren vana eftersom sex var den enda bekräftelse jag fick från min omgivning, åtminstone som jag upplevde det. Visst har jag haft mycket kul med prylarna, mycket är bdsm-relaterat och därför springer summorna snabbt iväg, läder och liknande är alltid dyrt. Sexleksaker överlag är hutlöst dyrt men säljs ändå pga alla tabun. Folk står inte och prutar om vad en massagestav kostar, lika lite som någon sedan reklammerar den om den går sönder kort tid efter inköp. Den enklaste massagestaven kostar kanske runt en hundring, en enkel ficklampa kostar max 20 kr. I prinicip samma konstruktion men ändå stor prisskillnad. Jag borde börja sälja sexleksaker slog det mig precis. Hur som helst läggs mina sexprylar i ide nu på obestämd tid. Jag tog ut batterier, hade lite allmänvård och sörjde en kort stund. Nu är det gjort. Nu får jag städa vidare med något annat.