Mp3-spelaren var urladdad

Idag när jag skulle ut och springa visade det sig att min mp3-spelare hade laddat ur. Första tanken var panik, hur ska jag kunna springa utan musik. Men några djupa andetag senare så insåg jag att jag faktiskt brukade springa utan musik en gång i tiden, alltså var det dags att prova igen.  Så jag snörde på mig skorna och gav mig ut i min tjusiga löparoutfit, ser nästan lite nördigt ut, men hellre anpassade kläder när det är trist väder ute.

Från första steget kändes det helt naturligt utan musik, jag var avslappnad och hade en bra och behaglig runda. Normalt sätt har jag 4-5 ställen där jag kollar hur jag ligger till tidsmässigt men idag släppte jag det helt. Jag sprang på känsla och välmående och det var en skön upplevelse. Det fanns inga måsten eller tvång, jag bara njöt av att känna kroppen arbeta. Jag kommer springa utan musik fler gånger. Det är möjligt att jag behöver musiken när det är tråkigt så till styrketräning får jag fortsätta med min musikspelare. Eller så får jag hitta en annan träningsform som ersätter styrketräningen för träning ska vara kul

Väl i mål visade sig min tid vara helt acceptabel med tanke på att det var ett bra tag sen jag sprang min runda och att jag inte kollade hur jag låg till. Det funkar att släppa kontrollen. Tidigare idag släppte jag så mycket på kontrollen att jag missade ett läkarbesök trots att jag gjort en tydlig anteckning i kalendern. Jag blev inte ens arg på mig själv, jag ser det som ett sundhetstecken att jag missar lite saker i min tillvaro och gör misstag. Jag behöver inte vara perfekt och överkontrollerande.

En schysst trippel

Som jag skrev häromdagen tillhör jag dinosaurierna som fortfarande hyr film, vanligtvis brukar jag ta 3 filmer för 120 kr. Det är ytterst sällan jag väljer 3 filmer som visar sig vara bra men senast hade jag flyt. Även om det inte var en kvalitetsfilm så var The Hangover riktigt kul. Filmen The Private Lives of Pippa Lee var däremot en kvalitetsrulle som jag verkligen uppskattade. Den hade spännande vändningar som gjorde filmen ytterst sevärd, dessutom var det schyssta skådespelarinsatser i mängder.

Under filmen slog det mig hur enormt lik Robin Wright Penn är den svenska skådisen Lena Endre. Därför var det roligt när jag lite senare googlade på RWP och såg att det är hon som har rollen som Erica Berger i de nya Stieg Larsson filmerna, det vill säga samma roll som Lena Endre hade i den svenska versionen. Lika som bär.

Sista filmen i min lyckosamma trio var en dokumentär med min favoritgrupp alla kategorier, The Doors. Filmen hette When You’re strange. Berättarrösten gjordes för övrigt av Johnny Depp, vilket inte gjorde saken sämre. Jag fick inga direkta nyheter i dokumentären utan det var mer en upprepning eller sammanställning av fakta från diverse böcker som jag redan läst men det var intressant ändå. Jim Morrison, sångaren, är en person som fascinerat mig sedan jag var 18 år.

Ett otippat filmval

Igår såg jag en film jag normalt sätt inte skulle hyra. Japp, jag tillhör fortfarande kategorin människor som hyr dvd. Musik däremot laddar jag ner emellanåt även om jag gillar att köpa cd-skivor då musik är ett stort intresse.

Filmen jag såg var The Hangover, rätt och slätt Baksmällan på svenska. Den handlar om en svensexa i Las Vegas som urartar.

Vanligtvis gillar jag att hyra drama och misärfilm men ibland kan en komedi vara väldigt befriande. Så jag tog modet att välja en filmtyp som jag annars skulle definiera som kalkonrulle. Filmen var faktiskt riktigt rolig och gav mig många goda skratt. Precis vad jag behövde för stunden, jag får dra ner på mina prettofasoner lite. Filmen var väldigt grabbig och passade min smak. Som grädde på moset tog jag en paus i filmtittandet för att se 2½ Män, en serie jag ser om och när jag jag kommer ihåg.

The Hangover öppnade stenhårt med en låt jag verkligen gillar, Thirteen, av Glenn Danzig, det kändes otippat att få höra den men jag uppskattade det och det gjorde mig välvillig inför resten av filmen. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om låten. Denna gång får Youtubeklippet av låten vara covern som Johnny Cash gjorde.

Demokratisk design

Häromdagen var jag och såg Ingvar, en musikalisk möbelsaga. Den handlar om Ikea eller snarare grundaren Ingvar Kamprad.
 
I som i Ingvar, det namn han bär.
K som i Kamprad, den släkt han har kär.
E som i Elmtaryd, där närdes hans kropp.
A som i Agunnaryd, där föddes vårt hopp.

Det var en speciell upplevelse, första kvarten visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig, jag är inte särskilt van att gå på musikaler. Dock fann jag mig tillrätta efter ett tag och därefter hade jag en riktigt underhållande kväll. Det var en väldigt genomtänkt show med finurliga texter och bra aktörer. Många melodier var klassiska svenska visor med modifierad text där man hela tiden kände det svenska vemodet och hade bilden av en röd idyllisk stuga framför sig. Allt det klassiskt svenska anspelades det hela tiden på i olika sammanhang.

Han som har skrivit texterna är uppväxt i samma småborgerliga håla som jag själv. Men det var svårt att tro för det var rätt mycket samhällskritik till Ingvar Kamprads imperium och inte bara en enda stor hyllning. Det drevs en hel del kring såväl kapitalism som Kamprad som person. Helt klart sevärt, om inte annat för kostymerna. Musikalen fick goda recensioner i DN.

Vakthund, vakthund, jag är din vakthund

Var och såg på konsert häromdagen. Det var en norrländsk grupp som heter Raubtier. Gruppen kommer från Haparanda och det rådde det inga tvivel om. Dialekt och klädval var avslöjande. Det var en rolig upplevelse. Jag hade inte hört talas om gruppen tidigare, fastän de har funnits länge, förrän två dagar innan spelningen då en vän skickade en länk från Youtube. Vad gjorde vi innan Youtube fanns btw? Jag spred länken vidare till några vänner med likvärdig musiksmak och helt plötsligt var vi 5-6 personer som skulle se Raubtier för första gången.

Gruppen påminner ljudmässigt väldigt mycket om Rammstein men texterna är på svenska. Det är aggressivt och tungt. Emellanåt blir det lite väl mycket klichér men om man tar det på rätt sätt blir det kul. Av konserten att döma så har gruppen ett gäng trogna fans som kan deras texter för det var grym allsång stundtals. Min favoritsång för stunden är Dobermann.

Nedan är videon jag fick skickad till mig.

Utan dina andetag

Fick ett kortfattat sms igår från mitt ex C, mitt under pågående mailkrig med Miss Orange, borderlinetjejen. Det stod bara Utan dina andetag m Kent. Jag svarade först Va? innan polletten trillade ner. Även om jag gillar Kent så är jag ingen fanatiker och har dålig koll på låttetexter men jag kollade så klart upp låten. Det var en smärtsam text hon hade skickat mig som fick mig att börja gråta. Jag vet dock inte om det var på grund av Miss Orange eller mitt ex C. Så fucked up är min tillvaro för stunden. Härligt, jag som planerar för en uppgörelse med mitt ex A också. Jag kommer snart avlida av ångest och smärta om det fortsätter så här. Men jag tror verkligen att jag kommer gynnas av det i slutändan även om det suger något enormt nu.

Utan dina andetag
Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag

Holy Diver i graven

Läste i tidningen att Ronnie James Dio till slut hade fått ge upp för sin cancer. Känns verkligen trist. Ytterligare en stor musikikon som går i graven på kort tid.

Dio var en av grupperna jag växte upp med som ung och det var också min andra konsert någonsin jag såg live, första var Kiss. Jag såg gruppen i Lund på Olympen i oktober 1984 under deras turné med albumet Last In Line. Då var jag en ung och tuff hårdrockare med långt hår, nitbälte och jeansjacka fullproppad med tygmärken och pins. Alla metalattributen fanns där, allt för att passa in. Hårdock var lika mycket image och identitetssökande på den tiden, men likväl har musiken levt sig kvar genom åren. En del grupper jag gillade då har bytts ut, förkastats, eller upphört att existera men många har fortsatt växa i min skivsamling. Hårdrocken var så mycket mer än bara en identitet, det var framför allt en bra musikgenre. Det märks än idag eftersom den fortfarande lockar nya lyssnare hela tiden och det även finns många nya band med klara influenser från den tiden.

Jag såg Dio live en andra gång mycket senare, det vart 1998 på KB. Dagen innan hade Motörhead spelat. Även om hårsvallet på Ronnie James Dio hade haft ett naturligt bortfall och åldern tagit ut sin rätt var det likväl en rolig spelning. Han gav alltid järnet.

Med tanke på hur ofta Ronnie James Dio gjorde den klassiska hårdrocksgesten, ”djävulstecknet”, knuten näven med utsträckt pek- och lillfinger, är frågan om han per automatik hamnar i helvetet. Samtidigt var han med och spelade in den suveräna skivan Heaven And Hell när han ersatte Ozzy Osbourne som sångare i Black Sabbath 1980, likaså var han medlem i bandet med samma namn, som bestod av fd. Black Sabbath medlemmar. Kanske blir det delad vårdnad om Ronnie James Dio, ena veckan sitter han på ett moln och spelar harpa, nästa skyfflar han kol.

Don’t smell the flowers they’re an evil drug to make you lose your mind.
Don’t dream of women cause they’ll only bring you down.
(Don’t Talk To Strangers)

R.I.P. Ronnie James Dio

There’s A Lot Of Things To Do Before You Die

Idag vaknade jag vid 9-tiden av att jag var sanslöst bakfull. Fick snudd på krypa ut till toaletten, där låg jag ett bra tag och kramade toaletten utan att spy men däremot kallsvettas.

Jag gick och la mig igen efter oförrättat ärende men väcktes av en vän som ringde 10:30 för att berätta att han skulle se Johnossi på kvällen. Jag somnade om än en gång men ytterligare en timme senare ringde en annan vän och berättade om Johnossi igen. Jag bad honom fixa biljett åt mig med.

Därefter sov jag fram till 13:30. Vid 15-tiden åt jag halva min frukostmacka, tre timmar senare åt jag andra halvan. Det var min mat denna dag, bortsett från flingorna jag äter nu strax efter midnatt. Förstår inte hur jag kunde må så dåligt, drack inte nämnvärt mycket kvällen innan och mådde bra när jag la mig.

Jag har mått apdåligt idag och då slår ångesten till stenhårt. Därför var det väldigt förlösande att få se Johnossi på kvällen. Det gjorde mig glad och fick mig att må bättre. Det var snudd på utsålt för det var packat med folk och Johnossi levererade som alltid en bra konsert. Första gången jag såg gruppen var för ungefär fem år sedan på Mejeriet men då spelade de i baren. Denna gång var det på stora scenen. Som alltid var det väldigt explosivt med ständiga tempoväxlingar. Dock var det inte riktigt samma drag som för 1½ år sedan på Debaser. Men jag var helnöjd denna kväll ändå. Det verkade många i publiken också ha varit med tanke på inläggen i Johnossis gästbok på deras hemsida.

Bästa låt för kvällen var 18 Karat Gold enligt mitt tycke. Det är sånt underbart driv i låten. Men det fanns fantastiskt många bra låtar denna kväll som Bed on fire, Sickness och Summerbreeze för att nämna några. 

Lucky 13?

För många är talet 13 ett olyckstal, själv har jag ingen direkt uppfattning om det, jag är inte särskilt vidskeplig. Det är inget som håller mig sömnlös. Däremot har jag nu haft 13 möten med mina samtalsterapeuter, fast jag ska kanske kalla dem coacher framöver, det låter lite mer rätt i tiden, och så är det enklare att skriva. Tror deras korrekta titel är socialrådgivare.

Siffran 13 fick mig för övrigt att tänka på låtttiteln Thirteen med Danzig. Denna låt gjorde även Johnny Cash en cool cover på i slutet av sin karriär. Låten finns på skivan American Recordings.

Som alltid kan jag lita på Youtube. Det visade sig att jag inte sett Thirteen tidigare men det var kul att en av mina manliga favoritskådespelare, Johnny Depp, medverkade i den. Jag undrar om videon kan ha varit hämtad från filmen Dead Man eller om western-temat med Depp var en ren slump, tror nämligen inte årtalen stämmer. Kanske är det ingen officiell video utan bara någon som klippt ihop den själv.

The Danish Way To Rock

Då var det andra gången på ett halvår som jag såg den danska gruppen Nephew på konsert på KB i Malmö. I oktober förra året var det i princip slutsålt, och ca 80% av besökarna var danskar. Då var konsertbiljetten väldigt billig, under 200 kr och hela den danska turnén var utsåld. Denna gång hade biljettpriset höjts avsevärt och det var kanske halvfullt om ens det, men det var gott om danskar även denna gång. Trots att det var avsevärt mindre folk lyckades Nephew få publiken med sig helt. Jag och min vän var  besvikna på manfallet och därmed skeptiska till konserten men vi var väldigt belåtna efteråt.  Det var ett sanslöst tryck där både grupp och publik stortrivdes. Det finns en energi i bandet som är unikt. Det är inga spektaulära scenshower men sångaren är väldigt närvarande och karismatisk och äger publiken. Simon Kvamm for president.

”Vi har ett band som gifter Depeche Modes mörkaste sidor med Rammsteins explosivitet. Ett slags vemod à la Interpol har definitivt letat sig in i och förgyller varje sekund av varje låt. Kent skulle kunna vara en blågul släkting men Nephew har i sin mix av danskt modersmål och engelska hittat en alldeles egen plats på den internationella scenen.”

Ovan är hur bandet marknadsförs vid biljettköp. Jag kan inte klaga på beskrivningen, särskilt som jag sett konserter med Rammstein, Kent och Depeche Mode sedan årsskiftet. Jag kan även se likheter med Brett Anderson i Suede och nånstans tycker jag mig även skymta Kraftwerk. Med såna förebilder kan det inte bli annat än bra.

I dagarna har Nephew släppt den officiella danska VM-låten, The Danish Way To Rock, lagom till slutspelet i fotbolls-VM i Sydafrika till sommaren. Den är avsevärt bättre än vår svenska När vi gräver guld i USA från 1994.

Peter Steele hos Sankte Per

Det var med sorg jag noterade att Peter Steele hade gått bort igår. Även om Type O Negative aldrig tillhört mina absoluta favoriter är det ändå ett band som har gjort intryck på mig och som ingår i min skivsamling.  Jag tyckte en del låtar var riktigt bra, andra var häpnandsväckande dåliga, det var ett ojämnt band skulle jag vilja påstå.

Man ska inte tala illa om de döda men jag minns en konsert på Mejeriet i Lund för dryga 10 år sedan som inte var smickrande för bandet. Den långe, välbyggde och karismatiske Peter Steele hade en olycklig kväll då ljudet bröt samman och bandet gick av scenen för att ta sig en paus. När gruppen återkom en bra stund senare var han rejält packad. Så pass berusad att det var störande. Det hade börjat redan in den ofrivilliga pausen men eskalerade därefter. Jag minns att jag och mitt sällskap var besvikna för vi hade verkligen sett fram emot att se bandet och biljetterna var dessutom dyra. Det var ingen lyckad konsert.

För många år sedan hittade jag en gammal Playgirl på en arbetsplats där Peter Steele vek ut sig, den tidningen gav jag till min mamma. Jag undrar om hon har den kvar, den kanske är värdefull idag?!

En del låtar bandet släppte hade klar anspelning på sex och bdsm enligt mitt sätt att se på det eller vad sägs om en albumtitel som Slow, Deep And Hard. Kanske inte så märkligt när man ser på Peter Steele. Bäst gillar jag Christian Woman från skivan Bloody Kisses.

Forgive her, for she knows
not what she does….

A cross upon her bedroom wall
From grace she will fall
An image burning in her mind
And between her thighs

A dying God-man full of pain
When will you come again?
Before him beg to serve or please
On your back or knees
There’s no forgiveness for her sins
Prefers punishment?
Would you suffer eternally
Or internally?

For her lust
She’ll burn in hell
Her soul done medium well
All through mass manual stimulation
Salvation

Frågan är om Peter Steele blir insläppt hos Sankte Per eller om han står och knackar på at the gates of hell där det är avsevärt varmare men förmodligen roligare för honom.

R.I.P. Peter

Vals för satan

Gjorde igår mitt tredje besök på förhållandevis kort tid på Malmö Arena. Denna gång var det för att se Kent, tidigare har det varit Depeche Mode och Rammstein. Senast jag såg Kent var för lite mer än 2 år sedan, då var det på Olympen i Lund. Nu var det på Percys skrytbygge, och den arenan är inte optimal för konserter, jag tycker ljudet emellanåt är rätt kasst men det är bara att gilla läget, stora lokaler växer inte på träd och det viktigaste är trots allt att få se grupperna.

Hur som helst var konserten suverän, det var mycket publikfrieri även om jag saknade några personliga favoriter. Men jag var nöjd ändå. Bästa låten för kvällen i mitt tycke var en minst sagt uppspeedad version av Dom Andra. Jag undrar vad som hände med den svåra Jocke Berg, numera är han väldigt tillgänglig. Han dansar runt som en mix av Dave Gahan och Brett Anderson.

Spellistan i Malmö:
1. Taxmannen
2. Palace & Main
3. VinterNoll2
4. Töntarna
5. Socker
6. Sjukhus
7. Romeo Återvänder Ensam
8. LSD, Någon?
9. Musik Non Stop
10. Idioter
11. Saker Man Ser
12. Vals För Satan (Din Vän Pessimisten)
13. FF
14. Ingenting
15. Vy Från Ett Luftslott
16. Krossa Allt/Dom Andra
Extranummer:
17. På Drift?
18. Kevlarsjäl
19. Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)

Tony Soprano & Martin Gore kramas

I höstas läste jag på en sajt om ett danskt band som heter Nephew. Bandets musik beskrevs bl.a. som influerat av tidig Depeche Mode. Några veckor senare lyssnade jag på dansk radio och hörde en grupp spela, instinktivt anade jag att det var Nephew jag lyssnade på, vilket senare bekäftades av programledaren när låten var slut. Därefter laddade jag hem allt jag kunde komma över med gruppen och senare har jag även köpt det.
Jag hade riktig tur, för bara några veckor senare spelade bandet på en så gott som utsåld konsert i Malmö. Att det var knökfullt berodde på att 80% av besökarna var danskar eftersom gruppens spelningar i Danmark var utsålda sedan länge. Hur som helst var konserten suverän och jag har sedan dess varit en ivrig förespråkare för gruppen. Nephew blandar danska och engelska i sina låttexter och det sker helt naturligt utan problem oavsett om det är mellan eller i låtarna.

Videon till låten Va Fangool! är en av de roligaste musikvideos jag har sett. Alltifrån hur Martin Gore pillar sig i nästan medan han kollar på striptease tills den blodiga avslutningen där alla dör  Håll tillgodo.

Bomber och granater

Vilken härlig konsert med Rammstein. Det är ett helt underbart skådespel vi i publiken bjuds på. En manifestation i  pyroteknik ledd av den karismatiske domptören Till Lindemann. Scenshowen har allt man kan önska sig, ackompanjerat av tung, metallisk, industriell musik. Roligt också att kolla publiken, och jämföra den med dom som såg Depeche Mode för några veckor sedan. Denna gång var det mer knuttar, hillbillies och testesteronstinna personer. Variationen i ålder var dock likvärdig likaså antalet svartklädda personer även om utstyrseln skiljde sig åt.

Tyngsta låten enligt mig var Du Hast tätt följd av Links 234. Häftigaste upplevelsen var dock under låten Ich tu dir weh från senaste skivan. Där visade gruppen sin påhittighet med spektakulära sceneffekter. Sångaren är uppenbarligen inte höjdrädd.

Rosenrot stimulerar

En gång i tiden provade jag Rosenrot för att bli piggare men det fungerade inte särskilt bra. Sen hörde jag i ett radioprogram att det även skulle öka sexlusten om man åt några stycken. Inte heller detta fungerade på mig, iaf märkte jag ingen skillnad. Den enda typ av Rosenrot som gör mig glad, är när Rammstein spelar en låt med samma namn. Rammstein är för övrigt mycket passande bakgrundsmusik till sex, och i synnerhet då bdsm. Taktfast, pulserande, kraftfull och dominant musik. Pröva det!