Sexuell frustration

Idag hämtade jag ut min andra omgång Voxra, det innebär att jag snart har tagit det i 3 månader. Jag fick frågan om det hjälpte av apotekaren. Jag svarade att jag inte hade något att jämföra med då jag inte provat andra tabletter, men att jag trodde att mitt allmäntillstånd var bättre nu än om jag inte hade tagit Voxra. Det är ju också ett jävla svar men jag vet ju inte hur jag hade mått utan Voxra idag. Ibland undrar jag om det hjälper överhuvudtaget men kanske hade det varit ännu värre utan. Det har ju hänt en hel del märkliga saker sedan jag började ta Voxra som kanske hade gjort att jag mått sämre idag. Det känns åtminstone som värsta dipparna är borta. Däremot är min längtan efter sex och Miss Orange lika stor som alltid.

Jag får verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte ta kontakt med henne. Jag tror inte det är rädslan att bli avvisad som är det som stoppar mig för vi har ju inget tillsammans längre. Däremot är det nog nån slags självbevarelsedrift som går in och hindrar mig. För innerst inne vet jag att ingenting skulle förändras om vi möttes igen. Allt skulle bara börjas om igen och jag skulle helt plötsligt ha ännu längre att ta mig än vad jag har idag då jag är en bra bit på väg i min tillvaro. Jag vill inte börja om från början igen. Jag har redan kastat bort så oerhört mycket tid.

Även om jag har genomgått stora förändringar i mitt levnadssätt sen Miss Orange och jag umgicks senast så innebär det inte att det skulle bli bättre denna gång. Hon är fortfarande samma person och av det lilla jag erfarit så fortsätter hon i samma spår som tidigare. Så hur gärna jag än skulle vilja ha hennes välformade men sargade kropp i min famn så måste jag släppa taget om henne. Hon kommer inte föra något gott med sig i mitt liv hur gärna jag än skulle önska det. Bara det faktum att hon stör mig i tanken är ett tecken på det. Jag önskar verkligen att hon inte hade sån enorm makt över mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att frigöra mig från henne. Hon har mig och framför allt min sexualitet i ett järngrepp. Bara tanken på att kanske aldrig mer få ha sån stark sex som hon och jag hade gör mig helt nedstämd och sorgsen. Det känns som att då är inget värt någonting. Det resonemanget gillar jag inte alls och jag vet inte hur jag ska komma runt det för jag inser att det inte hjälper mig ett dugg. Nåt stämmer inte med min sexualitet och hur jag använder det. Fortfarande verkar det fungera som ångestdämpning, tidsfördriv och tröst. Det enda som jag tror ska skänka mig glädje är rolig sex med en person jag älskar. Livet är en aning mer än så.

Skönt med bra vänner

Idag var en riktigt kass dag, jag har tyckt synd om mig själv och inte fått mycket gjort. Jag tog mig dock i kragen och mötte upp med en vän och kollade fotboll på eftermiddagen även om det inte var mycket att glädjas åt resultatmässigt. Men trevligt att ha folk runt mig. Jag känner mig tom och eländig och saknar tillhörighet. Det mesta känns helt meningslöst fastän det inte går någon nöd på mig. Jag vill så gärna ha en familj, eller åtminstone en flickvän, och det upptar så mycket av min tid att inget annat betyder något. Jag uppskattar inget av det jag har som faktiskt är bra. Jag ser endast det jag inte har och det gör mig missmodig och nedstämd. Kanske beror mitt tillstånd även på att jag hade ytterligare en dejt som inte ledde någon vart häromdagen. Dessutom hade jag avancerad sex igår men det fyllde ingen funktion då jag var helt känslomässigt oengagerad.

På kvällen kändes det därför som att jag var redo att ta ett dåligt beslut att kontakta Miss Orange. Antagligen mest för att jag mår dåligt och i min otrygghet så vill jag dra igång nåt gammalt och bekant. Det ger mig nån slags falsk trygghet. Lyckligtvis sansade jag mig och åkte hem till en vän istället, för jag insåg att jag behövde sällskap och någon att prata med. Jag var en fara för mig själv i det tillstånd jag befann mig. Min vän bor i Lund precis som Miss Orange, vilket räcker för att jag ska känna obehag. Jag tar dock omvägar bara för att ens komma i närheten av var hon bor. Jag klarar inte ens att se henne känns det som.

Det var skönt att få sitta och snacka med min vän även om han ibland har lite svårt att lyssna. Men jag vet han har gått igenom mycket jobbigt också så därför kan jag anförtro mig åt honom och han brukar säga bra saker. Han rådde mig, precis som övriga vänner som jag berättat det för, att inte kontakta vare sig C eller Miss Orange. Jag får lyda deras råd även om det är svårt och jag känner mig förorättad, sviken och irriterad.

Tidigare i mitt liv har jag alltid anpassat mig och inte vågat säga ifrån när något är fel. Jag har varit konflikträdd och feg. Nu känner jag att jag bara vill explodera och få ut mig allt jag känner till C och Miss Orange. Kräka ur mig eländet. Men just i detta fall är det kanske inte helt genomtänkt. För det enda som kommer hända är att det startar om igen och jag hamnar i meningslöst gnabb som inte leder till något positivt alls. Det tar bara onödig energi som jag behöver själv för att orka med tillvaron. Självklart skulle det vara befriande att få säga vad jag tycker men jag kan bearbeta det på andra sätt istället. Jag måste göra det helt enkelt. Det kallas självbevarelsedrift. Jag vill inte att allt hårt jobb jag har lagt ner på att lägga om mitt liv ska vara ogjort. Jag vill visa mig själv att jag kan vara en bra människa och stå utanför dessa rollspel som pågår. Jag behöver göra förändringar i mitt liv. Framför allt kanske att inte försöka förstå varför C och Miss Orange beter sig på ett visst sätt. Jag kommer ändå aldrig förstå. Jag måste försöka släppa det helt innan jag blir tokig. Jag tror det är dags för mig att byta mobilnummer igen, då blir jag av med Miss Orange åtminstone. C tror jag inte kommer höra av sig mer efter att jag ignorerade hennes e-mail för två veckor sedan. Förvisso saknar hon självrespekt men hon är inte psykist labil som Miss Orange. Jag tror budskapet har nått fram till C även om jag som sagt skulle vilja betona det och skriva det på hennes panna.

Störningsmoment 2

Idag fick jag helt plötsligt ett sms från Miss Orange. ”Du vill inte ta en fika i Malmö om en kvart?”. Som alltid blev jag helt kall när jag såg hennes nummer på mobilen. Hon har fortfarande mig i ett hårt grepp, eller kanske snarare att jag tillåter henne att ha det. Jag idealiserar henne såtillvida att jag saknar den sex hon erbjöd. Lyckligtvis hade jag precis runkat innan jag fick sms:et annars vet jag inte om jag hade svarat att vi kunde ta en fika, för antagligen hade jag fått sex senare. Vi har den dragningskraften på varandra.

Nu har det gått dom vanliga 2-3 månaderna sen hon hörde av sig sist så det var inte helt oväntat att hon tog kontakt, men jag förstår dock inte varför. Hon borde också ha tröttnat på alla turer. Jag är inte intresserad av att återuppta kontakten med henne för att hon sedan ska börja bete sig märkligt igen. Det tar för mycket energi och gör mig bara illa. Jag gillar dock inte att hon har sån enorm effekt på mig. För så länge jag reagerar så här så är det nog orimligt att hoppas att jag ska träffa någon annan. Min hjärta är av någon konstig anledning hos Miss Orange fastän hon inte förtjänar det.

Jag vill dock inte hamna i någon pajkastning med henne så jag ignorerar hennes kontaktförsök ännu en gång. Det var antagligen ett plötsligt infall att höra av sig till mig när hon råkade vara i Malmö, och så kunde hon inte hejda impulsen. Hon får ta ansvar för sin del så tar jag hand om min.

Jag tror det var hennes sms som fick mig att reagera så kraftigt på C:s mail till mig. För jag har inte saknat eller knappt tänkt på C på sistone men när Miss Orange fick mig i obalans så kände jag ett obehag som jag ville skyffla över på C. För det är så det har fungerat, när Miss Orange har fått mig att må dåligt så har jag sparkat neråt på C. Så det var nog lite av gammal vana. Hade inte Miss Orange skickat sitt sms så hade jag nog låtit C:s mail vandra förbi mig ganska oberörd. För jag höll mig lugn i en vecka innan jag plötsligt reagerade. Det är märkligt att det sker precis när Miss Orange hört av sig så sambandet är väldigt tydligt. Just nu har jag dock väldigt svårt att hantera min egen konflikt men det är det jag måste göra och inte hamna i konstiga rollspel och maildueller som inte leder någon vart.

Det är tur jag har min vän M, soctanten, jag hörde av mig till henne och fick behövligt stöd som alltid. Förhoppningsvis gör jag inget dumt även om jag varit sugen på att svara med någon sexuell invit.

Störningsmoment 1

Jag fick ett mail från C för lite mer än en vecka sedan. Det stod bara ” Jag saknar dig! Kram C ”. Jag hade inte trott hon skulle höra av sig mer till mig, särskilt som hon blivit sambo. Det var vad vi lovade varandra när vi pratades vid senast. Jag fick en del riktigt elaka tankar, bl.a. att vidarebeforda mailet till hennes svartsjuke kille och be honom säga till sin sambo att låta mig vara ifred och även upplysa honom om att hon låg med mig när hon börjat om med honom igen. Jag sansade mig ganska snart, och är i dag glad att jag inte skickde något sådant. Jag vill inte göra något jag ångrar senare. Finns ingen poäng att såra folk. Jag skrev ett svar till henne som jag aldrig skickade men som jag lägger ut här utan att dra igång någon energikrävande mailduell.

”Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga eller svara. Under andra omständigheter hade jag blivit smickrad, nu blev jag ledsen men också irriterad. Såna här korta meddelanden är precis vad miss Orange sysslade med.

Jag vet inte ens om jag borde skriva det här eller bara strunta i det. Du är sambo nu, kort tid efter att du var hemma hos mig i min säng lättklädd! Dina ord känns märkliga utifrån vad du sa på telefon om hur jag behandlat dig. Jag förstår faktiskt inte vad du saknar. Allt borde vara frid och fröjd nu, ditt liv har startat.

Det har pågått längre än så, men sedan vår skidresa ihop har du pendlat mellan M och mig medan jag faktiskt försökt få ordning på mitt liv och vara ärlig, och även om jag inte kanske inte visat det så har ditt agerande sårat mig rejält. Jag har inte kunnat lita på dig. Tilliten var borta. Helt plötsligt behövde jag kolla vad du sysslade med bakom ryggen på mig. För jag kände nåt inte stämde. Så vill jag inte ha mitt liv. Jag vill kunna lita 110% på min partner, du gav mig inte den möjligheten med ditt agerande. Jag blev osäker på dig.

”M betyder inget, det är dig jag älskar”, ”Du är min stora kärlek”, ”Jag ska aldrig mer träffa honom”, ”Det bästa vore om jag inte hade kontakt med någon av er” osv…
Jag förstår faktiskt ingenting med tanke på vad du sagt till mig men kanske har du sagt samma sak till honom.

 Jag har hållit mitt löfte till dig och har inte stört dig och M i er relation därför undrar jag nu vad det är du vill. Jag vill inte vara en del av er relation. Jag skulle uppskatta om du respekterade det. Har du något att säga så lyssnar jag självklart, annars vill jag vara ifred.
Fridens” 

Jag känner att det är någonting som stör mig rejält men jag kan inte riktigt reda ut vad det är. Jag känner ilska och besvikelse över att ha blivit lurad tror jag. Jag tycker hon betett sig illa och oanständigt. Samtidigt är det den bilden jag haft av henne hela tiden så jag förstår inte varför jag reagerar så kraftfullt denna gång. Sen är jag nog avundsjuk på henne att hon gick direkt till en relation och fick allt det jag önskar även om jag inte vill ha det med henne. Men samtidigt undrar jag hur glad hon är i sin relation när hon fick sin reservplan. Att hon mailar mig är ett tecken på att nåt inte stämmer. Tiden hinner förmodligen ikapp henne också. Deras relation är byggd på svek och bristande självrespekt. Kanske att dom stannar ihop av rädsla. Men såna relationer klarar jag mig utan. Just nu önskar jag henne mest elände men det går över för i slutändan vill jag så klart att hon har det bra. Hon är ingen dålig människa, vi passade bara inte ihop utan plockade fram det sämsta hos varandra.