Vig som en dräktig elefant

När jag fyllde år fick jag ett 10 dagars prova-på-kort på Bikramyoga av min vän M. Hon har hållit på med detta ett tag och nästan tjatat på mig att jag borde pröva. Hon tror det är precis vad jag behöver. Efter nästan ett halvår tog mina ursäkter slut så förra veckan provade jag för första gången. Det var precis så tufft som jag hade hört det skulle vara. Ett pass pågår i 90 min. Under tiden står man i 40 graders värme och gör 26 olika övningar, där varje övning repeteras 2 gånger.

Jag visste att jag inte är särskilt vig och att min balans kunde vara bättre men det blev nästan lite komiskt första gången. Jag kände mig som en dräktig elefant när jag försökte mig på en del av övningarna. Vissa saker är nog bara inte menade för mig. Men övningarna ger ändå resultat och jag tror på konceptet. Med mitt prova-på-kort får jag köra hur många pass jag vill under tio dagar. Jag har även hunnit med ett andra pass och det var om möjligt ännu tuffare. Trots det kunde jag märka en del förbättringar. Jag tror det berodde på att jag kunde fokusera mer på övningarna denna gång. Jag hade större förståelse för vad det handlade om. Vid första tillfället var allt nytt och jag hade fullt upp att försöka se vad andra gjorde.

Jag ska försöka hinna med ett tredje pass innan mitt kort tar slut, sen får jag fundera på om jag ska gå vidare med detta. Som det känns nu lutar det åt att det blir så. Jag tänker att om jag försöker köra ett pass i veckan eller åtminstone varannan vecka så bygger jag upp en smidighet i kroppen med tiden. Men framför allt får jag det meditativa med andning och medveten närvaro, vilket är precis vad jag behöver. Under passen är jag där, tankarna svävar inte iväg. Efteråt är det en förlösande känsla, det känns nästan som efter sex. Yogan är helt säkert nyttig för mig och min kropp i många hänseenden. Jag kan inte se några nackdelar.

Sen är det lite bonus att alla deltagarna är minst sagt lättklädda under passen. Det räcker att ha ett par badshorts eller liknande på sig som kille. Vid första tillfället hade jag ett par tunna bomullsshorts på mig, det var en riktigt dålig idé. De var plaskblöta efteråt. Yogan kanske är ett bra dejtingställe, vem vet. Dock finns det inte utrymme för att spana tjejer  på passen då alla är helt uppslukade i sig själva. Men jag kan ju lära känna nån där som jag sedan möter ute på någon annan plats. Jag tänker att ju fler ställen jag exponerar mig på, desto större är mina chanser att träffa en tjej en dag. Hon lär inte knacka på min dörr från ingenstans, det är det enda som är säkert.

Jag är frisk

Det var en plötslig nervositet som uppstod när jag i min mobil hade fått ett sms från avsändaren MVK där det kort stod: 

Du har fått ett svar i Mina vårdkontakter.
Logga in på https://kontakt.vardguiden.se
Obs! Det här är ett automatiskt meddelande som inte går att besvara. För att svara på ett ärende måste du logga in i Mina vårdkontakter.

Jag förstod det var mitt klamydiatest som jag skickade iväg i måndags som jag fått svar på. Snacka om snabba ryck. Jag blev kall av att läsa det. Jag kände hur pulsen steg direkt, händerna kändes kalla men svettiga, munnen blev torr och det pirrade i magen. Det kändes som när jag studerade och precis skulle få svaret på en tenta där jag var osäker på om jag hade godkänt eller ej.

Jag fick till min lättnad läsa följande efter att jag hade loggat in på angiven sida:

2011-11-04 08:45
Svar från mottagningen:
Ditt prov påvisade inte förekomst av klamydia.
Det utesluter inte annan könssjukdom. Om du har besvär eller är orolig för att du har någon könssjukdom bör du kontakta läkare.

Xxxxxx Xxxxxxxxx, specialistläkare,
ansvarig läkare för hemtestet
Skånes universitetssjukhus, Centrum för sexuell hälsa i Malmö

Även om det var detta jag förväntade mig var det goda nyheter. Så oförsiktig är jag inte och även om det finns andra sjukdomar så är klamydia ändå den vanligaste. Jag ligger inte direkt i riskgrupper för några andra och jag tar även blodprov regelbundet.
Anyone för sex? I’m clean.

Dålig krishantering

Jag är på kurs denna vecka. Jag var inte överlycklig att behöva åka iväg, särskilt som jag redan hade gått den tidigare. Dock har jag omvärderat situationen nu och är riktigt glad att jag får gå den. Den passar precis in där jag befinner mig. Kursen handlar huvudsakligen om hur folk beter sig i stress- och krissituationer. Det är nyttigt att repetera och denna gång har jag avsevärt större förståelse för vad som sägs än senast för fem år sen då jag var mitt uppe i mitt kaos. Jag tror inte ens jag hade nått bearbetningsfasen i en krishantering vid den tidpunkten. Jag låg nog nånstans kring reaktionsfasen och den tedde sig i verklighetsflykt.

Vid stress, särskilt om det pågår under längre tid, utvecklas det tydligen lätt en depression och jag skulle vilja påstå att jag var stressad från 1996 fram till runt 2001, därefter hamnade jag i ett stillestånd eller vaccum där jag var oförmögen till något konstruktivt överhuvdtaget. Jag befann mig mitt i en livskris. Det var fly eller slåss som gällde för mig, dvs människans överlevnadsinstinkt slog till. Jag valde att fly. Jag fick ibland kroppsliga signaler att nåt var fel, t.ex. svimmade jag vid ett antal tillfällen då allt bara blev snurrigt för mig och jag föll ihop. Läkarna sa att det var några kristaller som var i obalans men jag minns de ställde frågor kring stress då. Jag uppfattade inte själv jag var stressad utan trodde nog livet skulle se ut som det gjorde. Jag visste inget annat.

Jag hade varit ofrivillig hemhjälp till min mormor och morfar under några år, vilket sög musten ur mig. Jag tappade helt greppet om vad som var rimligt och jag var oförmögen att säga nej. Som liten hade dom passat mig mycket så jag kände att jag ville eller skulle betala tillbaka. Jag minns jag kände mig mer som en vaktmästare/hemhjälp än ett barnbarn, särskilt som de envisades med att sticka till mig pengar varje gång jag var där. Pengar jag inte ville ha för dom kändes bara olustiga att ta emot även om jag idag kan se att det inte var någon muta utan i all välmening, men så uppfattade jag inte det då. Min mamma gjorde inga större ansatser att avlasta mig utan tyckte situationen var rätt bekväm. Jag vet detta gjorde mig väldigt arg men det behöll jag inom mig även om det så klart sken igenom ibland, mest då på närstående som jag tyckte borde förstå min situation. Men tankeläsning funkade lika dåligt då som idag. Hur som helst låtsades min mamma ovetande om varför jag betedde mig illa eller så trodde hon verkligen på fullaste allvar att jag bara var allmänt otrevlig.

Medan jag höll på som hemhjälp försökte jag även slutföra en utbildning som jag redan 1-2 år innan examen anade inte skulle leda någon vart. Jag kände att jag inte var i en position att byta då jag redan hoppat av två tidigare utbildningar och denna gång tog jag dessutom studielån. Vid sidan om detta tog jag även extrakurser både på högskola och komvux samtidigt som jag jobbade extra på helger. Jag försökte även upprätthålla en relation med min sambo. Tyvärr var det hon som fick ta mest stryk. Idag kan jag lätt se att mitt fokus borde ha varit på oss två och vår relation, det övriga hade fått lösa sig på annat sätt. Och det hade det alldeles säkert gjort också. Men jag var van att anpassa mig och ställa upp för andra så jag klev in i rollen utan betänkligheter, det gick per automatik.

När jag väl tog examen besannades tyvärr mina farhågor om jobb och jag fick ströjobb som bröt ner mig. Jag tyckte kraven som fanns på jobben var för låga i förhållning till min kompetens och jag blev missmodig. Det var ströjobb som vem som helst kunde få. Det var också samma jobb som jag hade varit synnerligen nöjd med så länge det var extraknäck medan jag studerade, men när det plötsligt var på riktigt passade det inte. Då ansåg jag mig vara värd nåt bättre. Jag var på en del intervjuer men mitt självförtroende och självkänsla var helt i botten och sånt ser en normalbegåvad rekryterare direkt.

Medan detta pågick dog min pappa och morfar inom loppet av en månad. Det tog mig hårt, särskilt morfar då han var min förebild. Min pappa och jag hade en ansträngd relation vilket inte hjälpte, dessutom var det så mycket elände kring hans död att det bara blev ilska och frustration. Helt plötsligt stod jag som ensam man i familjen inför mamma, mormor, lillasyster och flickvän. Jag upplevde det som att jag nu skulle vara den starka beskyddande mannen när allt jag bara ville göra var att lägga mig ner och gråta. Jag kände att det var vad som förväntades av mig även om ingen sa det, men min mamma och mormor agerade därefter. Det gjorde däremot inte min flickvän eller lillasyster men jag tog på mig den rollen även för dem. Jag klev alltså rätt in i en roll jag varken ville ha eller behärskade, och som egentligen ingen bett mig om. Jag kände att det inte fanns tid för mig att vara svag och be om hjälp, jag var tvungen att vara stark och hålla ihop familjen. Alltså bet jag ihop som jag hört man skulle göra. Jag vet inte vem jag försökte lura, ingen blev åtminstone lurad, allra minst jag själv.

Jag mådde allt sämre, mina dryckesvanor var usla och som grädde på mosen hade min lillasysters mamma fått vittring på pengar så vi hamnade i en minst sagt snaskig arvstvist dessutom. Jag ville bara gå upp i atomer. Nånstans i denna veva, insåg jag att dricka inte var lösningen på mina problem, sex blev helt plötsligt mer intressant, särskilt lite avvikande sådan. Mitt intresse för sex i olika former hade funnits sen långt tidigare, och under normala omständigheter, men nu ville jag bara prova nya saker hela tiden. Jag pressade min flickvän och ville närmast ha ett nej från henne för att det skulle bevisa för mig att inte ens hon ville mig väl. Så snurrigt hade allt blivit för mig. Jag vet hon gick över sina gränser för att göra mig glad men jag var likgiltig. Det gör mig riktigt ont idag att tänka tillbaka på det. Till slut var jag otrogen med en tjej och sen började det gå utför på riktigt för mig. Jag hade hur mycket obearbetade händelser som helst som jag gick och bar på, dessutom hade jag gamla saker som på något sätt låg vilande under ytan från min uppväxt. Jag hade lyckats gömma undan dessa under ett antal år tillsammans med min sambo där jag med tiden fann en trygghet. Dock hann tiden ikapp mig också, som den gör med oss alla, och när allt rasade för mig så kom det gamla också som ett brev på posten för att förstärka eländet.

Med tanke på de symptom som uppvisas under depression och stress är det fortfarande för mig en gåta hur jag lyckades ta mig igenom ytterligare en högskoleutbildning. Dock är det mycket svarta hål för mig under denna tid. Men nånstans uppstod med tiden en bearbetningsfas, dock lyckades jag inte ta mig hela vägen upp utan rasade hela tiden ner igen. Jag gick hos en samtalsterapeut och sedan en psykolog men vi avbröt behandlingen för tidigt kan jag förstå idag. Det är först sedan julen 2009 som bearbetningsfasen har påbörjats på riktigt, så klart har jag halkat en del gånger men jag börjar närma mig nyorienteringsstadiet där jag faktiskt ligger en nivå högre än när allt utlöstes. Där jag står bättre rustad än tidigare. Mycket har berott på min vilja att förändra min livssituation, vilket gestaltat sig i samtalsterapi och kurser i personligutveckling som exempel. Plötsligt har intresset för mig själv, och mitt välmående blivit viktigt. Idag har jag ett värde, åtminstone oftast. Jag har lärt mig att våga säga nej och kan även stå upp för mig själv bättre än tidigare även om det finns mer att arbeta med på denna punkt. Jag har fått tillbaka mitt känsloregister till stor del, vilket gör mig mer mänsklig. Jag kan också känna glädje. Jag har också börjat ifrågasätta saker runtomkring mig på ett annat sätt, vilket är vanligt i denna fas. Jag funderar till exempel mycket på att byta jobb och göra något helt annat som passar mig som person bättre. Jag kan ibland undra var jag hittade min plötsliga kraft till förändring men det har ingen betydelse egentligen. Det viktiga är att jag gör det. Förmodligen fanns det en mening med allt som hände för att jag skulle ta mig dit där jag är idag. Känslan över att det behövde ta så lång tid kan dock göra mig lite ledsen ibland.

Eftersom jag under så lång tid levt ensam åtminstone på mitt eget sätt att se det, för det har funnits folk runt mig hela tiden, så är det kanske därför jag har en så stark längtan till att få tillhöra ett sammanhang. Att känna att jag passar in och får vara med. Kanske beror det på min rädsla för att bli övergiven, vilket till stor del härstammar från min tidiga uppväxt där jag bodde hos olika familjemedlemmar till stor del. Jag var för liten för att förstå vad som pågick.

Under min kris fick jag för mig att jag var en osocial person men det har jag insett är helt fel, jag gillar att ha folk runtomkring mig. Att jag drog mig undan folk när jag mådde som sämst, är helt naturligt, det är så vi brukar agera. Jag orkade inte svara på frågor, ljuga om hur jag mådde och så skämdes jag över mig själv. Inte som upplagt för att vara social när jag är dränerad på energi, glädje och självkänsla. Det var enklare att isolera mig och skapa ett utanförskap.

I min iver att hitta rätt blir det ibland fel. Ibland väljer jag fel dörrar som jag borde ha låtit vara stängda och ibland blir jag för avvaktande. Det är kanske inte i första hand en relation jag behöver, även om jag tror det skulle kunna hjälpa mig en bit på vägen i min önskan om ett sammanhang. Men jag måste kanske prova nya vägar för att hitta dit, vara modig och nytänkande och undvika gamla spår som bara är återvändsgränder. Våga ifrågasätta mer runtomkring mig.

Idag fick jag höra några minst sagt gripande berättelser av den psykolog som är föreläsare på kursen. Det var så sorgligt att jag kände tårarna i ögonen. Det fick mig att inse att det finns folk som har det riktigt illa. Ibland kan det vara bra att påminnas om det för att få lite styrka.

Under kursen fick vi också se en videoupptagning som spelades in under gårdagen då vi gruppvis genomförde ett katastrofskådespel i en simulator. Vi hade olika befattningar i en krissituation som vi skulle hantera, och hela tiden dök det upp nya problem och förutsättningar, allt för att sätta oss under stor press och öka stressen. När det var klart fördes vi omedelbart in i ett rum som var riggat som en presskonferens. Det momentet kom väldigt oväntat för oss. Där fick vi sedan besvara en massa frågor från låtsasjournalister om vad som hade hänt och varför vi agerat som vi gjort. Det var kul att se videoupptagningen och hur vi alla betedde oss i denna nervösa situation, främst då genom kroppsspråk. Övningen hade många syften men bland annat att förstå hur vi beter oss i en stressad situation, och även hur vi ska hantera medier i en eventuell krissituation även om så klart vi aldrig skulle behöva gå direkt till en presskonferens efter en olycka. Det var en mycket rolig och intressant övning.

På slutet av dagen fyllde vi i ett personlighetstest. Jag blev en aning överraskad, till min fördel, av en del av svaren. Områden som jag själv upplever som svaga var varken höga eller låga utan snarare medel. Jag passar alltså in i landet lagom. Får se vad som väntar morgondagen, ska bli spännande.

Box äger

För en vecka sedan provade jag gruppträningen box för första gången. Det var en av mina värsta upplevelser någonsin efteråt träningsmässigt sett. Jag trodde jag skulle svimma, spy och avlida om vartannat. Det var grymt tufft men riktigt skoj. Jag märkte att trots att jag har god kondition så blev jag helt utmattad. Jag jobbade med helt andra kroppsdelar och muskler än vad jag är van vid. Jag behöver lite variation i min träning, det är lätt att stagnera om man gör samma sak hela tiden. Nu har jag fått en ny utmaning och hittat en riktigt rolig träningsform som jag tror min kropp behöver.

Jag boxades med en tjej jag träffat på en kontaktsida. Vi har träffats och fikat några gånger tidigare. Hon var grymt målmedveten på träningen och hennes blick var minsta sagt fokuserad och sammanbiten. Hon formligen mosade mig. Hon hade kört box innan men jag tror mer det är hennes inställning och driv som gör henne till en ”maskin”. Det här är en tjej jag inte blir riktigt klok på, hur jag än försöker, kommer jag henne inte in på livet. Jag har försökt göra en del sexuella anspelningar men hon nappar inte, men likväl fortsätter hon ha kontakt med mig. Jag har fått intrycket att vad hon än tar sig för så går hon ”all in”, oavsett om det är träning eller jobb. Jag undrar så klart om det även är så sexuellt.

Efter passet gick vi och fikade. Det gick så där när mina armar skakade som asplöv. Det var kanske inte helt genomtänkt att fika direkt efter träning även om kroppen fortfarande är i en förbränningsfas. Det såg nog kul ut hur jag krampaktigt höll min kopp för att inte spilla och hur jag fumlade med skeden när jag försökte äta min kakbit.

Igår frågade jag henne om hennes aggression i samband med boxen berodde på någon typ av frustration men fick bara ett skratt till svar. Vi sms:ade lite inför vårt andra pass ihop och hon hade skrivit att hon var minst lika taggad som senast. Andra passet med box var annorlunda då det var en annan instruktör denna gång. Han körde mer kombinationer än tjejen senast. Det gjorde det en aning svårare för mig som är helt ny. Jag ägnade nog minst lika mycket energi åt att få rätt på slagen/sparkarna som att ha kraft i dem. Jag har nog inte världens bästa koordinationsförmåga. Detta pass var tuffare men jag blev inte lika utmattad som första gången, vilket antagligen berodde på att det blev för mycket för mig att tänka på. Dock var jag helt mör när det var slut även om det inte var som förra gången.

Denna gång gick vi inte och fikade efteråt utan gick hem var för sig. Jag skickade ett sms där jag tyckte hon skulle ge mig massage som plåster på såren att hon mörbultat mig, men fick inget napp denna gång heller. Jag tror det är omöjligt att få ligga med henne, eller snarare jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Dessutom är jag en aning orolig att om vi skulle ha sex nu så blir det som sagt mer seriöst och det vet jag inte om jag är intresserad av då jag inte känner henne närmare. Hon verkar ha svårt att öppna upp sig, åtminstone för mig. Det får bli som det blir på den punkten. Vad som är bra är att vi har bestämt att vi ska fortsätta boxas, det är roligare om man är två som går tillsammans så nu har jag åtminstone hittat mig en sparringpartner. Sen får vi se om vi kommer skuggboxas nakna framöver.

Nåväl, jag kanske får sex imorgon då en annan tjej jag träffat på en kontaktsida kommer hem till mig för att käka middag. Våra konversationer har till 60% handlat om sex. Det bådar gott. Dessutom är hon riktigt kul att prata med, hon får mig att skratta. Baksidan är att jag tror hon är rätt stor, frågan är bara hur stor. Hon har skickat en del bilder, samtliga i princip lättklädda, men det är svårt att avgöra hennes storlek utifrån bilderna. Jag vet egentligen inte om det är att någon är tjock som stör mig eller om det är när jag kan greppa tag om kroppsdelar som inte borde gå att greppa. Jag tycker det är oerhört osexigt med valkar och liknande. Det funkar inte för mig.

En gåva till mig själv

Igår var jag på ansiktsbehandling. Det är lite vardagslyx och ett sätt att vara snäll mot mig själv. Jag tycker det är suveränt skönt och dessutom är min hy väldigt torr ibland på grund av mitt jobb. Varje jul brukar jag köpa ett presentkort till någon jag känner som gåva. Jag ger då bort den lyxiga 90 min varianten och så får jag en 60 min behandling själv. Det är så ställets julpaket utformas varje år och jag hoppas det ser likdant ut i år. Det var förra årets bonuspresentkort jag nyttjade denna gång.

Innan behandlingen var jag på dejt. Hon hade föreslagit lunch och fika men jag hade sagt till henne att bara fika passade bättre då jag hade en tid att passa. Jag förmådde mig inte att berätta vad jag skulle göra, åtminstone inte innan vi hade träffats. Jag tänkte att hon kanske får fel uppfattning om mig utan att ens ha träffat mig.

Tjejen var trevlig och vi hade ett bra snack så därför berättade jag vad det var jag skulle göra. Hon skrattade lite grann men inte mer. Jag skäms inte för mina ansiktsbehandlingar men det är inte särskilt vanligt, åtminstone inte i min bekantskapskrets, att killar går på behandling. Jag brukar nämna att jag går men det är få av mina vänner som tycks ha samma intresse trots mina rekommendationer. Det brukar alltid vara söta unga flickor som jobbar så lite ögongodis får man på köpet.

Idag blev det en lite märklig situation medan jag fick min behandling. Tjejen som tog hand om mig öppnade upp sig för mig och började prata om sina bekymmer hemma. Jag blev lite överraskad att jag fick agera ”psykolog” medan jag fick min behandling, annars brukar det vara omvänt att den yrkeskategori hon representerar, precis som hårfrisörer, är de som får lyssna på folks problem. Tydligen framstod jag som en god lyssnare i hennes ögon. Jag är rätt bra på att lyssna på folk och ställa frågor. Till viss del beror det på att jag inte gillar att prata om mig själv och då vänder jag samtalet så det handlar om den andra personen istället. Sen har det nog blivit en vana på grund av dejtandet. Jag har nog också lärt mig ställa frågor på ett annorlunda sätt tack vare kurserna jag gått i personlig utveckling. Jag framstår nog som väldigt deltagande.

Som vanligt efter avslutad behandling försöker tjejerna sälja in sina produkter men jag är van vid det numera. Tydligen finns jag i deras kundregister så de vet när jag fått mina behandlingar och även vilka krämer jag har blivit rekommenaderad att använda utifrån min hy. Det är bra förmodar jag om jag en dag ska in och köpa någon produkt, för då får jag precis den jag ska ha. Än så länge är jag för snål kring dessa krämer och nöjer mig med Apotekets. Jag tycker det räcker med att jag har peelingkräm, ansiktsrengöring och mjukgörande krämer, det behöver inte vara exklusiva dito.

Näsan rinner

Jag har varit riktigt förkyld senaste dagarna, vilket har skapat en del problem för mig. I lördags var jag ute på en helt fantastisk mc-tur som gick kustvägen runt södra och östra Skåne. Vi körde på vägar jag aldrig åkt på förr och som var suveräna för att köra mc. Jag blev imponerad av vyerna jag såg och insåg att jag har dålig koll på mitt eget landskap. Dock var det ingen höjdare att köra tokförkyld. Varje gång jag skulle nysa fick jag fälla upp visiret och vid varje stopp vi gjorde stod jag i princip bara och snöt mig. Det formligen rann ur näsan som en kran.

Samma sak var det i söndags när jag skulle spela golf. Näsan rann och jag hade dessutom feber men envis som jag är, och kanske rädsla av att vara ensam, gjorde att jag begav mig ut med några vänner. Jag tror jag använde ett 20-tal näsdukar under den 9-hålsrunda vi spelade. Min golf gick så klart därefter. På vägen hem fick jag stanna till på en mack och köpa nåt svalkande att dricka för jag var helt snurrig i skallen. När jag kom hem sov jag i nån timme och ställde även in den grillning jag var inbjuden till på kvällen.

Idag tröttnade jag på allt snytande och googlade därför på snor och fick reda på att det kan produceras upp till en halv liter snor om dagen. Utifrån hur mina dagar har varit tror jag min produktion är än större. Det är en aldrig sinande källa. Min näsa är helt rödsvullen inte bara av sol utan av allt snytande.

Andra dagen med Voxra

Andra dagen med Voxra och jag kan inte påstå att jag märker några större skillnader men det står också att det kommer att dröja.  Har googlat en hel del i olika forum och kanske har jag omedvetet börjat känna diverse biverkningar efter att ha läst inläggen. Men rent generellt tycker jag mig märka en viss pigghet på kvällen/natten när jag ska lägga mig. Känns lite som att jag har hög puls. Jag har även vaknat tidigare på morgonen än jag är van vid, men det kan bero på helt andra faktorer. Tycker mig även märka en viss oro i kroppen, en slags lätt ångest. Men om det beror på medicinen eller på vad jag läst på diverse forum är svårt att säga. Jag får helt enkelt slappna av och sluta känna efter så mycket. Effekterna kommer tids nog, likaså eventuella biverkningar.

Tydligen ska Voxra också medföra dämpad sexuell lust, jag läste något som beskrevs som sexuell dysfunktion. Det kan bli intressant att se hur det påverkar mig. Förvisso är mitt sexliv obefintligt men rimligtvis borde jag märka någon slags skillnad. Jag hade nog mått bra av att inte tro att sex är lösningen på mina problem.

Oavsett vad som händer framöver är jag glad att jag vågar prova, det vore toppen om Voxra kunde ge mig lite gratisskjuts på vägen. Finns ingen anledning att göra tillvaron onödigt komplicerad. Än så länge har jag bara delat med mig till några få utvalda att jag äter medicinen men jag tror inte det beror så mycket på skam utan att jag mer vill se hur det går. Får jag positiva effekter kommer jag säkert dela med mig.

Tungt Göteborgsvarv men kul ändå

Sprang Göteborgsvarvet denna helg för tredje gången. Så idag är jag stel värre i benen. Att ta sig för massa aktiviteter är inte aktuellt när man går som man har skitit på sig så det gäller att inte ge sig ut på för mycket äventyr. Vetskapen att det kommer vara än värre imorgon skänker klen tröst. Av egen erfarenhet vet jag att träningsvärken alltid är värst dag två. Men det är det värt för som alltid var det en kul upplevelse att springa loppet, det är en riktig folkfest. Jag imponeras av alla funktionärer som hjälper till och hur smidigt all logistik fungerar. I år var det runt 58 000 deltagare. Det är helt galet. Det är folk i alla åldrar som deltar. Halva nöjet är att titta på allt folk. Det finns många kämpar. Dessutom är det många som klär ut sig i festliga utstyrslar. Jag såg tre brandmän som sprang i dräkter och tuber. Det kallar jag järngossar. Sen är kul med allt folk som följer loppet längs med banan och hejar på, samt banden som står och spelar. Det ger alltid extra energi. I år hade arrangörerna dessutom utökat antalet vatten- och energidryckdepåer tror jag, det kändes som de kom väldigt tätt åtminstone. Kanske en lärdom från förra året i så fall då många kollapsade av värmen.

Sedan jag sprang Gbg-varvet och Broloppet förra året har jag haft en del problem med benhinnorna och jag har besökt en sjukgymnast. Min löpträning har så klart blivit lidande av detta. Men sedan årsskiftet har jag börjat träna mer normalt igen och jag har hela tiden kört konditionsträning i form av spinning under tiden. Dock har jag hela tiden tyckt att det har känts trögt för mig. Min vanliga löprunda som är på cirka 12 km har gått långsammare än vanligt. Det känns som min kropp inte riktigt orkar. Det har känts frustrerande och jag har även kunnat notera en liten viktuppgång hos mig som inte berott på ökad muskelmassa. Snarare har jag tryckt i mig för mycket sötsaker. Tror det har varit lite av en tröst nu när jag inte längre tröstar mig med sex och andra beteenden. Jag har alltid varit en godisråtta men tidigare har det bara gått rakt igenom kroppen men nu med ökad ålder har det börjat fastna. Det känns som jag måste styra upp detta en aning för jag blir inte glad av det jag börjar se i spegeln. Samtidigt vill jag inte vara för hård mot mig själv då detta samtidigt är en del i att åldras men jag vill inte heller skylla på det. Jag vill vara rädd om min kropp, både för mig själv och även en framtida partner. Jag vill ha en attraktiv kropp. Den ska bära mig länge till och då vill jag inte den ska belastas i onödan av skräpsaker.

Uppladdningen inför årets lopp hade alltså kunnat vara avsevärt bättre särskilt som jag fick en lättare förkylning/infektion  förra helgen och som förmodligen inte är helt ur kroppen än. Efter 11km var min energi helt slut och jag hade dessutom riktigt ont i baksidan av ett lår som också spökat tidigare under våren. Tankar kring att bryta fanns men jag bet ihop, ville inte ge upp. Jag tror inte jag hade blivit gladare av att kliva av. Men det var tufft att springa en mil när kroppen inte samarbetar. Eftersom jag fick en bra tid förra året hade jag placerats i en tidig startgrupp men i år blev det en mental nackdel då alla sprang om mig. Det var åtminstone så det kändes. Det är alltid mer positivt när jag känner att jag springer om andra.

Vanligtvis när jag springer har jag 5 delmål enligt följande:
1. Att överleva
2. Att ta mig runt utan att stanna eller gå
3. Ta mig under 2 timmar
4. Ta mig under 1.50 timmar
5. Ta mig under 1.45 timmar

Jag har klarat alla delmålen vid två tillfällen och vanligtvis brukar jag klara 1-4. I år fick jag min sämsta tid någonsin som landade på 1.57. I tokvärmen förra året fick  jag 1.49 och Broloppet en månad senare sprang jag på 1.44. Fast det är ett annat lopp förstås. Jag blev besviken över min tid men samtidigt är tiden helt i paritet med min löpning detta år, det vill säga segt och tungt. Tiden återspeglar verkligheten, det måste jag inse. Jag är dock stolt att jag tog mig runt och ska nu försöka bygga vidare på detta så jag kan nå ner till ”vanliga” resultat igen. För jag tvivlar starkt på att det skulle bero på ålder. Jag tror det är mina vanor som behöver ses över. Det var lite av en prestigeförlust initialt att få sämre tid än en vän som jag åkte upp med men sen insåg jag att det var tramsigt. Jag slog några andra vänner med god marginal ändå. Samtidigt är jag glad att tävlingsinstinkten ändå finns hos mig så jag inte blir helt menlös och beige, och nöjer mig med vad som helst.

Som tröst idag unnade jag mig med en brunch på Metro där jag satt och svullade i mig massa gott i sällskap med en bakfull vän. Vi hade olika motiv till att dynga i oss maten. Jag tror min ömma och värkande kropp uppskattade det.

Följetongen fortsätter

Det känns som jag börjar återgå till det normala igen. Jag är glad att jag inte tagit några dåliga beslut även om tankarna har funnits där. Jag har känt mig låg och ensam, och i behov av sällskap. Jag har haft möjligheten att träffa vänner varje dag i olika sammanhang och det har varit trevligt. Det har gett mig lite nödvändig distraktion. Men jag har även haft tid för mig själv att känna efter, vilket är viktigt för mig så det inte känns som jag sysslar med ett flyktbeteende.

Jag har fikat med några vänner och vi har haft riktigt bra samtal. Det är spännade att märka hur vänner bjuder mer på sig själva efter att jag öppnat upp mig för dem. Två av vännerna jag har träffat har i princip samma funderingar som jag själv, och det är både sorgligt men samtidigit skönt att se att vi alla är väldigt lika när vi känner oss ensamma och otrygga. Jag kan inte påstå att jag är avundsjuk på mina vänners situationer, allt känns väldigt bekant. Been there, done that. Det gäller för mig att bara lyssna som vän och inte ge massa råd. Ibland är det svårt eftersom jag känner att jag har facit åt dem men det är hur det hade varit utifrån min situation. Mina vänner är inte jag, utan egna individer som tar egna beslut. Jag tror det kommer bli bra för dem i slutändan, det hoppas jag med hela mitt hjärta. Jag märker att mina vänner gillar att prata om det som händer och att de känner tillit till mig med tanke på det jag får höra. Det känns bra och värmer mig för jag vill vara en god vän. Nu har jag inte ältat min sitution utan mest lyssnat och deltagit i deras liv. Det är befriande för mig att höra att det inte bara är jag som går i baklås, det visar att vi alla kan hamna i märkliga situationer.

C hörde av sig för någon dag sedan, innan dess hade vi inte hörts vid på nästan två veckor. Det blev nästan som en tävling vem som inte skulle höra av sig. Jag vet jag tänkte jag skulle höra av mig men tanken gjorde mig nervös då jag inte visste vad jag skulle säga. Det känns som vi inte har så mycket att tillföra varandra där vi befinner oss. Jag har en känsla av att vi inte kan vara enbart vänner där vi befinner oss utan att hamna i konstiga spel där vi projicerar på varandra. Därför drog jag mig för att höra av mig.

Mina farhågor besannades till stor del under samtalet men C verkar tyvärr inte se det. Hon hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen där hon lät väldigt pigg och glad. När jag ringer en halvtimme senare så blir hon trött efter några minuter och vill lägga på. Förvisso var det inte så konstigt för hon hade åkt på kondylom och var jätteledsen och kände sig smutsig och äcklig enligt egen utsago. Men även utifrån det vi pratade om i övrigt kändes det mest som energin sögs ur oss båda två. Jag kände att vi kan inte prata om något utan att våra besvikelser på ett eller annat sätt ventileras och hamnar som en skugga mellan oss. Jag tycker det är jättejobbigt. Jag har dessutom en känsla av att hon börjat träffa sitt ex M igen för vilken gång i ordningen det nu är. Det var han som ringde på hos mig för snart ett år sedan och skulle ha tag i C. Han blir dumpad med jämna mellanrum av henne när jag fiskar in C i mitt nät. Jag blir helt matt över hennes beteende även om jag inte kan döma utifrån hur jag själv agerat med henne och Miss Orange genom åren. Skillnaden är dock att jag inte vill delta i något sådan längre utan ser bara det destruktiva dem sysslar med. Det är en självförnedring jag klarar mig bra utan. Jag vill slippa att se eländet. Det är för beklämmande och väcker bara ett obehag hos mig.

Jag försökte säga till C att vi båda blir tomma på energi när vi talar med varandra men hon delade inte min uppfattning utan sa att för hennes del berodde det på beskedet om könssjukdomen. Jag får lita på det hon säger. Jag tror hon är för insyltad och inte tänker klart.

Allt som har med mig och C att göra är en soppa som överträffar dikten på alla sätt, det har varit en helt galen följetong. Jag skrattade mest för mig själv åt beskedet om kondylomen, inte av skadegläjde utan för att det var helt i paritet med allt annat som varit. Jag utgår från att jag också har det, eller att hon fått det från mig. Det innebär i sin tur att Miss Orange förmodligen också har det. Jag får ringa och kolla en sexualrådgivare vad som gäller, för jag har inte märkt av några symptom. Jag blir inte heller riktigt klok på hur jag ska agera utifrån den information jag hittat på internet.

Mp3-spelaren var urladdad

Idag när jag skulle ut och springa visade det sig att min mp3-spelare hade laddat ur. Första tanken var panik, hur ska jag kunna springa utan musik. Men några djupa andetag senare så insåg jag att jag faktiskt brukade springa utan musik en gång i tiden, alltså var det dags att prova igen.  Så jag snörde på mig skorna och gav mig ut i min tjusiga löparoutfit, ser nästan lite nördigt ut, men hellre anpassade kläder när det är trist väder ute.

Från första steget kändes det helt naturligt utan musik, jag var avslappnad och hade en bra och behaglig runda. Normalt sätt har jag 4-5 ställen där jag kollar hur jag ligger till tidsmässigt men idag släppte jag det helt. Jag sprang på känsla och välmående och det var en skön upplevelse. Det fanns inga måsten eller tvång, jag bara njöt av att känna kroppen arbeta. Jag kommer springa utan musik fler gånger. Det är möjligt att jag behöver musiken när det är tråkigt så till styrketräning får jag fortsätta med min musikspelare. Eller så får jag hitta en annan träningsform som ersätter styrketräningen för träning ska vara kul

Väl i mål visade sig min tid vara helt acceptabel med tanke på att det var ett bra tag sen jag sprang min runda och att jag inte kollade hur jag låg till. Det funkar att släppa kontrollen. Tidigare idag släppte jag så mycket på kontrollen att jag missade ett läkarbesök trots att jag gjort en tydlig anteckning i kalendern. Jag blev inte ens arg på mig själv, jag ser det som ett sundhetstecken att jag missar lite saker i min tillvaro och gör misstag. Jag behöver inte vara perfekt och överkontrollerande.

Medveten närvaro

Jag minns att det var diskussioner kring medveten närvaro som var inledningen till min kontakt med Miss Orange. Vi möttes på Darkside, ett nischat community. I min profil hade jag skrivit medveten närvaro som livsåskådning och Miss Orange höll på med sin Dialektiska beteendeterapi (DBT) där begreppet är centralt. Jag lärde mig begreppet via må-bra litteratur skriven av Åsa Nilsonne och Anna Kåver, personer som Miss Orange var väl bekanta med. Det var så vi började kommunicera med varandra. Jag kan idag se att jag inte hade en susning om vad medveten närvaro innebar. Så klart hade jag läst och förstått det och gillade tanken men jag hade svårt att få det att fungera på mig själv. Mina tankar har snurrat alldeles för mycket för att kunna tala om medveten närvaro. För mig har det snarare varit motsatsen, omedveten närvaro med tanke på hur ofokuserad jag har varit. Det har varit ett genomgående tema för mig vad jag än har gjort, bortsett från sex. Där har jag till större delen varit närvarande, även om mina tankar även där har sprungit iväg med mig.

Idag var jag och tränade för första gången på nästan 10 dagar, ett långt uppehåll för att vara mig. Jag har inte känt något sug alls och till viss del ifrågasatt min träning. Varför gör jag det? För vem gör jag det? Tycker jag det är kul?
Jag vet träning får mig att må bra och ger mig samma känsla efteråt som när jag varit hos mina coacher, det vill säga boostad och full av energi. Men ändå har jag ifrågasatt mina motiv. Jag har kanske till viss del haft fel infallsvinkel till min träning, det har blivit ett måste och glädjen har avtagit.

Jag provade därför någonting nytt idag. Jag försökte verkligen känna min fysiska kropp medan jag tränade och jag blev faktiskt mer fokuserad och närvarande genom att känna in min kropp. Jag vet inte om det berodde på att jag tyckte det var kul att träna idag efter att ha vilat ett tag eller om det var mitt nya förhållningssätt som fungerade. Hur som helst var det anmärkningsvärt att jag tyckte det var kul med styrketräningen idag. Det är annars den träningsform jag har tuffast med rent motivationsmässigt. Idag försökte jag låta kroppen tala till mig istället för hjärnan som bara förmedlar hur tråkigt det är och det fungerade. Så det här måste jag prova igen. Jag är kanske på väg mot ett genombrott, kanske att jag äntligen kan få prova lite medveten närvaro. Det är inte en dag för tidigt i så fall…

Att balansera på tunn linje

Jag har varit matt och dränerad på energi sedan min mormors död. Det var så pass tungt att jag tog ledigt en vecka från jobbet, bara för att få en längre ledighet. Det blev min räddning och gjorde att jag orkade ge mig iväg till Barcelona,vilket jag hade planerat i någon månad. Det var skönt att få komma till värmen och glida runt i nästan en vecka. Det kändes lyxigt och oerhört rättvist. Jag var dock tvungen att ta ledigt från mitt resesällskap då jag kände att orken började tryta. Men i mitt eget sällskap lyckades jag ladda batterierna lite grann. Jag hyrde cykel och for runt och kollade sevärdheter i min egen takt. Jag har alltid gillat att cykla, det ger mig en frihet som är svår att definiera. Jag blir lätt uttråkad av att gå. Barcelona var en helt fantastisk storstad, det är lyxigt att kunna kombinera både storstads- och strandliv i samma paket. Som sportintresserad fick jag även tillfället att se både Barcelona och Espanyol spela på plats, det var mäktigt. Jag och min vän bodde väldigt nära Rambla, vi bodde på en risig tvärgata, där ”egenföretagarna” stod i hörnet av vårt hotell. Oavsett tidpunkt på dygnet fick vi avböja sexuella inviter. Det blev lite tjatigt efter ett tag. Vårt hotell höll ingen högre klass, vilket förklaras av omgivningen. Men det var centralt beläget och det var det viktigaste.

Hemma igen från Barcelona gick jag till mina coacher för att vrida rätt skallen. Kände att jag började tappa fokus och få fel prioriteringar. Det hjälpte som alltid att träffa dem. Efteråt kändes det positivt. Det är märkligt och otäckt hur lätt det är att tappa koncentrationen. Att bygga upp något stabilt tar lång tid, att rasera går i blixtens hastighet.

Så fort det går trögt för mig så blir sex så oerhört mer intressant. Jag har suttit på sajter som inte är att rekommendera, dock har jag besinnat mig och inte fallit tillbaka i gamla mönster men jag har känt suget. Jag antar det är som att sluta röka. Det är som att balansera på en ytterst tunn linje. Tankarna kommer att jag ska skita i allt och bara vara destruktiv och knulla. Då gäller det att verkligen bita ihop så jag inte försätter mig i en riktigt usel situation. För hur dåligt jag än mår, skulle jag må ännu sämre efteråt. Jag vill inte svika mig själv och omgivningen när jag verkligen försöker få rätt på min tillvaro. Det känns bra att kunna betrakta mig själv och se hur jag agerar när det är motigt. Det gör det enklare att förhålla sig till det och förklara vad som sker. Jag kan se nu att jag har kommit en bra bit på väg sedan förra julen. Då hade jag löst mina problem genom att trösta mig med sex.

När jag var som mest tom på energi så hörde så klart Miss Orange av sig på sms, jag blev riktigt arg, ledsen och besviken. Som vanligt ville hon inget annat än att få någon reaktion från mig. Tyvärr kunde jag inte bara ignorera henne även om jag försökte initialt. Hennes påverkan på mig är för stor. Jag skrev ett mail till henne och förklarade hur hon sårade mig genom att höra av sig och sedan dess har jag inget hört. Kanske gick mitt budskap fram, eller så slänge hon det utan att läsa. Det kvittar, så länge jag får lugn och ro. Det hon sysslar med är mental terror. Men hon är oförmögen att förstå det. Det är förmodligen hennes diagnoser som spökar eftersom hennes meningslösa kontaktförsök kommer i intervaller på 2-3 månader.

När jag känt mig så här tom har dessvärre min träning blivit lidande. Vanligtvis brukar jag alltid kunna träna, oavsett hur jag mår, men jag har haft en överbelastning i ena benet, vilket hämmat mig en del och som jag också kunnat ha som ursäkt. Det stör mig något enormt när min träning inte fungerar, jag blir lättirriterad och stingslig. Jag avskyr också att se och känna  hur kroppen tar stryk. Nu har jag dock börjat styra upp det igen och det är positivt. Får hoppas det bara rullar på framöver, min träning är viktigt för mitt allmänna välbefinnande.

Broloppet vs Göteborgsvarvet

Då har jag avverkat årets två halvmarathon (21, 195 km). Det första var Göteborgsvarvet för 3 veckor sedan och så Broloppet idag. Idag var det fjärde gången jag sprang Broloppet, premiären gjorde jag för 10 år sedan i samband med invigningen av bron. Göteborgsvarvet har jag sprungit två gånger. Loppen är helt olika och jag tycker Göteborgsvarvet är roligare eftersom gatorna kantas av folk överallt, vilket är kul och även ger bra stöd när det går tungt. Broloppet är inte särskilt upphetsande, i synnerhet inte att börja med 4 km tunnel. Men det är ändå en mäktig upplevelse att springa på bron. Det är också mycket skönt att sista 5 km går på land där det finns folk som hejar på en. Längs hela Sibbarp och Limhamn står folk och applåderar vilket ger extra energi.

Årets två lopp har sannerligen haft olika väderförutsättningar, i Göteborg var det strålande solsken och säkert närmare 25 grader varmt, dvs hopplöst för löpning. Det var ett mycket tufft lopp och det var många löpare som kroknade längs vägen. Största besvikelsen för mig var att fuktsvamparna var slut när jag vände uppe på Götaplatsen, hade verkligen sett fram emot att få fukta mig lite.

När jag springer halvmarathon har jag 5 delmål, två av dem är mest för att öka ut antalet mål. Delmålen ser ut enligt följande:
1. Överleva
2. Springa hela loppet
3. Under 2 timmar
4. Under 1 tim 50 min
5. Under 1 tim 45 min

I Göteborg klarade jag trots värmen 4 av 5 delmål så jag var mycket nöjd. Jag har bara klarat alla 5 delmål en gång tidigare och det var premiären av Broloppet 2000.

Dagens Brolopp hade bra väderförutsättningar även om det var trist att sitta i ösregn på Kastrup Strandpark i flera timmar och bara vänta men jag var rutinerad och hade med mig regnskydd så jag led inte särskilt mycket av det. Jag satt och lyssnade på min musik, tittade på allt folk och laddade för loppet. Det var annars rätt svalt och kraftig vind men lyckligtvis hade vi (26 623 löpare) den i ryggen uppe på bron. Dessutom kom solen fram lagom till starten.

Den del som gick trögast för mig idag var tunneln, det var mycket folk och det var svårt att ta sig förbi andra löpare. Dessutom var det väldigt kvavt i tunneln, inte särskilt behagligt alls. Väl uppe på bron fläktade det dock friskt. Jag tappade en del tid i tunneln men uppe på bron kändes det som jag flög fram i takt med musiken som pumpade i mina hörlurar. Min specialgjorda musikmapp för jogging är jag mycket nöjd med. På bron tog jag igen tappad tid och skapade mig även marginaler för att till slut ta mig in på den bästa tiden någonsin för mig i samband med ett halvmarathon. Jag satte alltså alla 5 delmålen igen. Underbart!

Min kroppsbild – BMI 20,8

Medelålders man. Längd: 167 cm, vikt: 58 kg, BMI: 20,8

Jag har sett bloggen där folk visar upp sina kroppar och det är en kul idé tycker jag. Jag inser dock att BMI kan bli väldigt missvisande för en hel del personer och inte behöver betyda särskilt mycket men för mig verkar det fungera som måttstock. Kolla ditt BMI här.

Jag har själv en hel del komplex, både med min egen kropp men även andras. När det gäller mig själv önskar jag att jag var åtminstone en decimeter längre, helst mer. Nu är det inte så mycket jag kan göra åt läget utan det är bara att gilla läget att jag är kortvuxen men det har alltid varit svårt. Jag önskar också att mitt hårfäste kunde sluta krypa högre upp för varje dag. Men hårfrågan kan jag hantera, det är bara att raka huvudet när det inte går att ha en vanlig frisyr längre. Men jag klarar mig några år till.

När det gäller andras kroppar har jag problem med övervikt. Jag vet det är ytligt och det stör mig att jag tycker så men det är något jag får acceptera. Jag inser att det finns många anledningar till att man är överviktig, tom sådana man inte själv råder över, men jag kan inte rå för att jag läser in egna värderingar som är helt mina egna. För mig framstår en fet person som lat, ohälsosam och nonchalant. En person som inte bryr sig om varken sig själv eller sin närmaste omgivning.

Jag tillhör inte kategorin killar som tycker kärlekshandtag, trivselkilon, ”former” och allt vad det kallas är sexigt. Jag vill inte kunna greppa tag i kroppsdelar som inte ska klämmas på. Jag föredrar en kropp med muskelkonturer. Det innebär inte att man måste träna varje dag men jag tycker det är viktig att en person bryr sig om sin kropp och själ. Själv har jag som målsättning att träna 12 gånger på en månad. Det håller mig i form och gör att jag kan unna mig en hel del onyttigheter utan att straffas. Framför allt gillar jag att jag har god kondition, är uthållig och inte blir trött.

Jag får en kick av att känna att jag orkar saker som jag ser jämnåriga inte gör på samma sätt. Jag mår också bra av att konstatera att jag ser väldigt fit och ung ut i jämförelse med många jämnåriga. Men mest tränar jag för att jag vill vårda mig själv och ge mig bästa möjliga chans till en behaglig tillvaro. Jag anser man ska vara rädd om sin kropp, utan den är jag ingenting. Det är den som bär mig och då vill jag ge den bästa möjliga förutsättningar.