Röda dagar är jobbiga

Av nån anledning blir alltid ensamheten mer påtaglig när det är helger, som nu påsk. De flesta har familjer och barn, och umgås med nära och kära. De har iaf någon att umgås med även om det kanske ibland är påtvingade sammankomster. Jag har ingen att träffa mer än min mamma och det känns inte heller så upplyftande. Vår relation är fortfarande komplicerad även om jag kan se att hon faktiskt försöker förbättra sin tillvaro på många sätt. Hon har till och med lyckats hitta två väninnor att umgås med.

Jag träffade en tjej strax innan nyår 2012, vi umgicks och var ett par, fram till oktober 2012 då vår situation blev ohållbar. Hennes tillvaro var för rörig för mitt välmående. Alla kan vi drabbas av tråkiga händelser men utifrån hur min tillvaro sett ut tidigare behöver jag stabilitet kring mig. Vi har fortfarande lite kontakt, hon mailar mig långa brev som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Jag blir mest matt och vet inte vad jag ska svara. Ibland är det som hon inte själv ser problemen även fast hon i andra lägen själv konstaterar det. Jag har lånat henne en del pengar till viss del på grund av dåligt samvete men så klart också för att jag tycker om henne och vill henne väl. Just nu är pengar inget problem för min del så jag hjälper gärna till. Hon vill fortfarande att vi ska bli ihop. Även om jag tycker om henne så är det inte möjligt så länge hennes livssituation är som den är. Jag befinner mig i ett läge där jag helt plötsligt har möjlighet att göra saker, då vill jag passa på att kunna göra det, och inte känna mig ekonomisk pressad för att hon inte har samma förutsättningar. Hon sa till mig nyligen att jag sällan berättar saker om mig själv. Det är nog sant, men jag tycker det känns jobbigt att t.ex. prata om att jag var på semester i 3 veckor och hade det jätteskönt. För övrigt dök jag för första gången på nästan 20 år. Jag fick blodad tand och ska försöka göra det lite oftare…

Det känns som ekonomin sätter käppar i hjulet för vår relation. Det blir en obalans som gnager och skapar distans. Jag har bjudit henne på hur mycket som helst och det är inga problem för min del, men det är inte hållbart i längden. Hon kräver inget av mig, utan vill snarare klara sig själv, men det blir svårt att ha en fungerande relation under såna omständigheter.

Inte blir det bättre av att jag sedan september har träffat en tjej på jobbet som jag tycker mycket om. Men än en gång, jag kan själv se mönstret, så är det en slags omöjlig relation. Hon bor på andra sidan jordklotet, så våra möjligheter att träffas är högst begränsade. Hon ska förvisso flytta till USA men det underlättar inte särskilt mycket. Vi håller kontakten via Skype och Viber men det ger inte samma glädje och värme som att ha en person nära sig. Jag är fortfarande lika ensam i min tillvaro. Vi kan inte dela vardagsupplevelser tillsammans.

Just detta att jag alltid försätter mig i omöjliga relationer är jobbigt. Det är ju knappast en slump utan det är någon slags skum trygghet förmodar jag. Jag vet ju att det inte kommer att hålla i längden och då blir det nog mer ofarligt för min del. Efter att vi tillbringat över 3 veckor tillsammans på semester så var jag riktigt ledsen när jag åkte hem. Jag grät och kände en slags uppgivenhet. Jag visste inte när, eller ens om, jag kommer se henne igen. Där och då, sa jag orden som är så svåra för mig, att jag älskade henne. Det är oftast något jag säger när det redan är slut. Då har orden ingen betydelse längre. Att jag nu dessutom fick säga det på engelska gjorde säkert det mindre dramatiskt för mig. Jag kunde se på henne att hon också var ledsen. Det var jobbigt att se hur hon ansträngde sig för att inte börja gråta. Det formligen värkte i mig.

Nu när vi pratas vid frågar hon mig om hon ska strunta i USA, men hur skulle jag ens kunna tänka tanken att säga att jag vill det. Att hon nu har den möjligheten vill jag verkligen inte sätta stopp för. Det är ett enormt äventyr och en chans hon bara får en gång. Nu verkar det som, jag vet förvisso inte om hon skämtar med mig, att hon inte tror jag vill träffa henne mer bara för att jag säger att hon ska ta den möjlighet som dykt upp. Kanske är det en kulturell skillnad. För henne är det kanske inte en uppoffring att avstå. Även om jag så klart helst hade sett att hon skippade USA så vet jag att det är en avsevärt bättre tillvaro hon erbjuds än vad hon har idag. Därför kan jag inte vara egoistisk. Det handlar nog också om att jag inte i ett senare skede vill klandras för saker hon avstått för min skull. Jag antar det betyder att jag utgår från att vi inte har en framtid ihop. Vilket känns högst rimligt med tanke på förutsättningarna. Jag borde avsluta det nu men hon är så söt och bra att jag smälter bara jag tänker på henne.

Kalle Anka utan barn

Det var en märklig jul jag firade härförleden. Julen har ofta varit en svår och mörk period i mitt liv. Jag kan inte minnas hur många jular som har urartat på grund av att mina föräldrar inte kunde hålla sams. Inget var heligt för dem, inte ens julafton. Tyvärr blir det minnena av dessa jular som styr vad jag tycker om jag julfirandet. Jag vet samtidigt att jag firade några underbara julaftonar tillsammans med mitt ex A och hennes familj. Där var det lugnt och sansat och ingen julhysteri. Jag skulle vilja påstå att deras sätt att fira jul är så det är tänkt det ska vara. Det var i princip bara närmaste familjen men alla var där och bara umgicks. Mycket trevligt och prestigelöst. Så skulle jag vilja ha mina jular i framtiden om det är möjligt.

Denna jul firade jag på mitt jobb tillsammans med ytterligare ett 30-tal vuxna. Det hade ordnats ett jättefint julbord och de ansvariga hade verkligen tänkt till, men likväl gick det inte att komma ifrån det faktum att det kändes väldigt konstlat och märkligt. Som mest tydligt blev det när Kalle Anka sändes på tv och jag tittade mig runtomkring i restaurangen. Det saknades något trots att allt fanns där i form av tilltugg och dryck. Det var barnen och glädjen som hade behövts för att den rätta känslan skulle infinna sig. Ett antal vuxna som sitter och tittar på ett program som mest förknippas med barn blir väldigt sorgligt. Jag tyckte man nästan kunde ta på känslan av hur frånvarande alla var när de satt framför tv:n. Alla var i tanken med nära och kära där hemma. Själv tyckte jag det kändes så pass olustigt att jag avvek ganska omgående men samtidigt vet jag att det inte hade varit ett dugg bättre hemma. Då hade jag tillbringat julen med min mamma i tvåsamhet och det är något som kan få mig oerhört låg och nedstämd. Där jag befinner mig i livet för tillfället så är julen tyvärr något som bara får mig ledsen och att må dåligt. Jag skulle verkligen vilja fira en trivsam jul i ett sällskap där jag känner mig trygg och trivs.

Filmen väckte minnen till liv

Har precis sett filmen Svinalängorna och den berörde mig mycket. På slutet kände jag att jag inte kunde hålla mot tårarna längre. Det blev för mycket som kändes bekant. Mina föräldrar slogs aldrig med varandra och det var aldrig aktuellt att socialen skulle bli inkopplad, men minnena av ständiga bråk och saker som kastades är många, åtminstone så länge min pappa var hemma från jobbet. Det var inga dagar som var heliga för mina föräldrar när det gällde att bråka. Jag minns förstörda julaftonar likaväl som gråa vardagar.

Som liten trodde jag alltid det var min pappa som var skurken för det var ju bara när han var hemma som det var bråkigt. Han var också den mer känslosamma av de två. Då jag inte förstod helheten så var det enkelt att skylla allt på honom. Min ilska mot honom följde med mig fram till bara alldeles nyligen då jag förlikades med honom på ett sätt som var otroligt skönt. Jag kunde se och förstå hans agerande och därför kunde jag också förlåta honom. Min mamma däremot kommer jag nog aldrig förstå, hon verkar ha ett ogenomträngligt skal runt sig som gör att ingen når fram till henne. Hon har kört så hårt fast i sin skyddsmekaniskm att hon förmodligen aldrig kommer ta sig ut därifrån igen. Visst kan jag känna medkänsla med henne ibland men hon är en svår person att älska. Jag hittar inget älskvärt med henne, det handlar nog snarare om medlidande i så fall.

Nya kunskaper och färdigheter

Har tillbringat helgen i Stockholm med sista delen i moment 2 av personlig utveckling. Det har som alltid varit givande men också tufft och gett mig en hel del tankeställare. Än en gång åkte jag på en ”snyting” av en av mina coacher, en välbehövlig sådan. Jag trodde jag hade kommit längre med mitt bearbetande av mina föräldrar och framför allt då min mamma. Men min coach menade att jag behövde göra en storstädning eller sorgbearbetning av henne, annars skulle jag aldrig kunna bli fri. Som det är nu anser hon att jag bara snurrar runt i en torktumlare. Det är varmt, det gör ont men allt är bekant.

Jag kan se att jag har gjort framsteg med min mamma om jag jämför med hur vi hade det för något år sedan innan jag började storstädningen av mitt liv, men det finns fortfarande mycket anklagan och bitterhet kvar hos mig upptäckte jag under några av helgens övningar. Några av övningarna var oerhört intressant och tankeväckande. En gick ut på att identifiera saker som mina föräldrar inte sagt eller gjort när jag var liten som jag idag tänker eller känner hade varit bra. Jag hittade massor med saker som jag skrev ner och dessa låg sedan till grunden för det som jag saknar inom mig och som jag därför söker hos andra för att fylla tomrummet. Det gestaltar sig i ett medberoende. Det var en rejäl väckarklocka. Jag trodde jag hade bättre koll men jag kände mig inte särskilt nedslagen av detta ett längre tag utan såg det snarare som en möjlighet att kunna jobba vidare med och vara medveten om problematiken. För nu vet jag vad mina fällor är och vad det beror på. Det känns som en lättnad.

Vi fick också göra upp en handlingsplan som vi ska ha med oss framöver. Jag spaltade upp 3 punkter som är det som står närmast på tur att ta itu med. Först på listan hamnade att göra någon slags städning eller sorgbearbetning för att gå vidare med en del tråkiga saker som hänt i min tillvar och som jag fortfarande inte lagt bakom mig. Det börjar bli hög tid nu kan jag tycka. Jag ska se om jag kan hitta en kurs som går i Malmöområdet, det känns enklare än att behöva ta sig till Stockholm, dessutom är det billigare. Det börjar bli en hel del pengar jag har lagt ner på mig själv, men jag kan inte klaga, det är en investering i mitt liv, och lyckligtvis har jag lyckats lägga undan en del pengar genom åren.

Jag känner mig modig och duktig som utmanar mig själv hela tiden och provar nya saker för att må bra. Det tyder på att jag värdesätter mig själv. Jag kunde bara lagt mig raklång på soffan och varit passiv och gjort mig själv till offer.

Min mamma suger musten ur mig

Jag har en nöt kvar att knäcka, och det gäller min mamma. Fast jag får nog formulera det annorlunda för det är inte meningen att jag ska fixa eller ändra på någon annan. Jag måste ändra förhållningssätt låter mer passande. Med henne hamnar jag fortfarande i konstiga rollspel och jag tar åt mig vad hon säger fastän jag försöker låta bli. Hon ger mig dåligt samvete, ångest och skuldkänslor. Efter att jag har pratat med henne känner jag mest ett obehag i hela kroppen. Jag blir en person jag inte vill vara när jag har kontakt med henne. Jag blir otrevlig, sarkastisk och bitsk. Jag känner ingen glädje. Tidigare är det bara C som har lockat fram samma egenskaper hos mig. Jag upplever det som att det inte finns något samspel eller samförstånd mellan oss. Jag skulle lika väl kunna kommunicera med en vägg eller mugg. Enligt mitt sätt att se det så lever hon i en bubbla av förnekelse och ingen kan tränga igenom hennes mur.

Jag har många besvikelser som jag bär på gällande mina föräldrar men jag tycker jag har accepterat och förlikats med det mesta. Jag saknar min pappa och känner kärlek till honom. Jag kan till och med bli ledsen när jag tänker på honom. Med min mamma känner jag mest ilska, frustration och uppgivenhet. Jag vet min pappa kände samma sak och hans ord till henne ekar fortfarande i mitt huvud; ”Hur ska jag nå fram till dig!?” 

Det är precis så jag också känner med henne, min pappa och jag är oerhört lika varandra, vilket jag äntligen har insett. Trots att jag blir irriterad på mycket med min mamma så har jag gått vidare med många problem och inser att vissa saker får helt enkelt bero eller så får jag bearbeta det utan hennes hjälp.Det handlar kanske inte om att jag ska nå fram till min mamma. Hon får fortsätta med sitt agerande som hon alltid gjort, kanske är hon nöjd där hon befinner sig. Bara för att jag tycker att hon lever i en livslögn och borde göra en massa annorlunda så är det kanske inte så hon uppfattar sin tillvaro. Hon har sin bild av situationen och jag har min. Jag kan inte förändra hennes sanning. Det är hon som ska leva sitt liv, inte jag. Däremot måste jag säga ifrån när hennes sätt att vara påverkar mitt liv. Det handlar om att sätta gränser. Jag varken kan eller vill förändra henne. Det ligger helt på hennes ansvar hur hon vill ha sitt liv. Jag kan bara låta henne göra det hon behöver för att må bra. Jag behöver därför förändra mitt förhållningssätt till henne. Bara låta henne vara och när hon skickar över nåt till mig som inte känns bra så får jag säga ifrån.

Under kursen jag gick i personlig utveckling så fick vi arbeta med ett verktyg som hette The Work, där en av frågorna var: ”Hur skulle du känna dig utan den känslan?” Applicerar jag det angående min så är svaret att jag skulle känna mig väldigt avslappnad och fri om jag slapp ha med henne att göra. Så frågan är om jag ska klippa bandet med henne också. För som det är nu så tillför hon ingenting positivt i min tillvaro, det är bara negativa känslor jag förknippar med henne. Det blir svårt för mig att motivera mitt umgånge med henne. Jag märker att hon känner sig enormt hotad av mig och har ett väldigt bitter uppträdande gentemot mig. Om det är så att hon är missnöjd med sin tillvaro så får hon lösa det på något annat sätt än att lägga över det på mig. Det främjar inte vår relation.

Det känns som att min mamma och jag inte har klippt navelsträngen riktigt, hon har svårt att acceptera att jag är gammal nog att sköta mig själv, och att jag inte behöver henne längre. Jag förstår det är tufft för henne att vara helt ensam men det måste hon hantera själv. Hon har ansvar för sitt eget liv och de val hon gör. Dessvärre gör hon sällan några val alls, hon är minst sagt handlingsförlamad och har en tendens att skylla på andra. Det är bekvämt för henne för då slipper hon se sin egen del.

Som det är nu så finns det bara en anledning att jag inte klipper bandet och det är för att jag känner dåligt samvete, vilket är rätt ironiskt, för det är den känslan jag vill slippa men som jag hela tiden upplever med henne hur jag än gör. Att hon har en del pengar jag en dag kan ärva känns helt ointressant, jag får skapa min egen lycka och ekonomi. Jag tycker det är sorgligt med tanke på att vi är en liten familj men kanske att jag måste låta henne vara för sig själv. Kanske är det först då vi kan nå fram till varandra. För tillfället suger hon bara energi från mig och jag blir missmodig.

Jag tillägnar min mamma en passande låt, Mother av Glenn Danzig. I denna korta version kommenteras den av två av mina ungdomshjältar Beavis and Butthead.

Jag överlevde julen

Då kan jag bocka av denna julafton och ett ångestframkallande objekt mindre i min tillvaro. Det är sorgligt jag känner så inför julen som ska vara en familjesammankomst men jag är inte ensam att känna så även om det inte är någon tröst. Jag hoppas att jag en dag ska få fira jul på ett sätt att jag trivs och mår bra. Jag fick ett julkort från mitt ex A:s föräldrar som fick mig helt tårögd. De vet hur jobbigt jag tycker julen är så de kallade den min ”favorithelg”. Jag vet de skämtade men det gjorde ändå ont eftersom jularna med dem var mina bästa någonsin. Där var det avslappnat, prestigelöst och trivsamt, precis så som jag önskar julen ska vara. Vi umgicks, pratade och hade trevligt. Det gör så ont i mig att jag dribblade bort allt det, för numera har jag ingenting. Men jag var inte redo vid tidpunkten, jag hade för mycket i mitt bagage att bearbeta.

Denna jul och nyår jobbar jag och det känns skönt för då slipper jag ensamheten som uppstår annars. Jag åkte ut till min mamma på julafton under några timmar då jag kunde smita från jobbet. Till en början var det trevande och hon försökte spela sitt vanliga rollspel med mig men jag valde att inte delta. För mig är det viktigt att fortsätta att bryta isen mellan oss och försöka få kontakt med varandra. Hon gör allt för att fly undan men jag tänker inte acceptera det. Jag känner mig modig som tar denna kamp istället för att bara köra huvudet i marken fastän jag ser att min mamma helst skulle vilja göra det. Det är inte så jag vill leva mitt liv längre, jag vill vara ärlig mot mig själv och våga utmana mina rädslor. Antingen möts hon och jag eller så får det vara, då klipper jag banden. Jag tänker inte delta i några fler spel med henne.

Det visade sig bli en bra kväll tillsammans även om vi båda var ledsna under stunder. Det är smärtsamma saker vi pratar om. För mig är det viktigt att hon förstår hur jag tänker och resonerar, och tvärtom. Min mamma är väldigt speciell och hon gör det svårt för sig. Jag vet hon älskar mig på sitt sätt men hon är svår att hantera för mig. Hon har som en mur kring sig som är svår att ta sig igenom. Min pappa lyckades aldrig forcera den. Jag vet inte om jag vill ta mig igenom men jag vill åtminstone att vi ska kunna umgås på ett bra sätt och att vi ska känna tillit mellan varandra. Det är bara hon och jag kvar nu så det gäller att vårda det lilla vi har.

Jag var orolig att Miss Orange skulle höra av sig på något sätt nu kring jul men skönt nog har jag sluppit någon form av julhälsning. Så det var min bästa och i princip enda julklapp jag fick i år utöver ett gäng Trisslotter som jag fick av min mamma.

Löfte till mitt inre lilla barn

Jag ska efter bästa förmåga få dig att inte känna dig sviken, ensam och övergiven. Jag ska försöka finnas till hands för dig, och se och höra dina behov. Glömmer jag bort mig får du säga till. Var inte rädd att göra det. Det är ok. Jag vill att du gör det.

Jag kan begå misstag, men ska förklara för dig så gott jag kan vad som händer och varför jag gjorde som jag gjorde. Jag ska ge dig den närhet som du saknade, och också den uppmärksamhet du förtjänar. Jag ska försöka få dig, och oss, att känna oss älskade.

Ingen ska få göra dig illa mer. Du ska inte behöva känna mer oro och nervositet. Mamma ska inte få dig illa till mods med sitt omedvetna sätt. Jag ska sätta gränser så du kan få vara barn och känna dig trygg. Du ska inte behöva känna dig skrämd, bortglömd eller oförstående över vad som pågår. Du ska få en förklaring. Du ska inte behöva spela tuff när du är vettskrämd.

Du ska få värme och glädje. Du ska få visa känslor och vara arg om du vill, precis som du ska få vara glad. Du ska inte behöva anpassa dig efter andra och inte våga vara dig själv. Du duger utmärkt som du är. Du är en fantastiskt fin liten kille.

Skenet bedrar

Jag kan inte minnas att jag någonsin har känt trygghet, jag har nog alltid haft dåligt självkänsla, varit orolig och nevös. Känslan av övergivenhet och att jag känner mig ensam har alltid funnits där. Jag har alltid haft svårt att stå upp för mig själv och sätta gränser, berätta vad jag vill och tycker. När jag tänker på det är det helt naturligt utifrån min uppväxt där jag hela tiden fick nya personer att anpassa mig till. Mina föräldrar jobbade på båt och medan de var iväg och arbetade bodde jag antingen hos mina mor- eller farföräldrar. Ibland följde jag även med mina föräldrar och då fick jag anpassa mig till den miljön. Jag har blivit en anpassningsexpert där mina behov aldrig har fått komma till tals. Istället har jag varit mån om att passa in för att inte sticka ut och blivit påverkad av min omgivning.

Som liten var jag alltid kortast i klassen och hade konstigt efternamn, det var som upplagt för att bli mobbad. Dock klarade jag mig alltid undan, min räddning var att jag var duktig på bollsporter och det var viktigt på den tiden. Jag hade dessutom några äldre beskyddare i form av grannbarn. För att klara mig undan elakheter tillhörde jag snarare de som mobbade andra än blev mobbad själv, men jag höll låg huvudsakligen låg profil på den punkten.

Jag dömer inte mig själv för hur jag hanterade min uppväxt, det var min överlevnadsstrategi och jag var ingen elak person. Men det var viktigt för mig att ha en tillhörighet. Jag tillhörde så klart gruppen som började dricka tidigt och jag var oftast en av dem som var fullast av alla. Det var förmodligen mitt sätt att dämpa ångesten från att inte ha fått tillräckligt utrymme som barn. Mina föräldrar var så upptagna med att bråka att jag glömdes bort.

Jag växte upp i en småborgerlig förort där allt på ytan var väldigt fint. Men nu när jag blickar tillbaka fanns det många trasiga själar bakom de polerade fasaderna. I min familj var det ytan utåt som var viktigt, vad skulle grannarna annars säga? Men jag tror nog alla förstod ungefär vad som pågick, mina föräldrar var aldrig blyga eller diskreta när de bråkade. Vid middagsbordet var skilsmässa och otrohet vanliga förekommande samtalsämnen. Jag fick ofta höra att så fort jag fyllde 18 år så skulle mina föräldrar skiljas. Kanske inte den bästa uppväxten för trygghet och harmoni. Jag är besviken på mycket med mina föräldrar men det kunde varit värre. Jag hade rena kläder, tak över huvudet och mat på bordet. Mina föräldrar slogs inte, hade inga drog- eller alkoholproblem utan var i grund och botten ganska normala. Det gick ingen nöd på mig ekonomiskt, det var så mina föräldrar kompenserade sitt dåliga samvete. Mina föräldrar var inga elaka människor däremot skulle de aldrig ha mötts, och än mindre ha skaffat barn. De hade en förmåga att plocka fram det absolut sämsta hos varandra och den som kom i kläm var jag. Att jag som barn skulle stå och medla mellan två vuxna personer är helt galet. De var båda fega på sitt sätt och stannade kvar i relationen på grund av sina rädslor. Det var bekvämt för båda att ha en relation även om den inte fungerade. En dålig relation var bättre än ensamhet och skammen över att ha misslyckats.

Min mamma var den känslokalla medan min far nog egentligen ville prata mer men jagades av sitt dåliga samvete. Han och jag påmminer väldigt mycket om varandra. Idag grät jag när jag kollade på gamla bilder från min uppväxt. Anledningen att jag kollade gamla bilder var att min uppgift till en kurs jag går i personlig utveckling är att ta med några bilder från min uppväxt till nästa möte. På bilderna är det oftast min pappa och jag som sitter tillsammans eller gör något ihop. Det är han som ger mig tryggheten och närheten. På samma fotosekvenser men där mina föräldrar har bytt plats bakom kameran så ser min mamma mest besvärad ut när jag är i närheten. Det gör ont i mig att se det eftersom jag har skyllt mycket av mina föräldrars bråk på min pappa. Det var enklare att skylla på honom för när han var borta var det lugn och ro därhemma men när han kom hem var det alltid bråk. Jag har inte sett och förstått min mammas del förrän på senare år. Det gör ont i mig att jag inte kan få prata med min pappa om det här. Med min mamma försöker jag pratat om det och har även skickat henne långa brev där jag berättar hur jag känner och upplever det. Men hon helt avskärmad från sina känslor och har kört huvudet så långt ner i marken att hon inte är kontaktbar. Det gör mig oerhört frustrerad när jag inte når fram. Jag vet min pappa upplevde samma frustration och han kunde inte hantera det särskilt bra.

Guldlockar och bra kukföring

Satt ikväll och letade igenom gamla saker på jakt efter en avklippt lock från mitt hår när jag var 3 år. Jag var då guldblond och hade väldigt lockigt hår, numera är det råttfärgat och hårfästet växer sig högre. Det var många personer som kommenterade och pillade i mitt hår som liten. Nu hittade jag inte locken, annars hade jag tänkt lägga den i en låda jag hittade hos min mormor efter att hon dog. Jag upptäckte då att min mormor och morfar hade samlat en massa saker jag gjort eller gett till dem under åren. Det var för övrigt min morfar som klippte av locken från mitt hår för att spara den. Han brukade även mäta mig på en garderobsdörr och göra markeringar år för år. Jag blev stoltare och stoltare för varje år jag hade växt.

När jag letade efter locken hittade jag en bok som Miss Orange skrivit som handlar om hennes liv. Hon har signerat den med en dikt till mig. Jag läste vem hon hade tillägnat boken till i slutet och jag blev lite ledsen över att se att hon hade använt ett uttryck som jag trodde var speciellt för oss till en annan person, nämligen sin fd. man. Förvisso kan det ha varit mig hon menade, hennes exmake och mitt namn börjar på samma bokstav men vid tidpunkten för hennes bok hade vi bara känt varandra i några månader så det känns troligare att det var honom. Jag har inget direkt minne av att jag läst det tidigare, annars hade jag kanske frågat henne vem hon avsåg men nu får jag leva i ovisshet. Så viktigt är det inte.

Skrämmande dagboksanteckningar

Jag läser gamla dagboksanteckningar från sommaren 2006. Redan då var Miss Orange och C på tapeten och inget har förändrats sedan dess.

16/6-2006
”Jag har hamnat i en riktig pissig situation och jag hänger mig fast i en situation som är ohållbar och jag håller dessutom på att spricka av ångest och oro. Tror det även beror på dåligt samvete över C som jag fortfarande inte kan släppa greppet om. Nu är chansen när jag redan mår så dåligt, hade varit smartare att ta allt på en gång men jag är så rädd att bli helt ensam. Av nån anledning lever jag hellre i en livslögn än är helt ensam. Det är ensamheten som skrämmer mig.

Den självförnedring jag sysslar med är inte bra, jag tycks inte bry mig om att jag kör självkänslan i botten. Jag vet inte riktigt hur jag ska få någon fart på den. Jag fortsätter att göra saker jag inte vill och jag gör både mig själv och andra ledsna.

18/6-2006
”…Tillbringar istället för mycket tid med C som kompensation. Mår dåligt av att träffa henne eftersom vår situation är en gigantisk livslögn känns det som. Jag känner skuld för allt hon fått utstå med mig även om hon har en egen fri vilja. Tror dock inte hon förstår vidden av mitt beteende. Hon är en falsk trygghet för mig så jag inte är ensam men samtidigt är allt en bluff…”

20/6-2006″
”…Tror dessutom hon (Miss Orange) skulle kunna göra mig rätt olycklig i framtiden utifrån hur hon är som person. Sen är jag rätt naiv som inte tar hennes diagnos på allvar. Vad kan jag om borderline…?!”

26/6-2006
”Situationen med C är ohållbar. Det är synd att hon är helt oförmögen att banta ner sig 7-8 kg. För det värsta jag vet är övervikt och hon har gott om det. Kommer aldrig kunna acceptera det hur gärna jag än vill, för det är oundvikligt att notera och dessutom kommentera. Nu gör jag bara henne ledsen.

Ska försöka att inte ta kontakt med henne (Miss Orange), vet att det kommer bli enormt svårt, särskilt nu när jag inget hellre vill än att knulla och dominera henne hårt. Men jag har sagt vad som behöver sägas till henne nu. Ska inte hålla på och fjäska och fjanta i onödan. Nog är nog!!!”

Det är märkligt och sorgligt hur lite som har förändrats i mitt liv. Så många svikna löften till mig själv, om och om igen så det tappar trovärdighet. Hur ska jag kunna ta mig själv på allvar?
Samma tjejer och samma problem och ältande i över 4 år, och historien med C har pågått i snart 8 år. Jag vågar inte tänka på hur mycket möjligheter jag har gått miste om genom att låta större delen av min vakna tid upptas av tankar kring detta. Jag vill vara snäll mot mig själv och inte döma för hårt men det är svårt att förstå hur jag kan vara så naiv, rädd och förblindad. När jag läser mina anteckningar är det otäckt att se vilken självförnedring jag sysslat med och fortsätter göra. Allt för att jag är så rädd att bli ensam och bara vill hitta en tillhörighet där jag får delta och närvara. Jag slår knut på mig själv för att någon ska tycka om mig. Det är ett återkommande tema att tjejer jag blir intresserad av är självupptagna och bara ser till sig själv större delen av tiden. Det känns väldigt bekant med hur min uppväxt var.

Jag tycker att nu när jag har identifierat alla problemfaktorer så borde det bli lättare att förstå och även hitta nya oprövade vägar. Men jag är helt förblindad av min ensamhet och kan bara inte koncentrera mig. Jag har ett stort eget ansvar som jag inte kan hantera på det sätt jag önskar. Jag önskar jag kunde skylla allt på min uppväxt men så är inte fallet. Finns många som haft en avsevärt värre uppväxt än jag som har lyckats ta sig ur sitt elände. Dessvärre kopierar jag mina föräldrars beteenden och förmår eller vågar inte ändra på det. Det är möjligt att det finns en slags trygghet i att inta denna offerroll, den är bekant och känns familjär. Något annat och nytt skulle vara ovisst och främmande för mig.

Jag är så sugen på att ta kontakt med Miss Orange och föreslå att vi ska se film och äta en bit mat. För jag vet att därefter skulle det bli sex i någon form och det behöver jag. Mest behöver jag kramar och kroppsvärme och det hade jag också fått tillfälligt. Men det är bara en bedräglig känsla för nästa dag vet jag hur hon skulle förakta sig själv och ta ut det på mig och så skulle jag må ännu sämre. Jag vet jag måste bli mindre högpresterande och tillåta mig att göra fel, så visst skulle jag kunna höra av mig till henne men det handlar om stolthet också. Jag kan inte pissa på mig själv hur mycket som helst. Jag måste också våga fråga mig vad som skulle bli bra av att träffa henne och på vad jag hoppas få ut av det. Enda svaret jag kan komma på är sex och närhet för en kort stund och att jag slipper ensamhet. Däremot glömmer jag gärna alla baksidor av att träffa henne och vad det gör för mitt mående. Hur jag känner att jag sviker både mig själv och min omgivning. Hur min trovärdighet får sig en törn. Det sistnämnda är kanske inte mycket att oroa sig över med tanke på hur jag lever mitt liv men likväl vill jag försöka uppträda respektfullt mot mig själv och min omgivning.

Den självförnedring jag skulle utsätta mig för genom att träffa Miss Orange bygger inte precis min självkänsla och dessutom så gör det att hon får vatten på sin kvarn. Hon har i sina elaka stunder tyckt att jag håller på med självförnedring och det är så sant. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Men så är det när jag är kär i en person, eller kanske snarare att jag är kär i en bild av en person jag skapat. För jag har tillskrivit henne avsevärt bättre egenskaper än vad som finns i verkligheten.

Situationen blir inte bättre av att jag försöker klippa bandet med C, det gör mig nedstämd och ledsen och när jag mår dåligt så blir behovet av sex, och främst då bdsm som störst. Vem passar bäst att ta till då? Jo, Miss Orange. Det är som en ond cirkel jag inte kan ta mig ur så länge jag mår dåligt. Jag önskar så att jag kunde få må bra och bli kär för då skulle både Miss Orange och C försvinna ur min tankevärld. Men nu blir det istället bara ett utdraget och destruktivt förhållningssätt till dess två personer. Jag skulle verkligen behöva komma bort från båda dessa personer. Nånstans inser jag att lösningen är inte att bli kär utan snarare att tycka om mig själv och ensamheten men det är svårt. Hade jag haft större social input utifrån inbillar jag mig att det hade varit lättare. Då hade jag haft många bollar i luften och kunnat få vila min hjärna från alla jobbiga tankar som gör sig påminda nu när när jag bara sitter hemma.

Så i brist på social input flyr jag ut på internet för att få social kontakt och får jag ingen bekräftelse där får jag panikkänslor att jag aldrig kommer träffa någon. Jag målar upp en komplett svart och desperat bild som inte gör min tillvaro lättare. Eftersom mitt tålamod med nuvarande situation är rågat sedan länge blir allt bara en enda röra och kaos. Jag glömmer helt bort mig själv och vad jag verkligen behöver för att må bra och är villig till vilken quick fix som helst bara för att få komma bort från mig själv och de mörka tankar jag bär på. Inte konstigt jag dräneras på energi.

Ensamheten äter upp mig

Ensamheten skrämmer mig något enormt och jag målar upp en mörk och svart bild som inte hjälper mig att våga ta tag i min tillvaro. Jag snarare målar upp den till en oproportionerlig storlek. Som ett berg jag ska bestiga. Jag känner mig ensam även när jag har sällskap runt mig. Jag har svårt att vara i stunden, tanken far hela tiden iväg. Det känns som om ingen förstår mig. Men jag vet att det ligger hos mig.

Mitt ex C och Miss Orange har jag som någon slags bomull för att linda in min smärta i, men som egentligen bara drar ut på eländet och hämmar mina möjligheter att kanske en dag få en sund relation till en tjej där det finns ömsesidig respekt, glädje, tillit och kärlek. Jag vågar inte släppa taget och vara ensam på riktigt fastän jag känner mig det större delen av tiden ändå. Jag förstår inte vad som är problemet egentligen, det kan inte bli värre än så här rimligtvis. Förvisso har jag daglig kontakt med C och kanske är det den totalt tystnaden som skrämmer mig. Samtidigt vet jag att jag ofta blir besvärad när hon hör av sig men likväl är det en slags trygghet, det är någon som vet jag existerar och som tänker på mig.

Som det är nu kompromissar jag med mig själv och mitt välmående, och är villig att få fragment bara för att må bra och det är inte snällt mot mig själv. Jag vill ha en helhet, inte bara små delar för att må bra. Jag vet inte vad jag ska tro ska hända för det kan inte bli värre än vad det är nu. Jag har ett socialt nätverk men jag bjuder inte till så bra som jag skulle göra och många av mina vänner är fullt upptagna med sina familjer och barn. Jag är nog rädd att tränga mig på och störa.

Jag känner mig handlingsförlamd som om mina armar vore bakbundna, och får ingenting gjort. All min tid och energi går åt till att oroa mig för ensamheten. Det innebär att jag fastnar framför datorn och försöker hitta någon tjej på nätet. Jag tröstar mig själv, eller flyr iväg från min tillvaro, med destruktivt beteende. Jag blir desperat och så klart återspeglar det sig i mitt beteende på nätet. Det gör att jag skrämmer bort friska och sunda människor och attraherar tjejer med likvärdiga problem. Desperation är aldrig charmigt, det vet jag också.

Det finns sociala aktiviteter jag funderar på att ta tag i för att få lite ny social input i mitt liv men det blir inte mer än så. Det rinner ut i sanden. Jag vet inte var jag ska börja nånstans så det är enklare att bara låta det bero. Jag vet inte varför jag agerar så fegt men förmodligen är det av rädsla för att inte hitta den tillhörighet jag söker och att bli avvisad. Att inget ska bli bättre mot hur det är idag för då känns det som jag inte har fler knep att ta till. Jag är rädd att det ska bli fel så jag måste börja om igen och det tålamodet har jag inte. Jag saknar mod helt enkelt och så vill jag ha en snabb lösning.

 Jag pratade med mina coacher om det idag, förvisso vara bara en av dem närvarande idag, men numera känner vi varandra så väl att det går bra att träffas ändå. Coachen påtalade några saker som är väldigt sanna och som stämmer väldigt bra med min situation. Hon menade på att det inte är konstigt att ensamheten blir väldigt dramatisk för mig när jag försöker hantera den. Utifrån min uppväxt har jag sett mina föräldrar hantera sina ensamhet på två olika sätt, antingen som min pappa som hade massa kvinnoaffärer för att undivka sina ensamhet eller som min mamma som stänger av sig självt helt och hållet. Eftersom det är deras beteende som sitter i min ryggmärg är det naturligt att jag blir förvirrad och desillusionerad. Mina föräldrars färhållningssätt är ytterligheter i varsin ände, ungefär som svart och vitt. Min coach tyckte jag skulle försöka nyansera bilden en aning, få en bättre färgskala. Det finns många nyanser mittemellan och så klart har hon rätt. Hon frågade även om jag gick omkring och bar på min fars ensamhet och det är nog inte omöjligt att det till viss del är så. Dock har jag förlikat mig med min far det senaste halvåret och nått många insikter om honom som gör det lättare för mig att förhålla mig till honom. Men kanske att jag fortfarande inte klippt bandet helt till min far.

Min coach gjorde även liknelse idag som jag gillade. Det var att jag låg i ett badkar under vattnet och bara hade ett sugrör för att få luft. Till sugröret var Miss Orange, C och internet kopplat. Hon undrade vad som hände om jag tog bort sugröret. Det undrar jag också för det är det som ger mig någon slags falsk näring nu. Det är som ett enda stort självbedrägeri och det vet jag om. Jag behöver inte titta längre än till mina föräldrars relation för att se det. Men ändå fortsätter jag kopiera istället för att våga gå min egen väg och skapa min egen lycka.

Jag har börjat fundera på om min terapi gör någon nytta eftersom jag gått i ett år snart och ändå så hamnar jag i samma mönster igen. Kanske att jag är ett hopplöst fall som inte vill bli hjälpt utan snarare gillar att få tycka synd om mig själv och inta en offerroll. Jag nämnde detta för min coach och hon sa att jag hade all tid i världen och för deras del var det inte bortkastat. De kunde se stor förändring hos mig sedan jag började där förra julen sa hon och det gladde mig. Hon sa också att jag inte skulle känna pressa mig själv utan låta det ta den tid det tar. Hon konstaterade att många av deras klienter hade gått där i flera år. Mina coacher nämner ibland att jag är tävinlingsinriktad, kontrollerad, fokuserad och mån om att alltid göra rätt, vilket stämmer. Det var så jag präglades under min uppväxt.  Hon sa att så fungerar det inte för att få ordning på sitt liv, att detta är en ny situation för mig. Jag får inte ordning på mitt liv genom att vara hård mot mig själv själv. Det låter rimligt. Men jag är ovan vid detta trots att jag gått en hel del i terapi. Jag vill få nåt slags bevis eller kvitto på att det går i rätt riktning. När jag mår bättre kan jag självklart se att jag gjort stora framsteg sedan jag påbörjade denna resa. Jag vill ha en förändring i mitt liv, jag kan se att det inte får mig att må bra. Jag vågar prata om saker som är svåra och även ta emot hjälp. Jag börjar även så smått lyssna och lita på mina känslor och försöker vara ärlig även om jag för tillfället har hamnat i en liten svacka där jag motarbetar mig själv och det jag lärt mig. Jag måste kanske bli bättre på att bekräfta mig själv och ge mig själv den cred jag faktiskt förtjänar. Många personer hade inte tagit itu med denna situation överhuvudtaget, jag behöver inte se längre än till mina föräldrar för att förstå det.

Jag vet att jag är hård mot mig själv och högpresterande, mycket på grund av rädsla för att inte framstå som kompetent och duga till. Jag vill så gärna passa in. Men i detta fall måste jag ge mig själv mer utrymme. Jag måste våga visa mig sårbar och det tycker jag att gör men ibland är det bara så svårt. Mitt tålamod tryter och jag blir otålig. Då tar jag dåliga beslut. Jag vill bara att någon ska krama om mig och tycka om mig. Numera tycker jag faktiskt att jag är värd det.

Fars dag – Till minnet av min far

I veckan jag var på en jobbrelaterad kurs. Där träffade jag en kvinna som jag mött tidigare i samband med mitt jobb. Den gången jobbade vi ihop i en vecka men då kom inga hemliga avslöjanden. Denna gång däremot så frågade hon mig om vem min far var och nämnde sedan att hon hade känt honom väl.

I efterdyningarna av min fars död för dryga 10 år sedan uppdagades en massa kvinnoaffärer som jag nämnt tidigare där min far hade vänstrat och även betalat för sex. Kvinnan jag mötte på kursen hade lärt känna min far genom sitt yrke och när hon berättade lite mer om sig själv, kom jag ihåg att det var en kvinna med hennes namn som ofta ringde min far.

Det visade sig att min far hade varit en mycket god vän till henne. Han hade fixat jobb åt henne på samma ställe som han själv arbetade. Han hade stött på henne så klart, jag frågade henne, men hon hade sagt till honom att han var för gammal för henne. Det skillde dryga 20 år dem emellan. Jag hade ingen anledning att misstro henne och det har inte heller någon betydelse. Tydligen hade denna kvinna trassliga familjeförhållanden och min far hade varit som en extrapappa åt henne. Han hade även hjälpt kvinnans mamma ibland med olika saker. Min far hade mycket fritid med sitt jobb och han var ofta väldigt ensam. Jag gick i skolan och min mamma arbetade heltid med kontorstider.

Det kvinnan berättade om min far stämmer väldigt bra överens med den bild jag själv skapat det senaste året när jag insett och även förlikat mig med hur lika vi är till sättet. Min far var en väldigt ensam person som hade problem att kommunicera med sin fru och familj. Mot mig var han aldrig elak men jag var besviken på hans sätt att vara mot min mor. Vid tidpunkten förstod jag inte riktigt hennes roll utan tog nog hennes parti lite väl lättvindigt. Nu kan jag mycket tydligare se hennes roll i det hela.

Min far ville alltid väl men av någon anledning blev det oftast fel. Jag minns väl en jul för många år sen då det brast för honom fullständigt för att det saknades mjölk hemma på julafton. Han slängde ut kastrullen genom fönstret och var helt i upplösningstillstånd. Han ville ha den perfekta julen men det smög sig då mjölken saknades. Min far var ett nervvrak på grund av alla lögner och besvikelser han bar inom sig. Han var nog bitter på sig själv som inte vågade lämna det äktenskap som inte gav honom det han behövde. Precis som jag hade han han mycket omtanke och kärlek att ge men den gavs inget utrymme för det i den kalla relation hade hade med min mor. Min mamma är en mycket speciell person som inte är nära sina känslor utan lever i en konstant förnekelse. Jag kan precis förstå hans frustration.

Att tala med kvinnan och höra hennes version gjorde mig både glad och sorgsen. Det var befriande att få höra att det jag själv insett om min far faktiskt stämde väldigt bra med hur jag trodde det var och det stärker även bilden av mig själv. Det var också kul att höra hur hon berättade hur min pappa alltid pratade om mig och var så stolt. Det värmde. Samtidigt blev jag ledsen av det hon berättade för det visade på hur bortkastat mina föräldrar har levt sina liv, vilket i sin tur påverkat mig. Det gjorde mig också ont eftersom jag vet min far sträckte ut sin hand till mig men jag var inte redo att möta honom vid tidpunken av olika anledningar. Jag var ung och hade fullt upp med mitt eget liv. Dessutom hade vi en komplicerad relation till varandra. Jag sköt nog på problemet och kunde inte i min vildaste fantasi tro att min far skulle dö så tidigt som han gjorde. Annars hade jag kanske agerat annorlunda.

Min pappa skulle ha träffat en varm och kärleksfull kvinna och min mamma skulle ha hittat nån som hade kunnat förstå henne bättre. Mina föräldrar var oförmögna att förstå varandra och stannade kvar i en stendöd relation på grund av bekvämlighet och falsk trygghet. Ingen vågade ta steget att bryta upp, kanske för att rädslan att inte hitta något bättre var för skrämmande. Det påminner mig såväl om min egen livssituation. Jag är så lik min far att det är skrämmande. Allt tycks gå igen, jag måste sluta kopiera hans liv. Jag vet ju såväl att det inte ledde till något bra för honom. Jag har fortfarande chans att styra upp mitt liv innan det är för sent.

Ta hand om dig pappa, jag önskar så väl vi hade kunnat träffas idag och ta en fika och bara prata. Kanske hade du kunnat ge mig det mod jag saknar. Eller gett mig några uppmuntrande ord på vägen. Du om någon vet vilken livslögn jag lever. Jag behöver en pappa nu.

Vila i frid

Psalm 190
Bred dina vida vingar,
O Jesus, över mig,
Och låt mig stilla vila
I ve och väl hos dig.
Bli du min ro, min starkhet,
Min visdom och mitt råd,
Och låt mig alla dagar
Få leva av din nåd.

Psalm 251
Var jag går, i skogar, berg och dalar,
Följer mig en vän, jag hör hans röst.
Väl osynlig är han, men han talar,
Talar stundom varning, stundom tröst.
Det är Herden god. Väl var han döder,
Men han lever i all evighet.
Sina får han följer, vårdar, föder
Med osäglig trofasthet,
Sina får han följer, vårdar, föder
Med osäglig trofasthet

Psalm 290
Härlig är jorden,
härlig är Guds himmel,
skön är själarnas pilgrimsgång.
Genom de fagra
riken på jorden
gå vi till paradis med sång.

Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Änglar den sjöngo
först för markens herdar,
skönt från själ till själ det ljöd:
Människa, gläd dig,
Frälsarn är kommen,
frid över jorden Herren bjöd.

R.I.P. mormor, hälsa morfar.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna

För någon vecka sedan gick min mormor bort, hon blev 93 år gammal så hon fick ett långt och rikt liv. Nu har äntligen hennes önskan uppfyllts att få hamna vid sidan om min morfar i Limhamn. De senaste fem åren har hon önskat att hon var död, vilket inte varit så trevligt att lyssna på för mig och min mamma. Hon hade ett sätt som gjorde det svårt att förhålla sig till henne och således var min relation till henne inte helt okomplicerad. Som liten tillbringade jag mycket tid hos henne och min morfar då mina föräldrar hade yrken som gjorde att de reste mycket. Det var min morfar jag kom närmast och det var vi som gjorde saker ihop. Min mormor var i mina ögon städtanten, hon och jag städade ihop när jag var liten. Jag tror hon har en stor del i mitt ordningssinne och min strävan att ha rent och snyggt omkring mig.

Min mormor fick en urininvägsinfektion som gjorde att hon hamnade på MAS. Hon kom aldrig hem efter det, hon gick bort strax efter att hon hade hamnat på ett korttidsboende ute på Västra Hamnen. Jag var ledsen när jag såg min mormor några timmar efter att hon dött och låg fridfull men kall i ett rum, dock tror jag inte jag har hunnit känna full saknad och sorg än även om begravningen ägt rum. Kanske är det också så att jag bearbetat detta löpande under en längre tid. Det som skedde var inte oväntat på något sätt.

Eftersom vi är en liten släkt så har min mamma och jag haft fullt upp att tömma min mormors lägenhet, min morfar gick bort för många år sedan. Detta arbete har varit tungt och mödosamt, särskilt som relationen med min mamma också är problematisk. Jag är dock glad att jag började rota i den för några månader sedan, det har gjort att vårt arbete har fungerat bättre.

Vi upplever båda att det är svårt att plocka i en annan persons tillhörigheter. Vi har kört en del till saker till en auktionsbyrå, sålt annat på Blocket men mycket har antingen körts till soptippen eller så ska det hämtas av Sopstationen. Det känns hårt när det är fina saker som inte kommer någon till glädje men dagens generationer har en helt annan smak när det gäller hem och inredning. Min mormor hade hur många fina serviser som helst men där allt måste handdiskas, med andra ord inget som används hos barnfamiljer.

Mitt ex C:s pappa har fått en hel del saker. Då han inte har det så gott ställt har han varit mycket tacksam för allt han fått. Det är roligare att ge saker till någon man känner så det kommer till användning än att det bara kastas bort. Hade jag fortfarande haft kontakt med Miss Orange hade hon kunnat få hur mycket som helst. Fast det hade blivit en evig kamp att övertyga henne att ta emot det utan att hon skulle känna skuldkänslor. Hon var så envis och stolt. Jag har ofta tänkt på henne på sistone och tyckt att det är trist att inte hon kan ta en hel del av sakerna. Hon hade haft nytta av mycket av det. Hon hade till exempel en stor förbrukning av kaffekoppar och kaffekokare, då livslängden hos dessa alltid var väldigt kort i hennes ägo.

Arbetet med att tömma min mormors lägenhet har gjort mig helt dränerad på energi och det är när jag mår dåligt som jag måste passa på mig själv för det är då behovet att trösta mig själv är som störst. Jag märker att jag har ägnat lite väl mycket tid på fel ställen på internet men jag har lyckats att undvika att hamna fel och det är jag stolt över men jag är och balanserar på en tunn gräns. Men så länge jag är medveten om det så tror jag att jag har en fördel.

Som en konsekvens av det som pågår avstod jag att åka på en kurs i Stockholm som jag var inbokad på sedan slutet av juli. Det var en kurs i personlig utveckling som jag verkligen hade sett fram emot men som det blev nu kände jag ingen motivation alls. Jag ville inte det skulle kännas som något jag bara bockade av på en att-göra-lista. Så jag avbokade mitt flyg och hotell som jag hade ordnat sedan tidigare. Det känns trist men jag är nöjd med mitt beslut likväl, jag behöver all vila jag kan få innan jag börjar jobba igen. Jag siktar istället på att åka till Barcelona med en vän. Kan bli skönt med lite värme, golf, fotboll och allmänt glidande. Det behöver jag för att ladda batterierna så jag inte faller tillbaka.

Att bryta uppväxtmönster

När jag tittar på hur jag betett mig de senaste tio åren så är det rätt otäcka insikter jag gör. Som ung lovade jag mig att aldrig vara otrogen och att inte bete mig som mina föräldrar. Nu vid nästan 40 års ålder kan jag blicka tillbakåt och inse att jag under 10 års tid kopierat i princip alla deras misstag. Jag har varit fast i ett upprepningsmönster och det sträcker sig ändå till min uppväxt.

 I min relation med C har jag agerat precis som min pappa gjorde med min mamma. Jag satt och gjorde listor, allt enligt anvisningar i min må-bra litteratur, över saker jag retade mig på med min pappa, mamma och C och såg likheterna. Det var som en knytnäve i magen. Mitt ex C och min mamma är väldigt lika i sitt beteende så inte konstigt jag triggats och haft en märklig relation med henne. Nu har jag börjat plocka i min relation med min mor. I februari skrev jag ett långt brev till henne där jag bjöd in henne i mitt liv. Nu har jag återupptagit den tråden eftersom hon varit helt tyst. Men för första gången har jag gjort ett litet genombrott, jag kan ha orsakat en spricka i hennes betongmur, jag hoppas det. Jag var ute och hälsade på henne och vi hade en trevlig stund och ett bra prat. Jag har sagt till min mamma att jag vill att hon och jag ska en ärlig relation mellan son och mamma. Tidigare har jag agerat som pappa gentemot henne. Jag sa till henne att jag var trött på den rollen och att den inte fungerade. Allt är helt nytt för henne och jag får gå varsamt fram för detta är en relation jag inte vill klippa. Men jag vill vår relation ska förändras, tidigare sög den energi från mig. Men jag kan bara förändra min del och visa hur jag vill vi ska agera. Sen får vi se om hon vill dansa tango med mig.

På nåt sätt tror jag att jag har förlikats med min mamma genom att bryta upp med C. Det känns så. Vad som är lite otäckt är att jag känner absolut ingenting när det gäller C. Ingen saknad, ingenting, trots att vi umgåtts så länge och så intensivt.  Så klart lider jag att hon mår dåligt och att jag lurat henne. Men det som stör mig mest är att jag ingenting känner. Kanske förtrycker jag det och det är ett lock jag kommer lyfta på snart men just nu verkar det inte så. Jag tycker hon är en fin och varm människa och har goda minnen av henne men det är allt för stunden. Jämför jag med Miss Orange så hände det saker inom mig när vi bröt upp kring jul och även nu när vi gjort det igen. Men med C är det helt tomt på den fronten. Skumt och otäckt.

När det gäller Miss Orange så kan jag se att hon har egenskaper som jag gillar som jag har saknat i min uppväxt, hon är t.ex. väldigt validerande och närvarande med sitt yngsta barn. Jag har också insett att jag är kär i henne men kanske är det för att hon är så otillgänglig och avvisande. Att jag försöker återskapa min uppväxt och tro att jag ska kunna fixa den som vuxen. Ett klassiskt misstag. Jag är inte helt säker på hur jag skulle agera om hon sa hon ville ha mig. Så även om jag gillar många saker hos henne och kan se hennes starka sidor, fastän hon är väldigt snål med de mot mig, så tror jag största problemet är att jag inte har någon tillit till henne. Att bygga en relation där det saknas tillit är dömt på förhand, det blir inget stabilt bygge. Miss Oranges agerande påmminer om min uppväxt med två barnsliga och egoistiska vuxna personer som betedde sig som barnrumpor. Det är precis så Miss Orange agerar nu och jag spelar med. Mina föräldrar var hur envisa som helst och ingen gav sig, det blev en prestigekamp ingen kunde vinna och alla var förlorare. Största förloraren blev jag eftersom ingen förklarade för mig att det som pågick inte var mitt fel. Mina föräldrar tog ut sin frustration över varandra på mig, på så vis att det var jag som hamnade i kläm. Jag tog på mig allt och lärde mig även genom att iaktta mina föräldrar hur de hanterade sina problem. Jag fick dåliga verktyg från början kan jag lugna påstå. Vid vårt middagsbord har det diskuterats skilsmässor och otrohet. Jag har fått ljuga för respektive förälder på varsitt håll för att få dem sams. Jag har slagit knut på mig själv för att få lugn i min uppväxt. Så i mitt beteendemönster har jag fått lära mig att anpassa mig, medla och ta till lögner. Det är inga bra medel att använda sig av när det är motigt. Just detta med lögner är någon som har förpestat min uppväxt och sedan mitt vuxna liv.

Jag tror den jag har försonats bäst med är min pappa, och det har jag gjort genom att hitta mig själv och mina motiv. Jag inser att vi levt i samma livslögn, mötts av samma problematik och hanterat det likvärdigt. Det är ingen rolig upptäckt men som jag sagt innan, han dog i sin livslögn. Jag håller på att ta mig ur min. Där finns en stor skillnad till min fördel. Nu när jag kan se min egen smärta och mina fel och brister förstår jag hans ageranden. Det är solklart faktiskt, som en uppenbarelse. Det känns bra att känna honom även om han är död. Jag inser nu att han sträckte ut en hand till mig när jag var tonåring men jag var då fortfarande arg och bitter och avvisade hans försoning. Det kan göra mig lite ledsen idag men vid tidpunkten var jag inte redo och därefter blev det aldrig av och sen dog han. Han ringde ofta till mig och ville prata och hör hur jag hade det, ibland flera gånger om dagen. Ju mer avvisande jag var, desto mer påträngande blev han. Mönstret går igen. Men jag kan nu se att det var hans sätt att räcka ut en hand, han ville nog att vi skulle hålla varandra i handen men det blev inte så. Hur som helst känns det bra att ha identifierat min pappa och även försonats med honom. Jag förstår honom och kan nu se båda hans goda och dåliga sidor mer nyanserat. Jag har fått en förståelse för honom som är lättare för mig att bära. Nu kanske jag inte behöver leva i hans fotspår längre utan frigöra mig och prova mina egna vingar. Lära mig av hans och mina misstag.

Med min mamma har vi tillsammans en del jobb att göra men där har jag chansen att få en mamma åtminstone och det får jag vara nöjd med. Det är också spännande att lära känna varandra. Jag har länge levt som jag var utan föräldrar. Nu tänker jag försöka vara son till min mamma. Jag tror min pappa var en lättare person att hantera utifrån hur jag är men nu ska jag prova nya metoder med min mamma.

Det känns konstigt, att jag ska behöva göra ett bokslut med mina föräldrar. Men jag läser i min litteratur att det är vanligt. Att man ska klippa banden med sin uppväxt och stå på egna ben. Tidigare förstod jag inte att jag var fast i ett uppväxtmönster eftersom jag såg mig själv som självständig sedan unga år och knappt hade någon vettig kontakt med mina föräldrar men nu ser jag att jag inte såg hela bilden. För trots min avvisande attityd hade jag inte klippt banden då jag har gått i deras fotspår och upprepat alla deras misstag. Det är först idag jag kan säga att jag står på egna ben, om än ostadigt. Det är otäckt men en rädsla jag också måste våga utmana. Det kan inte bli sämre än innan, det är en skön tröst att ha med sig när det stormar.