Brev från ”fel” person

Idag när jag kollade min fb i förhoppningen att höra nåt från tjejen som ger mig tystnad fann jag istället ett annat meddelande. Det kom en aning oväntat men ändå inte överraskande. Det är från hon jag träffade dessförinnan. Tjejen vars ekonomi skrämde mig så mycket att jag inte kunde släppa in henne i mitt liv hur gärna jag än ville. Jag försökte förklara en miljon gånger att det skrämde mig, men hur skulle jag förklara utan att låta nedvärderande och såra henne. Jag gick som katten kring het gröt och fick fram det mesta av vad som oroade mig men hon tog inte det till sig. Ville inte lyssna eller förstå. Jag kan förstå det, hon hade hur mycket problem som helst, och hon hoppades få ro i kärleksbiten med mig så någon del i tillvaron fungerade.

Faktumet var att hon skilt sig inte så långt innan vi träffades, hennes företag hade konkat, hon bodde ensam kvar i ett radhus (i ett icke trivsamt område i Hbg) vars hyra var avsevärt högre än min 3:a i centrala Malmö i ett populärt område. Efter ett tag sa hon upp sin radhus för att flytta in till en vän, men när vännen i sista stund backade ur var hon plötsligt bostadslös också. Det var då hon ville bo hos mig veckorna utan barn. Hon frågade mig via sms när jag var i Asien om det gick bra. Vad fan skulle jag svara?! Då sa jag det gick bra, men så fort jag kom hem fick jag panik,  jag kände att det gick bara inte. Vi hade umgåtts i ett halvår och allt hade kretsat kring allt strul som omgärdade henne.

Hon hade 3 barn varannan vecka. Jag såg hur deras ekonomi var hopplös, det räckte att bara titta in i kylskåpet, och jag hade svårt att förhålla mig när jag hade ordnat för mig. Under tiden vi umgicks blev hennes bror inneboende. Hon fick både mobil och el avstängt om jag minns rätt. Hon hade jättesvårt att få hållbara jobb, och när hon hittade något dög det inte. I en sån situation får man nog bita i det sura äpplet särskilt när man flackat runt som henne och inte har något säkert kort att falla tillbaka på. Hon hade inte heller någon utbildning som kunde hjälpa till. Dessutom var hon stolt och ville inte ansöka om bostadsbidrag och socialbidrag. När hon väl började plocka i den biten var det långt gånget och olika instanser försökte matta ut henne med att hela tiden begära mer papper, vilket jag har förstått av andra inte är särskilt ovanligt. Skrämmande att man vill få folk som har det tufft att ge upp, typ sparka på någon som redan ligger.

Vi var i ofas ekonomiskt och det blev en väldig konstig balans. Jag bjöd henne på allt möjligt, förbehållslöst, men det kändes ändå märkligt för båda. Jag ville så gärna ha en relation med henne men hennes situation skrämde mig och därav blev det en distans. Jag ville, jag backade, jag ville, jag backade osv… Hon pratade alltid om min distans och den fanns där utan tvivel, det var som ett inre krig i mig. Jag ville men kunde inte.

Idag kan jag tycka delvis att mitt resonemang är märkligt utifrån att med min senaste tjej så var jag villig att hon skulle komma hit och bo med mig. Jag hade lätt fått försörja henne till 100% i 2-3 år innan hon lärt sig språket och översatt och kompletterat sin utbildning till svenska standards. Det var vad jag räknade med innan hon själv skulle kunna jobba och få egen lön. Hon var utbildad sjuksköterska.

Men med den svenska tjejen fick jag mest panik att jag skulle behöva försörja henne även om hon inte ens antydde det eller antagligen hade accepterat det. Hon är förvisso skyldig mig 15 000 kr som hon behövde när hon hittade nån stuga på landet och behövde deposition. Hon skulle börjat betala tillbaka för snart ett halvår sedan men inga återbetalningar än. I min värld är pengarna avskrivna men det har jag inte sagt till henne. Skulle jag mot förmodan få pengarna en dag i framtiden är det en bonus.

Detta är vad hon skrev, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hon har en stor plats i mitt hjärta, jag tycker hon är fin och modig. Hon är ärlig mot mig. Mycket är som jag vill det ska vara i en relation i samspelet mellan oss. Hon kompletterar mig bra då hon är en känslomänniska. Även om jag vill gå på känsla är jag styrd av tanke. Det gör mig ont att allt var så kaotiskt. Jag hade precis kravlat ur min egen röra och var livrädd att dras ner i hennes. Jag ville börja leva, och inte bara hamna i nya problem. Med min medberoende-personlighet hade det varit väldigt enkelt att falla tillbaka i gamla mönster. Jag kan känna mig egoistisk i mitt agerande men jag tror jag gjorde rätt. Jag hade lätt kunnat hamna tokigt igen.

”Det där glasberget… Det är för svårt för mig att klättra upp på. Jag vet det. Har vetat ett tag att jag inte kommer att släppa in dig, att jag inte vågar ha en relation med dig. Jag ser inte att den känslan hos mig kommer att förändras. Men jag ser också att jag (vi?) inte fått något avslut.
Jag tänker att det vore fint att få för att kunna gå vidare. Jag klarar, som du vet, inte av dörrar på glänt. Om vi stänger för en kanske öppnas en annan? Vänskap, tänker jag.

Jag hade så otroligt starka känslor för dig. Jag minns jag sa att det var först då jag träffade dig som jag släppte taget om min stora kärlek N.
Som ödets ironi dök han upp i mitt liv sent i vintras. Vi träffades intensivt några månader i våras. Inte som i en relation, utan med ändlösa samtal och något mer begränsat vindrickande. Att efter nästan 20 år träffas så där och vara precis de samma och ändå inte, är en skum känsla. Ganska trevlig.
Men jag försökte se något budskap i att han dök upp när du försvann,  han som jag släppte taget om när du kom in i mitt liv.
Det finns ingen dold mening med det. Det bara ÄR. Jag har överlag grunnat en hel del på både stort och smått.

Har jag kommit fram till nåt?
Inget särskilt.
Inte mer än att mitt liv är så jävla märkligt och ändå underbart. Att i kollektiv i ett kollektiv är minst sagt speciellt. Men för mig är det befriande att slå mig lös från normer om hur livet ska se ut. Barnen mår bra, är trygga och stabila. Vilken rikedom de får med sig! Förståelse för andra och sig själva.
Jag är en mycket stolt mamma även om andra delar i livet inte är på plats.

Vi skulle aldrig få ihop ett gemensamt liv, du och jag. Som jag älskade när vi skrattade tillsammans. Och som jag gick fullständigt sönder inombords när du gång på gång stängde mig ute.
Jag är helt säker på att det är okej att vara två, vara stark med någon annan. Din barriär är för svårforcerad för mig. Jag önskade du skulle förstå att du inte kan leva utan mig. Många dagar väntade jag. Tills det gått så lång tid att jag inte skulle tro dig längre om du nu fick för dig att säga det. ”Se bara!” skulle jag säga. ”Det går alldeles utmärkt att leva utan mig. Du GÖR det ju!”

Lika fysiskt som jag känner allt annat, lika fysiskt kände jag när jag gav upp min väntan. När det slog mig att inget du säger nu kan spela någon roll. Jag tror dig inte och jag vågar inte.

Som jag hoppas att du ska hitta den där underbara kvinnan som kan ge dig allt det där… Fast du inte resonerar som jag; Göra dig hel! Fylla tomrummet man omöjligt själv kan fylla eftersom det finns inuti en. Det blir lite som att försöka krypa in i sitt eget rövhål. Typ.

Jag vill gärna träffas. Och kramas och kunna vara vänner.
Finns inga undertoner eller förhoppningar i det. Bara så det är för mig.
Vet inte om du redan är iväg på nästa tur, tyckte jag räknade att det borde vara dags.

Största kramen!”

Mer tystnad

För mig är det helt obegripligt att hon inte svarar efter sista brevet som jag skickade. Hon har nu läst det och tystnaden är lika kompakt som tidigare. Jag undrar verkligen vad som fått henne att gå så i baklås. Nu får jag känslan att hon hatar mig eftersom hon inte bara kan skicka ett sms där det står att det är slut. Hon verkar av någon anledning vilja göra mig illa. Det frustrerande är att jag inte kan komma på en enda rimlig anledning. Det finns inget giltigt skäl alls. Hon måste bara ha bestämt sig att aldrig mer kontakta mig och att jag är nåt hon måste offra för att bli lycklig i USA. Jag hade inte blivit glad av att höra det då jag har en infekterad syn på ”The great land of freedom and opportunities” men jag hade ändå fått gilla läget. Då hade jag åtminstone vetat och fått mitt avslut. Nu är det svårt att gå vidare. Jag kommer säkerligen be nån jobbkollega kolla med henne vad som hänt även om det är helt galet att jag ska behöva göra det. Jag skulle kunna skapa en hel del obehag för henne om jag vill. Jag väljer dock att inte sjunka till hennes nivå.

Får jag ingen respons på mitt brev närmaste dagarna så är det slut, det är bara att inse hur ont det än kommer göra. Då måste jag ge upp och intala mig själv att det är viktigare för mig att försöka vara lycklig än att få rätt. Detta är en kamp jag inte kan vinna, och det finns inte heller någon belöning att erhålla. Det är inte läge för envishet och prestige utan jag får svälja stoltheten. Jag måste då radera henne från alla sociala forum och ta bort meddelanden. Annars kommer jag sitta och läsa dessa, och försöka hitta saker som inte finns. Det kommer bara få mig knäpp. Samtidigt vet jag hur jobbigt det kommer bli att radera. En del kan jag spara ner i dokumentform och lägga på ett usb-minne som en slags trygghet som jag sen kan kasta nån gång i framtiden då jag läkt. Vissa konversationer går dock inte att spara och dessa kommer bli svårast att radera.

Tyvärr kommer det här ta lång tid att läka känns det som eftersom jag var riktigt förtjust i henne. Så mycket framtid som vi pratade har jag inte gjort med någon tjej på väldigt länge. Detta kommer svida på många sätt, inte bara hur hon slutade höra av sig. Det är det sämsta ”avslut” jag någonsin fått. Så dåligt som jag mått de senaste tre veckorna kan jag inte minnas när jag gjorde sist. Det som är värst är att jag gick all-in, blottade mig, var ärlig och öppnade mitt hjärta och som tack blev jag helt mörbultad, förödmjukad och behandlad som skit. Jag vet inte om jag vågar och kan mer. Jag är så oerhört trött och besviken att jag inte kan få den relation alla i min omgivning har. Jag vill inget hellre än att ha en relation, en livskamrat att dela tillvaron med.  Jag vill få mening i mitt liv och inte bara leva i tomhet och tystnad. Jag har i princip inga singelvänner. Alla har familj och barn. Det är bara min vän, soctanten, som oxå har det motigt. Jag hade hoppats att jag skulle få utdelning på att spela med öppna kort och vara ärlig, men det slutade katastrofalt och i ännu en besvikelse. Det uppmuntrar mig inte till nya försök. Jag har redan kastat bort så mycket tid och nu försvinner mer dyrbar tid på att bearbeta detta. Fan!

Kunde inte låta bli

Var ute med några vänner och hade trevligt. Vi hade ätit och hade tagit oss till ett ställe för att spela shuffle board. Plötsligt var jag tvungen att plocka fram mobilen för att kolla om hon läst mitt sista mess, där jag frågade varför hon inte pratade med mig, vilket jag kunde notera att hon gjort utan respons än en gång. Jag deppade ihop fullständigt och blev helt frånvarande. Synd eftersom det var en del nya människor jag träffade. Jag kände mig helt uppgiven och tyvärr återspeglades det i mitt beteende. Jag har aldrig varit bra på att låtsas som ingenting.

Förvisso hade jag bara druckit 3 öl men jag lackade ur fullständigt och skickade meddelandet jag filat på i en vecka. Jag borde sansat mig ett tag till men samtidigt så har jag funderat på det länge nog. Nog är nog.

Hi sweetie, 

I honestly don’t understand what is going on n what the purpose of ur silence is. I actually expected some kind of response to my last letter, either that u r thinking or it is over. Whatever u know about our relation I would appreciate if u could share it with me as well. We r two persons in this relation. 

This silence treatment is very strange n unpleasant, n most of all very unlike u. I can’t find any reason for it. I don’t deserve to be treated this way. No one deserves it actually. Does ur family get the same treatment or is it only me? Have something happened to u? Have somebody taken charge of ur phone n accounts so u can’t contact me?

 

If u need time to think n breath it is a lot easier n more polite just telling me instead of ignoring me. I know u told me u do crazy things when u r stressed. If that is the situation now I would understand if u only told me, so I know. I am not good at mind reading. I can wait for u, I have told u many times, but I need to know what u r thinking n what ur future dreams r. If u wanna break up, just tell me. Since we can’t meet irl u just have to text or mail me if u don’t want to do it on Skype. It is easy. U don’t even have to face me when doing it if u feel shy.

 

I don’t know if u can imagine my position n how bad this silence n ignoring makes me feel right now. I can’t get hold of u n u r not answering my msgs, only ignoring me. I am asking for ur understanding to tell me what u r thinking. After all the time we spent close onboard n travelling u owe me an explanation what is happening. We r adults, not small children. We face the problems, not run away. We have to take responsibilty for our actions, now it is time for u to sort out what u have started with the silence treatment. U know it, I know it. I doubt this is the way u really want to behave sweetie. Would u like it if somebody u loved just started ignoring u without any reason n heads up? It is very selfish, cold n rude. Maybe u r stressed or maybe somebody is forcing u to ignore me. 

 

I don’t know what is going on, if u r ok, if something has happened, if I have done something to hurt u etc. There is a million thoughts going thru my head n I have a hard time focusing on other things. I need answers, I need to know to go on with my life. I don’t even know if we r together anymore but in my opinion we r since none of us have broken up this relation. Silence treatment is NOT breaking up for me, it is only a disrespectful, spineless, heartless n coward way of treating people. It only leaves bad scares. Why do u want to hurt me? I can take the truth. I prefer people being honest n respectful. 

 

U wrote u want me to be happy, n that u love me n r serious about us. This is a very strange way of showing that sweetie. This is the opposite. Do u really think I am happy now when I have no clue what is going on n u refuse to tell me although I am asking/begging u? All I get is silence. How can I go on when I don’t even now if I am in a relation or not? I don’t know if I am to mourn n then try to heel, first I need to know if our relation is over. This process can not start until I know. It is ur responsibilty to tell  me if u care for me. But it seems u hate me for some reason considering ur behaviour. I have no idea what I have done to be treated this way. 

 

If this silence treatment is ur plan to make me angry n hate u it is not working, u r only making me sad n worried. I have no reason to hate u even though u r behaving really poor. I don’t want to be full of hate, that will not make me happy. I find it heartbreaking that u act like this, since I care about u n always tried to treat u good. A problem is not going away by ignoring it, u have to deal with it. Maybe it is some test on ur behalf to see how much I love n care  for u? By now u should know that I love u n there is no reason to doubt that what so ever.  

Nwei, how much I would ever dislike or hate a person I would never treat them the way u r treating me now. I really hope u never have to experience the same. It is humiliation n psychological terror u r doing n it is tearing me down. I have no energy left. I don’t want to go to work feeling the way I do now. 

 

Soon I will sign on n when people will ask about u I don’t know what to say. I guess I have to say something like ”She has been ignoring me for some weeks now n I don’t know what is going on. I don’t even know if we r together or not”. Maybe u have told ur friends already, then I will only look like a complete fool since I am the last one to know. It is better that u tell me what is going on rather than I have to ask all ur friends onboard to ask u if they don’t know already. 

 

Last time we spoke on Skype (about 3 weeks ago) it felt like u really cared for me. Ur eyes n smile don’t lie. It felt like u were about to cry when I said I would cry. Few days earlier u sent me naughty pictures. The last text u sent me, u wrote u loved me n were serious about us n that u wanted us to talk on Skype. What happened only few hours later which suddenly made u change ur mind n decide to just start ignoring me? What r u afraid of sweetie? Please share with me, u can always talk to me. If u don’t love me anymore or honestly think I cannot make u happy, just break up with me. No need to treat me bad. If u don’t know what u want, also just tell me. Communication is the key, we have talked about it several times. 

 

From day one u have always been the one worrying if I was serious about us because u didn’t want to get hurt u said. I don’t think u would have liked it if I only ignored u. I hope u understand u r hurting me now with this silence. It seems u r the one not serious about our relation, not me. 

 

For some sad reason it seems u only see problems for our future n since u don’t discuss it with the person it concerns, me, u will not get any feedback n possible solutions. I know ur family will never support my case, u told me urself. It feels u have given up hope n u have excluded me without seriously talking to me. That makes me sad. I really thought we were compatible n would talk to each other if we had problems. We even made a promise about it. 

I want u to know that we have a lot of different options n possibilities if WE want this relation to work but then u have to start talking to me. I don’t want to give up. Do u?

 

I don’t understand anything. I care for u n love u. I actually thought the feeling was mutual. I don’t think I have read/judged u that wrong. I am normally good with peoples character. Is this the way u treat people close to u? R u happy n proud about urself now? Do u think u r handling this situation good n respectful? I would really feel bad about myself if I treated people like u do. 

 

Have somebody forbidden u to talk to me? Does ur family not approve me? Ask urself in that case what they know about me? Do they know me as a person, who I am? Do they know my economy (if money is the problem)? Is it fair what they r saying? Have they been here? Do they know how it works n looks here? Do they know about the social welfare system which is quite unique in the world with all benefits. Do they have any facts n what r they based on? I think of u as a smart n tough girl who makes own decisions. It’s time to grow up otherwise. 

 

If u wanna break up just tell me. Of course I will be very sad since I love u n really hope we will have a future together. But I will be even more sad if u just continue to ignore me. Then I am stuck here hoping that u maybe one day will talk to me. There is no need to hurt me more than necessary sweetie. I gave u my heart, just return it in one piece if u don’t want it anymore. No need to step on it n destroy it. I want to be able to love again someday n give it to a person who will treat it with love n care. Most of all I want that person to be u. 

I still love u sweetie, no matter what, but this silence makes me sad n crazy.  Please tell me what is going on. I deserve to know. I will not give up on u until u tell me to. U r the one I want. This stubborn little girl. Always fighting on her own. 

Muuah

What goes around comes around

Tystnaden fortsätter med min flickvän (?) på andra sidan jordklotet. Ibland är jag riktigt bitter och förbannad och vill bara skriva en massa dumma saker som mest innefattar dvs könsord och svordomar. Dock sansar jag mig för det vill jag inte leva med i efterhand, det skulle bara ligga och skava efteråt. Jag behöver inte bete mig dumt för att hon gör det. Uppenbarligen är hon inte den person jag trodde hon var. Självklart känner jag mig lurad eftersom jag ödslat både tid och pengar på henne. Pengarna spelar mindre roll men tiden får jag inte tillbaka.

Hon gör sig påmind lite varstans på stan även om vi aldrig tillbringat tid här. Det är personer på stan som på något sätt påminner om henne med kläder, utseende, smycken, gång, hår osv. Varje gång går det ett sting av smärta genom mig.

Jag skickade ett kort meddelande igår på alla forum jag kan nå henne på, Viber, Facebook, Skype och mail. Jag skrev ”Sweetie. We both know it is time to talk n sort things out. Silence treatment n ignoring me is not the proper way. Now it is time to act like adults. Talk to me. Muuaah”

Än en gång ser jag att hon läst det och mer tystnad. Det börjar bli komiskt. Jag har faktiskt skrattat åt det någon gång och inte bara varit arg. Dock upptar hela grejen i sig alldeles för mycket tid av min tillvaro. Jag är låg på energi och mår uselt. Svarar hon inte nu, skickar jag ett brev som jag har funderat på i över en vecka nu. I nuläget är det som ett levande dokument som jag fyller på allt eftersom. Det finns inga bitterheter i det, däremot förklarar jag hur ledsen och besviken jag är på henne över hennes agerande. Jag måste skicka det för att på något sätt kunde gå vidare med detta. Annars kommer det ligga och tära hos mig en lång tid.

Idag såg jag hon var inloggad på Facebook så då skrev jag bara ”Sweetie, why don’t u talk to me?”. Det blev inte läst innan hon visade sig vara utloggad.

Ironin i detta är att saker alltid slår tillbaka till en till slut. Jag har aldrig behandlat något med fullständig tystnad och ignorans som hon gör med mig, men under den värsta tiden i mitt liv med lögner och dubbelspel var det ändå mycket tystnad från mig. Då jag inte orkade med allt som hände. Men jag försvann aldrig helt som hon har gjort i detta fall. Jag kanske var tyst någon dag oavsett telefonsamtal, sms och mail. Nu får jag igen, tiden hann ikapp mig också. Synd att det kommer när jag försöker uppföra mig och är uppriktigt ärlig med min avsikter. Tajmingen i livet är märklig. Jag tycks aldrig hitta någon som befinner sig på samma plats i tillvaron som jag. Hon här skulle t.ex flytta utomlands, även om jag förvisso hade chansen att stoppa det. Med tanke på hur hon hanterar vår situation så var det nog bra att jag inte stoppade henne. Hon är inte en person jag vill ha till livskamrat.

Hon skrev ofta att hon ville jag skulle vara lycklig. Undrar om hon på fullaste allvar tror detta gör mig lycklig. Hon har säkert nån förvriden tanke att om jag hatar henne blir jag glad. Vad hon missar är att jag orkar inte gå omkring och hata människor. Det blir inget liv av det.

Streta emot

Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? Det är ett mantra jag bär med mig men tyvärr inte praktiserar i den utsträckning jag borde.

Jag vill så gärna skriva till min fd (?) flickvän och forcera fram ett budskap från henne, men då är frågan varför. För att få rätt? Jag vill vara lycklig men är allt annat än det för stunden. Jag blir inte lycklig oavsett vad jag gör. Prestige är inget som jag bryr mig om så visst kan jag bomba henne med meddelanden, men då försöker jag kontrollera och forcera situationen i min strävan att få rätt. I detta fall att man uppför sig respektfullt och avslutar en relation genom att säga ifrån. Det finns så mycket jag vill säga och fråga, och som jag behöver få ur mig för att inte bli knäpp, men hur gärna jag än vill skicka iväg det får jag nöja mig med att skriva det här. Jag vet det skulle bli bittra meddelanden och det vill jag inte bära med mig. Jag har ingen anledning att bete mig illa för att hon gör det. Hon har säkert sina anledningar. För nåt mystiskt och obegripligt pågår. Jag finns kvar på hennes facebook, likaså våra bilder ihop. Jag börjar undra om någon i hennes släkt förbjudit henne att ha kontakt med mig. Kanske tom tagit hennes telefon.

Ironin är att hon ville jag skulle vara lycklig skrev hon, och så gör hon mig mer illa än vad som behövs. Jag fattar verkligen ingenting alls. Hur man kan säga och skriva de saker hon gör vid vår sista kontakt och därefter fullständigt ignorera mig.  Jag trodde jag kände henne bättre än så. Jag blir besviken jag läste henne så fel. Jag tror dessvärre jag till viss del har mig själv att skylla. Jag skapade ”monstret” själv. Jag förespråkade alltid den svenska modellen att man delar allt i en relation, att det är jämlikt osv. Jag märkte hon var ovan vid detta tänk och nu har jag kanske fått det i retur. I vår del av världen värderas inte relationer högt utan vi konsumerar dessa precis som allt annat i vårt konsumtionssamhälle. Minsta lilla problem så separerar vi. Jag tror vi ger upp för lätt idag. Därmed inte sagt att jag vill ha det som på min morfars generation där man till varje pris höll ihop familjen. Jag tror dessa värderingar är mer typiska i Filippinerna idag men nu gör hon uppenbarligen undantag på detta.

Jag vet hon gjorde mig glad och fick mig att skratta, vilket är jätteviktigt för mig. Jag gillade hennes utseende och kropp, och även ålder. Hon var 10 år yngre än mig och ville ha barn då hon i sin värld ansågs vara gammal som inte hade några. I övrigt vet jag inte vad som gjorde henne bra. När vi reste runt på semester var jag alltsom oftast irriterad även om det var mer på hennes land än henne. Men tyvärr fick hon ta skiten, hon var så att säga budbäraren. Men vi klarade semestern i 3 veckor utan drama trots att vi levde så tätt ihop. Hon tog mig på ett bra sätt, och sa ifrån när jag gnällde för mycket. Det är en egenskap jag verkligen gillar när jag inte kan köra över någon. Jag vet jag retade mig på hennes självupptagenhet i olika sammanhang, hennes okunnighet om världen i allmänhet och att hon hon kunde vara ytlig. Men detta hade jag ändå överseende med. Vår brist på kommunikation får vi båda ta på oss. Den berodde dessutom antagligen även på såväl språkförbistringar som kulturskillnader. Jag vet inte om det är henne jag saknar eller relationen och sällskapet. Att jag hade någon att dela min tillvaro med. Kanske slog jag knut på mig själv med henne och idealiserade det vi hade. Men när jag ser på bilder från vår resa så ser vi väldigt kära ihop. Blickarna ljuger inte. Jag vet inte vad jag ska tro om nåt längre. Jag vet bara att tystnaden gör ont.

Tystnad

Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.

Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.

För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.

Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.

Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.

Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.

Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.

Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.

Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.

Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.

Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.

Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.

Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.

Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.

Brustet hjärta igen

Hur ska jag någonsin våga öppna mitt hjärta igen efter att ha fått det krossat än en gång? Jag visste innerst inne att ett långdistansförhållande var dömt att misslyckas men jag sköt problemet framför mig. Jag ville inte ta tag i det för jag visste inte konsekvenserna om jag skulle försökt stoppa henne från att åka och prova sina vingar på hennes livs möjlighet här i livet.

Nu kan jag på ett sätt tycka jag borde ha tagit tag i det på något sätt. Kanske hade relation levt eller så hade jag kommit längre i läkningsprocessen nu.

I natt var jag tvungen att börja rodda. Vi hade pratat på Skype för några dagar sedan och haft ett bra samtal där vi avslutade med att båda gråta och vara ledsna. Därefter hörde jag inte av henne så mycket. Jag vet att hon har fullt upp i USA och att saker inte är som hon tänkt sig. Jag vet också att det är tufft för henne att acklimatisera men likväl blir jag besviken av utebliven uppmärksamhet.

Jag antar min självkänsla är låg och behöver henne till att bekräfta mig. Det är sorgligt att det är så. Jag trodde jag kommit längre. Först var jag undvikande i vår relation sen nu när hon blivit det så blir jag så klart helt ”needy”, något jag inte alls uppskattar med mig själv. Eftersom vi huvudsakligen har kontakt via Viber och Facebook blir kommunikationen därefter, särskilt som hon skriver från sin mobil med litet tangentbord. Dessutom skriver vi på engelska vilket inte är moderspråk för någon av oss. När det gäller känslor och liknande är det lättare att skriva på sitt hemspråk tycker jag. Det är så mycket nyansskillnader jag inte behärskar i engelska. Som exempel ordet älska som för mig är mycket starkare på svenska än love på engelska.

Hade jag haft is i magen så hade relationen levt vidare men det var nåt som inte fick mig att må bra. Det mesta låg hos mig, jag kände mig bortglömd, övergiven och lågprioriterad. Ungefär som jag kände mig med M, borderlinetjejen. Kanske är det kvarlevor av den relationen som förstärker min upplevelse nu, allt känns liksom igen. Kanske är jag också mindre intresserad av att slå knut på mig själv och vågar ifrågasätta om något inte känns bra. Detta kändes inte bra, och har inte gjort på länge även om vi haft några bra samtal på vägen.

Jag vill ha en kärleksfull relation där man umgås och gör saker tillsammans. Jag vill inte göra allt på egen hand längre och det är precis vad som händer när man är involverad i ett långdistansförhållande. Inte blir det bättre av att sakna datum då man planerat att träffas. Jag har försökt insistera på att komma och hälsa på henne även om jag inte är ett stort fan av USA men hon har varit avvaktande. Hon vill ”landa” först säger hon och det förstår jag. Men jag tänkte vi kunde planera för en månad framåt eller nåt. Nu uppstår istället, en för mig synnerligen obehaglig ovisshet där jag inte vet när, eller ens om, vi kommer träffas igen. Jag kan inte leva på hoppet och satsa på något som är ytterst tveksamt.

Under vår tid tillsammans har vi nog båda misslyckats med att kommunicera med varandra fullt ut. Kanske beroende på rädslor, språkförbistringar men främst tror jag det beror på kulturella skillnader. Jag har betonat att vi skulle lyfta upp problem som kunde relateras till olikheter för att inte förstora upp något utan lösa det direkt men det har vi nog misslyckats med.

Jag fick innan hon reste till USA frågan om vad jag ville, men jag kunde inte svara bra på det. Jag ville inte vara självisk och säga att jag ville hon skulle vara med mig. Nu får jag det i nacken lite grann. Dessutom säger hon att i hennes kultur är det mannen som bestämmer riktningen. För mig är det helt snurrigt och verklighetsfrämmande, vilket jag försökt förklara utan framgång.

Jag ansträngde mig hårt innan hon for att få henne att komma och hälsa på i Sverige innan för att få en bättre uppfattning om mig och se hur jag lever. Jag tänkte det skulle gynna vår relation. Tyvärr blev det aldrig av och det gör mig ledsen och bitter. Hon menar att hon inte kunde skjuta på sin resa men det beror också på kulturskillnader. I hennes värld säger man inte nej till ett jobb. Hon hade kunnat förklara att hon blev en månad sen och antagligen hade det inte blivit några problem men istället blev det som en kil mellan oss som bara har tilltagit.

Nu står vi på varsin världsdel och tjafsar och är olyckliga båda två. Ja jösses, att jag hela tiden lyckas hamna i dessa situationer. Jag tror inte det är tillfälligheter.

Eftersom jag mår kasst börjar jag så klart försöka hitta sexkontakter för att råda bot på min ångest och få smärtlindring. Jag vet om det, men är i nuläget oförmögen att göra något åt det. Dock har jag inte hamnat i något konstigt än. Jag vet inte om jag är stark nog att dra mig ur om jag får chansen. Samtidigt vill jag inte hamna i en situation där jag är otrogen, även om vår relation förmodligen är över för gott.

Mycket som snurrar

Det har gått en längre tid då jag inte kunnat samla mina tankar som jag vill. Jag har också återfått en del av den oro och nervositet jag kände tidigare men som försvann ju mer jag städade upp mitt liv. Det är först nu jag kan se att jag varit fri från detta obehag ett längre tag då det är nu jag blir uppmärksam på det. Under en kort men stressig period för någon vecka sen kom jag i otakt med min Voxra och funderade även på att sluta med det, den tanken har jag nu övergivit och är tillbaka i rätt vanor igen. Jag är inte mogen att sluta med det riktigt än. Att leka doktor och syssla med självmedicinering är något jag ska akta mig noga för, jag har erfarenheter av det sen tidigare från nära bekantskaper och det funkade inte bra för dem.

Jag tror mycket av min oro hänger nog ihop med den stress jag känt kring mitt jobb där jag hoppat in som vikarie på en massa olika platser, och inte fått den arbetsrytm jag annars är van vid. Allt prat om uppsägningar har inte heller bidragit till något positivt. Jag fick min uppsägning för dryga månaden sen och mitt sista datum var mitten av december men det är ointressant då jag redan skaffat nytt jobb. Jag går tillbaka till där jag jobbade dessförinnan. Jag får en bättre tjänst än tidigare och allt gick väldigt smidigt och enkelt. Jag blev uppsagd från det stället 2009 på grund av arbetsbrist, nu går jag tillbaka dit från att ha blivit uppsagd av samma anledning på stället jag hamnade då. Detta jobb kommer ta mer stryk socialt då jag blir borta under längre perioder men samtidigt får jag mer sammanhängande tid hemma, vilket ger mig möjlighet att utforska mitt intresse för coachning.

Ikväll var jag på en informationsträff hos dem som arrangerat kurserna i personlig utveckling jag gått tidigare i Stockholm. Dem verkar intresserade av att etablera sig i Malmö och jag hade bra samtal med ansvariga. Det var intresserade av att höra var jag befann mig och hur jag såg på eventuella möjligheter i framtiden. Det gjorde mig glad och upprymd då det är något jag är väldigt intresserad av att syssla med i framtiden. Jobbet jag har hoppat på nu känns huvudsakligen som en tillfällig lösning för att fundera vad jag vill göra framöver och även för att buffra pengar. Lönen är bra och jag stortrivdes förra gången jag var där men nu har mycket förändrats i min tillvaro och jag har andra förhoppningar och funderingar. Men som ett under-tiden-jobb är det lysande.

Jag tror jag har haft för mycket lösa trådar som inte fallit på plats som skapat oron jag känt. Innan hade jag inte så mycket hängande över mig eller om jag hade det, så hanterade jag det annorlunda. Jag har blivit lite lat, bekväm och även rädd. Jag har haft en tendens att sylta in mig i saker som inte varit helt genomtänkta och där jag fallit tillbaka i mitt ambivalenta och svävande sätt istället för att agera tydligt och klart. Jag vet i grund och botten vad jag behöver göra för att må bra i det stora hela, likväl är det svårt att genomföra det ibland. Jag motarbetar mig själv, vilket får anses som dumt och energikrävande. Jag har inte varit helt ärlig mot mig själv utan jag har försökt kompromissa om det som är viktigt för mig. Det blir aldrig bra.

 

 

Leva som man lär

Jag har varit inne i en period där jag känner att jag inte riktigt lever som jag lär. Jag vill inte klanka ner på mig själv men det har varit en del saker som går stick i stäv med hur jag vill ha det. Jag lever inte upp till mina värdegrunder. Jag är inte så snäll mot mig själv som jag önskar.

Jag känner att jag brister i min kommunikation med en del människor. Jag säger inte riktigt det jag vill utan är väldigt svävande och diffus. Det blir inte bra för varken mig själv eller andra utan det uppstår mest en frustration. Saker blir inte sagda.

Jag har dessutom blivit försiktig av mig och en aning ängslig. Jag upplever det som att jag inte tar för mig på det sätt jag önskar. Jag har även skärmat mig lite socialt och träffar inte vänner på det sätt jag vill. Jag tror en del av det beror på mitt jobb. Där är så rörigt att jag blir helt matt. Därför borde jag ta tag i mina coachingplaner men jag är feg och försiktig. Jag hittar problem istället för att se möjligheter. Kanske löser sig allt då jag förmodligen blir varslad om några månader på grund av av omstruktureringar. Då får jag automatiskt den kick jag behöver för att ta mig för saker. Så länge jag har ett jobb är det lätt att bli bekväm och lat. Jag tror detta är en bra möjlighet för mig.

Jag känner mig överlag rätt missmodig och extra tungt blir det alltid när det är helgdagar av någon anledning. Då vet jag att många firar med sina nära och kära men några såna har inte jag. Jag stannar hemma istället. Det får mig att känna ett utanförskap som jag inte gillar. Jag vill träffa en tjej och göra saker ihop men det händer inte. Jag möter inte rätt tjejer.

Jag behöver jobba med mig själv lite grann och även träffa mina coacher. Det var ett tag sedan sist och det är tyvärr så lätt att falla i gamla mönster. Jag har fastnat lite i sexträsket igen även om det är mer återhållsamt än tidigare. Jag tycker det upptar för mycket av min tid och det får mig inte att må bra. Vid ett tillfälle lyckades jag ha sex med två olika tjejer inom loppet av ett dygn.Förr i tiden hade jag tyckt det var spännande, nu kändes det mest dumt och onödigt.

Jag har även försökt mig på att ha sex när jag är riktigt berusad. Jag har aldrig gillat eller ens lyckats genomfört det tidigare så jag vet inte vad som fick mig att göra ett nytt försök nu. Resultatet var dock som alltid mest en extra dålig baksmälla. Jag vill njuta av det jag gör och det är inte möjligt när jag är tokfull, det blir mest omdömeslöst och pinsamt. Nåväl, det var en rolig kväll trots det.

Förhoppningsvis kan den annalkande sommaren med värme och ljus få mig på bättre tankar och beteenden. Jag hoppas det åtminstone. En sommarromans hade varit toppen.

Kategori obehagliga sms

”Nu ska jag förstöra stämningen igen, men jag är faktiskt skitnojjig att jag är med barn. Flera välkända symptom. Får spader snart. Kan ju för fan inte vara möjligt. Blä!”

Detta sms trillade in till mig under dagen och det var inte precis något som fick mig att skrika av glädje men det verkade även avsändaren hålla med om. Hon har barn sedan tidigare så hon borde rimligtvis veta hur det känns. En hel del katastrof tankar dök upp i huvudet men inget jag agerade på. Jag tog några djupa andetag, kände hur stressen avtog varpå jag landade i mig själv. Det kändes inte som en bra idé att hamna i en diskussion kring detta ämne utan att det var ett bekräftat faktum.

Det visade sig vara ett klokt beslut för en stund senare fick jag ett nytt sms som meddelade att två graviditetstester visat att hon bara var skendräktig för att använda hennes eget uttryck. Jag drog en lättnadens suck och saken var utagerad. Jag kom undan med blotta förskräckelsen. Jag vill inte ens tänka på konsekvenserna med tanke på att hon och jag inte ska dela någon framtid tillsammans.

På köttmarknad

I lördags hade jag middagsbjudning hemma hos mig, en av dem som var inbjudna var min vän M, soctanten. Hon hade även bjudit in några jobbkollegor. Det är alltid lika kul att lyssna på deras prat, det är mycket ”Jag tänker…”, vilket jag så klart påpekar. Men jag ska inte kasta sten i glashus, jag har anammat det själv också. Temat för kvällen var att vi skulle på Swing Inn, ett ställe jag bara varit på en gång tidigare och då i ungefär samma sällskap. Det låter som en dålig sexklubb och det är det väl på sätt och vis även om det är en nattklubb.

Stället har en dresscode som gör att killar bland annat måste ha skjorta på sig. Jag blir helt obstinat av sånt, jag tycker jag ska kunna komma i mina jeans, tröja och Converse men det funkar inte. Jag förstår om de vill att folk ska vara hela och rena men statusen på stället blir inte bättre för att man tvingar folk att klä upp sig. Det är ändå alldeles för mycket löst folk bland besökarna. Vad som triggar mig extra mycket är nog det faktum att om nu nattklubben vill hålla en viss image så kanske de borde ta itu med att inte släppa in ett antal prostituerade kvinnor, likaså borde de rensa ut alla som sitter och sover på olika ställen efter alltför kraftig alkoholförtäring.

Hur som helst, middagen hemma hos mig var trevlig och nånstans där borde jag nöjt mig, men eftersom jag lovat att följa med fick jag på mig en skjorta och tröja. Väl på plats blev det precis lika hemskt som förra gången. Jag tappar helt fokus och blir rastlös. Jag måste gå omkring planlöst på stället för att uthärda. Övriga vänner märker jag blir obekväm och det gör mig än mer stressad. Jag går omkring som en äggsjuk höna. Igår funderade jag på vad som gör mig så stressad för jag kan verkligen inte slappna av. Jag tror det är många faktorer som påverkar. Självklart stör dresscoden mig men jag tror inte det är det som stör mig mest. Snarare är det nog att stället är en enda stor köttmarknad och jag blir ledsen när jag inte vet hur man ska bete sig. Jag kan inte koderna och spelen för att vistas i dessa miljöer. Jag tycker dessutom stämningen på stället är olustigt, det är alldeles för mycket konstigt folk. Det är inte heller så charmigt med alla äldre män som står och kollar på tjejer som rovdjur. Jag har aldrig varit förtjust i att dansa och eftersom det vimlar av dansgolv så gör det mig också nervös. Med alla dessa faktorer i beaktande är det inte konstigt jag vantrivs och beter mig märkligt.

Jag fick trots det dambesök med mig hem, min vän M. Hon skulle sova över hos mig då hon inte bor i stan. För många herrans år sen låg vi med varandra några gånger men jag tröttnade då vi tänkte sex helt olika. Det var några saker som jag tar för givet som inte riktigt ingick i hennes reportoar. Efter det blev vi bara väldigt bra vänner. Nu delade vi säng för första gången på många år, men det var händerna på täcket från båda sidor. Jag tyckte det var taskigt hon skulle sova i soffan när jag har dubbelsäng, och jag hade inte själv för avsikt att ligga i soffan. Dagen efter gick vi och käkade brunch ihop och analyserade kvällen. Vi kom fram till att vi nog inte behövde gå dit fler gånger. Det passar inte riktigt oss.

Det är möjligt jag hade trivts bättre om jag var mer berusad och gick dit med nån killkompis. Då är det lättare att gå fram och prata med något tjejpar för oftast är det ingen som står ensam. Men jag tror ändå inte det hade funkat för mig. Det är helt enkelt fel forum.

Störningsmoment 2

Idag fick jag helt plötsligt ett sms från Miss Orange. ”Du vill inte ta en fika i Malmö om en kvart?”. Som alltid blev jag helt kall när jag såg hennes nummer på mobilen. Hon har fortfarande mig i ett hårt grepp, eller kanske snarare att jag tillåter henne att ha det. Jag idealiserar henne såtillvida att jag saknar den sex hon erbjöd. Lyckligtvis hade jag precis runkat innan jag fick sms:et annars vet jag inte om jag hade svarat att vi kunde ta en fika, för antagligen hade jag fått sex senare. Vi har den dragningskraften på varandra.

Nu har det gått dom vanliga 2-3 månaderna sen hon hörde av sig sist så det var inte helt oväntat att hon tog kontakt, men jag förstår dock inte varför. Hon borde också ha tröttnat på alla turer. Jag är inte intresserad av att återuppta kontakten med henne för att hon sedan ska börja bete sig märkligt igen. Det tar för mycket energi och gör mig bara illa. Jag gillar dock inte att hon har sån enorm effekt på mig. För så länge jag reagerar så här så är det nog orimligt att hoppas att jag ska träffa någon annan. Min hjärta är av någon konstig anledning hos Miss Orange fastän hon inte förtjänar det.

Jag vill dock inte hamna i någon pajkastning med henne så jag ignorerar hennes kontaktförsök ännu en gång. Det var antagligen ett plötsligt infall att höra av sig till mig när hon råkade vara i Malmö, och så kunde hon inte hejda impulsen. Hon får ta ansvar för sin del så tar jag hand om min.

Jag tror det var hennes sms som fick mig att reagera så kraftigt på C:s mail till mig. För jag har inte saknat eller knappt tänkt på C på sistone men när Miss Orange fick mig i obalans så kände jag ett obehag som jag ville skyffla över på C. För det är så det har fungerat, när Miss Orange har fått mig att må dåligt så har jag sparkat neråt på C. Så det var nog lite av gammal vana. Hade inte Miss Orange skickat sitt sms så hade jag nog låtit C:s mail vandra förbi mig ganska oberörd. För jag höll mig lugn i en vecka innan jag plötsligt reagerade. Det är märkligt att det sker precis när Miss Orange hört av sig så sambandet är väldigt tydligt. Just nu har jag dock väldigt svårt att hantera min egen konflikt men det är det jag måste göra och inte hamna i konstiga rollspel och maildueller som inte leder någon vart.

Det är tur jag har min vän M, soctanten, jag hörde av mig till henne och fick behövligt stöd som alltid. Förhoppningsvis gör jag inget dumt även om jag varit sugen på att svara med någon sexuell invit.

Söndagsångest

Idag är en riktigt deppig dag. Vet inte riktigt vad som föranleder det. Men jag känner mig tom och helt ensam, vilket jag också är. Jag blir så trött på att vakna ensam, äta frukost ensam, och sen försöka hitta på saker att göra under dagen som också sker på egen hand. Jag försöker fylla ut min vardag med aktiviteter men det är inte kul att göra det själv. Jag vill ha sällskap, jag behöver social input. Jag är ingen enstöring.

Jag var på 40-års fest igår hos en av mina vänner och i princip alla där hade barn och familj. Var jag än befinner mig sticker jag ut, åtminstone i mina egna ögon, för det ligger så klart hos mig. Jag vill vara som alla andra, få känna en tillhörighet och ett sammanhang. Det värker så det gör ont i mig.

Nu har jag precis varit och spelat golf, eller snarare stått på driving rangen och slagit. Det gick så där. Inte så konstigt när mitt humör är uselt. Allt känns bara som en meningslös utfyllnad i mitt liv. Jag skulle byta bort allt jag har mot en flickvän och en tillhörighet. För som det är nu har jag ändå ingen glädje av sakerna då jag inte uppskattar det.

Jag skulle så gärna vilja ligga på stranden eller i en park och bara kramas och mysa med en tjej. Ligga och sniffa och utforska hennes kropp och utbyta tramsigheter. Jag blir avundsjuk på mina vänner och även C som har allt det jag saknar. Jag inser att jag inte saknar C men jag saknar det hon hade kunnat ge mig. För hon var en aktiv person när det gällde att hitta på saker. Jag vill komma ut och uppleva saker och jag vill göra det i sällskap med någon som jag tycker om.

Imorgon ska jag ut och jobba i några dagar, jag ska lära mig ett annat jobb som jag senare ska ha som vikariat så jag måste gå bredvid för att lära mig. Jag är inte det minsta sugen. Jag börjar mer och mer inse att jag är helt felplacerad med mitt jobb. Min talang, vad den än må vara, kastas bort där jag befinner mig. Samtidigt känner jag ett motstånd, kanske rädslor, för att börja om från början igen. Jag vill inte sitta vid skolbänken och jag vet faktiskt inte hur det ska lösas ekonomiskt. Men jag kan inte jobba kvar med det jobb jag har. Det är för mycket fritid och jag klarar inte av att fylla ut den med saker som känns meningsfulla och värdefulla. Det är möjligt jag hade resonerat annorlunda om jag haft familj och barn, för då hade tiden kommit mer till nytta men som det är nu är jobbet mest ett hinder både för mitt välmående och mina möjligheter att träffa en tjej.

För tillfället känns det inte som det är något som går som det ska för mig. Jag har ”lagt” min mc två gånger och fått skrapmärken, bara för att jag är för kort och inte når ner helt ordentligt. Jag har förvisso beställt en sänkning men hojen är redan skrapad. Golfen går inte bra trots lektioner och jag verkar ha noll fallenhet för sporten trots att jag sysslat med bollsporter tidigare. Dejting och relationer är en katastrof och således även mitt kärleksliv. Jag har varit förkyld en längre tid och det har fått min träning att bli lidande. Allt känns som en nedåtgående spiral. Jag trodde det skulle bli bättre med Voxran.

Jag önskar jag hade kunnat haft en 40-års fest men det känns helt meningslöst. Jag vet inte var jag ska ha festen och vem som ska hjälpa mig med mat osv. Jag klarar inte av allt det på egen hand. Allt gör mig bara jävligt missmodig och nedstämd. Jag har faktiskt svårt att förstå varför jag ska leva vidare. Jag tycker mitt liv är piss. Så klart utstrålar jag säkert dessa vibbar och det gör inte mig särskilt het bland tjejer. Jag är så trött på min självömkan. Jag tycker på fullt allvar att jag är värd något riktigt bra. Jag läser alla solskenshistorier om folk som har fått ordning på sina liv efter diverse problem, missbruk, olyckor eller vad det nu må vara. Jag har jobbat stenhårt i 1½ år med mig själv, jag har klippt bort en massa onödiga element i mitt liv, jag går hos coacher, jag deltar i kurser i personlig utveckling, jag läser självhjälpslitteratur, jag har förändrat vissa beteenden till det bättre, men likförbannat så vänder ingenting för mig. Jag försöker vara ärlig och sann mig själv och tror jag ska få någon slags vändpunkt eller belöning för det jag har gjort men inte. Det är samma jävla skitliv som innan, men då kunde jag åtminstone döva ensamheten och smärtan med sex. Nu har jag inte ens det längre.

Nytankad med energi igen

Var hos mina coacher idag och fick spy av mig lite självömkan. Det kändes bra även om det inte var så farligt egentligen. Vi hade ett schysst samtal. Jag blir lika överraskad varje gång, på ett positivt sätt, hur de kan fylla mig med energi. Jag berättade om situationen med C och det var inga höjda ögonbryn från dem. Jag nämnde mina tankar om att jag ångrar mig och även lite funderingar kring anknytningsteorier. De sa jag tänkte för mycket och bad mig känna efter i kroppen vad jag kände. Jag satt en stund och blev frustrerad då det var helt tomt. Jag sa det var tomt, att jag inte kände något och det var tydligen precis det svaret de hade förväntat sig. Jag blir ledsen av tanken att jag inte känner något alls för henne. Det är sorgligt att vi har umgåtts i 9 år. Tänk vad mycket chanser och möjligheter vi har kastat bort. Men jag får se det som att det var den tid jag behövde för att ta mig dit där jag är idag. Det är dock ingen plats jag trivs på då det är mycket rädslor som pågår, då jag står helt på egna ben, vilket är förbannat otäckt. I stunder kan jag dock känna en viss spänning och att det finns oanade möjligheter, bara jag vågar ta för mig. Jag kan lätt bli lamslagen vad jag ska välja. Det är som att stå i en godisbutik och få reda på att jag bara få välja ett fåtal bitar och dessutom på tid. Såna tankar måste jag acceptera inte är annat än egot som försöker sätta käppar i hjulet för mig. Men det kan vara nog så svårt.

Vi pratade en hel del om detta, att jag måste gå utanför boxen, prova nya saker. Ena coachen blev en aning irriterad på mig när jag sa att jag var blyg, vilket hon inte alls höll med om. Hon menade att det var en tankeloop. När jag sitter med mina coacher låter och verkar allt så lätt. Det blir en helt annan sak när jag sitter ensam i min kammare. Då är jag inte lika stursk längre. Jag inser dock att min bild av mig själv är en helt annan än vad de har av mig. Deras är mycket positivare.

Jag har nu mitt mål klart framför mig, jag vill ha en flickvän och familj. Nu gäller det att hitta rätt väg för att nå dit. För jag vill verkligen komma i mål som alla andra. De föreslog att jag skulle låtsas eller fejka för mig själv att jag har allt det jag önskar redan. Då utstrålar jag också något mer positivt vilket attraherar andra personer. Det gör mig lockande.

Jag ska försöka våga använda mig av tvärtomstrategin som går ut på, som det låter, att göra tvärtom. För mig innebär det nog att inte ragga på internet på ett tag eftersom jag har en dålig känsla kring det. Tanken skrämmer mig så klart för då kommer fåniga tankar upp som t.ex. ”hur ska du då någonsin träffa någon?”. Men genom att våga exponera mig ute i verkliga livet mer och även försöka jobba med mina tankefel så hoppas jag ändå nå resultat. Jag måste också försöka avdramtisera situationen och inte se varenda tjej som en potentiell flickvän utan mer som en person som jag är nyfiken på att prata med. Kan jag klara det så blir det inte lika laddat för mig att gå fram till en tjej tror jag. Då behöver jag inte fundera ut massa bra saker att säga i förväg utan kan snarare uppträda avslappnat och naturligt.

För tillfället stör inte C mig nämnvärt och det är jag tacksam för. Det kan svida till ibland om sextankar jag har om henne, men det släpper snabbt. Jag känner mig nästan lite skamsen att jag inte saknar henne mer än jag gjort. Det är nästan som att jag vill sörja mer och få vara ledsen. Få vältra mig i misären en stund. Det är så sorgligt att jag efter så lång tid tillsammans inte ens har gråtit. Med Miss Orange var jag helt förkrossad förra sommaren. Nu gör hon inte sig påmind särskilt mycket längre om dagarna och det är jag glad för. Jag har lagt alldeles för mycket tid på både henne och C. Det är tid jag borde ägnat åt mig själv istället. Det har varit smartare och framförallt mer värdefullt.

Förvirring och nedstämdhet på tapeten

Jag är överraskad över min reaktion kring C men ändå inte. Utifrån tidigare erfarenhet så visste jag att jag skulle sakna henne, och känna mig tom och ensam. Jag visste också att jag skulle börja fundera på om jag har gjort rätt och även ångra mig. Så har det varit varje gång vi glidit ifrån varandra, och så även denna gång. Inget nytt på den fronten. Sen har jag fångat in henne i mitt nät igen, och åter tröttnat. Men nu så agerar jag på ett annat sätt. Jag känner mig nedstämd och missmodig men väljer att inte ta kontakt med henne. Jag behåller konflikten inom mig istället för att bolla över den till henne. Jag känner på det som sker. Det är bra för det är precis vad jag lärt mig på kurserna i Stockholm, att äga sin egen konflikt. Men denna gång försöker jag nog nysta upp lite mer i detalj vad det är som händer inom mig angående C och jag har svårt att separera saker märker jag. Jag kan inte riktigt känna om det är henne jag saknar eller om det är ett sällskap i allmänhet. Men jag känner oro och nedstämdhet, så mycket vet jag. Så för tillfället tycker jag mig inte märka av något positivt kring Voxran som jag ätit i lite mer än två veckor. Men detta är så klart en situation utöver det vanliga, kanske hade jag mått ännu sämre utan den.

Jag vet vad jag gillade med C och vad som störde mig. Summerar jag ihop dessa delar så var det nog bra vad som hände men detta är rent förnuftigt och logiskt tänkande. Känslomässigt kan jag inte riktigt känna något alls. Eller jag kan inte tyda det klart. Så klart händer det mycket inom kroppen, men ofta föregås det av tankar som inte är så positiva. Jag undrar hur jag skulle resonera kring C om jag mötte en tjej som jag verkligen föll för. Skulle hon falla i gömska omgående?

Vad jag vet är att jag saknar sällskapet och att det känns tomt utan henne. Jag vet jag vill ha en tillhörighet någonstans där jag trivs och känner mig hemma. Av någon anledning gjorde jag inte det med C, kanske för att jag inte tillät det själv. Oftast kände jag mig ensam i hennes sällskap för jag upplevde det som att det alltid fanns en distans mellan oss, ett oförstående. Båda hade del i att det var så.

Jag har jagats av så mycket skuld och dåligt samvete genom åren och C har fått ta mycket av det då hon var mitt första vänsterprassel, som sedan låg till grunden för att jag separerade med A. Jag har aldrig gett C en ärlig chans. Det gnager en aning känner jag. Men samtidigt kan jag undra, med tanke på hur jag mådde när vi träffades, om hon är rätt person för mig. Law of attraction, man får det man utstrålar, talar inte precis till vår fördel.

På ett sätt kan jag tycka att det är trist att jag aldrig vågat släppa in henne fullt ut i mitt liv, såtillvida att vi inte bott ihop, för i övrigt har jag delat med mig av i princip allt till henne. Kanske inte just när det hände men åtminstone efteråt. Men det finns så klart skäl till varför jag inte ville flytta ihop med henne. Förmodligen var det en känsla att nåt inte stämde. Jag får tro på att det var så. Det är inte heller något jag egentligen borde ägna tid åt att spekulera i då det inte lär få mig på bättre humör, snarare tvärtom.

Jag tror jag är avundsjuk på henne, vilket påverkar mig mycket för tillfället. Hon får nu det jag så gärna vill ha, dvs en relation och förmodligen snart en familj. För hon kommer vilja bli gravid omedelbart, det är hennes största önskan, och eftersom dom har en historia ihop så behöver dom inte tid till att lära känna varandra. Hon får en tillhörighet och ett sammanhang. Det kunde ha varit jag som hon fått det tillsammans med. Vad jag glömmer bort är att jag gång efter annan har valt bort detta med henne. Jag glömmer också bort att dom två tillsammans förmodligen har en hel del problem framför sig med tanke på hur deras relation har sett ut. Jag hoppas allt blir frid och fröjd för dom men jag tror det är svårt. Tiden kommer hinna ikapp dom också förr eller senare. Men det är inte mitt problem även om jag kan tänka mig att jag skulle finna en småaktig glädje i det, men jag hoppas jag kan vara större än så.

Jag vet inte fullt ut men jag tror det är saknaden av en tillhörighet och sammanhang som är det som tynger mig mest och mina tankar kring att jag inte kommer kunna hitta en relation som jag trivs i. Jag ser för många problem med mig själv. Jag saknar fortfarande tillit till mig själv. Jag anser mig vara för gammal. Mitt jobb hjälper mig inte och definitivt inte min sexuella läggning heller. Sen är det min längd som jag nog ser som det största problemet. Mitt intryck är att tjejer vill ha långa män för det är ett tecken på manlighet. Jag vet inte om längden påverkar manligheten, däremot vet jag att jag inte är lång och då blir jag per automatik bortvald. Det gör mig ledsen. Men ibland väljer jag bort mig själv hos tjejer. Det är smartare om jag låter dom göra valet själva istället för att dissa mig själv. Kanske gör jag det för att slippa bli avvisad. Jag intar en offerroll inser jag. Och det är en av sakerna jag retat mig mycket på med C, att hon ofta anser sig vara ett offer. Så inte så konstigt att jag har retat mig på det, när det är en projicering.

Vad jag vet är att om jag gör som alltid gjort så kommer det bli som det alltid blivit. Jag måste förändra saker och det skrämmer mig. Jag saknar också energi. Jag känner mig handlingsförlamad och har en tanke om att jag behöver en partner för att orka ta tag i mycket av det jag borde göra. På så vis händer ingenting utan jag sitter fast i moment 22. Jag måste nog börja göra saker lite tvärtom mot vad jag vanligtvis gör, bara för att bryta mönster men tanken gör mig rädd och nervös, vilket jag också inser är ett tankefel. Usch, vad detta känns deppigt. Jag är så trött på att försöka fylla ut min tid. Jag har för mycket ledig tid. Den tiden hade jag gärna ägnat åt samma saker som mina vänner, dvs familj och aktiviteter ihop. Då hade jag fått känna mig betydelsefull och uppleva tillhörighet, för det är min högsta önskan och mål för tillfället.