Jag behöver ha tålamod med mig själv

Fortfarande saknar jag en grundtrygghet i mig själv, det var det problem jag identifierade under kursen i personlig utveckling som jag deltog i. Jag litar inte på mig själv. Jag känner inte efter vad jag själv vill, möjligtvis för att jag inte vågar jag eller vet hur jag gör. Det är tomt. Jag har under alltför lång tid anpassat mig efter vad andra vill. Mina val har ofta gjorts utifrån vad andra önskat eller själva valt. Det frånsäger inte mig ansvar på något sätt eftersom det är jag som har låtit detta ske. Jag tycker bara det är oerhört sorgligt att det har blivit så. Jag har anpassat mig så mycket att jag lyckats radera ut mig själv. Helt plötsligt ska jag nu göra saker jag vill och som får mig att må bra. Det är uppenbart att det blir komplicerat när jag inte har en aning om vem jag är. Det jag tror jag behöver är nog mer förnimmelser eller falska bilder som skapats i mörka perioder. Igår skrev jag att jag saknar Miss Orange och det stämmer men det är huvudsakligen sex jag saknar och någon att få bry mig om. Hon gav mig sex som fick mig lugn och att må bra. Så mycket mer positivt fanns det inte. Hon fick mycket av det jag ville ha av mig, men tyvärr var det inte ömsesidigt. Det var till stor del enkelriktat. Men det är inte enbart hennes fel, jag vågade och kunde inte kommunicera mina behov. Det hade varit skönt att få skylla allt på henne men jag måste våga se min egen del. Jag var feg och rädd av så många olika anledningar. Rädd att bli avvisad, rätt vad andra skulle tro och tycka, rädd att jag skulle ångra mig. Ständigt dessa rädslor.

Jag famlar i mörkret vad jag behöver för att känna att jag lever och mår bra. Jag tror jag anstränger mig för hårt och jag leder mig själv i fel riktning genom att hela tiden hänga upp allt kring sex. Livet handlar om så mycket annat än bara det. Jag behöver få in avsevärt mer glädje i min tillvaro. Jag vill stråla och bli varm i kroppen. Jag behöver lära mig att vårda och belöna mig själv på bra sätt. För tillfället så belönar jag mig själv genom att äta lite väl mycket godis och sötsaker och det handlar snarare om tröst för att jag tycker synd om mig själv. Det blir bara en dålig och ohälsomsam tröst, precis som onani , som är ett annat tröst- och belöningsmedel jag använder mig av. Godis och sex har följt med mig länge och jag vill så gärna hitta andra vägar att gå. Något som kan tolkas positivt. Sex behöver inte vara negativt men för mig med min bakgrund blir det komplicerat. Tills jag får rätsida på den delen behöver jag andra sätt för att må bra.

Tyvärr omger jag mig för mycket med negativa element som snarare trycker ner mig och gör att jag går tillbaka till gamla beteenden. Tillsammans med min mamma finns ingen glädje. Jag känner hur energin flödar ur mig och hur hennes negativa flöde griper tag i mig. Jag tror inte min mamma är likadan på jobbet men tillsammans med mig är våra roller så väl inkörda att vi direkt kopplar in autopilot. Tyvärr känns det som kursen är dåligt inställd för den leder oss fel. Vi är inte bra för varandra. Jag träffar inte henne för att jag vill utan för att jag måste. Eller kanske snarare för att jag känner dåligt samvete om jag inte gör det. Redan där är ett grundläggande problem. Att träffa folk på grund av tvång blir sällan lyckat och trivsamt.

C nämnde det för mig igår när vi satt och pratade i bilen på väg hem efter att ha lämnat min mamma. Att jag blir helt annorlunda och att både jag och min mamma utttrycker oss i negativa termer hela tiden. Hon har helt säkert rätt. Hon som utomstående ser det mycket tydligare än jag som är mitt i spelet. Jag tror jag blir likadan tillsammans med C. För jag känner mig svart och missmodig i tanken. Jag måste våga frigöra mig från det som inte får mig att må bra och samtidigt ändra tankemönster och förhållningssätt med mig själv så jag orkar med att vara jag.

I perioder under våren har jag känt tillförsikt och kärlek för tillvaron och mig själv men så ändras det snabbt och jag faller hårt igen. Jag måste våga resa mig varje gång jag trillar och inte bara tillåta mig själv att ligga kvar och låta livet passera förbi. Det är fegt, destruktivt, ansvarlöst och mest av allt ocharmigt. Jag vill inte vara ett offer men likväl är det så jag beter mig med mitt agerande.

Okoncentrerad trots Picasso

Det värker i kroppen av saknad av Miss Orange. Jag får anstränga mig för att inte höra av mig till henne. Jag vill inte gå in i ytterligare en återvändsgränd. Jag är redan vilse. En stor del av saknaden beror säkert på att det inte fungerar mellan mig och C. Jag är i stort behov av sex och Miss Orange hade nåt speciellt att ge mig som jag saknar och behöver. Trots allt obehag jag upplevde tillsammans med henne på andra sätt så betedde jag mig inte illa mot henne på det sätt jag gör mot C. Jag sa inte elaka, sarkastiska, eller försmädliga saker till Miss Orange. Jag värnade om henne, kanske blev det för mycket av det goda ibland.  Med henne kunde jag mer vara den person jag vill vara även om jag inte vågade vara det fullt ut med henne. Jag var rädd att skrämma henne. Med henne ville jag känna närhet och hitta på saker tillsammans, tyvärr var hon inte lika intresserad av det som jag.

Igår var jag på utflykt till Louisiana för att se en Picassoutställning. Jag var där med C och min mamma, som upplagt för en energikrävande upplevelse, då båda kan få mig helt ur balans och matt. Jag försökte i den mån jag kunde och orkade, att anstränga mig att vara i nuet, och bara insupa intryck. Det var underbart väder så det var en perfekta dag för en utflykt. Tyvärr tillbringade jag alldeles för mycket tid med att reta mig på saker med C och min mamma samt att sakna Miss Orange. Jag önskade mest att det var jag och Miss Orange som hade varit där. Jag hade velat dela upplevelsen med henne och hört vad hon tyckte. Att prata upplevelser med min mamma och C känns helt meningslöst. Det blir bara missförstånd.

Medan jag var på utställningen föreställde jag mig hur jag och Miss Orange hade lagt oss på gräset utanför restaurangen efter att ha gått rundturen och bara legat i varandras famnar uppslukade av varandra. Normalt sätt skulle jag inte sätta mig i gräset utan filt men med henne frångick jag vanliga principer. Hon fick mig att våga släppa lite på mina kontrollbehov. Tillsammans med C skulle jag inte ens komma på tanken. Det är som att jag inte kan stå för henne. Hennes övervikt gnager mig sönder och samman. Idag var det hon som åt mest av oss alla och jag kunde så klart inte låta det bara bero. Hon är som en avfallskvarn i mitt tycke. Jag är inte så mycket bättre själv men jag tränar mycket så på mig märks det inte, men på henne som mer pratar om träning än att faktiskt träna, blir det väldigt påtagligt.

Det är hemskt att jag går omkring och retar mig på en person som gillar mig. Det är inte så det ska vara. Vi är båda självdestruktiva och vi triggar varandra. Hon har sagt till mig att hennes last är mat och att hon tröstar sig med det när hon mår dåligt. Tillsammans med mig blir hon förmodligen osäker på grund av mitt agerande och dessutom antagligen besviken på sig själv för att hon tillåter sig själv att umgås med mig. Alltså äter hon mer. Det blir som en nedåtgående spiral för oss båda i varandras sällskap. Men likväl kan, eller snarare vågar, vi inte släppa taget. Jag är livrädd att jag inte ska träffa någon bättre än henne och hänger mig kvar. Det blir inte bra. Det går inte att ha en relation på såna premisser. Några av mina vänner har nöjt sig med sina relationer efter några år men jag kan inte sälja mig på samma sätt. Det känns inte ärligt och äkta. Bara väldigt fegt och bekvämt.

Vad som driver C att hänga sig fast mig vet jag inte riktigt, förmodligen har hon känslor för mig och så jagas hon förmodligen av ålder och önskan att ha barn precis som jag. Hon glömmer bort, liksom jag, att det inte kan fungera. Vi begår båda våld på oss själv och gör varandra och oss själva illa.

Fastän jag sitter och drömmer och längar efter Miss Orange nu så är inte hon lösningen på mina problem. Det hade snarare varit en flykt. Åtminstone som vi hade det innan. Men likväl saknar jag henne så det värker. Det fanns egenskaper hos mig själv som jag tillät i hennes närvaro. Hon väckte känslor i mig som jag inte får tillsammans med C. Jag gillade mig själv bättre i hennes umgänge, eller rättare sagt vissa delar för det var många saker jag inte alls gillade. Jag var mer tillåtande. Med henne tyckte jag ofta störande saker var charmiga, med C blir jag bara irriterad och elak. Skillnaden är att jag älskade Miss Orange, C kan jag inte förhålla mig till, det är någon slags märklig hatkärlek. Det har varit så många turer att jag inte vet vad jag ska tro eller känna.

Underskatta inte mig när det gäller dumhet

Ensamheten och min längtan efter en relation får mig att ta dåliga och väldigt egoistiska beslut som bara får mig att må sämre. Dessutom får det mig i fel riktning mot mina mål, jag kommer snarare längre bort från dem med mitt beteende. Jag verkar ha en aldrig sinanade källa av dumheter att ta till när det går trögt för mig. 

Under en längre tid har jag känt en enorm tomhet och meningslöshet med min tillvaro. Glädjen har lyst med sin frånvaro. Jag har varit bekväm och lat med att fortsätta arbetet med mig själv. Jag har inte gett mig själv tillräckligt mycket uppmärksamhet. Jag har ignorerat signalerna att det går åt fel håll.  Jag har skyllt på att det varit mycket med jobb och andra lama ursäkter. Där jag befinner mig så får andra saker prioriteras bort, inte mitt eget välmående. Ganska uppenbart när man tänker på det, tyvärr desto svårare att genomföra. Av någon dum anledning prioriterar jag bort mig själv. Det är så lätt att ljuga för sig själv. Förmodligen är det mitt ego som lurar mig och tycker att det inte behövs, utan som istället föreslår att jag ska göra annat och så slarvar jag med det som är viktigt. Jag tar inte mig själv på allvar, och vårdar inte mig själv som jag borde och förtjänar. Det är sorgligt.

Visst har det varit en stor omställning med att byta avdelning på jobbet och jag kastades rätt in i hetluften på det nya stället. Jag fick inte heller den bredvidgång jag hade hoppats på, fast där har jag lite mig själv att skylla som inte visade större intresse för det. Men jag var bortrest innan jag påbörjade jobbet på nya stället och kunde inte börja tidigare. Jag har för övrigt aldrig varit särskilt förtjust i att gå vid sidan om. Jag vill får göra saker själv. Men det mesta löste sig någorlunda på nya stället även om jag saknar en del gamla kollegor.

Jag har återupptagit kontakten med C på senare tid. Jag har fått för mig att hon och jag ska kunna få en relation att fungera. För vilken gång i ordningen detta sker har jag ingen aning om, jag har tappat räkningen för länge sedan. Det är förmodligen en kombination av ensamhet, tomhet, panik för min 40-års dag, vårkänslor och en mängd andra faktorer. Vi hade inte mycket kontakt under några månader men det kändes konstigt att inte ha kommit till någon slags överenskommelse hur vår vänskap skulle se ut. Nu blev det mer som en kamp att inte höra av sig. Jag hade föredragit att sätta upp något slags förhållningssätt så det hade varit lättare att veta var vi stod. Där vi befann oss var det i mitt tycket omöjligt att bara vara vänner. Så antingen skulle vi klippt banden eller bara fortsatt i våra destruktiva banor.

Jag har därför försökt prata med henne för att veta var vi står och vad vi vill. Hon och jag vill samma saker för framtiden men det visar sig ganska omgående när vi umgås att det inte går att göra det ihop. Tillsammans med C blir jag en person jag inte vill vara. Jag blir trött, ignorant, försmädlig, sarkastisk, bitter och överlag ganska elak. Det är bara min mamma som kan frambringa samma beteende från mig. Jag har tidigare konstaterat hur lika de är till sättet och jag har också insett vad det är som triggar mig. Därför är det så märkligt, för att inte tala om egoistiskt och självdestruktivt, att kliva in där igen och tro att det ska bli annorlunda denna gång. Jag försöker förändra mig men jag anser inte att C bidrar med sin del. Jag tycker hon är lat, bekväm och allmänt gnällig. Jag upplever det som att hon förväntar sig att det bara är jag som ska anstränga mig. Det gör mig irriterad och så är vi tillbaka på startrutan igen.

Jag blir väldigt besviken på mig själv att jag skulle in och rota i den här gamla soppan igen. Jag vet såväl att om man gör som man alltid gjort så blir resultatet oförändrat .Jag trodde jag hade kommit längre men jag har känt mig nedstämd en längre tid och lyckades då förvrida huvudet på mig själv och tro att vi hade en framtid ihop. Jag måste verkligen inse att så inte är fallet. Men tyvärr glömmer jag bort det så lätt. Jag märker efter att ha umgåtts med henne att jag bara blir arg och frustrerad och så klart drabbar det henne. Det känns ruttet mot henne och mot mig själv, och så får jag dåligt samvete som grädde på mosen.

Som jag känner nu efter att ha ungåtts med C en del så är det bättre att vara helt ensam för alltid än att leva i en slags bluff tillsammans med henne. Vi skulle förstöra tillvaron för varandra fullständigt och bli bittra och elaka. Förvisso är vi på god väg redan och då har vi inte ens skapat en riktig tillvaro med familj och gemensamt boende. Tyvärr kommer jag inte komma ihåg denna känsla när jag som bäst behöver det om några timmar, dagar, veckor eller månader. Då kommer jag sitta och vrida på alla argument och tro att hon och jag kan få det att fungera igen. Vad som delvis drog igång det denna gång var när jag hittade en facebookgrupp som hon tillhörde som hade en i mitt tycke sexuell anspelning som gjorde mig såväl avundsjuk som svartsjuk. Jag förstår inte hur jag kan bli svartsjuk på henne när jag för stunden inte ens attraheras av henne sexuellt. Allt är så snurrigt och jag önskar bara hon och jag kunde få de liv vi önskar men inte tillsammans. Då kan vi inte sätta fler käppar i hjulet för varandra. Jag vill vara lycklig och jag vill även att hon ska vara det.

Vad som är bra i allt elände är att jag snart ska gå del två i den kurs i personlig utveckling som jag gick i vintras. Den behövs verkligen som det är nu. Tidigare visste jag inte om jag skulle gå den men nu känner jag att det behövs för att ta mig vidare. Jag har hamnat i nåt ingenmansland där jag verkar ha fastnat. Modet börjar tryta, likaså tålamodet och energin. Jag behöver fylla på depåerna av bra saker. Så även om det kostar på ekonomiskt så är det en investering i mig själv och mitt eget välmående. Kanske kan det hindra mig från fler dåliga och egoistiska beslut framöver.

En bra 40-års present

Jag kom hem från London igår kväll efter en långweekend där. Det var precis som i höstas en helt fantastisk resa, men denna resa som jag gjorde på egen hand var snäppet bättre. Det var en tidig 40-års present till mig själv. Det var också första gången jag reste själv på en planerad resa, om jag bortser från när jag var utbytesstudent i USA som 18-åring. Jag räknar inte heller mina minisemestrar i Asien, då jag stannat kvar några dagar efter jobbet.

Jag flög från Kastrup kring lunchtid på torsdagen och trots SAS-reklamen om att vara världens mest punktliga flygbolag så var vi 45 minuter sena. Jag tog snabbtåget från Heathrow till Paddington, vilket passade perfekt då det var där jag bodde. Väl på hotellet insåg jag att det var ett riktigt skithotell jag bokat, faktiskt sämre än jag räknat med. Lätt att bli vilseledd av bilder på internet. Hotellet från i höstas var dessvärre fullbokat för det var annars väldigt prisvärt. Jag gick till receptionen för att byta mitt rum, och efter att ha fått ett nytt och besiktat det, valde jag ändå det första. Men eftersom jag inte skulle mer än sova på hotellet valde jag att släppa besvikelsen. Hotellets läge var perfekt med nära avstånd till tunnelbana, butiker och restauranger. Jag kunde även förvara min väska där efter att ha checkat ut på söndagen så en del positiva saker fanns trots allt. Frukosten som ingick i priset åt jag första morgonen sen skippade jag den. Den tilltalade mig inte alls, dessutom var det enklare att köpa mig en vattenflaska och baguette/sandwich att förtära på tunnelbanan. Det var godare och så vann jag lite tid så jag kunde sova längre.

Första kvällen gick jag och såg musikalen We Will Rock You av Ben Elton och baserad på Queenmusik. Jag hade tänkt köpa biljett hemifrån men när jag väl kom mig för att göra det kvällen innan var det för sent. Men jag hittade en billig biljett i en av alla biljettluckor kring Leceister Square. Jag förstår inte hur alla går runt men musikaler är en stor grej för turister i London. När jag var där i höstas med C såg vi Priscilla, Queen of the Dessert. Den var kanske bättre rent storymässigt men musiken var så klart bättre denna gång då jag alltid gillat Queen.

Fredagen startade jag med en rundtur på Emirates Stadium, Arsenals hemmaplan. Jag hade bokat denna guidade visning hemifrån då jag inte fick biljett senast jag var i London. Det var en underbar tur för mig som hängiven Arsenalsupporter och fotbollsintresserad. Jag fick massa matnyttig information och tog mycket bilder. Galnaste informationen var att det fanns årsabonnemang som kostade drygt 150 00 pund om året, men då ingick förvisso ett programblad värt 3 pund! Säkert hälften av deltagarna i gruppen, kanske 20 personer, var skandinaver. På eftermiddagen gled jag runt kring Liverpool Street och senare Covent Garden, Soho och Oxford Street och spenderade lite pengar. Många av mina favoritmärken har butiker där så det gäller att hålla i plånboken.

Senare på kvällen var jag på metallkonsert i Kentish Town, på The Forum. Jag hade av en slump sett att ett band jag gillar skulle uppträda i London medan jag var där så jag hade fixat biljett i förväg. Det var en suverän konsert och jag var riktig nöjd. Det var så bra så jag fick gåshud emellanåt. Bandet körde en turné med en gammal skiva som fortfarande är fansens favorit.

Lördagen ägnade jag jag några timmar åt att glida runt i Camden Market som jag tycker är väldigt mysigt, det är kul att strosa runt och kolla i butiker och stånd samt provaäta en massa olika godsaker. Senare på dagen var det dags för hela resans begivenhet, att få se en fotbollsmatch med Arsenal. Tyvärr var det en riktig skitmatch, och jag fick dessutom problem att komma in på arenen med det kort jag hade fått skickat till mig i förväg från den svenska biljettförmedlaren. Jag blev utkastad från arenen och vakterna tog mitt kort. Jag lyckades dock lösa situationen genom att köpa en biljett utanför, men det var inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag har pratat med biljettkillen och han har lovat att ersätta mig för utläggen. Men trots en dålig match och problemen att komma in så var det en enorm upplevelse. Det är alltid en mäktig upplevelse med fullsatta fotbollsarenor.

På söndagen cruisade jag runt lite överallt och hann bland annat med att ta mig till Abbey Road och korsa världens förmodligen mest kända övergångsställe, där både Beatles och Red Hot Chili Peppers blivit fotograferade. Jag gjorde som alla andra turister där och såg till att få en bild tagen när jag korsade gatan. Bilisterna verkade rätt härdade.

Överlag hade jag en väldigt skön resa men det var mycket minnen som väcktes till liv. Jag kände mig ensam och önskade att jag hade kunnat dela allt det jag såg med en annan person. Men när jag hade chansen i höstas tillsammans med C så gick inte det så bra heller.  Det var mycket som påminde mig om resan i höstas, restauranger och butiker vi besökt, personer vi sett som fortfarande fanns på samma ställen osv, och så klart fick det mig att tänka på C. En del av den resan förstördes av det faktum att Miss Orange hörde av sig medan jag var där och då blev jag helt uppjagad, vilket i sin tur drabbade C. Denna gång hörde inte Miss Orange av sig men hon fanns ändå i mina tankar på grund av det som hände senast, och även för att det nu gått cirka 2½-3 månader sedan hon senast hörde av sig, dvs. den intervall då hon brukar höra av sig. Det gäller för mig att släppa det. Det är dumt att oroa  sig för något två gånger. Det får jag ta om det händer.

Resan till London fick mig att inse att jag kunde gjort så mycket annorlunda senast när jag var där med C. Förhoppningsvis kan jag ta med mig det i framtiden så jag inte upprepar samma misstag. Det är dumt att ödsla tid på gnäll och frustration när man har möjlighet att ta del av en så underbar stad som London. Jag älskar staden och det känns som jag kommer åka dit ganska snart igen. Jag trivs verkligen där, och jag har av någon anledning dessutom haft tur med vädret. Det känns som ömsesidig kärlek.

Jag och min egoblogg

Jag startade den här bloggen i februari 2010 och jag kan se hur jag har varit mer aktiv i perioder. Jag upplever det som att jag skriver mer när tankarna snurrar för mycket, då behöver jag få ut det ur mig, och det har visat sig fungera bra att skriva för att få lugn. Det har gett mig viss ro efteråt att ha fått formulera ner mina tankar och funderingar kring det som händer. Här får jag ventilera det jag behöver utan eftertanke och kan gömma mig i anonymiteten.

Det är synd jag inte började skriva direkt från den dag jag bestämde mig att jag fått nog av min tillvaro, det gick nästan två månader innan jag öppnade min privata soptipp i cyberrymden. Jag hade gärna velat läsa mina tankar från första tiden som jag vet var väldigt jobbig och upprivande. Det hade varit intressant att jämföra med hur jag känner och mår idag.

För nån månad sedan fick jag statistik utskickad angående min blogg, den sa inte mig så mycket, men det är uppenbart att jag haft ett antal läsare sedan starten. De flesta som hittar till min blogg har sökt sig hit via sökningar kring sex och missbruk, vilket inte är särskilt förvånande eftersom det är det jag skriver om mest. Numera har jag i snitt cirka 30 läsare om dagen.

Det har aldrig varit mitt mål att samla läsare till min blogg för i så fall hade jag marknadsfört den genom att ge länken till min omgivning, och även varit aktiv i andras bloggar. Som det är nu kan jag skriva precis vad jag vill utan att ta hänsyn till att någon jag känner läser den. Jag kan vara sann och ärlig i det jag skriver. Det är så jag vill ha det, annars tappar den poäng. Visst kan någon bekant hitta hit av en slump men chanserna är minst sagt små och skulle så ske så är det inget nytt för dem vad som pågår i mitt liv.

Miss Orange hade en blogg som hon frikostigt delade med sig adressen till, jag och alla i hennes nära omgivning fick länken. Detta ledde senare till ett missnöje då hon gnällde att hon inte kunde skriva vad hon ville för hon visste ju vilka som läste den. Jag vet att jag störde mig på en del av det hon skrev, men samtidigt fick jag reda på saker hon annars inte hade berättat för mig. Det gjorde att bloggen blev som en kil mellan oss. Jag blev besviken på att jag aldrig omnämndes i den oavsett vad vi gjorde tillsammans. Det fick mig att känna mig väldigt oviktig i hennes tillvaro. En, eller möjligtvis två gånger, refererade hon till mig som en god vän men det var allt. Hennes blogg tappade poäng för henne tror jag, då hon inte kunde skriva fritt, och hon började skriva om sina funderingar på Darkside istället. Där fick hon vara anonym utom för de som blev hennes älskare och sen började problemen igen då killarna kände sig svikna av det hon skrev. Hon hade ett behov av bekräftelse och uppmärksamhet som gjorde att hon inte kunde vara anonym. Även om hon sa hon inte ville någon skulle läsa hennes blogg så var ju budskapet motsatsen när hon delade med sig av adressen. Även jag kan notera att jag tycker det är kul om någon kommenterar det jag skrivit oavsett om det är positivt eller negativt. Vi gillar alla uppmärksamhet. Bloggen är skriven i eget syfte men om någon annan ha glädje av det jag skriver är det en positiv bieffekt. Jag diskuterar gärna med folk. Det breddar förhoppningsvis mina vyer. Idag fick jag en fin hälsning från en person jag mailat lite grann med. Hennes ord tar jag med mig på vägen som en bra påminnelse. 
Lycka du till med allt. Snälla se till att du får det du önskar i din partner MEN glöm inte att vi är bara  människor och vi kan aldrig få helt fullt ut det vi önskar.

Ibland har jag, även om jag skriver för mig själv, känt en slags press att jag måste leverera något, och det har inte känts bra. Jag har då försökt slappna av och låta det bero. Poängen med bloggen är inte att leverera något utan bara skriva om saker som händer i min tillvaro som jag behöver ventilera på ett eller annat sätt för att må bättre. Jag tror det är mina höga prestationskrav som slagit till ibland. Det är då viktigt att jag märker av det och ignorerar behovet av att leverera för sakens skull. Jag har inga åtaganden mot någon mer än mig själv. Bloggen är ingen tävling om att jag måste skriva en massa bra saker. Den är till för att jag ska få skriva om det som pågår inom så jag inte äts upp av det.

Lite av prestationskraven och tävlingsinstinkten märks ändå av då jag alltid försöker hitta en bild som jag på ett eller annat sätt tycker passar. Ibland har jag nästan gått i baklås på bilden och så klart blivit frustrerad över det. Men jag försöker bli bättre på det och en dag kanske jag vågar lägga ut en text utan bild om jag märker att det blir svårt att hitta något passande. Men samtidigt tycker jag det är lite kul att jaga bilderna då det är lite av en utmaning.