Cirkeln är sluten

C och jag inledde vår relation när jag bedrog mitt ex A. Därför är det på nåt sätt passande att vår relation, om man nu kan kalla den det, upphör under ett nytt svek. What goes around comes around som man säger i utlandet. Cirkeln sluts. Det tog oss nästan 9 år att ta oss dit. Under den tiden har det varit så mycket av och på så jag nästan inte tror det är sant. Vi har inte ens bott tillsammans under denna tid. Det är helt snurrigt.

För en stund sen ringde C, vi pratade i över en timme, och kom inte fram till så mycket. Hon verkade uppgiven, bitter, ledsen och osäker om vartannat. Jag skötte mig hyggligt bra överlag även om jag tyvärr ljög vid några tillfällen, eller snarare försökte få henne osäker på sitt val, vilket är lågt gjort kan jag erkänna. Jag sa även att jag tyckte hennes beteende att ljuga var trist. Hon sa att hon hade velat berätta det för ett tag sedan men inte vågat. Så istället har hon dubblerat eller vad man nu ska kalla det. Jag vet inte vad vi haft tillsammans men det har varit konstigt åtminstone. Jag har nog trott vi stod under ”utredning” men samtidigt kan man då undra varför jag har tillbringat tid på kontaktsidor och även gått på dejter.

Under samtalet upplevde jag att det är så många missförstånd mellan oss att det är helt osannolikt. Tyvärr läser hon in allt det gamla, och det gör nog även jag till viss del. Som oftast med henne så var det mitt fel, jag hade varit oförstående, inte stöttat henne osv. Jag har hört det innan, och hon har så klart rätt i att det är så hon uppfattat situationen. Själv har jag en annan bild. Det finns inga rätt eller fel, det är två personers olika uppfattning av en situation. Jag inser att jag behandlat henne illa och sagt mycket dumma saker men mycket av det tillhör det förflutna. Jag har tonat ner avsevärt men mycket av det jag tänkt om henne har så klart kommit ut som en groda ibland. Det gör mig ledsen för det finns ingen anledning att vara elak mot en annan person. Samtidigt har det varit när vi hammat i våra rollspel, i stridens hetta, när saker kastats fram och tillbaka. Men det är ingen ursäkt för dåligt uppträdande.

Mycket riktigt hade hon varit hos sitt ex M igår och dem hade börjat umgås i början av maj fick jag reda på. Så hon hann med att svika honom en gång till genom att ha sex med mig innan vi avslutade vår komplicerade relation. Hon börjar sin nygamla relation med honom genom att ha sex med mig. Det är så olustigt och galet att jag blir matt. Hon har inte lärt sig ett dugg av min historia.

Jag sa till henne i god ton att jag inte ville höra av henne mer i framtiden och att vi inte kunde vara vänner. Åtminstone på obestämd tid. Det tar för mycket energi. Jag tror det är ett bra beslut för oss båda. Jag ska försöka vara stor nog att inte gå in och pilla i deras relation. Det funkar inte att vara tre. Dessutom får C leva med att ha börjat sina nya relation med att ha sex vid sidan om. Jag hoppas dock att de kan få det att funka tillsammans och att hon får det hon behöver för att vara lycklig, för jag kan inte ge henne det. Jag tror hon kommer slappna av bara jag håller mig undan för självklart vill jag C ska vara lycklig i framtiden även om det inte är med mig. Men visst kan jag känna sting då jag verkligen bara vill förstöra för dem, men jag vill inte sjunka så lågt. Det är mer hennes stil att göra så. Hennes nygamla kille vet inte att vi hade sex för en kort tid sedan så det skulle så klart vara ett trumf att kasta in. Men det är sånt jag tänker när egot talar, nu ska jag arbeta med mina verktyg och förhoppningsvis kan jag i framtiden hitta en sund relation med en tjej jag gillar och respekterar. Då är C ett minne blott men nu får jag kämpa med henne ett tag till, eller snarare tankarna om henne.

Jag vet inte vad jag känner för alltihop. Jag blir så klart ledsen för C har varit en vän och gott sällskap under en lång tid som jag kommer sakna. Hon har stöttat mig många gånger men också tagit enormt mycket energi då hon behöver mycket uppmärksamhet. Dock har jag aldrig kunnat ta henne till mitt hjärta. Men jag önskar jag hade kunnat göra det men det har inte varit möjligt av olika anledningar. Hon berättade med gråt i rösten hur ledsen hon var då jag var hennes stora kärlek. Jag önskade jag hade kunnat säga detsamma. Det är kanske det som gör ont i mig nu, att jag så gärna hade velat säga samma sak så vi hade kunnat få ett lyckligt slut, men då hade jag verkligen ljugit och trampat ännu mer snett. För hur gärna jag än känner suget att lova henne guld och gröna skogar så vet jag att jag aldrig kommer infria det. Då kommer jag tappa intresset som jag gjort så många gånger förr.

Jag är bitter för tillfället

För tillfället får jag uppbåda all min kraft till att hålla mig lugn och inte ta några impulsiva beslut som jag sedan ångrar. Jag är riktigt arg men också väldigt besviken och sårad. Jag kan inte riktigt förstå dessa känslor fullt ut. Jag har sagt till C flera gånger senaste året att det är svårt för mig att förhålla mig till henne då jag inte känner någon tillit till henne. Hon har blivit som jag. Jag har känt att hon inte har haft några betänkligheter i vems säng hon ligger. Det var inte länge sedan hon låg i min. Jag kan inte klandra henne, det var så jag levde mitt liv innan men det är inte så jag vill ha det nu. Jag känner att hon helt tappat omdömet men säger jag det låter det bara bittert. Jag har upplevt det som att hon kan ställa sig på alla fyra och det spelar ingen roll vem av oss som blir pappa. Det har inte känts bra för mig. Jag vet inte om hennes ex vet vad hon sysslat med men det tror jag för han är inte dum. Jag undrar hur han tänker som är villig att ta tillbaka henne för typ 10:e gången efter att hon tidigare varit hos mig. Självrespekten lyser uppenbarligen med sin frånvaro på flera håll.

I stunder känner jag mig riktigt omogen och vill verkligen förstöra för henne, vilket jag lätt skulle kunna göra genom att kontakta hennes svartsjuka ex och förmodligen blivande kille igen, men det är då det är oerhört viktigt att jag tillämpar alla de verktyg jag fått under mina kurser och visar att jag förstår hur de ska användas. Jag vill inte sjunka till hennes nivå, det vet jag, men när egot får för mycket utrymme så kan vad som helst hända. Så jag måste försöka var fokuserad på vad som händer inom mig och inte agera på första impuls. Jag måste behålla min konflikt för mig själv så får hon ansvara för sin. Jag ska inte lägga över min ilska och besvikelse på henne. Jag får lösa min del på egen hand. Det skulle dessutom framstå som en aning dubbelmoral med tanke på hur jag behandlat henne genom åren.

Det känns så klart kasst att jag inte kan använda ord som respektlös, svekfull och lögnaktig till henne. Det skulle klinga så oerhört illa och falskt i min mun. Så jag får tiga istället och smaka egen medicin. Men jag kan agera annorlunda än henne efteråt. Jag kan visa för mig själv att jag är mer i balans än henne. Vid ett tillfälle när jag inte ens hade bedragit henne så önskade hon att jag skulle dö och liknande. Jag fick aldrig ens ett förlåt efteråt.

Idag har jag inte hört ett ljud från henne efter att jag skickat mitt sms igår kväll. Jag vet inte om hon skäms eller om hon förväntar sig att jag ska höra av mig. Jag var och la hennes nycklar i brevinkastet tidigare idag så egentligen behöver jag inte ha något mer med henne att göra. Jag tycker hon är oerhört feg som inte vågar ta kontakt med mig men det förvånar mig inte. Det var likadant senast hon blev ertappad med handen i kakburken. Jag tycker det är märkligt hon inte lär sig, jag har kommit på henne några gånger och likaså hennes ex. Men det verkar inte ringa några väckarklockor alls hos henne. Men det säger så klart en del om mig och den andra killen som tillåter det att hända. Detta är en sån otrolig soppa att det inte är klokt. Det är snudd på komiskt med alla turer som varit.

Så klart känns det trist att det ska behöva ta slut så här men kanske är det nödvändigt för att vi båda ska gå vidare. Vad som stör mig är att jag blir avundsjuk på henne för att hon får en relation och sexliv. Det är helt galet, för det kunde jag haft med henne om jag velat men jag har hela tiden stört mig på så många saker med henne. Hennes övervikt, gnällighet, oreda, vekhet, egoism men mest av allt hennes bekvämlighet. Inga charmiga egenskaper så jag förstår varför jag passat fastän jag haft chansen.

Jag är bitter av att ha blivit avvisad, för det är så jag upplever det just nu även om det är jag som har skapat denna situation. Men det är viktigt att jag behåller bitterheten här på min blogg och försöker uppföra mig väl i verkliga livet. Ingen vinner något på pajkastning. Det slösar bara energi som jag kan ha till något bättre. Hon är inte värd det.

Golfrundan idag gick inte bra men det var ganska väntat med tanke på att jag inte var särskilt avslappnad. Nåväl, jag spelade ensam och fick njuta av värmen och solen.

Så trött på lögner

Igår var en märklig dag och inte särskilt upplyftande. Men efter omständigheterna känns det ok. Jag sov inget vidare i natt men det var inte så märkligt med tanke på vad som hände. Jag hoppas jag kan fortsätta som jag mår nu, det kunde varit avsevärt värre.

Det började med att jag var på dejt med en tjej jag hittat på en kontaktsida. Vi möttes vid Ribersborg och fikade tillsammans. Det var en trevlig fika och jag tyckte tjejen var trevlig och rolig. Jag trivdes i hennes sällskap. På bilderna var hon riktigt söt och i verkligheten såg hon helt ok ut. Hon var en person jag gärna hade träffat igen. Men jag kände även om vi hade trevligt att hon verkade en aning obekväm med det faktum att hon var längre än mig, hon hade högklackade skor på sig av nån anledning när vi sagt vi skulle ta en promenad vid havet. Men hon kom direkt från jobbet så det var förmodligen anledningen även om jag trodde man bar fotriktiga skor med hennes yrke. Det är möjligt det berodde på något helt annat än min längd, det är ju helt och hållet min fundering och den blir så klart starkare när jag ser det som ett handikapp. Hon kanske inte tyckte jag såg bra ut, var tråkig eller något helt annat.

Hur som helst skickade jag ett mess till henne lite senare på kvällen där jag skrev att jag hade haft det trevligt och gärna träffades igen då jag tyckte hon var rolig och charmig. Jag fick då ett ärligt svar tillbaka där hon skrev att hon hade haft det trevligt men att hon inte kände det hon behövde för att vilja träffas igen. Det tycker jag är schysst även om det inte är kul att höra. Det gjorde mig besviken och jag fick så klart vatten på min kvarn att jag inte kommer träffa någon och att min sista chans till familj och barn är C. Såna tankar är inte bra. Jag svarade henne att jag uppskattade hennes uppriktighet och önskade oss båda lycka till framöver. Finns ingen anledning att vara otrevlig för att hon inte gillade mig.

Nu över helgen har C varit i Madrid med en gammal vän och även om jag ibland undrade om det var sant lät jag det bero. Jag tänkte hon kanske åkte med sitt ex men slog bort den tanken. C och jag har haft en del kontakt på senare tid och vi hade även sex för någon vecka sedan, då hon skulle visa sina tacksamhet för några tjänster jag gjort henne. Jag tyckte hennes sms från Madrid var kortfattade men la ingen större vikt vid det. Igår under dagen var jag hemma hos henne och la ett vykort innanför dörren som hon skulle få när hon kom hem. Det var en speciell inbjudan där jag tyckte hon och jag skulle fira min födelesdag med sex och där hon skulle vara min sexleksak. Jag vet hon gillar sånt och även jag så klart. Jag förstår dock inte hur jag tänker för jag har lovat mig själv att vara ärlig och sann mot själv men ändå gör jag så. Kortet lämnade jag nån timme innan jag skulle på dejt. Efter dejten kände jag att kortet var en dålig idé och åkte hem till C och tog tillbaka det. Sen, och detta är helt galet, ångrade jag mig en gång till, och åkte dit och la tillbaka det. Då hade klockan blivit rätt mycket och hon borde egentligen kommit hem. Ytterligare ett tag senare åkte jag tillbaka och tog kortet för andra gången. Helt snurrigt. Jag tror jag mest ville kolla om hon kommit hem. Jag såg att hennes bil stod på gatan men den hade hon låtit stå medan hon var bortrest. Strax efter kl. 22 skickade jag ett sms där jag önskade henne välkommen hem och frågade om det var skönt att vara hemma igen. En halvtimme senare fick jag ett mycket kort svar där hon svarade att det var skönt och att hon skulle lägga sig. Det var förmodligen skrivet i all hast  då det var felstavat och så kortfattat, antagligen var hennes ex på toaletten eller liknande. Jag gillar inte mina stalkerfasoner men jag cyklade över till C och där var kolsvart som tidigare och inga gardiner nerdragna. Jag insåg då att hon ljög om var hon var. Jag skickade bara ett kort sms där jag skrev att det var dags för oss att börja vara ärliga mot varandra och att detta började bli tjatigt.

Jag förstår inte varför jag blir så upprörd att hon ljuger när jag själv ljugit för henne så mycket och även gör det fortfarande eftersom jag inte berättar att jag söker tjejer på nätet. Vår relation är väldigt oklar och det skapar mycket oreda. Jag förstår inte hur jag kan känna mig avvisad av detta då det är jag som under 9 års tid avvisat henne. Hade jag velat ha en relation och bildat familj med henne har jag haft hur många chanser som helst.

Jag har tidigare skrivit att jag tror på tanken att man får vad man förtjänar, dvs det du sänder ut kroppsligt är också vad du attraherar. Därför tycker jag nu i efterhand att det var självklart att Miss Orange och jag träffades utifrån hur jag mådde då. Jag har faktiskt aldrig tänkt samma sak kring C, och när hon och jag träffades mådde jag egentligen sämre. Det får mig att sätta saker i perspektiv. Våra roller har varit omvända de jag och Miss Orangen hade tillsammans.

Jag kan nu också se att jag aldrig känt samma tillhörighet och sammanhang med C som jag t.ex. kände med mitt ex A och hennes familj. Med A och hennes familj fick jag det jag aldrig hade haft innan. Därför trivdes jag där som fisken i vattnet tills det helt plötsligt började hända en massa tråkiga saker i mitt liv, varav en hel var saker som jag inte kunde råda över. Jag kan nu se att senast jag trivdes med min tillvaro och kände någon varaktig glädje och harmoni var i min relation med A. Sedan dess har det varit en enda stor flykt och jagande efter glädje som jag till stor del fått genom sex.

Jag känner mig villrådig och rädd men inser samtidigt att det enda rätta nu är att bryta kontakten med C hur skrämmande det än är på många sätt. Jag måste cykla över till henne, för vilken gång i ordningen, och slänga in hennes nycklar i brevinkastet. Sen får det vara över. Jag kan inte ha henne som en back-up för sex, sällskap, låtsasflickvän osv när det passar mig, när det inte är det jag vill. Men mitt ego säger så klart någon annat, att jag ska hålla fast och kämpa vidare så jag inte blir ensam. Jag måste dock vara modig och ärlig mot oss båda och mitt beteende är inte särskilt respektfullt mot vare sig mig själv eller henne. Vill jag få det liv jag säger att jag vill ha måste jag vara tydligare med mitt agerande och även sätta gränser både mot själv och andra. Jag måste behålla min energi och fokusera på saker som får mig glad. Det är att vörda.

Jag kämpar vidare

Hemkommen från min kurs i Stockholm och full av nya insikter. Det var en lärorik helg för att inte tala om utmanande och tuff. Jag har verkligen varit modig och blottat mig, och det har även övriga gruppen. Det är kul att se hur alla jobbar och blir mer klara över vad som behövs för framtiden. Vi har jobbet mycket med framtida mål, det som vi kallade önskvärt läge. Vi har även arbetat mycket med intern kommunikation, vilket var intressant och nyttigt. Roligast av allt var dock att coacha varandra. Det var nervöst till en början men samtidigt också oerhört lärorikt. I den situationen lärde jag mig mycket om att vara i stunden och enbart lyssna på den andra personen. Det är dock väldigt svårt att inte ställa frågor som kan tolkas som råd. Vi hade dock observatörer (vi turades om att vara det) som gick runt för att kolla hur samtalen flöt på och som direkt kunde bryta om de ansåg att det inte handlade om coaching.

Jag har ofta nämnt på kursen att det är glädje och mening med livet jag söker. En av coacherna tyckte det var för diffust som mål och bad mig precisera och med lite hjälp insåg jag att målet var att jag vill ha en relation med en schysst tjej. Så jag arbetade med att skapa en drömbild av en tjej och hur vårt liv såg ut tillsammans. Jag berättade även om mina problem med internetdejting och att jag känner mig desperat som vill ha en relation. Jag nämnde även att jag tycker det känns futtigt, gnälligt och patetiskt att stanna upp hela min tillvaro och inte ta för mig av livet, bara för att jag saknar en relation. Dessa negativa ord vände vi till några mer positiva som kändes bättre; betydelsefull, förnöjsam och verklig. Det är ok för mig att vilja ha en relation och hitta ett sammanhang. Jag vill känna kärlek och närhet. Det är många fler än jag som vill det. Alla vill vi ha en tillhörighet. Det lutar åt att jag kommer skaffa mig en sida på en betal-kontaktsida. En av tjejerna på kursen tyckte jag skulle göra det, hon hade träffas sin kille på en sådan.

Det har varit tufft att inför tjejer förklara mitt nuvarande läge och än mer mitt tidigare liv, men jag gör det ärligt och öppet, och får på likvärdigt sätt tillbaka deras bakgrund och framtidsmål. Det är stort. Vi spelar verkligen med öppna kort. Det är som vi har vår egen frizon, vi kursdeltagare och coacherna, där vi alla förstår varandra och vill samma sak. Här pågår inga spel, det är bara respekt och tillit till varandra, eller vördnad och varande som var ledorden i helgen.

Jag stod emot länge men gav vika till slut

Sov väldigt oroligt i natt, kanske berodde det på att jag kom i säng om möjligt senare än vanligt. Släckte nog inte lampan förrän 04:00. Hade lovat C att hon kunde ringa mig på morgonen om hon behövde skjuts till tåget, hon skulle vidare till Kastrup och sedan Madrid. Så det var kanske vetskapen att hon kunde ringa mig som delvis störde, jag hade även lagt in telefonerna i sovrummet för att höra det i så fall. Jag vaknade till av ett sms på morgonen från C, där hon skrev att hon var på väg. Det var dessutom städdag på gatan utanför så där väsnades det friskt medan det borstades rent och snyggt. Jag vaknade helt genomsvettig, så det faktiskt var äckligt. Kanske är det slutfasen på en infektion jag nog har gått och burit på eller så är det Voxran som gör sig påmind. På spinningen idag kändes det för första gången på väldigt länge som att jag hade mer att ge. Det är ett bra tecken, då våren har varit enorm tung träningsmässigt. Kanske att det har vänt nu.

Har haft en obestämd klump i magen större delen av dagen och har tänkt att det beror på att antingen att a) Voxran börjar kicka in och jag upplever något nytt som känns obekant och får mig att bli rädd eller b) att den facebook profil jag skapade igår inte var så lyckad trots allt. Jag har varit emot fb hela tiden men största anledningen har varit att det inte kändes rimligt att ha en profil utifrån hur jag levde tidigare med mina lögner. Det hade blivit för mycket frågor hur jag än hade gjort. Det blev också en principsak att stå emot. Jag har tidigare haft mycket konstiga principsaker för mig men har nu försökt att tona ner det så gott det går.

Nu sitter jag på fb och försöker hitta runt så gott det går. Jag kollar på folks bilder och alla ser så glada och lyckliga ut och det får mig att känna mig avundsjuk. Samtidigt inser jag att alla lägger in glada bilder i sina album, det är ju självklart, och att det även finns baksidor, men att dessa inte redovisas i några album. Tanken med fb för min del nu är att utöka mitt sociala nätverk men jag känner samtidigt inget behov av att bli vänner med folk som jag inte bryr mig särskilt mycket om. Men det är kanske där jag måste ändra mig, det är kanske där jag möter det otippade och nya, som jag så väl behöver. Jag får dock erkänna att jag blev glad när jag såg aktiviteten på min sida men det är en fåfäng bekräftelse som dessutom kommer avta när det blir en vardag. Då kommer jag antagligen bli besviken när uppmärksamheten försvinner.

Imorgon ska jag gå delmoment 2 i kursen i personlig utveckling i Stockholm, och tills dess hade jag som ”hemläxa” lovat att skapa mig ett fb-konto. Det hann jag alltså precis. Jag var ute i sista stund som jag ofta är. Men en del andra saker jag också lovade har inte skett till hundra procent men jag har ändå skött mig bra. De två största punkterna var att skapa ett fb-konto samt att börja med medicinering för att få mina kemiska balanser i ordning och det har jag tagit tag i även om effekterna av Voxran nog lär dröja.

Jag känner en viss oro att det ska blir rörigt med C på fb, jag vet inte om det är så smart att vi blir vänner, för jag tror inte jag vill se hennes framtida uppdateringar när vi går skilda vägar. Det blir för jobbigt och påminner mig om vad jag kunde haft.

Dessutom förmodar jag att när jag minst anar det, så kommer Miss Orange helt plötsligt stirra på mig med sin bild när jag kollar någons vänner-lista. Jag har åtminstone så mycket självbevarelsedrift, åtminstone än så länge, att jag inte beger mig till hennes sida och stalkar. Det skulle göra för ont. Det är i alla fall det jag är rädd för. Jag blir helt konstig bara jag ser någon på stan som påminner om henne på något sätt. Jag gillar inte det. Känns som jag är i en känslig fas där jag vill ha närhet, och jag vet att jag älskade att få ligga nära henne, gärna sked, och bara vara nära. Då var vi så inslingrade i varandra att det var som ett garnnystan. Jag saknar det. Så det gör ont. Jag känner mig så sanslöst ensam och jag tror fb kommer få den känslan att öka snarare än att avta. För jag pumpas bara med lyckliga parbilder. Det påminner mig för mycket om min egen situation. Men nu är jag med tillsvidare.

Andra dagen med Voxra

Andra dagen med Voxra och jag kan inte påstå att jag märker några större skillnader men det står också att det kommer att dröja.  Har googlat en hel del i olika forum och kanske har jag omedvetet börjat känna diverse biverkningar efter att ha läst inläggen. Men rent generellt tycker jag mig märka en viss pigghet på kvällen/natten när jag ska lägga mig. Känns lite som att jag har hög puls. Jag har även vaknat tidigare på morgonen än jag är van vid, men det kan bero på helt andra faktorer. Tycker mig även märka en viss oro i kroppen, en slags lätt ångest. Men om det beror på medicinen eller på vad jag läst på diverse forum är svårt att säga. Jag får helt enkelt slappna av och sluta känna efter så mycket. Effekterna kommer tids nog, likaså eventuella biverkningar.

Tydligen ska Voxra också medföra dämpad sexuell lust, jag läste något som beskrevs som sexuell dysfunktion. Det kan bli intressant att se hur det påverkar mig. Förvisso är mitt sexliv obefintligt men rimligtvis borde jag märka någon slags skillnad. Jag hade nog mått bra av att inte tro att sex är lösningen på mina problem.

Oavsett vad som händer framöver är jag glad att jag vågar prova, det vore toppen om Voxra kunde ge mig lite gratisskjuts på vägen. Finns ingen anledning att göra tillvaron onödigt komplicerad. Än så länge har jag bara delat med mig till några få utvalda att jag äter medicinen men jag tror inte det beror så mycket på skam utan att jag mer vill se hur det går. Får jag positiva effekter kommer jag säkert dela med mig.

En hälsning jag gärna hade sluppit

Hade hoppats jag skulle slippa en födelsedagshälsning från Miss Orange i år och var nöjd när så inte blev fallet. Tänkte inte så mycket på det men kunde likväl inte släppa tanken helt. Men jag borde ha kommit ihåg att hon sällan kom ihåg rätt datum. Så en dag sent kom en oskyldig hälsning. ”Grattis på födelsedagen i efterskott! Hoppas du har det bra.”. Direkt när jag ser hennes nummer i displayen på min telefon känner jag ett omedelbart obehag. Jag blir helt kall.

Vet inte varför hon hör av sig men antagligen kände hon sig ensam på kvällen och ville kolla om hon kunde få någon reaktion från mig. Se om jag levde som hon brukade säga. Men för mig är det inte värt det. Jag blir bara trött och besviken. Hon har fortfarande stor påverkan på mig. Jag förstår inte hur hon kan komma på tanken att höra av sig överhuvudtaget när jag bett henne flera gånger att låta mig vara ifred. Dessutom med en hälsning som är en dag sen. Jag tycker bara det är fullständigt respektlöst. Då borde hon ha insett, när hon satt ensam på sin kammare, att hon inte behövde skicka nån hälsning alls. Det hade jag uppskattat avsevärt mer. Det hade varit en bra gåva från henne till mig. Bättre än nåt konstigt påslakan jag fick vid ett tillfälle. Minns jag tyckte det var bortkastade pengar då jag aldrig skulle använda det och hon inte hade några pengar. Jag lyckades få henne att ge mig kvittot och så fikade vi för pengarna istället.

Det handlar inte om att hon är sen att gratulera, hade det varit en vän hade jag inte brytt mig alls, men med henne är det speciellt och väcker mycket olustiga minnen. Dessutom har vi ingen relation numera, vi är ingenting för varandra, varken vänner eller ovänner. Vi är historia, det som tillhör det förflutna.

Under våra år tillsammans träffade hon sällan rätt på min födelesdag, antingen var det för sent eller för tidigt. Utom vid ett tillfälle, då var vi ute och åt en födelsedagsmiddag. Som avslutning på middagen, fick jag en annorlunda dessert, hon ville göra slut. Förvisso är det en födelsedag jag inte kommer glömma men av helt fel skäl. Hon var då inne i en av sina perioder när hon var väldigt provocerande och skulle ifrågasätta allt. Jag tyckte hon blev väldigt obehaglig när hon var på det humöret. Antagligen berodde det på stort bekräftelsebehov. Jag minns hur ledsen jag blev. Idag förstår jag inte hur jag stod ut med mycket av det som hände. Idag hade jag inte accepterat det. Det går framåt för mig trots allt. Jag ser att mitt värde och självkänsla har ökat.

Tungt Göteborgsvarv men kul ändå

Sprang Göteborgsvarvet denna helg för tredje gången. Så idag är jag stel värre i benen. Att ta sig för massa aktiviteter är inte aktuellt när man går som man har skitit på sig så det gäller att inte ge sig ut på för mycket äventyr. Vetskapen att det kommer vara än värre imorgon skänker klen tröst. Av egen erfarenhet vet jag att träningsvärken alltid är värst dag två. Men det är det värt för som alltid var det en kul upplevelse att springa loppet, det är en riktig folkfest. Jag imponeras av alla funktionärer som hjälper till och hur smidigt all logistik fungerar. I år var det runt 58 000 deltagare. Det är helt galet. Det är folk i alla åldrar som deltar. Halva nöjet är att titta på allt folk. Det finns många kämpar. Dessutom är det många som klär ut sig i festliga utstyrslar. Jag såg tre brandmän som sprang i dräkter och tuber. Det kallar jag järngossar. Sen är kul med allt folk som följer loppet längs med banan och hejar på, samt banden som står och spelar. Det ger alltid extra energi. I år hade arrangörerna dessutom utökat antalet vatten- och energidryckdepåer tror jag, det kändes som de kom väldigt tätt åtminstone. Kanske en lärdom från förra året i så fall då många kollapsade av värmen.

Sedan jag sprang Gbg-varvet och Broloppet förra året har jag haft en del problem med benhinnorna och jag har besökt en sjukgymnast. Min löpträning har så klart blivit lidande av detta. Men sedan årsskiftet har jag börjat träna mer normalt igen och jag har hela tiden kört konditionsträning i form av spinning under tiden. Dock har jag hela tiden tyckt att det har känts trögt för mig. Min vanliga löprunda som är på cirka 12 km har gått långsammare än vanligt. Det känns som min kropp inte riktigt orkar. Det har känts frustrerande och jag har även kunnat notera en liten viktuppgång hos mig som inte berott på ökad muskelmassa. Snarare har jag tryckt i mig för mycket sötsaker. Tror det har varit lite av en tröst nu när jag inte längre tröstar mig med sex och andra beteenden. Jag har alltid varit en godisråtta men tidigare har det bara gått rakt igenom kroppen men nu med ökad ålder har det börjat fastna. Det känns som jag måste styra upp detta en aning för jag blir inte glad av det jag börjar se i spegeln. Samtidigt vill jag inte vara för hård mot mig själv då detta samtidigt är en del i att åldras men jag vill inte heller skylla på det. Jag vill vara rädd om min kropp, både för mig själv och även en framtida partner. Jag vill ha en attraktiv kropp. Den ska bära mig länge till och då vill jag inte den ska belastas i onödan av skräpsaker.

Uppladdningen inför årets lopp hade alltså kunnat vara avsevärt bättre särskilt som jag fick en lättare förkylning/infektion  förra helgen och som förmodligen inte är helt ur kroppen än. Efter 11km var min energi helt slut och jag hade dessutom riktigt ont i baksidan av ett lår som också spökat tidigare under våren. Tankar kring att bryta fanns men jag bet ihop, ville inte ge upp. Jag tror inte jag hade blivit gladare av att kliva av. Men det var tufft att springa en mil när kroppen inte samarbetar. Eftersom jag fick en bra tid förra året hade jag placerats i en tidig startgrupp men i år blev det en mental nackdel då alla sprang om mig. Det var åtminstone så det kändes. Det är alltid mer positivt när jag känner att jag springer om andra.

Vanligtvis när jag springer har jag 5 delmål enligt följande:
1. Att överleva
2. Att ta mig runt utan att stanna eller gå
3. Ta mig under 2 timmar
4. Ta mig under 1.50 timmar
5. Ta mig under 1.45 timmar

Jag har klarat alla delmålen vid två tillfällen och vanligtvis brukar jag klara 1-4. I år fick jag min sämsta tid någonsin som landade på 1.57. I tokvärmen förra året fick  jag 1.49 och Broloppet en månad senare sprang jag på 1.44. Fast det är ett annat lopp förstås. Jag blev besviken över min tid men samtidigt är tiden helt i paritet med min löpning detta år, det vill säga segt och tungt. Tiden återspeglar verkligheten, det måste jag inse. Jag är dock stolt att jag tog mig runt och ska nu försöka bygga vidare på detta så jag kan nå ner till ”vanliga” resultat igen. För jag tvivlar starkt på att det skulle bero på ålder. Jag tror det är mina vanor som behöver ses över. Det var lite av en prestigeförlust initialt att få sämre tid än en vän som jag åkte upp med men sen insåg jag att det var tramsigt. Jag slog några andra vänner med god marginal ändå. Samtidigt är jag glad att tävlingsinstinkten ändå finns hos mig så jag inte blir helt menlös och beige, och nöjer mig med vad som helst.

Som tröst idag unnade jag mig med en brunch på Metro där jag satt och svullade i mig massa gott i sällskap med en bakfull vän. Vi hade olika motiv till att dynga i oss maten. Jag tror min ömma och värkande kropp uppskattade det.

Första dagen i mitt nya liv

Livet börjar vid 40 sägs det. Vilken floskel skulle jag sagt innan men nu är det ett faktum. Fyllde 40 år för några dagar sen. Får försöka bruka allvar med att få det liv jag önskar och anser mig förtjäna. Jag har inte nått dit riktigt än.

Jag fick i alla fall en bra födelsedag. Spelade först en runda golf med en vän i underbart väder, och senare på kvällen möttes vi upp för att äta på Debaser. Då dök ytterligare några vänner upp som en överraskning. Jag blev riktigt glad, det värmde. Jag bjöds på god mat, svalkande dryck och trevligt sällskap. Kan inte bli bättre än så.

Jag anser ha gett mig själv bra förutsättnignar för att få en bra tillvaro framöver. Jag går fortfarande  i terapi och deltar även i en kurs i personlig utveckling som jag hoppas ska generera mycket gott för mig gällande välmående, trivsel och glädje, men också förhoppningvis för framtida yrkesval. Från och med idag har jag även börjat äta medicinen Voxra. Jag fick den utskriven till mig i torsdags men har väntat fram till idag då jag inte ville störa mina förberedelser för Göteborgsvarvet som jag deltog i igår. Ville inte heller börja äta den på min 40-års dag, det kändes på något sätt deprimerande.

När en av mina coacher först föreslog ”lyckopiller” kände jag mig instinktivt förolämpad. Det skedde under kursen i Stockholm. Jag kände mig som en 40-årig loser som behöver äta tabletter för att må bra. Jag kan tycka att jag skulle gjort det för länge sedan i så fall och inte nu när saker mer börja falla på plats. Men samtidigt kan jag se hur jag ofta känner mig låg på energi och saknar glädje och mening. Men sen insåg jag att det kanske är så att den kemiska balansen i min hjärna inte är som den ska och då kanske detta hjälper. Förhoppningsvis får jag lite hjälp på traven i min strävan att få ett behagligt liv. Jag behöver fylla på mina depåer och inte arbeta i uppförsbacke som en av mina coacher sa.

Jag pratade med några av kursarna om det och det visade sig att det var fler som åt liknande mediciner och alla var nöjda med resultatet. Jag har alltid hyst lite agg mot medicin oavsett vad det gällt, men det är nog mer pålagor jag fått under min uppväxt än mina egna åsikter. Varför ha ont om det går att lösa? Jag har inte löst så många problem på egen hand än så länge. Bättre att ta hjälp om det finns. Jag har varit villig att gå i terapi och även kurser i självhjälp för att må bra så varför inte prova detta tänkte jag. Jag har inget att förlora, medicinen är inte beroende framkallande och skulle det bli konstiga biverkningar får jag helt enkelt sluta. Jag har svårt att se några negativa konsekvenser. Jag vill vara modig och prova.

Jag nämnde en del av mina farhågor för en läkare jag pratade med men blev trygg i det han sa. Jag nämnde även Miss Orange och alla hennes tabletter som hon åt. Hon hade en hel lite låda full av tabletter. Dessa mixade hon dessutom efter egen förmåga när hon fick sina perioder och ansåg sig veta bättre än läkarna. Läkaren konstaterade torrt att jag inte kan jämföra mig själv med en borderlineperson med diagnoser. Dessutom ska inte jag äta den typen av preparat och jag ska inte ha en massa olika sorter utan en enda.

Jag kan se att jag är lyckligt lottad som hela tiden får möjligheter till lösningar, både terapi och kurser, och nu medicin. Jag vågar be om hjälp och är villig att ta emot den som ges. Självklart är jag tacksam att jag har de ekonomiska resurser som ibland krävs men det har jag skapat själv genom mina jobb. Nu provar jag något nytt, kanske kan det skänka mig den glädje och mening jag saknar. Kanske behöver det bara ske lite justeringar i min hjärna för i grund och botten går det verkligen ingen nöd på mig men jag har osedvanligt svårt att uppskatta det jag har. Jag tar det mesta för givet istället för att stanna upp och njuta och det är synd. Något som ger mig glädje är åtminstone min motorcykel. Jag skrattar fortfarande varje gång jag sätter mig på den. Känslan är fortfarande att det är helt galet. Nytt hastighetsrekord är 174 km/h, då pumpade adrenalinet.

Jag väntar på dominoeffekten

Befinner mig i Stockholm för att gå min kurs i personlig utveckling. Första dagen var lika pirrig som senast. Några av deltagarna känner jag igen från förra kursen i vintras men några nya ansikten fanns det också. Det blir säkert en bra grupp av detta också. Vi mjukstartade lite idag men hann ändå blottlägga en hel del rädslor och problem. Vi påbörjade även arbetet med att skapa oss en bild av drömläget för framtiden, vi spånade fritt hur vi ville att vår framtid skulle se ut. Min målbild får ett eget inlägg tror jag. Jag blev överraskad själv att det inte var särskilt högtflygande eller orealistiska saker jag önskade mig. Mycket handlade om känslor kring att trivas och må bra. Visst är det trist på ett sätt att jag inte svävade i väg fullständigt men samtidigt känns som jag vet vad jag behöver för att må bra.

Jag har känt mig lite skeptisk senaste dagarna inför kursen men det är mina rädslor som talar, för när jag väl är på plats känner jag mig trygg även om rädslorna ibland försöker förstöra det positiva jag känner. Jag behöver verkligen fylla på mitt lager med positiv energi och det känner jag att gör. Jag blir direkt modigare även om det avtar när jag kommer hem. Då kommer tankarna och maler att jag inte duger, räcker till eller klarar av det. Men jag måste lita på det jag känner. Känna tillit till mig själv. Magkänslan för kursen är bra. Jag hoppas den kan leda mig vidare. Jag kan ibland känna att jag är nära ett genombrott, det är inte så mycket som behöver hända eller förändras. Det är några viktiga och avgörande punkter som fattas men om dessa faller på plats tror jag det medför synergieffekter, fler brickor faller på plats av bara farten helt enkelt. En dominoeffekt.

Jag tror jag skulle må bra av en relation med en tjej jag trivs tillsammans med däremot är det inte helt hälsosamt att tro att den ska förändra hela min värld. Som det är nu så får det lite väl stor betydelse, jag går i baklås och det hämmar mig. Men det är lätt hänt att det blir så när jag saknar något. Under en kort tid när jag var arbetslös för många år sedan fick pengar och status en liknande ställning men när jag väl fått ordning på den biten så var pengar och materiella ting mindre värda. Det jag saknar höjer jag till skyarna. Men visst vore det underbart med en sommarromans med sex, närhet och heta känslor.

Jag har också mer och mer börjat inse att jag nog behöver göra ett karriärsbyte för att må bra, eller åtminstone se över möjligheterna att hitta en bra bisyssla. Jag kan inte hänga upp tillvaron på att jag har mycket ledighet och tjänar hyggligt. Jag behöver få utlopp för vissa kreativa behov som inte når dagsljus där jag befinner mig. Det känns som jag kastar bort något jag inte kan definiera fullt ut. Jag skulle vilja jobba mot människor på något sätt men vet inte riktigt hur och på vilket sätt. Jag har funderat lite på att bli coach men först måste jag bli hel själv innan det ens är möjligt att fundera vidare på det. Jag har börjat i lightversion med 14-åringen jag träffar och agerar vuxenkompis till. Fortlöper det väl kommer jag nog gå vidare på något sätt. Andra tänkbara mål är att bli knattetränare i nån bollsport och att bli spinninginstruktör. Det skulle vara olika sätt där jag får omgående feedback på min insats och jag kan mäta om folk uppskattar det jag gör. Vad som dock är bra med mitt nuvarande yrke är att det ger mig möjlighet att prova mig fram på min fritid.

Rent generellt behöver jag få in mer glädje, skratt och kärlek i mitt liv. En livsgnista som får mig att känna att livet är meningsfullt och roligt. Jag tror kursen kan bidra med att ge mig nödvändig input till det.

Kärlekskrank och missmodig

Att leva sant och ärligt mot sig själv är mycket svårare än vad jag trodde det skulle vara. Jag vet vad jag behöver för att må bra, likväl sysselsätter jag mig med saker som inte är konstruktiva. Det är svårt att byta livsstil, jag faller enkelt tillbaka till gamla mönster och beteenden som jag provat tidigare och som inte för något gott med sig. Jag vill så gärna våga släppa taget och möta något nytt men det känns som jag skulle behöva starta om mitt liv helt och hållet för att det ska vara möjligt. När jag leker med den tanken så vet jag faktiskt inte vad jag skulle ta med mig från dagens liv. Jag kan inte påstå att jag är särskilt nöjd med många val som jag gjort de senaste 10-15 åren. Mycket av valen har varit passiva och fega. Jag trivs inte särskilt väl med mitt jobb även om det ger mig mycket fritid. Jag tror jobbet förstör mina möjligheter att hitta en flickvän. Jag har märkt att en del tjejer backar när de hör vad jag sysslar med. Jag trivs inte heller med den machokultur som råder inom den bransch jag jobbar. För tillfället är det väldigt ovisst och jag undrar om jag ens har ett jobb kvar till jul.

Jag vet till stor del vad jag behöver göra för att må bra. Men jag får inte tummen ur. Jag blir rädd och missmodig och börjar tänka i katastrofbanor. Jag kommer aldrig träffa en tjej som jag kommer gilla. Jag kommer få ”leftovers”. Såna tankar skapar mycket obehag i kroppen. Jag har redan ångest för mitt jobb, min ålder, min längd och mina sexuella preferenser, jag behöver inte fler bördor att bära på.

Jag förstår inte hur jag ska träffa någon som passar in i min bild. Jag vill inte vara tillsammans med någon som har några bokstavskombinationer eller diagnoser, inte heller någon överviktig person. Jag vill ha en smal och frisk tjej som jag trivs med både till sätt och utseende, och som tar mig för den jag är. Hon bör också vara sexuellt openminded. Denna tjej har jag haft en gång, mitt ex A, men dessvärre slarvade jag bort henne.

Nu tycks det dock var helt omöjligt att hitta en till som henne. Kanske har min bästa tid varit. En sån tanke får mig inte precis att jubla. När jag får dessa panikkänslor får jag för mig att C trots allt är bra för mig. Då tycker jag det är bättre att jag är med henne än ensam för resten av mitt liv. Så klart är det enormt destruktivt att tänka så för en relation som baseras på ”i brist på annat” kan aldrig må bra. Då är det bättre att jag är ensam. Men det törs jag inte. Som en följd av det är jag villig att kompromissa om det som är viktigt för mig, och bara få utvalda delar av det jag behöver, dvs. sex. Så då försöker jag få uppmärksamhet på nätet på helt fel sätt och av helt fel tjejer. Allting blir bara snurrigt, nedåtgående och slutar med besvikelse och uppgivenhet. Det i sin tur leder till att jag känner en behov av att trösta mig själv och så är jag tillbaka där jag startade. Jag vill ta mig ur detta destruktiva kretslopp. Jag tror att om jag fick en sund relation med en tjej skulle jag kunna komma vidare men jag klarar det inte på egen hand. Jag saknar någon trygg person att hålla i handen för av någon anledning duger uppenbarligen inte jag själv. Jag kan inte tolka mitt beteende på annat sätt.

Jag skulle behöva byta ut min vänskapskrets så jag fick lite fler singelvänner. Jag behöver få in friskt blod i min omgivning för jag är helt säker på att det är i vardagliga livet det är störst chans att möta någon trevlig och vettig tjej. De flesta av mina vänner lever i relationer med flickvän/fru och barn, och tyvärr finns det inte mycket singlar i omlopp där. Annars hade det varit en möjlighet. Jag tror att det är i utkanterna av sina bekantskapskretsar det är störst möjlighet att träffa någon. Ett annat troligt ställe skulle vara ens arbetsplats med tillhörande after work men dessvärre existerar det inte i min bransch. Jag får börja gå på after work själv tror jag. Men det känns desperat och patetiskt.

Jag tror dejtingsidor på internet i nuvarande form har spelat ut sin roll. Alla jagar vidare i tron att gräset är grönare och vågar därför inte satsa på en person utan uppträder bara flyktigt. Det leder ingen vart, det blir bara deppigt och destruktivt. Folk säger dom vill ha relationer men likväl vågar dom inte när möjligheten ges. Alla dessa rädslor som hämmar oss.

Jag trodde det hade vänt för mig efter nyår, jag var pigg och såg möjligheter och kände tillförsikt. Nu känns det som jag åter har blivit den rädda och fega person jag inte gillar att vara. Jag läser dokument jag skrivit tidigare om förändringar jag ska göra men ingenting har hänt och då är en del skrivet för 5 år sedan och ännu längre tillbaka. Jag vet vad jag behöver göra men gör det likväl inte. Frågan är om jag är helt korkad eller vad det beror på att jag helt ignorerar det som är bäst för mig själv. Jag verkar vilja leva som en martyr och förstöra mitt liv helt och hållet. Jag vet jag bara har ett liv och att jag borde vårda det ömt, istället kastar jag bort det fullständigt och tiden glider mig ur händerna. Jag vet det beror på tankefel jag gör, för inget är definitiva sanningar. Det är så sorgligt och onödigt. Jag borde bara slappna av, njuta av stunden och förlita mig på att det ordnar sig men det är svårt när jag hör klockan ticka. Hade jag haft en positiv livssyn och trott på att det skulle ordna sig hade tillvaron varit avsevärt enklare. Jag undrar vems pålagor som gett mig denna negativa bild av tillvaron.

Jag känner mig kärlekskrank. Det enda jag vill är att bli älskad och få älska. Jag vill ha och ge närhet. Jag vill känna glädje och mening med mitt liv. Det skulle räcka oerhört långt för mig. Jag vill det så mycket att det värker i mig. Förmodligen får det mig att framstå som desperat, för jag tror det lyser igenom. Jag vill kunna vara ärlig om vad jag önskar men då skrämmer jag tjejer och så måste jag spela spel som jag varken vill delta i eller förstår. Ja jösses, vilken soppa.

Det går att köpa glädje

Jag brukar säga att det inte går att köpa glädje för pengar, däremot underlättar pengar tillvaron. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig längre till det efter att jag har köpt en mc. Det känns helt overkligt och är sanslöst kul. Det är lite 40-års-kris varning på köpet men till mitt försvar får sägas att jag tog mitt mc-kort för 7 år sedan. Det tog bara lång tid innan jag fick tummen ur. Märkligt nog tajmande det med stundande födelsedag.

Det var trevande och nervöst i början, men också mycket kul. Det var första gången jag körde sen jag tog mitt körkort. Mest av allt känns det helt galet, men på ett positivt sätt. Jag kollar bilder på mig själv och bågen varje dag, likaså går jag ut och beundrar den och tänker ”shit, det är min hoj, detta är helt galet” och så skrattar jag för mig själv.

Åtminstone tillfälligt gick det att köpa glädje för pengarna. Bäst av allt var också att jag fått börja fundera lite kring mitt resonemang kring pengar. Jag har ofta snålat med pengar och ansett att det är viktigt med en buffert. Det anser jag fortfarande men jag måste också leva och unna mig upplevelser. Vad har det för betydelse om jag har en massa pengar på hög om jag plötsligt skulle dö imorgon. Det är bättre om jag lever livet medan det fortfarande pågår och jag kan ta för mig saker. Framtiden är ett senare problem att oroa sig för. Det löser sig då.

Skulle jag plötsligt ångra mitt köp, eller få akuta pengaproblem av någon anledning, så har jag inte bränt mer pengar än själva värdeminskningen, det är ju inte hela beloppet som hojen kostade som går upp i rök. Jag har nu tydliggjort den skillnaden för mig själv. Således har jag fortfarande en del pengar buffrade inte bara på konton och fonder, utan även i bil och mc, då jag betalat dessa kontant. Pengarna går tillbaka till mig om det kniper.

Så klart haltar mitt resonemang en del eftersom jag är lyckligt lottad att ha ett hyfsat bra betalt jobb och dessutom kunnat lägga undan lite pengar genom åren. Jag har dessutom haft en generös omgivning. För en person som inte har pengar och/eller jobb blir verkligheten helt annorlunda. Då har man helt andra värderingar och förhållningssätt till pengar.

Pengar har underlättat min tillvaro denna gång då jag kunde köpa mig en mc, och den får mig att känna glädje och skratta. Nu gäller det bara att jag är försiktig när jag är ute och kör i trafiken så inte skrattet fastnar i halsen.

Sommarlust

Jag är osäker på hur jag mår. Det verkar som jag är nära ett genombrott för att må bra. Dock känns det väldigt osäkert, precis som att gå på tunn is. Det kan sluta hur som helst. Det går så snabbt att sänka mig själv.

Kanske är det solen och värmen som får mig på gott humör. Dock har jag en del som får mig att bli nedstämd. Hela mitt förhållningssätt till C är komplicerat och energislösande. Vi hamnar i gamla roller omedelbart och det är enbart destruktivt. När vi försöker prata om det så blir det konstiga diskussioner som jag inte förstår. Så klart är jag partisk och bara ser till mig själv men jag upplever det som att hon saknar självinsikt och är helt ovillig till egen förändring. Det mesta verkar vara mitt fel när jag hör henne argumentera. Jag tror det bästa är om vi helt säger upp kontakten med varandra under en period för att sedan se vad som händer. Kanske är det möjligt för oss att vara vänner i framtiden men jag är osäker på om det är intressant. Det får tiden utvisa i så fall.

Jag tror värmen har väckt mina lustar till liv så nu vill jag verkligen ha en sommarromans med allt som hör till med hångel, bad & strand, nakenbad, utflykter, uteserveringar, picknickar osv. Tyvärr har jag inte vågat exponera mig på nätet i den utsträckning jag hade önskat så jag sitter kvar på samma gamla sajt som gjort mig desillusionerad. Jag har förvisso fått kontakt med en jättesöt tjej där som verkar väldigt trevlig men det är en lång väg att vandra. Jag har en tendens att bli missmodig och inte tro på mina möjligheter på grund av saker jag fått för mig i mitt huvud.  Inte blir det bättre av att jag är så trött på alla spel och koder på nätet, det vore bättre om folk var ärliga och berättade vad dom önskade. Nu blir det någon slags ovisshet där ingen vågar vara sig själv upplever jag det som. Förmodligen i rädsla för att inte duga.

Detta har gjort att jag har känt mig deppig och uppgiven, vilket i sin tur har resulterat i att jag har upplevt en oerhört sexuell frustration. Som en konsekvens har jag gjort en del sexanspelningar till C som jag tycker var väldigt onödiga. Jag har gjort henne några tjänster som i mitt tycke har varit på gränsen att begära lite väl mycket med tanke på vad hon själv skulle erbjuda sig att göra för någon annan. Jag har därför antytt att hon kan tacka mig genom att betala i natura, vilket hon inte varit sen att acceptera. Dock har vi inte kommit så långt och jag ska försöka att inte fastna i det uttjatade spåret. Jag hade även en sexdejt inbokad med en gift kvinna jag träffat tidigare men den rann ut i sanden. Jag var villig att prova det mest för att testa mig själv och se hur jag skulle reagera, men att det inte blev av var nog trots all det bästa som kunde hända för mig. Tanken var att vi skulle haft en minst sagt perverterad tillställning, scenarion och spelregler var redan klara. Det hade utökat mitt sexuella CV men det känns bra ändå.

Jag behöver få in mer glädje i min tillvaro, jag känner att jag skrattar för lite. Jag har lyckats lite grann genom att bli vuxenkompis åt en 14-årig kille som bor i ett av Malmös ytterområden. Han är svår att ha att göra med men det är ändå kul och givande. Han får mig att se nya saker och tänka utanför boxen. Det är bra för mig. Vi har bara träffats ett par gånger än så länge men förhoppningsvis kan vi växa oss starka tillsammans.

Till helgen börjar en fortsättning på den kurs i personlig utveckling som jag gick i vintras. Jag ser fram emot att gå den. Den kan nog vända rätt på en del tankefel jag gör för tillfället. Jag har tyvärr varit bekväm en längre tid med att jobba med mig själv i den utsträckning som behövs för att gå vidare. Jag har inte heller besökt mina coacher i Malmö på ett bra tag. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla mönster så fort jag känner mig ledsen. Jag saknar modet att sträva mot det nya eller kanske att jag inte vågar släppa taget om det gamla. Hur som helst tröstar jag mig med fel saker, sötsaker och porr/onani.

Jag måste ta itu med båda, jag känner framför allt att jag tappat i kondition och hållning, vilket har fått mig än mer nedstämd, och så är den nedåtgående spiralen i full gång. Porr och onani går i perioder men det vore bra att komma från den biten också. Den får mig bara att fokusera på sex, när det egentligen är närhet, värme och kärlek jag behöver. Jag behöver självklart sex också men inte enbart, jag vill uppleva helheten.