Mind the gap

För en tid sedan var jag i London. Det var helt fantastiskt, som alltid. Jag gillar verkligen den staden. Denna gång hann jag med att gå på fotboll, se en musikal och shoppa en del. Jag har fortfarande inte fått se en vinst med Arsenal så jag får ta en resa till London till hösten igen. Tredje gången gillt hoppas jag. COYG!

Nu har jag sett de flesta sevärdheter i London som jag är intresserad av att se så det är skönt att bara strosa runt och kolla läget. Ta tunnelbanan till nån station och kliva upp och se hur det verkar där. Verkar det trist tar jag mig bara någon annanstans.

Denna gång bodde jag på samma hotell som när jag var där med C hösten 2010. Jag trodde det skulle kännas märkligt men det var inget som störde mig alls. Däremot tyckte jag det var trist att inte ha någon att dela upplevelsen med. Jag trivs bra i eget sällskap och få göra saker i eget tempo men visa saker, som att t.ex. äta och se en musikal är roligare om man är två tycker jag.

Jag skulle verkligen vilja träffa en tjej som jag kan dela saker med men tyvärr hittar jag inte den typen av tjejer. Jag hittar mest deprimerade och arbetslösa tjejer, som t.ex. borderlinetjejen och hon i Hbg. Då blir det svårt att göra saker tillsammans när man är i helt olika faser i livet. Jag har varken råd eller är intresserad av att betala för en annan människas liv och leverne. Jag kan gärna bjuda på fika eller middag ibland men inte hela tiden. Jag vill kunna unna mig annat för pengarna. Dessutom blir det ingen bra balans när bara en person har pengar. Jag skulle inte själv vilja att någon betalade allt för mig för jag skulle bara känna en jobbig tacksamhetsskuld, hur välmenat det än var.

Där jag befinner mig nu har jag inte tålamodet att vänta in en tjej så hon får ordning på sin tillvaro. Då får jag söka mig vidare istället. Någonstans måste det finnas en tjej som är stabil, har ordnad ekonomi och som är sexuellt openminded. Frågan är bara var jag ska hitta henne. Jag tycks hela tiden leta på fel ställen.

En bra 40-års present

Jag kom hem från London igår kväll efter en långweekend där. Det var precis som i höstas en helt fantastisk resa, men denna resa som jag gjorde på egen hand var snäppet bättre. Det var en tidig 40-års present till mig själv. Det var också första gången jag reste själv på en planerad resa, om jag bortser från när jag var utbytesstudent i USA som 18-åring. Jag räknar inte heller mina minisemestrar i Asien, då jag stannat kvar några dagar efter jobbet.

Jag flög från Kastrup kring lunchtid på torsdagen och trots SAS-reklamen om att vara världens mest punktliga flygbolag så var vi 45 minuter sena. Jag tog snabbtåget från Heathrow till Paddington, vilket passade perfekt då det var där jag bodde. Väl på hotellet insåg jag att det var ett riktigt skithotell jag bokat, faktiskt sämre än jag räknat med. Lätt att bli vilseledd av bilder på internet. Hotellet från i höstas var dessvärre fullbokat för det var annars väldigt prisvärt. Jag gick till receptionen för att byta mitt rum, och efter att ha fått ett nytt och besiktat det, valde jag ändå det första. Men eftersom jag inte skulle mer än sova på hotellet valde jag att släppa besvikelsen. Hotellets läge var perfekt med nära avstånd till tunnelbana, butiker och restauranger. Jag kunde även förvara min väska där efter att ha checkat ut på söndagen så en del positiva saker fanns trots allt. Frukosten som ingick i priset åt jag första morgonen sen skippade jag den. Den tilltalade mig inte alls, dessutom var det enklare att köpa mig en vattenflaska och baguette/sandwich att förtära på tunnelbanan. Det var godare och så vann jag lite tid så jag kunde sova längre.

Första kvällen gick jag och såg musikalen We Will Rock You av Ben Elton och baserad på Queenmusik. Jag hade tänkt köpa biljett hemifrån men när jag väl kom mig för att göra det kvällen innan var det för sent. Men jag hittade en billig biljett i en av alla biljettluckor kring Leceister Square. Jag förstår inte hur alla går runt men musikaler är en stor grej för turister i London. När jag var där i höstas med C såg vi Priscilla, Queen of the Dessert. Den var kanske bättre rent storymässigt men musiken var så klart bättre denna gång då jag alltid gillat Queen.

Fredagen startade jag med en rundtur på Emirates Stadium, Arsenals hemmaplan. Jag hade bokat denna guidade visning hemifrån då jag inte fick biljett senast jag var i London. Det var en underbar tur för mig som hängiven Arsenalsupporter och fotbollsintresserad. Jag fick massa matnyttig information och tog mycket bilder. Galnaste informationen var att det fanns årsabonnemang som kostade drygt 150 00 pund om året, men då ingick förvisso ett programblad värt 3 pund! Säkert hälften av deltagarna i gruppen, kanske 20 personer, var skandinaver. På eftermiddagen gled jag runt kring Liverpool Street och senare Covent Garden, Soho och Oxford Street och spenderade lite pengar. Många av mina favoritmärken har butiker där så det gäller att hålla i plånboken.

Senare på kvällen var jag på metallkonsert i Kentish Town, på The Forum. Jag hade av en slump sett att ett band jag gillar skulle uppträda i London medan jag var där så jag hade fixat biljett i förväg. Det var en suverän konsert och jag var riktig nöjd. Det var så bra så jag fick gåshud emellanåt. Bandet körde en turné med en gammal skiva som fortfarande är fansens favorit.

Lördagen ägnade jag jag några timmar åt att glida runt i Camden Market som jag tycker är väldigt mysigt, det är kul att strosa runt och kolla i butiker och stånd samt provaäta en massa olika godsaker. Senare på dagen var det dags för hela resans begivenhet, att få se en fotbollsmatch med Arsenal. Tyvärr var det en riktig skitmatch, och jag fick dessutom problem att komma in på arenen med det kort jag hade fått skickat till mig i förväg från den svenska biljettförmedlaren. Jag blev utkastad från arenen och vakterna tog mitt kort. Jag lyckades dock lösa situationen genom att köpa en biljett utanför, men det var inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag har pratat med biljettkillen och han har lovat att ersätta mig för utläggen. Men trots en dålig match och problemen att komma in så var det en enorm upplevelse. Det är alltid en mäktig upplevelse med fullsatta fotbollsarenor.

På söndagen cruisade jag runt lite överallt och hann bland annat med att ta mig till Abbey Road och korsa världens förmodligen mest kända övergångsställe, där både Beatles och Red Hot Chili Peppers blivit fotograferade. Jag gjorde som alla andra turister där och såg till att få en bild tagen när jag korsade gatan. Bilisterna verkade rätt härdade.

Överlag hade jag en väldigt skön resa men det var mycket minnen som väcktes till liv. Jag kände mig ensam och önskade att jag hade kunnat dela allt det jag såg med en annan person. Men när jag hade chansen i höstas tillsammans med C så gick inte det så bra heller.  Det var mycket som påminde mig om resan i höstas, restauranger och butiker vi besökt, personer vi sett som fortfarande fanns på samma ställen osv, och så klart fick det mig att tänka på C. En del av den resan förstördes av det faktum att Miss Orange hörde av sig medan jag var där och då blev jag helt uppjagad, vilket i sin tur drabbade C. Denna gång hörde inte Miss Orange av sig men hon fanns ändå i mina tankar på grund av det som hände senast, och även för att det nu gått cirka 2½-3 månader sedan hon senast hörde av sig, dvs. den intervall då hon brukar höra av sig. Det gäller för mig att släppa det. Det är dumt att oroa  sig för något två gånger. Det får jag ta om det händer.

Resan till London fick mig att inse att jag kunde gjort så mycket annorlunda senast när jag var där med C. Förhoppningsvis kan jag ta med mig det i framtiden så jag inte upprepar samma misstag. Det är dumt att ödsla tid på gnäll och frustration när man har möjlighet att ta del av en så underbar stad som London. Jag älskar staden och det känns som jag kommer åka dit ganska snart igen. Jag trivs verkligen där, och jag har av någon anledning dessutom haft tur med vädret. Det känns som ömsesidig kärlek.

Zurück bleiben, bitte

I förra veckan var jag i Berlin för att lära mig tyska. Det var jobbet som betalade, vilket var schysst. Jag var på en intensivkurs där jag tillbringade hela dagarna tillsammans med en lärare utan möjlighet att smita undan. Så från 09:30 till 15:30 manglades jag i tyska. I övriga klassrum satt det elever från hela världen men jag körde solo tillsammans med min lärare. Egentligen hade jag två stycken lärare, en som hade förmiddagspassen och en som tog hand om eftermiddagen. Jag beundrade verkligen deras tålamod som inte bröt ihop över min förmåga, eller snarare oförmåga, med tyska språket. Kursen var suverän och jag har lärt mig en hel del. Lärarna pratade tyska med mig ca 95% av tiden, resten var på engelska för att förklara. På eftermiddagarna var jag rätt mör när jag lämnade skolan men likväl ville jag ta mig an Berlin så mycket jag bara kunde när jag var där på besök.

Jag fick helt klart mersmak över staden, så jag ska försöka ta mig dit igen när det blir varmare och inte behöver känna stress över någon tyskkurs. Då kan jag också ta del av Berlins omtalade nattliv som jag passade på denna gång.

Under min vistelse hann jag besöka tre museum, vilket är mycket för mig, men det var trevlig och intressant. Jag var på Mauer-, DDR- och Judiska muséet. Alla hade med delningen av Berlin att göra på ett eller annat sätt, utom möjligtvis det sistnämnda. Jag var även och kollade riskdagshuset även om jag inte fick gå upp i kupolen på grund av terrorhot. Jag besökte så klart Brandenburger Tor, Potsdamer Platz, Check Point Charlie, Olympiastadion och andra kända platser samt tog en sväng upp i TV-tornet för att kolla utsikten. Men det bästa var nästan när jag besökte Ritter Sport butiken, där det var möjligt att tillverka sin egen smak på chokladen. Jag nöjde mig dock med att fika där samt köpa lite choklad. Jag åt även en curry wurst på ett ställe som enligt uppgift skulle ha den bästa, stället hette fantasifullt nog Curry Wurst 36. Den smakade bra även om det kanske inte var någon favorit. Det coolaste jag såg i Berlin var trafikljusen, Ampelmann, som härstammade från DDR. Figurerna är mycket roligare och tydligare i sitt budskap.

Under min vistelse var jag inneboende hos en tysk kvinna i hennes lägenhet. Tanken var väl att jag skulle prata tyska med henne men då hade det inte blivit mycket konversation. Vi pratade engelska och hon var riktigt trevlig. En väldigt bohemisk tyska som nog hade rökat på en del genom åren. Hon bodde en bra bit från skolan så varje dag tog jag U-bahn till skolan men det funkade riktigt bra. Oavsett tid var där aldrig någon överdriven trängsel som den jag till exempel upplevt i London och Barcelona. Nu ekar det ”Einsteigen, bitte! Zurück bleiben, bitte!” i mina öron. I en dröm häromkvällen drömde jag till och med att jag satt i skolan i Berlin och lärde mig tyska. Undra om jag kan sätta upp det som övertid?!

Även om resan till Berlin var fantastisk på alla sätt och vis störde det mig att jag la ner alldeles för mycket tid på att sakna någon att dela upplevelsen med. Jag gick och funderade på vilka ställen som C och Miss Orange hade besökt då båda hade varit där det senaste åren. Det var nära några gånger att jag tog kontakt med C men jag sansade mig och det är jag nöjd med nu efteråt. Jag tycker det är frustrerande att när jag får en världsstad till mitt förfogande så fokuserar jag mer på det saknade sällskapet än att ta för mig av det som bjuds. Det är inte alla jobb som betalar en resa med uppehälle till Berlin. Men jag försöker att ha en accepterande hållning. Den senaste tiden har varit en aning tuff, och det är då mitt behov av umgänge är som störst. Förhoppningsvis vänder det snart igen.

London Calling

Var på weekendresa till London nyligen med C och det var en helt fantastisk stad. Senast jag var där var jag 15 år gammal och var på språkresa. Då stressade vi oss genom en massa sevärdheter minns jag. Jag vet inte varför jag det tog sån lång tid att göra ett återbesök. Tanken har funnits många gånger, särskilt som jag är ett stort Arsenal-fan. Men jag har valt andra alternativ, kanske för att London ligger så nära och inte låter så exotiskt.

Hur som helst stortrivdes jag, vi bodde på ett schysst hotell med bra läge i Kensington. Vi hade tre minuters gångväg till två olika tunnelbanelinjer och ett rikt utbud av mat och affärer utanför dörren. Tack vare ett suveränt erbjudande från SAS Eurobonus kostade mig flyget knappt någonting så resan blev inte dyrare än vad jag gjorde den till med lite onödig shopping. Enda besvikelsen var att jag inte lyckades få tag i biljett till Arsenals hemmamatch, fick inte heller tag i biljett till guidad tur på Emirates Stadium, arenan där laget spelar numera. Jag var däremot i området och kollade både nya och gamla arenan och upplevde lite nostalgi på Arsenalmuseet.

I övrigt hann vi med att åka flodbåt, se Towern och Buckingham Palace och alla sevärdheter runtomkring med Big Ben osv. Vi åkte både dubbeldäckare och en massa tunnelbana (The tube) och fick höra mind the gap ett antal gånger. Vi strövade genom Hyde Park, gled runt på Camden Market och Portabello Roadmarket, fick uppleva bra shopping kring Covent Garden, Soho och Oxford Street. Så klart hann vi även med att se en musikal, C valde föreställning, och det blev Priscilla, ökendrottningen. Hon är förtjust i glamour och flärd och omger sig med en hel del gayvänner. Showen var kul och det var härlig stämning i kvarteren i West End. Besökte även Hard Rock Café, då det har blivit en ”grej” för mig att göra det i städer där det finns. Jag köper dock inga souvenirer får jag säga till mitt försvar men jag gillar deras dryckes- och matmeny.

London var grymt och min plan är att göra ett återbesök nästa vår igen och då ska jag se Arsenal så lyckan blir fullständig.

Att balansera på tunn linje

Jag har varit matt och dränerad på energi sedan min mormors död. Det var så pass tungt att jag tog ledigt en vecka från jobbet, bara för att få en längre ledighet. Det blev min räddning och gjorde att jag orkade ge mig iväg till Barcelona,vilket jag hade planerat i någon månad. Det var skönt att få komma till värmen och glida runt i nästan en vecka. Det kändes lyxigt och oerhört rättvist. Jag var dock tvungen att ta ledigt från mitt resesällskap då jag kände att orken började tryta. Men i mitt eget sällskap lyckades jag ladda batterierna lite grann. Jag hyrde cykel och for runt och kollade sevärdheter i min egen takt. Jag har alltid gillat att cykla, det ger mig en frihet som är svår att definiera. Jag blir lätt uttråkad av att gå. Barcelona var en helt fantastisk storstad, det är lyxigt att kunna kombinera både storstads- och strandliv i samma paket. Som sportintresserad fick jag även tillfället att se både Barcelona och Espanyol spela på plats, det var mäktigt. Jag och min vän bodde väldigt nära Rambla, vi bodde på en risig tvärgata, där ”egenföretagarna” stod i hörnet av vårt hotell. Oavsett tidpunkt på dygnet fick vi avböja sexuella inviter. Det blev lite tjatigt efter ett tag. Vårt hotell höll ingen högre klass, vilket förklaras av omgivningen. Men det var centralt beläget och det var det viktigaste.

Hemma igen från Barcelona gick jag till mina coacher för att vrida rätt skallen. Kände att jag började tappa fokus och få fel prioriteringar. Det hjälpte som alltid att träffa dem. Efteråt kändes det positivt. Det är märkligt och otäckt hur lätt det är att tappa koncentrationen. Att bygga upp något stabilt tar lång tid, att rasera går i blixtens hastighet.

Så fort det går trögt för mig så blir sex så oerhört mer intressant. Jag har suttit på sajter som inte är att rekommendera, dock har jag besinnat mig och inte fallit tillbaka i gamla mönster men jag har känt suget. Jag antar det är som att sluta röka. Det är som att balansera på en ytterst tunn linje. Tankarna kommer att jag ska skita i allt och bara vara destruktiv och knulla. Då gäller det att verkligen bita ihop så jag inte försätter mig i en riktigt usel situation. För hur dåligt jag än mår, skulle jag må ännu sämre efteråt. Jag vill inte svika mig själv och omgivningen när jag verkligen försöker få rätt på min tillvaro. Det känns bra att kunna betrakta mig själv och se hur jag agerar när det är motigt. Det gör det enklare att förhålla sig till det och förklara vad som sker. Jag kan se nu att jag har kommit en bra bit på väg sedan förra julen. Då hade jag löst mina problem genom att trösta mig med sex.

När jag var som mest tom på energi så hörde så klart Miss Orange av sig på sms, jag blev riktigt arg, ledsen och besviken. Som vanligt ville hon inget annat än att få någon reaktion från mig. Tyvärr kunde jag inte bara ignorera henne även om jag försökte initialt. Hennes påverkan på mig är för stor. Jag skrev ett mail till henne och förklarade hur hon sårade mig genom att höra av sig och sedan dess har jag inget hört. Kanske gick mitt budskap fram, eller så slänge hon det utan att läsa. Det kvittar, så länge jag får lugn och ro. Det hon sysslar med är mental terror. Men hon är oförmögen att förstå det. Det är förmodligen hennes diagnoser som spökar eftersom hennes meningslösa kontaktförsök kommer i intervaller på 2-3 månader.

När jag känt mig så här tom har dessvärre min träning blivit lidande. Vanligtvis brukar jag alltid kunna träna, oavsett hur jag mår, men jag har haft en överbelastning i ena benet, vilket hämmat mig en del och som jag också kunnat ha som ursäkt. Det stör mig något enormt när min träning inte fungerar, jag blir lättirriterad och stingslig. Jag avskyr också att se och känna  hur kroppen tar stryk. Nu har jag dock börjat styra upp det igen och det är positivt. Får hoppas det bara rullar på framöver, min träning är viktigt för mitt allmänna välbefinnande.

Att placera någon på piedestal

Jag har ofta en tendens att placera tjejer på piedestal så de blir ”untouchable”. Det gör inte livet enklare för mig när de är orörbara och ofelbara. Nya tjejer som kommer in i mitt liv jämförs direkt med den jag för stunden höjt till skyarna. Det blir orättvist och komplicerat för alla parter.

Från början var det mitt ex A som hamnade på piedestal och där finns hon fortfarande. För i mina ögon är hon fortfarande så nära perfekt någon kan bli även om hon så klart hade sina brister. En sån tjej lär jag aldrig hitta igen. Jag är ok med att hon befinner sig där. Men det innebär inte nödvändigtvis att jag inte kan vara lycklig och trivas lika bra med en annan tjej. Den nya tjejen kanske har andra egenskaper som jag värdesätter ännu högre.

Hur Miss Orange hamnat på piedestal kan jag däremot inte riktigt förklara förnuftigt för mig själv. Det är inte bra och stör mig eftersom det är fel och hindrar mig. Så klart vet jag att hon har många goda egenskaper och jag har även fått erfara dessa under korta perioder. Dock är det ett faktum att jag ytterst sällan upplevt någon större glädje tillsammans med henne mer än korta ögonblick då hon har fått mig att känna mig speciell. Det har mest handlat om olust- och obehagskänslor och svek. Jag har fått mycket konstigt uppförande genom åren som fått mig att må dåligt. Jag har egentligen inte fått något av mina behov tillgodosedda mer än mitt sexbehov. Det var det vi gjorde bra ihop. Jag minns med vemod bilderna på min näthinna när vi hade sex hur fokuserade och besatta vi var. Det var sällan glädje inblandad utan bara djurisk kåthet. Så klart fanns ett och annat leende och skratt men inte alls på samma sätt som mellan C och mig. C och jag har mixat värme, ömhet och djurisk kåthet på ett helt annat vis. Det har varit på ett sunt sätt även om min ångestdämpning och verklighetsflykt funnits där i bakgrunden men inte så utpräglat som med Miss Orange.

Jag vet inte vad jag ska tro om C längre. Nånstans har jag känslor för henne, annars hade jag inte umgåtts med henne i 8 år. Men jag vet också att jag hela tiden sökte mig till andra tjejer. Jag trodde hela tiden att nästa tjej skulle göra att jag kunde släppa taget om allt det som varit och att jag skulle kunna gå vidare i tron att allt skulle bli bra. Det är att verklighetsfly och inte se sitt eget ansvar. Mitt bagage vid tidpunkten var för tungt, allt kändes förljuget och oäkta. Jag behövde göra upp med mig själv och mitt förflutna för att kunna komma vidare men det fattade jag inte då. Den processen har jag gjort till stor del nu även om arbetet pågår för fullt och kommer fortsätta då det är en färskvara.

 Jag har bjudit in C till mitt nya liv men precis som med Miss Orange tycks hon vara rädd för den ”nya” jag. Innan, när allt har varit förljuget mellan oss, har hon alltid velat starta en tillvaro med mig men nu när vi äntligen skulle kunna börja något ärligt då vill hon inte utan börjar spel och försätter sig i en situation så vi hamnar i omvända roller utifrån hur det var innan. Det är helt snurrigt. Idag skickade jag ett sms till henne att vi måste diskutera vad ärlighet betyder för oss båda. Jag tyckte det var ett bra och ärligt sms som inte bör förstöra henne semester. Jag bad henne bara fundera på vad ärlighet betyder och att vi ska prata om det sen.

Jag behöver veta hur hon resonerar kring det för ska hon fortsätta med sitt dubbelspel blir jag tvungen att lämna henne. Jag pratade med mina coacher om det idag, eller egentligen bara den ena av dem då den andra var på semester. Han gav mig värdefulla uppslag om hur jag skulle hantera en konfrontation med C. Det blev min läxa till nästa gång att fundera på hur jag vill lägga upp en diskussion kring ärlighet. Jag kan inte nog beskriva hur bra jag tycker dessa två coacher är. Jag är jävligt lyckosam som fått möjligheten att träffa dem.

Som det är nu vet jag inte riktigt var jag står med C och jag hamnar i ett slags vakuum. Jag kan inte påbörja en sorgeprocess förrän något är definitivt. Nu finns det bara en gnagande ovisshet. Jag saknar henne nu när hon är bortrest och jag tyckte på första gången på länge att hon var vacker när hon var hos mig i förra veckan och vi sedan hamnade i säng.

Bara för att hon inte kunde sätta gränser med mig tidigare innebär det inte att jag tänker göra samma sak med henne. Jag måste tänka på mig själv och vad som är bäst för mig. Vill hon inte ge oss en ärlig chans måste jag bearbeta det och även gå vidare. Jag har inte mer tid i mitt liv att leka bort.  Jag har redan lagt ner för många år på att hitta mig själv och ta mig dit där jag är idag. Jag tycker jag är modig som vågar ge C den bekräftelse jag gör. Det hade varit lättare för mig att bara dra och inte erkänna något av mina misstag med henne men istället lyfter jag på alla lock och blottar mig. Jag är villig att ge vår relation en ärlig chans för jag har sett så många detaljer hos henne som jag gillar för att det inte ska var värt det. Men risken finns att hon trots det avvisar mig, precis som Miss Orange gjorde, även när jag blottat mig helt. Så klart kommer det bli en rejäl käftsmäll för mig om det händer för då blir det svårt för mig att tro på att jag ska vara ärlig och ge folk en chans. Men händer det får jag ta den situationen då. Då var det inte rätt tjej och relation för mig trots allt. Då hade hon helt plötsligt kommit i otakt med mig och snurrat in sig för mycket i lögner. Jag vill bara dansa i takt med en tjej, istället för att hela tiden trampa varandra på tårna.

Min coach sa även nåt intressant som jag inte tänkt på angående Miss Orange och det är att hon förmodligen har mig på någon slags piedestal också för varför skulle hon annars höra av sig till mig med jämna mellanrum. Jag måste ha gett henne något som hon emellanåt vill ha och saknar. Jag tror det är mer än sex även om jag vet hon behövde det jag gav henne på den punkten med vår bdsm. Jag tror jag stod för en slags trygghet och ordning som hon saknade i sin egen tillvaro. Ibland gick jag för långt i min iver att hjälpa henne men ibland var jag bara ett bra stöd och jag tror det är det hon saknar mest. Men det skulle hon aldrig erkänna eller ens förstå. Hon saknar den kärlek jag visade henne, hon var inte van vid det från sin uppväxt. Likväl är det samma kärlek och omtanke som hon är livrädd för.

I helgen var jag en sväng på Möllevångsfestivalen, då sprang jag in i en tjej, L, som  jag hade en destruktiv relation med för ca 4-5 år sedan. Jag vet jag placerade henne på piedestal och var den jag jämförde alla med. Jag tyckte hon var rolig, häftig och sexig och bra att prata med. När jag såg henne nu, undrade jag mest hur jag hade tänkt. Det var oerhört skönt för mig att komma till den insikten för hon har jagat mig länge. Nu såg jag henne för den hon var och det var en lättnad. Gräset är inte grönare på andra sidan men jag behöver blir överbevisad emellanåt. Annars glömmer jag bort det.

I behov av terapi

Det är tur jag har min samtalsterapi i dag. Det var ett bra tag sedan jag var där och mina tankar snurrar runt. Det har varit påsk, jag har varit bortrest och även jobbat dessförinnan så tiden har runnit iväg. Jag är inte riktigt redo att stå helt på egna ben än känner jag. Jag tror våren och spirande känslor också påverkar mig. Jag skulle så gärna vilja ha en tjej att dela sommaren med. Det är den tid på året jag tycker är jobbigast att vara ensam vid sidan om större högtider. Jag arbetar med att roa och vara snäll mot mig själv men även jag behöver värme, närhet och någon att interagera med. Jag behöver social input helt enkelt. Det har gått så pass lång tid att jag inte kan se det som ett självändamål längre att vara ensam. Jag behöver inte lida eller straffa mig själv. Träffar jag någon ny måste jag bara försöka se till att vara ärlig och hålla mig till en person åt gången. Är inte första personen rätt så istället för att skaffa mig ytterligare en vid sidan om som tidigare så avslutar jag först relationen med den första tjejen. Jag tror jag är kapabel att göra det denna gång.

Det skrämmer mig dock att börja söka efter en ny tjej, jag är inte ute så mycket och jag tror inte jag hittar en tjej på krogen och internetdejting skrämmer mig en aning då det delvis försatte mig i tidigare situation där jag tappade kontrollen över tillvaron. Jag är en aning lockad att söka mig till den sajt där jag träffade borderlinetjejen men just nu känns det som jag inte är redo för det. Det är en community för folk med alternativa sexuella läggningar men där också många sexmissbrukare gömmer sig. Jag är rädd att jag hamnar i dåliga vanor där. Ska jag internetdejta får det i så fall bli på mer traditionella sajter även om jag har min sexuella läggning att ta hänsyn till. Att börja leta efter en tjej som gillar bdsm är fel utgångspunkt. Bättre att allt det övriga matchar och se det som en bonus om hon även delar mitt sexintresse. En pryd tjej vet jag inte kommer fungera för då kommer jag söka mig vidare.

Just nu efter att precis ha kommit hem från min skidresa med mitt ex så saknar jag borderlinetjejen och det är helt galet, därför är jag glad att jag får prata lite med mina samtalsterapeuter idag. Vi gjorde sällan resor eller utflykter tillsammans, och reste utomlands på semester gjorde vi aldrig då hennes ekonomi inte tillät såna utsvävningar. De fåtal gånger vi var i Köpenhamn betalade jag jag för henne och då var syftet med resan sexklubbsbesök. Skidor åkte hon inte men likväl hade jag gärna åkt på skidresa med henne. Jag förstår inte hur jag tänker men jag har gått i baklås kring henne igen. Att hon är smal och mitt ex är överviktig skapar väldigt mycket märkliga tankar i mitt huvud. Det är så klart mer komplicerat än så men det känns som detta med kroppsform är väldigt viktigt för mig.

Som läget är nu saknar jag en person som är smal och ser bra ut och som hade vissa egenskaper jag gillade, men som till stor del fick mig att känna mig illa till mods på grund av sitt beteende som var relaterat till hennes sjukdom. Mitt ex har många goda egenskaper och är fullt fungerande i samhället men henne får jag inte det att fungera med. Samtidigt är jag livrädd att släppa taget om henne för då tror jag att jag kommer bli helt ensam för all framtid. Jag tänkter inte rationellt. Visst, jag skulle kunna ragga lite på internet och se om det dyker upp en bättre tjej medan mitt ex finns som en trygghet i bakgrunden men det är det mönstret jag vill komma ifrån för annars är jag tillbaka från början igen. Jag vill bara släppa alla dessa tankar men jag förstår inte hur. Hur är det möjligt?

Skön och behövlig skidresa

Då var skidresan avverkad och det var en underbar vecka med strålande väder större delen av tiden. Jag har fått bra färg i ansiktet och ser ut som en panda på grund av skidglasögon och solglasögon. Jag hade enorm tur med vädret, det var några helt fantastiska soldagar och gott om snö trots att det var sent på året. Men det var därför jag valde Frankrike, där byarna ligger högre än i övriga alpländer. Det snöade tom några dagar men eftersom solen stod på och det var plusgrader blev det rätt slaskigt på eftermiddagarna. Då gäller det att vara lite försiktig så man inte gör sig illa i den tunga snön. Jag hade bara en vurpa under resan och så klart var det när jag minst anade det. Det var i en tunnel och jag lyckades ramla när jag skulle ta ett foto. Det var efter tunneln det skulle vara avancerat enligt skyltningen men för mig blev tunneln farligast.  Olyckor händer ofta på otippade ställen och i oväntade situationer. Lyckligtvis föll jag inte så illa men jag är lite stel i nacken och hade lite ont i ryggen sista dagen i backen.

Skidåkning är annars bra träning, man är ute i friska luften och åker skidor från tidig morgon till sen eftermiddag med några få uppehåll för dryck och mat. Det riktigt brinner i låren emellanåt. Sen har man det ständiga släpandet på skidor i olika sammanhang, oftast under förhållanden då man är för varmt klädd och svettas som en galning. Men det jag eventuellt vinner i förbränning förloras i den extremt dåliga kosthållning som råder under en skidvecka där jag är som en slasktratt och trycker i mig allt möjligt som kommer i min närhet för att få energi. Det är vitt bröd, godis, chips, cola, öl, crepes osv. Jag kan inte beskylla mig själv för att ha levt sunt.

Jag är vad man kan kalla en medgångsåkare, jag älskar när det är soligt och bra snöförhållanden, då kan jag åka hur mycket som helst och är nästan som i trans. Däremot blir jag kinkig när det är dålig sikt och taskigt väder. Lyckligtvis var det bara en riktigt risig dag. Resan var med andra ord bra terapi för mig och var precis det jag behövde för att göra mig själv glad. Jag hade nästan glömt bort hur upprymd jag blir av skidåkning. Alla problem glöms bort för stunden. Nu ska jag försöka se till att det blir en återkommande årlig ritual som det var tidigare för mig.

Jag åkte med en dansk researrangör denna gång och jag är nöjd med resan men jag måste säga utan att bedriva hets mot folkgrupp att vårt grannfolk är ett märkligt släkte. Jag tycker det är högst anmärkningsvärt att två folkslag som bor så nära varandra kan bete sig så olika. Förstår inte heller hur det kan vara så svårt för danskar att förstå svenska när jag till stor del förstår vad de säger. Kanske något slags storebrorskomplex att inte vilja förstå. Nå väl, jag iakttog mest och hade trevligt trots att jag var omringad av broderfolket. Jag lyckades även lura danskarna lite och det gjorde mig extra glad. Fick med mig hem ett par pjäxor som jag hade hyrt då jag efter många år tröttnade på mina egna som jag hade med mig. Först glömde arrangören ta betalt för pjäxorna utan tog bara betalt för skidorna som jag hyrde under veckan, sen ”råkade” jag glömma att lämna tillbaka pjäxorna eftersom det var så dålig ordning och reda hos arrangören. Det hade aldrig hänt med en svensk arrangör. Jag saknar helt moral i vissa sammanhang. Jag skulle aldrig gå in i en butik och stjäla ett par pjäxor, eller något annat för den delen, men denna typ av ”tjuveri” kan jag göra utan att blinka. Det har jag gjort ett antal gånger i olika sammanhang. Pjäxorna var i gott skick, hade de varit sunkiga hade jag inte ens tänkt tanken.

Jag var lite oroad inför resan att det skulle bli rörigt med mitt resesällskap som var mitt gamla ex. Det gick bättre än jag hade förväntat mig men vi har båda bjudit till. Vi har haft några allvarliga ”prat” om oss och vi får se vad det leder fram till men jag tror det lutar åt att vi är klara med varandra. Vi är bra vänner och tycker om varandra på vårt speciella sätt men kan nog inte ha en relation tillsammans. Jag vet dessutom att hon saknar sitt ex, killen som ringde hem till mig för en månad sen medan de fortfarande var ihop. Jag kollade nämligen mitt ex mobiltelefon vid ett tillfälle under resan eftersom hennes intresse för mobilen var lika intensivt som mitt var när jag levde mitt dubbelliv. Mycket riktigt så är hon förvirrad och vill ha två killar samtidigt. Jag konfronterade henne aldrig med min upptäckt eftersom jag kände att jag kunde ha det som undanflykt i ett senare skede. Men nu har jag fått bekräftat det jag hela tiden misstänkte och jag kan inte påstå att det störde mig nämnvärt. Jag är mest besviken eftersom jag sagt till henne tydligt att jag inte vill hamna i något triangeldrama eftersom jag har fått nog av såna.

På något märkligt sätt tycker jag synd om mitt ex för jag känner igen hennes förvirring, hon har sex med mig på resan och söker och vill ha min närhet men samtidigt saknar hon en annan kille. Den situationen kommer hon inte få rätt på, jag har själv provat.

Skidresa med tudelade känslor

Jag ska äntligen iväg på min skidresa. Denna gång velade jag inte, utan slog till, och det blir till Frankrike precis som jag ville hela tiden. Jag var väldigt besviken på mig själv senast när skidresan gled mig ur händerna för att jag inte kunde ta ett beslut. Då var det inget alternativ som kändes helt hundra men efteråt kändes allt avsevärt hetare än att sitta och sura hemma, särskilt som det vid tidpunkten var då jag fick uppleva en helt galen helg med tokiga saker jag hade klarat mig väldigt bra utan. Nu ska jag iväg hur som helst och tanken var att resan själv. Det var också så jag bokade resan men med viss reservation för att det kunde följa med en person eftersom jag hade bokat ett dubbelrum.

Det är detta som nu ger mig blandade känslor, för mitt resesällskap har utökats från bara mig själv till att även inkludera mitt gamla ex som för inte länge sedan vaknade upp hos mig medan hennes pojkvän stod utanför och ringde hem hem till mig. Deras relation är nu slut.  Jag vet inte om det är en bra idé att vi reser ihop för jag anar starkt att hon ser det som en möjlighet för oss att bli ihop igen. Själv ser jag det som en resa mellan två vänner som trivs ihop och har skoj tillsammans. Dock vet jag det kommer bli komplicerat och vi kommer säkert ha sex och det kommer bara göra det ännu mer rörigt. 

Vi har en förmåga att trigga varandra sexuellt och nu är vi i full gång med snusksamtal, sex-sms och skapa upphetsande sexscenarion. Jag vet precis hur jag ska göra och vill ha det, jag är expert på det. Det känns nästan som jag har lite återfall i mitt agerande även om jag inte utövar sex för stunden. Vi gör varandra så kåta mentalt att vi båda håller på att explodera på varsitt håll. Men det viktigaste nu är att jag är ärlig och inte försätter mig i situationer som jag inte kan hantera. Därefter får vi se vad som händer. Nånstans känner jag tveksamhet om detta verkligen är vad jag vill, det tolkar jag som ett tecken på att jag börjar må bättre. Jag vill inte ljuga för vare sig henne eller mig själv. Det har gått över tre månader sedan jag knullade så det kanske börjar bli dags men det hade nog varit enklare att ha sex med någon annan än just henne. Jag hoppas detta inte blir en följetong även om jag har mina misstankar. Resan får bli avslutningen på vår relation, därefter måste vi ta ett beslut om hur vi ska göra. Jag måste hitta mod att förändra mitt liv. Jag hade behövt göra denna resa ensam för att utmana min rädslor och för att lära mig att det går att ha kul ensam, men nu blir det inte så. Istället får jag göra det bästa av situationen för jag vill inte hon ska påverkas av mina inre stridigheter.

Det bästa är att jag äntligen får åka skidor och där ska finnas sol och snö enligt rapporter så det kommer bli fantastiskt hur det än blir. Vi kommer båda vara utmattade på kvällarna efter långa dagar i backarna och friska luften. Jag ser fram emot att glida fram i backen och sedan samla energi i en liggstol medan jag solar och dricker något gott. Nice!