Tystnad

Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.

Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.

För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.

Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.

Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.

Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.

Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.

Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.

Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.

Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.

Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.

Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.

Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.

Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.

När två destruktiva personer möts

Det är märkligt när jag sitter och läser gamla inlägg om Miss Orange hur illa till mods jag blir, och likväl saknar jag henne. Fast jag kan tydligt se hur det förändras med mitt mående. Det är enklare för mig att se henne för den hon är när jag mår bättre, då är jag inte intresserad av att ha med henne att göra. Då är jag mer angelägen att vara snäll mot mig själv och må bra.

När jag cyklade till min träning idag passerade jag som vanligt den busshållplats hon använde för att ta bussen hem till Lund. Det fick mig att tänka på hur många gånger jag fått springa efter henne eller ”stalka” henne för att se vad som verkligen hände. Det var ofta, särskilt första åren, som hon bara gick utan att säga mer än ”Jag måste gå nu”. Inga förklaringar, ingenting, hon bara gick fastän hon sagt hon skulle stanna. Jag blev så klart förvånad, och även ledsen och nedstämd. Jag kan inte tvinga någon att stanna men jag funderade idag på vad det var som hände hos mig. Förmodligen påminde hennes beteende mig om mina föräldrars när jag var liten. När de skulle resa iväg och jobba fattade jag aldrig någonting, eftersom jag bara vara några år gammal och inte hade någon tidsuppfattning. Jag förstod inte varför de skulle resa bort från mig.

På samma sätt förstod jag inte varför Miss Orange skulle åka hem, och det gjorde verkligen ont i mig att hon inte kunde ge mig nån förklaring. Det är möjligt jag ändå inte hade förstått, och allt kan jag inte heller förstå, men jag tror det hade fått mig att känna mig bättre till mods om hon hade försökt. Som det blev nu väckte det bara gamla minnen som fick mig ledsen och frustrerad. Det blev som en kil mellan oss.

Jag var inte redo, utifrån mitt eget problem och mående, att hantera en personlighet som den Miss Orange hade. Jag kunde inte annat än att anpassa mig efter henne och till slut bli medberoende. Jag vågade och kunde inte sätta gränser. Förmodligen hade det inte hjälpt heller. Idag när jag mår bättre känner jag mest att jag inte hade varit villig att offra så enormt mycket energi på en person som jag gjorde med henne då. Det är helt orimligt och självutplånande. Då föll det mig helt naturligt. Dessutom skulle jag inte vilja vara med en person som jag inte kan lita på, och hon sviker såväl sig själv som sin omgivning utan att blinka. Det ingår i hennes sjukdomsbild. Det är både sorgligt och komiskt att jag en gång i tiden gjorde allt i min makt för att vi skulle ha en fungerande relation ihop. Jag förstår verkligen inte hur jag tänkte. Jag kan inte ha haft höga tankar om mitt eget värde som ville in och rota i hennes kaos. Men hennes sexualitet förblindade och lindrade. Idag kan jag se att det inte var värt det, då det förmodligen har förstört mer än att det har varit till glädje i min tillvaro. Numera är jag helt osäker på min sexualitet.

Vi upplevde sällan sex tillsammans, för henne var det ett solorace och jag vet det gjorde mig väldigt ledsen. Jag ville dela upplevelsen med henne men det fick jag inte mer än rent fysiskt. Men det är först nu senare jag kan förstå vad det var som fick mig så frustrerad, vid tidpunkten var jag ledsen och irriterad. Jag fick inte alla mina behov tillgodosedda och det gjorde ont i mig.  Jag vågade sällan ta upp det med henne och när jag försökte blev det bara fel. Vi kunde inte kommunicera med varandra utan att det blev fel. Det blev mest projektioner och pajkastning.

Jag är dock glad och tacksam mot Miss Orange, och känner en slags odefinierad värme för henne. Utan henne hade det tagit betydligt längre tid innan jag hade vågat börjat rota i mitt liv. Det behövdes nåt extremt och utöver det vanliga för att få mig att vakna och det levererade hon med råge. Hon har en stor plats i mitt hjärta men jag måste försöka komma på ett bra sätt att leva med det så det inte skapar problem för mig.

I behov av terapi

Det är tur jag har min samtalsterapi i dag. Det var ett bra tag sedan jag var där och mina tankar snurrar runt. Det har varit påsk, jag har varit bortrest och även jobbat dessförinnan så tiden har runnit iväg. Jag är inte riktigt redo att stå helt på egna ben än känner jag. Jag tror våren och spirande känslor också påverkar mig. Jag skulle så gärna vilja ha en tjej att dela sommaren med. Det är den tid på året jag tycker är jobbigast att vara ensam vid sidan om större högtider. Jag arbetar med att roa och vara snäll mot mig själv men även jag behöver värme, närhet och någon att interagera med. Jag behöver social input helt enkelt. Det har gått så pass lång tid att jag inte kan se det som ett självändamål längre att vara ensam. Jag behöver inte lida eller straffa mig själv. Träffar jag någon ny måste jag bara försöka se till att vara ärlig och hålla mig till en person åt gången. Är inte första personen rätt så istället för att skaffa mig ytterligare en vid sidan om som tidigare så avslutar jag först relationen med den första tjejen. Jag tror jag är kapabel att göra det denna gång.

Det skrämmer mig dock att börja söka efter en ny tjej, jag är inte ute så mycket och jag tror inte jag hittar en tjej på krogen och internetdejting skrämmer mig en aning då det delvis försatte mig i tidigare situation där jag tappade kontrollen över tillvaron. Jag är en aning lockad att söka mig till den sajt där jag träffade borderlinetjejen men just nu känns det som jag inte är redo för det. Det är en community för folk med alternativa sexuella läggningar men där också många sexmissbrukare gömmer sig. Jag är rädd att jag hamnar i dåliga vanor där. Ska jag internetdejta får det i så fall bli på mer traditionella sajter även om jag har min sexuella läggning att ta hänsyn till. Att börja leta efter en tjej som gillar bdsm är fel utgångspunkt. Bättre att allt det övriga matchar och se det som en bonus om hon även delar mitt sexintresse. En pryd tjej vet jag inte kommer fungera för då kommer jag söka mig vidare.

Just nu efter att precis ha kommit hem från min skidresa med mitt ex så saknar jag borderlinetjejen och det är helt galet, därför är jag glad att jag får prata lite med mina samtalsterapeuter idag. Vi gjorde sällan resor eller utflykter tillsammans, och reste utomlands på semester gjorde vi aldrig då hennes ekonomi inte tillät såna utsvävningar. De fåtal gånger vi var i Köpenhamn betalade jag jag för henne och då var syftet med resan sexklubbsbesök. Skidor åkte hon inte men likväl hade jag gärna åkt på skidresa med henne. Jag förstår inte hur jag tänker men jag har gått i baklås kring henne igen. Att hon är smal och mitt ex är överviktig skapar väldigt mycket märkliga tankar i mitt huvud. Det är så klart mer komplicerat än så men det känns som detta med kroppsform är väldigt viktigt för mig.

Som läget är nu saknar jag en person som är smal och ser bra ut och som hade vissa egenskaper jag gillade, men som till stor del fick mig att känna mig illa till mods på grund av sitt beteende som var relaterat till hennes sjukdom. Mitt ex har många goda egenskaper och är fullt fungerande i samhället men henne får jag inte det att fungera med. Samtidigt är jag livrädd att släppa taget om henne för då tror jag att jag kommer bli helt ensam för all framtid. Jag tänkter inte rationellt. Visst, jag skulle kunna ragga lite på internet och se om det dyker upp en bättre tjej medan mitt ex finns som en trygghet i bakgrunden men det är det mönstret jag vill komma ifrån för annars är jag tillbaka från början igen. Jag vill bara släppa alla dessa tankar men jag förstår inte hur. Hur är det möjligt?