Arkiv
Mer tystnad
För mig är det helt obegripligt att hon inte svarar efter sista brevet som jag skickade. Hon har nu läst det och tystnaden är lika kompakt som tidigare. Jag undrar verkligen vad som fått henne att gå så i baklås. Nu får jag känslan att hon hatar mig eftersom hon inte bara kan skicka ett sms där det står att det är slut. Hon verkar av någon anledning vilja göra mig illa. Det frustrerande är att jag inte kan komma på en enda rimlig anledning. Det finns inget giltigt skäl alls. Hon måste bara ha bestämt sig att aldrig mer kontakta mig och att jag är nåt hon måste offra för att bli lycklig i USA. Jag hade inte blivit glad av att höra det då jag har en infekterad syn på ”The great land of freedom and opportunities” men jag hade ändå fått gilla läget. Då hade jag åtminstone vetat och fått mitt avslut. Nu är det svårt att gå vidare. Jag kommer säkerligen be nån jobbkollega kolla med henne vad som hänt även om det är helt galet att jag ska behöva göra det. Jag skulle kunna skapa en hel del obehag för henne om jag vill. Jag väljer dock att inte sjunka till hennes nivå.
Kunde inte låta bli
Var ute med några vänner och hade trevligt. Vi hade ätit och hade tagit oss till ett ställe för att spela shuffle board. Plötsligt var jag tvungen att plocka fram mobilen för att kolla om hon läst mitt sista mess, där jag frågade varför hon inte pratade med mig, vilket jag kunde notera att hon gjort utan respons än en gång. Jag deppade ihop fullständigt och blev helt frånvarande. Synd eftersom det var en del nya människor jag träffade. Jag kände mig helt uppgiven och tyvärr återspeglades det i mitt beteende. Jag har aldrig varit bra på att låtsas som ingenting.
Förvisso hade jag bara druckit 3 öl men jag lackade ur fullständigt och skickade meddelandet jag filat på i en vecka. Jag borde sansat mig ett tag till men samtidigt så har jag funderat på det länge nog. Nog är nog.
Hi sweetie,
What goes around comes around
Tystnaden fortsätter med min flickvän (?) på andra sidan jordklotet. Ibland är jag riktigt bitter och förbannad och vill bara skriva en massa dumma saker som mest innefattar dvs könsord och svordomar. Dock sansar jag mig för det vill jag inte leva med i efterhand, det skulle bara ligga och skava efteråt. Jag behöver inte bete mig dumt för att hon gör det. Uppenbarligen är hon inte den person jag trodde hon var. Självklart känner jag mig lurad eftersom jag ödslat både tid och pengar på henne. Pengarna spelar mindre roll men tiden får jag inte tillbaka.
Hon gör sig påmind lite varstans på stan även om vi aldrig tillbringat tid här. Det är personer på stan som på något sätt påminner om henne med kläder, utseende, smycken, gång, hår osv. Varje gång går det ett sting av smärta genom mig.
Jag skickade ett kort meddelande igår på alla forum jag kan nå henne på, Viber, Facebook, Skype och mail. Jag skrev ”Sweetie. We both know it is time to talk n sort things out. Silence treatment n ignoring me is not the proper way. Now it is time to act like adults. Talk to me. Muuaah”
Än en gång ser jag att hon läst det och mer tystnad. Det börjar bli komiskt. Jag har faktiskt skrattat åt det någon gång och inte bara varit arg. Dock upptar hela grejen i sig alldeles för mycket tid av min tillvaro. Jag är låg på energi och mår uselt. Svarar hon inte nu, skickar jag ett brev som jag har funderat på i över en vecka nu. I nuläget är det som ett levande dokument som jag fyller på allt eftersom. Det finns inga bitterheter i det, däremot förklarar jag hur ledsen och besviken jag är på henne över hennes agerande. Jag måste skicka det för att på något sätt kunde gå vidare med detta. Annars kommer det ligga och tära hos mig en lång tid.
Idag såg jag hon var inloggad på Facebook så då skrev jag bara ”Sweetie, why don’t u talk to me?”. Det blev inte läst innan hon visade sig vara utloggad.
Ironin i detta är att saker alltid slår tillbaka till en till slut. Jag har aldrig behandlat något med fullständig tystnad och ignorans som hon gör med mig, men under den värsta tiden i mitt liv med lögner och dubbelspel var det ändå mycket tystnad från mig. Då jag inte orkade med allt som hände. Men jag försvann aldrig helt som hon har gjort i detta fall. Jag kanske var tyst någon dag oavsett telefonsamtal, sms och mail. Nu får jag igen, tiden hann ikapp mig också. Synd att det kommer när jag försöker uppföra mig och är uppriktigt ärlig med min avsikter. Tajmingen i livet är märklig. Jag tycks aldrig hitta någon som befinner sig på samma plats i tillvaron som jag. Hon här skulle t.ex flytta utomlands, även om jag förvisso hade chansen att stoppa det. Med tanke på hur hon hanterar vår situation så var det nog bra att jag inte stoppade henne. Hon är inte en person jag vill ha till livskamrat.
Hon skrev ofta att hon ville jag skulle vara lycklig. Undrar om hon på fullaste allvar tror detta gör mig lycklig. Hon har säkert nån förvriden tanke att om jag hatar henne blir jag glad. Vad hon missar är att jag orkar inte gå omkring och hata människor. Det blir inget liv av det.
Streta emot
Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? Det är ett mantra jag bär med mig men tyvärr inte praktiserar i den utsträckning jag borde.
Jag vill så gärna skriva till min fd (?) flickvän och forcera fram ett budskap från henne, men då är frågan varför. För att få rätt? Jag vill vara lycklig men är allt annat än det för stunden. Jag blir inte lycklig oavsett vad jag gör. Prestige är inget som jag bryr mig om så visst kan jag bomba henne med meddelanden, men då försöker jag kontrollera och forcera situationen i min strävan att få rätt. I detta fall att man uppför sig respektfullt och avslutar en relation genom att säga ifrån. Det finns så mycket jag vill säga och fråga, och som jag behöver få ur mig för att inte bli knäpp, men hur gärna jag än vill skicka iväg det får jag nöja mig med att skriva det här. Jag vet det skulle bli bittra meddelanden och det vill jag inte bära med mig. Jag har ingen anledning att bete mig illa för att hon gör det. Hon har säkert sina anledningar. För nåt mystiskt och obegripligt pågår. Jag finns kvar på hennes facebook, likaså våra bilder ihop. Jag börjar undra om någon i hennes släkt förbjudit henne att ha kontakt med mig. Kanske tom tagit hennes telefon.
Ironin är att hon ville jag skulle vara lycklig skrev hon, och så gör hon mig mer illa än vad som behövs. Jag fattar verkligen ingenting alls. Hur man kan säga och skriva de saker hon gör vid vår sista kontakt och därefter fullständigt ignorera mig. Jag trodde jag kände henne bättre än så. Jag blir besviken jag läste henne så fel. Jag tror dessvärre jag till viss del har mig själv att skylla. Jag skapade ”monstret” själv. Jag förespråkade alltid den svenska modellen att man delar allt i en relation, att det är jämlikt osv. Jag märkte hon var ovan vid detta tänk och nu har jag kanske fått det i retur. I vår del av världen värderas inte relationer högt utan vi konsumerar dessa precis som allt annat i vårt konsumtionssamhälle. Minsta lilla problem så separerar vi. Jag tror vi ger upp för lätt idag. Därmed inte sagt att jag vill ha det som på min morfars generation där man till varje pris höll ihop familjen. Jag tror dessa värderingar är mer typiska i Filippinerna idag men nu gör hon uppenbarligen undantag på detta.
Jag vet hon gjorde mig glad och fick mig att skratta, vilket är jätteviktigt för mig. Jag gillade hennes utseende och kropp, och även ålder. Hon var 10 år yngre än mig och ville ha barn då hon i sin värld ansågs vara gammal som inte hade några. I övrigt vet jag inte vad som gjorde henne bra. När vi reste runt på semester var jag alltsom oftast irriterad även om det var mer på hennes land än henne. Men tyvärr fick hon ta skiten, hon var så att säga budbäraren. Men vi klarade semestern i 3 veckor utan drama trots att vi levde så tätt ihop. Hon tog mig på ett bra sätt, och sa ifrån när jag gnällde för mycket. Det är en egenskap jag verkligen gillar när jag inte kan köra över någon. Jag vet jag retade mig på hennes självupptagenhet i olika sammanhang, hennes okunnighet om världen i allmänhet och att hon hon kunde vara ytlig. Men detta hade jag ändå överseende med. Vår brist på kommunikation får vi båda ta på oss. Den berodde dessutom antagligen även på såväl språkförbistringar som kulturskillnader. Jag vet inte om det är henne jag saknar eller relationen och sällskapet. Att jag hade någon att dela min tillvaro med. Kanske slog jag knut på mig själv med henne och idealiserade det vi hade. Men när jag ser på bilder från vår resa så ser vi väldigt kära ihop. Blickarna ljuger inte. Jag vet inte vad jag ska tro om nåt längre. Jag vet bara att tystnaden gör ont.
Tystnad
Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.
Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.
För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.
Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.
Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.
Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.
Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.
Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.
Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.
Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.
Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.
Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.
Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.
Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.
Brustet hjärta igen
Hur ska jag någonsin våga öppna mitt hjärta igen efter att ha fått det krossat än en gång? Jag visste innerst inne att ett långdistansförhållande var dömt att misslyckas men jag sköt problemet framför mig. Jag ville inte ta tag i det för jag visste inte konsekvenserna om jag skulle försökt stoppa henne från att åka och prova sina vingar på hennes livs möjlighet här i livet.
Nu kan jag på ett sätt tycka jag borde ha tagit tag i det på något sätt. Kanske hade relation levt eller så hade jag kommit längre i läkningsprocessen nu.
I natt var jag tvungen att börja rodda. Vi hade pratat på Skype för några dagar sedan och haft ett bra samtal där vi avslutade med att båda gråta och vara ledsna. Därefter hörde jag inte av henne så mycket. Jag vet att hon har fullt upp i USA och att saker inte är som hon tänkt sig. Jag vet också att det är tufft för henne att acklimatisera men likväl blir jag besviken av utebliven uppmärksamhet.
Jag antar min självkänsla är låg och behöver henne till att bekräfta mig. Det är sorgligt att det är så. Jag trodde jag kommit längre. Först var jag undvikande i vår relation sen nu när hon blivit det så blir jag så klart helt ”needy”, något jag inte alls uppskattar med mig själv. Eftersom vi huvudsakligen har kontakt via Viber och Facebook blir kommunikationen därefter, särskilt som hon skriver från sin mobil med litet tangentbord. Dessutom skriver vi på engelska vilket inte är moderspråk för någon av oss. När det gäller känslor och liknande är det lättare att skriva på sitt hemspråk tycker jag. Det är så mycket nyansskillnader jag inte behärskar i engelska. Som exempel ordet älska som för mig är mycket starkare på svenska än love på engelska.
Hade jag haft is i magen så hade relationen levt vidare men det var nåt som inte fick mig att må bra. Det mesta låg hos mig, jag kände mig bortglömd, övergiven och lågprioriterad. Ungefär som jag kände mig med M, borderlinetjejen. Kanske är det kvarlevor av den relationen som förstärker min upplevelse nu, allt känns liksom igen. Kanske är jag också mindre intresserad av att slå knut på mig själv och vågar ifrågasätta om något inte känns bra. Detta kändes inte bra, och har inte gjort på länge även om vi haft några bra samtal på vägen.
Jag vill ha en kärleksfull relation där man umgås och gör saker tillsammans. Jag vill inte göra allt på egen hand längre och det är precis vad som händer när man är involverad i ett långdistansförhållande. Inte blir det bättre av att sakna datum då man planerat att träffas. Jag har försökt insistera på att komma och hälsa på henne även om jag inte är ett stort fan av USA men hon har varit avvaktande. Hon vill ”landa” först säger hon och det förstår jag. Men jag tänkte vi kunde planera för en månad framåt eller nåt. Nu uppstår istället, en för mig synnerligen obehaglig ovisshet där jag inte vet när, eller ens om, vi kommer träffas igen. Jag kan inte leva på hoppet och satsa på något som är ytterst tveksamt.
Under vår tid tillsammans har vi nog båda misslyckats med att kommunicera med varandra fullt ut. Kanske beroende på rädslor, språkförbistringar men främst tror jag det beror på kulturella skillnader. Jag har betonat att vi skulle lyfta upp problem som kunde relateras till olikheter för att inte förstora upp något utan lösa det direkt men det har vi nog misslyckats med.
Jag fick innan hon reste till USA frågan om vad jag ville, men jag kunde inte svara bra på det. Jag ville inte vara självisk och säga att jag ville hon skulle vara med mig. Nu får jag det i nacken lite grann. Dessutom säger hon att i hennes kultur är det mannen som bestämmer riktningen. För mig är det helt snurrigt och verklighetsfrämmande, vilket jag försökt förklara utan framgång.
Jag ansträngde mig hårt innan hon for att få henne att komma och hälsa på i Sverige innan för att få en bättre uppfattning om mig och se hur jag lever. Jag tänkte det skulle gynna vår relation. Tyvärr blev det aldrig av och det gör mig ledsen och bitter. Hon menar att hon inte kunde skjuta på sin resa men det beror också på kulturskillnader. I hennes värld säger man inte nej till ett jobb. Hon hade kunnat förklara att hon blev en månad sen och antagligen hade det inte blivit några problem men istället blev det som en kil mellan oss som bara har tilltagit.
Nu står vi på varsin världsdel och tjafsar och är olyckliga båda två. Ja jösses, att jag hela tiden lyckas hamna i dessa situationer. Jag tror inte det är tillfälligheter.
Eftersom jag mår kasst börjar jag så klart försöka hitta sexkontakter för att råda bot på min ångest och få smärtlindring. Jag vet om det, men är i nuläget oförmögen att göra något åt det. Dock har jag inte hamnat i något konstigt än. Jag vet inte om jag är stark nog att dra mig ur om jag får chansen. Samtidigt vill jag inte hamna i en situation där jag är otrogen, även om vår relation förmodligen är över för gott.
Röda dagar är jobbiga
Av nån anledning blir alltid ensamheten mer påtaglig när det är helger, som nu påsk. De flesta har familjer och barn, och umgås med nära och kära. De har iaf någon att umgås med även om det kanske ibland är påtvingade sammankomster. Jag har ingen att träffa mer än min mamma och det känns inte heller så upplyftande. Vår relation är fortfarande komplicerad även om jag kan se att hon faktiskt försöker förbättra sin tillvaro på många sätt. Hon har till och med lyckats hitta två väninnor att umgås med.
Jag träffade en tjej strax innan nyår 2012, vi umgicks och var ett par, fram till oktober 2012 då vår situation blev ohållbar. Hennes tillvaro var för rörig för mitt välmående. Alla kan vi drabbas av tråkiga händelser men utifrån hur min tillvaro sett ut tidigare behöver jag stabilitet kring mig. Vi har fortfarande lite kontakt, hon mailar mig långa brev som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Jag blir mest matt och vet inte vad jag ska svara. Ibland är det som hon inte själv ser problemen även fast hon i andra lägen själv konstaterar det. Jag har lånat henne en del pengar till viss del på grund av dåligt samvete men så klart också för att jag tycker om henne och vill henne väl. Just nu är pengar inget problem för min del så jag hjälper gärna till. Hon vill fortfarande att vi ska bli ihop. Även om jag tycker om henne så är det inte möjligt så länge hennes livssituation är som den är. Jag befinner mig i ett läge där jag helt plötsligt har möjlighet att göra saker, då vill jag passa på att kunna göra det, och inte känna mig ekonomisk pressad för att hon inte har samma förutsättningar. Hon sa till mig nyligen att jag sällan berättar saker om mig själv. Det är nog sant, men jag tycker det känns jobbigt att t.ex. prata om att jag var på semester i 3 veckor och hade det jätteskönt. För övrigt dök jag för första gången på nästan 20 år. Jag fick blodad tand och ska försöka göra det lite oftare…
Det känns som ekonomin sätter käppar i hjulet för vår relation. Det blir en obalans som gnager och skapar distans. Jag har bjudit henne på hur mycket som helst och det är inga problem för min del, men det är inte hållbart i längden. Hon kräver inget av mig, utan vill snarare klara sig själv, men det blir svårt att ha en fungerande relation under såna omständigheter.
Inte blir det bättre av att jag sedan september har träffat en tjej på jobbet som jag tycker mycket om. Men än en gång, jag kan själv se mönstret, så är det en slags omöjlig relation. Hon bor på andra sidan jordklotet, så våra möjligheter att träffas är högst begränsade. Hon ska förvisso flytta till USA men det underlättar inte särskilt mycket. Vi håller kontakten via Skype och Viber men det ger inte samma glädje och värme som att ha en person nära sig. Jag är fortfarande lika ensam i min tillvaro. Vi kan inte dela vardagsupplevelser tillsammans.
Just detta att jag alltid försätter mig i omöjliga relationer är jobbigt. Det är ju knappast en slump utan det är någon slags skum trygghet förmodar jag. Jag vet ju att det inte kommer att hålla i längden och då blir det nog mer ofarligt för min del. Efter att vi tillbringat över 3 veckor tillsammans på semester så var jag riktigt ledsen när jag åkte hem. Jag grät och kände en slags uppgivenhet. Jag visste inte när, eller ens om, jag kommer se henne igen. Där och då, sa jag orden som är så svåra för mig, att jag älskade henne. Det är oftast något jag säger när det redan är slut. Då har orden ingen betydelse längre. Att jag nu dessutom fick säga det på engelska gjorde säkert det mindre dramatiskt för mig. Jag kunde se på henne att hon också var ledsen. Det var jobbigt att se hur hon ansträngde sig för att inte börja gråta. Det formligen värkte i mig.
Nu när vi pratas vid frågar hon mig om hon ska strunta i USA, men hur skulle jag ens kunna tänka tanken att säga att jag vill det. Att hon nu har den möjligheten vill jag verkligen inte sätta stopp för. Det är ett enormt äventyr och en chans hon bara får en gång. Nu verkar det som, jag vet förvisso inte om hon skämtar med mig, att hon inte tror jag vill träffa henne mer bara för att jag säger att hon ska ta den möjlighet som dykt upp. Kanske är det en kulturell skillnad. För henne är det kanske inte en uppoffring att avstå. Även om jag så klart helst hade sett att hon skippade USA så vet jag att det är en avsevärt bättre tillvaro hon erbjuds än vad hon har idag. Därför kan jag inte vara egoistisk. Det handlar nog också om att jag inte i ett senare skede vill klandras för saker hon avstått för min skull. Jag antar det betyder att jag utgår från att vi inte har en framtid ihop. Vilket känns högst rimligt med tanke på förutsättningarna. Jag borde avsluta det nu men hon är så söt och bra att jag smälter bara jag tänker på henne.
Leva som man lär
Jag har varit inne i en period där jag känner att jag inte riktigt lever som jag lär. Jag vill inte klanka ner på mig själv men det har varit en del saker som går stick i stäv med hur jag vill ha det. Jag lever inte upp till mina värdegrunder. Jag är inte så snäll mot mig själv som jag önskar.
Jag känner att jag brister i min kommunikation med en del människor. Jag säger inte riktigt det jag vill utan är väldigt svävande och diffus. Det blir inte bra för varken mig själv eller andra utan det uppstår mest en frustration. Saker blir inte sagda.
Jag har dessutom blivit försiktig av mig och en aning ängslig. Jag upplever det som att jag inte tar för mig på det sätt jag önskar. Jag har även skärmat mig lite socialt och träffar inte vänner på det sätt jag vill. Jag tror en del av det beror på mitt jobb. Där är så rörigt att jag blir helt matt. Därför borde jag ta tag i mina coachingplaner men jag är feg och försiktig. Jag hittar problem istället för att se möjligheter. Kanske löser sig allt då jag förmodligen blir varslad om några månader på grund av av omstruktureringar. Då får jag automatiskt den kick jag behöver för att ta mig för saker. Så länge jag har ett jobb är det lätt att bli bekväm och lat. Jag tror detta är en bra möjlighet för mig.
Jag känner mig överlag rätt missmodig och extra tungt blir det alltid när det är helgdagar av någon anledning. Då vet jag att många firar med sina nära och kära men några såna har inte jag. Jag stannar hemma istället. Det får mig att känna ett utanförskap som jag inte gillar. Jag vill träffa en tjej och göra saker ihop men det händer inte. Jag möter inte rätt tjejer.
Jag behöver jobba med mig själv lite grann och även träffa mina coacher. Det var ett tag sedan sist och det är tyvärr så lätt att falla i gamla mönster. Jag har fastnat lite i sexträsket igen även om det är mer återhållsamt än tidigare. Jag tycker det upptar för mycket av min tid och det får mig inte att må bra. Vid ett tillfälle lyckades jag ha sex med två olika tjejer inom loppet av ett dygn.Förr i tiden hade jag tyckt det var spännande, nu kändes det mest dumt och onödigt.
Jag har även försökt mig på att ha sex när jag är riktigt berusad. Jag har aldrig gillat eller ens lyckats genomfört det tidigare så jag vet inte vad som fick mig att göra ett nytt försök nu. Resultatet var dock som alltid mest en extra dålig baksmälla. Jag vill njuta av det jag gör och det är inte möjligt när jag är tokfull, det blir mest omdömeslöst och pinsamt. Nåväl, det var en rolig kväll trots det.
Förhoppningsvis kan den annalkande sommaren med värme och ljus få mig på bättre tankar och beteenden. Jag hoppas det åtminstone. En sommarromans hade varit toppen.
Kalle Anka utan barn
Det var en märklig jul jag firade härförleden. Julen har ofta varit en svår och mörk period i mitt liv. Jag kan inte minnas hur många jular som har urartat på grund av att mina föräldrar inte kunde hålla sams. Inget var heligt för dem, inte ens julafton. Tyvärr blir det minnena av dessa jular som styr vad jag tycker om jag julfirandet. Jag vet samtidigt att jag firade några underbara julaftonar tillsammans med mitt ex A och hennes familj. Där var det lugnt och sansat och ingen julhysteri. Jag skulle vilja påstå att deras sätt att fira jul är så det är tänkt det ska vara. Det var i princip bara närmaste familjen men alla var där och bara umgicks. Mycket trevligt och prestigelöst. Så skulle jag vilja ha mina jular i framtiden om det är möjligt.
Denna jul firade jag på mitt jobb tillsammans med ytterligare ett 30-tal vuxna. Det hade ordnats ett jättefint julbord och de ansvariga hade verkligen tänkt till, men likväl gick det inte att komma ifrån det faktum att det kändes väldigt konstlat och märkligt. Som mest tydligt blev det när Kalle Anka sändes på tv och jag tittade mig runtomkring i restaurangen. Det saknades något trots att allt fanns där i form av tilltugg och dryck. Det var barnen och glädjen som hade behövts för att den rätta känslan skulle infinna sig. Ett antal vuxna som sitter och tittar på ett program som mest förknippas med barn blir väldigt sorgligt. Jag tyckte man nästan kunde ta på känslan av hur frånvarande alla var när de satt framför tv:n. Alla var i tanken med nära och kära där hemma. Själv tyckte jag det kändes så pass olustigt att jag avvek ganska omgående men samtidigt vet jag att det inte hade varit ett dugg bättre hemma. Då hade jag tillbringat julen med min mamma i tvåsamhet och det är något som kan få mig oerhört låg och nedstämd. Där jag befinner mig i livet för tillfället så är julen tyvärr något som bara får mig ledsen och att må dåligt. Jag skulle verkligen vilja fira en trivsam jul i ett sällskap där jag känner mig trygg och trivs.
Dålig krishantering
Jag är på kurs denna vecka. Jag var inte överlycklig att behöva åka iväg, särskilt som jag redan hade gått den tidigare. Dock har jag omvärderat situationen nu och är riktigt glad att jag får gå den. Den passar precis in där jag befinner mig. Kursen handlar huvudsakligen om hur folk beter sig i stress- och krissituationer. Det är nyttigt att repetera och denna gång har jag avsevärt större förståelse för vad som sägs än senast för fem år sen då jag var mitt uppe i mitt kaos. Jag tror inte ens jag hade nått bearbetningsfasen i en krishantering vid den tidpunkten. Jag låg nog nånstans kring reaktionsfasen och den tedde sig i verklighetsflykt.
Vid stress, särskilt om det pågår under längre tid, utvecklas det tydligen lätt en depression och jag skulle vilja påstå att jag var stressad från 1996 fram till runt 2001, därefter hamnade jag i ett stillestånd eller vaccum där jag var oförmögen till något konstruktivt överhuvdtaget. Jag befann mig mitt i en livskris. Det var fly eller slåss som gällde för mig, dvs människans överlevnadsinstinkt slog till. Jag valde att fly. Jag fick ibland kroppsliga signaler att nåt var fel, t.ex. svimmade jag vid ett antal tillfällen då allt bara blev snurrigt för mig och jag föll ihop. Läkarna sa att det var några kristaller som var i obalans men jag minns de ställde frågor kring stress då. Jag uppfattade inte själv jag var stressad utan trodde nog livet skulle se ut som det gjorde. Jag visste inget annat.
Jag hade varit ofrivillig hemhjälp till min mormor och morfar under några år, vilket sög musten ur mig. Jag tappade helt greppet om vad som var rimligt och jag var oförmögen att säga nej. Som liten hade dom passat mig mycket så jag kände att jag ville eller skulle betala tillbaka. Jag minns jag kände mig mer som en vaktmästare/hemhjälp än ett barnbarn, särskilt som de envisades med att sticka till mig pengar varje gång jag var där. Pengar jag inte ville ha för dom kändes bara olustiga att ta emot även om jag idag kan se att det inte var någon muta utan i all välmening, men så uppfattade jag inte det då. Min mamma gjorde inga större ansatser att avlasta mig utan tyckte situationen var rätt bekväm. Jag vet detta gjorde mig väldigt arg men det behöll jag inom mig även om det så klart sken igenom ibland, mest då på närstående som jag tyckte borde förstå min situation. Men tankeläsning funkade lika dåligt då som idag. Hur som helst låtsades min mamma ovetande om varför jag betedde mig illa eller så trodde hon verkligen på fullaste allvar att jag bara var allmänt otrevlig.
Medan jag höll på som hemhjälp försökte jag även slutföra en utbildning som jag redan 1-2 år innan examen anade inte skulle leda någon vart. Jag kände att jag inte var i en position att byta då jag redan hoppat av två tidigare utbildningar och denna gång tog jag dessutom studielån. Vid sidan om detta tog jag även extrakurser både på högskola och komvux samtidigt som jag jobbade extra på helger. Jag försökte även upprätthålla en relation med min sambo. Tyvärr var det hon som fick ta mest stryk. Idag kan jag lätt se att mitt fokus borde ha varit på oss två och vår relation, det övriga hade fått lösa sig på annat sätt. Och det hade det alldeles säkert gjort också. Men jag var van att anpassa mig och ställa upp för andra så jag klev in i rollen utan betänkligheter, det gick per automatik.
När jag väl tog examen besannades tyvärr mina farhågor om jobb och jag fick ströjobb som bröt ner mig. Jag tyckte kraven som fanns på jobben var för låga i förhållning till min kompetens och jag blev missmodig. Det var ströjobb som vem som helst kunde få. Det var också samma jobb som jag hade varit synnerligen nöjd med så länge det var extraknäck medan jag studerade, men när det plötsligt var på riktigt passade det inte. Då ansåg jag mig vara värd nåt bättre. Jag var på en del intervjuer men mitt självförtroende och självkänsla var helt i botten och sånt ser en normalbegåvad rekryterare direkt.
Medan detta pågick dog min pappa och morfar inom loppet av en månad. Det tog mig hårt, särskilt morfar då han var min förebild. Min pappa och jag hade en ansträngd relation vilket inte hjälpte, dessutom var det så mycket elände kring hans död att det bara blev ilska och frustration. Helt plötsligt stod jag som ensam man i familjen inför mamma, mormor, lillasyster och flickvän. Jag upplevde det som att jag nu skulle vara den starka beskyddande mannen när allt jag bara ville göra var att lägga mig ner och gråta. Jag kände att det var vad som förväntades av mig även om ingen sa det, men min mamma och mormor agerade därefter. Det gjorde däremot inte min flickvän eller lillasyster men jag tog på mig den rollen även för dem. Jag klev alltså rätt in i en roll jag varken ville ha eller behärskade, och som egentligen ingen bett mig om. Jag kände att det inte fanns tid för mig att vara svag och be om hjälp, jag var tvungen att vara stark och hålla ihop familjen. Alltså bet jag ihop som jag hört man skulle göra. Jag vet inte vem jag försökte lura, ingen blev åtminstone lurad, allra minst jag själv.
Jag mådde allt sämre, mina dryckesvanor var usla och som grädde på mosen hade min lillasysters mamma fått vittring på pengar så vi hamnade i en minst sagt snaskig arvstvist dessutom. Jag ville bara gå upp i atomer. Nånstans i denna veva, insåg jag att dricka inte var lösningen på mina problem, sex blev helt plötsligt mer intressant, särskilt lite avvikande sådan. Mitt intresse för sex i olika former hade funnits sen långt tidigare, och under normala omständigheter, men nu ville jag bara prova nya saker hela tiden. Jag pressade min flickvän och ville närmast ha ett nej från henne för att det skulle bevisa för mig att inte ens hon ville mig väl. Så snurrigt hade allt blivit för mig. Jag vet hon gick över sina gränser för att göra mig glad men jag var likgiltig. Det gör mig riktigt ont idag att tänka tillbaka på det. Till slut var jag otrogen med en tjej och sen började det gå utför på riktigt för mig. Jag hade hur mycket obearbetade händelser som helst som jag gick och bar på, dessutom hade jag gamla saker som på något sätt låg vilande under ytan från min uppväxt. Jag hade lyckats gömma undan dessa under ett antal år tillsammans med min sambo där jag med tiden fann en trygghet. Dock hann tiden ikapp mig också, som den gör med oss alla, och när allt rasade för mig så kom det gamla också som ett brev på posten för att förstärka eländet.
Med tanke på de symptom som uppvisas under depression och stress är det fortfarande för mig en gåta hur jag lyckades ta mig igenom ytterligare en högskoleutbildning. Dock är det mycket svarta hål för mig under denna tid. Men nånstans uppstod med tiden en bearbetningsfas, dock lyckades jag inte ta mig hela vägen upp utan rasade hela tiden ner igen. Jag gick hos en samtalsterapeut och sedan en psykolog men vi avbröt behandlingen för tidigt kan jag förstå idag. Det är först sedan julen 2009 som bearbetningsfasen har påbörjats på riktigt, så klart har jag halkat en del gånger men jag börjar närma mig nyorienteringsstadiet där jag faktiskt ligger en nivå högre än när allt utlöstes. Där jag står bättre rustad än tidigare. Mycket har berott på min vilja att förändra min livssituation, vilket gestaltat sig i samtalsterapi och kurser i personligutveckling som exempel. Plötsligt har intresset för mig själv, och mitt välmående blivit viktigt. Idag har jag ett värde, åtminstone oftast. Jag har lärt mig att våga säga nej och kan även stå upp för mig själv bättre än tidigare även om det finns mer att arbeta med på denna punkt. Jag har fått tillbaka mitt känsloregister till stor del, vilket gör mig mer mänsklig. Jag kan också känna glädje. Jag har också börjat ifrågasätta saker runtomkring mig på ett annat sätt, vilket är vanligt i denna fas. Jag funderar till exempel mycket på att byta jobb och göra något helt annat som passar mig som person bättre. Jag kan ibland undra var jag hittade min plötsliga kraft till förändring men det har ingen betydelse egentligen. Det viktiga är att jag gör det. Förmodligen fanns det en mening med allt som hände för att jag skulle ta mig dit där jag är idag. Känslan över att det behövde ta så lång tid kan dock göra mig lite ledsen ibland.
Eftersom jag under så lång tid levt ensam åtminstone på mitt eget sätt att se det, för det har funnits folk runt mig hela tiden, så är det kanske därför jag har en så stark längtan till att få tillhöra ett sammanhang. Att känna att jag passar in och får vara med. Kanske beror det på min rädsla för att bli övergiven, vilket till stor del härstammar från min tidiga uppväxt där jag bodde hos olika familjemedlemmar till stor del. Jag var för liten för att förstå vad som pågick.
Under min kris fick jag för mig att jag var en osocial person men det har jag insett är helt fel, jag gillar att ha folk runtomkring mig. Att jag drog mig undan folk när jag mådde som sämst, är helt naturligt, det är så vi brukar agera. Jag orkade inte svara på frågor, ljuga om hur jag mådde och så skämdes jag över mig själv. Inte som upplagt för att vara social när jag är dränerad på energi, glädje och självkänsla. Det var enklare att isolera mig och skapa ett utanförskap.
I min iver att hitta rätt blir det ibland fel. Ibland väljer jag fel dörrar som jag borde ha låtit vara stängda och ibland blir jag för avvaktande. Det är kanske inte i första hand en relation jag behöver, även om jag tror det skulle kunna hjälpa mig en bit på vägen i min önskan om ett sammanhang. Men jag måste kanske prova nya vägar för att hitta dit, vara modig och nytänkande och undvika gamla spår som bara är återvändsgränder. Våga ifrågasätta mer runtomkring mig.
Idag fick jag höra några minst sagt gripande berättelser av den psykolog som är föreläsare på kursen. Det var så sorgligt att jag kände tårarna i ögonen. Det fick mig att inse att det finns folk som har det riktigt illa. Ibland kan det vara bra att påminnas om det för att få lite styrka.
Under kursen fick vi också se en videoupptagning som spelades in under gårdagen då vi gruppvis genomförde ett katastrofskådespel i en simulator. Vi hade olika befattningar i en krissituation som vi skulle hantera, och hela tiden dök det upp nya problem och förutsättningar, allt för att sätta oss under stor press och öka stressen. När det var klart fördes vi omedelbart in i ett rum som var riggat som en presskonferens. Det momentet kom väldigt oväntat för oss. Där fick vi sedan besvara en massa frågor från låtsasjournalister om vad som hade hänt och varför vi agerat som vi gjort. Det var kul att se videoupptagningen och hur vi alla betedde oss i denna nervösa situation, främst då genom kroppsspråk. Övningen hade många syften men bland annat att förstå hur vi beter oss i en stressad situation, och även hur vi ska hantera medier i en eventuell krissituation även om så klart vi aldrig skulle behöva gå direkt till en presskonferens efter en olycka. Det var en mycket rolig och intressant övning.
På slutet av dagen fyllde vi i ett personlighetstest. Jag blev en aning överraskad, till min fördel, av en del av svaren. Områden som jag själv upplever som svaga var varken höga eller låga utan snarare medel. Jag passar alltså in i landet lagom. Får se vad som väntar morgondagen, ska bli spännande.
Sexuell frustration
Idag hämtade jag ut min andra omgång Voxra, det innebär att jag snart har tagit det i 3 månader. Jag fick frågan om det hjälpte av apotekaren. Jag svarade att jag inte hade något att jämföra med då jag inte provat andra tabletter, men att jag trodde att mitt allmäntillstånd var bättre nu än om jag inte hade tagit Voxra. Det är ju också ett jävla svar men jag vet ju inte hur jag hade mått utan Voxra idag. Ibland undrar jag om det hjälper överhuvudtaget men kanske hade det varit ännu värre utan. Det har ju hänt en hel del märkliga saker sedan jag började ta Voxra som kanske hade gjort att jag mått sämre idag. Det känns åtminstone som värsta dipparna är borta. Däremot är min längtan efter sex och Miss Orange lika stor som alltid.
Jag får verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte ta kontakt med henne. Jag tror inte det är rädslan att bli avvisad som är det som stoppar mig för vi har ju inget tillsammans längre. Däremot är det nog nån slags självbevarelsedrift som går in och hindrar mig. För innerst inne vet jag att ingenting skulle förändras om vi möttes igen. Allt skulle bara börjas om igen och jag skulle helt plötsligt ha ännu längre att ta mig än vad jag har idag då jag är en bra bit på väg i min tillvaro. Jag vill inte börja om från början igen. Jag har redan kastat bort så oerhört mycket tid.
Även om jag har genomgått stora förändringar i mitt levnadssätt sen Miss Orange och jag umgicks senast så innebär det inte att det skulle bli bättre denna gång. Hon är fortfarande samma person och av det lilla jag erfarit så fortsätter hon i samma spår som tidigare. Så hur gärna jag än skulle vilja ha hennes välformade men sargade kropp i min famn så måste jag släppa taget om henne. Hon kommer inte föra något gott med sig i mitt liv hur gärna jag än skulle önska det. Bara det faktum att hon stör mig i tanken är ett tecken på det. Jag önskar verkligen att hon inte hade sån enorm makt över mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att frigöra mig från henne. Hon har mig och framför allt min sexualitet i ett järngrepp. Bara tanken på att kanske aldrig mer få ha sån stark sex som hon och jag hade gör mig helt nedstämd och sorgsen. Det känns som att då är inget värt någonting. Det resonemanget gillar jag inte alls och jag vet inte hur jag ska komma runt det för jag inser att det inte hjälper mig ett dugg. Nåt stämmer inte med min sexualitet och hur jag använder det. Fortfarande verkar det fungera som ångestdämpning, tidsfördriv och tröst. Det enda som jag tror ska skänka mig glädje är rolig sex med en person jag älskar. Livet är en aning mer än så.
Skönt med bra vänner
Idag var en riktigt kass dag, jag har tyckt synd om mig själv och inte fått mycket gjort. Jag tog mig dock i kragen och mötte upp med en vän och kollade fotboll på eftermiddagen även om det inte var mycket att glädjas åt resultatmässigt. Men trevligt att ha folk runt mig. Jag känner mig tom och eländig och saknar tillhörighet. Det mesta känns helt meningslöst fastän det inte går någon nöd på mig. Jag vill så gärna ha en familj, eller åtminstone en flickvän, och det upptar så mycket av min tid att inget annat betyder något. Jag uppskattar inget av det jag har som faktiskt är bra. Jag ser endast det jag inte har och det gör mig missmodig och nedstämd. Kanske beror mitt tillstånd även på att jag hade ytterligare en dejt som inte ledde någon vart häromdagen. Dessutom hade jag avancerad sex igår men det fyllde ingen funktion då jag var helt känslomässigt oengagerad.
På kvällen kändes det därför som att jag var redo att ta ett dåligt beslut att kontakta Miss Orange. Antagligen mest för att jag mår dåligt och i min otrygghet så vill jag dra igång nåt gammalt och bekant. Det ger mig nån slags falsk trygghet. Lyckligtvis sansade jag mig och åkte hem till en vän istället, för jag insåg att jag behövde sällskap och någon att prata med. Jag var en fara för mig själv i det tillstånd jag befann mig. Min vän bor i Lund precis som Miss Orange, vilket räcker för att jag ska känna obehag. Jag tar dock omvägar bara för att ens komma i närheten av var hon bor. Jag klarar inte ens att se henne känns det som.
Det var skönt att få sitta och snacka med min vän även om han ibland har lite svårt att lyssna. Men jag vet han har gått igenom mycket jobbigt också så därför kan jag anförtro mig åt honom och han brukar säga bra saker. Han rådde mig, precis som övriga vänner som jag berättat det för, att inte kontakta vare sig C eller Miss Orange. Jag får lyda deras råd även om det är svårt och jag känner mig förorättad, sviken och irriterad.
Tidigare i mitt liv har jag alltid anpassat mig och inte vågat säga ifrån när något är fel. Jag har varit konflikträdd och feg. Nu känner jag att jag bara vill explodera och få ut mig allt jag känner till C och Miss Orange. Kräka ur mig eländet. Men just i detta fall är det kanske inte helt genomtänkt. För det enda som kommer hända är att det startar om igen och jag hamnar i meningslöst gnabb som inte leder till något positivt alls. Det tar bara onödig energi som jag behöver själv för att orka med tillvaron. Självklart skulle det vara befriande att få säga vad jag tycker men jag kan bearbeta det på andra sätt istället. Jag måste göra det helt enkelt. Det kallas självbevarelsedrift. Jag vill inte att allt hårt jobb jag har lagt ner på att lägga om mitt liv ska vara ogjort. Jag vill visa mig själv att jag kan vara en bra människa och stå utanför dessa rollspel som pågår. Jag behöver göra förändringar i mitt liv. Framför allt kanske att inte försöka förstå varför C och Miss Orange beter sig på ett visst sätt. Jag kommer ändå aldrig förstå. Jag måste försöka släppa det helt innan jag blir tokig. Jag tror det är dags för mig att byta mobilnummer igen, då blir jag av med Miss Orange åtminstone. C tror jag inte kommer höra av sig mer efter att jag ignorerade hennes e-mail för två veckor sedan. Förvisso saknar hon självrespekt men hon är inte psykist labil som Miss Orange. Jag tror budskapet har nått fram till C även om jag som sagt skulle vilja betona det och skriva det på hennes panna.
Störningsmoment 1
Jag fick ett mail från C för lite mer än en vecka sedan. Det stod bara ” Jag saknar dig! Kram C ”. Jag hade inte trott hon skulle höra av sig mer till mig, särskilt som hon blivit sambo. Det var vad vi lovade varandra när vi pratades vid senast. Jag fick en del riktigt elaka tankar, bl.a. att vidarebeforda mailet till hennes svartsjuke kille och be honom säga till sin sambo att låta mig vara ifred och även upplysa honom om att hon låg med mig när hon börjat om med honom igen. Jag sansade mig ganska snart, och är i dag glad att jag inte skickde något sådant. Jag vill inte göra något jag ångrar senare. Finns ingen poäng att såra folk. Jag skrev ett svar till henne som jag aldrig skickade men som jag lägger ut här utan att dra igång någon energikrävande mailduell.
”Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga eller svara. Under andra omständigheter hade jag blivit smickrad, nu blev jag ledsen men också irriterad. Såna här korta meddelanden är precis vad miss Orange sysslade med.
Jag vet inte ens om jag borde skriva det här eller bara strunta i det. Du är sambo nu, kort tid efter att du var hemma hos mig i min säng lättklädd! Dina ord känns märkliga utifrån vad du sa på telefon om hur jag behandlat dig. Jag förstår faktiskt inte vad du saknar. Allt borde vara frid och fröjd nu, ditt liv har startat.
Det har pågått längre än så, men sedan vår skidresa ihop har du pendlat mellan M och mig medan jag faktiskt försökt få ordning på mitt liv och vara ärlig, och även om jag inte kanske inte visat det så har ditt agerande sårat mig rejält. Jag har inte kunnat lita på dig. Tilliten var borta. Helt plötsligt behövde jag kolla vad du sysslade med bakom ryggen på mig. För jag kände nåt inte stämde. Så vill jag inte ha mitt liv. Jag vill kunna lita 110% på min partner, du gav mig inte den möjligheten med ditt agerande. Jag blev osäker på dig.
”M betyder inget, det är dig jag älskar”, ”Du är min stora kärlek”, ”Jag ska aldrig mer träffa honom”, ”Det bästa vore om jag inte hade kontakt med någon av er” osv…
Jag förstår faktiskt ingenting med tanke på vad du sagt till mig men kanske har du sagt samma sak till honom.
Jag har hållit mitt löfte till dig och har inte stört dig och M i er relation därför undrar jag nu vad det är du vill. Jag vill inte vara en del av er relation. Jag skulle uppskatta om du respekterade det. Har du något att säga så lyssnar jag självklart, annars vill jag vara ifred.
Fridens”
Jag känner att det är någonting som stör mig rejält men jag kan inte riktigt reda ut vad det är. Jag känner ilska och besvikelse över att ha blivit lurad tror jag. Jag tycker hon betett sig illa och oanständigt. Samtidigt är det den bilden jag haft av henne hela tiden så jag förstår inte varför jag reagerar så kraftfullt denna gång. Sen är jag nog avundsjuk på henne att hon gick direkt till en relation och fick allt det jag önskar även om jag inte vill ha det med henne. Men samtidigt undrar jag hur glad hon är i sin relation när hon fick sin reservplan. Att hon mailar mig är ett tecken på att nåt inte stämmer. Tiden hinner förmodligen ikapp henne också. Deras relation är byggd på svek och bristande självrespekt. Kanske att dom stannar ihop av rädsla. Men såna relationer klarar jag mig utan. Just nu önskar jag henne mest elände men det går över för i slutändan vill jag så klart att hon har det bra. Hon är ingen dålig människa, vi passade bara inte ihop utan plockade fram det sämsta hos varandra.
Jag känner ingenting
I onsdags såg jag först damfotbollen med en vän varpå vi gick till en pub där det var ett musiktema. Vi drack några öl men inte särskilt många, trots det blev jag helt sanslöst berusad. När det var stängningsdags hade jag redan stått och snackat med en tjej ett längre tag, och hon skulle vidare till några kompisar. Jag följde med men min vän åkte hem. Jag önskar jag hade gjort detsamma. Jag var inte ens intresserad av tjejen men förmodar likväl att det var sex som fanns i tanken, eller så var jag bara berusad. Jag vaknade på torsdagmorgonen utan att ha en aning om hur jag hade kommit hem. Mina kläder, pengar, nycklar, mobiltelefon osv låg bara i en stor hög mitt på golvet i hallen. Ytterdörren var låst. Jag kollade ut genom en fönsterruta och min cykel som jag haft på kvällen stod fint parkerad på gården.
Jag har svaga minnesbilder hur jag befinner mig i en lägenhet men inget mer. Mina kläder var hela och jag hade inga skrapmärken, däremot var min jacka lite skitig på ryggen men inga direkt synbara tecken på att jag ramlat eller nåt. Däremot hade jag värk lite varstans, främst i ländryggen som om jag trillat i en trappa eller nåt. Jag hade även några ömma punkter på kroppen, bl.a ena axeln. Jag undrar vad fan som hände och hur jag kunde cykla hem utan att slå ihjäl mig eller bli stoppad av polisen. Numera dricker jag ytterst sällan men att få en sån här blackout av bara några öl känns lite olustigt. Jag vet inte om Voxran som jag äter kan ha påverkat.
Jag var helt utslagen fram till sen eftermiddag, allt var en enda stor dimma i huvudet, och jag var helt snurrig. Jag tog mig upp för gott kring 17:00. Då fick jag i mig en skål med fil och flingor. Jag hade även planerat in en dejt på kvällen kring 19. Jag sköt på den till 19:30 men tog mig dit för jag ville inte ställa in, det kändes väldigt billigt. Vi hade det trevligt och tog en kopp kaffe varpå vi promenade i nästan 2 timmar. Men nu efteråt känner jag ingenting alls. Hon var trevlig på alla sätt men ingenting klickade. Jag vet inte riktigt vad som händer inom mig men det känns mest tomt. Sedan vi träffades i torsdags har vi inte hörts vid. Jag vill höra av mig för jag tycker det är fegt att bara gå upp i rök även om det inte funkar.
På fredagen hade jag ytterligare en dejt. Denna gång med en tjej som jag haft rätt mycket kontakt med dock har jag emellanåt fått lite dåliga vibbar med henne. Vi har haft bra snack kring det mesta, även sex, därför kändes hon som en dejt med större potential för framtiden än tjejen dagen innan. Denna gång träffades vi hemma hos mig, jag bjöd på middag och rubbet. Hon gick framåt småtimmarna, efter att ha umgåtts i ca 7 timmar, och vi hade det trevligt ihop men än en gång hände ingenting inom mig. Innan hon kom hade jag lite hoppats på att få ligga men det var jag inte intresserad av sedan. Bilderna jag hade fått stämde inte riktigt överens med verkligheten. Eller snarare så hade jag fått en del olika och visste inte vad jag skulle tro. Hon verkar skifta en del i form och karaktär.
Idag vaknade jag missmodig och nedstämd, antagligen för att jag känner mig ensam och har haft två dejter som inte utvecklar sig på det sätt jag önskar. Då, som ett brev på posten, börjar jag tänka på Miss Orange och saknar henne, och framför allt den sex hon kunde ge mig. Just nu skulle jag verkligen vilja ha en avancerad bdsm-tillställning med henne. För sexbiten är något av ett problem för mig nu märker jag. Min läggning är inte helt gångbar ute på kontaktsidorna även om jag inte skyltar med det. Så just nu sitter jag och önskar jag kunde haft sex med Miss Orange. Men jag måste våga låta detta blåsa förbi utan att agera på det eller ta några dåliga beslut. Bara känna på det och låta det klinga av. Det är svårt men jag hoppas jag klarar det. Jag har en väninna som bjudit in mig för att grilla så jag tror det är säkrast jag tar mig dit så kan hon hålla mig lite i örat. Brukar också underlätta att få prata lite om det.
Filmen väckte minnen till liv
Har precis sett filmen Svinalängorna och den berörde mig mycket. På slutet kände jag att jag inte kunde hålla mot tårarna längre. Det blev för mycket som kändes bekant. Mina föräldrar slogs aldrig med varandra och det var aldrig aktuellt att socialen skulle bli inkopplad, men minnena av ständiga bråk och saker som kastades är många, åtminstone så länge min pappa var hemma från jobbet. Det var inga dagar som var heliga för mina föräldrar när det gällde att bråka. Jag minns förstörda julaftonar likaväl som gråa vardagar.
Som liten trodde jag alltid det var min pappa som var skurken för det var ju bara när han var hemma som det var bråkigt. Han var också den mer känslosamma av de två. Då jag inte förstod helheten så var det enkelt att skylla allt på honom. Min ilska mot honom följde med mig fram till bara alldeles nyligen då jag förlikades med honom på ett sätt som var otroligt skönt. Jag kunde se och förstå hans agerande och därför kunde jag också förlåta honom. Min mamma däremot kommer jag nog aldrig förstå, hon verkar ha ett ogenomträngligt skal runt sig som gör att ingen når fram till henne. Hon har kört så hårt fast i sin skyddsmekaniskm att hon förmodligen aldrig kommer ta sig ut därifrån igen. Visst kan jag känna medkänsla med henne ibland men hon är en svår person att älska. Jag hittar inget älskvärt med henne, det handlar nog snarare om medlidande i så fall.
Muppcentralen's bekännelser 