Kärlek – en liknelse jag gillade

Läser för tillfället en bok som är rena tegelstenen, över 900 sidor , som heter Shantaram och som utspelar sig till stor del i Indien, åtminstone än så länge för jag är långtifrån klar än.

I boken var det en beskrivning av kärlek som jag gillade och identifierade mig med. Förmodligen för att jag känner igen det som beskrivs så väldigt bra och det var en väldigt talande liknelse. Ofta är det jag som slår knut på mig själv för att bli gillad och uppskattad även om det vid några tillfällen har varit det omvända.

”Hon älskade killen. Hon gjorde det för hans skull. Hon skulle ha gjort vad som helst för honom. En del kvinnor är såna. En del kärlek är sån. Kärlek är för det mesta sån, så vitt jag kan se. Hjärtat börjar kännas som en överfull livbåt. Man kastar sin stolthet överbord för att hålla båten flytande, man kastar sin självkänsla och sitt oberoende. Efter ett tag börjar man kasta människor överbord – sina vänner, alla man känt. Livbåten sjunker i alla fall och man vet att man följer med ner. Jag har sett det hända massor av flickor här. Jag tror det är därför jag har fått nog av kärleken.”

Tydligen är en del män också så eftersom jag känner igen mig. Jag kanske inte har kommit till steget där jag gör mig av med vänner men däremot negligerar dom, typ säger att vi inte kan träffas. Då har jag inte ens en träff inbokad utan hoppas bara få kontakt med personen ifråga på nåt socialt nätverk eller över telefon. Besvikelsen när det sedan inte sker, att jag väntat på ingenting, är monumental. Jag blir så trött på mig själv att jag inte valde livet, dvs umgänget med en verklig vän, istället för någon som jag tror och hoppas ska gilla mig.

Det är aldrig roligt när man som jag är desperat efter att få närhet och kärlek. Det enda det resulterar i är att jag sitter och skär i mitt hjärta och blir än mer missmodig. Just nu är jag i en sådan situation med ”min” tjej som jag gör allt för att få det att fungera med trots att vi befinner oss på olika kontinenter. Ration på skickade mail är ca 5:1, dvs på 5 skickade meddelanden så får jag 1 tillbaka. Jag är inte blind, jag inser jag gör mig själv till åtlöje. Detta är med en tjej som jag inte ens träffat på de 3 senaste månaderna. Så jag förstår inte riktigt själv vad det är jag hoppas ska hända. Jag är fullständigt exkluderad från vad som händer i hennes liv. Just nu ägnar jag så oerhört mycket energi på att tänka och analysera saker som jag inte har en aning om. Jag behöver inse att detta är slöseri med tid så jag inte hamnar i liknande hopplösa situationer som tidigare där destruktiva relationer pågått i flera år.

Det enda positiva än är att trots att jag fått ok från två olika tjejer om avancerad sex så har jag backat och varit undvikande när det blivit aktuellt. Jag vill inte dämpa min nedstämdhet med några helt meningslösa sexuella möten med personer som varken attraherar eller intresserar mig. Tanken får mig inte ens kåt.